Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Fjodor Dostojevskij • Döda huset

by

Egon Schiele, »Selbstporträt mit an die Brust gelegten Händen«,

Döda huset
Utgivningsdatum 2021-02-12
Förlag Modernista
Översättare Hjalmar Dahl
Originaltitel Записки из Мёртвого дома
ISBN 978-91-8662-914-4 [inb]

Vad är frihet? Filosofer har nog redan diskuterat den frågan mycket ingående. Med tanke på att jag varken är filosof eller ens studerar filosofi planerar jag inte att beskriva vad frihet är i särskilt komplicerade termer. För mig är det rätt enkelt. Jag vet inte vad frihet i sig är. Ingen är väl fri egentligen, antar jag. I och för sig beror det vad man är fri från, men att vara fullständigt fri framstår inte som särskilt enkelt. Däremot  tror jag att det går att känna frihet, om än för endast ett ögonblick. Att vandra runt i värmen och mörkret i en främmande stad. Att dyka ner i iskallt vatten efter en bastu. Att dansa i regnet till löjlig musik. I de ögonblicken känner jag någonting som jag skulle kunna kalla för en sorts frihet. Det finns en hel del exempel på vad som får mig och dig att känna denna frihetskänsla. För huvudkaraktären Aleksandr Petrovitj (egentligen är boken främstadels baserad på Dostojevskis egna erfarenheter) i ”Döda huset” (originaltiteln på ryska är ”anteckningar ur det döda huset”)måste det väl ändå ha känts som frihet när hans handbojor hamrades loss efter flera år på tukthuset? Inte bara som frihet, utan till och med som en nyfödelse, en uppståndelse.

”Döda huset” är en aning underlig på det sättet. Kanske går det att vänja sig vid det mesta, kanske kan även ’döden’ bli ens vardag: för handlingen i ”Döda huset” är på många sätt och vis beskriven som mycket vardaglig. Till och med Dostojevski skriver det, alltså att ”människan är en varelse som vänjer sig vid allt…”. Boken är uppdelad i olika berättelser och beskrivningar om den ena och den andra delen av tukthuset, om den ena och den andra fången, om det ena och det andra ödet. Det är fortfarande ett sorts dött hus det handlar om, utan någon vidare kontakt med resten av världen, och med sina egna regler; men till och med för mig som läsare blir alla dessa kortare snuttar blandade med längre mycket ärliga beskrivningar av livet i tukthuset just vardagliga. Dostojevski beskriver allt från den hemskt kvava och trånga bastun till de värsta mördarna som befinner sig på tukthuset och om det är någonting som Dostojevski alltid lyckas väl med så är det just det här – att beskriva väldigt komplicerade mänskliga tillstånd i alla sorters situationer. Allting började med upplevelserna på tukthuset – allting Dostojevski är känd för.

Förutom det ena och det andra stavfelet här och där är denna nyutgåva av ”Döda huset” väl översatt, klar och tydlig. Referenserna till specifika ryska termer är också hjälpsamma för den som inte är ryskspråkig. Det här är – trots att boken utspelar sig i ett tukthus, och trots titeln – nog den ljusaste boken jag läst av Dostojevski. I och för sig är det tillräckligt med ljus i Dostojevskis andra romaner, men just ”Döda huset” påminner på sätt och vis om det där ljuset i slutet av tunneln (och nej, i det här fallet är det verkligen ett ljus och inte ett tåg som kommer). Ljuset som kommer är förresten det ljus som tar form i de böckerna som Dostojevski skrev efter sina egna erfarenheter på tukthuset; alltså blev hans upplevelsers resultat de romaner som Dostojevski är mer känd för. Vare sig dessa romaner är ljusa i sig eller inte så är de i alla fall färgstarka, och för mig personligen minnesvärda. Sist men inte minst älskar jag bokomslaget (Egon Schiele, »Selbstporträt mit an die Brust gelegten Händen«).

Elis Monteverde Burrau • 6 juni och solen

by

6 juni och solen
Författare Elis Monteverde Burrau
Utgivningsdatum 2021-03-30
Förlag Modernista
ISBN 978-91-7893-786-8 [kart]

Jag har tänkt mycket på det här med poesi på senaste tiden. Jag såg att en poet på instagram fick mycket negativa kommentarer kring en av sina dikter. Den som skrev kommentaren sade någonting i stil med att dikten var vacker men saknade mening. Därmed tyckte personen i fråga att dikten var värdelös. Den där lilla incidenten fick mig att tänka på vad poesi är, och inte är, för den delen. Måste en dikt ha någon mening? Måste det finnas någon sorts historia bakom det hela? Är en dikt bättre om den beskriver samhällets orättvisor än om den bara innehåller vackra ord? Finns det bättre dikter och sämre dikter? Vad får mig att känna att en dikt är bättre eller sämre? Jag har inga klara svar på dessa frågor. Inte heller tror jag att jag objektivt kan svara på någon av dessa frågor. Någonting jag däremot är mycket säker på (rent subjektivt) är att jag inte alltid förstår innebörden i en dikt, men jag kan fortfarande älska den. Varför? Främstadels för att en dikt kan få mig att känna någonting, och det är inte alltid någonting positivt eller ens vackert men vissa dikter får mig att känna så pass djupt att jag minns dem länge efter att ha läst dem.

