Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av Tv-serie: Squid Game -koreanskt, bloddrypande Hungerspel som engagerar

by



Squid Game 

Betyg 4
Premiär på Netflix 17 september
Skapare Dong-hyuk Hwang
Medverkande Lee Jung-jae, Greg Chu, Stephen Fu

Som en sydkoreansk Hungespelen, med blod och naket som självklara element, där barnlekar görs om till mordisk teater med livet som insats.

Det är offer för systemet, utsatta skuldsatta och desperata. De är människor i nöd som gör allt som står i deras makt för att göra sig skuldfria. Notera: Absolut allt, något som utnyttjas till fullo av maskerade män i rött. Huvudpersonen Seong Gi-hun har skulder upp till knäna och som frånskild pappa med en tioårig dotter kämpar han för fullt med att få vardagen att gå runt.

Minsta chans till arbete tjabblar han bort och de få kronor han lyckas skrapa ihop går oavkortat till giriga våldsamma män i kostym som inte tvekar att höja skuldräntan för en desperat arbetslös utan rättigheter eller makt att förändra ett hopplöst läge. De är alla slavar under kapitalismens klor. Seong ser bara mörker på sin väg framåt, tills en dag då en inbjudan skjuts under dörrfarstun. Det blir början på ett mastigt äventyr, en lek på blodigt allvar där ens smarthet och styrka sätts på prov.

Med Squid Game ser vi hur icke-amerikanska serier idag från ingenstans kan via portaler som Netflix segla upp och bli de största hitar. Just nu ligger Squid Game på topp 1 på Netflix lista över mest sedda serier/filmer på streamingsajten. Det är inte svårt att förstå fascinationen. Spoiler-varning! Att ta etablerade Hungerspelet-konceptet där män och kvinnor tävlar mot varandra och låta barnlekar få vara det centrala stoffet är i sig ett mycket smart upplägg. Psykologin och de moraliska dilemman som uppstår. Band som binds för att sedan fullständigt krossas, kniven som ständigt huggs i ryggen på bästa vännen. Fängslande är Dong hyuk-Hwangs Bläckfiskspel, hans motsvarighet till den amerikanska Hungerspelen. Men Squid Game står stadigt på egna ben och överraskar ständigt i sitt berättande . Det är oförutsägbart, snyggt och mystiskt. Seriens politiska dimension som utgår från klass, pengar och ekonomiska hierarkier ger extra tyngd till berättelsen.

Lee Jung-jae som vår huvudman Seong är utmärkt i rollen. Han kan konsten att spela på mannens desperation och vilsenhet. Möjligen är karaktären i sin utformning väl änglalik och klipsk mot övriga i gänget. Oh Young-soo gestaltar med bravur Ill Nam, den gamle mannen. Ill Nam som spelar på sin sista vers vågar satsa allt då han inte har något att förlora. Hans rädsla och bräcklighet syns i varje sekvens där Oh Young-soos skapelse närvarar.

Jag hänförs av Bläckfiskens luriga spel ända fram till sluttampen. Förutsägbar och fantasilös är slutknorren på denna saga. Men det förtar inte den upplevelse som är Squid Game, årets stora TV-händelse. Trotsa dina fördomar om sydkoreansk vålds-romanisticism och galenpanna-tendenser och sträckse alla nio avsnitt redan ikväll. Tro mig – du kommer inte att ångra dig.





Petter Stjernstedt

Recension av tv-serie: Kastanjemannen

by

Kastanjemannen
Betyg 3
Premiär på Netflix 29 september 2021
Skapare Søren Sveistrup, Dorte W. Høgh, David Sandreuter, Mikkel Serup
Medverkande David Dencik, Danica Curcic, Mikkel Boe Følsgaard, Iben Dorner

En dansk kriminalserie som det surrats en del kring inför premiären. Den är absolut välgjord med duktiga skådespelare och spännande, in i minsta detalj. Men jag svårt att tro på lösningen, svårt att tro på orsaken bakom morden. Jag tycker kriminalhistorier kan vara ett effektivt sätt att berätta om samhället, orättvisor eller om psykologiska och mentala processer inom människor. För att en kriminalserie ska bli riktigt mästerlig måste den berätta något som jag kan tro på eller relatera till, den måste berätta något som är intressant att det blir berättat. Enbart spänning och välgjorda klipp och skickligt arbete med ljud och ljus räcker inte. Kastanjemannen är skickligt gjord men jag kan upplever deckarhistorien i sig som oerhört orealistisk även om det förstås finns delar av hur människor agerar och ljuger och döljer saker som berättar en del om hur människor fungerar.

Vid ett bestialiskt kvinnomord hittar en utredare en liten figur gjord av kastanjer på mordplatsen. Det mystiska är att fingeravtrycken på figuren passar in på ett försvunnet barn, som förmodas vara mördat. En person sitter fängslad och har erkänt mordet på barnet, även om kroppen inte hittats.

