• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: The Testament of Ann Lee – helt enkelt lysande

12 mars, 2026 by Ulf Olsson

Orwell

The Testament of Ann Lee
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Mona Fastvold.
Roller: Amanda Seyfried som den vuxna Ann Lee, Esmee Hewett och Millie Rose Crossley som den unga Ann, Lewis Pullman som Anns vuxna bror, Benjamin Bagota och Harry Conway som den unga William, Christopher Abbott som Anns man, David Cale, John, Thomasin McKenzie, Lewis Pullman, Stacy Martin och Tim Blake Nelson.

Ann Lee föds i Manchester år 1736 i en familj med åtta barn. Redan som liten börjar hon arbeta i en bomullsfabrik tillsammans med sin yngre bror William. Ann och William står varandra mycket nära och följs åt genom hela livet. En natt hör hon något som hon tycker är obehagligt, nämligen att hennes pappa och mamma ligger med varandra. Eftersom hon uppfattar sex som synd anklagar hon sin pappa: ”Jag vet vad du håller på med.” Det leder till att hennes pappa slår henne. Hon upptas mycket tidigt av föreställningar och fantasier om gud och vad som kan vara synd. En gång lyssnar hon på en gatupredikant som är mycket kritisk till den engelska kyrkan, som han hävdar bara intresserar sig för ritualer och makt och inte för vad verklig gudfruktighet är. Några år senare blir hon intresserad av de nya väckelserörelserna, särskilt de skakande kväkarna som predikar att Jesus kommer tillbaka som kvinna och att gud är både man och kvinna. Skakarna förordar att man ska bekänna sina synder offentligt och att sång samt improviserad dans och skrik är viktiga delar i gudstjänsten för att det ska vara möjligt att komma nära gud. Ann blir snart en av förkunnarna i gruppen och gifter sig med en församlingsmedlem, Abraham. Äktenskapet blir en plåga för Ann eftersom hon sedan barnsben har varit övertygad om att det bästa är att avstå från sex eftersom det är synd. Det gör det svårt för henne att acceptera sin man som visar sig vara sadomasochistisk och som kräver oralsex. Men efter att ha fött 4 barn, som alla dör tidigt, tycker hon att det får vara nog.

Hennes förkunnelse får stor spridning i lokalsamhället vilket gör att fler och fler söker sig till skakarna och till de dynamiska gudstjänsterna. Eftersom det anses hota både den engelsk kyrkan och den allmänna ordningen kastas hon i fängelse, där hon är kvar under 14 dagar. Fängelsetiden tillbringar hon med att vägra äta och dricka samt åkalla gud. Det gör att hon blir svagare och svagare och hon säger sig ha få uppenbarelser och kontakt med gud och hela andevärlden. När hon berättar om sina uppenbarelser för församlingen blir den övertygade om att hon måste vara den kvinnliga Messias som de har väntat på. De döper henne till Moder Ann. Hon förklarar att den ursprungliga synd är otukt och att människan därför måste avhålla sig från sex. Ett idogt arbete och ett liv i kyskhet är vägen till paradiset och moderlighet kommer att göra alla fria.

Efter ett tag får hon nya uppenbarelser som uppmanar henne att lämna det religiöst trångsynta England och fara till Amerika, närmare bestämt till New England. Det blir en farofylld och stormig båtfärd där de hotas att gå under. Ann är övertygad om att det som räddar alla är två änglar som ledsagar båten genom stormarna. Efter ca en månad i New York är det dags för Ann och hennes grupp att bege sig till New Englands där de skapar, Niskayuna, ett nytt samhälle och en ny församling. Genom broderns resor till olika byar runt omkring samlas fler och fler människor runt Ann och församlingen växter. Men Ann nöjer sig inte med det. Tillsammans med sin bror och några andra församlingsmedlemmar ger hon sig ut på en 2-årig resa för att starta nya församlingar runt omkring i New England. Till en början går allt bra, men till slut tar det en ände med förskräckelse. Ann och hennes bror förs allvarlig skadade tillbaka till Niskayuna där församlingsmedlemmarna ger henne allt det stöd som hon behöver.

