Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Lyssna: Bruce Springsteen – Ghosts

by

Bruce Springsteen har släppt singeln ”Ghosts” från kommande albumet ”Letter To You”.

Bruce Springsteen har nu släppt ”Ghosts” som är den andra låten från kommande albumet ”Letter To You”. Bruce spelade in ”Ghosts” live med the E Street Band i hans hemmastudio i New Jersey. Låten släpps tillsammans med en video som innehåller klipp från inspelningarna i studion samt äldre klipp från när Springsteen var musiker i band som The Castiles.

Bruce som tidigare släppt titelspåret ”Letter To You” gör sig redo för albumrelease fredag den 23 oktober. Albumet blir Springsteens 20e studioalbum och det är första gången som han spelar med the E Street Band sedan The River turnén 2016. Albumet är producerat av Ron Aniello och Bruce Springsteen, mixat av Bob Clearmountain och mastrat av Bob Ludwig.

Bruce Springsteen säger; “’Ghosts’ is about the beauty and joy of being in a band, and the pain of losing one another to illness and time,” says Springsteen. “’Ghosts’ tries to speak to the spirit of the music itself, something none of us owns but can only discover and share together. In the E Street Band, it resides in our collective soul, powered by the heart.”

Filmrecension: Våga drömma – väldigt förutsägbart och svårt att bli engagerad i

by

Våga drömma
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 september 2020
Regi Nisha Ganatra
I rollerna Dakota Johnson, Tracee Ellis Ross, Kelvin Harrison Jr., Ice Cube, Zoe Chao, Eddie Izzard, Bill Pullman, Diplo m fl.

Ska jag vara ärlig har jag väldigt svårt att engagera mig i filmer där alla skådespelarna är extremt vackra och deras enda problem är att de inte går tillräckligt fort att förverkliga drömmen att bli störst i världen. Den amerikanska drömmen och illusionen – att den som har stenhård vilja och kämpar ändå, trots ett och annat hinder längs vägen, uppnår sin stora framgång. Våga drömma är ytterligare en film i raden av dessa förmedlare av den amerikanska myten.

Filmen utspelar sig i Hollywoods bländande värld. Huvudpersonen Maggie, är en ung kvinna med drömmar om att bli musikproducent men sitter fast sedan tre år tillbaka som personlig assistent åt en av popmusikens stora superstjärnor, Grace Davis, som för övrigt kommit upp i medelåldern och börjar få åldersnojor.

Maggie, som spelas av supersnygga Dakota Johnson (har en del att brås på som dotter till skådespelarna Don Johnson och Melanie Griffith) har drömt om att bli musikproducent ända sedan barnsben. Hon hoppas på att få en ingång till att producera musik via sitt jobb, men det verkar rätt svårt. Superstjärnan Grave Davis är en diva som inte vill släppa fram andra. Grace Davis är rejält egofixerad och har en drös av otrevliga personer omkring sig som mest är ute efter att sko sig själva, det har vi också hört berättats i många versioner. Det är i och för sig inget fel att berätta om något som berättats tidigare, det som avgör kvaliten är hur det görs. I den här versionen har filmen inte mycket att säga mig. Det mesta i filmen är föutsägbart och vi har sett det i massor av filmer tidigare.

Det är förstås inget fel eller negativt att skådespelare ser otroligt bra ut, men när det känns som att filmen mest vill gotta sig i det vackra folket så har jag svårt att engagera mig. De känns inte som äkta människor och deras problem känns som lyxproblem.

Att jag inte ger lägre betyg beror på att det är en hel del bra musik i filmen och det är kul att se stjärnor som Ice Cube och Eddie Izzard. Även om det är i en mindre biroll är Bill Pullman alltid kul att se i en film, han är en av mina favoriter. Dakota Johnson som slog igenom i Fifty sades of grey-filmerna gjorde sin första filmroll som tioåring och uppväxt i en filmfamilj har hon en del att brås på. Hon är duktig även om hon inte får använda särskilt mycket av sitt möjliga register i denna film som är rejält sentimental.

Filmrecension: Sutton´s Case – En cheeseburger för den törstande b-filmsfantasten

by

Pressbild

Sutton case
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 September

Paranoia, cigarettrök och ond bråd död. Regissör Stavros Genaridis bjuder på skön noir i b-filmskostym som trots undermåligt hantverk och skolprojektsvarning underhåller för stunden.

