Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Teaterkritik: SAFE – slår Bergmans verk med hästlängder

by

SAFE
Översättning: Magnus Lindman
Regi: Falk Richter
Koreografi: Falk Richter och Johanna Lemke
Video: Christopher Kondek
Scenografi: Katrin Hoffmann
Kostym: Daniela Selig
Musik: Helgi Jónsson och Valgeir Sigurðsson
Ljusdesign: Carsten Sander
Ljuddesign: Daniel Rejmer
Peruk och mask: Melanie Åberg
Urpremiär: 23 augusti, Stora scenen
Speltid: 2 timmar, utan paus

Ångest, ångest – människorna i västvärlden mår inte bra. “Jag har bra intressant jobb som utvecklar mig, intressanta samtal, bra lön …” En ung man med bra karriär funderar på sitt liv. Han borde vara fylld av lyckokänslor ändå mår han dåligt så in i märgen. Falk Richter fantastiska uppsättning SAFE är något av det mest intressanta, mest fängslande, mest berörande jag sett på en svensk teaterscen på länge. Föreställningen fick stående ovationer på premiären på Dramaten där den invigde Bergmanfestivalen detta speciella jubileumsår då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år. Ett drama lämpligare att inviga festivalen är svår att hitta.

Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.

Fem dansare, sex skådespelare och den isländske singer-songwritern Helgi Jónsson på Stora scenen slår knockout på publiken. Skådespelarna som samtliga är duktiga överträffar sig själva i en föreställning som är ensemblespel när det är som bäst. Ingen enskild har någon bärande roll, var och en är viktig, var och en är en unik individ vars livsångest lyfts fram. Dansarna är så skickliga och koreografin talar till oss på djupet.

Det är en sådan helhet med så många sätt att kommunicera: koreografin, scenografin, dräkter, mask, smink och imponerade musik skriven av kompositören Valgeir Sigurðsson och den isländska singer/songwritern Helgi Harfn Jónsson – som också medverkar på scenen.

Premiärföreställningen är två timmar, utan paus. Dessa två timmar gick snabbt som sekunder men var så samtidigt så fyllda av känslor, budskap, tankar att det sitter kvar i mig fortfarande och jag tänker att den här uppsättningen måste jag se igen. Det går inte att ta in allt första gången. Spelet på scen med vridscenen som utnyttjas effektivt, scenografin med stommar till hus, dansarnas rörelser och musiken och digitala filmklipp och foton som appliceras stort på bakre väggen av scenen – allt är talande och starkt.

Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.

SAFE är ett tidsklipp för vår tid, om vår tids människor som i medier oavbrutet möts av klimathot, flyktingkatastrofer, fake news och inte vet hur de ska hitta sig själva mitt i alla intryck. Det är ångestfyllda människor som går att känna igen sig själv i. Samtidigt har det som sker och sägs på scen många nivåer och inget är svart eller vitt och jag som betraktare håller inte med om allt som förmedlas. Istället sätts processer igång inne i mig och får mig att själv fundera och känna vidare, söka mina svar, söka mina frågor.

Uppsättningen är regissören Falk Richters premiär på Dramaten. Han är en av de viktigaste nutida yngre dramatikerna och regissörerna. Han är verksam bland annat på Burgtheater i Wien, Théȃtre National de Bruxelles, Nationaltheatret i Oslo, Maxim Gorki Theater, Shauspielhaus Hamburg och Festival d´Avignon. Sedan år 2000 är han husdramatiker och regissör på Schaubühne i Berlin. Hans pjäser är översatta till 35 språk och spelas över hela världen.

Hans förmåga att sätta fingret på nutidsmänniskan och vår situation och våra problem och att sätta samman olika sätt att berätta på gör honom till ett stort hopp för att få en yngre publik att upptäcka teatervärldens storhet.

Vart leder denna tilltagande längtan efter skenbar säkerhet, när det bara är rädsla som kan mobilisera oss?

Europa befinner sig i beredskapsläge. Kontinenten glider isär. Värderingar förskjuts. Det går inte ett år utan att det inträffar händelser som utlöser undantagstillstånd. Vare sig det handlar om terrorism, klimat, politik eller ekonomi, så hörs ropen efter trygghet från alla håll i radikalt förändrade tider.

Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ruth Rebekka Hansen, Helgi Jónsson, Ninos Josef, David Lagerqvist, Razmus Nyström, Magnus Roosmann, Reuben Sallmander, Alexander Salzberger, Björn Vårsjö.

Lyssna: Moonica Mac – Till slutet av Augusti

by

Moonica Mac har släppt en ny singel: “Till slutet av Augusti” och i samband med det spelar hon på PopHouse.

Ett pressmeddelande berättar:
”Någon sa att det vilar ett vemod över den här tiden på året…han vet att han har rätt. Och att det är inte lätt. Att lämna det som vill lämnas, när en egentligen vill vara kvar.” – Moonica Mac

Genom ”Ibland” och ”En hinning till Anton” har Moonica Mac tidigare delat med sig av låtar vars varma vemod lockat till sig fler och fler lyssnare. Under sommaren som gått har hon gjort flera omtyckta spelningar i bland annat Kalmar och på det Öländska Alvaret.
Den 24/8 spelar hon i Stockholm och som en sista strof av sommaren med Moonica släpper hon i samband med det sin nya singel ”Till slutet av augusti”.

Smått passande har hon satt sin melodi på hur det känns när vemodet i augusti slår till och det heta i sommaren övergår till något svalt och kyligt. Moonicas nya singel är helt enkelt en låt till alla övergivna sommarkatter och alla övergivna kärleksdrömmar, som aldrig fick leva längre än till slutet av augusti…

Till slutet av augusti är skriven av Moonica själv och släpptes den 24 augusti 2018.

Grattis: Ni vann biljetter till filmen Maria By Callas

by

Fredag 24 augusti 2018 har en av årets bästa dokumentärfilmer och fascinerande filmer i alla kategorier svensk premiär: Maria By Callas.

Kulturbloggens recensent skrev: Filmrecension: Maria by Callas – en måste-se-film för alla som älskar musik och i synnerhet opera (här kan du läsa recensionen).

Filmen ger en stor upplevelse oavsett om du gillar opera eller inte. Risken finns förstås att om du inte upptäckt operans skönhet kommer dina ögon att öppnas för denna konstart. Filmen är vacker, den är berörande och den sitter kvar i publiken länge efteråt.

Tävlingen är nu avgjord. Vinnare som får två biljetter var med posten är:
Gunilla Sorth, Malmö
Susi Holmgren, Stockholm
Janet Axenbrant, Växjö
Mikael Härdig, Höllviken
Per Andersson, Göteborg

Kulturbloggen har fått tag på tio biljetter till filmen som våra besökare får vara med och tävla om. Fem vinnare får två biljetter var.

Så här gör du om du vill vara med och tävla om biobiljetterna:
Maila till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna.
Tävlingen avslutas onsdag den 28 augusti kl 10.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.
Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta biljetterna till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.
OBS Det lönar sig att skicka in ditt tävlingsmail snabbt: några vinnare koras före sista datum.

Filmrecension: The Happytime Murders – jodå

by

The Happytime Murders
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2018

En komedi saltat och pepprad med lite action som utspelar sig i Los Angeles i en fantasivärld där dockor lever tillsammans med människor. Av och till är den riktigt rolig men under en del scener gäspar jag till. Jag har lite svårt för att tycka det är roligt med sperma som sprutar som värsta grädden.

Tänk dig en värld, eller som i den här filmen är det staden Los Angeles, där dockor är levande och lever sida vid sida med människor. De går inte helt friktionsfritt. Dockorna diskrimineras i många fall och många människor föraktar dem. I denna stad lever den bittre privatdetektiven Phil som är en blåfärgad tyg-docka. Han var stadens första dockpolis men då han och hans människopartner hamnade i en livshotande situation slutade det inte helt lyckligt och staden införde ett förbud för dockor att vara polis.

Phil har en bror som varit skådespelare i en tv-serie, The happytime gang, som har många fans, för övrigt den första serien där dockor och människor kunde spela tillsammans och det uppskattades. Plötsligt blir den ena efter den andra av huvudkaraktärerna mördade. Phil återförenas med sin forna partner, detektiv Connie Edwards (Melissa McCarthy) för att hitta mördaren. Det är bara det att Phil råkar befinna sig vid mordplatsen vid vartenda mord. Inte konstigt att han blir misstänkt och jagad av FBI.

