Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension: Julkalendern “Mirakel” – magisk berättelse mellan julen 1920 och 2020

by

Mirakel
Betyg: 4
Start 1 December 2020 i SVT

Manus: Peter Arrhenius, Sara Young och Fredrik Agetoft. 

Regi: Calle Åstrand. 

Medverkande skådespelare: Sarah Rhodin, Bibi Lenhoff, Johan Glans, Annika Andersson, Joel Adolphson, Babben Larsson, Maja Rung, Andreas Rothlin Svensson, Emanuel Kielin, Dragomir Mrsic, Emil Brulin, Ossian Nordh, Therése Lindgren m fl.

Berättarröst: Sten Ljunggren

(Skärmdump: SVT Play, 5 december 2020, Martin Moberg, Kulturbloggen)

Årets julkalender i SVT som är den sextionde i ordningen, har titeln “Mirakel” en finurlig titel visar det sig. Då bl a de två huvudpersonerna heter Mira (Sarah Rhodin) och Rakel (Bibi Lenhoff), men också det faktum att julkalendern detta på många sätt mycket speciella år, kretsar kring framställa energi på ett icke tidigare skådat och helt klimatvänligt sätt det med hjälp av ett konstgjort litet svart hål (!).

Ja, det är sannerligen ett mirakel i sig att ens kunna skapa ett sådant kosmiskt ytterst kraftfullt fenomen i ett helt vanligt laboratorium och därefter kunna kontrollera utan att det spårar ur. Men det är just vad det gör, det händer ett tekniskt missöde för forskarna Vilgot (Johan Glans) och Anna-Carin (Annika Andersson). För det lilla maskhålet sliter sig för att sedan snabbt dra iväg och där tar årets julkalender sin spännande början.

Året allt detta speciella händer är det år som vi kallar nutid år 2020, det förlupna maskhålet försvinner snart till vindsvåningen på en gammal herrgård, som numera är ett HVB-hem, där flickan Mira bor sedan hennes föräldrar omkom i en bilolycka. Och så öppnas portalen genom maskhålet mellan år 1920 och år 2020.

Mira, som väntar på att bli adopterad, tar sig upp på vindsvåningen och då händer det hennes innersta personlighet faller genom maskhålet, och förflyttas till samma herrgård 100 år tidigare, år 1920. Samtidigt sker samma förflyttning exakt samma tidpunkt 100 år tidigare, när flickan Rakel, som bor i samma herrgård med sin familj, på andra sidan vidrör maskhålet och hennes personlighet förflyttas till Miras kropp i HVB-hemmet år 2020.

Ett klassiskt sätt att skifta själ eller personlighet, som har provats förut i filmhistorien framför allt i Hollywood-filmer att vips försättas i situationer i en helt annan kropp i interaktion med andra som är vana vid att man är och beter sig på ett specifikt sätt. Men så är man inte på det förväntade sättet, vilket leder till roliga förvecklingar och det sker i “Mirakel” också.

Men det alldeles nya här är sättet detta oväntade skifte sker på genom ett litet konstgjort maskhål på en vindsvåning på en gammal svensk herrgård. Och att det sker i en brytningstid för både Mira och Rakel, båda vill att det ska hända något speciellt nu i juletid. Och det får de verkligen vara med om, sannerligen. Men kommer de att komma hem var och en till “sin” tid?

Den lilla osäkerheten är bra att den finns där, en sorts cliffhanger som gör att man oberoende ålder faktiskt vill titta på vart avsnitt fram till julafton. Jag kan konstatera att den bärande berättelsen i årets julkalender den håller måttet. Detta då den bl a knyter an på ett bra sätt till en av vår tids största globala utmaningar – klimatförändringarna.

Det får manusförfattarna till genom att helt enkelt t ex att låta julmånaden december 1920 vara mycket kall och snöfylld, medan det år 2020 runt samma herrgård istället råder barmark och det är sydsvenskt vintergrått. Men också själva antitesen mellan 1920 och 2020 lyfts fram bra i årets julkalender, det har ändå gått 100 år, det utan att på något sätt skriva år 1920 på näsan.

Ta t ex synen på energi och hur man producerar den, och tillgängliggör densamma – nu 2020 är inte kol så klockrent att bygga samhällets samlade energibehov på även om en liten “tur-kolbit” vackert lagd på en sammetskudde på den gamla herrgården år 1920 ger sken av det motsatta. Tycker att “Mirakel” är en både bra och sevärd julkalender, som sänds på SVT 1 resp SVT Barn och på nätet (SVT Play) fram till den spännande upplösningen den 24 december.

Recension av tv-serie: Björnstad – en av bästa tv-serierna i höst

by

Björnstad
Betyg 4
Premiär på HBO Nordic 18 oktober 2020
Regi Peter Grönlund
Manus Anders Weidemann, Antonia Pyk och Linn Gottfridsson
I ledande roller: Ulf Stenberg, Aliette Opheim, Tobias Zilliacus, Miriam Ingrid och Oliver Dufåker.

