Toppnytt

22/10 2026

Valand i Göteborg (Arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Som så många gånger förr känns det exklusivt att arrangören kontinuerligt använder sina resurser till att boka musiker och konstellationer med otroliga meriter. Ska direkt inflikas att känslan växer sig än starkare för att publiken sällan är särskilt stor, ofta understiger den ett tvåsiffrigt antal varav uppskattningsvis hälften sitter vid långbord. Vi skulle kunna varit fler denna torsdagskväll som hängivet lyssnade på jazzig instrumentalmusik framförd av rytmsektion och tenorsaxofonist under ledning av trumslagaren Bill Stewart. Ska påpekas att påfallande många musiker fanns i publiken. Blev en givande tillställning tillsammans med mannen känd för inspelningar med bland andra John Scofield, Pat Metheny och Maceo Parker, 60-åringen recenserades i mycket positiva ordalag när han 2023 befann sig på samma scen med Larry Goldings och Peter Bernstein.

Även om konserten med den sammansvetsade trion rankas högre i min bok, blev jag nöjd av vad en för mig obekant sammansättning uträttade för några dygn sedan i ypperlig akustik. Att annan aktivitet genererade lite irriterande sorl kan inte ljudteknikern lastas för. Av någon anledning hade amerikanerna ingen merch med sig och således uppstod ingen kontakt med publiken efteråt. Antar att de inte släppt något album, eftersom det annars gjorts reklam för sådan produkt.

Förutom deras talesperson bakom trumsetet består den av lika meriterade Larry Grenadier på kontrabas och Walter Smith III på tenorsax. Istället för påhittigt bandnamn apostroferas bägge som featuring. Jämnårige Grenadier som också spelar solo är känd för samarbeten med Brad Mehldau och Pat Metheny. Vidare medverkar han på på plattor med Mark Tuner, Charles Lloyd, Herbie Mann, Chris Potter, Joshua Redman, Paul Motian med flera. Walter Smith III har släppt elva album i eget namn, ansvarig för träblåsavdelningen på Berklee och spelat på skivor med bland andra Ambrose Akinmusire, Eric Harland och Christian Scott. Imponerande cv:n!

Konserten är uppdelad i två set. Första set som pågår i cirka fyrtio minuter inleds intensivt pulserande från samverkande enheter. Första målande inslag är en uppfriskande duell tenorist – trummis. Noterar att man dras in i deras egentillverkade låtar vilka skapar en påtaglig närvarokänsla. Kvällens första feature från Grenadier utforskar walking bass-teknik. Associerar hans stil till en mästare som Charlie Haden, en naturlig referens med tanke på viss utseendemässig likhet. Good Goat avlöses av Go (löst baserad på sällskapsspelet monopol) signerad Smith III. Om jag kan tyda anteckningarna urskiljs ett tema med utdragna linjer över ett svävande backbeat.

Låter naket utan varken klaviaturer eller gitarr. Fast man lyckas undvika ett jämntjockt sound, blir det onekligen en smula enahanda i längden utan ackordinstrument. Noterar att en mängd takter formuleras intensivt vid ett tillfälle före paus till ett flödande beat och pregnant passage med bas-feature. Urladdningen kontrasteras behagfullt, genom att extremt långsam melodi framförs understödd av vispar. Saxofonen anför med sofistikerad basgång i förgrunden. Reflekterar över hur befriande det kan vara med en konstellation som trivs med att musicera tillsammans utan målsättningen att något ska bevisas. Oftast med små medel framgår ändå deras odiskutabla kompetens och passionen som drivmedel.

Apropå en till synes avslappnad attityd finns anledning att kommentera Stewarts trumspel. Jämfört med ett antal virtuoser jag sett på samma scen bedrivs en annorlunda estetik. Bortsett från en sekvens av polyrytmik ägnar han sig mestadels åt sammanhållna mönster utan större åthävor, en ekonomiskt inriktad stil där mycket händer på ett subtilt plan. Kompakt fast samtidigt böjligt. Fäster mig vid trions oerhört raffinerade klanger i ett tämligen nytt alster.

Sugs därefter in i den oemotståndliga dragningskraft som kännetecknar melodi som vi får veta är gjord av Stewe Swallow (hört honom både på Nef och Fasching). Uppfattar bara att första ordet i titeln är Hollow…Första delen avrundas med soft sak vars harmonik doftar Stan Getz, sålunda en av de insatser från Smith III jag hade mest behållning av. Fick intrycket att en romantisk standard avverkas med omsorg, men vet inte hur det egentligen förhöll sig.

Andra halvlek öppnas genom ett snitsigt utförande av intrikat bop med nerv. Inte utan att påslaget av energi förbluffar. Vi förunnas hisnande bassolo uppbackat av Stewart medan blåsinstrumentets betvingare snirklar in och ut ur temat. Trions ledare visar upp somliga av sina färdigheter i en rejäl tempoökning innan pendeln tar dem tillbaka till en soft, tassande melodi. Klokt och effektfullt att låta skiftande uttryck varieras. Kan iaktta att samtliga tre får skina i ungefär lika stor utsträckning, vilket man tackar för.

