Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

En protest mot antiasiatisk rasism: Tobias Hübinettes ”Svenska asiater”

by

Titel: Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet
Författare: Tobias Hübinette
Förlag: Verbal förlag 
ISBN: 978-91-89524-73-6
Utgiven: 2024.05.24

Det är skolavslutning. Jag ska ta studenten. Alla tjejer har på sig vita klänningar, alla killar har kostym på sig. Vi samlas tidigt för att dricka bubbel och umgås. Ett par timmar in på dagen börjar vi spela charader. Det är sommar och det är varmt. Stämningen är fin. Då händer det. Min grupp får en vit lapp som det står ”kines” på. Jag står mållös, för jag har ingen aning hur man skulle kunna visa en kines med sin kropp. Jag förstår inte ens varför ordet ”kines” skulle vara med i en charadlek. En person i gruppen föreslår att dra i sina ögon. Jag protesterar. Personen i fråga undrar om jag har ett annat förslag på hur man visar en ”kines”? Hen håller med mig om att det är rasistiskt, men kommer inte på något annat sätt. Jag försöker protestera vidare men överröstas av gruppen som vill vinna charadleken. En i gruppen drar sina ögon bakåt och alla skriker ”kines” och det blir det otrevligaste minnet från min skolavslutning. Minnet har etsat sig fast, och jag undrar fortfarande varför den där dumma lappen ens skulle behöva vara där. 

Detta är bara ett av de tiotals otrevliga rasistiska episoder som etsat sig fast i mitt minne, och som återspelats i mitt huvud medan jag läste Tobias Hübinettes Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet. Förutom minnen har jag även lyckats få otrevliga upplevelser medan jag läste boken. Ett av dem är när jag blev intresserad av Nam Lindbergs radiodokumentär Nyfiken på gul. ”Mamma kines, pappa japan” (2007) som nämns i denna studie och googlade titeln bara för att bli bombarderad av massa förslag på tik tok inlägg med taggen ”mamma kines, pappa japan, stackars barn”. Jag vågade inte öppna inläggen.

Tobias Hübinettes nya studie Svenska asiater är en studie av asiaters erfarenheter av antiasiatisk rasism och av asiaters plats i det nya mångfaldspräglade och genomsegregerade Sverige. Hübinette har i denna studie samlat ett otroligt stort antal texter skrivna av svenska asiater som han sedan analyserat och delat upp i fyra kapitel – kapitel 2 som handlar om antiasiatisk rasism i Sverige, kapitel 3 som berör den svenska gulinghumorn, kapitel 4 som behandlar könade föreställningar om asiater och det femte avslutande kapitlet som handlar om asiaternas plats i det nya Sverige. Mot bakgrund av resultaten av det senaste EU-valet och den växande främlingsfientlighet som råder var denna studie särskilt smärtsam att läsa (och jag är inte ens kapabel till att uppleva de här upplevelserna i första hand). 

Först och främst är denna bok mycket viktig i och med att asiater fortfarande är närmast osynliga i ett svenskt forskningssammanhang: enligt Hübinette har det tidigare inte existerat någon studie om den svenska antirasistiska rasismen, inte heller någon historik över den asiatiska invandringen till Sverige eller ens någon publikation om den asiatiska minoriteten i Sverige. Enligt Hübinette håller en svensk asiatisk minoritet på att växa fram, och sorgligt nog – men i och för sig inte särskilt förvånansvärt – är det antiasiatisk rasism som får alla de olika subkategorier av asiater att knytas samman. 

Hübinette låter en stor del av materialet tala sig för själv. Samtidigt är det endast en bråkdel av svenska asiater som nämns i materialet. Främst är det de adopterade som dominerar. Hübinette berättar att han inte hittat någon person i någon text som har ursprung i Brunei, Nordkorea eller Östtimor. Förhoppningsvis kommer det i framtiden att även finnas material skrivet av upphovspersoner med exempelvis bakgrunder från Södra Asien (exempelvis Indien) eller centrala Asien (Uzbekistan, Tadjikistan och så vidare) – grupper som överhuvudtaget inte nämnts i studien. I och med att den sistnämnda kategorin som världsdel till stor del var en del av Sovjetunionen fram tills det tidigare 90-talet är det kanske inte särskilt konstigt att gruppen är underrepresenterad i forskningssammanhang, men förhoppningsvis kommer det inte alltid att vara så. 