På sätt och vis är det mycket lättare att säga vad jag tycker om en roman. Trots att det jag tycker om romanen inte är objektivt i sig heller går det att säga någorlunda i fall karaktärerna är trovärdiga, handlingen är logisk, om det finns spänning, om språket är poetiskt  och så vidare. När det gäller poesi blir det däremot svårare att kommentera. Särskilt i det fall poesin inte överensstämmer med ens känslotillstånd för tillfället. Poesi kan ha mening, poesi kan vara vacker, logisk, ha bra struktur och så vidare. Poesi kan vara mycket, och vissa dikter kan framstå som bättre vid vissa tillfällen än andra. För mig är det dock det viktigaste inom poesi att den får mig att känna någonting. Ibland kommer jag att känna mig närmare poeten som skrivit dikten, ibland kommer jag inte alls att känna mig nära poeten; men så länge en dikt får mig att känna kan jag säga att jag tycker om den, eller i alla fall att den är minnesvärd.

När jag väl tycker om en viss dikt blir det lättare att kommentera på den. Jag kan säga att dikten är vacker, skarp, makaber, hemsk, tankeväckande och så vidare. Det är lite som att titta på en målning. Målningen behöver inte ens vara vacker, men om den får mig att känna någonting så kan jag säga att jag tycker om den, och jag har lätt för mig att beskriva vad det är den får mig att känna.

Problemet uppstår dock när jag absolut inte känner någonting för viss poesi, vilket tyvärr har varit fallet med denna diktsamling. Jag varken förstod eller kände någonting överhuvudtaget när jag läste ”6 juni och solen”. Av ungefär 300 sidor av dikter var det ett tiotal jag tyckte om, för att de väckte känslor inom mig, för att jag kände igen mig i dem. Egentligen räcker det. Att kunna läsa en dikt och känna igen sig i den, att känna sig varm inombords när man läser den dikten – det räcker. Jag är nöjd. Jag är någorlunda nöjd. Resten av dikterna fick mig inte att känna någonting överhuvudtaget. Kanske öppnar jag denna bok någon annan gång, flera år senare, och känner någonting; men inte idag. De fåtal dikter jag verkligen tyckte om, de har jag tagit bild på, sparat dem på min mobil. När jag läser om dem igen får de mig att le. De är ärliga, enkla, öppna och en aning bittersötta.

2034 Meritokratins uppgång och fall av Michael Young

by

2034 Meritokratins uppgång och fall
Utgivningsdatum 2021-08-26
Förlag Atlas
Översättare Britta Dancy
Originaltitel The Rise of the Meritocracy 1870+2033. An essay on Education and Equality
ISBN 9789173899109

Den stora skillnaden mellan det gamla brittiska klasssamhället och det nya meritokratiska Storbritannien är att den meritokratiska eliten är fullständigt övertygad om att den har förtjänat sina privilegier, skriver Michael Young. Tydliga beskrivelser av denna övertygade attityd kan man hitta i relativt nypublicerade böcker såsom Michael Sandels ”The Tyranny of Merit” (2020) eller Daniel Markovits ”The Meritocracy Trap: America´s Foundational Myth Feeds Inequality, Dismantles the Middle Class, and Devours the Elite” (2020). Bägge böckerna visar meritokratin i ett mörkare ljus vilket man kan säga har varit en trend på sistone. En trend som i och för sig också mött på kritik i exempelvis Adrian Wooldridges ”The Aristocracy of Talent: How Meritocracy Made the Modern World” som syftar på att det finns mycket som det moderna samhället kan tacka meritokratin för. Vare sig bilden av meritokratin är positiv eller negativ så har själva ordet varit ett hett ämne på sistone. Inte undra på att Michael Youngs blivit nyutgiven på svenska.

Meritokrati är ett relativt nytt begrepp. Ordet består av den grekiska delen meritus(förtjänst) och kratus(stryrka, kraft) och användes för första gången i just denna bok vars originaltitel på engelska är ”The Rise of the Meritocracy 1870-2033. An essay on education and equality.” som först kom ut 1958. Den svenska första gåvan kom ut som ”Intellegensen som överklass – Meritokratins utveckling 1870-2033” två år efter att originalet kommit ut.

