Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Tv-recension: Atypical – Träffsäkert och roligt om livet hos en person med autism

by Leave a Comment


Serie: Atypical
Distributör: Netflix
Skapare: Robia Rashid
3

Atypical är en träffsäker, rolig och tänkvärd historia om en ungdom med diagnos inom autismspektrat. Äntligen en serie som ger autismen rättvisa, som inte förenklar diagnosen och rakt upp och ned visar på hur tufft och samtidigt underbart livet kan te sig för en person med autism.

>Det är ovanligt att se serier som inte gör narr av personer med diagnos. Det finns många exempel där för förenklingar leder till en bristande trovärdighet i berättandet. Brons Saga Norén är ett exempel på karaktär som i sin utformning känns både stereotyp och extrem. Personer med autism som så tydligt bryter mot samhällets konventioner används ofta som komiskt inslag där deras “abnormala” beteende synliggörs. Abed i Community och Sheldon i The Big Bang theory är två exempel på detta. Men Sam är nyanserad. Han tillåts vara en människa av kött och blod som kämpar som alla oss med vardagens bestyr. Via Atypical får vi en inblick i hans värld.

Med mycket värme och komik berättar filmskaparna Robia Rashid och Seth Gordon Sams berättelse. För en person som har dålig koll på diagnosen är Atypical en lärorik första lektion. Sam är en 18-årig kille som har svårt för sociala koder och tar allt som sägs bokstavligt. Hans fascination för Antarktis går inte att ta miste på.  Med enkelhet rabblar han upp samtliga pingvinarter från Kejsarpingvinen till Åsnepingvinen. Sam har svårt för yttre stimuli. På studentbalen har samtliga elever hörlurar på. Hans mamma har tagit denna ansats för att det höga ljudet från högtalarna stör hennes son. 

I Sams värld går allt att räkna ut. Kärlek upplever man när –  1 . Ens första tanke på morgonen är hen 2.  Hen är den du väljer att berätta den stora nyheten för 3. Då livet är jobbigt, söker du stöd hos hen. Om personen ifråga uppfyller samtliga kriterier är det sann förälskelse.  Men kärleken är mer komplex än så, vilket Sam genom seriens gång brutalt nog får erfara.

Keir Gilchrist gör en trovärdig och varm rolltolkning av Sam. Även Michael Rapaport är bra som Sams osäkra, men omtänksamma pappa. Likaså imponerar Brigette Lundy-Paine som Casey Sams hårda men kärleksfulla syster. Men bäst av alla är Jennifer Jason Leigh som skickligt spelar den barska och överbeskyddande mamman Elsa, som sedan barnsben vaktat sin son och skyddat honom från yttre faror. Tyvärr är hennes roll något platt, men Leigh ger tillräckligt kött på benen till karaktären.

Atypical har ett smart manus där Sams besatthet av Antarktis fungerar som fond för att förklara Sams verklighet:  “I think about everything I can’t do. Like, research penguins in Antarctica or have a girlfriend. I don’t know. I’d like to go to Antarctica. It’s quiet there. Except in the rookeries where the penguins breed. Those aren’t quiet! No sir.”

Lärdomar finns det gott av. Vid upprepade tillfällen spräcker serieskaparna hål på fördomar som den om att personer med diagnosen alltid har bristande empati:  “People think autistic people don’t have empathy, but that’s not true. Sometimes I feel lots of empathy… maybe even more than neurotypicals. I can’t tell if someone’s upset but, once I know, I feel lots of empathy… maybe even more than neurotypicals”, säger Sam i den känslosamma sekvensen där han av misstag sårat en av sina nära.

För alla med en släng av autism (inkluderat mig själv) är det här en viktig serie. Sam är en seriekaraktär att se upp till, en person som på ett trovärdigt sätt kan spegla deras erfarenheter och världssyn. I en exkluderande värld är det ett välkommet initiativ som också får mig att blunda för uppenbara brister såsom nötta konventioner och förutsägbarhet.  Bland nyheter signerad Netflix är Atypical ännu en serie vars förnamn stavas kvalitet.

