Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Achillea Dahl

Skivrecension: Moa Lignell – Oh Daughters slår an på mina strängar

by

Foto: Johanna Pettersson

Artist: Moa Lignell
Album: Oh Daughters
Betyg: 4
Releasedatum: 22 maj 2020

En skör stämma träffar mig ungefär samtidigt som solens strålar letar sig in på min balkong. Det är eftermiddag en ljummen fredag. Jag sitter och tittar ut över en solig huvudstad som blir tonsatt av den melankoliskt klingande rösten som både är varm och ledsam, avklädd och omhuldad. Moa Lignells nya album ”Oh Daughters” spelas i mina hörlurar.

Det är fem år sedan senaste albumet och mycket har hänt sedan dess men jag är glad över hur hemma det känns i Moas spröda stämma. Den unika rösten som sjunger alldeles nära intill och på så sätt kommer nära inpå. Kompat av en gitarr med vackra, noggrant valda ackordföljder. Inget känns som slumpen. Det var 2011 som Moa var med i idol och blev känd med hennes låt ”When I held ya” som idag har över 21 miljoner streams på Spotify. Även då var det den innerliga tonen och det enkla gitarrspelet som blev signum för den begåvade tjejen från Alingsås.

Ännu mer har hänt sedan dess men återigen är rösten behållningen; lika spräcklig, bräcklig och fylld med innerlighet. ”Daugthers” är den låten som dröjer sig kvar längst och jag lyssnar på den flera gånger. Som en signatur för hur jag föreställer mig Moas musik.

Enkel men ändå fyllt med så mycket ömhet och skörhet. Plockandet på gitarren, enkla ackord på piano i bakgrunden och så den ömtåliga tonen som nästan spricker på höjden. Ett epos om hur kärleken känns när den träffar en på riktigt. ”People would say it´s not right what you do, but I think I loved you and you loved me to”. ”If someone” är också en sådan låt som jag inte kan sluta lyssna på, där hon lyckas jobba med både rytm och toner på ett fångande sätt. Gungar lätt med där jag sitter i min ensamhet. ”If someone set your heart on fire, would you let me go?”.

Frågan känns uppriktig, upplevd. Skivan är en blandning mellan kärleksmelodier och tvekande passion. Den känns riktad direkt men också svepande beskrivande. Inte så personligt att det blir privat men precis så personligt att det blir intimt. Mycket av behållningen ligger i Moas fantastiska röst. Det är härligt med låten ”Born to be” som bryter av med lite upptempo men allra bäst är Moa när det bara är hennes sköra stämma och en gitarrs försiktiga klinkande i bakgrunden. Då briljerar hon och slår på strängarna. De inre.

När jag lyssnat igenom hela skivan börjar jag om medan Stockholm dränks i de sista strålarna innan klotet försvinner bort bakom Globen och ner i Årstaviken. Jag är fortfarande ensam men kanske lite mer uppfylld av den stämningsfulla musiken som fyllt mitt inre. Det är svårt att inte bli sentimental och tänka på den vunna kärleken och den förlorade. Det är ändå en behaglig känsla och väcker en vilja till att utforska mötet med det ömtåliga. Det är en unik egenskap hos en musiker att plocka fram hos sin lyssnare. Viljan att söka inåt. Det gör Moa Lignell.

Hon slår an mina strängar när hon slår på sina strängar.

Reflektion: One World: Together at home

by

One World: Together at home.

”Smile”, ”Im still standing”, ”A change is gonna come”, ”Lean on me”, ”Soon you´ll get better”; budskapet är tydligt i livegalan One World: Together at home som streamades online över hela världen. Med stora artister, skådespelare, politiker och komiker var uppgiften att förena världen i den pandemi som nu härjar. Lady Gaga tillsammans med WHO och Global Citizen har tagit initiativ till den här kvällen för att sprida gemenskap, information och underhållning till alla de som nu sitter hemma.

