Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Bokrecension: Polcirkeln av Liza Marklund

by

Polcirkeln
Författare Liza Marklund
Serie Stenträsktrilogin (del 1)
Utgivningsdatum 2021-08-19
Förlag Piratförlaget
ISBN 9789164207111

Liza Marklund visar vilken fantastisk berättare hon år och hur enastående hon kan sy ihop en spännande kriminalroman. Polcirkeln är den första i en planerad trilogi som utspelas i den lilla staden Stenträsk i Norrbotten. Jag är inte den enda som blev helt indragen i berättelsen. Polcirkeln är nominerad till årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Handlingen utspelas i två tidsperioder och i centrum står fem tonårsflickor. De träffas i stadens bibliotek en gång i månaden för att diskutera litteratur. En av dem försvinner spårlöst sommaren 1980. Fyrtio år senare, kring julen 2020, hittas en försvunnen flicka i brofästet i staden. Flickorna som nu blivit medelålders kvinnor träffas då, för första gången efter kamratens försvinnande.

Stadens polis, Wiking Stormberg, som för övrigt varit skolkamrat med flickorna, utreder det förmodade mordet. Wiking Stormberg var för övrigt den unge man som de flesta av stadens flickor var förälskade i. Han blir ganska snart övertygad om att mordet har att göra med flickornas bokcirkel.

Ett intressant berättargrepp är att boken är indelad efter de olika böcker som flickorna valde ut för bokcirkeln. Vi får följa deras tankar och känslor kring böckerna. Dessa diskussioner fångar flickornas karaktärer, deras tankar kring livet, samhället och politik. Det är skickligt sammanvävt och för min del skulle författaren gärna fått fördjupa detta ännu mer.

Jag tycker Liz Marklund så väl har skildrat hur jobbigt det kan vara att växa upp, att vara 17-18 år, på väg att bli vuxen men ändå inte helt fri. Fångad i omgivningens och sina förutfattade meningar om vem man är. Hur krångligt det är med relationer och kärlek och sex.
Det är flyt i berättelsen men det är givetvis inte världens mest välskrivna roman stilistiskt sett. Det är flera ställen i boken där det är syftningsfel i meningarna. Men det gör inget för det är högst begripligt ändå. Det är mer som att sitta och lyssna och höra henne berätta. Och det gör Liza Marklund mycket bra. Detta är en kriminalroman som jag sträckläste, som jag inte kunde slita mig ifrån.

Liza Marklund är en av våra mest framgångsrika författare. Hon har mottagit ett 20-tal priser och utmärkelser, både i Sverige och internationellt. Sammanlagt har hon sålt över 23 miljoner böcker, och är den enda skandinaviska kvinna som legat etta på New York Times bestsellerlista.

Filmrecension: The Rescue – fängslande, imponerande

by

The Rescue
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2021
Regi E. Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin

Fascinerande, imponerande och trots att jag redan från början vet att räddningen lyckas är denna dokumentära skildring ruggigt spännande. 2018 blev tolv pojkar från ett thailändskt fotbollslag och deras tränare instängda två kilometer in i ett grottsystem på grund av oväntad nederbörd. I The Rescue får vi följa räddningsaktionen då soldater och civila från flera länder samarbetade och som ett mirakel hittade de tolv pojkarna och tränaren levande och sedan med ett komplicerat system kunde föra dem levande ut från grottan.

Vi får följa hur äldre män som vigt hela sitt liv åt att på fritiden dyka i grottor ställde upp och hjälpte till att söka genom grottans gånger efter fotbollslaget. Dessa grottdykare var viktiga för att få ut fotbollslaget. De betydligt yngre och mer vältränade marinsoldaterna var inte utbildade i att dyka i grottor. Det är fascinerande att se vad människor kan åstadkomma. Vilka hjältar dessa grottdykare är och vilka hjältar alla är som medverkande och samarbetade.

Jag är också imponerad av hur filmskaparna lyckats berättade detta så fängslande. Hur de lyckats att rekonstruera händelseförloppet i en spännande och medryckande dokumentär, både med intervjuer och tidigare aldrig visat inspelat material från räddningsaktionen.

Jag minns när pojkarna och deras tränare blev instängda och världens alla medier rapporterade därifrån. Det var nästintill svårt att kolla nyheterna då utgången verkade hopplös. De tog många dagar innan grottdykare kunde hitta laget. Att pojkarna och tränarna ens kunde överleva så länge utan mat är en gåta.

Detta internationella samarbetet är en uppmaning och uppmuntran och inspiration som säger oss att det går att förenas världen över för att förhindra en tragedi. Detta bör vara en stark inspiration och influens till världens alla nationer och folk att tillsammans stoppa klimathotet.

