Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Vivos – Stelbent men närgånget om utsatthet och korruption i Mexikos utkanter

by

Foto: Ai Weiwei. Vivos Betyg 3 Svensk biopremiär 18 november Regissör Ai Weiwei Pedagogisk och närgånget berättar konstnären och filmskaparen Ai Weiwei om korruption och hemska karteller i Mexikos utkant. Upp mot 43 studenter försvinner spårlöst. Vem är skyldig och vad är motivet bakom? “They stole everything from me and what I have left is only anger”. En av flertalet föräldrar som förlorat sina söner och döttrar berättar om det oerhörda övergreppet gentemot familjen. I Mexiko fördes för en tid tillbaka 43 studenter bort i samband med en resa över Iguala, Guerrero i Mexiko. Sex studenter dödades, 43 kidnappades och har inte synts till sedan dess. Vivos är konstnären och filmskaparen Ai WeiWeis nya film om mänskliga rättigheter som kränks. Mexiko är på fler vis ett korrupt land där staten samarbetar med maffian och hjälper karteller att langa heroin i mängder. Allt handlar om pengar och makt. Med nog cash i fikan kan du förklara dig ur vilken situation som helst. Ai Wewei intervjuar de föräldrar vars barn försvunnit. Det är en smärtsam och ingående process vi får ta del av. Hur går man vidare efter ha mist ens det viktigaste ting i livet? Vivos är en tårfylld berättelse men som aldrig blir för sentimental. Pedagogisk och långsamt berättar Ai Weiwei sin historia. Vi får inblick i Mexikos tumultartade då- och nutida historia. Om karteller som styr och ställer på stadens gator och torg och om utsattheten och hotet mot demokratin. Det talade ordet som hotas när plötsligt studenter kidnappas utan tydligt motiv. Ai Weiwei skildrar tematiskt och tålmodigt utvecklingen i landet. Det enkelspåriga berättandet med stillastående kamera är både närgånget och stelbent. Men regissören lyfter en viktig fråga om hur det talade ordet, yttrandefriheten, idag hotas. Se bara på USA och Trumps ifrågasättande av röstsystemet. Ai Weiweis styrka ligger i hans humana approach, att alltid visa medmänsklighet gentemot sina utvalda personer. För att få verklig landhöjd saknas bildspråket och en ytterligare kontext, att lyfta temat sett ur ett globalt perspektiv där både korruption och populism tar markhöjd och att låta symboltyngda bilder får tala för sig. Vivos är ingen Human Flow. Filmen från 2017 om flyktingströmmar ur ett medmänskligt perspektiv imponerade i sin balansakt att skildra människorna bakom statistiken.  I Vivos blir det enkla, avskalade Ai Weiweis bromskloss till att nå nya oandade höjder. Petter Stjernstedt

Greta- Nyanserat och skarpsynt om aktivisten Greta

by

Pressbild

I Am Greta
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 november
Regissör Nathan Grossman

Fördjupad och närgången är hudnära I Am Greta om sextonåringen som satt klimatet på allas agendor och fick miljoner och åter miljoner av människor att demonstrera på gatorna om en hälsosammare glob.

“ Ni säger att vi bara har en planet att ta hand om ändå verkar ni helt strunta i klimatet. Ni kommer till oss unga och pratar om oss som hoppet, hur vågar ni!?”. Greta är sextonåringen från Stockholm som kämpar för ett bättre klimat och en mänsklighet som lever i symbios med naturen. Du måste som man säger levt under en sten om du missat snackisen, fenomenet Greta och den globala rörelsen Friday for Future.

Det hela började 2018 i augusti då Greta bestämde sig för att börja skolstrejka. Varje fredag satt hon sig utanför riksdagen och strejkade och hon fortsatte så ända fram till valdagen. Målet var att uppmärksamma det tafatta försök politiker gjort för att tackla klimatkrisen. En Tweet från guvernören Arnold Schwarzenegger gjorde Greta viral och hon bjöds in till diverse klimatkonferenser världen över. Det här är en film om barnets röst. En äldre dam passerar Greta. “Inte ska väl du skolstrejka. Du ska ju gå i skolan. Och Greta ger genast svar på tal – “ Vad finns det för utbildning om det inte finns någon framtid?”

