Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Achillea Dahl

Filmrecension:

by

Foto: Charlotta Tengroth

Om Inga
Titel: Om Inga
Betyg: 3
Visas på SVT Play

Fanny joggar snabbt, Inga går långsamt. Det skiljer flera år emellan dem. Fanny är 45, Inga har fyllt 92 år. De är vänner och Fanny följer med på Ingas dröm. Hon vill tillbaka till den platsen där hon verkligen känt sig fri och lycklig. Hon vill tillbaka till Aten, Grekland.

Inga Landgré föddes i Stockholm 1927 och är en skådespelare utbildad via Calle Flygare Teaterskola. Hon har blandat annat spelat i Ingmar Bergmans ”Kris”, ”Kvinnodröm” och ”Det sjunde inseglet” och på de flesta teatrar runt om i Sverige. Hon har vunnit flera priser och blivit oerhört hyllad för sina roller både på scen och på filmduken. Mycket av detta är vida känt kring Inga men vissa saker som kommer fram i dokumentären är nytt. Till exempel att hon var kurir i motståndsrörelsen under juntatiden, hon hjälpte till genom att smuggla filmer i bh:n.

Vi får följa med när hon får återse sitt Grekland och återuppleva minnena hon känt där. Vi får gå med på promenaderna kring husen och doppen i havet, men allra starkast är när Inga ligger i sängen och Fanny står lutandes mot väggen och ställer de där svåra frågorna till Inga. Om livet, om att ha levt livet, om hon skulle vilja leva om sitt liv. Det blir ärligt och en smula mörkt. Inga medger att hon redan som liten önskade sig ofödd och kunde inte se meningen med att leva. Hon förstod sig inte på reglerna kring att äta eller ätas. Hon undrar vad det egentligen fanns för henne på den här jorden. De tankarna ligger kvar där även om hon också är glad att hon levde. I förhållande till dem som inte gjorde det, bland annat vännen Stig Dagerman.

Det är en väldigt varm och öppen skildring av en kvinnas liv och hennes tankar om jordelivet. Om de äktenskap hon haft och vad hon lärt sig genom dem. Vad kärlek är och vad hon trodde det var i förhållande till vad det visade sig vara. Även fast Inga är känd för sina skådespelarprestationer så är det fokus på upplevelsen kring dem än de roller hon har spelat, med bravur, vilket är mycket mer intressant. Att få höra hennes tankar om livet känns som en ynnest och det är vackert fångat på en plats där hon känner sig hemma och fri, i det vackra Aten.

”Men du har velat leva?” frågar Fanny. ”Ja tydligen, här sitter jag kvar” svarar Inga med ett leende. Inte helt övertygande men ändå, här sitter hon kvar. Och det sista vi lämnas med är ändå uppmaningen till att stanna kvar. De står i natten och andas långsamt. Fanny frågar försynt vilket det bästa rådet Inga har att ge och det dröjer lite innan hon svarar med stark stämma; lev.

Skivrecension: Moa Lignell – Oh Daughters slår an på mina strängar

by

Foto: Johanna Pettersson

Artist: Moa Lignell
Album: Oh Daughters
Betyg: 4
Releasedatum: 22 maj 2020

En skör stämma träffar mig ungefär samtidigt som solens strålar letar sig in på min balkong. Det är eftermiddag en ljummen fredag. Jag sitter och tittar ut över en solig huvudstad som blir tonsatt av den melankoliskt klingande rösten som både är varm och ledsam, avklädd och omhuldad. Moa Lignells nya album ”Oh Daughters” spelas i mina hörlurar.

Det är fem år sedan senaste albumet och mycket har hänt sedan dess men jag är glad över hur hemma det känns i Moas spröda stämma. Den unika rösten som sjunger alldeles nära intill och på så sätt kommer nära inpå. Kompat av en gitarr med vackra, noggrant valda ackordföljder. Inget känns som slumpen. Det var 2011 som Moa var med i idol och blev känd med hennes låt ”When I held ya” som idag har över 21 miljoner streams på Spotify. Även då var det den innerliga tonen och det enkla gitarrspelet som blev signum för den begåvade tjejen från Alingsås.