Jag är väldigt nyfiken på hur det gått efteråt för dessa pojkar som var instängda i grottan i två veckor. Hur har den upplevelsen påverkat dem och vilken hjälp och vilket stöd har de fått för att bearbeta de som hänt? Men det är en annan film, som jag gärna också skulle vilja se.

National Geographics dokumentärfilm The Rescue är regisserad av E. Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin, Oscarbelönade för dokumentären om friklättraren Alex Honnold och producerad av National Geographic. The Rescue har blivit shortlistad till Best Feature vid festivalen DOC NYC, en av de första och viktigaste evenemangen i den ”awards season” som leder fram till Oscargalan den 27 mars 2022.

Grattis Rhino och övriga vinnare av Stockholms filmfestival

by

Årets stora vinnare på Stockholms filmfestival 2021 är filmen Rhino av den ukrainska regissören Oleg Sentsov som tar hem Bronshästen för Bästa film och där den kontroversiella huvudrollsinnehavaren Serhii Filimonov utses till Bästa manliga skådespelare för rollen som den kriminella Rhino. Bästa dokumentär går till den svenska regissören Hogir Hirori för filmen Sabaya. Festivalens yngsta regissör, den kosovanska 20-åringen Luàna Bajrami tilldelas två Aluminiumhästar i kategorierna Bästa debut och Bästa manus för sin film The Hill Where Lionesses Roar.

Ett pressmeddelande berättar:
Vi gratulerar alla prisvinnare. Rhino är inte bara en utmärkt film, utan också en seger för Oleg Sentsov som efter fem år i ryskt fängelse äntligen kunde slutföra sitt filmprojekt, säger Git Scheynius på Stockholms filmfestival.

Övriga Aluminiumhästar går till Tatiana Huezo från festivalens fokusland Mexiko som tilldelas Bästa regi för filmen Prayers for the Stolen. Bästa foto går till fotografen Tim Curtin för filmen A Chiara. Den brittiska skådespelerskan Ruth Wilson, känd från tv-serien The Affair, utses till Bästa kvinnliga skådespelare för hennes roll i True Things. Den internationella filmkritikerjuryn FIPRESCI har sagt sitt och har valt franska Petite Maman av den tidigare Visionary Award-mottagaren Céline Sciamma till Bästa film.

Skådespelaren Edvin Ryding, senast sedd i Netflix-serien Young Royals, koras till årets Zalando Rising Star 2021. Regissören Emma Pål Brunzell blir årets vinnare i talangtävlingen 1 KM FILM och ett hedersomnämnande tilldelas regissörerna Erik Warolin och Pella Kågerman.

Vinnarna på Stockholms internationella filmfestival 2021:

STOCKHOLM XXXII COMPETITION
Bästa film: Rhino av Oleg Sentsov
Bästa regi: Tatiana Huezo för Prayers for the Stolen
Bästa debut: The Hill Where Lionesses Roar av Luàna Bajrami
Bästa manus: The Hill Where Lionesses Roar av Luàna Bajrami
Bästa kvinnliga skådespelare: Ruth Wilson för True Things
Bästa manliga skådespelare: Serhii Filimonov för Rhino
Bästa foto: Tim Curtin för A Chiara

STOCKHOLM XXXII DOCUMENTARY COMPETITION
Bästa dokumentär: Sabaya av Hogir Hirori

STOCKHOLM XXXII SHORT FILM COMPETITION
Bästa kortfilm: The Right Words av Adrian Moyse Dullin

Det internationella filmkritikerpriset FIPRESCI
Bästa film: Petite Maman av Céline Sciamma

Zalando Rising Star Award 2021
Edvin Ryding

1 KM FILM
1 KM FILM-stipendiat: Emma Pål Brunzell
1 KM FILM hedersomnämnande: Erik Warolin och Pella Kågerman

Årets jurymedlemmar till Stockholm XXXII Competition består av den afghanska filmregissören Sahraa Karimi som är årets juryordförande, filmregissören Ronnie Sandahl som är aktuell med Sveriges Oscarsbidrag Tigrar och den prisbelönta producenten Kristina Åberg. Läs mer om alla jurymedlemmarna här.

1 KM FILM är en kortfilmssatsning som riktar sig till lovande filmskapare verksamma i Sverige. Vinnaren får göra en kortfilm som visas på nästa års festival. 1 KM FILM är ett samarbete mellan Stockholms filmfestival, Svenska Filminstitutet, Filmtech, Chimney, Dagsljus, Terrassen Post och Scen & Film.

Filmrecension: Världens värsta människa – Träffande om rätten att inte behöva välja

by

Världens värsta människa
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november
Regissör Joachim Trier
Skådespelare: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie och Herbert Nordrum

Träffande och ständigt fascinerande är Joachim Triers nedsvärtade tragikomiska rom-com Världens värsta människa.

