Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Nomader i fokus – en bok jag önskar jag läst i skolan: Kinchoi Lams Nomader: ett liv i rörelse

by

Författare och bildbokskonstnär: Kinchoi Lam

Översättning: Annika Meijer 

Bokförlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2024.08.13

ISBN: 978-91-89751-09-5

Nomader: Ett liv i rörelse är en bok jag önskar att vi hade fått läsa i samhällskunskapen under min skoltid. Den är lärorik, tydlig och underhållande. Den Hongkong-baserade bildbokskonstnären Kinchoi Lam har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa en bok som passar både barn och vuxna.

Från skolan minns jag hur mycket fokus som låg på andra världskriget – men hur lite vi lärde oss om världen utanför Europas gränser. Att inkludera grupper som inte nödvändigtvis tillhör en nationsstat skulle vara ett viktigt steg mot att skapa en mer varierad och inkluderande undervisning. Men boken fungerar inte bara i klassrummet – det är också en fin bok att läsa tillsammans hemma, kanske i soffan en kväll med sina barn.

Visserligen går boken inte särskilt djupt in på de olika nomadgrupperna, vilket är en svaghet. Men som en introduktion fungerar den utmärkt – ett första steg in i nomadgruppernas värld. För äldre läsare finns det gott om utrymme att fördjupa sig vidare, och för yngre barn kan boken bli en grund för samtal och nyfikenhet, kanske till och med en frågestund efter läsningen.

Lams beskrivningar fokuserar främst på nomadernas livsstil, med färgstarka illustrationer, särskilt av deras boendeformer. Något jag särskilt uppskattade var att Lam också lyfter de utmaningar nomader möter i dag – till exempel strikta nationsgränser och klimatförändringar. Att han väljer att ägna några sidor åt dessa samtida frågor för varje nomadgrupp känns både relevant och värdefullt.

Det finns förstås mycket mer att lära om nomadgrupper – inklusive grupper som till stor del har marginaliserats eller till och med försvunnit ur historieböckerna. Även om de inte tas upp i Lams bok, kom jag nyligen i kontakt med berättelser om resandefolket i Skottland (Scottish Travellers). När jag läste Sunset Song av Lewis Grassic Gibbon blev jag berörd av hur illa den gruppen behandlades, och hur nedsättande ord användes om dem. Efter att ha läst klart boken läste jag vidare i artiklar och blev chockad över den brutala historien – inklusive exempel på våld riktat mot resandefolket. Det påminde mig om hur mycket vi fortfarande har att lära. I det sammanhanget känns Lams bok som ett viktigt bidrag: den väcker intresse, väcker frågor – och visar att det finns många berättelser kvar att utforska.

Hanna Johanssons Body Double står ut

by

Titel: Body Double

Författare: Hanna Johansson

Förlag: Norstedts

Publiceringsdatum: 2025.02.19

ISBN: 9789113129099

Jag brukar inte börja mina recensioner på det här sättet, men: den här boken är en av de bästa jag har läst i år. Det finns ett par anledningar till att Body Double sticker ut bland de böcker jag har läst. Hanna Johansson har en litterär stil som jag tidigare inte sett hos särskilt många svenska författare. Jag var tvungen att dubbelkolla om boken verkligen inte var översatt från ett annat språk. Det gläder mig att författare med en distinkt stil, som skiljer sig från mängden, får bli publicerade. Det ger mig hopp.

Jag ska försöka förklara lite närmare vad jag menar med att Johansson har en distinkt stil. Hon använder ett bildligt språk som samtidigt är minimalistiskt. De detaljer hon återkommer till känns nästan symboliska: mineralvatten, brunt läppstift, olja i håret, en halvt uppäten kyckling, en rock. Alla dessa återkommande inslag blir den röda tråden i Body Double – en röd tråd som löper genom en gråblek väg. På så vis skapar Johansson starka scener med endast ett fåtal, noggrant valda detaljer. Resultatet blir först och främst estetiskt, men också fyllt av ett djupt lager av mystik: jag börjar undra vad det bruna läppstiftet symboliserar, vad den ständigt återkommande rocken betyder.

Det här är precis den sorts thriller jag vill läsa. Johanssons anonyma stad, människorna med de suddiga ansiktena, kvinnorna och deras identitet och icke-identitet. Jag tycker om hur jag själv blir en del av det anonyma, förkomna samhället hon beskriver.

Jag försökte komma på om jag hade läst något liknande tidigare, och den enda bok jag kunde tänka på var den franske författaren Emmanuel Carrères roman Mustaschen. De två romanerna befinner sig på ett liknande plan rent genremässigt, men deras litterära stilar skiljer sig markant åt.