Anns testamente är en spännande och intresseväckande film om en tid då de gamla maktfullkomliga kyrkorna ifrågasattes av en dynamisk frikyrklig rörelse. Filmen skildra på ett inkännande sätt den kamp och den förföljelse som ofta drabbade de nyare väckelserörelser.
Den har väckt stor uppmärksamhet vid ett antal filmfestivaler och Amanda Seyfried, vars rolltolkning bär upp hela filmen, har blivit nominerad till bästa kvinnliga huvudroll vid två tillfällen, bland annat Golden Glove. Hennes gestating av filmens Ann Lee är helt enkelt lysande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Begynnelser – tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten

12 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Begynnelser

Begynnelser
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Jeanette Nordahl

Ett mycket tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten. Träffsäkert och troligen igenkännbart för många skildras hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv, att erkänna för sig själv vad man känner, tänker och vill och därför blir det också omöjligt att vara ärlig gentemot de som är allra viktigast att vara öppen mot.

Trine Dyrholm och David Dencik spelar mot varandra i detta drama om relationer, familjeliv, kärlek, passion och lojalitet. I Danmark har den dragit en stor publik.

Ane (Trine Dyrholm) och Thomas (David Dencik) är ett par i yngre medelåldern med två döttrar. De är på väg att skiljas. Tomas har till och med tittat på en hyreslägenhet tillsammans med sin nya flickvän. Men Ane och Tomas har inte berättat för barnen än att de ska skiljas. De bor i ett hus och Are har inte fått klartecken från banken ännu om hon kan ta över huset själv, om hon kan beviljas lån att köpa loss Tomas del i huset. Men under ytan verkar det som att alla olika skäl de har för att inte ha berättat för barnen att de ska skiljas verkar vara svepskäl som de inte ens själva tror på. Hur säkra är det på att de vill skiljas?

De är så typiskt. De flesta lever som om de ska leva för alltid och att de alltid ska vara ung, friska och starka. Som om det som livet alltid är. Men då händer något de inte var beredda på. Ane trillar ihop och har fått en blodpropp i hjärnan. Hon blir förlamad på ena sidan och förlorat mycket av sin rörlighet. Tomas erbjuder Ane att han kan bo kvar i huset tills Ane blivit tillräckligt rehabiliterad för att kunna börja jobba och kunna bo ensam med döttrarna.

Som åskådare, som ser deras relationer, deras handlande och deras dialoger på film, blir det uppenbart att Ane och Tomas är mer bundna vid varandra än de inser själva. De har starkare känslor för varandra än de själva inser. Kärlek har många former. Lojalitet och tillhörighet kan vara minst lika starkt och viktigt som passion. Att ha barn tillsammans är också något som binder samman två människor. Denna film är mycket välspelad, bra berättad och ger mycket för åskådaren att känna och tänka själv.

Pressmeddelandet om filmen skriver:
Vuxet, varmt och mänskligt om en skilsmässa på paus, med Trine Dyrholm och David Dencik i sitt absoluta skådespelaresse. Jag skriver under på varje ord. Trine Dyrholm och David Dencik liksom hela ensemblen och inte minst de unga skådespelarna som spelar barnen bär filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Högljudd svidande vidräkning med totalitarism i övertygande skepnad – 1984 på Backa Teater

10 mars, 2026 by Mats Hallberg

Pressbilder Ellika Henrikson

Av George Orwell

Bearbetning och regi: Monica Wilderoth

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Kompositör & ljuddesign: Jonas Redig

Maskdesign: Josefin Ekerås

Videodesign: William Sjöberg

Skådespelare: Agnes Hargne Wallander, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Adel Darwish, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka, Oliver Andersson och Gunnar Klint (praktikant)