Vi har nog alla varit där. Man tittar på mobilen, scrollar Instagram, för att man inte för en sekund orkar med tanken på att vara allena. Man strökollar på första bästa tv-program för att slippa ta sig an diskberget som upptar halva köket. I relationer kan flyktbeteendet ta sig än mer destruktiva uttryck. Så fort det kommer en motgång, när det börjar bli lite otäckt, när stora förändringar i livet sker. Det kan handla om barnaskap som gör sig påmind eller den stora gemensamma bostaden, att flytta ihop och dela nycklar. Då och där flyr man fältet. Man hittar någon annan att spendera den tristessa vardagen med eller förskjuter problemet genom att komma med konstlade bortförklaringar. Nä, jag är för ung för barn, jag är inte redo för det. Jag passar inte i mammarollen. Men att fly från situationen kan enligt psykologer vara att inte få leva det liv man egentligen vill leva.

Julie har tre akademiska utbildningar bakom sig. Först var det läkarlinjen, sedan psykologi och sist men inte minst fotografi. Vad ska man bli när man blir stor? Det är en av flera frågor som tar allt för mycket plats i Julies liv. I relationsdjungeln hittar hon flertalet napp men det är fiskar som snabbt släpper från krocken. En dag träffar hon Aksel och allt förändras…

Har ni hört den förut? Det är bara det att i Joachim Triers händer blir en klassisk romcom något helt annat. Julie är en osäker, spontan, räddhågsen och något trevande person som inte vågar stanna i nuet. Och när minsta konflikt uppstår flyr hon fältet.

Världens värsta människa är en film om att inte behöva välja, om det allmänmänskliga i att frukta förändring. Varför klarar vi inte av att ställa om samhället till det hållbara. För att förändring skrämmer oss. I en briljant mellanakt stannar Julie tiden. Bara hon och sin älskade rör sig fritt i ett Oslo som upphört att röra sig framåt. Här beskriver Joachim i klassiskt manér hur vi förblindas av kärleken, längtar efter förälskelsens dunkande hjärtslag, men hur vi  undviker det som gör ont men som också är lika viktig del av ett förhållande.

Min beundran för herr Trier går bortom molnen, men utan Renate Reinsves insats hade det inte varit samma sak. Med all rätta belönades hon i Cannes som bästa skådespelerska. Renate förkroppsligar den älskvärda felande Julie, i sin bräklighet, proffsighet, osäkerhet och med hennes underbara humor som katalysator för nya spännande möten.

Ångestframkallande, träffande och tragikomisk är Joachim Triers Världens värsta människa, som är den sista filmen i hans tematiska Oslo-trilogi. Det är en nedsvärtad realistisk romcom som träffar rakt i solar plexus, en film
som säger någon allmängiltigt om människan och hens feghet. Om rädslan för att stanna i det som gör ont men som i längden kanske ändå är rätt väg framåt.

Filmrecension: Ghostbusters: Afterlife – en humoristisk pärla

by

Ghostbusters: Afterlife
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Jason Reitman

Inte sedan originalfilmen från 1984 har Ghostbusters varit relevant eller ens acceptabelt. Ivan Reitmans film är väl värd sin status som en humoristisk filmpärla. Konceptet, utförandet och manuset är fortfarande lysande mer än trettio år senare. Ensemblen med Bill Murray, Dan Aykroyd, Ernie Hudson, Rick Moranis, Sigourney Weaver och den bortgångne Harold Ramis, var i det närmaste perfekt för uppgiften att skapa hysterisk komik.

Därefter gick allting fel… Ghostbusters II från 1989 kan vara en av de mest tragiska och tafatta jag sett vad uppföljare beträffar. Skärpan, vitaliteten och uppfinningsrikedomen var som bortblåst och vad som erbjöds var en långsam, innehållslös och mördande trist upplevelse. Men ingen hade kunnat förbereda sig på den härdsmälta som var nyversionen av Ghostbusters från 2016. Trots en lysande samling skådespelerskor som Kristen Wiig, Leslie Jones, Melissa McCarthy och Kate McKinnon så var slutresultatet en fullkomlig katastrof. Med miserabelt dålig regi, värdelöst manuskript och tydlig känsla av oengagemang så såg Ghostbusters (2016) ut att vara spiken i kistan för hela filmserien.

