Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Linou Gertz

Filmrecension: I huvudet på Bo – betyg 5 av 5

by

I huvudet på Bo
Betyg 5
Visas på lilla filmfestivalen i Båstad, ordinarie premiär 10 oktober 2025
Regi Jon Asp och Mattias Nohrborg

Bo Widerberg, en kulturpersonlighet lika känd för sin excentriska stil som sitt naturliga och jordnära filmregi, som mötte slutskedet av sitt liv i Båstad och inspirerad av sin internationella framgång på filmfestivalen i Cannes (som denna dokumentär också visades i tidigare i våras, då i klassikersegmentet) startade Lilla filmfestivalen i Båstad i 1996 som blev lite av hans svanesång inte bara i filmen men också för filmen och för det lilla samhälle han verkade i såväl privat som professionellt. Utanför, i Hovs hallar, besökte han nämligen både som familjefar och som filmare – precis som Ingmar Bergman gjort. Och som svensk filmare under Bergmans storhetstid blev han självfallet jämförd av såväl press som bransch – vilket såklart speglas i denna djupt personliga verk som inte viker för att prata om såväl hans filmskapande som, för att låna ett begrepp av Bergman, hans inre dämoner – inte bara som en excentriker utan även som en deprimerad och manisk människa som hade svårt att nå det personliga utanför det egna filmskapandet. Det är heller ingen enkom glorifierande film som bara försöker skönmåla sin karaktär utan negativa aspekter som otrohetsaffärer, hämndbegär på sina ex och andra romantiska intressen.

Från den tidigare ungdomen, där Bo fick en skrivmaskin av en släkting som han nästan helt besatt skrev på, och den inledande karriären som författare och resorna till Paris där han fick upp ögonen för inte bara naturligt fångande i sitt skrivande utan också i franska nya vågens nya ögon och sätt att filma på så när han kom hem visste han exakt hur han ville göra film på. Han kom att inspireras – och sedermera inspirera en helt ny generation filmare – av de handhållna kamerorna och det nära sättet att fånga så att säga verkliga människors vardag. Allt detta och mycket mer tog han med sig hem och skapade en motrörelse till Bergmans mer psykologiskt poetiskt svävande gestaltning för att istället fokusera på arbetande svenskar och deras kamper. Han visade hur allting var och låg till och försökte aldrig linda in sina budskap eller gestaltningar till att verka vara någonting annat än de faktiskt är. Istället var han som besatt att fånga ”liv till varje pris”. Och inte bara kunde han mitt i en repetition bestämma sig för att börja filma skarpt för att han såg ”någon gnista tändas” så använde han sig också mycket av oprofessionella och oetablerade skådespelare – grepp som fortfarande är vanligt bland svenska filmskapare som vill komma åt det råa och mer nakna och mindre teatraliskt. Så det går att se hans excentriska skaparstil, tekniska frampushning och jakt på det naturalistiska och väldigt ärliga än idag – kanske än mer än vad Ingmar Bergman faktiskt tycks ha haft. Och att höra Jan Troell (Maria Larssons Eviga Ögonblick, Dom över död man) berätta om sin tid som kameraman för Bo, och flera andra skådespelare och regissörer (Kalle Boman, Lars von Trier, Lisa Langseth, Roy Andersson, Ruben Östlund och Stellan Skarsgård mfl) fyller på med anekdoter, upplevelser och tankar kring hans filmer och stil som regissör är lika värmande som engagerande som intressant.

Men det är inte bara i svensk, och internationell, filmindustri de mest personliga och känslomässiga engagemang filmen lutar sig på; utan i det personliga som romanserna och barnen han skulle komma att skaffa sig. I hur de möttes privat, men också professionellt och mer allmänt. Resorna, arbetet, otroheterna och mycket annat ställde sig i vägen för en vanlig familjerelation så att se hans barn berätta hur de minns honom och hans arbete ger en oerhörd tyngd till denna dokumentär om en filmskapare som lever kvar i dem som både arbetade med honom men också var med honom privat – men också lever kvar i sina filmer och all den inspiration han efterlämnat sig. Det är verkligen, även långt efter hans död, liv till varje pris. Vilket få andra kan närma sig ens.