I den symboltyngda inledningsscenen ligger dokumentären I Am Gretas kärna. Visst handlar den om klimatkämpen och aktivisten som vill få politiker att ta sitt ansvar, och visst berättar den om en global rörelse med gröna aktivister från alla världens hörn som ute på gatorna skanderar slagorden “Jorden har fått mer än vad den tål- bort med olja bort med kol”. Men huvudfokus är i filmaren Nathan Grossmans dokumentär om hur vuxna förminskar barnet, om Trumpister och twitter-troll som baktalar tonåringen och hänvisar henne tillbaka till skolbänken. Om journalister, politiker och maktpersoner som vill ta del av Gretas rampljus, men som när det kommer till kritan inte gör vad som krävs för att förändra en ohållbar situation.

I Am Greta nyanserar personen Greta Thunberg. Det är berättelsen om sextonåringen med aspergers som under tre års tid hamnar i depression och inte talar med några andra än familjen – pappan Svante, mamman Marlena och lillasyster Beata Ehrman. Flickan som hatar ”small talk” som plötsligt från en dag till en annan får alla världens blickar riktade mot sig. Hur tacklar man det oerhörda, att axla ansvaret att inför hela världen förklara de omfattande systemförändringar klimatpåverkan innebär?

Med imponerande retorisk exakthet och med den mest perfekta engelskan tar hon sig an rollen. Men utmaningarna är många, allt ”fika-snack” det kräver, och maten hon ofta vägrar att konsumera. Relationen mellan pappan Svante och Greta är stark. Det är han som pushar henne, han som alltid finns där som moraliskt stöd även om Greta klarar det mesta på egen hand. Vuxenvärlden är ovan vid att se ett barn briljera på den politiska scenen, från FN till EU till klimatkonferensen COP24 och Agenda2030. De imponeras av hennes övertygelse men responsen tillbaka är tafatt. Inte sällan behandlas hon som ett barn som inte vet något om hur världen är beskaffad, trots att alla hennes uttalande tryggt lutar mot etablerad forskning. Greta utnyttjas när alla står på kö för att få tillsammans med henne ta en selfie.

I Am Greta är närgånget porträtt av en flicka med övertygelsen som starkaste vapen, en ungdom som inte backar för något. Det inre kampen , om att själv uppnå de höga kraven om att leva som man lär, skildras väl och ingående. Det verkliga pärsen för Greta kommer när hon i dokumentären blir inbjuden att delta på klimatkonferensen vid FN:s högkvarter i New York. Hur ska hon utan att tumma på sina regelverk om att leva hållbart ta sig över Atlanten? Jo, genom att segla över havet med segelbåt. På färden hamnar hon i stormens öga. Vi hör en Greta som börjar tvivla som funderar över om hon inte tagit sig vatten över huvudet.  Och hemlängtan till familjen och hundarna blir allt mer påtaglig. Här skönjar vi
människan bakom ikonen. Att fokusera på barnet istället för den virala personan är ett genidrag från filmregissör Nathan. Det gör att I Am Greta sticker ut i mängden bland dokumentära berättelser om helgonförklarade gestalter. I Gretas värld finns inga gråzoner. “Jag ser inte världen i svart och vit, men när det kommer till klimatfrågan finns inga nyanser”, säger hon. Budskapet är kristallklart. Vi måste agera nu för gör vi inte det har vi snart
inget klot kvar att bry oss om.