Tack och lov så insåg Sony sitt misstag och har nu levererat Ghostbusters: Afterlife. Filmen ignorerar katastrofen för fem år sedan och går tillbaka till rötterna. Själva nyckeln till en lyckad Ghostbusters-film visar sig vara namnet Reitman. Jason Reitman efterträder här sin far Ivan som regissör. Jason Reitman är mest känd för sina underfundiga och något udda filmer som Up In The Air och Juno. Afterlife är till skillnad från tidigare filmer en energisk, snabb och rolig upplevelse som sparkar igång Ghostbusters igen. Det är beundransvärt hur försiktigt och varsamt Reitman behandlar originalet. Varenda beståndsdel av originalet bryts ned och analyseras, det finns en nästan religös hängivenhet att återskapa stämningen och utseendet. Elmer Bernsteins musik ackompanjerar en rad scener, de klassiska attiraljerna – som overallerna och de mekaniska spökfällorna, är som hämtade ur en tidsmaskin. Hela upplevelsen är autentisk och rentav förtrollande för fansen som gått igenom varenda ruta av Ivan Reitmans film.

Men filmer med stor vördnad och respekt för sin historia kan i många fall gå över gränsen. Även om man kan återskapa delar av sin historia så innebär det sällan automatisk framgång. Exempel som Doctor Sleep – eller nu senast Halloween Kills, övertalar sig själva att det är fullt tillräckligt med att efterapa det visuella för bli jämbördig med originalet. Reitman lyckas istället hitta essensen och själen från den första filmen. Även om det förekommer åtskilliga visuella vinkningar så genomförs det med enorm precision och intelligens. Alla sekvenser som involverar nostalgi blir så mycket mer än ihåliga referenser. Moment som har parodierats och hyllats under årtionden blir kärleksfullt återupplivade i Afterlife. Rent spirituellt råder det inget tvivel om att detta är en sann efterföljare.

Precis som då J.J Abrams tog tillbaka Star Wars från döden med The Force Awakens så är det fråga om en oerhörd balansgång mellan att imitera, hylla och föra arvet vidare till en ny generation. Både Afterlife och Force Awakens lider av att vara strukturellt identiska med filmerna de önskar att hylla. Men efter ”nära döden”-upplevelser så är det bekanta ett starkt tillvägagångssätt för att återfå bäringen på skutan. Även om berättelsen inte bjuder på några överraskningar så känns det tryggt och säkert att vara tillbaka på fast mark igen. Samtidigt som Reitman hyllar sin fars verk så är Afterlife också ett kärleksbrev till andra 80-talsfilmer, däribland Steven Spielberg och The Goonies. Parallellerna till Stranger Things blir också helt oundvikliga, framförallt i och med Finn Wolfhards medverkan. Till skillnad från den alltmer vilsna och ansträngda Netflix-serien så behåller Afterlife en ungdomlig nerv som känns autentisk och där äventyret faktiskt är spännande, inte bara ett pliktskyldigt måste för att förlänga seriens livslängd.

Afterlife är genomgående energisk och gladlynt, den bekymmerslösa och entusiastiska attityden håller i sig genom hela filmen. Ivan Reitmans styrka låg aldrig i att regissera gastkramande actionscener. Jason Reitman däremot visar sig ha en stor fallenhet för strålande biljakter och matiné-doftande action. Den ikoniska bilen Ecto-1 må vara älskad av fans världen över, men den har alltid fått agera som en glorifierad kuliss. Först nu blir denna klassiska filmbil till en karaktär i sig och det är svårt att inte falla pladask för valfri scen där bilen medverkar.

Allting stärks också av en oerhört stark ensemble. Carrie Coon kan vara en av filmvärldens mest underskattade skådespelare, med otrolig inlevelse och finess gör Coon en ganska platt karaktär till en både empatisk och karismatisk person. Mckenna Grace är lysande i rollen som Coons briljanta och egensinniga dotter. Paul Rudd är lika charmerande och lättillgänglig som alltid. Det är bara Finn Wolfhard som har det svårt med en roll som känns både ofärdig och ointressant.

Trots allt som Reitman lyckas med så finns ett och annat moment som känns utdraget och onödigt. Återigen så är scenerna med Wolfhard den primära boven i dramat, med en malande och själlös tonårsromans som endast skadar filmens tempo. Och även om logik inte bör efterfrågas i en film med spöken och proton-ryggsäckar, så finns det en rad luckor som är chockerande stora och ogenomtänkta. Slutligen så har Afterlife inte heller samma komiska udd som originalet. Humorn är förvisso närvarande och oftast effektiv, ändå når Afterlife inte de komiska höjder som då Harold Ramis,Dan Aykroyd och Rick Moranis stod för manuskriptet för 37 år sedan. Bristerna är dock inte tillräckligt stora för att stoppa den karavan av underhållning och komik som Jason Reitman dirigerar.

Från början till slut så är Ghostbusters: Afterlife underhållande, värmande och rolig – en kombination som är alltmer sällsynt. Filmen är utan tvekan en av årets mest positiva överraskningar.