Idén att låta dockor leva tillsammans med människor är ett upplägg som sätter igång rätt många tankar. Nu får vi inte svar på hur dockorna kommer till. I tv-serien Westworld där robotar som ser ut som människor inte har samma värde som människor vet vi att robotarna skapas av människor. I Westworld granskas de existentiella frågorna om människovärde eller livets värde, om liv och död, om gud och skapare. Inte för att The Happytime Murders skulle behöva gå i samma spår som Westworld – men grundförutsättningarna i filmen, att dockor behandlas illa av många människor skulle kunna utvecklas mer. Filmskaparna väljer att gå på ytan och skapa en farsartad komedi. Det är underhållning, jodå, av och till skrattade både jag och flera andra i publiken, men det kunde gjorts mer av grundidén.

I rollerna:
Detective Phil – BIll Baretta
Detective Connie Edwards – Melissa McCarthy
Jenny – Elisabeth Banks
Sandra – Dorien Davies

Filmrecension: Superhjältarna 2

by

Superhjältarna 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018

Superhjältarna 2 är som väntat mycket snyggt gjord, med välgjorda animeringar och med komedi, spänning och drama och en del oväntade scener. Och ett stort plus: den som är filmens bov är inte född alltigenom ond utan det går att begripa personen, utan att vi för den delen håller med eller sympatiserar med vad hen gör.

Ok, filmer om superhjältar måste ha mycket action i sig och de måste ha en lång rad av slagsmåls-scener. Det hör till genren, men jag kan bli lite trött på att konflikter mellan de goda och de onda alltid i Disneys/Pixars actionfilmer (nästan alltid i alla fall) måste lösas genom att den goda sidan slåss bättre. Är det vad som rankas som bäst underhållning för hela familjen och barn i synnerhet?

För den som fastnade för den första Superhjälte-filmen är uppföljaren en kär och välkommen återkomst. Superhjältarna kom 2004 och var regisserad av Brad Bird som regisserat också denna uppföljare.

Handlingen utspelar sig tre månader efter att superhjältarna besegrade skurken Syndrome. Vi får återse superhjälte-familjen Parr i full action när de försöker ingripa mot den nya skurken Undergrävaren som lyckats råna stadens bank. Ingripandet från superhjältarna går inte helt perfekt men med hjälp av sin vän Fryzo lyckas de i alla fall rädda stadshuset från att förstöras av Undergrävarens skenande borr.

Men landets styrande politiker är trötta på alla skador efter att superhjältarna varit i farten och omplacerings-programmet för superhjältarna stängs och de är totalt förbjudna att vara superhjältar. De måste söka vanliga jobb för att försörja sig. Det är ett dråpslag för pappa Bob, känd som Mr Incredible. Det strider mot hela hans inre. Då dyker en räddare upp, Winston Deaver, en stenrik ägare av telekommunikationsföretaget DevTech och hängiven beundrare av superhjältar. Han har en idé.

Superhjältarna ska få kameror inplacerade på sig. När de ingriper mot skurkar kan människor via tv-kanaler och streaming-tjänster se vad de ser och då kan de förstå hur viktiga superhjältarna är och de kan se att det är skurkarna som står för förödelsen. Tillsammans med sin syster, en framstående forskar, har Winston Deaver beslutat att först ut att rädda världen med en kamera på sig blir Elastaflickan, alltså mamman i superhjälte-familjen.

Familjens roligaste del är när mamma superhjälte är sysselsatt med att bli superhjälte-idol och pappa superhjälte ska ta hand om hushåll och barn. Tonårsdottern Violet gör uppror. Att vara superhjälte visar sig kunna förstöra hennes chanser hon den kille hon blivit förälskad i. Sonen Dash läxor, i synnerhet matte-läxorna, är inte världens lättaste uppdrag visar det sig. Ovanpå detta får pappa superhjälte inte många timmar sömn då lillkillen Jack-Jack vaknar stup i kvarten och måste få en ny godnattssaga. Mitt i all denna röra upptäcker pappan att också babyn har superkrafter och inte lite heller.

Som bra Disneyfilmer kan den ses av hela familjen. En hel del av skämten tror jag går barnen förbi men de vuxna kan skratta. Filmen går upp på biograferna i två versioner: en med svenskt tal och en med engelskt tal och svenska undertexter. Så jag förmodar att det här är höstens första familjefilm.