Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Linou Gertz

Tankar om The Mystery of Banksy: A Genius Mind

by

The Mystery of Banksy: A Genius Mind
Konstutställning
Göteborg 9e Juni – 8e September
Stockholm 27e September – 4e Februari 2024

Inom graffitin och gatukonsten är anonymitet ett av de viktigaste vapnen konstnären har, eftersom denne när som helst kan bli gripen för sitt utövande. Någon som tagit vara på detta speciellt mycket, men likväl blivit en världskändis många konstnärer som blottar såväl ansikte som namn för publicitet känner avund för, är Bristol-bördige Banksy. Okänd, men ändå ökänd. Beväpnad med anonymitet, stenciler och sprayburkar samt kanske den viktigaste ingredienserna till hans framgångar: socialt pathos, samhällskritik och tankeväckande konst som verkligen väcker debatt.

I denna utställning, som följer upp den från 2019 där flertalet målningar visades upp, ges nästan direkt efter inträde en unik överblick över konstnärens tidslinje från genombrott till idag. Från handmålade hundar till insikten om att stencilkonsten är mycket snabbare och effektivare att genomföra för att snabbt få upp verket och sedan kunna ta sig från platsen osedd. Från England, till New York och vidare till Palestina. Från tidiga år till nutida flyktingkriser och målningar gjorda under Covid-isoleringen. Detta är alltså en väldigt bred och övergripande utställning som visserligen visar en del verk som fanns med på förra utställningen men också många nya, eller bara andra, verk – så för oss som var med förra vändan är denna utställningen ändå mer än värd att återvända till för en fördjupande insikt i Banksys geniala tankevärld. Utöver målningar samsas även statyer, videoinstallationer (där mockumontären Exit Through the Giftshop omnämns bland annat) och konstellationer av exempelvis målad elefant i ett smått surrealistiskt vardagsrum, en nedklottrad tunnelbanevagn en bokstavligen går igenom för att komma vidare i utställningen och ett mörkt hörn där en mystisk person sitter halvt gömd i dunkel och skissar på nya konstverk. En uppenbar avbildning av Banksy själv, som slår extra hårt med intilliggande texten ”If you want to say something, and have people listen, then you have to wear a mask”. Som sagt, kännetecknande för gatukonstscenen, men på sätt och vis hela samhället då vi alla bär en sorts mask på oss speciellt i sociala sammanhang då vi talar ”fritt”.

På en av målningarna som hängts upp finns en QR-kod som leder en till ovanstående Youtube-video, som visar hur polis slår till mot flyktingar som slagit läger i en skog och tillhörande strand – något som Amnesty senare rapporterade till åtal! I ett videoverk i näraliggande sal skriver Banksy ”Like all successful artists, I bought a Yacht!” för att sedan fortsätta med att visa hur han gjorde om den och sedan åka runt i Medelhavet och fånga upp flyktingar från andra båtar som sjunkit eller av annan anledning inte kunnat ta sig till sin slutdestination. Han arbetar alltså inte bara aktivt med att belysa krisande situationer, utan använder också sitt kulturella och ekonomiska kapital till att faktiskt göra nytta.

För hur ironiskt det än må tyckas, med en utställning fylld av antikapitalistiskt och samhällskritisk konst, så flyter ändå allting samman tillslut. Han gör lika mycket narr av personer som köper sig en identitet för att ”avsätta kapitalismen” som de som aktivt lever på den – och lever själv aktivt på den i egen hög person. Men istället för att köpa lyxvillor, sportbilar och andra extravaganta prylar återinvesteras vinsterna från konsten i ny konst, både material men även installationer som Dismaland – en tydlig vink till Disneyland fast där allting går i jordens undergångs tecken istället. Så även om utställningens utgång är en faktisk prylshop med allt från kläder, muggar och böcker känns det inte motsägelsefullt att handla där efter all konsumtionskritik en just vadat igenom. Istället känns det som en investering i konsten, samhället och framtiden. Och då en kan låna stenciler och sprayburkar för att skapa sina egna t-shirts utifrån Banksy-konst känns det också lagom avväpnande, att han sänker garden och gör det olagliga lättillgängligt och lekfullt istället för farligt och riskfyllt. Han sätter vapnen i händerna på besökarna och visar hur enkelt och roligt det är att beväpna sig med kreativitet, samhällskritik och ögonöppnande sanningar. Inte illa avslut då.