Jimmy Fallon, Jimmy Kimmel och Stephen Colbert leder galan och försöker så gott de kan att interagera med varandra trots att de är på olika platser. Det blir lite tafatt och stapplande men det är man förlåtande till i en tid som denna. Det bjuds på musikframträdanden från bland annat Celine Dion, Taylor Swift, Billie Eilish, Lizzo, Stevie Wonder och Burna Boy. Det är lite olika nivåer på framförandet från artisterna. Vissa har gått in för det medan andra är lite mer mediokra. Någon sitter i en studio, någon annan i ett vardagsrum och Elton John sitter på sin garageuppfart och hamrar på pianot. Det är en speciell tid, vilket också skapar speciella framträdanden.

Det absolut roligaste ögonblicket är när The Rolling Stones kör låten ”You can´t always get what you want” tillsammans fast på olika platser. De försöker så gott de kan att lira med varandra men Charlie Watts stjäl showen. Hans lite intetsägande blick och det intensiva trummande på ett icke-närvarande trumset är guldvärt. Det helt klart konstigaste ögonblicket: Keith Urban som klonad x 3, jammar med sig själv. Det är bara märkligt.

Artisterna är såklart otroliga och sjunger fantastisk men de starkaste ögonblicken är nog när de nämner privatpersoner runtom i USA som försöker göra allt de kan för sina medmänniskor. Rektorn Michael Caira från Massachusetts som anordnar mobila danspartyn för sina elever, Tim Laughlin i New Orleans som varje kväll ställer sig och spelar jazz för att skänka musik till sin stad. Shirley Raines som delar ut förnödenheter till hemlösa i Los Angeles och Renata Alexis i New York som ser till att hemlösa ungdomar får det de behöver.

Även fast galan heter One World så lyckas de inte riktigt få med hela världen. Det är väldigt USA-centrerat och fokus på hur corona drabbat dem. Bra för amerikaner, lite sämre för resten av alla som tittar ifrån andra delar av jorden.

Att göra en konsert online är ingen lätt match. Inga applåder hörs efter framträdandena, inget publikhav står och gungar i takt, inga fans sjunger med i låtarna, inget interagerande äger rum, ändå finns det en gemenskap där. Vi förenas i det hemska som har drabbat alla olika mycket men på något sätt berört allihop. Vi delar på det. Vilket gör att vi kan dela på budskapet galan försöker ge, det upprepande mantrat; att ta hand om sig själv och genom det ta hand om andra.

Teaterkritik: Liv Strömquist tänker på dig!” på Dramaten Play

by

Liv Strömquist tänker på dig!
Baserad på Liv Strömquists serier
Regi Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström-Steen
Koreografi Tove Sahlin
Ljus Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Musik och ljud Stefan Johansson
Peruk och mask Thea Kristensen Holmberg
Finns på Dramaten Play

När vi inte kan ta oss till teatersalongen får teatersalongen ta sig till oss och det är precis vad Dramaten Play gör med flera olika pjäser. En av de är Liv Strömquist tänker på dig! som hade premiär 2014 på och är regisserad av Ada Berger. Pjäsen är baserad på Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla, Einsteins fru och Ja till Liv!

Föreställningen är ett fantastiskt sammelsurium av olika aspekter i destruktiva förhållanden och gör nedslag i flera kända personers kärleksrelationer. Det är Priscilla Presley som blir formad och skulpterad att se ut på ett visst sätt av Elvis Presley, Oksana Wilhelmsson som bor på läktaren för att Chippen Wilhelmsson ska få spela fotboll vart han vill, Lee Krasner som måste passa upp på en nedgången Jackson Pollock, Britney Spears som får en ganska obegåvad och lat Kevin Federline hängandes i hasorna. Med kändisarnas relationer som grund belyser den sedan flera vardagliga problem en kan tampas med. Hela tiden med allvar fast med komiska poänger.

De fyra skådespelarna; David Book, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern och Sanna Sundqvist är alla helt otroliga och har ett imponerande samspel med varandra när de kastar det lagda manuset mellan sig men likaså i de improviserade delarna. Sanna Sundqvists interaktion med publiken som Yoko Ono där hon reagerar på alla små ljud och läten från åskådarna är makalöst och det är omöjligt att inte skratta med.