Från 14 år

Premiär Lindholmen Hisingen 6/3 2025

Spelas till och med 19/5

Det är frestande att vara ytterst kortfattad. Skriva att uppsättningen är bra, att den med kuslig emfas visar vilka uttryck förtryck mot egna befolkningen kan ta sig, inte olikt hur det ser ut i flera av världens diktaturer. Vad föranleder tanken? Jo, att i Oceanien och provinsen där 1984 utspelas råder ett kontinuerligt arbete kring giltig ordbok. Språkliga nyanser förbjuds och ett automatiserat befallande språkbruk istället påtvingas medborgarna. Utplånandet av valörer och dess konsekvenser åskådliggörs i omgångar i denna lyckade bearbetning. Ett uttryck som introduceras för att täcka in hela skalan från något oönskat till något avskyvärt blir således ”ogod”. Men som läsare av mina recensioner känner till fungerar inte min hjärna på det distinkta viset när scenkonst ska bedömas, sättas i en kontext.

Låt mig börja med författaren istället för det mytomspunna verket. George Orwell (1903-1950) var inte bara författare utan också en journalist och essäist. Han kom från övre medelklass, gick på Eton och tjänstgjorde som kolonialpolis i Burma. När han fick sin största framgång med dystopin 1984 låg storrökaren drabbad av tuberkulos på sanatorium och dog endast ett halvår efter romanen gavs ut. Han var nog bara vagt medveten om sin främsta succé jämte Djurfarmen. Båda romanerna kan ses som en socialistisk patriots skoningslösa dissekering av och varning för diktaturer och är främst baserade på stalinismens illdåd. Av mannen döpt till Eric Arthur Blair har jag förutom 1984 läst minst fyra titlar. Har två av dem i bokhyllorna plus en biografi. Intresset för författarskapet uppstod efter att Snappa efter luft ingått i kurslitteraturen på Engelska A för över fyrtio år sedan. Fick blodad tand och den pastoralt inriktade historien om förgängelse, förlorad ungdom och skepsis mot moderna påfund studerades därför i en C-uppsats ett par år senare. Då lästes naturligt nog en hel del om och av Orwell utöver studiet av nämnda välkomponerade, fast betydligt mindre omtalade bladvändare. Apropå dystopisk skönlitteratur kan flikas in att jag läst Ray Bradburys klassiker som filmats och Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler.

Föreställningen pågår i en akt under cirka åttio minuter och elever från åttonde klass anses ha förmåga att tillägna sig verket. Har inte tidigare sett någon uppsättning och både upplevelsen av filmen (kuriöst nog premiär 1984 med musik av Eurythmics och John Hurt och Richard Burton med minnesvärda insatser) och läsningen ligger långt tillbaka i tiden, vilket försvårar jämförelser. Vad kan Monica Wilderoth ha tillfört och vad har strukits? Regissören som också är lärare, teaterchef och skådespelat har som drivkrafter att problematisera klass och kön. Har sett henne i ensemblen för Sylvi och I Annas garderob på Göteborgs Stadsteater. Lättad noterar jag efter premiären att inga direkta samtidsmarkörer förekommer, vilket nog inte hindrar att intellektuellt ohederliga kollegor kommer dra paralleller till Trump. Egentligen perverst med tanke på att tillämpad kommunism orsakat mångdubbelt fler offer än till och med nazisternas illgärningar.

Tillägnar mig introduktionen i programmet. Wilderoth menar att anpassningen till omänskliga förhållanden är det värsta med Orwells alarmistiska framtidsvision. Hur robust måste en demokrati vara för att fungera? Enligt regissören är det av största vikt att utifrån uppsättningen diskutera frågor om makt, ansvar och frihet. Och vem kan med förnuftet i behåll argumentera emot? Inte utan att jag undrar hur väl insatt regissören är i vad som försiggår i Orwells Storbritannien. En djupt splittrad nation som riskerar att implodera på grund av folklig avsky orsakad av en regering som som negligerat eskalerande brottslighet och ekonomisk oro, istället fängslat människor för att de verbaliserat protester på sociala medier.