Tips för filmdelen av Way Out West

by

Ända sedan starten 2007 har Way Out West vuxit, slagit rekord och erbjudit musikupplevelser på såväl festivalens scener som i mindre klubblokaler, kyrkor och hamnområden. Fokus har legat lika mycket på storartade konsertupplevelser av väletablerade artister och band som mer okända och nyetablerade bokningar. Som sig bör på en festival värdig namnet. Men sedan 2011 har festivalen kommit handla om mer än bara musiken, och maten, för då startade festivalen också sin filmsatsning som haft sin givna plats i festivalupplevelsen sedan dess.

Sedan från och med förra årets festival har en ny filmscen etablerats på festivalområdet, utöver de biografer runtom i Göteborg som visar filmer under festivalen, är Cinema Slottskogen där ett mindre tält i närheten av festivalentrén sätts upp med duk och bekväma sittplatser för en något mindre publik. Där kommer i år två fullsmockade kortfilmsprogram visas, där såväl ny röst inom svensk film får chans att möta en ny publik – men också mer väletablerad filmare som Lukas Modysson visar sin nästan kvartslånga ”Vi går inte härifrån” som skildrar en ockupant som intar sin chefs kontor efter att ha blivit avskedad men nu kräver sitt jobb tillbaka. Där visas också svensk-norska ”Leva lite” om ett par tågluffande tjejer som möter en mörk omvandling. Kort-dokumentären In My Hand visas också där. Svenska Kevlarsjäl (självklart döpt efter en av de bättre Kent-låtarna som också vävs in vackert i upplevelsen) som tidigare i år visades på Göteborgs filmfestival – men för de som missade den där nu får en ny chans på den nya scenen. Det är ett väldigt starkt och gripande drama i klass med tidiga Modysson-filmerna som en inte bör missas! För den hiphop-intresserade visas också ”Teater är den nya hiphopen” där en hiphop artist utmanar sig själv och sitt kreativa skapande genom att gå över till teatern som kreativt utlopp. Samhällsnormer ämnas brytas och det vill en ju inte missa. Heller inte ”Queens of the Stone Age: Alive in the Catacombs” som fångat den första godkända spelningen i Paris undre katakomber vars känsliga miljöer kräver sitt avskalade arrangemang och nästan kusliga skildring. Att bandet är på plats för att introducera filmen gör det bara mer spännande och till en obligatorisk upplevelse.

På biograf Capitol kommer en rad varierande filmupplevelser erbjudas, som den irländska Kneecap – the movie och svensk-norska body horror-upplevelsen The Ugly Stepsister som tar ett unikt grepp på den välkända Askunge-sagan och nu visar den ur Elviras synvinkel och hennes kamp för att passa in i samhällets skönhetsnormer – men kanske ännu viktigare den tappade skon som bevisar att hon är den utlovade prinsessan. Filmen är en satirisk bomb som är lika stilsäker i sin skruvade humor som sin något groteska kroppsskräck. Under tidigare visningar har spypåsar behövts delas ut så var beredd på en magstark upplevelse – menat både bildligen och bokstavligen. Vill en ha något lugnare drama-skräck är den omtalade Together också en del av programmet där, och då den fått bra respons från såväl kritiker som publik är det inte någonting att sova på. Vill en istället ha skräck som mer drar åt drama-komedi-hållet är Toxic Avenger att rekommendera – en nytolkning av lågbudgetklassikern från kultbolaget Troma som med sin starka cast i Peter Dinklage, Kevin Bacon, Julia Davis och Elijah Wood lovar att erbjuda en samtida twist på kultklassikern.

Om mer finkänslig drama är vad besökaren söker kommer den också finna det i finstämda ”Sentimental Value” av Joachim Trier som följer upp sin internationella succé ”Världens värsta människa” med ytterligare en samskriven dramakomedi med Eskil Vogt – men även Cannes-prisade skådespelaren Renate Reinsve som den här gången spelar mot Stellan Skarsgård, Anders Danielsen Lie (även han återkommande från tidigare samarbeten) och Elle Fanning och om den rollistan inte är nog att locka in dig så bör det också nämnas att filmen tilldelades Grand Prix vid årets filmfestival i Cannes – den näst mest hedervärda efter Guldpalmen! Och om det inte känns internationellt nog bör ”Eddington” kunna locka istället – den nya filmen från Ari Aster (Hereditary, Midsommar) som tycks vara en modern västern med satirisk blick på samtiden och vår besatthet av sociala medier och teknik som inte alltid används på bästa sätt.