Recension av tv-serie: Skam – säsong 4

by Leave a Comment

Skam Säsong 4
Betyg 4
Finns på SVT Play

Den norska tv-serien Skam har gjort stor succé och det är nog många som tycker det är lite tråkigt att den nu är nedlagd. Den fjärde säsongen är dess sista. I sista avsnittet av denna säsong är det tydligt att det finns karaktärer nog i serien för flera säsonger till. Det är å andra sidan en styrka att kunna sluta på topp. Alltför många succé-serier har fått lite får många säsonger för sitt eget bästa.

Serien utspelar sig på ett gymnasium i Oslo, i Norge och huvudkaraktärerna är mellan 16 och 18 år. Där finns enstaka vuxna med men annars utspelar sig all handling och alla dialoger mellan ungdomarna. Serien var från början tänkt för en målgrupp i tonåren men den hittade snabbt en stor publik i alla åldrar.

Serien fascinerar oss alla, oavsett vår ålder. Mycket som rör sig i ungdomars värld är likadant som när många av oss äldre var unga, vi kan därför känna igen mycket från vårt eget liv och vår gymnasietid. En del är annorlunda idag. Dels har kvinnors situation förändrats och det är mer tillåtet för kvinnor att vara intresserade av sex.

En ung kvinna förväntas idag inte på samma sätt hålla på sig fram tills förlovning eller äktenskap. I den tredje säsongen är Isak huvudperson och han blir förälskad i Even, en ung man – och Isak börjar förstå att han är homosexuell. Också sådant är mer accepterat i dagens värld än för trettio år sedan. Serien är intressant därför på många sätt, bland annat för att den fångat dagens värld.

I den fjärde säsongen är Sana huvudperson. Sana är en ung muslimsk kvinna som bär hijab och ber flera gånger om dagen. Hon har ett app i sin mobil som plingar till när det är dags för henne att rulla ut sin bönematta och be. Serien skildrar henne och hennes liv på ett mycket balanserat sätt. Hon är troende och allvarlig men samtidigt en tuff tjej som går sin egen väg i livet. Det har dock inte varit lätt att vara troende muslimsk tjej i ett västerländskt sekulariserat land som Norge under uppväxten. Hon har mötts av skeptiska människor och ibland har hon taggarna ute mer än vad som är bra för henne själv.

Hennes mamma är mån om att Sana ska gå till moskén och vara rättrogen muslim. Det är något som händer och sker i västvärlden idag när antalet muslimer i både Norge och Sverige är högt. Islam är den i särklass största religionen i Sverige efter kristendomen. Det är bra att få en bild av en muslim som är starkt troende men inte fundamentalistisk. Jag minns när jag gick i låg- och mellanstadiet. Då hade vi några barn i klassen som kom från Pingstkyrkan. De fick inte se på tv och inte gå på bio – och klädde sig lite annorlunda också och skulle helst inte klippa sitt hår. Vi kunde då leva tillsammans, sekulariserade och djupt troende. Det ska gå också i dagens samhälle.

Serien är så välgjord. De unga skådespelarna är så duktiga, musiken grymt bra och serien fångar livet och relationer.

Recension av tv-serie: Gisslan – säsong 1

by Leave a Comment

Gisslan – säsong 1
Betyg 5
Har visats på SVT, finns nu på Netflix

Gisslan är en israelisk dramaserie som är enastående spännande, välgjord och med fascinerande och trovärdiga karaktärer.

Serien visades på SVT och SVT Play – men om du missat den där kan du se den på Netflix nu.

Gisslan har gjort stor succé internationellt och ett amerikanskt filmbolag har köpt in rättigheterna för att göra en amerikansk nyinspelning. Så var det med den internationella tv-serie-succén Homeland, som är en israelisk serie som fick en amerikansk ny version. När det gäller Gisslan undrar jag om amerikanarna kommer att göra samma mästerverk?

Den första säsongen av gisslan handlar om en av Israels skickligaste kirurger Yael Danon. Hon har har valts ut för att utföra ett rutiningrepp på den israeliske premiärministern – men det sätter både henne själv och hennes familj i fara. Kvällen före operationen tas hon och hennes familj som gisslan i sitt hem av maskerade män. Yael ställs inför ett ultimatum – hon måste döda premiärministern under operationen, annars dör hennes familj.