Petter Stjernstedt

”Lilla fröken Grenadin” av Vilda Rosenblad

by

Lilla fröken Grenadin
Författare Vilda Rosenblad
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag: Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0609-1

På Rue de Pascal i Paris bor en tolvåring vid namn Elvira Ljung men sin mamma och hennes sambo. Elvira drömmer om att bli stjärna – nästa Ingrid Bergman. I smyg besöker hon kyrkan för att hantera sina känslor kring sin bortgångna ateistiske pappa. Då och då skriver hon dessutom brev till ”Schwarzy ” (Arnold Schwarzneger) i hopp om att en dag kunna få svar. ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en verklighetstrogen skildring om hur det är att förlora en familjemedlem, om ett fortsättande liv med en melankolisk skugga ständigt närvarande. Denna roman skildrar människor som känner känslor enkla för läsaren att relatera sig till, lättillgängliga att uppfatta med hjälp av den enkla vardagliga prosan. Kanske är det för att jag läst mer poetiska verk på sistone, men här och där framstår språket i romanen som en aning kantigt, någorlunda karaktärslöst. Men möjligtvis är det just denna enkelhet som lyfter fram karaktärernas vardagliga och naturliga känslor. Det må inte finnas särskilt mycket charm i språket i sig, men ”Lilla fröken Grenadin” bjuder på en mycket riktig läsupplevelse. De franska hemmafruarna framstår vid tillfällen som en aning stereotypa och platta, men det finns fortfarande ett par någorlunda charmfulla och till och med litet mystiska karaktärer.

”Lilla Fröken Grenadin” är både språkmässigt och handlingsmässigt vardaglig. Det är enkelt att ta sig igenom detta verk, enkelt att besöka Elvira och hennes familj och vänner på Rue de Pascal, enkelt att känna igen sig i annars främmande omgivningar. Läsaren får en chans att följa med Elvira till kyrkan som Elviras mamma är kategorisk emot, till bokhandeln med den mystiska Beatrice, till fina och mindre fina upplevelser i Elviras värld. Vissa karaktärer i boken må framstå som en aning platta men jag skulle ändå vilja påstå att Elvira är ett någorlunda trovärdigt drömmande barn som snart ska bli tonåring. Hennes missförståelser och reaktioner framstår i alla fall som äkta. Kanske hade många av oss också reagerat mycket likt Elvira, kanske inte.

”Lilla fröken Grenadin” skulle nog inte komma på min lista av ”aktuella måste läsa böcker”, men romanen bjuder fortfarande på en del stämningar värda att minnas. Troligtvis blir detta en roman som jag inom kort inte minns särskilt tydligt, men vissa fragment kommer nog att stanna kvar; möjligtvis den mystiska säljaren på bokhandeln, Elviras klasskamrat Odette som ingen vill bli vän med, Elviras vän Delphine som inte vet hur hon ska hantera sina känslor, ”Schwarzy”, croissanterna…

Tyst Teater – scenkonst för döva – fyller 50 år

by

Från Tyst Teaters första föreställning 1970, Att vara döv i Sverige

Rätten till kultur på egna villkor har aldrig varit självklart utan ett resultat av människors envisa kamp. Den 21 november firar Riksteatern Tyst Teater ett halvt sekel av banbrytande scenkonst på svenskt teckenspråk. Sedan 1970 har närmare 100 produktioner satts upp och turnerat både nationellt och internationellt.

Ett pressmeddelande berättar:
I en tid då teckenspråk officiellt ännu inte betraktades som dövas modersmål bildades den fria teatergruppen på Västanviks folkhögskola i Leksand som kom att bli Tyst Teater. Vägen till det Tyst Teater är idag är långt ifrån självklar. Från flera års frigruppsarbete till att 1977, bli en del av Riksteatern och en inspiration över stora delar av världen gör teatern världsunik.

–Kampen för allas rätt att uttrycka sig och rätten till kultur på egna villkor har från första stund varit inspirationen i arbetet. Tyst Teater drivs hela tiden av att utmana invanda tänkesätt inom teatern och övrig scenkonst. Vi strävar alltid efter att både tänja på gränserna och samtidigt vara en fast punkt för den teckenspråkiga publiken, säger Mindy Drapsa, konstnärlig ledare Tyst Teater.