Det första jag gjorde efter att ha läst ut Body Double var att köpa Johanssons debutroman Antiken. Jag vill ha mer av hennes kyliga porträtteringar, mer av det feminina, mer av brunt läppstift uppkallat efter vilsekomna kvinnor. Jag vill ha mer av den krypande känslan av stilrent obehag.

Valar, olja och vårt gemensamma öde i Petra Rautiainens ”Havets minne”

by

Havets minne

Författare: Petra Rautiainen

Utgivningsdatum: 2024.08.28

Översättare: Marjut Hökfelt

Förlag: Norstedts

ISBN: 9789113130453

När jag gick i gymnasiet hade jag en biologiuppgift där jag skulle skriva en uppsats om valar. Tyvärr blev jag sjuk precis när det var dags att skriva. Jag minns hur jag halvligger i min tonårssäng och försöker få ihop en uppsats som åtminstone ska bli godkänd. Jag läser om valar. Jag tänker på valar, omtöcknad och dimmig i huvudet. Hur förvirrad jag än är, blir det tydligt för mig hur viktiga valarna är för ekosystemet.  

Några veckor senare får jag reda på att jag fått högsta betyg på uppsatsen, trots att jag inte var i något vidare tillstånd när jag skrev den. Jag minns inte längre exakt vad jag skrev om valarna den gången, men sedan dess har jag känt en viss närhet till dem och deras öde.  

Valar, olja, människor och deras sammanflätade existens är just vad Petra Rautiainens ”Havets minne” handlar om. Rautiainens roman påminner en aning om Sanna Samuelssons ”Mjölkat” från 2023. Båda romanerna är ärliga i sina skildringar av djuren – valen, kon – och deras relation till människan. I ”Havets minne” möts än en gång det naturliga och det artificiella, det sinnliga och det destruktiva: valen och oljan. Valen reduceras inte till en liten bild på WWF:s hemsida eller en ”Rädda valarna”-pin på jackan – den blir något personligt, något som, trots sin storlek, lyckas krypa in under karaktärernas hud. ”Havets minne” är ett manifest i medkänsla. Men medkänsla kommer inte alltid lätt. Ofta står mycket i vägen.  

För ett par månader sedan satt jag vid middagsbordet med några koreaner som nämnde i förbifarten att de nyligen hade ätit valkött. Jag reagerade starkt, särskilt eftersom valjakt inte är lagligt i Korea. Jag hade alltid associerat Japan och Norge med valfångst, men inte Korea. Det är förbjudet att jaga val där, men om en val av misstag fastnar i ett fisknät blir det lagligt att sälja köttet. Därför är det inte ovanligt att valkött används vid förfädersriter.  

Det fick mig att undra: om det finns en efterfrågan på valkött, hur vanligt är det egentligen att valar fångas av ”misstag”? Är en olyckshändelse alltid en olyckshändelse?  

Vi lever i en värld där många liknande ”misstag” och ”olyckshändelser” sker. Hur vi hanterar vår samlevnad med naturen beror på en mängd faktorer. Faktum är att alla anpassar sig – och att många tvingas anpassa sig till sådant som är destruktivt. ”Havets minne” tar upp dessa frågor på ett både subtilt och djuptänkt sätt. Likt ”Mjölkat” väcker den tankar om hur även människan en gång i tiden var en del av havet, hur valen inte var det, hur våra öden korsas och möts någonstans i minnet – inte bara om valar, utan om vårt gemensamma öde.  

Elin Olaussons Gnistregn: En slow-burn med folktro och romantik

by

Titel: Gnistregn

Författare: Elin Olausson

Förlag: Ravenheart förlag

Utgivningsdatum: 2024-09-27

ISBN: 9789198915662

Det är riktigt intressant att även svenska författare har börjat skriva inom genren romantisk fantastik, eller romantasy som den kallas på engelska. Egentligen har den här genren nog funnits i Sverige också, men kanske i något andra former. Trots att det finns många olika nischer på stora plattformar som TikTok och Instagram verkar det som att romantasy-genren (och romance i allmänhet) har varit oerhört trendig på sistone. Den har blivit så populär att det till och med finns stora hyllor i bokhandlar som är dedikerade till böcker som är populära på TikTok, där majoriteten är antingen romantasy eller romance. Det råder en viss debatt om TikTok är bra för böckers framtid eller inte. Själv undrar jag hur en del av de nya trenderna kommer att påverka svenska läsares syn på exempelvis begreppet tantsnusk. I alla fall är det respektingivande att Elin Olausson har prövat sig på romantisk fantastik i sin nya roman Gnistregn.

