Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Grattis till Augustpriset 2020 Lydia Sandgren

by

Foto: Björn Larsson Rosvall

Det blev en debutant som fick Augustpriset också i år. Lydia Sandgren får Augustpriset för Årets svenska skönlitterära bok. för sin närmare 700 sidor långa roman ”Samlade verk”. Romanen utspelar sig under 1980-talet och handlar om ett triangeldrama som får stora konsekvenser Göteborg som är en stad i förändring. Romanen har hyllats av recensenter och sålt bra också.

Lydia Sandgren säger till SVT:
– En bok på 700 sidor om några tjommar på 80-talet. Jag undrade: vem kommer att va intresserad av det? Jag är så glad över att den här typen av bok som tar tid att läsa och som man måste anstränga sig för har en plats i Sverige idag.

Min förmodan är att det stod mellan den och Klas Östergrens Renegater. Men det börjar bli en vana att Augustprisets jury väljer debutanter eller yngre förmågor. Jag håller på att läsa båda dessa två romaner och kan därför inte avgöra om jag håller med i valet eller inte. Jag noterar bara att jag i förväg var säker på att det skulle bli just debutanten, med tanke på hur förläggarföreningen som ansvarar för Augustpriset tenderar att välja. Det kan väl vara bra att nya författare lyfts fram. Redan att priset finns och att det nomineringar som lyfts fram och att bra litteratur står i fokus är bra. Det är själva vinsten men priset, tänker jag.

Fackbok:
Elin Anna Labba är årets vinnare av Augustpriset för Årets svenska fackbok. Hon prisas för boken Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige.

Barn- och ungdomsbok:
Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson vinner årets Augustpris i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok för Humlan Hanssons hemligheter.

Lilla Augustpriset går till Nanna Mikkelsen från Södra Sandby som skrivit Offret. Lilla Augustpriset är en skrivtävling för unga mellan 16 och 20 år

Filmrecension: 76 days – Intensivt om första dagarna i spåret av Covid

by

Pressbild

76 days
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november
Regissör Hao Wu, Weixi Chen

76 days, den första coviddokumentären, är en intensiv filmupplevelse om sjukhuspersonalen och viruset, en förvirrad, kaotisk irrfärd som tar oss med inpå akutmottagningen för fyra av Wuhans mest fullsatta sjukhus. Coronaviruset sprider sig som en löpeld från person till person och vänder upp och ner på allas vardag .I den häftiga inledningsscenen ser vi
vårdpersonalen springa mellan avdelningarna och ge drop, kolla temp och se till att syrgasmasken sitter rätt på varje sängliggande patient. Utanför hörs skriket från panikslagna människor som rycker och sliter i entrédörren till byggnaden. Läkaren som försiktigt öppnar dörren har svar på tal till besökarna – “Ni ska alla få den hjälp ni behöver men just nu måste vi låsa dörren, hej då…”

Pandemin som just nu härjar över hela världen tog sin början i Wuhan-provinsen. Vid tidpunkten var Covid ett nytt virus man inte kände till. För att parera hotet gällde det att agera fort. På med munskyddet, visiret och den heltäckande overallen som tejpas kring ärmar och hals. Alla som besöker sjukhuset sprayas med handsprit och uppmanas att bära mun- och nässkydd för jämnan. Annars är man inte välkommen hit. En dement farbror förstår inte varför han befinner sig på ett sjukhus. Han har ju bara fått en lätt förkylning. Gång på gång försöker  han smyga sig ut från avdelningen men stoppas av en bestämd men trevlig personal som snällt eskorterar honom tillbaka till sitt rum.

76 days är en filmupplevelse utöver det vanliga, en som du svårligen tvättar av dig. En unik och intim inblick kring arbetet på fyra sjukhus som fick motta de första covid-patienterna. Hos vårdpersonalen rinner både svett och tårar ner för ansiktet och ute i korridorerna finns bänkar där trötta sjuksköterskor och doktorer ligger och slumrar. Det är ögonblicksbilder som sätter prägel på den intensiva tid som stundade. I blickfånget är kalabaliken. Man imponeras samtidigt av det tunga arbete som utförs av beslutsamma sjuksköterskor och läkare. Lite visste man då om vad som komma skulle..Patienterna har det tufft. En covidsmittad gravid kvinna föder sitt barn på sjukhuset. Strax efter förlossningen hänvisas hon ut från lokalerna iklädd munskydd. Hon och hennes man väntar tålmodigt vid hotellrummet med en puls på 180 på att telefonen ska ringa och ge dem klartecken om att kunna hämta hem sitt barn. Vi känner medkänsla med personerna i filmen. 76 days fokuserar både på patienter och anställda.

