Toppnytt

Inland
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Regi Jon Blåhed

En ung kvinna från Stockholm flyttar upp till ett litet samhälle i inlandet i Norrland tillsammans med sin pojkvän. Men de gör slut redan på resan upp dit. Men hon bestämmer sig ändå för att stanna i det samhället och hon skaffar sig ett jobb i en mataffär, fast hon nyligen tagit examen som kommunikatör. Men kommunikatörs-jobb finns det knappast gott om i ett litet samhälle i Norrland.

Filmen bygger på Elin Willows roman ”Inlandet”. Denna unga kvinna bryter mot den vanliga karaktären som oftast brukar skildras i filmer. Hon har inte stora drömmar, eller i varje fall visar hon inte upp det. Hon är överlag väldigt blockerad och visar inga större känslor eller engagemang. Så fort någon frågar om hon vill följa med på något säger hon bara, väldigt ointresserad och livlöst: ”Ok”. På kvällarna och nätterna sover hon till dvd-filmer med en samling av tv-serien Morden i Midsumer.

Det kunde varit en intressant film, men jag fick tvinga mig att se den klart. Även om miljöbilderna är fascinerande och starka och talande – de är helt klart metaforer för hennes inre – så var det helt omöjligt att känna något engagemang för vare sig huvudkaraktären eller handlingen. Det är också alldeles för mycket klichéer och klyschor i skildringar av människor och miljöer.

Handlingen känns spretig och går inte ihop. Varför stannar hon alls där i samhället? Det är obegripligt. Vad är det för näsblod som rinner ur hennes näsa på nätterna? Vad vill hon med någonting? Varför svarar hon knappt på några sms från familjen i Stockholm? Varför tar det överhuvudtaget slut med pojkvännen och hur kunde hon alls vilja flytta med honom?

Filmleverantören skriver om filmen:
Jon Blåhed tecknar efter Elin Willows roman ”Inlandet” upp bilden av en ung själ utan riktning vars inre resa tar form i det yttre landskapets dramatiska såväl som småskaliga storslagenhet.

Ja det är väl vad filmen vill visa, en ung människa som inte har någon vilja eller tanke och inte några drömmer, eller som tryckt ned detta långt ner i sitt undermedvetna. Jag vill egentligen ge filmen ännu lägre betyg, då den var rent plågsam att ta sig igenom. Att den ändå får betyg 2 är att den delvis talar med sina bilder till vårt undermedvetna.

Honest Thief
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Regi Mark Williams
Manus Mark Williams och Steve Allrich

Wow. Riktigt spännande. Jag kunde inte slit amig. Det var länge sedan jag tyckte en actionfilm var så spännande. Ändå är handlingen inte så komplicerad – men allt var väl komponerat. Biljakter, skjutande och slagsmål brukar ofta trötta ut mig och göra att jag tycker en actionfilm är seg, men i Honest Thief är det lagom och ett par gånger oväntat och överraskande. Visst, filmen är inte banbrytande eller helt överraskande men har flera tillräckligt oväntade vändningar som gör att den inte blir helt förutsägbar. I sin genre är den i mitt tycke riktigt bra.

Liam Neeson har huvudrollen som bankrånaren som kallar sig Tom Carter, som länge gäckat polisen med sina fräcka kassaskåpskupper. Han har i nästan ett decennium lyckats råna banker och samlat på sig 9 miljoner dollar, minst, utan att polisen har något spår efter honom.

Så träffar Tom Carter Annie (spelas av Kate Walsh vi kan känna igen från bland annat Greys Anatomy och Tretton skäl varför). Tom och Annie blir förälskade och Tom är säker på hon är kvinnan i hans liv. Efter att de varit tillsammans ett år bestämmer han sig för att lämna över sig till polisen och inleda ett hederligt liv. Han ska försöka få till en överenskommelse med polisen: han erkänner rånen, lämnar tillbaka alla de nio miljonerna mot att han inte får mer än två års fängelse och det på en öppen anstalt där han kan få besök.

Hur trovärdigt är det en rånare som ensam fått ihop den gigantiska summan av nio miljoner utan att polisen har ett spår efter honom verkligen skulle vara redo att anmäla sig själv? Jag vet inte. Men varför inte? Måste alla kriminella vara kriminella in i märgen och för alltid? Kan en man som rånat banker inte ha känslor och vilja ha ett annat liv? Det är en speciell situation då Tom Carter genomfört alla sina rån ensam och inte haft någon medhjälpare eller tillhört något kriminellt gäng. Det gör förstås att det rent teoretiskt skulle kunna vara möjligt för honom att sluta råna banker och leva hederligt. Att han väljer att försöka leva totalt hederligt och både lämna tillbaka pengarna och låta sig bli gripen av lämna polis, jo det är lite svårt att tro på men livet kan ha oväntade vändningar.

Jag tänker inte berätta mer om handlingen för det tillhör lite av filmens kvalitet att som tittare inte veta hur allt ska gå. Men att det inte blir så enkelt att lämna över sig själv som Tom tänkt sig, det räknar väl de flesta ut.

Visst, filmen är inte ett mästerverk som kommer att gå till filmhistorien men det är en spännande action som fångade in mig. Välgjort för sin genre.

Fahim – Den lilla schackprinsen
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2020

En slags feelgoodfilm som ger hopp om mänskligheten men berättelsen är mer än så, den berättar om och skildrar situationen för papperslösa asylsökande, en av de mest utsatta grupperna i dagens EU. Filmen berättar utan att skriva oss på näsan. Det är en av filmens styrkor. Filmen är ganska enkel i hur den är upplagd och eftersom den bygger på verkliga händelser kan en hel del vara förutsägbart, men det spelar ingen roll: Filmen engagerar och jag undrar vem som kan se den utan att bli berörd?