Nu tänker jag vara ärlig. Denna bok är en lång och inte en särskilt spännande resa. Den är skriven som en sorts rapport av en fiktiv sociolog som drar med läsaren på en resa som börjar före Michael Youngs tid och slutar långt efter bokens publicering. Meritokratin beskrivs på ett postivt sätt (vilket har lett till att de som inte läser boken noggrant får för sig att meritokratin målas i ett positivt ljus) men det är lätt att märka den dystopiska skuggan bakom det positiva i förgrunden. Boken har citerats av bland annat Tony Blair som i samband med det använt ordet meritokrati i positiv mening, men faktum är att detta verk är en varning, en satir och på sätt och vis en dystopi över Youngs oro för det som kunde skett. Olikt ”1984” eller ”Du sköna nya värld” är detta verk odramtiskt, men de dystopiska dragen är tydliga.

Mycket av Youngs oro kan valideras om man tittar på många samhällen idag. Det är som sagt ingen undra på att boken har blivit nyutgiven – mycket av det Young ´rapporterar´ om i boken har skett i samhället vi lever i dag. I en artikel från 2001 i The Guardian utrycker Young sin besvikelse för hur hans bok missuppfattats under åren som gått. Det många förespråkare OCH kritiker av meritokratin håller med om är att meritokratin skulle leda till någonting bra, men medförde en hel del komplikationer. Den växande arbetslösheten (´civilisationen hade blivit för invecklad för många, på grund av bristande intellegens kunde de inte infogas i den normala ekonomiska strukturen´), den ökande ojämlikheten, ett ökande missnöje i samhället är ett par av de ämnena som Young tar upp i sin bok. Meritokratin i Youngs bok är inte mycket annat än dyster.

Idén av ett samhälle där den som har flest meriter fortjänar en högre position, där den som meritmässigt är lämpligast för en position också får den positionen är inte en dålig idé. Dessutom är det någonting mycket uppenbart i dagens samhälle. Men dessvärre finns det en mörk sida till detta system – någonting som framstår tydligt i denna bok. Däremot är det svårt att tänka sig ett annat system. Michael Sandel och Daniel Markovits kommer med ett par förslag, men tyvärr framstår dessa förslag som en aning vaga; och det är svårt att tänka sig att de skulle lösa alla problem. Dessutom behöver det inte heller vara så att alla dagens problem ska länkas ihop med meritokratin. Någonting som är tydligt är att meritokratin har en mörk sida och att ordets ursprung inte på något sätt var positivt. Michael Young hade inte rätt i allt (han spådde trots allt inte framtiden) men det finns mycket att ta till sig när det gäller denna bok, och trots att verket inte är det mest spännande är det i alla fall en mycket tankeväckande resa för läsaren. Jag vet fortfarande inte vad jag själv tycker om meritokrati, men boken har fått mig att inse hur ett system som kan verka rättvist kan praktiskt tagit vara motsatsen.

Ena halvan av månen av Yin Lichuan

by

Ena halva av månen – Dikter i urval  
Författare Yin Lichuan
Utgivningsdatum 2021-09-18
Förlag Modernista
Översättare Göran Sommardal
ISBN:978-91-8023-197-8 [häftad]

Jag sitter i soffan med denna diktsamling och en liten skål med orangeröda persimoner framför mig. De mjuka persimonerna är liksom tunga och djupa i smaken – sötman stannar länge kvar i munnen. Eftersmaken är en aning besk. Den blandas med sötman från frukten. Den beska smaken är inte helt å hållet angenäm. Faktum är att den är mer oangenäm än exempelvis beskt kaffe (om man nu gillar kaffe. Här ska inga kaffehatare dömas) men det är fortfarande någonting underbart i blandningen mellan sött och beskt som får mig att ta upp en till persimon ur fruktskålen. Nu kan det vara så att jag är ute på fullständingt fel vägar och att den enda anledningen till jag associerar persimoner med denna diktsamling är just för att jag äter en persimon medan jag läser samlingen. Det skulle kunna vara motsatsen också – att anledningen till att jag blev sugen på persimoner var just diktsamlingen. Hursomhelst ska jag försöka validera min liknelse så gott som möjligt. Ena halva av månen är delvis söt som text, uttrycken är precis lagom dramatiska för att flytet på texten ska kännas djupt. Men dikterna samlade här är inte bara djupa: de är tunga också – lagom melankoliska, lagom mörka. Dikterna stannar kvar inom en. Den där beska men söta eftersmaken av persimoner är ungefär den känslan som Yin Lichuans dikter lämnat efter sig i mitt huvud. Jag vet inte om jag kan beskriva vad det är jag känner men jag är fullständigt medveten om att jag fått i mig någonting nytt, fått smaka på en ny frukt, stil, verk, författarskap.

