The Whale
Betyg 5
Visas under Göteborgs filmfestival, ordinär biopremiär 10 Mars
Regi Darren Aronofsky
De senaste tio åren har A24 seglat upp som ett av de stilsäkraste, kvalitativa och kreativa produktionsbolagen på marknaden. Först främst för skräckfilm, men sen också även för komedier och djupare draman. Därför känns de som en match made in heaven när de nu jobbat med Darren Aronofsky som tidigare skildrat drogberoende och allmän misär i Requiem for a Dream, renodlade religiösa skildringen i Noah och sen något öppnare och galnare Mother! som var ett språng ned i kaninhålet där berättartekniska och filmiska ramar raserades för att istället skildra ett skört inre – och sinne. Med religiösa undertoner. Darren har visserligen flera andra filmer på sin meritlista, mest noterbara kanske debuten Pi och balettmästerverket Black Swan som även de verkar kring psykisk sjukdom, men just de känns igen och återvänder i The Whale extra tydligt.
Baserad på en pjäs av Samuel D. Hunter, som också hjälpt till att bearbeta pjäsen till filmmanus, får vi här stiga in hos en collageprofessor i Engelska som lär ut uppsatsskrivande online till elever genom videochatt. Formatet känns som hämtat ur senaste tidens Corona-anpassning för skolor och elever som genom teknik ändå kunnat närvara trots restriktioner och samhällsanpassningar. Men läraren, Charlie – eller The Whale, har endast ljudet påslaget och inte kameran – han skyller på att den är trasig, men egentligen är det bara för att han inte vill synnas. Han skäms nämligen över sin grova övervikt och vill inte känna sig dömd av eleverna. Vilket ändå tycks vara hans minsta bekymmer, hans enorma fettmassa gör det nämligen svårt för honom att resa sig från soffan och röra sig runt i lägenheten. Det är dessutom helt i lägenheten som filmen utspelar sig. Vilket visserligen inte är första gången, det är en begränsning som använts både innan och under corona-pandemin, men här känns det som en inramning som används som en fördel snarare än en begränsning – och dessutom inte som någon desperat Corona-anpassning.
Charlie har en dotter, fint men motsträvigt gestaltad av Sadie Sink som kanske är mest känd som Max i Netflix-serien Stranger Things, som egentligen inte vill veta av honom men som ändå nappar när han kontakter henne. Han lovar henne stor summa pengar mot att hon hälsar på och låter honom rätta – eller snarare skriva – hennes skoluppsatser så att hon inte kuggar hennes kurser. Men det är en komplicerad familjehistoria som står mellan dem och hennes aversion gentemot sin pappa är fullt förståelig. Han har nämligen legat med en elev som han lämnade sin dåvarande fru för – och även om det kan låta lite kliché kommer i alla fall mina fördomar på prov då jag bara utgick från att det var en yngre kvinna men visar sig vara en manlig elev, vilket blir en ganska unik coming out story snarare än en klyschig lärarromans som skildrats in absurdum. Elevens romans blir också förklaringen till varför Charlie, med en otroligt mästerlig skådespelarinsats från Brendan Fraser, blivit så överviktig på gränsen till dödsgränsen.
Det är nämligen inte bara rummet som är den filmiska begränsningen, utan även tidsramen. Att använda tid, oftast nedräkning till något, är ett klassiskt grepp för att röra upp till dramatik och spänning och här används det på ett väldigt gripande och sorgligt sätt. För trots sin skötares, starkt spelat av Hong Chau, uppmaning så vägrar han bege sig till sjukhus. Han skyller på att han inte har råd med vare sig ambulansfärd eller sjukhusvistelse. Visserligen en stark kommentar om hur sjukt det är att sådant ska stå mellan en människas hälsa och eventuell död, att ett hälsosamt liv i värdighet ska vara en klassfråga, men å andra sidan ljuger han bara och har egentligen pengarna. Men han vill inte använda dem själv, utan låta dottern få ärva dem. Detta konfronteras av modern Mary, skickligt spelat av Samantha Morton, och deras bråkande är väldigt drabbande för oss tittare. Och varandra, såklart. Som deras oenigheter inte vore nog är det även ytterligare en karaktär inblandad i all dramatik – Thomas, något mildare och oskyldigare gestaltad av Ty Simpkins – som är från någon slags kult och försöker rädda Charlie genom Gud. Det blir som en kommentar på det moderna samhället och medicin versus Gud, där tro och tvivel blir lika användbart som läkarvård, men skötaren har sämre erfarenhet och motsäger sig Thomas hjälp.
Allt som allt är det en väldigt hjärtskärande och drabbande film som inte räcker med överanvända begrepp som ”ett slag i solar plexus” utan drabbar en djupare än så och fick mig med flera i salongen att gråta okontrollerat för det starka dramat. Bland annat är den uppgivna dotter som mest vill ha en pappa i familjen, men också för pappans oförmåga att kommunicera sin läggning och behov av att jaga den egna lyckan snarare än att vara fast i ett heteronormativt förhållande bara för att. Att bara sticka var trots allt inte det bästa valet, heller inte att hålla sig borta från dottern – även om det helt förståeligt kan vara slutsatsen en drar. Att vara oönskad och fördömd. Vilket bara infekterar hela deras liv och relationer till varandra och hur de bara rasar ner i misär, om än på olika vis, på grund av allt det. Livet skonar ingen och låter ingen komma oskadd ur det, vilket blir väldigt tydligt här. En skör påminnelse om hur viktigt det är med kommunikation, relationer och hantering av psykisk ohälsa. Vilket gör det till en av årets starkaste och mest drabbande cineastiska upplevelse. För även om filmspråket är sparsmakat och skralt och bildytan smal är ändå känslorna stora – för att inte säga enorma – liksom skådespelarinsatserna. Det stora i det lilla, om en så vill.