Avslutningsvis vill jag bara säga att trots att jag själv inte vet eller ens kan veta hur det är att gå ut och bli behandlat som ingenting annat än en stereotyp, en karikatyr eller ett skämt vill jag inte leva i ett samhälle där just denna sorts behandling är vardag för en minoritet som utgör så många som 241 000 människor. Jag vill inte att detta är vardag för någon. Medan rasism mot andra grupper uppmärksammats en hel del har asiater länge ignorerats, och många har kallats för ”finkänsliga” när de protesterat mot den rasism de upplevt. Hübinette har i denna studie samlat stora mängder av material som tillsammans blir en mycket betydelsefull protest mot någonting som inte borde föregå. 

Låt oss avsluta med ännu en episod: 

Jag äter middag med ett par bekanta. En man i sextioårsåldern frågar mig om jag är försiktig med mitt sockerintag, om jag kollar på ingridienslistorna på de koreanska varor jag köper när jag är i Sydkorea. Ja, det gör jag, svarar jag. Då ifrågasätter han mig, han undrar om jag ens vet hur man säger socker på koreanska. Ja, det gör jag, svarar jag. Han vill veta hur man säger socker på koreanska. Sol-tang (설탕), svarar jag. Då säger han: nä, sådär låter det väl inte. Först förstår jag inte vad han menar. Det tar mig ett tag att förstå att han förväntade att jag skulle säger något i stil med ”tjing-tjong”. Suck. 

Bokrecension: den mångfacetterade Djävulsboken av Asta Olivia Nordenhof

by

Titel: Djävulsboken
Författare: Asta Olivia Nordenhof
Förlag: Norstedts
Översättning: Johanne och Khashayar Naderehvandis
Utgiven: 2024-01
ISBN: 9789113111339

Tid: lite före midnatt. Låt: Mitskis Washing Machine Heart, Should’ve been me. Sällskap: Asta Olivia Nordenhof, och djävulen. 

Djävulsboken är den andra delen i en heptalogi utifrån branden på färjan Scandinavian Star. Utan att riktigt veta vad jag gav mig in på började jag med bok två i heptalogin, utan att ha läst den första delen. Däremot har jag bestämt mig att jag ska läsa alla de andra delarna. Jag kan inte stå emot att inte läsa dem när de väl blir publicerade. Enligt Norstedts slutade den första boken med att en man vid namn T. ringer huvudpersonen Kurt och övertalar honom om att investera i ett rederi. Djävulsboken handlar på sätt och vis om denne T., men i stället för att ”gå in i hans huvud” blir T. en sorts makaber skugga som hänger i tystnad över boksidorna. Kanske är T. djävulen själv.

Djävulsboken har lite med kryssningsbåtar att göra, och ändå finns det någonting ytterst klaustrofobiskt i Asta Olivia Nordenhofs prosa, någonting som stämningstvist påminner om ingenting annat än just en kryssningsbåt, eller snarare en kryssning som gått mycket fel. Titanic, M/S Estonia, Scandinavian Star, MV Sevol är alla namn associerade med obehagliga tragedier. Det påminner mig om Hotel California där man närsomhelst kan checka ut, men aldrig lämna stället. Det är nästan ironiskt att så många äldre män som tar Finlandskryssningen sjunger just den låten på karaoke. Jag brukade skratta åt det, men nu skrattar jag inte längre. Nu slits jag i bitar (pengarlappar) – allt tack vare Asta Olivia Nordenhof och de suveräna översättarna Johanne och Khashayar Lykke Naderehvandis.

Nå, är det då möjligt att älska under kapitalismen (frågan som författaren försöker svara på i den här boken)? Men frågan må lika gärna vara ”Är det möjligt att veta vad det är att älska under kapitalismen”? I sin bok Kapitalistisk realism försöker Mark Fisher att övertyga sina läsare om att det inte går att hamna utanför kapitalismen – vad man än gör, hur mycket man än kritiserar, hur mycket anti man än är –, vilket påminner mycket om den sortens klaustrofobi som Asta Olivia Nordenhof skapar i Djävulsboken. Jag vet inte om Nordenhof egentligen besvarar sin egen fråga i boken, däremot beskriver hon hur det går till när man älskar under kapitalismen (svaret är: med knivar). Men om kärlek är motsatsen till våld, då vet jag inte längre om det ens går att svara på någon av de här frågorna. 

Boken är uppdelad i fyra delar. En av de delarna är en novell som huvudkaraktären skriver medan hon befinner sig i karantän i en lägenhet i London. När karantänen är slut ska hon resa hem igen, och då ska novellen vara färdigskriven. Närheten varar lika länge som instängdheten. Själv sitter jag i vardagsrummet och kan inte slita mig från denna mångfacetterade berättelse – en dans på knivar med djävulen, ett skrik, ett manifest, en hymn till vad som kunde ha varit kärlek, men i stället blev en tunnel som leder en till någonting mycket mörkt (kanske är det botten av havet där en hel del sjunkna kryssningsbåtar nu vilar).  