En avdankad pensionerad polis vid namn Edward Sutton hör konstiga ljud nere i källaren. Något fuffens pågår där nere och Edward är fast besluten att ta reda på mer. På nyheterna hör han om en kidnappad flicka vid namn Alice. Kan det otänkbara vara möjligt – att flickan på tv hålls fången i källarlokalen till huset där Edward bor? Om så är fallet – vad ska Edward ta sig till vid konfrontation med kidnapparen, gestalten som smyger runt och leker med den avdankade polisens sinne?

Sutton´s Case är en osannolik film att hamna bland hollywood-mafiosos som 1917 och Knives Out. Men ändå finner jag den där, i SF Anytimes utbud av filmer med budgetar på miljonbelopp. Sutton är en katt bland hermeliner, den billigast tänkbara kopian av 50-tals film-noiren. Kanske är det Covid och bristen på större utbud i stundande pandemi som är anledningen till att SF valt inkludera den i sin katalog. Hur som är det roligt att se hur en sådan film fått det fönstret utåt. Sutton´s

Case är en lågbudgetrulle fylld av defekter med svajande skådespel och ett bristfälligt manus med ihåligheter lika många som i en big-size-Greveost. Till plussidan hör den medvetna flörten med filmgenren – den cigarettrökande och Whisky-pimplande filmnoir-deckaren.

Om vi sänker förväntningarna rejält nu och utgår från en film som liknar ett hobby-projekt utfört av entusiastiska filmnördar vars älskog för genrelekar är obetalbar då är Sutton´s Case en helt ok rulle. Med små medel skapar Stavros spänning. Förövaren i historien är ständigt dold, som i en scen där vi i mörkret enbart skymtar de lysande ögonen eller när rasande murbruk får illustrera bråket mellan de två kombattanterna.

Ploten kan skrivas på en sketen servett och förutsägbarheten i fuskbygget är övertydligt som första bästa b-actionlokomotiv á Sylvester Stallone. Den överdrivet dramatiska och mallplacerade musiken sprider förvirring i rummet och skådespelet med hackig engelska hör inte heller till någon av filmens ljuspunkter. Stavros kämpar på fullt med hålla sig flytande i sitt eget b-filmsträsk. En räddning vore att injicera verket med en större stor  humor för att balansera allt mörker i Sutton, även om genre-laben blir i sig själv ofrivillig komik.

Men om du tar den för vad den är, en bagatell till film-noir med sparsmakad dekor, kan du faktiskt få en viss behållning av filmen a söndagsmatinén. Fram med dagen-efter-pizza och den iskalla colan bara. För Sutton´s Case är ostburgaren vars bieffekter är kurrande magar och stor avsaknad av komplexitet.

Petter Stjernstedt

Bokrecension: De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

by

De vuxnas lögnaktiga liv
Författare Elena Ferrante
Utgivningsdatum 2020-09-01
Förlag Norstedts
Översättare Johanna Hedenberg
Originaltitel La vita bugiarda degli adulti
ISBN 9789113107370

Den första boken i en ny serie av Elena Ferrante. Åter är det unga kvinnor som är i centrum och åter utspelas handlingen med Neapel som utgångspunkt. Men istället för att skildra livet och spelet på den nedre delen av staden, sådäl geografiskt som klassmässigt har berättelsen nu flyttat upp till övre delen i Neapel.

Till skillnad från Elena Ferrantes romansvit ”Min fantastiska väninna” om de unga flickorna som försöker ta sig uppåt på samhällstrappan skildras livet för de som gjort klättringen. Huvudpersonen Giovanna bor på övre delan i Neapel och det är hennes föräldrar, framför pappan, som gjort klassresan, klassklättringen. Men att hålla sig kvar där kan ha utmaningar. Platsen kan kännas som att den är skör.

Giovanna som under sin uppväxt älskat sin pappa och haft en bra relation till honom hör en dag honom säga till hennes mamma att Giovanna är ful. Då spricker något inom Giovanna. Kanske var det något pappan aldrig menade men ändå förlorade hon tilltron till både sin pappa och sig själv.

