Peter Gustavsson är poet och författare. Han berättar själv om sitt författande:
När de mörka molnen
hopar sig över Alperna
när döden är på väg
tiotusen meter upp i luften
tömmer vi butikshyllorna
och låser våra dörrar.
Krispaketen faller ner
från helikoptrar i skyn
men ingen vågar sig ut
för att öppna dem.
Gatorna ekar lika tomma
som beredskapsförråden
och lastbilarna köar längs motorvägarna
med den sista flaskan handsprit.
I en krigsekonomi under blockad
pysslas skyddsutrustningen fram
medan kylcontainrarna förbereds
att ta emot liken.
Videomöten
videomöten
videomöten.
Knarkar nyheter från en nedstängd värld
i kylslagen, tvekande vår
medan liemannen skördar förortsfälten
och trotsar besöksförbuden
spelar schack bland rollatorerna
i en värld i respirator.
Så beskriver jag vårens karantänstillvaro i en av dikterna i min nya diktsamling “Det sista andetaget”. Det är ett försök att gestalta vår samtid, men också ett sätt att skildra en människa som blev en av pandemins offer – min egen far. Boken börjar och slutar i avskedets stund, men beskriver också de norrländska rötterna och pandemins väg mot ett äldreboende i Uppsala.
Jag skriver för att jag vill förstå vad som händer mig och världen omkring mig. Jag har tidigare varit politisk redaktör för tidningen UppsalaDemokraten och medförfattare till flera fackböcker kring samhällsfrågor. Under åren 2015–2018 var jag ordförande för Uppsala kommuns kulturnämnd, och jag har en lång bakgrund inom folkbildning och arbetarrörelse och arbetar som utredare för Arbetarnas Bildningsförbund (ABF). Men nu har jag tagit steget till att utveckla mitt eget skönlitterära skrivande.
I fjol debuterade jag med diktsamlingen “De tio årstiderna”, som tar sin utgångspunkt i väderlekens växlingar och i säsongerna i mellersta Skandinavien – vårvinter, vår, försommar, högsommar, medelhavssommar, sensommar, finhöst, fulhöst, svartvinter och vitvinter. Om väderlekens växlingar utgör versmåttet, så handlar dikterna om längtan, inställda uppror och den svåra konsten att leva tillsammans. Som i den här kortdikten:
Solen smeker mitt sommarskinn
till morgonkaffe på stilla stugaltan
medan världen rasar samman
i min smartphone.
Om den första diktsamlingen hade ett ganska brett tema, snävar den andra in sig betydligt mer på det skeende vi är mitt uppe i – på livet och döden i pandemins epok. Men några av dikterna närmar sig också ett tema jag arbetar med på Långholmens Författarskola – frågan om vad det innebär att migrera och sätta bo på en ny plats. Har människan rötter, eller har hon fötter, eller är det frågan om både och?
Text: Peter Gustavsson