Recension av konsert: Coldplay på Ullevi – en spelning inte bara för Göteborg utan hela universum

by

Coldplay
Music of the Spheres Tour
Ullevi 8 juli 2023
Betyg 5

Inför detta unika turnéstop i Sverige med först två stopp på Ullevi som snabbt utökades till fyra har Coldplay, med arrangörer, uppmanat besökare att ta sig till spelningen med tåg, spårvagn eller cykel för att hålla nere klimatpåverkan. Något de själva jobbat med gällande hela turnén – vilket fått ned den hela 47 procent från förra turnén (då de spelade på Ullevi två kvällar 2017, men arbetet har inte stannat där för bandet. De utannonserar innan konsertens början att delar av biljettintäkterna går till projekt för trädplantering runtom i världen, liksom ekologisk matodling samt upprensning av hav samt bevarande utav korallrev. Att gå på en Coldplay-konsert är alltså inte bara något av det bästa en kan uppleva i arenaformat just nu utan också en välgärning för hela den planet vi alla bor på och är en del utav.

Lite kul var det att de handplockade en svensk artist som förband, Luciia, som prisats men ändå gått mig helt förbi – men nu fått spela inför mer än 65.000 människor – och ska göra så tre gånger till! Det ger henne en helt annan exponering än hon haft tidigare, både här på hemmaplan men även internationellt, vilket är mer än välförtjänt. Hon har skön rytmik och tyngd i sin musik och röst, liksom sitt band, men det märks att hon inte gjort sådana här stora framträdanden innan. Hon var inte dålig eller rostig på något sätt, hon rör sig ledigt och bekvämt, men när en jämför med andra förbandet Griff där huvudsångaren (även det en kvinna) dansar betydligt friare och tar del av hela scenbygget på ett helt annat sätt känns det att jämföra någon från en talangtävlan med någon som vant och helt hade kunnat fylla Ullevi på eget bevåg. Lätt min nya favoritartist!

Det var inte bara de två förbanden som fick tiden att gå i väntan på kvällens huvudattraktion. Det var vid några tillfällen även dance offs där bakre delen av arenan hade dansgolv i olika sektioner vars dans överfördes till energi för att driva den mindre c-stagen och det tävlades i vem som kunde få upp batterinivån högst. Mycket roligt! Vet dock inte om elcyklarna användes i någon större utsträckning, känns som de hade kunnat vara utan för att istället ge plats till fler på ståplatserna. Men allt som allt gav det ändå en känsla av att vara på festival snarare än konsert.

När de fyra britterna tillslut kommer ut från under scenen för att hälsa på publiken på väg till den mindre c-stagen är det ändå eufori från första stund. Att de inleder sin entré med temat från E.T känns både komiskt och passande turnéns tema och inramning. Stora ballonger släpps tidigt ut för publiken att kasta runt (vilket påminner om deras spelning på Stockholm Stadion 2009 när de hade stora gula ballonger de släppte ut under Yellow, en låt som spelades och briljerade även denna kväll) och senare svävar intergalaktiska former runt på arenan för att belysa tematiken.

De gav verkligen känslan av att vara någonting större också. Visst, vi var väldigt många i publiken – och både vi på ståplats och de sittande var verkligen med i varje sekund. Men! Det var inte bara vi, det kändes verkligen som det var en spelning för inte bara hela Göteborg utan hela universum. Men trots de storskaliga arrangemangen och uttrycken var det också några mer nedtonade och lugnare moment som gav en välbehövlig dynamik i kvällen. Men sen var det också några låtar som nästan närmare sig metall, och när de ackompanjerades av eldströmmar så det brände i ansiktet på oss längst fram trodde jag nästan vi hamnat på en spelning med Metallica eller Rammstein istället. Sedan kändes det nästintill overkligt när vi, efter att ha fått ett unikt framträdande av Rocket Man, Facetimade Elton John som på samma datum gjorde sin sista konsert någonsin i Stockholm, där Chris tackade av honom och hans gärning för musiken, hbtq-rörelsen och mode (fashion). Att han på direktlänk även tackade oss i publiken för vårat stöd kändes väldigt rörande och stort att ha varit med om. Högst surrealistiskt!

Någonting annat som var väldigt speciellt kvällen till ära var när Chris bjöd upp en kille i elefantdräkt tillsammans med två andra ur publiken, varav en hade en skylt som nämnde att det var över 1.000 dagar sedan Avicii tog livet av sig, så de framförde en omarbetad version av Let Somebody Go till hans minne. För även om jag personligen aldrig varit lika frälst av hans musik som många andra verkar varit så kan jag ändå uppskatta hans kulturgärning och sörja hur han blev behandlad som en pengamaskin av dem i sin närhet snarare än en människa med känslor.