Ännu mer har hänt sedan dess men återigen är rösten behållningen; lika spräcklig, bräcklig och fylld med innerlighet. ”Daugthers” är den låten som dröjer sig kvar längst och jag lyssnar på den flera gånger. Som en signatur för hur jag föreställer mig Moas musik.

Enkel men ändå fyllt med så mycket ömhet och skörhet. Plockandet på gitarren, enkla ackord på piano i bakgrunden och så den ömtåliga tonen som nästan spricker på höjden. Ett epos om hur kärleken känns när den träffar en på riktigt. ”People would say it´s not right what you do, but I think I loved you and you loved me to”. ”If someone” är också en sådan låt som jag inte kan sluta lyssna på, där hon lyckas jobba med både rytm och toner på ett fångande sätt. Gungar lätt med där jag sitter i min ensamhet. ”If someone set your heart on fire, would you let me go?”.

Frågan känns uppriktig, upplevd. Skivan är en blandning mellan kärleksmelodier och tvekande passion. Den känns riktad direkt men också svepande beskrivande. Inte så personligt att det blir privat men precis så personligt att det blir intimt. Mycket av behållningen ligger i Moas fantastiska röst. Det är härligt med låten ”Born to be” som bryter av med lite upptempo men allra bäst är Moa när det bara är hennes sköra stämma och en gitarrs försiktiga klinkande i bakgrunden. Då briljerar hon och slår på strängarna. De inre.

När jag lyssnat igenom hela skivan börjar jag om medan Stockholm dränks i de sista strålarna innan klotet försvinner bort bakom Globen och ner i Årstaviken. Jag är fortfarande ensam men kanske lite mer uppfylld av den stämningsfulla musiken som fyllt mitt inre. Det är svårt att inte bli sentimental och tänka på den vunna kärleken och den förlorade. Det är ändå en behaglig känsla och väcker en vilja till att utforska mötet med det ömtåliga. Det är en unik egenskap hos en musiker att plocka fram hos sin lyssnare. Viljan att söka inåt. Det gör Moa Lignell.

Hon slår an mina strängar när hon slår på sina strängar.

Reflektion: One World: Together at home

by

One World: Together at home.

”Smile”, ”Im still standing”, ”A change is gonna come”, ”Lean on me”, ”Soon you´ll get better”; budskapet är tydligt i livegalan One World: Together at home som streamades online över hela världen. Med stora artister, skådespelare, politiker och komiker var uppgiften att förena världen i den pandemi som nu härjar. Lady Gaga tillsammans med WHO och Global Citizen har tagit initiativ till den här kvällen för att sprida gemenskap, information och underhållning till alla de som nu sitter hemma.

Jimmy Fallon, Jimmy Kimmel och Stephen Colbert leder galan och försöker så gott de kan att interagera med varandra trots att de är på olika platser. Det blir lite tafatt och stapplande men det är man förlåtande till i en tid som denna. Det bjuds på musikframträdanden från bland annat Celine Dion, Taylor Swift, Billie Eilish, Lizzo, Stevie Wonder och Burna Boy. Det är lite olika nivåer på framförandet från artisterna. Vissa har gått in för det medan andra är lite mer mediokra. Någon sitter i en studio, någon annan i ett vardagsrum och Elton John sitter på sin garageuppfart och hamrar på pianot. Det är en speciell tid, vilket också skapar speciella framträdanden.