Jag är långt ifrån den bästa personen på att tolka dikter som inte är övertydliga (och den sorten är inte särskild kul att läsa ändå). Det tar tid att tolka poesi, förstå symboliken. Jag måste erkänna att jag inte alltid gör det. För mig är poesi lite som målningar – jag förstår dem kanske inte alltid, men de får mig att känna någonting. En av mina kinesiska vänner sa till mig någon gång på grund av alla chengyu (klassiska idiom som oftast men inte alltid skrivs med fyra kinesiska tecken) så är det inte lätt att översätta kinesiska till andra språk. Nu är det så att jag inte kan göra en jämförelse med originaltexten, jag kan trots allt endast döma den svenska översättningen; men jag har en känsla av att översättaren Göran Sommardal lyft fram precis de känslor som författaren velat förmedla. Det enda som jag undrar över en aning är bokomslaget. Hur vanligt är det egentligen att se författarens kropp på bokomslaget? Jag har möjligtvis fel men jag kan inte förmå mig själv att minnas särskilt många författares kroppar lyftas fram på det sättet, särskilt i litterära verk. Jag hittar överhuvudtaget inga andra ansikten bland Modernistas nyheter. Det får mig att undra kring hur asiatiska kvinnor porträtteras inom media (vilket mer ofta än sällan är ett explorativt sätt). Visserligen är det en rätt så smickrande men en aning stereotypisk cool poet känsla-bild på författaren, en bild som möjligtvis lyfter fram hennes författarskap men jag undrar om det inte vore finare med ena halva av månen på bokomslaget istället.

Av ingen kvinna född – ett halvhjärtat försök

by

Av ingen kvinna född
Författare Franck Bouysse
Utgivningsdatum 2021-05-26
Förlag Tranan
Översättare Lotta Riad
Originaltitel: Ne d’aucune femme
ISBN 978-91-89175-35-8

Vad har denna roman att bjuda på? Hemliga anteckningsblock, bryende präster, sålda flickor, grova våldtäcksmän, blod, mer blod, våld och till slut en häst. Prästen Gabriel får halvt-mystiskt tag på ett par anteckningsblock som har tillhört en avliden sinnessjukhus-patient. Han börjar läsa anteckningsblocken och lär känna ”Rosé” genom den berättelsen hon har antecknat. Såld till en godsherre av sina egna föräldrar innehåller Rosés berättelse en hel del mycket grova hemskheter, med få ljusa punkter (varav en av dem som sagt är en häst).  

Det var länge sedan jag läste en fan fiction, men jag kan slå vad om att jag läst bättre fan fiction än denna ”grymma saga”. Inte för att ”Av ingen kvinna född” är ”dålig” i sig. Denna roman bjuder på en del intressanta element. Dessa element är möjligtvis redan lite väl utforskade i litteraturvärlden, men det innebär inte att författare ska sluta ge sig på liknande teman. Problemet ligger inte i elementen. ”Av ingen kvinna född” är ett pussel som satts ihop på ett otillfredsställande sätt. Pusselbitarna går liksom inte ihop, hur man än försöker. Rent specifikt smälter språket inte väl ihop med texten, går inte hand i hand med handlingen eller karaktärerna eller någonting alls för den delen. Delvis är texten väl för melodramatisk, delvis innehåller den alltför många ”Jösses”, utan att ge det hela något syfte. Språket är menat att komplettera karaktärerna, men egentligen stämmer språket inte väl ihop med karaktärernas bakgrunder eller sätt att vara på. Låt oss ta Rosé som ett exempel. Hon ska tydligen inte ha fått särskilt mycket skolning, enligt en beskrivning i romanen är det menat att hon endast ska ha läst och skrivit av texter ur bibeln. Detta innebär i och för sig att hon ska vara kapabel till att skriva och läsa till en viss nivå, men frågan är varifrån hon har lärt sig att vara så pass melodramatisk i sitt språk. 

Problematiken slutar inte med språket. Handlingens halvhjärtade plot twists är rätt så onödiga, men det är väl de som bidrar till att denna roman får sagoelement. Faktum är att hela denna roman framstår som halvhjärtad. Av någon anledning får jag för mig att denna roman skulle passa mer som film, möjligtvis eftersom romanen saknar några tydliga karaktärer. Om ett par bra skådisar skulle lyckas att förvandla de platta karaktärer ur detta verk till åtminstone lite mer verkliga karaktärer med seriösa ansiktsuttryck, då skulle resultatet kanske bli bättre. Men ärligt talat är jag osäker på om det skulle vara värt ett försök.