Linou Gertz

The Substance
Regi Coralie Fargeat
Betyg 5
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 18 September 2024

I sin långfilmsdebut Revenge vägrade manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat att stångas med rape-revenge-genren (sprungen ur klassikern I Spit On Your Grave) utan att forma den efter sina egna tankar och visioner. Lika okonventionellt och egensinnigt tar hon nu sig an body horror genren med ännu större stilsäkerhet och unikum – för vilket hon prisades för bästa manus under filmfestivalen i Cannes tidigare i våras. Välförtjänt, kan jag nu konstatera.

Inledningsvis får vi se en Hollywood Walk of Fame-stjärna läggas till Elisabeth Sparkles (spelad av briljant Demi Moore i absolut mästerlig återkomst) ära, varav dess liv från fans som fotas med den till snabb föråldring som gestaltas över människor som går över den över lång tid – och förfallet i hennes karriär när ingen längre bryr sig om den utan mest bara spiller mat över den. Det är ett väldigt snyggt sätt att gestalta en karriär i dalande och en fallande stjärna utan att visa en enda bild från hennes faktiska utövande. Men trots att detta är en skräckfilm är den också väldigt rolig, utan att försöka vara det genom billiga skämt, vilket snabbt visar sig när en producent tar ett telefonsamtal under tiden han tar en piss och sedan utan att tvätta händerna går ut till affärslunch och äter skaldjur med bara händerna. Närbilderna på munnen och maten som mosas däri är lika äckliga som skrattretande. Det är svårt att beskriva utan måste upplevas. Vilket stämmer rätt bra med resten utav filmen också faktiskt.

För att vidare demonstrera filmens okonventionella beskrivning av en stjärna i fritt fall är när hennes billboard-reklam tas ned – vilket fångar Elisabeths uppmärksamhet till den grad att hon råkar ut för en bilolycka. På sjukhuset introduceras hon därefter inför ”The Substance” vilket leder till det ”alla kvinnor vill ha” (ytterligare en konvention regissören leker med): ungdom, fast kropp, inga rynkor. Men hon får inte detta själv, utan får föda fram en yngre version av sig själv – Sue, som lika grymt men mer lekfullt spelas av Margaret Qualley – vilket först verkar som en väldigt bra idé men senare, såklart, ska visa sig inte vara det. För hur roligt vore ett mirakel utan konsekvenser?

Men i och med detta vittnar det inte bara om Elisabeths egna besatthet av föryngringen utan hela samhällets, och mer konkret i detta fallet underhållningsbranschens. För när Elisabeth blir ”för gammal” och kastas åt sidan blir hon istället utbytt mot Sue som blir uppskattad för sin fasta rumpa, lår, bröst och stora leende. Speciellt cheferna och de manliga tittarna uppskattar henne. Men hon själv likaså. Så till den grad att hon ofta bryter mot de regler och överenskommelser som kommit med The Substance och deras gemensamma varande trots två olika kroppar. Hon blir snabbt girig av uppmärksamheten och självsäkerheten som kommer med den snygga kroppen, vilket först inte får några konsekvenser – i alla fall inte för henne själv – men som kastar Elisabeth under bussen betydligt mer. Men det är en låg kostnad för henne när karriären stiger snabbt.

Vad som börjar ganska lugnt och metodiskt, och komiskt, blir senare blodigt och brutalt. Citat som yttrats i vissa scenarion för att lyfta den specifika situationen återanvänds senare och får helt annan slagkraftighet när det slås in mot huvudkaraktärerna, och i förlängningen tittaren, och fullständigt golvar oss. Mentalt och fysiskt. Silkesvantarna åker av och återvinningen, både den kroppsliga och spirituella, blir blodig och våldsam. Vilket både skrattas åt och lämnar mig med vidöppen mun. Filmen går ofta till platser, bildligt talat, jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Vilket är ett väldigt gott betyg såklart. Och trots sin extremitet går den inte att värja sig mot utan bara fullständigt kapitulera inför. Speciellt när Sue först hyllas för sin talang och skönhet, och sen trakasseras som monster efter att hon visat sig stå under konsekvenserna trots allt. Sluttampen är så extrem och blodig att jag både häpnas och skrattar åt det. Vilket fångar filmen till punkt. Och för att perfekt ringa in temat om återvinning avslutas döden på samma stjärna vi började på. Vilket är liksom resten av filmen briljant skrivande – och utförande. Hela filmen är en modern body horror masterpiece utan dess like.