Bokrecension: Ingela Strandbergs nya harmoniska diktsamling ”När jag var snö”

by

Titel: När jag var snö
Författare: Ingela Strandberg
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113130835
Utgiven: 2024.01.31

Det är inte lätt att recensera poesi, för att poesi inte alltid är lätt att förstå sig på. Här vågar jag hävda att poesi inte alltid ens är värt att försöka förstå sig på. Ibland bara känns poesi, in i märgen, och in i hjärtat; utan att behöva fullständigt förstås. Det går trots allt att känna för en låt på ett utländskt språk, utan att förstå själva låttexten. Denna lilla poesibok var däremot både enkel att förstå och enkel att känna för – kanske är känsla och förståelse inte alltid så olika egentligen. Hursomhelst går de hand i hand, om inte alltid så i alla fall i denna diktsamling. Faktum är att det mesta går väldigt väl ihop i Ingela Strandbergs nyaste diktsamling. 

I När jag var snö lyckas Ingela Strandberg skapa en mästerlig balans mellan det mörka och det ljusa. Diktsamlingen skulle kunna liknas med en yin och yang symbol där motsatserna hamnar i en harmonisk balans – liv och död, ljus och mörker, passivitet och aktivitet. Med andra ord är det mycket död i denna diktsamling, men även mycket liv. Den värld som Strandberg skapat i denna samling är full av motsatser, inte minst när det gäller de olika miljöerna, och trots det befinner sig byggarbetarna i fullständig harmoni med vitsipporna. Strandberg skriver om mycket, men i en sorts minimalistisk ton där det mörka inte tar över det ljusa och vice versa. Dikterna går aldrig i överstyr, tonen blir aldrig överdramatisk, trots styrkan i det skrivna. Inte heller är Strandbergs diktsamling så pass ”balanserad” så att den blir grå. Precis som yin och yang symbolen är det mörka och det ljusa i denna samling mycket tydliga i sin enskildhet, placerade mittemot varandra. Här och där blir dikterna till och med en aning vitsiga, vilket bidrar med en sorts lätthet eller luftighet till verket i sin helhet. 

När jag var snö gör mig hoppfull. Diktsamlingen möjliggör – åtminstone teoretiskt sett – harmonin i en situation som kan kännas allt annat än harmonisk. Om det är möjligt att människa och natur, liv och död, mörker och ljus kan hålla varandra hand i hand, finns det då inte åtminstone potential för att detta blir möjligt på annat håll också? Jag vet inte alltid vad Strandberg tänkte eller kände när hon skrev dessa dikter, men som läsare får jag en chans att hitta min egen mening i det skrivna. Jag vet inte om det var menat att jag skulle hitta hopp i detta verk eller inte, men det gjorde jag, och för det är jag tacksam för. Bland ”askan av liv” och ”djur i människohamn” har jag hittat något som får mig att vilja tro att det finns en möjlighet för motsatser att mötas utan att vilja eliminera varandra i den ena formen eller den andra. 

Bokrecension: De förlorade ordens bok av Pip Williams – en tankeväckande historisk roman

by

De förlorade ordens bok
Författare Pip Williams
Utgivningsdatum 2022-09-19
Förlag Historiska media
Översättare Annika Sundberg
Originaltitel The Dictionary of Lost Words
ISBN 9789180500265

Kanske kan man inte direkt bli kär i någon från första ögonkastet, men man kan i alla fall bli tillräckligt intresserad för att försöka ta reda på mer om personen. Likaså kan det vara med böcker – ett fint bokomslag, en spännande sammanfattning, eller möjligtvis en tilltalande framsida. Visst sägs det att man inte ska döma böcker efter omslaget, men ibland blir det svårt att låta bli. De förlorade ordens bok är definitivt en titel med ett intresseväckande klang. Hur kan ord egentligen gå förlorade? Hur tappas de bort? 

När vinnare skriver historia, och när dessa vinnare är män ur de högre skikten av samhället kan ord lätt gå förlorade. Har orden inte skrivits ner någonstans är det inte heller självklart att de kommer med i en ordbok. Det är inte vilket ord som helst som får komma med i en ordbok. Anses ordet vara fult eller vulgärt kan processen bli ännu mer komplicerad (Om man inte är Francis Grose). Den moderlösa huvudkaraktären Esme ur De förlorade ordens bok växer upp i skriptoriet där hennes far och andra lexikografer samlar ord till Oxfords alldeles första ordbok; men vilka ord är det som får komma med, och vilka ord kommer att kastas bort? Esme blir intrigerad av dessa frågor, och antar sig an uppgiften att skriva ner ord som har en liten chans att komma med i boken – fula ord, vulgära ord, ord som skulle vara omöjliga att hitta i en tidningsartikel, kvinnors ord. Detta blir hennes livs uppgift. 