Serien är oerhört spännande och samtidigt överraskar den oss tittare många gånger. Inget är bara svart eller vitt. Allt i familjen är inte så lyckligt och fint som det ser ut utifrån, kidnapparna är inte helt överens sinsemellan och de har alla olika motiv till varför de medverkar i gisslandramat. På sjukhuset där Yael jobbar finns också konflikter.

Ja det här en fascinerande serie och skådespelarna är mycket, mycket bra, som Ayelet Zurer som spelar den kvinnliga kirurgen Yael Danon, Jonah Lotan som spelar kidnapparen Adam Rubin. Två skådespelare jag hoppas få se i fler serier och/eller filmer.

Recension av tv-serie: Orange is the New Black, säsong 5

by 1 Comment

Orange is the New Black, säsong 5
Betyg 4
Premiär på Netflix 9 juni 2017

Den bokälskande och enormt söta fängslade Possey Washington dödas av en av Litchfields fängelsevakter i slutet av säsong 4. I säsong 5 gör de kvinnliga fångarna uppror i sin sorg, ilska och frustration över att vakten inte grips och åtalas. Den femte säsongen är en klockren höger mot företag som driver fängelser och andra sociala verksamheter med vinstintresset som ledstjärna. En bit in i serien kommer en förhandling mellan upprorsmakarna och en representant för guvernören där det är så uppenbart att kvinnorna i fängelset får usel mat, outbildade vakter och ingen utbildning, för att det privatägda fängelsets ägare ska ta in miljondollarvinster.

Den Netflixproducerade tv-serien Orange is the New Black som utspelar sig på en fiktivt kvinnofängelse i USA har många fans. När seriens femte säsong i sin helhet släpptes på fredagen den 9 juni tror jag många sträcktittade för att få återse alla dessa kvinnor. Vi som följer serien har alla olika favoritkaraktärer och serien är fängslande.

I denna femte säsong första avsnitt blev jag först besviken. Jag tyckte de olika karaktärerna överdrevs lite för mycket och många av dem blev framställda som karikatyrer av sig själva. Det var ganska många inledande avsnitt som jag tyckte byggde på lite för många klichéer. Som en jämförelse tänkte jag på Wentworth, den andra tv-serien om ett kvinnofängelse som nu också är inne på sin femte säsong. I Wentworth känns våldet och hotet ända in i benmärgen, i Orange is the New Black är i femte säsongens första avsnitt det mesta på skoj och mest komiskt, ja till och med en dödsskjutning känns som den är på skämt.

Men en bit in i serien, typ kring den sjunge avsnittet av 13, då växer serien. Då hade alla bitar kommit på plats och berättelsen tar sig själv mer på allvar.

Den har flera intressanta aspekter. Det är intressant att se alla olika förhållningssätt när kvinnorna gör upplopp, tar vakter som gisslan och tar över fängelset. Likadant får vi se olika reaktioner och sätt att tänka och agera av människorna ute i samhället, hur guvernören mest tänker på att framstå i bra dager med tanke på att det snart är val, hur olika vakter agerar och tolkar situationen och medier och anhöriga.

Seriens skapare har valt att leka med våra fördomar och förutfattade uppfattningar. Kvinnorna på fängelset gör uppror och är våldsamma, de beter sig som vi sett många män göra. Det ger nyttiga funderingar och reaktioner.

Det är ett dramaturgiskt bra grepp seriens skapare gjort. Jag tror det hade varit svårt att fylla en hel femte säsong om fängelselivet fått lunka på som vanligt. Genom att vända upp och ner på allt och låta fångarna ta över blir det en ny berättelse. Vi får se kvinnor som väljer att ställa sig utanför alltihop, vi ser kvinnor som blir extremt våldsamma och kvinnor som är hängivna saker och försöker förhandla fram bättre villkor för dem alla och vi får se kvinnor som drivs av personlig hämnd. Ja en mängd olika sätt att reagera och agera skildras och gör säsongen sevärd.