Låt av äldre datum skriven av Stewart stretchas enligt aviserad plan, i vad definitivt blir aftonens mest skrynkliga komposition. Uppskattar den sjudande inramning som föregår en mer komplex avdelning som utmynnar i förväntat trumsolo. Hänförs av extranumret Ace (W. Smith III) vars försynt framskridande ballad återigen erinrar om mästaren Stan Getz. Saxofonisten är duktig och uppenbarligen mycket produktiv. Det originella med denna fängslande trio är ändå att det kvalitativa kraftfältet strålar starkast ur den eminenta rytmsektionen, som är pådrivande när de inte sysslar med att fördjupa innebörden i respektive original.

Kaizers Orchestra – Fållan, Stockholm, 23 oktober 2026

Betyg: 4/5

Det finns band som spelar rock. Och så finns Kaizers Orchestra, som bygger ett helt eget universum av oljefat, tramporgel, balkanrytmer och berättelser där människor tycks befinna sig på ständig kollisionskurs med både sig själva och omvärlden. När norrmännen intar Fållan är det inte fråga om att bara rada upp låtar. Här ska det spelas teater, dansas och bankas så att det känns ända in i märgen.

Men först får Diskopunk sätta temperaturen. Stockholmsbandet har gjort sig känt för sin blandning av punkig attityd och dansant rock, och deras spelning blir en energisk upptakt till kvällens huvudnummer. Det finns en självklarhet i bandets sätt att förena klubbens puls med rockkonsertens råare uttryck. Diskopunk är ett förband som vill få publiken i rörelse, inte bara stå och vänta på nästa akt.

När Kaizers Orchestra sedan kliver fram är det som att byta från en svettig klubb till en kabaré där ingenting riktigt är som det verkar. Maestro blir en självklar öppning. Janove Ottesen är en frontman som inte behöver springa maraton över scenen för att hålla uppmärksamheten. Hans teatrala utspel, blickar och rörelser är en del av musiken, lika viktiga som gitarrerna och det karaktäristiska dunkandet på oljefaten.

Kaizers Orchestra har alltid varit ett band som tjänar på att upplevas live. På skiva kan de säregna arrangemangen och de norska berättelserna ibland kännas som delar av en större musikalisk gåta. På scen faller bitarna på plats. Den östeuropeiska klangen möter rockens råstyrka, medan tramporgeln och kontrabasen ger musiken en egen identitet. Det låter både smutsigt och elegant, både hotfullt och festligt.

Låtar som Støv og sand, Knekker deg til sist och Jævel av en tango visar hur väl bandet behärskar sina tvära kast. Det finns en dramatik i musiken som gör att även de lugnare partierna känns laddade. Och när Ompa til du dør tar vid får kvällen en av sina självklara höjdpunkter. Det är en låt som sammanfattar hela Kaizers Orchestra: en rytm som vägrar släppa taget, en melodi som fastnar och en känsla av att allt när som helst kan spåra ur.

Det är också en konsert där bandets låtkatalog får tala för sig själv. Bøn fra helvete och Evig pint fördjupar den mörkare sidan, medan Bak et halleluja och Kontroll på kontinentet påminner om vilken märklig förmåga Kaizers Orchestra har att göra sina egna världar allmängiltiga. Man behöver inte förstå varenda nyans i de norska texterna för att dras med. Kroppen begriper rytmen långt innan hjärnan hunnit översätta orden.

När Hjerteknuser dyker upp förändras temperaturen. Kaizers Orchestra brukar skämtsamt kalla sig själva för ett ”no hits band” – ett band utan hits, åtminstone utanför Norge. På hemmaplan är just Hjerteknuser undantaget som bekräftar regeln, en låt som blivit en riktig hit och som visar att det går att förena bandets säregna musikaliska universum med en melodi som når långt utanför den egna fanskaran. Den stora, vemodiga melodin ger konserten en annan dimension och visar att Kaizers Orchestra inte bara är ett spektakel av oljefat och teatraliska utspel. Under all den musikaliska egenarten finns ett band med en stark känsla för melodier som kan bära både längtan och sorg.

Det är här styrkan och den lilla svagheten finns samtidigt. Kaizers Orchestra är så tydliga i sitt uttryck att konserten ibland riskerar att bli en uppvisning i det vi redan vet att bandet är bra på. Den teatrala formen är en del av charmen, men den gör också att överraskningarna blir färre ju längre kvällen går. Samtidigt är det svårt att begära att ett band med ett så särpräglat musikaliskt språk ska börja låta som någon annan.

Efter ungefär 100 minuter lämnar Kaizers Orchestra scenen med en påminnelse om varför återkomsten efter avskedet 2013 blev så efterlängtad. Det här är inte bara ett nostalgiskt återseende med gamla favoriter. Det är ett band vars musikaliska egenart fortfarande känns levande, och som har en scenpersonlighet få andra kan matcha.

Diskopunk gav kvällen en effektiv start. Kaizers Orchestra gjorde resten till sin egen föreställning. En norsk rockkabaret där oljefaten fortsätter att slå, melodierna vägrar släppa taget och det absurda känns fullständigt naturligt.