En stor brist hos till exempel MSM, politiker, myndigheter, lärosäten, kulturvärlden (dit våra teatrar hör) och sociala medier är dock förödande för konstruktiva samtal. Syftar på i vilken hög grad människor styrs av känslor när de argumenterar, att wokeismen rotad i marxistisk värdegrund oavsett fakta, bestämt vilka som är offer respektive förövare. Av det skälet pustade jag ut efter en premiär som inte erbjuder något hopp utan manar till uppmärksamhet. Demokrati handlar om pluralism, respekt för andra uppfattningar och om i yttrandefrihetens namn tillerkänna motståndaren/ majoriteten rätten att bestämma. En grundförutsättning godhetssignalerande krafter (professorer kan helt skilja sig åt i synsätt) sällan lever upp till. De som yrkar på kancellering och stämplar misshagliga med invektiv ställs inte till ansvar. Svensk teater följer mönstret, är oerhört ängslig, vågar så gott som aldrig lansera fler avgörande perspektiv grundade i konkreta omständigheter. Hyckleri bör avslöjas och varje gång det visar sitt fula tryne bekämpas. Anomalin ”Queers For Palestine” kan betecknas som lika mycket nyspråk som krig är fred.

Med tanke på hur många omvälvande ämnen och missförhållanden som varit tabu för Göteborgs Stadsteater/ Backa Teater att behandla, är det något av en ödets ironi att 1984 sätts upp här. Begrepp som Sanningsministerium, storebrorssamhälle, dubbeltänk och inte minst nyspråk, används av motsatta läger för att belysa extremism på antingen höger eller vänsterflanken. Att hänvisa till FN i tid och otid blir smått absurt mot bakgrund av alla skurkaktiga diktaturer som sitter på inflytelserika poster. Så kallade progressiva rörelsers omfamnande av islamism uppfyller ju kraven på både dubbeltänk och nyspråk. Analogin med aggressionen i pjäsens talkör – ”Låt föraktet växa, låt ilskan brinna – är ofrånkomlig när det belagts vad det skanderats på gator och torg i Sverige under flera års tid, utan att det resulterat i domar för hets mot folkgrupp. Sedan har vi dubbelheten kring kameraövervakning: brott mot integriteten eller självklar åtgärd för minskad otrygghet.

Scenografin är sinnrik med en scen fylld av prång och avsatser likt en befästning. Scenen badar i rök och skuggor. Svarta kläder indikerar att man befinner sig i befallande ställning medan övriga i den anmärkningsvärt lilla ensemblen utför order eller tvivlar på ett föränderligt förtryck genom att ansluta sig till hemlig motståndsrörelse. Medborgarna har i romanen blå uniform, en åtskillnad vi inte urskiljer. Högt upp i fonden projiceras svartvit teveskärm, vad som visas överensstämmer till stor del med vad som sker på scen. Värt att påminna om vad som graverats in vid statyn på Orwell: ”Om frihet betyder något alls, betyder det rätten att berätta för människor det de inte vill höra:”

Något som kan te sig chockartat är att det soundtrack Jonas Redig skapat, hur det avsiktligt kantrar över i obehagligt skärande och pumpande ljudsekvenser, vars ljudvolym blir till en lightvariant av tortyr. Effektfullt precis på eller något över gränsen! För att uppsättningen ska vara mottaglig för tonåringar krävs en verkningsfull rytm. Den infinner sig.. Och intresset för skrämmande storyn bibehålls genom fokus på kärleksparet ställda inför omöjliga dilemman. Här lyser regissörens upptagenhet av kön som konstruktion igenom. Winston spelas nämligen av Agnes Hargne Wallander medan Julia får heta Julian och gestaltas av Oliver Andersson. Detta trots att graviditet ska ske genom inseminering och orgasm ses som okontrollerbar och därför förbjuden njutning. Snacka om skräcksamhälle! Små öar av drömmar och kärleksfulla stunder har inkorporerats som ett poetiskt skimmer.. Välbehövlig motvikt till alla förhör och fasor, tortyr och hot om rum 101. Åtskilliga ikoniska scener inkluderas. Sanningssträvande Winston och den upproriske Julian möts, fast man får hålla i minnet att det är en idéroman vars persongalleri är tämligen platt.