Allt som allt erbjuds ett väldigt brett och spännande filmprogram som perfekt kompletterar musik- och mat-upplvelserna som under årens lopp blivit festivalens signum. Det finns något för alla, och möjlighet att upptäcka både nya stjärnor (såväl bakom som framför kameran) som senaste alstren från redan etablerade röster som senare i år kommer gå varma på bioreportearen.

Här hittar du filmprogrammet på Way Out Wests hemsida.

Spelrecension: Death Stranding 2 On the Beach

by

Death Stranding 2: On the Beach
Format Playstation 5
Skriven och producerad av Hideo Kojima
Betyg 5

Efter åratal av samarbete mellan Konami och den kultförklarade spelproducenten Hideo Kojima (Metal Gear Solid, Zone of the Enders) började det plötsligt knaka i fogarna mellan de två livslånga samarbetspartnerna och storföretaget skulle plötsligt plocka bort hans namn ur storspel, inte låta honom närvaro på spelgalor där han vunnit pris och lägga ned det skräckspel som först släpptes som en P.T – playable teaser – och sedan bekräftades vara ett nytt Silent Hill-spel som skulle ha skapats i samarbete med den legendariska filmregissören Guillermo del Toro men som avbröts innan det ens gick in i full produktion. Kort därefter bekräftade Konami att de stängt ner Kojima Studios helt och fullt och därmed avbrutit deras samarbete helt. Men Kojima sörjde inte, utan gick istället direkt till Sony och började istället sin egna studio under samma namn där och med hjälp av den Holländska spelstudion Guerilla Games (Killzone, Horizon) och den egenskapade grafikmotorn de av respekt för spelskaparen skänkte honom för att hjälpa till då han inte längre hade tillgång till sin egenskapade Fox Engine som var låst till Konami – Decima, en grafikmotor som drivit de båda Horizon-spelen till Playstation 4 och 5 och de båda Death Stranding-spelen till samma format. Motorn skapar inte bara vackra världar och karaktärer, utan närmar sig också i senare verk en haktappande fotorealism som närmar sig film mer än tv-spel. Och när vi introduceras till den mexikanska naturen i inledningen av detta nya spelet ser det ut som ett filmklipp, alldeles för vackert och naturtroget för att vara spelbart, men som snabbt visar sig vara det. Det är svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte bli hänförd och bländad av tekniska nivån och vad de lyckats åstadkomma i denna uppföljaren till det kritikerrosade Death Stranding.

Som livslång älskare av såväl litteratur som film har Hideo här hämtat både titel och inspiration från den klassiska Stanley Kramer-filmen On the Beach från 1959 där australienare lever under faktum att världen har krossats under atomkrig och allt liv snart upphör. Det är alltså ingen slump att merparten av spelet utspelar sig i Australien, i en postapokalyptisk version där jordbävningar, översvämningar samt både sandstormar som snöstormar gör livet svårt för de som överlevt invasionen av de döda och kämpar för att återigen koppla samman mänskligheten i hopp om att kunna rädda den från undergång. Om originalet var en allegori över kärnvapenhot och klimatförändringar bygger denna uppföljare vidare på dessa teman med såväl smältande isar och brinnande omvärld, men också med introduktionen av hjälpande av djur som behöver räddas och forskas på för att kunna låta dem leva vidare jämte människan. Men där en springer runt i den stora öppna världen med tunn linje mellan levande och döda, där hotet från de senare till och från ger spelet en mer skräckinriktning i klass med Silent Hill utöver spelets actionäventyr, ställer spelet också frågan om det verkligen är i vårt bästa intresse att hålla oss sammankopplad – en idé som började växa inom Kojima under Covid-pandemin och den internationella lockdown som följde där mångas psyken blev lidande utöver kulturell och finansiell krasch. Spelet är således en produkt av sin samtid, samtidigt som det bygger vidare på första spelet men också introducerar flera vidareutvecklade inslag som gör det till otroligt mycket mer än bara en rak uppföljare.