I centrum för handlingen är den åttaårige pojken Fahim, från Bangladesh. Fahim har en stor talang för schack. Han är en talang långt utöver det vanliga och han har ett brinnande intresse och vill hela tiden spela schack. Fahim har helt enkelt det psyke och den talang som tillsammans kan skapa stjärnor inom ett område. Hans pappa säger till honom att de två ska resa till Frankrike för att Fahim ska få träffa en av de största schackmästarna. Det är dock inte sanningen till varför de två måste lämna Fahims mamma och syskon kvar i Bangladesh. Fahims pappa har varit med i en demonstration mot förtrycket från makthavarna och nu har förtryckarna hotat att skada hans son, Fahim.

Fahim och hans pappa tar sig med hjälp av flyktingsmugglarna den farliga resan genom gränsbevakningar till Paris. Livet där blir inte enkelt. Under asylutredningen får hans pappa en tolk som medvetet förvränger det han säger så de nekas asyl. Fahim och hans pappa måste leva illegalt och som hemlösa.

Fahims pappa tar med Fahim till en schackklubb för att han ska kunna fortsätta utvecklas. Första mötet där med Silvain (spelas av Gérard Depardieu) går inte så bra. Jag tycker om skildringen av både Fahims pappa och Mathilde, en kvinna som jobbar på schackklubben och har koll på det administrativa. Ingen av dem ger upp utan de fortsätter att se till att Fahim går med i klubben.

Filmen är baserad på den sanna berättelsen om flyktingpojken Fahim Mohammad som mot alla odds blev en av Frankrikes yngsta schackmästare. Ofta tappar filmens en del av sin dramatiska nerv när de bygger på verkliga händelser, men det har regissören lyckats manövrera sig förbi. Däremot kan jag emellanåt känna att det blir segt med en del scener som fokuserar på schackpartier. Det är scener som förmodligen är högst intressanta för älskare av schack.

Ett litet minus får Gérard Depardieu i filmen för sin tolkning av schackmästaren. Hans rolltolkning känns lite som en karikatyr. Han kan bättre än så. Men som helhet är filmen ändå djupt engagerande och sätter igång tankar om samhället och hur vi i EU-länderna tar emot människor på flykt. Berättelsen om Fahim ger på sitt sätt hopp men samtidigt funderar jag på hur det går för alla de barn som kommer och som inte har en sådan talang och förmåga? Hur tar västvärlden hand om dem och ger dem möjligheter till bra liv? Inga lätta frågor, men viktiga att ta upp.

Bageriet på Portobello Road
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 oktober 2020
Regi Eliza Schroeder
Medverkande Celia Imrie, Shannon Tarbet, Shelley Conn, Rupert Penry-Jones, Bill Paterson m fl.

Portobello Road i London ligger mig och många London-besökare varmt om hjärtat. Där finns Portobello Road Market, en stor marknad där du kan hitta det mesta och gärna udda saker, där finns nya saker, hantverk, gatumat och loppis. Lika varm om hjärtat som jag blir när jag tänker på denna under marknadsdel av Portobello Road blir jag av filmen om Bageriet på Portobello Road. Det är en äkta feelgood-film, en slags film det varit tunnsått med under senare år.

Filmen är dock lite för söt för att bli ett mästerverk. Karaktärerna är lite väl bästa versionen av sig själva filmen igenom. Jag har lite svårt också i det verkliga livet att tro på det genomsöta beskrivningar en del gör av sig själva och sitt liv. Och om det är så att människor är så perfekta och deras liv så perfekt, blir det rätt ointressant som film eller berättelse. Men eftersom skådespelarna är duktiga och det kan behövas lite feelgood nu när höstmörkret sänker sig över vårt kalla land och corona-pandemin inte riktigt gett sig utan siffrorna på smittade i Sverige fortfarande är oroväckande kan vi behöva lite hopp om mänskligheten.

Filmen handlar om tre kvinnor som tillsammans vänder en tragedi till en framgång. En ung duktig konditor, Sarah, råkar ut för en olycka då hon är på väg på cykel för att hämta nycklar till det bageri vid Notting Hill hon alltid drömt om att öppna tillsammans med sin bästa väninna, Isabella. Sarah dör vid olyckan och där står Isabella med alla utgifter och skulder för ett bageri hon inte kan öppna, då hon själv inte är en sådan duktig konditor. Isabella spelas av duktiga och charmiga Shelley Conn.

Nu har Sarah en nittonårig dotter, Clarissa (spelas av Shannon Tarbet) som ger sig tusan på att de ska förverkliga mammans dröm. Clarissa lyckas övertala sin mormor, Mimi (som spelas av fantastiska Celia Imrie) att hänga på. Tre hängivna kvinnor av tre generationer lyckas få igång bageriet. Nej det blir inte stor succé på en gång, det blir det först när Mimi kommer på den strålande idén att de ska göra bakverk från hela världen, eftersom Londons befolkning är precis från hela världen.

Apropå Celia Imrie är hon en erfaren skådespelare som både spelar stora draman på teaterscen och är med i tv-serier och haft roller i flera stora filmer. Vad många kanske inte vet är att hon till och med spelat stridspilot i Star Wars.

Hur som helst, fina London-bilder, hög kvalitet på de brittiska skådespelarna och en varm film att bli glad av. Det räcker bra.