Den välsynkade ensemblen har mycket att bestyra, agerar med trovärdig pondus. Antar att den unga målgruppen fått en slags manual rörande relationer. Annars kan det vara lite lurigt att hänga med. Vem som är på samma sida eller representerar det förtryckande partiet uppenbaras oftast omgående och ibland efterhand. Romanens budskap är ju att positioner kan skifta radikalt. Eleftheria Gerofoka och framför allt Gunilla Johansson Gyllenspetz som partiets hantlangare O Brien träder fram, frossar i sina ondskefulla typer med sina gapiga repliker. Den sist nämnda skådespelaren är verkligen i sitt esse. Ingen tvekan om att hon njuter av att agera ut i sin rolls motbjudande härskartekniker.

Kärleksparet ger oss några fina stunder med klargörande dialoger fyllda av längtan efter ett liv i frihet, innan överlevnadsinstinkt med svek och missriktad lojalitet tar vid. Inga lösningar levereras. Däremot ett viktigt tema om hur illa människor kan bete sig och gynnas av att vara skrupulösa. På grund av oljud i bakgrunden som förstärker krigisk atmosfär behöver skådespelarna prata högt. Det sker med rapp diktion hämtad från teaterutbildning. Vid enstaka tillfällen ändras som kontrast den strama, kallsinniga attityden. Agnes Hargne Wallander var ett nytt ansikte för mig. Tippar att det är premiär för henne att spela på scen i Göteborg. Undrar om detta kan vara den största rollen för någon som synts i film- och tv-produktioner, ofta med anknytning till kriminalfall. Poängen är hon genomför en enastående prestation. Den etsar sig fast på näthinnan.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Trollkarlen i Kreml – obehagligt och upprörande att se men brännande aktuellt

9 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Trollkarlen i Kreml

Trollkarlen i Kreml
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2026
Regi Olivier Assayas
I rollerna Paul Dano, Jude Law, Alicia Vikander, Tom Sturridge och Jeffrey Wright.

Vi följa bakgrunden till uppgången för den nuvarande ryska presidenten Vladimir Putin. Vi får en inblick i hur Putin kom till makten, varför blev han framröstad, vad har han betytt för Ryssland och det ryska folket, hur det ryska samhället såg ut innan han kom till makten och vad som banade vägen för hans makt.

Vi får följa Putin genom Vadim Baranovs berättelse. Händelserna fokuseras framför kring 1990-talet. Sovjetunionen var upplöst och det var kaos i Ryssland och flera av de nya nationerna som blev självständiga. En del personer var mycket företagsamma och snodde åt sig nedlagda tidigare sovjetiska industrier och blev stenrika. Mitt i denna postsovjetiska röra finns en smart ung man Vadim Baranov. Först satsar han på att vara konstnär men går sedan över till att bli producent av reality-tv. Genom sin roll som tv-producent får han kontakter som gör att han blir spinndoktor åt en KGB-agent på väg uppåt: Vladimir Putin. Vadim Baranov var ett stort stöd för Putins väg till maktens högsta topp.

I maktens innersta krets formar Baranov det nya Ryssland tillsammans med Putin. I pressmeddelandet står att de tillsammans suddar ut gränserna mellan sanning och lögn, övertygelse och manipulation. Det är både en sanning och inte. Det var inte en välordnat, rättvist och demokratiskt samhälle innan Putin tog makten. Det var en grupp som blev oändligt rika och en stor del av befolkningen som trycktes ner redan innan Putin fick makten. Det är givetvis ingen ursäkt för Putins regim. Det är riktigt skakande av och till och se hur smarta Baranov och Putin var och hur de lurade människor och spelade ut grupper mot varandra.