Allt som allt gav de ett performance of a lifetime, där inramningen med ljusbanden var väldigt läcker, liksom den övriga ljusshowen med lasrar och whatnot. Speciellt roligt var det ändå när Chris annonserade att detta var den hundrade konserten på denna turnén och bjöd in till speciella men roliga konsertögonblick som när han slog med händerna och gav ifrån sig roliga ljud – vilket smittade av sig på publiken men också fick honom själv och alla att skratta okontrollerat. Sådana komiska inslag gav också känslan av att vara på festival snarare än spelning. Mycket roligt. Även om jag personligen gick hem överlycklig över att ha fått ögonkontakt med Chris flera gånger där han först gav mig tummen upp, efter att ha sett mig headbanga okontrollerat antar jag, och i slutet ger mig ett handhjärta. Det fick mig verkligen att smälta och känna att jag flög uppe bland stjärnorna. Som en del av inte bara Ullevi och jorden utan faktiskt hela universum.

Filmrecension: Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night

by

Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night
Betyg 2
Regi Ayako Kouno
På bio från 12 maj 2023

Med mangor som Dragon Ball och anime från framförallt Studio Ghibli har Japansk populärkultur en bra tid intagit väst och erbjudit alternativ till framförallt Disney – precis som det var en ynnest att få växa upp med Sailor Moon och Pokémon på morgon tv:n. Men jag är inte så säker på att jag hade haft samma uppskattning om jag vuxit upp nu och det mest kommersiella gångbara alternativet heter Sword Art Online – en adaption av mangan med samma namn som blivit både Netflix-serie och filmatisering. Detta är en uppföljare på filmen från några år sedan, och vi kastas rakt in i handlingen utan vidare förklaringar eller etablering, ungefär som vi kollar en serie på Netflix och har bara har klickat på ”nästa avsnitt” för att så snabbt som möjligt kastas vidare.

Tyvärr är det inte mycket till handling att prata om. Speciellt inte för dem som inte läst mangan eller sett tidigare film(er). Detta är alltså inte en standalone skapelse som står på egna ben på något sätt, utan kräver ett gediget engagemang i tidigare verk. Men jag har i ärlighetens namn svårt att se att ens dem har speciellt mycket att hämta i denna barnprogram-tunna skapelse som försöker lyfta över TV-spelsupplevelsen till filmuttrycket – men misslyckas så otroligt fatalt.

Problemet är nog fundamentalt rotat i den relativt unga spelkonsten som är mångt och mycket rotad i speldesign och ren mekanik snarare än handling, karaktärsporträtt och konstnärligt utforskande av mänskligt rotad tematik som filmen, litteraturen, konsten och teatern länge har grävt i. Trots det kan det vara mäkta underhållande att spela TV-spel, och fördriva flertalet timmar åt gången i onlinerollspel, men när det ska bäras över till filmmediet blir det väldigt tunnsått och mest meningslöst. För hur kul och engagerande det än må vara i ett spel att ansamlas i en grupp för att ta sig an en stor boss tillsammans i grupper där allas styrkor och färdigheter utifrån klasser så faller det väldigt platt i filmen för samma känsla av samhörighet, engagemang och angelägenhet uteblir helt. Vidare behövs det i spel ingen vidare förklaring till varför bossen måste dö, det är bara ett mål i sig, men i filmens värld känns det väldigt förhastat och meningslöst att de plötsligt slåss mot en boss bara för att utan vidare förklaring. Spelmenyer, stats och annat som har en faktiskt funktion och poäng i spelen blir här bara tomma gester av ingenting. Mer än ett barnprogram börjar det kännas som en lång reklamfilm för ett TV-spel som inte ens finns. Än.

Den lilla handling som ändå finns, att riktiga spelare kastas in i en spelvärld och går bort irl om de dör i spelet, gör att väldigt mycket dialog kastas bort på att förklara speldesignen, regler och upplägg – som om det vore en tutorial till ett faktiskt spel vi tar del utav och inte en film. Vilket snabbt känns uttjatat och mest sökt – för att inte säga direkt dumförklarande. Vilket går igen i många karaktärsporträtt som även de är lövtunna och onödigt dramatiska – som en av karaktärerna som först inte vill gå med i en grupp mot sista bossen (vilken även den saknar anledning till vem det är eller varför den måste dö) för att den tidigare övergivet sin spelgrupp och nu är rädd att göra det igen. Det ska väl framstå som djupt och spännande – men karaktären framstår mer som tafatt och oförmögen att lära sig av sina misstag snarare än mystisk där och då.