Läsaren får följa med Esme på hennes resa genom början av 1900-talet, definierat i fula kvinnors ord. Esme börjar sedan en ung ålder samla på ord som inte självklart kommer att hamna i ordboken – ord som inte kan hittas i några tidningsartiklar eller vetenskapliga texter. Esmes samling av fula och vulgära kvinnors ord är kanske inte alltid korrekta, men de används i alla fall, så olikt många ord som står i ordboken – ord som gäller kvinnor men inte används av kvinnor. De ord Esme samlar på är levande, särskilt levande bland kvinnorna i saluhallen dit Esme går med sina små lappar för att samla ord. Esme går hand i hand med orden genom en föränderlig värld– genom graviditet, kvinnlig rösträtt, sjukdomar och krig. Kanske är orden det enda som är konstant, kanske är de hennes skatt, en skatt som inte bör gå förlorad. 

De förlorade ordens bok är en tankeväckande roman. Det är kanske inte en karaktärsdriven bok, men Esmes timida personlighet öppnar upp läsarens ögon för en hel del idéer och viktiga frågor som vi bör ställa oss själva. Vår samtid, våra känslor och tankar, hela vår existens, vilka lappar skulle den definieras med? Vilka lappar skulle jag definieras med? 

Nordiska gudasagor i levande och ny form

by

Nordiska gudasagor
Författare Katarina Harrison Lindbergh
Utgivningsdatum 2021-05-03
Förlag Historiska Media
ISBN 9789177896470

Jag tänkte börja denna recension med att ursäkta mig för att läsa den här lilla pärlan till bok alltför sent. Ursäkten: sagor – inkluderat gudasagor – är mysigast att läsa under de kalla månaderna av året. Vare sig denna ursäkt rättfärdigar mitt beteende eller inte, är jag mycket glad över att äntligen ha öppnat denna bok, och äntligen kunnat ha färdats bort till en sagovärld – så olik, och ändå så lik vår egen. 

Nordisk mytologi har varit populärt utomlands under de senaste åren, till stor del tack vare Neil Gaimans bok gällande ämnet, möjligtvis mer populärt än i själva Norden. Själv kom jag på att detta är första gången jag på riktigt kom i kontakt med nordisk mytologi. När jag säger kontakt menar jag självklart en sorts närmare kontakt, med tydliga skildringar och berättelser – sagor – som har en början och ett slut. Jag undrar hur många av oss som har hört lite här och där, men kanske aldrig satt oss ner och läst berättelserna från början till slut.  

Nordiska gudasagor är en relativt lättläst kort bok, berättad i en någorlunda lättsam ton, med djupa underströmmar som får läsaren att tänka till, och ett par mer sorgsna berättelser som hugger ens hjärta med skarpa dolkar. Om det är någonting jag gillar med förlaget Historiska media så är det klockrena urvalet av skarpa berättarröster – framför allt Katarina Harrison Lindbergh vars bok Dracula myt och verklighet också var mycket läsvärd –, författarröster som skickligt lyckas pendla mellan fakta och en sorts levande passion som gör texten spännande. Med andra ord är fakta och saga i perfekt harmoni hos Harrison Lindbergh. 

Två koncept i Nordiska gudasagor framstod som mest tankeväckande. Det första gäller tiden – ett slut som utmynnar i en ny början och en början som så småningom utmynnar i ett slut. Idén av världen som befinner sig i en cykel där det inte finns några definita slut eller början – på samma sätt som det är med de fyra årstiderna – var särskilt tydlig i denna skildring av nordiska gudasagor. Det andra konceptet som väckte stort intresse hos mig är de dödas rik, styrd av en vacker mörkögd Hel. Hel passade aldrig in i de levandes värld, och hennes mäktighet framhävs desto tydligare när hon får sin egen värld att vara i och styra över. Att hels värld är någonstans man hamnar för att man blir straffad är en missuppfattning. De dödas värld är en fridfull plats, där träden blommar och det växer smultron på marken. 

Den här vintern läser jag alltså nordiska gudasagor, drömmer mig bort till döda smultronställen och tänker på hur årstiderna förändras. Allt detta med hjälp av Historiska media och Katarina Harrison Lindbergh som än en gång publicerat en bok som uppskattas. När vintern tar slut kommer våren igen.