The Society of the Spectacle
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson

Byggd på marxistisk grund och egen samhällssyn skrev situationisten Guy Debord 1967 bokenLa société du spectacle som hoppades bli en grogrund för revolution men mest blev ett debakel inom konst- och andra intellektuella kretsar. Trots att den kanske aldrig blev det förväntade sprängstoftet för ett nytt samhälle har den heller inte helt glömts bort eller fallit ur samhällsdebatten helt och hållet. Såhär 50 år senare är den tvärtom fortfarande aktuell och skapar fortfarande grund för tanke och debatt.

Delar av texten har här lyfts ut för att tillsammans med intervjuer och annat videomaterial kontextualiseras med såväl historia över konströrelsen situationisterna som mer modern tid och sociala medier så det visas praktiskt hur texten har rötter både i dåtid och nutid. Dock kunde det pratats lite mer om det brinnande 60-talet och alla de uppror som blomstrade då i framförallt Paris – men å andra sidan kanske regissörerna kände att det redan pratats gott om. Det är i vilket fall ingen jättestor bit som fattats utan hade bara get mer kött på benen med tanke på hur det kunde klargöra vilken omvärldssituation texten och idéerna växte fram ur.

Bilder. Allt billigare systemkameror under 2000-talets början och framåt gav ökad tillgänglighet för så kallade vanliga människor att själva ta bilder. Allt bättre och lättillgängligare mobilkameror har än mer tillgängliggjort och demokratiserat bildflödet ytterligare. Att visa hur bildflödet inte bara exponerar oss för varandra, utan även reklam för inte alltid så tydliga avsändare och även skönhetsideal som inte alltid är varken hälsosamma eller ens minsta realistiskt. Appar som förminskar näsor eller förstorar läppar visar inte vilka vi är utan vilka vi tror vi vill vara. Och osunda skönhetsideal leder till plastikoperationer istället för att vi lär oss acceptera oss själva och varandra. Lyfta upp istället för att kritisera. Men inte bara negativa aspeker lyfts fram. En person som intervjuas berättar att hon lärt sig danssteg och knep att ta till i sängkammaren också.

Största problemet med filmen är nog hur lättvindig den är. Det är lätt att skratta åt olika personer i filmen men det känns också mest som lösryckta meningar ur boken inte blir mer än utrop som vilken ung vänstrare som helst kommer med. Det är lätt att hävda att kapitalism är dåligt, att vi borde konsumera mindre och mer medvetet, men när väl intervjun börjar hetta till och kommer till slutsatsen att allt ansvar aldrig kan ligga på den enskilda individen tar filmen också slut. Regissörerna sa efter filmen att de vill att filmen ska kunna ligga till grund för vidare diskussion, vilket visserligen är bra, men då efterföljande samtal mest handlade om hur bra de tyckte filmen var och att de höll med om budskapet så blev det aldrig riktig diskussion utan bara beröm. Men det pratas aldrig om, varken i publiken eller i filmen, om hur vi istället för att klaga på någon som köper nya kläder för att de verkligen behöver det kan behöva ställa företag som massproducerar kläder vars största andel hamnar i utländska vatten och/eller stränder. Kritiken blir så ytlig och fylld av plattityder att avsaknaden av lösningar, eller ens förslag till dem, ekar högt.