Det absolut roligaste ögonblicket är när The Rolling Stones kör låten ”You can´t always get what you want” tillsammans fast på olika platser. De försöker så gott de kan att lira med varandra men Charlie Watts stjäl showen. Hans lite intetsägande blick och det intensiva trummande på ett icke-närvarande trumset är guldvärt. Det helt klart konstigaste ögonblicket: Keith Urban som klonad x 3, jammar med sig själv. Det är bara märkligt.

Artisterna är såklart otroliga och sjunger fantastisk men de starkaste ögonblicken är nog när de nämner privatpersoner runtom i USA som försöker göra allt de kan för sina medmänniskor. Rektorn Michael Caira från Massachusetts som anordnar mobila danspartyn för sina elever, Tim Laughlin i New Orleans som varje kväll ställer sig och spelar jazz för att skänka musik till sin stad. Shirley Raines som delar ut förnödenheter till hemlösa i Los Angeles och Renata Alexis i New York som ser till att hemlösa ungdomar får det de behöver.

Även fast galan heter One World så lyckas de inte riktigt få med hela världen. Det är väldigt USA-centrerat och fokus på hur corona drabbat dem. Bra för amerikaner, lite sämre för resten av alla som tittar ifrån andra delar av jorden.

Att göra en konsert online är ingen lätt match. Inga applåder hörs efter framträdandena, inget publikhav står och gungar i takt, inga fans sjunger med i låtarna, inget interagerande äger rum, ändå finns det en gemenskap där. Vi förenas i det hemska som har drabbat alla olika mycket men på något sätt berört allihop. Vi delar på det. Vilket gör att vi kan dela på budskapet galan försöker ge, det upprepande mantrat; att ta hand om sig själv och genom det ta hand om andra.

Teaterkritik: Liv Strömquist tänker på dig!” på Dramaten Play

by

Liv Strömquist tänker på dig!
Baserad på Liv Strömquists serier
Regi Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström-Steen
Koreografi Tove Sahlin
Ljus Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Musik och ljud Stefan Johansson
Peruk och mask Thea Kristensen Holmberg
Finns på Dramaten Play

När vi inte kan ta oss till teatersalongen får teatersalongen ta sig till oss och det är precis vad Dramaten Play gör med flera olika pjäser. En av de är Liv Strömquist tänker på dig! som hade premiär 2014 på och är regisserad av Ada Berger. Pjäsen är baserad på Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla, Einsteins fru och Ja till Liv!

Föreställningen är ett fantastiskt sammelsurium av olika aspekter i destruktiva förhållanden och gör nedslag i flera kända personers kärleksrelationer. Det är Priscilla Presley som blir formad och skulpterad att se ut på ett visst sätt av Elvis Presley, Oksana Wilhelmsson som bor på läktaren för att Chippen Wilhelmsson ska få spela fotboll vart han vill, Lee Krasner som måste passa upp på en nedgången Jackson Pollock, Britney Spears som får en ganska obegåvad och lat Kevin Federline hängandes i hasorna. Med kändisarnas relationer som grund belyser den sedan flera vardagliga problem en kan tampas med. Hela tiden med allvar fast med komiska poänger.

De fyra skådespelarna; David Book, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern och Sanna Sundqvist är alla helt otroliga och har ett imponerande samspel med varandra när de kastar det lagda manuset mellan sig men likaså i de improviserade delarna. Sanna Sundqvists interaktion med publiken som Yoko Ono där hon reagerar på alla små ljud och läten från åskådarna är makalöst och det är omöjligt att inte skratta med.

Det är en skrikig, hysterisk och helt galen föreställning som ändå finner djup och ett allvar bland alla skratten. Samtidigt som man blir väldigt underhållen lyckas de också ta upp och belysa anledningarna bakom kändisarnas dåliga relationer och varför kvinnorna stannar kar i de på ett väldigt allmänmänskligt sätt. Som exempel har de bland annat Whitney Houston och hennes relation med Bobby Brown där de berättar hur Bobby trycker ner och hånar Whitney och understryker det komplexa i att befinna sig i en sådan relation. Att utifrån sett kan det verka lätt att lämna någon som är elak mot en men i själva verket kan det vara precis tvärtom. Det negativa påpekandet och förolämpningarna gör att personen får en ”traumatisk bindning” som gör att upprättelsen blir en drivkraft och det känns viktigare att stanna kvar i relationen för att personen som skadar ska förändra sig och ”upphäva smärtan”.