Covid var och är det virus som gav oss alla en rejäl kalldusch. Och numera , i november 2020, är det nya normala handsprit, tvätta händer, hålla avstånd och helst  bara umgås med din partner där hemma. 76 days visar den tuffa verklighet som råder där ute, kanske för att vi ska förstå allvaret i situationen. För just nu springer personal på Karolinska från rum till rum och försöker rädda liv. För att underlätta deras vardag måste vi alla ta vårt ansvar och följa restriktionerna. Det är Nu eller aldrig och 76 days visar hur hoppet alltid trumfar fruktan när hotet ligger och hotar i förgrunden.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Saint Maud – en skräckfilm om en djupt ensam människa

by

Saint Maud
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 november 2020
Regi: Rose Glass
Medverkande: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Knight m fl
Censur: 15 år

Maud är en sjuksköterska som arbetar med en privat patient, Amanda, före detta hyllad danserska som är dödssjuk. Maud har bestämt sig för att rädda Amandas själ, att få henne frälst innan hon dör.
Filmen beskrivs av filmens distributör som: en krypande och djärv syn på tro, galenskap och frälsning i en förtappad värld.

Jag håller inte med om det. Filmen skildrar Mauds väg till total galenskap och det har inte med religionen att göra alls egentligen. Även om filmregissören valt att ha med en mängd religiösa attiraljer kan jag inte associera till en religiös människa eller ens om vad fundamentalistisk religion kan göra med människor därför att Maud är hela tiden ensam, hon har ingen församling, ingen kontakt med någon präst eller annan religiös företrädare. För mig är filmen en obeveklig skildring av en fruktansvärt ensam och övergiven människa på väg mot total psykisk kollaps.

Vi får också veta i förbifarten att Maud tidigare arbetat på sjukhus men fått sparken efter att något hänt. Vad får vi aldrig veta. Men vi får vinkar som gör att vi kan ana att vi har att göra med en dödsängel, en sjuksköterska som dödat svårt sjuka för att bespara dem lidande. Det är dock inte utsagt utan något vi kan läsa mellan raderna, ana under ytan.

Filmen är manusförfattaren och regissören Rose Glass debutfilm – och hon visar att hon är en stor filmskapare med stor talang för filmens sätt att berätta. Filmen är suggestivt fotat med miljöer i mörka bruka toner och ofta filmad ur sneda vinklar som vi kan förstå är Mauds synvinkel. Det är en slags psykologisk skräckthriller men som egentligen aldrig gör mig nyfiken eller spänd. Allt går med expressfart mot katastrofen. Rent dramaturgiskt skulle jag ge filmen betyg 2 men då fotot och ljud och skådespelarna har så hög klass blir det godkända betyg 3.

Berlin Alexanderplatz utsedd till Bästa film vid Stockholms filmfestival

by

Berlin Alexanderplatz i regi av Burhan Qurbani erhåller årets Bronshäst för Bästa film vid Stockholms filmfestival. Filmens huvudrollsinnehavare Welket Bungué är utsedd till Bästa manliga skådespelare och tilldelas en aluminiumhäst.

Tyvärr skjuts premiären av denna film på framtiden på grund av de restriktioner som gör att de flesta svenska biografer har stängt fram till jul.

