Titel: Prinsens resa
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 29 april
Handlingen börjar med att en ap-prins tillsammans med sitt folk är ute på färd och går igenom isen och Prinsen spolas ensam upp på en strand i ett främmande land. Han hittas och blir därefter omhändertagen av några vetenskapspersoner som vill försöka förstå honom. De är alla primater men kommer från olika delar av världen så de känner inte till varandras existens. En ung pojke, Tom, kan tyda hans språk och tar del av det som Prinsen har att berätta. Snabbt märker de alla saker de har gemensamt och hur de förstår varandra trots att de kommer från olika länder.
Prinsen vill utforska den staden han har kommit till och finner en del saker fascinerande och andra främmande. Framförallt hur folket där styrs av rädsla och hålls i schack genom att bli skrämda. I en tur på spårvagnen får de se hur staden till viss del helt är uppslukad av skogen som håller på och tar tillbaka de övergivna byggnaderna med sina klättrande växter. Han förstår att folket i den här staden har svårt att leva i symbios med den natur de tillhör.
Filmen är en animerad historia skriven av Jean-Francois Laguionie, tidigare känd för ”La Traversée de l’Atlantique à la rame” och ”Le Tableau”. Den är en stillsam och behaglig berättelse om viljan att förstå varandra men hur vi så lätt sätter upp hinder för kommunikation vilket gör att vi misslyckas. Den innehåller vackra bilder där skogens kraft visar upp sig i höga träd och täta buskage. Fåglar som får flyga fritt och blommor som växer utan att bli plockade. Det visas uppenbara kontraster mellan att leva i en stad och försöka mota bort omgivningen, till att leva i naturen och då också leva i samverkan med naturen.
Trots att filmen är vacker och har ett klart budskap går det lite förlorat i antalet liknelser som Laguionie jobbar med. Det blir för plottrigt och själva huvudstoryn blir därför ganska tunn. Det är mer ett utdraget återberättande än vad det är en handling med tyngd i. Visserligen är det spännande att mycket lämnas åt fantasin och ens eget filosoferande kring olika metaforer men det går förlorat när alldeles för lite klaras upp.
Det som är mest intressant med storyn är det återkommande misstaget att vilja skilja oss åt genom att definiera oss för hårt. En av vetenskapsmännen har en övertygelse om att bevisa för en akademi hur Prinsen är en apa från en annan ras. Viljan att kategorisera och på så sätt också etikettera vad för egenskaper och vad för sorts varelse Prinsen är blir i förlängningen bara destruktivt och gör att en hierarki växer fram. Någon som är överlägen och någon som är underlägsen. Detta är återkommande i både förhållandet mellan människan och naturen och människan i förhållande till andra människor. På så sätt är filmen lärorik och viktig att se och ger en möjlighet att reflektera kring en förändring för hur vi kan sluta leva mot och istället med naturen och med andra människor.
Utställningen består av olika ganska abstrakta konstverk som alla går att röra vid och känna på. En fläkt som får ett tyg att dansa, ett draperi med träpinnar skapar musik när man får det i gungning, en soffhörna med klumpar som sakta ger vika för kroppens vikt, ett bås med havets brus från alla håll. I ett av hörnen kan man lägga sig på trälådor och fyllas av den suggestiva musiken i bakgrunden, först ett intensivt messande som sedan övergår i ett lugnt, repetitivt “uuuuum”. Till skillnad från de annars snäva reglerna kring konst där ett behörigt avstånd är på sin plats är det här precis tvärtom. Allting ska röras vid, kännas på, betraktas, begrundas på nära håll. Gärna med fingrar, händer, synen, vikten, lukten. Det går att dra i, slå på, hänga i, kasta sig över, vältra sig i, försvinna bort på eller vara närvarande i.
Det gör något med människan, med kroppen och med sinnet när vi får leka fritt utan några förhållningsregler. Med enda uppgift att vara nyfiken och öppensinnad och lite påhittig. Går det här rullen att stå på? Hur känns det att ligga på den där klossen? Vad händer om jag slår på de här pinnarna? Hur tung är den kudden? Hur sträv är den mattan? Hur känns det att ligga tyst i ett cirkusliknande tält medan en projektion som liknar solen rör sig runt, runt? Det går att utforska, och ännu bättre, alla kan utforska det.
Malin Fezehai är en eritreansk-svensk fotograf baserad i New York men har världen som sitt motiv. För bilderna till “Power of hands” har hon rest runt på fyra kontinenter och fotat människor i olika situationer och konstellationer. Allt ifrån det vardagliga till det mer extravaganta. Till det bra som händerna kan göra men också det dåliga. Denna utställningen har hygien- och hälsoföretaget Essity som kunskapspartner och enligt deras rapport ”Hygiene and Health Report 2018-2019” kan upp till 70% av sjukvårdsrelaterade infektioner reduceras med hjälp av bättre hygienrutiner. Den kraften har det. Den kraften har de.