Genom de enkla men ändå svåra förklaringarna blir pjäsen inte bara rolig utan också viktig. Den belyser på ett lättsamt sätt väldigt komplicerade mekanismer som tydliggörs med konkreta exempel från kändisvärlden som går att applicera på relationerna vi själva har. Trots att den bygger mycket på sin komiska tajming och samspelet med publiken så funkar den förvånansvärt bra att se hemma genom skärmen. För att få ett avbrott i den svåra tid vi just nu går igenom så är den här pjäsen perfekt att kolla på. Med omtanke till sig; titta på Liv Strömquist tänker på dig!

Filmrecension: Prinsens resa

by

Titel: Prinsens resa
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 29 april

Handlingen börjar med att en ap-prins tillsammans med sitt folk är ute på färd och går igenom isen och Prinsen spolas ensam upp på en strand i ett främmande land. Han hittas och blir därefter omhändertagen av några vetenskapspersoner som vill försöka förstå honom. De är alla primater men kommer från olika delar av världen så de känner inte till varandras existens. En ung pojke, Tom, kan tyda hans språk och tar del av det som Prinsen har att berätta. Snabbt märker de alla saker de har gemensamt och hur de förstår varandra trots att de kommer från olika länder.

Prinsen vill utforska den staden han har kommit till och finner en del saker fascinerande och andra främmande. Framförallt hur folket där styrs av rädsla och hålls i schack genom att bli skrämda. I en tur på spårvagnen får de se hur staden till viss del helt är uppslukad av skogen som håller på och tar tillbaka de övergivna byggnaderna med sina klättrande växter. Han förstår att folket i den här staden har svårt att leva i symbios med den natur de tillhör.

Filmen är en animerad historia skriven av Jean-Francois Laguionie, tidigare känd för ”La Traversée de l’Atlantique à la rame” och ”Le Tableau”. Den är en stillsam och behaglig berättelse om viljan att förstå varandra men hur vi så lätt sätter upp hinder för kommunikation vilket gör att vi misslyckas. Den innehåller vackra bilder där skogens kraft visar upp sig i höga träd och täta buskage. Fåglar som får flyga fritt och blommor som växer utan att bli plockade. Det visas uppenbara kontraster mellan att leva i en stad och försöka mota bort omgivningen, till att leva i naturen och då också leva i samverkan med naturen.

Trots att filmen är vacker och har ett klart budskap går det lite förlorat i antalet liknelser som Laguionie jobbar med. Det blir för plottrigt och själva huvudstoryn blir därför ganska tunn. Det är mer ett utdraget återberättande än vad det är en handling med tyngd i. Visserligen är det spännande att mycket lämnas åt fantasin och ens eget filosoferande kring olika metaforer men det går förlorat när alldeles för lite klaras upp.

Det som är mest intressant med storyn är det återkommande misstaget att vilja skilja oss åt genom att definiera oss för hårt. En av vetenskapsmännen har en övertygelse om att bevisa för en akademi hur Prinsen är en apa från en annan ras. Viljan att kategorisera och på så sätt också etikettera vad för egenskaper och vad för sorts varelse Prinsen är blir i förlängningen bara destruktivt och gör att en hierarki växer fram. Någon som är överlägen och någon som är underlägsen. Detta är återkommande i både förhållandet mellan människan och naturen och människan i förhållande till andra människor. På så sätt är filmen lärorik och viktig att se och ger en möjlighet att reflektera kring en förändring för hur vi kan sluta leva mot och istället med naturen och med andra människor.