Krafter inom polisen motarbetar utredningen kring kastanjefigurer och hävdar bestämt att det måste vara en ren slump. När ytterligare en kastanjefigur med fingeravtryck från samma försvunna barn hittas vid ytterligare ett hemskt kvinnomord hårdnar kampen mellan de poliser som vill utreda barnets försvinnande och de poliser som anser försvinnandet vara löst i och med att en man erkänt mordet.

Det är intressant med maktspelet mellan olika grupper inom polisväsendet. Frågan tar sig ända till regeringen, eftersom det försvunna barnets mor är en populär minister. Spelet mellan det försvunna barnets föräldrar och deras olika sätt att hantera sorgen och försvinnandet och det förmodade mordet är en av de intressanta delarna i serien. Mamman vill inte få tillbaka hoppet om att barnet är vid liv medan pappan menar att han känner på sig att barnet lever. Bådas reaktioner går att begripa och känna med. Jag tänker att den delen av berättelsen är den som mest berör mig.

Kastanjemannen bygger på romanen med samma namn och skapad av Søren Sveistrup (The Killing/Brottet). Jag har inte läst den så jag kan inte säga huruvida boken är bättre. Serien är absolut värd att ägna tid åt att se, även om den inte är årets bästa kriminalserie är den ändå i hög grad godkänd.

Recension av tv-serie: Midnight Mass – hade vunnit på att dra ned på övertydlighet och skräck

by

Midnight Mass
Betyg 3
Premiär på Netflix 24 september 2021
Regi Mike Flanagan

En fascinerande tv-serie av skaparen av skräckserien The Haunting of Hill House. Midnight Mass är en serie som tar upp de djupaste existentiella frågorna om liv och död, om evighet och tiden, om religion och andlighet. Detta gör serien bra men något övertydligt. Det som drar ned betyget är det övertydliga och inblandningen av traditionella skräckmoment som vampyrer.

Seriens olika karaktärer representerar olika sätt att se på liv och död. Det fungerar delvis bra men delvis är det övertydligt. Regissören låter flera av karaktärerna hålla för långa monologer där de utvecklar sin syn på de stora frågorna, om vad som finns efter döden. Slutmonologen skriver oss på näsan vad vi ska tänka, där känns det som att seriens skapare inte kan hålla tyst om sin egen inställning. Serieskaparen är bra på att skapa skräck-serier – men jag är kluven till de moment av skräck som kommer in i denna serie. Det går förstås att tolka dessa moment på olika sätt men delvis känns den delen som påklistrad, onödig. Visst går dessa skräckscener och hemskheter att tolka metaforiskt.

Handlingen utspelar sig i ett samhälle på en ö som drabbats hårt av ett stort oljeutsläpp. Eftersom en stor del av befolkningen livnär sig inom fiske får oljekatastrofen svåra följder. En ung man, Riley Flynn (spelas av Zach Gilford) återvänder till ön efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för att ha dödat en flicka då han körde rattfull. Riley tyngs av skuldkänslor och har svårt att ta itu med sitt liv, han känner hur orättvist det är att han överlevde medan den unga oskyldiga flickan dog. Samtidigt som Riley återvänder dyker en ung präst, Paul (spelas så bra av Hamish Linklater), upp i samhällets katolska kyrka. Paul berättar att han blivit ditsänd för att vikariera för församlingens gamla präst som rest iväg på en pilgrimsresa till Jerusalem.

Ganska snart efter att den unge prästen dykt upp sker mirakler vilket gör att kyrkan drar allt fler besökare. Men mirakler kan ha ett pris.

De första två avsnitten av seriens sju avsnitt är suggestiva, spännande och så bra. Eftersom jag läst om serien innan jag började titta på den visste jag att mirakler skulle ske. Det tar regissören drygt två avsnitt innan miraklerna hände och det är suggestivt och spännande att komma närmare personerna men inte vet vad som ska hända, bara att något ska hända.

Den kanske mest intressanta frågeställningen som serien väcker är frågan om vad evighet är. Vi som är varelser bundna till tid: kan vi ens föreställa oss vad evighet är. Vad skulle det kosta att existera i evighet?

Tv-serien tar upp de stora existentiella frågorna, men som helhet hade serien vunnit på att dra ned på övertydliga monologer och minska skräckelementen i de senare avsnitten.

Recension av tv-serie: Into the Night – säsong 2 – en ruggigt spännande och tankeväckande sciencefiction-dramathriller

by

Into the Night – säsong 2
Betyg 4
Hela säsongen, sex avsnitt, premiär på Netflix 10 september 2021
Skapad av Jason George
Medverkande Pauline Etienne, Laurent Capelluto, Mehmet Kurtuluş

Den första säsongen av Into the Night var en ruggigt spännande och tankeväckande sciencefiction-dramathriller. Serien var en av de Netflix-serier med flest tittare och högsta betyg på betygsättande webbplatser. Säsong två är inte sämre, förutom ett slut som öppnar för alldeles för många frågor. Säsong två är delvis också grymmare, råare.