Ur bokens inledning:
”Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful. Han yttrade den meningen lågt, i den lägenhet mina föräldrar som nygifta hade köpt i Rione Alto, högst upp på Via San Giacomo dei Capri. Allt – platserna i Neapel, den iskalla februaridagens blå ljus och de orden – har förblivit intakta. Men själv har jag kanat i väg och fortsätter kana nu också, mellan de här raderna som vill bilda en historia åt mig fastän de egentligen inte är någonting …”

Giovannas värld slås sönder, hon tappar fotfästet. Hon är i den fasen i livet då hon växer från att vara barn till tonåring och hennes utseende förändras och en mängd hormoner och känslor far runt inom henne. I sin ilska och sorg över vad hon känner som ett svek av pappan söker hon upp sin faster Vittoria, som hennes pappa alltid varnat henne för. Fastern har inte lyckats göra samma klassresa som pappan, men kanske är hon ärligare?

Giovanna är vilsen och vet inte var hon hör hemma. I fasters Neapel, det simpla och tygellösa, eller föräldrarnas anständiga Neapel uppe på kullarna.

Elena Ferrante kan skriva så jag känner med huvudkaraktären, men för mig är ändå romansviten ”Min fantastiska väninna” mer engagerande. Jag tror det kan vara så att berättelsen om Giovanna och livet på den övre delen inte känns lika äkta beskrivet, att människorna är för mycket typer. Fast det är å andra sidan hur författaren alltid skriver. Kanske engagerar mig livet och kampen för de unga i den nedre delen mer? Kanske är det mer som pågår under ytan i den första romansviten som engagerar mig? Fast jag tycker inte denna nya ”De vuxnas lögnaktiga liv” är dålig. Den flyter på och är intressant att läsa också. Så jag är kluven som Giovanna: den är bra och den inte inte bäst. Men alla romaner man läser kan inte vara den allra bästa. Den ger en hel del att tänka på, också, även om jag kunde känna igen mig och mitt liv mer i ”Min fantastiska väninna”.

Teaterkritik: Lång natts färd mot dag

by

Lång natts färd mot dag
Av och regi Åsa Lindholm
Efter en idé av Sylvia Rauan
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Liv Pettersson
Ljus Sofie Gynning
Ljud Magnus Ericsson
Mask Nina Lagnefeldt
Urpremiär 19 september 2020
Föreställning som recensionen utgår från: Genrep 18 september 2020
Medverkande på scen: Ann Petrén, Astrid Assefa, Sylvia Rauan, Maria Salah, David Rangborg

Klarascenen bjuder på ett nyskrivet drama men vi känner väl igen upplägget, inspirationen och influensen från O´Neill, Williams och Pinter. Det är en rapp föreställning med fem taggade aktörer dör Ann Petrén briljerar. Den är klart sevärt, även om den inte är omistlig. Den fungerar utmärkt att spelas på Klarascenen.

Fyra väninnor har sett en film som nu ska analyseras över några glas vin i det vanliga eftersnacket hemma hos Lena. Ebba har förberett diskussionsfrågorna – men den kontroversiella österrikiska filmen de precis sett har retat upp Miriam rejält. Försöken att analysera stöter på patrull och blottar olikheter i deras syn på livet. Här finns ingen samsyn. I takt med att vinet slinker ner kommer den ena sanningen efter den andra fram. Plötsligt inser väninnorna att de har en hög mur mellan varandra och de ser på världen och samhället och sig själva på helt oförenliga sätt.

Där är en hög igenkänningsfaktor i de skruvade situationer som uppstår och de samtalsämnen som uppstår. I diskussionerna flyter en salig blandning av nyare tankar kring anknytningsteori och postkoloniala strukturer med mera, men också mycket sådant vi hört förut.

Den goda stämningen vill inte infinna sig bland väninnorna. Jackie är flirtig som vanligt, Ebba har förberett diskussionsfrågorna – men den kontroversiella österrikiska filmen de precis sett har retat upp Miriam rejält. Eller är det snarare Lenas resa till Marrakech som provocerar? Det blir en lång natt där sanningar kommer fram i takt med att vinflaskorna korkas upp. Kanske får de för första gången syn på sig själva?

Lång natts färd mot dag är skriven av Åsa Lindholm, som även står för regi, efter idé av Sylvia Rauan. Åsa Lindholm har skrivit flera pjäser för Kulturhuset Stadsteatern, och nu senast arbetat med ”mockumentären” 2 METER tillsammans med Benke Rydman, och Mizeria på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby. Hon har även regisserat K – inspirerad av Leila.