Filmen bygger på Giuliano da Empolis bästsäljande roman. Berättelsen är viktig och ger en inblick i det ryska samhället och Putins roll. Berättartekniken är väl beprövad, lite omständlig men den fungerar trots allt. En amerikansk journalist kommer till Moskva för att skriva om en rysk poet men hamnar hos Vadim Baranov och får höra hans berättelse.

Filmen är två och en halv timme, men det behövs tid för att det inte ska bli alltför ytligt berättat. Något jag delvis tycker är ett minus är att det mesta sägs på engelska och det är amerikanska och brittiska skådespelare i de flesta rollerna. Det hade nog känts mer äkta med ryska skådespelare. Men i det stora hela fungerar filmen ändå väldigt bra och ger behövlig inblick i Putins väg till makten och hur han styr Ryssland. Det är obehagligt och upprörande att se men brännande aktuellt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Putin

Teaterkritik: Personkrets 3.1 – skådespeleri när den är som bäst

8 mars, 2026 by Ulf Olsson

Romería
Foto: Sören Vilks

Personkrets 3.1
Av Lars Norén
Regi och bearbetning Alexander Salzberger
Ljus och scenografi SUTODA
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask Rebecca Afzelius
Kompositör Pekka Tuppurainen
Dramaturg Åsa Lindholm
Premiär Stockholms Stadsteater, Klara scenen, 6 mars 2026
I rollerna:  Leonard Terfelt, Sandra Huldt, Robert Fux, Bahador Foladi, Matilda Ragnerstam, Bengt Braskered, Jens Hultén, Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg, Shebly Niavarani, Isak Warrol Karlsson, Pella Appelfeldt Wahlberg, Elsa Wörmann och Carlos Romero Cruz.

I Stockholms innerstad samlas en grupp marginaliserade och utstöta människor som missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka och prostituerade. Dramat handlar alltså om människor som har fallit igenom det sociala skyddsnätet i ett folkhem som har eller håller på att monteras ner. Vi möts av missbruk, beroenden, sociala arv, medberoenden och hat/kärlek mellan föräldrar och barn. Åskådarna, som tittar på den misär som spelas upp på scenen, tillhör en helt annan samhällsgrupp. De mer socialt lyckade som lever ett förhållandevis gott liv. Men är det så enkelt? Hur långt är steget från att tillhöra samhällets innegrupper till att plötsligt hamna bland de marginaliserade. Kan vi vara helt säkra på att gränserna är absoluta i ett samhälle där den tekniska utvecklingen omstrukturerar arbetsmarknader och en skilsmässa kan leda till att man plötsligt inte har råd med ett eget boende. Var går gränsen mellan oss och dom? Frågan ställs gång på gång när aktörerna riktar sig utåt mot åskådarna och ställer lätt obehagliga frågor till alla de som sitter tysta och tittar på. Särskilt brännande blir det när en av aktörerna frågar åskådarna: Varför går ni på teater? Är det för att förändra världen eller är det för att slippa förändra världen? Samma fråga kan naturligtvis ställas till skådespelarna som privata personer: Varför spelar ni teater? Är det för att förändra världen eller för att slippa förändra världen? När frågorna ställs luckras gränserna mellan scenens aktörer och publiken upp. Såväl aktörerna som publiken deltar på något sätt i samma spel, där vissa, ”de ännu ej utstötta” intresserat men tyst ser på när samhället faller samman på scenen. Teatern blir plötsligt ett miniatyrsamhälle av samhället i stort. Det som pågår inne på teater pågår samtidigt på plattan utan för teatern. Vissa lider, missbrukar och andra ser på. Det reser frågor om teaterns, kanske kulturens, roll i samhället. Synliggörande och medvetandegörande samt osynliggörande och normaliserande på en och samma gång. Både se och se bort.