En stark tv-serie om människors beteenden när staden/orten är utsatt för skandal. Hur människor sluter sig samman och hyllar våldtäktsmän ifall de är viktiga för ortens framgångar.

En grånad hockeyhjälte återvänder till den norrländsk staden Björnstad som är på fallrepet. Hockeygymnasiet är på väg att flyttas till en annan ort och stadens hockeylag är på väg ned till botten. Då kommer ortens son Peter Andersson hem från spel i NHK och ska ta över herrlaget och rädda staden. Peter Andersson inser direkt att A-laget är bortom räddning men däremot finns det några riktiga starka talanger i juniorlaget och han tar hand om dem och en succé verkar vara på väg. Men då händer det som inte borde hända. Lagets stora hjälte våldtar Peter Anderssons dotter.

Dramaserien i fem avsnitt är baserad på den internationella succéromanen skriven av Fredrik Backman (En man som heter Ove) och regisserad av Guldbaggebelönade Peter Grönlund (Goliat, Tjuvheder). Björnstad är inspelad i Gällivare med omnejd samt i Övertorneå, Haparanda, Kalix, Malmberget och Kiruna.

Bygdens hela framtid vilar på juniorlagets framgångar som i sin tur vilar på lagets starkaste kugge Kevin. När han blir gripen av polis, anklagad för att ha våldtagit Maya växer hatet. Inte mot den som våldtagit utan mot den som anklagar bygdens stora hopp för att ha begått ett brott.

Serien är stark och mycket välgjord. Det är svårt att slita sig. Karaktärerna är trovärdiga och begripliga och det går att förstå deras handlingar även om jag inte håller med dem. Det känns som att jag är där med på plats och jag kan bli så arg på Kevins pappa som är en sådan där välbärgad man som utnyttjar sin finansiella status till att påverka ortens makthavare att ta beslut som gagnar honom och hans son. Kevin spelas bra och vi förstår hur han inom sig pendlar mellan att upprätthålla sin status och samtidigt har samvetskval och vill säga sanningen, men trycket från pappan och omgivningen är för kraftigt. Det är en av de bättre tv-serierna som kommit i höst.

HBO som visar serien skriver om den:
Björnstad handlar om hoppet som för ett litet samhälle samman, de hemligheter som sliter det itu, det mod som krävs för att gå emot gruppen och konsekvenserna av hur vi uppfostrar våra barn.

Recension av TV-serie: Into the Night – jag kunde inte slita mig när jag börjat titta

by

Into the Night
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 maj 2020
Skapare Jason George
Medverkande Pauline Etienne, Laurent Capelluto, Stefano Cassetti
Säsong ett har sex avsnitt

En oerhört spännande serie som kan kategoriseras under som apokalyptisk science-fiction drama thriller. Den är allt det och mer. Jag kunde inte slita mig när jag väl börjat titta och jag sträck-tittade hela serien. Då första säsongen bara har sex avsnitt är det möjligt att se hela serien under en kväll eller en dag på helgen.

Att den lanseras nu, mitt i corona-krisen då viruset covid-19 lamslagit en så stor del av världen, blir en extra knorr. Den kris världen drabbats av nu är i och för sig inte på samma nivå som den som beskrivs i tv-serien men paralleller finns. Into the Night börjar med att ett flygplan som är på väg från Belgien till Moskva i Ryssland blir kapat av en italiensk Nato-officer som desperat tvingar flygkaptenen att flyga västerut istället. Kaparen hävdar bestämt att planet måste undvika solens strålar och flyga endast i nattens mörker.

Det visar sig snart att kaparen har rätt. Nästan hela världen har dött av solens strålar och flygplanet måste fortsätta att flyga med natten. Givetvis måste planet landa emellanåt för att fylla på med bränsle och mat.

Även om besättning och passagerare vet att de tillsammans står inför en svår utmaning agerar de inte alltid så genomtänkt eller som en sammansvetsad enhet. De olika karaktärerna har sina bakgrunder och olika mål med sina beteenden. Karaktärerna är skickligt tecknade och mycket trovärdiga och skildringen av deras sätt att agera ger en stor del av seriens djupa behållning. Dessutom är den  spännande och snyggt filmad och ljudsatt.

Into the Night är den första belgiska original-Netlix-serie och den bygger på den polska science fiction romanen iThe Old Axolotl by Jacek Dukaj. Netflix tar mer och mer plats som den mest intressanta streamingtjänsten då Netflix producerar serien från olika delar av världen.

Recension av tv-serie: Unorthodox – helt underbar

by

Unorthodox
Betyg 4
Miniserie i fyra avsnitt på Netflix

Denna miniserie har hyllats runt om i världen och det är välförtjänt. Det är en av de bästa miniserierna i år i alla fall.