Serien har samlat en mängd duktiga skådespelare och flera av dem har vi sedan premiären för seriens första avsnitt hunnit se i andra serier eller filmer. Jag tror att Orange is the New Black inneburit att internationellt genomslag för flera av dem, som Uzo Aduba som spelarSuzanne ‘Crazy Eyes’ Warren och Asia Kate Dillon som spelar nazisten Brandy och som har en kultroll i senaste säsongen av Billions.

Recension av tv-serie: Twin Peaks säsong 3 – mardrömslikt och fängslande

by Leave a Comment

Twin Peaks: The Return
Betyg 4
Visas på HBO Nordic

Obehaglig, orimlig, visuellt svindlande och fängslande från ruta ett. Twin Peaks är tillbaka och det med besked. Kulturbloggen har sett de fyra första avsnitten av David Lynchs och Mark Frosts legendariska serie.

Twin Peaks är byn som Gud glömde, befolkad av märkliga väsen som dvärgar och dubbelgångare och egendomliga figurer som den kaffe-suktande agent Dale Cooper, Susanna, damen med det talande vedträet och Tommy Hawk Hill, spirituell vicesheriff och stigfinnare. Här sker mystiska ting. 27 år har passerat. Laura Palmer är sedan länge död och Cooper har lagt sin brottsutredning åt sidan. I en mardrömslikt värld samtalar Cooper med kända karaktärer från seriens universum. Samtidigt utreder polisen i Twin Peaks mordet på paret vars huvuden slitits av. Vem ligger bakom dådet? Kan det vara Bill, mannen som påstår sig aldrig ha besökt brottsplatsen men vars fingeravtryck kan hittas överallt på det blodiga täcket där de lemlästade paret sitter.

Mystiken tätnar. Twin Peaks säsong 3 är tillbaks och det är med besked. Ingen lär bli besviken. I serieväg är detta de senaste 30 årens mest syrade, vrickade som visats på en TV-skärm.  Även om nutidens Tv-tittare vant sig vid konstigheter och ond bråd död är det inget mot vad Twin Peaks tredje akt bjuder på.

Det är skruvat och konstigt så det slår. Och förvirringen fortsätter öka i samma takt som berättelsen utvidgas. Lynch kan konsten att skruva till en historia. Medvetet sätter han ut sidospår, som vilseleder.  Men i virrvarret av idéer och galna bildkollage finns en berättelse som fängslar. Kanske finns svaret gömt bland alla planteringar. Men det linjära och logiska tänkandet hjälper föga för att förstå sig på  Lynchs mystiska universum. Låt dig istället översköljas av mäktig bildpoesi och innovativt berättande i årets stora tv-händelse.  

Lynchs kreativa sätt att måla fonder ger oss oförutsägbara historier att gå vilse i. Hans öga för detaljer och miljöer är slående. Bildspråket sprakar av färg och lekfullhet. I en scen ser vi Cooper köra bil när en  röd ridå i bokstavlig mening plötsligt dras ner över våra ögon och voila! vi befinner oss på en ny plats. 

Jag stör mig på det onödiga kvinnovåldet och sexismen, något som bidrar till ett mossigt intryck. Men de välskrivna, syra-trippade manuset och den  visuella bildvärlden gör att vi lätt glömmer sådana brister. Inte minst är Lynchs och Frosts känsla för humor beundransvärd. Här finns sekvenser som lockar till skratt som när en paralyserad Agent Cooper kliver ur limousinen och chauffören väntar snällt vid hans sida, men Cooper rör sig inte ur fläcken. Efter ett tag blir situationen för den vänliga servicemannen ohållbar. Som undsättning kommer frun i huset ut och leder sin vilsna man fram till dörren. Humorn finns även i karaktärsbeskrivningarna. En av flera favoriter är stendöva vice-kommissarien Gordon Cole som skickligt spelas av Lynch själv. Det är en kuff som pratar högljutt och ständigt missuppfattar andra.

Twin Peaks är efter fyra avsnitt sedda en välgjord och egendomlig serie som skapar bestående intryck. Lynch är en galning vars visuella gestaltning av tankegångar slår allt i serieform just nu.