Det är en skrikig, hysterisk och helt galen föreställning som ändå finner djup och ett allvar bland alla skratten. Samtidigt som man blir väldigt underhållen lyckas de också ta upp och belysa anledningarna bakom kändisarnas dåliga relationer och varför kvinnorna stannar kar i de på ett väldigt allmänmänskligt sätt. Som exempel har de bland annat Whitney Houston och hennes relation med Bobby Brown där de berättar hur Bobby trycker ner och hånar Whitney och understryker det komplexa i att befinna sig i en sådan relation. Att utifrån sett kan det verka lätt att lämna någon som är elak mot en men i själva verket kan det vara precis tvärtom. Det negativa påpekandet och förolämpningarna gör att personen får en ”traumatisk bindning” som gör att upprättelsen blir en drivkraft och det känns viktigare att stanna kvar i relationen för att personen som skadar ska förändra sig och ”upphäva smärtan”.

Genom de enkla men ändå svåra förklaringarna blir pjäsen inte bara rolig utan också viktig. Den belyser på ett lättsamt sätt väldigt komplicerade mekanismer som tydliggörs med konkreta exempel från kändisvärlden som går att applicera på relationerna vi själva har. Trots att den bygger mycket på sin komiska tajming och samspelet med publiken så funkar den förvånansvärt bra att se hemma genom skärmen. För att få ett avbrott i den svåra tid vi just nu går igenom så är den här pjäsen perfekt att kolla på. Med omtanke till sig; titta på Liv Strömquist tänker på dig!

Filmrecension: Prinsens resa

by

Titel: Prinsens resa
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 29 april

Handlingen börjar med att en ap-prins tillsammans med sitt folk är ute på färd och går igenom isen och Prinsen spolas ensam upp på en strand i ett främmande land. Han hittas och blir därefter omhändertagen av några vetenskapspersoner som vill försöka förstå honom. De är alla primater men kommer från olika delar av världen så de känner inte till varandras existens. En ung pojke, Tom, kan tyda hans språk och tar del av det som Prinsen har att berätta. Snabbt märker de alla saker de har gemensamt och hur de förstår varandra trots att de kommer från olika länder.

Prinsen vill utforska den staden han har kommit till och finner en del saker fascinerande och andra främmande. Framförallt hur folket där styrs av rädsla och hålls i schack genom att bli skrämda. I en tur på spårvagnen får de se hur staden till viss del helt är uppslukad av skogen som håller på och tar tillbaka de övergivna byggnaderna med sina klättrande växter. Han förstår att folket i den här staden har svårt att leva i symbios med den natur de tillhör.

Filmen är en animerad historia skriven av Jean-Francois Laguionie, tidigare känd för ”La Traversée de l’Atlantique à la rame” och ”Le Tableau”. Den är en stillsam och behaglig berättelse om viljan att förstå varandra men hur vi så lätt sätter upp hinder för kommunikation vilket gör att vi misslyckas. Den innehåller vackra bilder där skogens kraft visar upp sig i höga träd och täta buskage. Fåglar som får flyga fritt och blommor som växer utan att bli plockade. Det visas uppenbara kontraster mellan att leva i en stad och försöka mota bort omgivningen, till att leva i naturen och då också leva i samverkan med naturen.

Trots att filmen är vacker och har ett klart budskap går det lite förlorat i antalet liknelser som Laguionie jobbar med. Det blir för plottrigt och själva huvudstoryn blir därför ganska tunn. Det är mer ett utdraget återberättande än vad det är en handling med tyngd i. Visserligen är det spännande att mycket lämnas åt fantasin och ens eget filosoferande kring olika metaforer men det går förlorat när alldeles för lite klaras upp.

