Summerland
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi: Jessica Swale
Manus: Jessica Swale
Medverkande: Gemma Arterton, Gugu Mbatha-Raw, Penelope Wilton, Tom Courtenay, Lucas Bond, Dixie Egerickx
En film som totalt förför mig. Jag älskar den, fast jag egentligen ser filmarens knep väldigt tydligt och till stor del är den rätt förutsägbar, fast med några riktiga överraskande vändningar. Men den är vacker och även om den delvis är en form av film som jag sett många versioner av så bryter den mot en del alltför vanliga trender och undviket en del enkla klichéer.
Filmen utspelar sig på brittiska landsbygden under andra världskriget och jag är svag för brittiska filmer, speciellt de som inte utspelar sig i nutid (även om det finns oändligt många sådana mästerliga filmer också). När de utspelar sig på brittiska landsbygden eller i mindre ständer blir det ett extra plus. Dessa miljöer lockar och fascinerar mig. Dessutom har denna film, som så många brittiska filmer, en lång rad duktiga skådespelare. Penelope Wilton som säkert många känner igen från serien Downtown Abbey är en skicklig skådespelare. Ett yngre ansikte är femtonåriga Dixie Egerickx som spelar Edie – och det gör hon imponerande bra.
Handlingen kretsar kring författarinnan Alice (spelas som ung av Gemma Arterton och som äldre av Penelope Wilton) är en stark och självständig kvinna under andra världskriget. Hon är lite för självständig för ortsborna. Rykten går på bygden att hon är en häxa eller en spion för nazisterna. Hon har dock en hemlighet. Att hon är ogift och lever ensam beror inte bara på att hon ägnar sig tid åt att skriva utan också att hon har en kärlekssorg i bagaget, hon har haft en stor kärlekshistoria som yngre med en annan kvinna, något som det inte går att vara öppen med i den tidens Storbritannien. Kanske anar bygdens invånare detta?
En dag tvingas hon att ta hand om Frank, en skolpojke som evakuerats från London. Britter runt om i landet hjälps åt på detta sätt för att barn ska kunna komma ifrån London som bombas hårt av de tyska naziflygen. Alice vägrar att ta hand om honom men blir övertalad att låta honom stanna en vecka. Att Alice och Frank sakta hittar en gemenskap, det är förstås förutsägbart. Men hur detta skildras är unikt och mycket berörande.
Att barn evakuerades under kriget var vanligt. Jag känner människor som växt upp i andra länder som var med i andra världskriget också och som evakuerades. Dessa länder och deras befolkning har på det sättet en vana av och förståelse för att hjälpas åt under kris. Det är väl något som saknas i Sverige då vårt land aldrig var med i något av världskrigen. Det märks under denna pandemi av corona, till exempel, där andra länder tar betydligt allvarligare på pandemin. I Sverige tillåts trängsel på bussar mitt under pandemin med mera. Jag tänker att filmer som skildrar människor under kriser kan berätta mycket för oss som bor i ett land som Sverige.
Filmen är dock mer än en berättelse om solidaritet i ett krisdrabbat land. Den handlar om mänskliga relation, om sorg, om att tala med varandra och om att våga vara den man är och om fördomar och frihet från fördomar och om fantasins kraft.
Filmleverantören skriver om filmen i ett pressmeddelande:
Från Storbritanniens starkaste nya röst, den Olivier Award-vinnande och banbrytande författaren och regissören Jessica Swale, inspirerar publiken med ett ärligt och samtida tema – en intensiv och emotionell resa av självupptäckt, kärlek och vänskap.
För mig handlar filmen både om det som nämns ovan men också om de existentiella frågorna, om liv och död och om hur viktig fantasin är.