Detta är problemet med mesta moderna filmer som försöker angripa kapitalismen och samhällsordningen i stort. Det skriks högt om att det är dåligt och det behövs förändring. Alla jublar. Alla håller med. Men det har redan sagts flertalet gånger, och att samtalet inte kommit längre på 50 år är kanske det allra största problemet. Att konstatera är en sak, men att konstruktivt diskutera fram nya lösningar och reella och hållbara lösningar någonting helt annat. Vilket moderna filmare mer än en gång bevisat. Så hoppet ligger kanske snarare i en ny kollektiv konstnärer återigen vågar drömma om någonting annat, någonting nytt, istället. För oss alla.

How to Blow Up a Pipeline
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Daniel Goldhaber

Nästan dagligen möts vi av nyheter om extremväder, skogsbränder och ökade temperaturer. Semesterparadis står i brand och vi tycks ständigt närma oss en apokalyps som kan bli människans, och det mesta livet på jordens, slut. Ständiga alarmrapporter från forskare visar samma sak: den moderna civilisationens levnadssätt är ohållbart för planetens överlevnad.

På en bil vars däck skärs upp placerar en ung kvinna en lapp på vindrutan, ungefär som den fått en parkeringsbot, men med en förklaring för varför bilen är vandaliserad. ”Kan inte lagen straffa dig kommer jag göra det”. Det blir alltså snabbt tydligt att det handlar om någon som är villig att lösa ovanstående problem med civil olydnad och tycker det rättfärdigar skadegörelse. Men det blir, såklart, mycket värre och storskaligt. Titeln förklarar rätt bra vad för planer som börjar smidas.

Texas, oljefält, utsläpp. Miljöpåverkan och inverkan på människor i närheten. USA som med sina 19,5 miljoner fat olja per dag är världsledande på oljeproduktion och det är inte konstigt folk reagerar. Som filmens grupp ungdomar vars öden vävs ihop och mellan varven, oftast klipp från scener som är mest spännande som med kirurgisk precision hoppar från nerviga scener från kuppen till olika personers bakgrundshistorier. Vilket blir väldigt effektivt och snyggt presenterat.

Diskussioner om hur de kommer ses av omvärlden förs. Såklart. Hjältar eller terrorister? Och so what om de kallas terrorister, så avfärdas ju alla som kämpar för rättvisan… rättfärdigar de sig med. Men gör inte alla terrorister det å andra sidan? Problemet blir hur filmen idoliserar istället för problematiserar gruppens tankegångar och handlingar, och de tidigare nämnda tillbakablickarna tycks rättfärdiga snarare än förklara deras val. Men personligen har jag svårt att sympatisera med dem och hålla med om att deras kortsiktiga och självdestruktiva val så jag varken hejar eller hoppas för deras bästa. Vilket förtar mycket av spänningen genom handlingen också. Tyvärr.

Men låt oss vara realistiska. Efter USA är Saudiarabien med sina 11,8 miljoner fat per dag och Ryssland 11,4 (dock uppgifter från 2020 så vet inte om det minskat efter sanktionerna till följd av invasionen utav Ukraina) samt Kina och Irak med nära 5 miljoner fat per dag och även om detta raffinaderi verkligen skadades av explosioner skulle mycket litet av världens oljeproduktion påverkas. Väldigt lite av det de försöker uppnå skulle faktiskt uppfyllas. Och väldigt mycket mer skada skulle kunna åsamkas genom att någonting, eller väldigt mycket, går fel vilket skulle kunna ha lika mycket, om inte mer, skada på klimatet som företagen de försöker krossa har. Vad är då meningen med kampen? Och finns det verkligen inga andra vägar att gå än terrorism? Inte enligt denna naivt idoliserande film i alla fall. Att den också i eftertexterna stannar kvar bara för att antyda att personer som kom undan från aktionen nu kommit ikapp av lagens långa arm istället för att visa hur mycket, eller snarare lite, påverkan aktionen har haft på någonting säger också en hel del. Det uppmanar till handling, helt utan omtanke eller reflektion. Vilket inte lär rädda världen. Heller inte att spränga privatpersoners båtar, vilket en sista scen påvisar. Det riskerar mer än det hjälper någonting, så jag hoppas inte miljöaktivister inspireras alltför mycket av denna soppa.