Ett pressmeddelande:
Burhan Qurbanis tolkning av Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz utspelar sig i modern tid. Berättelsens protagonist Franz Biberkopf är här immigranten Francis från Guinea-Bissau (Welket Bungué), som försöker hitta sin plats i ett kallt Berlin utan papper eller arbetstillstånd. Han tar tillfälliga jobb och vill hålla huvudet högt, men lockas snart av den karismatiske knarklangaren Reinholds (Albrecht Schuch) erbjudande att tjäna lätta pengar. Francis dras in i stadens pulserande, kriminella nattliv och förälskar sig i prostituerade Mieze (Jella Haase). Drömmen vaknar om att skapa sig ett annat liv med henne, men för sent inser Francis att den som litar på psykopaten Reinhold kan få betala ett högt pris.

Burhan Qurbani har skrivit manus tillsammans med Martin Behnke. De har tidigare samarbetat med ännu en politiskt laddad film, dramat Wir sind jung. Wir sind stark. Berlin Alexanderplatz visades inom tävlan under filmfestivalen i Berlin. En av filmens producenter är svensken Leif Alexis, som tillsammans med Qurbani tidigare tävlat under den festivalen med filmen Shahada.

Berlin Alexanderplatz var nominerad till elva Lola (Tysklands filmpris) i våras, och vann årets Silverpris i bästa film-kategorin. Dessutom vann Albrecht Schuch en Lola för sin gestaltning av Reinhold och filmen fick även pris för bästa musik, foto samt scenografi. Berlin Alexanderplatz är i år nominerad till European Film Awards i klasserna bästa film samt bästa manus.

Bokrecension: Sista dagen av John Grisham – visar än en gång vilken mästare Grisham är på att berätta en spännande historia

by

Sista dagen av John Grisham

Svenska
Antal sidor
484
Utgivningsdatum 2020-11-13
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Kjell Waltman
Originaltitel The Reckoning
ISBN 9789100181338

John Grisham är en mästare på att skapa spänning. Trots att han vänder en hel del på hur en spänningsroman berättas och trots att den innehåller en hel del beskrivningar av förhandlingar mellan jurister och det inte är särskilt mycket action håller Grisham igång spänningen rakt igenom hela romanen.

Den börjar med att vi får följa romanens mördare. Handlingen utspelar sig i slutet av 1940-talet och i centrum står Pete Banning som är den lilla amerikanska stadens älsklingsson, en krigsveteran nyss hemkommen från andra världskriget, bonde, familjefar och trogen medlem i den lokala kyrkan. En kylig oktobermorgon 1946 går han upp tidigt, åker in till staden och begår ett chockerande brott. Han skjuter iskallt ihjäl staden metodistpastor Dexter Bell.

När Pete Banning grips svarar han till den som frågar: ”Jag har inga kommentarer” och hur än hans advokat försöker lirka ur honom något som möjligtvis kan förklara hans handlingar vägrar han att berätta mer. Hans barn, hans syster och hans advokat försöker få honom att berätta varför han kallblodigt sköt ihjäl pastorn. Men han vägrar. Ett sådant mord har naturligtvis dödsdom som straffpåföljd. Men guvernören som skulle kunna benåda honom erbjöd honom livstid istället för dödsstraff om han bara berättar varför.

Grisham kan som få beskriva det amerikanska rättssystemen och hur korrupt och rasistiskt det är. Många i den lilla staden ifrågasatte om en vit man som var krigsveteran verkligen skulle kunna dömas till döden. Det brukade endast vara fattiga svarta som dömdes till döden.

Romanen innehåller också ett långt avsnitt från andra världskriget då Pete Banning som soldat i den amerikanska armén blev tillfångatagen av japanska styrkor på Filippinerna. Det är vidrigt att läsa om hur den ockuperande makten Japan lät sina krigsfångar både svälta, plågas och torteras. Då de amerikanska styrkorna hade gett upp ansågs de vara de allra mest föraktliga varelser eftersom de gav upp. Det var så omanligt och fegt, menade japanerna.

Jag erkänner att mittdelen av denna roman, som utspelade sig i Filippinerna var den som jag tyckte sämst om, eller det var den enda som kunde kännas seg. Det är nog för att jag både sett på film och läst i andra böcker liknande vidriga berättelser om vad människa kan ta sig till i krig.

Men som helhet är denna roman verkligen engagerande och spännande, det gick inte att sluta läsa. Grisham visar än en gång vilken mästare han är på att berätta en spännande historia. Och den har en hel del att berätta om hur det är att vara människa.