Toppnytt

Alexander Mahmoud ställer ut fotografier på Kulturhuset Stadsteatern

13 augusti, 2026 by Redaktionen

Foto av Alexander Mahmoud från utställningen Primetime Husby med vernissage 3 september, Kulturhuset Stadsteatern Husby. Fotograf: Alexander Mahmoud.

Flerfaldigt prisade fotografen Alexander Mahmoud ställer ut fotografier tagna under Husbykravallerna i maj 2013. Fotoserien skildrar delar av upploppens förlopp i Husby. Från demonstrationer till bilbränder, kravallpolis och civilsamhällets krafttag för att deskalera våldet. Primetime Husby har vernissage 3 september 2026 på Kulturhuset Stadsteatern Husby.

Ett pressmeddelande berättar:
I samband med att den nyskrivna pjäsen Upploppet om Husbykravallerna av Murre Gonday och Simon Matiwos har premiär, ställer Alexander Mahmoud ut en serie dokumentära foton från händelsen.

2013 hade många mediahus precis börjat satsa på live-sändningar på webben och ville driva trafik till sina digitala kanaler. Vad hade egentligen det nya medielandskapet för roll i hur de här dagarna utspelade sig? När upploppen avtog slutade också mediabevakningen och påverkan på områdets invånare skildrades inte i den omfattning som en sådan stor händelse kunde kräva.

– Från Husbykravallerna saknas uppföljande journalistik. Medias bevakning får aldrig handla om att enbart maximera antalet tittare till live-sändningar, att bara visa upp våldet och bränderna. Många gjorde ett bra jobb, men det hade behövts i alla fall ett halvår av uppföljning, av alla, för att prata med alla som blivit påverkade. Media ska vara folkets röst. Det är bra att det görs teater om det här nu och att ett samtal förs, säger fotografen Alexander Mahmoud.

– Pjäsen Upploppet försöker berätta om kravallerna ur en familjs perspektiv. Primetime Husby berättar om medias närvaro under upploppet. Det är viktigt för oss att det finns flera perspektiv när vi pratar om de här dagarna som betytt så mycket för Husbyborna, säger konstnärlig ledare Olof Hanson.

Alexander Mahmoud var i Husby under Husbykravallerna som frilansande pressfotograf. Både han själv och andra fotografer blev utsatta för stenkastning och misshandel och även polis försökte avhysa dem.

– Jag brukar tänka att om samtliga tycker att det jag gör är fel så gör jag ett bra jobb, säger fotografen Alexander Mahmoud.

PRIMETIME HUSBY
Av Alexander Mahmoud
Vernissage 3 september kl. 18:00
Kulturhuset Stadsteatern Husby

ALEXANDER MAHMOUD
Alexander Mahmoud är fotograf och journalist och har tilldelats bland annat Stora Journalistpriset, Årets bild och Helsingborgs Dagblads fotopris för sitt arbete. Han arbetar som fotograf för Dagens Nyheter och fotar även för Nobelstiftelsen. Han har gett ut böckerna Mellan rummen (2015), Adoptionerna: ett granskande reportage (2022) och Du vill inte mer (2023).

HUSBYKRAVALLERNA
I maj 2013 dog en man på grund av ett misslyckat polisingripande i Husby. I protest följde bilbränder, stenkastning och kravaller av ungdomar i området. Kravallerna fick spridning i landet och uppmärksammades i internationell media, och kom att växa till ett av de största upploppen i Stockholm någonsin.

Upploppen eskalerade kommande vecka med bilbränder, fortsatt skadegörelse, stenkastning mot blåljuspersonal och med våld mellan ungdomar och polis. I flera år innan detta hade Husbyborna upplevt och uttryckt missnöje över ökade poliskontroller i området, höjda hyror och nedlagda serviceinrättningar. Missnöjet hade inte fått gehör hos ansvariga myndigheter och dödskjutningen blev för många den sista droppen som ledde till upplopp i Husby. Manifestationer mot våldet anordnades av Husbybor som fått nog och ville lugna ner ungdomarna. Föräldrar, grannar, stadsdelsförvaltningen, kyrkan och politiska partier valde att grilla i centrum i fyra dagar där de uppmanade ungdomarna att lämna sina stenar i utbyte mot mat. Husbybornas ansträngning lyckades och upploppen avtog.