Berättarmässigt är Kojima i högform, och nyttjar skådespelare som Norman Reedus (som precis som originalet spelar Sam – den karaktär du spelar som) Léa Seydoux och Troy Baker men också nya karaktärer som Elle Fannings Tomorrow – en karaktär som gör en väldig personlig resa och utvecklas både emotionellt och som människa på sätt som känns väldigt kreativt och oförutsägbart – men också regissörerna Del Toro och Nicolas Winding Refn (samt hans fru i en specialroll) och nu även George Miller (vars Mad Max-filmer kan kännas igen i DS-spelen) som alla gör unika och personliga rolltolkningar precis som på film. Även musiken kan precis som i originalet sägas spela en nyckelroll i den emotionella resan som görs både psykiskt och fysiskt. Den trallvänliga B.J Thomas-låten Randrops Keep Falling on my Head intar en speciell plats I spelet och kopplas samman till såväl spelvärlden och personers utveckling.

Trots att spelet är väldigt allvarligt i såväl tema som presentation är den också varm av karaktärers personliga kemi och alldagliga upptinade nördhumor som tar udden av allt allvar och låter spelaren koppla av lite. Sin vana trogen låter Kojima också sin satiriska sida glänsa igenom när han river den så kallade fjärde väggen där en kultledare tittar ut mot spelaren när han pratar om hur onödigt det vore med ytterligare en bossfight, som han låter göra upp med traditionell speldesign som ofta förlitar sig på oinspirerade bossfighter. Dock faller det lite på sig självt eftersom spelet både före och efter gör det själv. Men även där delar av spelet påminner om tidigare delar av första spelet är det aldrig oinspirerat upprepande utan drivs hela tiden till sin spets och aldrig låter spelaren känna sig säker i vad som ska ske där näst. Så även om moment kan kännas igen handlar det aldrig om trött återupprepning utan snarare om perfektion av moment och teman auteuren vill utforska och samtala kring. Så även om bossfight följer är det i situationer och i haktappande briljerande miljöer som får ens hjärna att börja brinna något. Och att göra upp med gitarrspelande är lika humoristiskt som designmässigt perfektionistiskt. Och det är smått omöjligt att veta vart allt leder till och vad som faktiskt upplevs och vad som bara är representation av det mänskliga psyket, lidande och kännande. Men det är också en del av upplevelsen, att inte vara så säker på vad som faktiskt händer. Precis som riktiga livet kan kännas som ibland.

Recension av spel: Indiana Jones and the Great Circle

by

Indiana Jones and the Great Circle
Betyg 4
Utvecklat av Machines Games
Ute nu till Xbox Series X|S, PC, Xbox Game Pass och Playstation 5 (testat)

Det håller på att ske ett paradigmskifte inom konsol- och spelindustrin. Från den tidigare strategin om att lansera konsoler och sedan exklusiva spel till den, eller köpa till sig tidsexklusiviteter så spelaren kan få tidigare tillgång till spelet om de väljer att spela på ett visst format, är på väg bort. Skenande utvecklingskostnader gör att utgivarna vill se spelen på så många plattformar som möjligt får ökade intäkter. Med Xbox Game Pass, med modellen att prenumerera på speltjänsten lite som med Netflix där ett stort utbud ges tillgång till istället för att köpa enstaka titlar var för sig, har Xbox gjort det viktigare för dem att få in spelaren i deras ekosystem snarare än sälja enstaka titlar och leva på det tills nästa spel är färdigt. Vi har sett detta på Playstation också, som släppt mer och mer spel till PC – dessutom snabbare och tidigare än förut då det kunde ta år innan steget gjordes från konsol till dator. Det tidigare så kallade konsolkriget är nästintill över och vinnarna är spelarna som kommer kunna ta del av nästan vad de vill på valfri enhet – konsol, dator eller till och med en smart tv som kan strömma Game Pass utan någon enhet inkopplad i sig ens.