Huvudpersonen är nittonåriga Ester, Esty kallad, som växt upp i en strängt ortodox-judiskt kvarter, Williamsburg, i New York. Hon har gifts bort i ett arrangerat äktenskap och lever enligt gruppens rigida regler. Denna ortodoxa inriktning av judendom gör stor skillnad på män och kvinnor. Männen får utbildning (främst inom deras religiösa inriktning) medan kvinnornas uppgift är att föda många barn. Gruppen har tagit på sig ansvar för att ställa till rätta att så många judar dödades av nazisterna och i andra förföljelser.

Esty får nog av detta regelfyllda liv en dag och rymmer till Berlin där hennes mamma bor. Hennes mamma har lämnat den strikta gruppen och dess gemenskap, hon anses syndig och förtappad.

Serien har många kvaliteter. Vi får en inblick i livet i denna speciella ortodoxa grupp och kan delvis förstå varför det är svårt för någon att lämna en sådan gemenskap, även om jag tänker att för många av oss som är uppväxta i ett så sekulariserat land som Sverige kan ha svårt att se något positivt i det livet. Det är inte speciellt snällt skildrat heller, fast ändå känns det något så när ärligt.

Livet i Berlin och den frihet som finns där är inte helt lätt att anpassa sig till heller för Etsy. Serien skildrar människornas karaktär till stor del ärligt och trovärdigt och den är varm och helt underbar.

Serien bygger på författaren Deborah Feldmans memoarer, men följer inte memoarerna strikt. Dagens Nyheters recensent skriver: Ett litet feministiskt mästerverk som berättar en livsbejakande, originell och hjärtskärande historia om kvinnlig frigörelse mot fonden av ultraortodoxt liv i Brooklyn.

Det är mycket bra uttryckt.

TV-kritik: Sällskapet – Smärtsamt och roligt om blinda, vita män och den fantastiska porrindustrin

by

Tempo dokumentärfestival

Sällskapet – Intervjuer från alltings mittpunkt
Betyg 3
Visas på SVT i år (2020)
Regi: Malin Erixon

Malin Erixon synliggör de blinda fläckar vi alla bär med oss. Vita män, alla i 35-40-års ålder med utbildning, bra jobb och familj, träffas för ett samtal om manlighet och privilegier. Regissör Malin Erixon träffar sällskapet vid ett flertal tillfällen. De utfrågas om manlighetens baksidor, kvinnliga förebilder och hudfärgens betydelse för de utrymme man tilldelas i samhället. Responsen är häpnadsväckande. Miniserien i sju delar Sällskapet- Intervjuer från alltings mittpunkt visar med all önskvärd tydlighet hur män i grupp inte alltid ser de privilegier man bär på.

Det är tryggt att kunna sitta där längst upp på pyramidens topp, att aldrig behöva frånsäga sig någon makt för att lyfta upp andra. För de lyckligt lottade att hamna i samhällets toppskikt är det svårare att se strukturer runt omkring en. Det signalerar i alla fall Sällskapet. “Har man aldrig behövt flytta på sig, då gör man inte det”, säger Malin i en intervju om serien. Chocken kommer när männen öppnar svalget och en inser hur blinda de faktiskt är. “Feminismen har kidnappas av arga kvinnor som vill ta över makten i samhället”, säger en. En annan menar att den mest jämställda bransch han kan komma på är förstås porrindustrin.

Man skrattar gott åt alla absurda uttalanden som ibland får en att sätta chipsen i halsen. Malin drar ner kalsongerna på de vita, allt för bekväma männen genom att nämna ordet geni. “ Hur skulle du beskriva ett geni?”, frågar en Mark Levengood som låtit lånat ut sin varma, fördomsfria röst till serien. “Ja, typ som Einstein, en sån man med spretigt hår eller en finnig, spinkig datanörd kanske”. Inte en kvinnlig förebild kommer männen på. Ändå inser man inte hur det hänger samman med gruppens ställning som vit man. Sällskapet är en fascinerande inblick i samhällets mittfåra med förekomster av såväl incell-liknande säg som transfobi. Fascinerade är bara förnamnet och detta ska vara välutbildade personer med familj.

Malin Erixons animationer gör mycket därtill, inte minst skapar de förvirrade blickarna mellan de nervösa männen och de pinsamma tystnaderna en ofrivillig komik, välbehövligt för att vi tittare ska kunna ta in de absurda uttalandena. Flera scener förstärker och ramar in de verbala. Att vara bäst och prestationshungrig kan gestaltas genom att en hoppar från badhusets högsta trampolin.
Med största respekt och utan yvigt plakatviftande låter Malin männens tankar skönjas. Se, begrunda och ta lärdom för att sedan rannsaka dig själv och rätta till tillkortakommanden.