UPPLOPPET
Upploppet är en nyskriven teaterföreställning av Husbyprofilerna Murre Gonday och Simon Matiwos om Husbykravallerna 2013. Föreställningen skildrar en familj mitt i händelsernas centrum. I rollerna ser vi Ahmed Berhan, Sharmarke Elmi, Binyam Haile och Segen Tesfai. Upploppet har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern Husby den 5 september kl. 18:00.

Stjärnregissören Yael Ronen synar samtiden i Sverige på Dramaten

13 augusti, 2026 by Redaktionen

Yael Ronen Foto: Ivan Kravtsov

Den 5 september 2026 öppnar Dramaten höstsäsongen på Stora scenen med urpremiär av Fejk, en helt ny komedi (?) av en av Europas mest tongivande och djärva teaterskapare, Yael Ronen. Medverkar gör bland andra Bianca Kronlöf och Lindy Larsson.

Ett pressmeddelande:
I en värld av fejkade rubriker, AI-manipulationer och politiskt valfläsk undersöker Fejk ett samhälle där sanningen blivit sekundär.

Den hyllade och politiskt laddade regissören Yael Ronen tar sig här an den svenska samtiden tillsammans med ensemblen. Pjäsen skapas under repetitionerna genom en så kallad devised-process.

– Vi har en titel. Vi har ett ämne. Vi har en ensemble. Vi har en grupp kreativa personer från olika platser i världen som sammanstrålat i Stockholm på Dramaten och undersöker Fejk  tillsammans med en av Europas mest intressanta regissörer. Och det enda vi kan vara helt säkra på är att vad vi än föreställer oss att Fejk  kommer att handla om, så kommer det att handla om någonting annat, säger Lindy Larsson som arbetat med Yael i många produktioner.

Regissören Yael Ronen är född i Jerusalem, baserad i Tyskland och verksam på teatrar som Maxim Gorki Theater och Schaubühne Berlin. Hon kliver ofta rakt in i globala konfliktzoner och oavsett om det gäller Balkankriget eller Israel-Palestinakonflikten förvandlar hon trauman till bitande och befriande komedier. Hon har kallats ”teatervärldens mest humoristiska terapeut”. Hennes genombrott skedde 2010 med uppsättningen Third Generation, där hon sammanförde tyska, israeliska och palestinska skådespelare på scenen. Hon har också gjort en musikal om #MeToo, Slippery Slope – Almost a Musical, som hade premiär på Maxim Gorki Theater 2021. Hennes pjäs Roma Armee gästspelade på Dramaten under Bergmanfestivalen 2018. Hon har bjudits in till de prestigefyllda teaterfestivalerna Berliner Theatertreffen och Mülheimer Theatertage flera gånger, tilldelats teaterpriset Nestroypriset två gånger och belönats med Europe Prize for Theatrical Realities.

Manus och regi: Yael Ronen. Medverkar gör: Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson och Ia Langhammer.

Filmrecension: It Pays to Belong

13 augusti, 2026 by Linou Gertz

¨
Krediteras Is this It?

It Pays to Belong
Dokumentärfilm av Björn Fävremark och John Boisen
Betyg 4
Premiär på Way Out West, sedan begränsad bio i Stockholm, Göteborg och Malmö

Det känns lika logiskt som passande att årets upplaga av Way Out West, som meddelade tidigare att årets festival är helt slutsåld, smygstartar med en musikdokumentär i samarbete med Film i Väst där det tar en titt på den musikscen som föregick festivalen och kanske även inspirerade den. Att det dessutom är festivalens filmprogram som fyller 15 år gör det lite extra speciellt. Men oaktat om det är där en ser filmen, eller på de begränsade biovisningarna i de större städerna, eller på SVT PLAY (30 augusti) eller SVT2 (fredag 4 september 20:00) under K Special, så är det en väldigt varm, humoristisk, personlig och djupdykande titt på ett band som alltid gått sin egen väg och gjort saker på sina villkor och hur ovillkorligt de har omdefinierat sig själva och vad en livespelning är och bör vara i deras format – och hur det mottas av fans och folk som köpt biljetter men inte alltid fått vad de förväntat sig.