Det är dessutom imponerande att Olausson har använt sig av svensk folktro i Gnistregn. Figurer som Näcken dyker inte särskilt ofta upp i nutida böcker, så att Olausson personifierar honom i denna genre känns både oprövat och nostalgiskt. För mig var det kanske lite för lite fantastik i Gnistregn, men jag har en känsla av att de kommande två böckerna i trilogin om bruket kommer att ha mer fantastik än den första. Romantiken är författarens största fokus, och den är verkligen slow-burn (ett begrepp som syftar på en berättarteknik där utvecklingen av handling, relation eller konflikt sker gradvis och över längre tid, snarare än att eskalera snabbt). Just den långsamma romantiken tillhör bokens charm – Olaussons stela, känslomässigt klumpiga, ovana och rentav obekväma karaktärer känns verklighetstrogna och är lätta att relatera till. I många populära engelska romantasy-böcker är karaktärerna ofta mer dramatiska, men Olaussons karaktärer är mer jordnära. Det kanske är därför det tar så lång tid för dem att komma någonvart med sina känslor och uttrycka dem. Om jag ska nämna något liknande, skulle det vara T. Kingfishers böcker om Paladinerna, där vissa karaktärer också tar tid på sig när det gäller kärlek och känslor. Definitivt charmigt!

Överlag har jag ganska blandade känslor kring Gnistregn. Folktroinspirationen var fantastisk, karaktärernas relationer var verklighetstrogna och handlingen var åtminstone intressant. Jag blir verkligen nyfiken på att få svar på de frågor jag har i de nästa två böckerna. Tyvärr hände inte särskilt mycket i den första boken om bruket. Den kändes mer som en introduktion än en fullständig bok. Visserligen var det en bra introduktion, men nu vill jag ha en riktig bok. Dessutom kändes det som att det var lite överflödigt att inkludera berättelser om hela tre par i en enda bok. Vi får se om de tre parens historier vävs ihop mer i de andra böckerna, men än så länge är jag tveksam till om det verkligen behövdes tre par. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dialogerna heller. Kanske har jag läst för många engelska böcker och är mer van vid längre dialoger och mer innehåll. För att inte avsluta på en alltför negativ ton: Camilla Borings bokomslag och illustrationer är suveräna! Det märks verkligen att det har lagts mycket tanke på dem.

Omöjliga val i Pest eller kolera av Emma Rendel

by

Titel: Pest eller kolera 

Författare: Emma Rendel

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsdatum: 2025-01-10

ISBN: 9789129749861

Det här är första gången jag skriver en recension av en barnbok. Det pirrar lite i magen. Men framför allt är det roligt att ha fått chansen att recensera Pest eller kolera. Jag läste den för mig själv som en godnattsaga häromdagen – och den fungerade faktiskt bättre än att räkna får.

Något jag verkligen kan uppskatta med vissa barnböcker är hur de kan läsas både av små och stora. Det finns mycket att tycka om med Pest eller kolera – texten är underhållande och illustrationerna roliga. Boken påminde mig om hur jag som barn kunde sitta uppe i ett träd, dingla med benen och försöka komma på bra pest eller kolera-frågor med mina vänner. Men att läsa barnböcker som vuxen handlar inte bara om nostalgi – det är som att ta tillbaka barndomen till här och nu.

Det finns ett barndomsmuseum i Edinburgh. Inte ett dockmuseum, inte ett brädspelsmuseum, utan ett riktigt barndomsmuseum där äldre besökare kan återuppleva sin barndom och yngre besökare kan få en inblick i tidigare generationers uppväxt. Museet bjuder på utställningar med barnböcker, gosedjur, dockor, spel och andra barndomsminnen. Barndomsmuseer är inte särskilt vanliga, men det verkar finnas åtminstone några i Storbritannien. Det är beundransvärt att sådana museer finns – platser tillägnade barndomen, där besökare, vare sig de är barn eller har varit det, kan få en glimt av den. Att läsa en barnbok kan vara en lika helande upplevelse, både för små och stora. Eftersom jag själv är vuxen läser och recenserar jag boken ur en vuxens perspektiv – vad det nu innebär – men Pest eller kolera är definitivt en bok som både vuxna och barn kan uppskatta.

De omöjliga frågorna i boken är särskilt underhållande. Vissa är omöjliga för att alternativen är fruktansvärda, andra för att de alla är alltför lockande. Min personliga favorit var frågan om vilka kompisar man skulle välja mellan: popstjärnor och youtubers, skogens alla djur, vem som helst som är död eller en robot som kan och vet allt. Popstjärnor, youtubers och roboten var ganska enkla att utesluta, men att välja bort ett av de två återstående alternativen var svårare. Att ha alla skogens djur som sina kompisar vore fantastiskt, men att få fika med sina döda förfäder, Jane Austen och Dostojevskij känns också lockande. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilken jag ska välja bort. Vad skulle du välja – pest eller kolera?