Passagerare och besättning på ett flygplan som lyfter från Moskva märker under färden att de måste hålla sig till natten och mörkret. En kosmisk händelse har gjort att solen har blivit förfärande livsfarligt. Allt som solen lyser på dör. Den som får sol på sig har inte en chans att överleva. Besättning och passagerare måste samarbeta i desperat kamp för att undvika solens strålar.

Den första säsongen var suveränt bra. Vi fick följa olika karaktärer men inblickar i deras bakgrund och spelat mellan människorna, intrigerna och missförstånd, egoism och solidaritet – allt så skickligt berättat med en lång rad duktiga skådespelare.

I slutet av första säsongen lyckades de överlevande att hitta en bunker under jord där Nato-soldater höll till, ett ställe där de kunde överleva i mörker. I andra säsongen får vi följa hur militärer och civila försöker överleva tillsammans. De har ont om mat och försöker hitta metoder att odla, de fångar in råttor och försöker hitta sätt att få råttor att överleva solen som ett steg för att hitta ett sätt för människor att kunna vistas i solen.

Människor är människor, så givetvis uppkommer konflikter och intriger. Spänningen stiger och situationen blir farlig. Den andra säsongen är spännande och människorna hetsas och måste strida mot tiden ännu en gång. Men det är tydligt att säsong två är en mellansäsong. Den lägger ut vinkningar om saker som vi inte får svar på. Ja slutet är oerhört öppet. Om inte en säsong tre kommer blir många, många besvikna. Om slutet inte varit fullt så öppet hade den andra säsongen fått högre betyg. Den är lika välgjord dramaturgiskt som den första men som tittare vill jag inte behöva vänta ett år på svar som ställs i slutminuterna. När och om en tredje säsong kommer går inte att få bekräftat ännu, men med tanke på hur populär serien är vore det konstigt om det inte kommer en tredje säsong. Att det skulle kunna ta ett år innan en tredje säsong kommer är ganska realistiskt. Det är klart att det förstås kan vara svårt att samla samma skådespelare ännu en gång. Skådespelarna kommer från olika länder och talar olika språk, vilket ju är trovärdigt på ett flygplan. Dessa olika språk som talas är en del av seriens charm.

Hur som helst: jag hoppas på en tredje säsong. Därefter hoppas jag dock att serien inte fortsätter, det är sällan serier blir bra i oändlighet.

Recension av tv-serie: The White Lotus

by

The White Lotus
Betyg 4
Alla sex avsnitt från säsong 1 finns på HBO Norden från 13 augusti 2021

The White Lotus är en helt fantastiskt välgjord absurd skildring av kolonialismen, i symbolisk form skildrad genom stenrika vita amerikaner som lägger sin semestervistelse på ett hotell i Hawaii. En rakt-på-beskrivning av de vita privilegierade med alla sina nojor.

Tv-serien är unik, jag har inte sett någon liknande serie som varit lika välgjord. Den är en slags komedi men samtidigt ett drama och en bakvänd kriminalhistoria och framför allt en underbar träffsäker skildring av hur dessa stenrika vita amerikaner ljuger för allt och alla och mest av allt för sig själva. Den visar temat direkt då hotellpersonal står uppradade och välkomnar den nya gruppen av gäster och en av kvinnorna i personal, som är från ortsbefolkningen, är höggravid men inte vågat berätta det för hotellets manager av rädsla för att förlora jobbet – och hon föder på hotellgolvet.

Den ena karaktären mer egotrippad än den andra. Den stenrika kvinnan som gjort en förmögenhet på kvinnokampen men som inte tänker på sin man förrän han ingriper med våld i en våldsam situation. Pappan som bara tänker på sig själv och när han ska göra något med sin son blir det helt på pappas villkor, de ska göra det pappan skulle tyckt vara kul när han själv var tonåring. Dessutom när pappan vill stärka bilden av sig som en modern man berättar han saker för sonen som sonen inte alls vill veta. Där finns den stenrika småfeta kvinnan som rest till Hawaii för att slänga sin mammas aska i havet och som gått på alla alternativa behandlingar som finns. Hon är helt innesluten i sin egobubbla, till och med när hon tror att hon vill hjälpa en av de lokala kvinnorna att starta eget företag, så är det ändå bara för att stärka sitt eget ego.

Serien börjar med att vi får veta att under vistelsen på hotellet kommer ett mord att ske. Det spännande blir då att försöka lista ut vem som blir mördad och vem som är mördaren. Också där gör seriens skapare en tvist som stryker under temat.

De sex avsnitten är precis perfekt format. Men det är en avslutat berättelse och när nu besked kommer att en säsong två kommer skriker jag: NEJ. Det kan aldrig fungera och bli lika bra. Aldrig någonsin kan det bli lika bra.