Genom intervjuer med popkritiker som Hanna Fahl, Andres Lokko och Fredrik Strage målas personliga åsikter upp om bandet, men också mer långtgående porträtt av bandet men också tiden och kontexten en hel scen växte fram i 2000-talets tidiga Göteborg. HDK Valands konstskola var lika mycket en scen för tankar och idéer som fester och musikframträdanden. Service började som en klubb där olika mindre band kunde möta en publik som vill ha någonting annat än typ U2 men tillsist blev en så stark grogrund för stadens musikaliska framväxt att det växte och blev en musiklabel där Embassy var något av frontfigurer och fadersgestalter. Dåtidens förutsättningar och möjligheter blir också en språngbräda för diskussioner om moderna politiska nedmonteringar av desamma; mindre replokaler och klubbar för nya band att växa upp i och formas kring, mindre pengar och möjligheter att leva på verken. Filmen säger inget av detta rakt ut utan låter tittaren själv bjudas in till reflektion kring vad som varit och vad som är och hur det går baklänges.

Filmen är nominerad till Way Out West Best Music Documentary, vilket inte alls känns konstigt då den så ledigt rör sig mellan det personliga, allmänna och samtidiga historiska som nutida. Liksom bandet själv blir filmen en gränsöverskridande konstbit som exempelvis visar bandet som tittar på och väljer ut fragment med intervjuerna. Regissörerna har tidigare gjort film om exempelvis Håkan Hellström och trion Teddybears men lyckas här ändå att frigöra sig från mallar och styltighet utan låter formen följa bandet och dess starka personligheter och både dess historia och nutid. Att två kapitel fokuserar på London, varav en på grund av hur dess underground musikscen från egentligen 90-talet och framåt även inspirerat den svenska, och en del Paris men också låta det blandas med pubar, festivalspelning som visar sig vara en privatfest med typ två pers och mer lugnande glansiga skärgårdsbilder gör det lika vibrerande som underhållande porträtt som är lika splittrat men sammanhållande och känslomässigt älskvärt och personligt skrattframkallande.

Det egentliga enda minuset jag kan komma att tänka på är att det som beskrivs som av filmskaparna själva är hur de faktiskt har blivit påverkade av dem. Då filmen redan har samma pulserande indie-blod som bandet och dess livsstil vore det inte så dåligt med ytterligare avant gardistiskt breaking the fourth wall-ingång där regissörerna kanske filmar sig själva och samtalar mellan varandra om vad bandet betytt för dem och varför det varit så viktigt att göra denna filmen. Nu lyser det inte riktigt igenom tyvärr. Dock är det inget stort minus men en smal decimal från högre betyg och omdöme. Nästan perfekt passar å andra sidan ändå filmen och bandets anda alldeles perfekt. Det måste få skava lite, precis som Embassys liveframträdanden och musik i helhet.

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris – ögonöppnare som sätter igång många tankar

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Antonin Baudry
Skådespelare Simon Abkarian, Simon Russell Beale, Benoît Magimel, Florian Lesieur, Mathieu Kassovitz, Anamaria Vartolomei

En ögonöppnare om vad som oftast pågår bakom ryggen och dolt för allmänheten. Vi får följa Charles de Gaulle Ja, Charles de Gaulle var general i Frankrike och vägrade acceptera den franska ledningens beslut att lägga sig platt för ockuperande Hitler-Tyskland under andra världskriget. Efter Tysklands invasion år 1940 reste han till England. Radiotalet: Den 18 juni 1940 höll han ett känt radiotal via BBC där han bad fransmännen att inte ge upp.

På många håll står det att han var ledare för det Fria Frankrike under andra världskriget. År 1940 utnämndes han till brigadgeneral och ledde motståndsrörelsen mot Nazityskland efter det franska nederlaget, samt blev senare landets ledare och president. Det är både sant och inte sant. Efter andra världskriget var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president. Men under andra världskriget fick han inte något större stöd av vare sig England eller USA.

De allierade som besegrade Hitler-Tyskland under världskriget var inte direkt ett sammansvetsat gäng. Storbritannien och USA var i princip redo att låta Frankrike förbli under tysk ockupation. När militärmannen De Gaulle kämpade för att samla en styrka som kämpade för ett fritt Frankrike då Tyskland ockuperat Frankrike fick han kämpa mot motstånd från både britterna och amerikanarna. Det är berättelse från andra världskriget som det sällan talats högt upp.