Men vi om ändå vänder blicken mot det som pågår på själva scenen ser och hör vi icke-dialogiska dialoger mellan skådespelarna: snabba, aggressiva, kärleksfulla, självupptagna och ibland hoppfulla. Något slags icke-solidarisk solidaritet fylld av svart humor. Skådespeleri när det är som bäst.

När pjäsen hade urpremiär 1998 regisserades den av upphovsmannen själv, Lars Noren. Han ville beskriva den tid då maskorna i välfärdens nät blev större och större och den samhälleliga solidariteten ersattes med att individen förväntades klara sig själv. Noréns uppsättning, som var 6 timmar lång, har skurits ner till två och en halv timme i Alexander Salzberger nytolkning. Det är tydligt att inget positivt har hänt med sprickorna i skyddsnätet under de senaste 30 åren. Har det hänt något så är det till det sämre. När de välförtjänta applåderna och de många inropningarna tar slut skyndar publiken ut på plattan, som är granne med teatern, och försvinner uppfyllda men icke-seende ner i tunnelbanan.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Personkrets 3.1, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 861
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Två åklagare – skrämmande som hur våldmonopol kan förtrycka medborgare

Två åklagare Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Två åklagare – skrämmande som hur våldmonopol kan förtrycka medborgare

Filmrecension: The Moment – absurd, rolig, träffsäker drift av musikindustrin

The Moment Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: The Moment – absurd, rolig, träffsäker drift av musikindustrin

Glänser i hyllning till hundraåringar – Tribut till Miles och Coltrane av Bohuslän Big Band

13/3 2026 Skeppet i Göteborg Alla … Läs mer om Glänser i hyllning till hundraåringar – Tribut till Miles och Coltrane av Bohuslän Big Band

Krönika: Jag såg Håkan två kvällar i rad – och det var poängen

När Håkan Hellström gör två … Läs mer om Krönika: Jag såg Håkan två kvällar i rad – och det var poängen

Helgjuten uppsättning trollbinder – Jenufa på GöteborgsOperan

Av Leos Janacek Regi: Nicola … Läs mer om Helgjuten uppsättning trollbinder – Jenufa på GöteborgsOperan

Recension: Allsång, svett och eufori när Håkan intar Avicii Arena

Håkan Hellström på Avicii arena den 13 … Läs mer om Recension: Allsång, svett och eufori när Håkan intar Avicii Arena

Pjäsen Abrahams barn ska öppna för religionsdialog bland unga i Västsverige

Foto Jonas Kündig Hösten 2025 hade … Läs mer om Pjäsen Abrahams barn ska öppna för religionsdialog bland unga i Västsverige

Intimt och varierat innehåll med ett par pärlor – Come Give Me Love med Irma Neumüller & Seth Sjöström

Irma Neumüller & Seth … Läs mer om Intimt och varierat innehåll med ett par pärlor – Come Give Me Love med Irma Neumüller & Seth Sjöström

Filmrecension: The Testament of Ann Lee – helt enkelt lysande

The Testament of Ann Lee Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Testament of Ann Lee – helt enkelt lysande

Filmrecension: Begynnelser – tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten

Begynnelser Betyg 4 Svensk biopremiär 13 … Läs mer om Filmrecension: Begynnelser – tankeväckande drama om konsten att lura sig själv och om kärlekens många olika ansikten

Kargt kammarspel med nerv från Beckett tar mig i anspråk – Stilla vägg med Konstkollektivet Snö

Manus och musik: Peter Cliffordson … Läs mer om Kargt kammarspel med nerv från Beckett tar mig i anspråk – Stilla vägg med Konstkollektivet Snö

Högljudd svidande vidräkning med totalitarism i övertygande skepnad – 1984 på Backa Teater

Av George Orwell Bearbetning och … Läs mer om Högljudd svidande vidräkning med totalitarism i övertygande skepnad – 1984 på Backa Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in