Så när Microsoft lanserade Indiana Jones and the Great Circle I slutet av 2024 var det inte långt alls till det även skulle äventyra vidare på Playstation 5 blott några månader senare. Resultatet är lysande! Handlingen tar vid mellan Raiders of the Lost Ark och The Last Crusade och vad som börjar med ett inbrott tar oss runtom i världen via Vatikanstaten och precis som tidigare verk så tar det sig i avstamp från religiösa texter, symboler och allehanda myter. Att det är utvecklat av den svenska studion Machinegames som är baserade i Uppsala känns mycket roligt, och det märks att de är passionerade för filmerna och göra dem rättvisa både sett till handling och känsla. Sett ur förstapersonsperspektiv gör att du verkligen är Indiana Jones och att kasta ut piskan för att svinga dig mellan avsatser, eller snärta till en elak nazist, är precis så charmigt som sig bör. Det finns dock små störningsmoment som skaver något, som när du slår ner en vakt och den ramlar genom väggar eller objekt (som ett bord) så fysiken och buggarna lämnar små hål i det annars så välpolerade världsbygget. Det är dock inte så farligt i den lilla mängden jag märker av dem.

Grafiskt ser spelet förövrigt väldigt bra ut, och ännu bättre för dem som har tur att uppleva det på PS5 Pro där det körs native 4k i 60fps för otroligt flyt, och på baskonsolen är det ändå inlevelserikt och vackert i sig trots den något lägre upplösningen. Kontrollen är för det mesta tight men kan ibland svika vid exempelvis långa hopp eller när du under press måste göra någonting snabbt vilket gör att du ibland får börja om i vad som känns som i onödan då det inte helt och fullt beror på dig som spelare. Men för det mesta är den rättvis och stabil så det är småsaker som drar ned helhetsintrycket bara och ingenting som förstör spelet helt och hållet. Sett till handlingen är det mycket som känns igen: nazister, utgrävningar, skatter och historiska vingslag. Du möter fiender som sedan byter sida, och personer som känns som en hjälpreda men utvecklas till någonting helt annat. En dos av romans tycks anas också. Roligt är det att de slängt med en svensk karaktär som både har tydlig svensk accent och som även pratar både engelska och svenska. Och på tal om röster så är det Troy Baker som axlar rösten för Indy, och trots att ansiktet inte är scannat från Harrison Ford så är det ändå animerat nära nog så du får verkligen en känsla av klassiska Indiana Jones trots den nyare riktningen i karaktärsbygget. Men som sagt så ser du inte det egna ansiktet så mycket då du för det mesta ser från ögonen ändå, men det bidrar ändå till vidare känslan av att faktiskt vara Indiana Jones som reser runt för att lösa sitt mysterium.

Trots att spelet besitter sitt klassiska våldstema så är det ändå uppfräschande att se vilket pacifistiskt statement spelet i stort verkligen är. För det mesta när det kommer till att ta sig fram genom uppdragen och sidosysslorna så är våld sällan den bästa metoden då det mer än ofta slutar illa utan det är främst smygandet och det diskreta framförandet som leder till succé. Vilket är en fin poäng om att slå fienden med hjärnan snarare än knytnäven eller skjuta sig fram. Vilket gäller lika mycket i Himalaya som andra delar av världen du får resa runt omkring i. Och när den stora slutstriden är över och mysteriet löst, i en fantastisk upplösning, kan du alltid ta dig an mer äventyr och fortsätta med sidouppdrag för den som inte får nog. Vilket ger otroligt mervärde! Och kanske hintas det om en uppföljare också, eller kanske ett framtida DLC. Ett sug för mer finns trots allt!

Filmrecension: Flickan med nålen – har en cineastisk storhet som många filmer saknar

by

Flickan med nålen
Betyg 5
Visas på Göteborg filmfestival, ordinarie biopremiär 21 februari 2025
Regi Magnus von Horn

Baserad på verkliga händelser är oftast någonting som skaver i en film, en ansats att kanske inte helt absolut visa sanningen – men ändå ge en tolkning av den. Saker läggs till, tas bort, ändras för att ge mer spänning (eller annan önskad effekt) och är sällan exakt vad som hände. Kanske hade den varit för nära dokumentären annars, om ens den kan helt ofiltrerat säga vad som hänt och varför. Så när Flickan med nålen säger att den baseras på verkliga händelser är det aldrig helt klart vad den baseras på – den säger aldrig så mycket, i alla fall inte i ord, utan målar långsamt och noggrant upp en fiktiv berättelse som senare broderas in i verklighetens narrativ.