Det är en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Ibland kan det kännas som att det anses dåligt att vara nationalist, att hedra sitt land, sin nation. Men om vi inte gör det, vad betyder det i förläggningen? Det är intressanta frågor som sätter fart inne i huvudet då vi får följa De Gaulle och hans kamp för ett fritt Frankrike.

När Tyskland ockuperar Frankrike sommaren 1940 flyr regeringen, armén kapitulerar och framtiden ser hopplös ut. Philippe Pétain var den ledare för Frankrike som bestämde att Frankrike inte skulle motsätta sig tyskarnas ockupation. Han ledde den Vichyregim i Frankrike som från 1940 till 1944 samarbetade med tyskarna, vilket gjorde att han efter krig dömdes till döden som landsförrädare. Ett straff som sedan förvandlades till livstids fängelse.

Filmen är en dramafilm om De Gaulle och motståndskampen under andra världskriget men det är samtidigt en film som tar upp allmängiltiga frågor kring om det är möjligt att vara balanserad och se saker ur olika perspektiv undre krig. Finns det något val att vara mitt-emellan när landet man bor i blir ockuperat? Kan man samarbeta med ockupationsmakten utan att sälja ut sitt land?

Presentationen av filmen från pressmeddelandet:
DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är ett storslaget historiskt krigsdrama om mod, ledarskap och övertygelse. En berättelse om en människa som vägrar ge upp när alla andra gjorde det. En man som mot alla odds skapade en armé i exil för det fria Frankrike och skulle komma att förändra Europas historia. En intensiv berättelse om familj, ansvar, tvivel och civilkurage – teman som känns lika angelägna i dag som för över 80 år sedan.

Det är en beskrivning som jag håller med om.

DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är den första av två filmer om Charles de Gaulle och har biopremiär den 14 augusti 2026. Andra delen, DE GAULLE: FRIHETENS RÖST kommer på bio den 30 oktober 2026.

Filmrecension: The End of Oak Street – tja seg och långtråkig och förutsägbar

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The End of Oak Street
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi David Robert Mitchell

Stranger Things blandad med Jurassic Park plus ett lager av blinkningar åt ET. Tja. Är det ett tillräckligt skäl att betala en biobiljett och ägna tid åt att se en film för att den påminner om flera andra filmer? Lite tveksamt om det är värt att lägga tid på att se hur en idyllisk åttiotals-villaområde mystiskt förflyttas till dinosauriernas tid och familjepappan Greg Platt spelas av Ewan McGregor tillsammans med fru (spelas av Anne Hathaway) och deras två barn springa för livet, jagade av dataanimerade dinosauriemonster. Hela det smöriga villaområdet med alla symboliska referenser vi sett genom alla amerikanska filmer förflyttas och alla grannar får springa för sina liv med de flesta blir uppätna på blodigt vis. Njae. Ett mystiskt kosmiskt fenomen sliter bort Oak Street från förorten och förflyttar hela kvarteret till en okänd plats.

Visst, Ewan McGregor är en duktig och charmig skådespelare, liksom Anna Harhaway. Barnen, Brian och Audrey, spelas av Christian Convery och Maisy Stella, som båda trots sin ungdom hunnit med flera filmroller redan. Väl värda att hålla ögonen öppna för framöver. Ett typiskt åttiotalskvarter plus en gullig hund och föräldrar som grälar rätt ofta – det är ingredienser vi sett i många filmer och det räcker inte för att engagera. Av och till var denna film seg och långtråkig och förutsägbar, hur många dinosaurier som än jagade familjen var det svårt att känna något engagemang.

Men att skådespelarna är duktiga är inte särskilt viktigt i en film där den mesta tiden går åt till att springa i panik, jagade av dinosaurier som förstås lagts in med datorteknik. Vill du se film med dinosaurier är väl Jurassic Park-filmer bättre. Vill du se mystik och magi är väl Stranger Things ett säkrare kort, även om båda dessa film- och tv-seriefenomen tappade i kvalitet efter några filmer och säsonger.

Filmen är skriven och regisserad av David Robert Mitchell och producerad av J.J. Abrams, Hannah Minghella, Jon Cohen, David Robert Mitchell, Matt Jackson och Tommy Harper. Stora namn men det märks att de tryckt på knappar de anser säkra för att locka publik. Frågan är om denna film kan konkurserna om publik med sommarens storfilmer Odyssey och nya Spiderman.

Toppnytt

Footer

Om oss