Med flertalet säsonger av serien och nu denna andra filmen är det ändå svårt att tänka sig att franchisen ändå inte har en grundpublik men personligen har jag svårt att förstå hur så många kan engagera sig i att se karaktärer spela ett spel istället för att bara spela det själva (eller i alla fall liknande spel) men så kommer jag plötsligt ihåg att vi lever i en tid då spelgenomgångar på Youtube är otroligt populära så kanske är det inte så stor skillnad på dem och dessa filmer.

Filmrecension: Medelhavsfeber – En reflektion på livet, döden, historien och politiken

by

Medelhavsfeber
Betyg 4
På bio sedan 28 april 2023
Manus och regi Maha Haj

I sidosektionen Un Certain Regard på filmfestivalen i Cannes prisades detta palestinska komedidrama med manusbucklan – dess motsvarighet till bästa manus. Det var välförtjänt för sin vardagliga men humoristiska skildring av två medelålders män som blir vänner lite av en slump.
När Jalal flyttar in i huset där Waleed bor är det knappast en diskret och tyst inflytt som sker. Istället får Waleed nästan varje morgon knacka på för att be Jalal sänka musiken som dundrar på som om han vore ensam i hela byggnaden. Men Jalal går inte med på att sänka musiken först – istället kräver han att Waleed kommer in på kaffe och lite kaka. Först då kan han tysta musiken.

Waleed har jobbat på bank men slutat för att istället satsa på sina författardrömmar. Han går också i terapi för sin depression som nästintill förlamar honom. Han vet inte riktigt om det hjälper – men när han tar upp det med sin psykolog invänder hon bara med att det tar tid och engagemang för att uppnå bra resultat. Även om hon har goda poänger finns det ändå någonting paradoxalt i hennes resonemang – de bygger på beroendeställning av hennes fortsatta vård, och hon får inkomst av att han är en återkommande patient (läs: kund), så vems intressen tjänar hon då? Cynikern kanske svarar sina egna, optimisten kanske honoms, realisten troligen bådas.

Vänskapen är, som oftast i så kallade Buddy comedies, till en början motsträvig och inte alls uppenbar – men utvecklas i lunkande lagom takt till någonting av en bromance. Men det är inte bara deras vänskapliga relation som avhandlas, utan även den mer familjära kärleken inom släkten och familjen. Visserligen går även de på sparlåga, vilket känns naturligt med tanke på Waleeds mående. Men han pratar ändå med sin familj, skjutsar sina barn till skolan, men det är ungefär allt han mäktar med. Lite lustigt ändå hur depression kan göra att en inte orkar med sig själv, utan den lilla kraft som finns kvar ändå går till de runtomkring oss istället.

Vänskap och familj är inte heller ända ämnet på tapeten, och utan vidare pekpinnar eller propagandaförsök tar filmen ändå upp viktiga ämnen som såväl religion, historia och politik. Men vad som gör den så galant är ändå hur den erbjuder perspektiv snarare än färdiga lösningar eller försök till att påtvinga tittaren färdiga lösningar eller tankemönster. Istället för ”tänk såhär” så säger den snarare ”såhär tänker Waleed och det är ett perspektiv värt att ha i beaktande”. Detta sker såväl mellan Waleed och Jalal som mellan honom och sonen i skolsammanhang och känns inte på något sätt forcerat utan tvärtom väldigt naturligt och vardagligt. Vilket är ett stort plus.

Det som komplicerar deras vänskap är egentligen två saker: Waleeds depression, och Jalals sidokarriär som småkriminell och hans törn i sidan med lokala gangstrar som börjar uppträda hotfullt mot honom på grund av en skuld han inte kan betala av. Men så ser Waleed en chans att kombinera dessa två och göra det till en möjlighet istället för en problematik, vilket leder till helt andra problem för dem båda, men också möjliga lösningar – och då de inte tycks kunna låta bli att vilja hjälpa varandra – eller sig själva – så går de ändå ihop och ser förbi varandras svagheter och problem för att kunna överkomma dem. Deras diskussion om depression, livet och döden blir en förstärkande filosofisk debatt värd att ha utanför biografen när eftertexterna har rullat. Även den med perspektiv och själslig dimension snarare än moraliska pekpinnar i uppläxande syfte. Och även om slutet kommer lite av en chock så kan den uppmärksamme ändå se den komma. Vilket vanligtvis kanske ses som ett minus men här blir ett lika hårt som logiskt slag i magen på tittaren.