Tyst Teaters vision är att skapa den bästa scenkonsten på svenskt teckenspråk, med och av döva och teckenspråkiga konstnärer och kulturarbetare. Närmare 100 produktioner har satts upp under ett halvsekel med dövscenkonsten både nationellt och internationellt. Förutom årliga Sverigeturnéer har Tyst Teater också spelat över hela världen på sex världsdelar och samarbetat med flera teatergrupper och medverkat på otaliga festivaler internationellt. Den 21 november firas jubiléet med en sign show med gäster från 70 talet fram till idag. I samband med 50-års jubiléet avslöjas även Tyst Teaters nya namn.

Filmrecension: Freaky – en riktig rolig skräckfilm för fredag den 13:e

by

Freaky
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 november 2020

En variant av skräckfilm men minst lika mycket en rolig och humoristisk film som får mig att skratta. En passande film för premiär fredag den 13:e. En seriemördare, Blissfield Butcher (underbart spelad av Vince Vaughn) härjar i en amerikansk småstad och en sen kväll är han på väg att mörda tonårstjejen Mille och då händer något magiskt, mystiskt: deras själar byter kroppar. Den unga tjejen vaknar upp i sitt flickrum, eller rättare sagt seriemördaren Blissfield Butcher vaknar upp i en ung tonårstjejs kropp i hennes flickrum. Han upptäcker att han har putande bröst och han möts av en omsorgsfull mamma som lagat hans favoritfrukost. Samtidigt vaknar den unga tjejen upp i ett äckligt nedsmutsat kyffe i en stor grov manskropp.

Det blir förvecklingar och lustiga situationer och samtidigt skräck då seriemördaren  i en kropp av en tonårstjej får fritt utrymme att mörda vidriga skolkamrater och mobbande lärare.

Egentligen har jag svårt för filmer var syfte i stort sett är att underhålla, oavsett om det är med skräck eller humor eller romantik. Jag vill att filmer ska säga mig något om hur det är att leva. Det tycker jag inte att denna gör. Inte i hög grad i all fall. Den säger mig inte mycket om mänskligt liv. Jag har extremt svårt att tro på seriemördare som springer med knivar och hugger offentligt med stor risk att bli igenkända. Ändå, trots att filmen i stort sett är skapad enbart för att underhålla kan jag inte låta bli att tycka den är både rolig, spännande och underhållande.

Jo lite om hur det är att leva har den väl att säga. Speciellt tycker jag om  scenen då skolkamraten som Mille är kär i förklarar sin kärlek till Mille.  De sitter en en liten bil utanför polisstationen där hennes väninna försöker få tag på den magiska manicken som behövs för att själarna ska kunna byta kroppar igen och rätt själ ska in i rätt kropp. Skolkamraten avslöjar att han varit kär i Mille sedan första sekund och trots att hon just då har en stor grov mans kropp pussas de. Det är gulligt. Mille finns  där innanför kroppens skal, förklarar den förälskade skolkamraten.

Berättelsen har också något att säga om hur mycket våra fysiska kroppar betyder och hur mycket kroppen kan ändra sig efter vårt inre. När seriemördarens hänsynslösa kaxiga själ tagit plats i Milles väna kropp blir hon plötslig synlig och uppmärksammad och får beundrare.

Vince Vaughn är som jag nämnt rolig när han spelar flickans själ som hamnat i mannens kropp, även om det är en del klichéer som används i kroppsspråket är det kul. Kathryn Newton som spelar Millie är också oerhört skicklig och kan pendla mellan Milles försynta framtoning och den betydligt tuffare och självsäkrare mördaren i samma kropp.

Jag har svårt att tro på att en seriemördare springer omkring med kniv i högsta hugg helt utan någon vett och sans. Men filmens syfte är knappast att berätta en trovärdig historia. Den är underhållande – men för mig fungerar det. Jag har framför allt roligt även om det är spännande emellanåt.