Vi får följa Karoline, flickan med nålen, som jobbar på fabrik med att sy nödvändigheter till soldater (vi befinner oss i världskrigets slutskede 1919) och hon tycks ha förlorat sin man till krigets hemskheter. I sökandet efter svar kommer hon närmare och närmare fabrikschefen med vilken hon inleder ett förhållande med. Det ena leder till det andra och tillslut lyckas hon övertala honom till giftemål, vilket dock inte riktigt går hem med hans moders önskan. Det strama och bleka går därmed hand i hand mellan handling och estetik på ett högst konstnärligt fulländat uttryck. Det hårda och karga svartvita fotot är briljant och påminner om det i Netflix-serien Ripley där nästan varje bildruta är ett konstverk i sig; värd att skriva ut, rama in för upphängning. Att det dessutom blandas med lite avant gardistiskt filmade ansikten som tycks gå sönder, lida på gränsen till att deras själar ser ut att lämna deras kroppar är verkligen ett körsbär på tårtan.

Utkastad från sin dröm om ett bättre liv med direktören hamnar hon i ett rum där vattnet droppar in och toabesök görs i en hink. Klassperspektivet är sylvasst och penetrerande ärligt. Att hon är gravid och arbetslös gör hjälplösheten lika akut på bioduken som inom mig, jag kan inte låta bli att känna för henne och hennes kamp att hålla sig vid liv och samtidigt göra vad som är rätt. Så när hon försöker göra abort på ett badhus vrider det sig i hela kroppen. Hennes smärta är min. Men helt ensam förblir hon inte i sin situation, då hon träffar på Dagmar (spelad av danska skådespelaren Trine Dyrholm) som till en början tycks vilja hjälpa Karoline (spelad av Vic Carmen Sonne) med hennes situation och påstår sig kunna förmedla hennes barn till en adoptivfamilj av läkare eller andra välbärgade samhällsmedborgare som kan ge hennes barn ett bättre liv. Mot en kostnad så klart. Så när barnet är fött återvänder hon till Dagmar och lämnar över sitt barn. Och då hon inte kan betala hela summan hon blir skyldig stannar hon kvar och jobbar för henne. En vänskap bildas och de blir nästan som familj. Men det leder också till att Karoline får reda på hur Dagmar så snabbt lyckas bli av med barnen och det är först här vi kommer in i delen med hur filmen är baserad på verkliga händelser. Istället för att fokusera på Dagmar och hennes vidriga brott får vi möta och känna henne från ett annat perspektiv vilket resulterar i en mer nyanserad bild än bara monstruös barnamördare. Hon är snäll och omtänksam, men lindrar sina känslor och trasiga inre liv med droger, med vilka hon drar med sig Karoline till mörkret, men å andra sidan har hon mycket att fly och känslor att undvika vilket gör det svårt att döma henne. Vilket är en ytterligare styrka i filmen, hur den porträtterar utan att stigmatisera utan låter publiken själv avgöra vad den känner och tänker om vad som sker. Inga moraliska pekpinnar men likväl en påminnelse om hur trasigt livet kan vara och vad det kan få oss till. Men också hur långt vi kommit sen dess.

Filmen var uttagen till huvudtävlan i filmfestivalen i Cannes, men blev ruvad på sin Guldpalm – vilket jag så här i efterhand kan tycka är sorgligt och oförtjänt. Inte för att vinnaren Anora var dåligt, tvärtom var det en av fjolårets bästa filmer, men jag kan tycka att den inte riktigt har samma djup och konstnärliga touch. Istället känns det som Sean Baker vann med sin karriär, att gradvis ha jobbat sig uppåt och till slut förtjänat priset – snarare än ha varit bästa film. Men nu har filmen blivit nominerad både till European Film Awards och som Danmarks Oscarsbidrag så förhoppningsvis får Magnus med team upprättelse där. För den förtjänar att uppmärksammas mer och applådera sin absoluta högform av cineastisk storhet som mycket film saknar i övrigt.