Filmrecension: Blaze – Jag vet vad jag såg

by

Blaze – Jag vet vad jag såg
Betyg 5
Biopremiär 28 April
Regi Del Kathryn Barton

Efter kortfilmerna Red och Oscar Wildes The Nightingale and the Rose är nu den australienska konstnären och filmaren Del Kathryn Barton redo att släppa lös sin långfilmsdebut. Titeln, Blaze, är densamma som namnet på den tolvåriga flicka filmen kretsar kring. Hon är lite tystlåten, tillbakadragen och lever mycket i sitt egna huvud och fantasi. Hon går ut för en promenad med hörlurarna på för att njuta av naturen och tonerna i ljuv samklang. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Istället blir hon ofrivilligt vittne till ett våldsamt överfall som övergår i våldtäkt och tillslut mord. Då detta ter sig väldigt obehagligt och chockerande för publiken, går det ju bara att gissa hur det skulle kännas på plats i sådan ung ålder också. Kanske är det lätt att undra varför hon inte tillkallar hjälp, eller ringer polisen, vilket senare hålls emot henne både från andra och henne själv.

Förutom att vara väldigt snyggt filmad bär den också på närmast poetisk kvalitet, där det vardagsnära våldet blandas med närmast magisk realism där en liten sandlåda blir till en hel strand där Blaze kan känna sig som en krigare och drömma sig bort för att hantera sina känslor. Inte nog med det gestaltas det också bildligt i filmen på mycket snyggt sätt. Som det inte vore nog använder regissören också sin konstnärliga talang till att förstärka filmens uttryck med bland annat dockor som lever i och utanför Blaze – och hennes vänskapliga papier-mâché drake som mer liknar en Pinjata snarare än någonting hämtat ur exempelvis Game of Thrones. Filmen blandar också in rena skräckfilmsbilder, som en säng som öppnar upp sig likt en portal och sprutar ur sig blod – för att symbolisera en helt annat orelaterad stor händelse i hennes liv. På så vis fungerar filmen verkligen på flera nivåer.

Inkallad för ett vittnesmål bygger Blaze upp mod och styrka för att berätta vad hon sett. Väl på plats blir det inte riktigt så enkelt, då den misstänkta mannens försvarsadvokater vrider på hela situationen och använder hennes låga ålder emot henne och försöker få det att framstå som att hon skulle vara för ung för att förstå vad hon egentligen sett. Vilket visar klart och tydligt hur filmen lyckas provocera mig på två punkter i samma scen: 1). Att den mest framträdande försvarsadvokaten är kvinna, och därmed borde ha mer sympati för den mördade mamman och att låta en man som honom gå fri mycket väl kan leda till att hon själv och hennes familj står näst på tur som offer, och 2). Att advokater visserligen ska bistå med rättslig hjälp och guidning, men ändå ses som bäst presterande när de hittar kryphål till skyldiga brottslingar så de kan gå fria även om de har mördat och/eller våldtagit någon. Vilket påvisar ett väletablerat systemfel som är vanligt runtom i världen som är mer utav ett sjukdomssymptom snarare än någonting annat. Att de inte tycks bry sig det minsta hur det påverkar vittnet eller offrets familj är bara sorgligt.

Allt är dock inte mörker och elände. Det finns också vänskap, värme, gemenskap liksom humor och återuppbyggnad. Blaze har en vän hon pratar med, skämtar och diskuterar saker som killar och sex – så filmen klarar inte Bechdel-testet (om någon fortfarande minns det) men ger ändå gestaltningen mer trovärdighet. Att de dessutom tränar Jujutsu tillsammans bygger vidare på det. I en spännande scen används det också till att bygga atmosfär, och lätt hade kunnat sluta väldigt klyschigt men istället går sin egen väg. Liksom Blaze och denna närmast fulländade konstnärligt laddade debuten i helhet. Att den också bygger på reella problem, som mäns våld mot kvinnor och exempelvis nätmobbning, ger den extra tyngd och poetisk laddning mellan skratt och tårar.