Det som är mest intressant med storyn är det återkommande misstaget att vilja skilja oss åt genom att definiera oss för hårt. En av vetenskapsmännen har en övertygelse om att bevisa för en akademi hur Prinsen är en apa från en annan ras. Viljan att kategorisera och på så sätt också etikettera vad för egenskaper och vad för sorts varelse Prinsen är blir i förlängningen bara destruktivt och gör att en hierarki växer fram. Någon som är överlägen och någon som är underlägsen. Detta är återkommande i både förhållandet mellan människan och naturen och människan i förhållande till andra människor. På så sätt är filmen lärorik och viktig att se och ger en möjlighet att reflektera kring en förändring för hur vi kan sluta leva mot och istället med naturen och med andra människor.

Utställningen “Sinnerligt” låter konsten beröra genom att få röra

by

“Snälla rör vid konsten”. Överallt står det skrivet. Uppmanande direktiv. Uppfodrande anvisningar. Inbjudande förhållningsregler. På lappar bredvid konstverken i utställningen “Sinnerligt” på Gävles länsmuseum poängteras det tydligt – Snälla rör vid konsten!

“Sinnerligt” är en del i projektet Scen:se som drivs av Hudiksvalls Kommun och Glada Hudik-teaterns Supporterklubb i samarbete med Folkteatern Gävleborg, Hälsinglands Museum och Riksteatern Barn och Unga. Det handlar om att göra konsten tillgänglig för alla oavsett rörlighet eller funktionella nedsättningar. Utställningen är skapad av textilkonstnären Laura Blake, scenkonstnären Ellie Griffiths och är en resa genom Greta McMillans konstverk “Staffin Beach”. Greta är en ung konstnär från Skottland med cerebral pares och som genom programmet Tobii ‘eye gaze’ skapar vackra konstverk genom att använda blicken som pensel. Programmet är utformat så att det läser av var hon har ögonen och ritar sedan vartefter hon flyttar blicken.

Utställningen består av olika ganska abstrakta konstverk som alla går att röra vid och känna på. En fläkt som får ett tyg att dansa, ett draperi med träpinnar skapar musik när man får det i gungning, en soffhörna med klumpar som sakta ger vika för kroppens vikt, ett bås med havets brus från alla håll. I ett av hörnen kan man lägga sig på trälådor och fyllas av den suggestiva musiken i bakgrunden, först ett intensivt messande som sedan övergår i ett lugnt, repetitivt “uuuuum”. Till skillnad från de annars snäva reglerna kring konst där ett behörigt avstånd är på sin plats är det här precis tvärtom. Allting ska röras vid, kännas på, betraktas, begrundas på nära håll. Gärna med fingrar, händer, synen, vikten, lukten. Det går att dra i, slå på, hänga i, kasta sig över, vältra sig i, försvinna bort på eller vara närvarande i.

Alla sinnen är med, alla människor kan vara med, det är öppet för alla, välkommet för alla. Det är inkluderande. Det är ovanligt. Ändå visar utställningen hur man på ett ganska enkelt sätt kan göra konsten befintlig för alla, oavsett. Hela projektet känns oerhört viktigt i ett samhälle som kan kännas oåtkomligt och otillgängligt. Att göra konsten tillgänglig för alla känns som en självklarhet och en essentiell punkt att sträva mot. Konsten är upplevelserna vi bär och speglar livet och det har alla rätt att få vara en del av. Vi behöver den för att utvecklas, för att berätta, för att poängtera, för att skapa, för att förklara och för att bara få finnas till i det vackra som konsten är.

Det gör något med människan, med kroppen och med sinnet när vi får leka fritt utan några förhållningsregler. Med enda uppgift att vara nyfiken och öppensinnad och lite påhittig. Går det här rullen att stå på? Hur känns det att ligga på den där klossen? Vad händer om jag slår på de här pinnarna? Hur tung är den kudden? Hur sträv är den mattan? Hur känns det att ligga tyst i ett cirkusliknande tält medan en projektion som liknar solen rör sig runt, runt? Det går att utforska, och ännu bättre, alla kan utforska det.

Här visas utställningen resten av året:

25 januari – 18 mars Länsmuseet Gävleborg

25 april – 30 september Norrköpings konstmuseum

Oktober-december Regionmuseet Skåne, Kristianstad