The Playlist
Betyg 4
Premiär på Netflix 14 oktober 2022
Regi Per-Olav Sørensen och Hallgrim Haug
Medverkande Edvin Endre, Christian Hillborg, Ulf Stenberg, Joel Lützow, Gizem Erdogan, Janice Kavander och Hanna Ardéhn med flera
En stark och välgjord berättelse om hur Spotify kom till och som ger en hel del att fundera kring. Det är inte en dokumentär utan ett drama där allt givetvis inte stämmer exakt med verkligheten. Seriens styrka är att den visar både på Spotifys styrkor och svagheter och sätter igång tankar.
Denna miniserie på sex avsnitt är mycket professionellt genomförd där vi får följa sex karaktärer och uppleva hur de ser på vad som hände. I det sjätte och sista avsnittet möter vi musikerns syn på Spotify genom den påhittade karaktären, musikern Bobbie T, spelas mycket bra av Janice Kavander. I övriga fem episoder får vi följa grundaren och visionären Daniel Ek (Edvin Endre), skivbolagsveteranen Per Sundin (Ulf Stenberg), juristen Petra Hansson (Gizem Erdogan), kodaren Andreas Ehn (Joel Lützow) och medgrundaren och affärsmannen Martin Lorentzon (Christian Hillborg). Det sjätte avsnittet ser jag som seriens botten-napp samtidigt som den visar på ett viktigt problem med Spotify: det är skivbolagen och Spotifys ägare som tjänar storkovan medan de flesta artister som fyller tjänsten med musik knappt får kaffepengar. Endast de gigantiskt stora artisterna får bra ersättning från Spotify.
Spotify-grundaren Daniel Ek skapade inte Spotify för att musiker skulle tjäna pengar, enligt serien. Daniel Ek såg en stor öppning att tjäna pengar för den som var först med att skapa en streaming-tjänst som är gratis och där musiken strömmar direkt, till skillnad från det buggiga Pirate Bay och andra tjänster som fanns under den eran. Itunes var visserligen inte buggigt men där måste konsumenterna betala för varje låt de laddade ned. Spotify bygger på streaming och användaren behövde inte ladda ned musiken och tanken var från början att den skulle vara gratis, fast med reklam. Det är den fortfarande för den som inte vill betala för den reklamfria premium-tjänsten.
Liksom många andra som var aktiva på Internet tidigt var jag med på något sätt med kring de som skildras. Vi minns fildelningssajten Pirate Bay som var ett stort hot mot musikbolagens vinster. Vi minns när vi fick får första inbjudan till betaversionen av Spotify. Spotify gav musikintresserade möjlighet att lyssna på musik gratis utan att vara rädd för att bli haffad av polis och åklagare. Före Spotify var det en del musiker som blev lurade och utnyttjade av de stora musikbolagen. Det var ägaran av musikbolagen som snodde åt sig rättigheterna och de stora vinterna. Men Spotify är det fortfarande samma sak plus att huvudägaren av Spotify, Daniel Ek, också tjänat gigantiska summor på det musiker skapat.
En del skildringar stämmer inte hur jag uppfattade dem. Peter Sunde och hans kollegor på Pirate Bay upplevde jag aldrig som sådana fundamentalister som de skildras som i serien. Men det är viktigt att komma ihåg att det är en fiktiv berättelse, inspirerad av verkliga händelser men fortfarande ingen dokumentär. Jag ser serien dels som ett tidsdokument och dels som en diskussions-öppnare. Musikbolagen är de stora vinnarna, förutom Daniel Ek och den närmaste kretsen kring honom. Men att skivbolagen tjänar pengar på musikrättigheterna är förstås inte enbart av ondo. Skivbolagen bekostar studior för inspelning som utrustas med bra utrustning och ger ofta stöd på många sätt åt artister de satsar på.
Jag har läst olika recensioner och reaktioner på serien, som oftast speglar skribentens ståndpunkt, till exempel Daniel Johansson som jobbar inom musikindustrin skriver:
Bilden av att alla artister blir fullständigt lurade av Spotify är så fel, så fel, så fel, och grundar sig i ren okunskap. I research-arbetet borde man självklart också ha pratat med alla de artister som faktiskt HAR en bra karriär tack vare Spotify, inte de som ropar högst i sociala medier.
Som med det mesta finns det olika sätt att se på något och sällan finns det en enda sanning. Jag tycker The Playlist visar det på ett godtagbart sätt även om jag tycker att det sista avsnittet kändes lite överdrivet med stora demonstrationer av musiker som anser sig lurade av Spotify. Det är ju trots allt inte bara Spotify som utnyttjar dem utan musikbolagen och det kommersiella systemet i västvärlden.
Vad som inte togs upp är händelser under senare år, som Neil Young och flera andra artisters avhopp då Spotify i sin poddsatsning släppt igenom vaccinmotståndare.
Serien utspelas under 1980-talet, handlingen i den första säsongen är från 1983 och den andra säsongen är 1984. Varje säsong tar ett år i taget. Åttiotals-känslan är en av seriens nostalgiska styrker. Tänk att det fanns en tid då ingen gick runt med mobiltelefon och inte kunde följa någon på Facebook. Redan denna så väl förvaltade tidsmiljö ger serien högt betyg. Även om säsong 3 var knepig här då Mike, Will och de andra som var barn och sprang runt i kortbyxor i de första två säsongerna fortfarande sprang omkring i kortbyxor men med långa ben och det såg jättelöjligt ut. I denna fjärde säsong har barnen fått bli de tonåringar som de är och både Mike och Will har äntligen fått på sig långbyxor.
De första sju avsnitten i säsong 4, volym 1, har premiär 27 maj medan de sista två avsnitten, volym 2, kommer 1 juli. En fundering finns förstås: varför släppa säsongen i två omgångar? Siffror visar att Netflix förlorat ett stort antal prenumeranter i Storbritannien. Konkurrensen mellan streamingtjänster har hårdnat. Kriget i Ukraina och efterverkningar efter covid-19-pandemin har satt igång en inflation som gör att många familjers ekonomi försämrats. Det är naturligt att många börjar se över sina kostnader och väljer kanske bort en eller fler streamingtjänster. Samhället öppnat upp och det finns annat att göra än att sitta inomhus och kolla på tv-serier. Kan uppdelning av säsong 4 av en av årets säkert mest efterlängtade säsongspremiären på Netflix vara ett sätt att ”lura” prenumeranter att behålla Netflix under sommaren?