• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Fady Joudahs bok utan en titel […]

6 februari, 2025 by Anastasia Bark

Författare: Fady Joudah

Översättare: Johannes Anyurus & Athena Farrokhzads

Förlag: Norstedts 

Utgivningsdatum: 2024-11-24

ISBN: 9789113139845

Ibland känns det ofattbart att två olika personer, vid samma tidpunkt, kan ha så olika upplevelser. Här sitter jag i sängen med migrän och äter ett äpple, samtidigt som någon, i samma stund, sitter i sitt badkar och hoppas att en bomb inte ska falla ner på hens hus. Samtidigt har någon annan varken hus eller badkar att gömma sig i. Jag äter ett blodrött äpple, någon annan har blod som rinner längs dennes hud. Det känns inte rättvist, men å andra sidan är det få saker som känns rättvisa överhuvudtaget.

Egentligen vill jag inte använda min röst i den här recensionen för att berätta hur orättvist jag tycker att saker och ting är. Jag vill bara konstatera att mycket känns ofattbart.

Den här recensionen är svår att skriva. Jag vet inte riktigt vad jag ska bidra med. Jag vet inte vilken vinkel jag ska recensera Fady Joudahs dikter utifrån. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men samtidigt så lite jag faktiskt vill säga. En del av mig vill bara sitta en stund i tystnad och tänka på Joudahs ord, låta dem sjunka in, djupt i hjärtat. Hur som helst ska jag göra ett så gott försök som möjligt med den här recensionen – i ord som jag hoppas återspeglar åtminstone någon sorts meningsfull tystnad.

Jag vill börja med att säga att jag inte bedömer dikter litterärt. Jag är inte tillräckligt mycket av en expert för att göra det. I stället bedömer jag dikter och lyrik utifrån vad de får mig att känna – och de här dikterna fick mig att känna mycket. Om det finns någon litterär kommentar som bör lyftas fram, så är det Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads suveräna översättning av Fady Joudahs dikter. Bland det ofattbara finns nämligen även översättningar av dikter. Som någon som inte arbetar med översättning kan jag ändå ana hur det går till när prosa översätts, men att kunna återge ett djupt känslotillstånd i en samling översatta dikter – det kan jag inte annat än att förundras över.

Det är alltid lite synd att inte kunna läsa dikter i deras originalform, men att åtminstone få en inblick i det Fady Joudah har skrivit är jag tacksam för. Översättarna har lyckats fånga ett djupt känslotillstånd, skrivet i blod.

Dikter – för mig i alla fall – handlar sällan om förståelse. Jag kan inte förstå det Fady Joudah känner. Jag kan egentligen inte fullt ut förstå hur någon annan känner sig. Däremot kan jag känna. Om än bara en bråkdel av det Joudah skriver, så kan jag ändå känna det.

Vad är det då jag känner? Tystnaden. Sorgen. Ljuset, livet och kärleken. Jag känner att jag måste läsa vartenda ord i den här boken, trots att huvudet bultar, trots att jag kanske inte borde sitta uppe med en bok i knäet. Jag känner att jag vill applådera – från de första raderna i den här diktsamlingen, fram till det sista ordet i Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads efterord. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: [...], Fady Joudah, Norstedts

Svag prosa, starkt karaktärsbygge i ”Bärarn” av Linnéa Wikman

21 oktober, 2024 by Anastasia Bark

Titel: Bärarn

Författare: Linnéa Wikman

Förlag: Swedish Zombie

Utgivningsdatum: 2024.05.31

ISBN: 9789189115507

”Bärarn” är egentligen en ganska underlig bok. Jag skriver den här recensionen ett par månader efter att faktiskt ha blivit klar med boken. Det tog ett tag att samla mina tankar kring vad jag läst och känt kring denna bok. Låt oss dela upp det i en del gällande prosan och en annan del gällande karaktärsbygget. 

Å ena sidan var jag inte imponerad av språket i boken. Det flyter inte på. Den taggiga prosan skulle kunna ha finslipats mycket mer och blivit avsevärt mycket mer suverän. Texten är liksom stel, och varken styckena eller ens meningarna verkar riktigt hänga ihop med varandra. Hade prosan flutit på mer hade också min läsupplevelse varit mycket bättre. Samma sak kan man säga om de olika formerna författaren växlar mellan. De är rentav onödiga. De kursiva smått poetiska bitarna här och där i texten framstår som klyschor och inget annat. Det ena hänger helt enkelt inte ihop med det andra. Texten blir kantig, tillkonstlagjord. Här gjorde Wikman inte riktigt rätt. 

Å andra sidan har vi själva berättelsen, upphöjd av dess huvudkaraktär Veira var förstahandsperspektiv vi får följa i boken . Berättelsen är denna boks största styrka. ”Bärarn” är gripande och skräckinjagande. Här har författaren Linnea Wikman gjort ett utomordentligt jobb i att skapa en destruktiv berättelse om en tragisk karaktär som det stundvis går att känna sympati för. Det känslomässiga tillståndet huvudkaraktären går igenom är på samma gång igenkännlig och främmande. Trots att prosan inte bjuder på mycket, är det lätt att dyka in i Veiras känslotillstånd, och fastna där en stund. Veira och hennes känslor blir verkliga, verkligt rysliga till och med. Där har Wikman verkligen gjort rätt. 

Huvudkaraktären Veira är den som räddar berättelsen. Hon är också den som förstör en hel del (minst för sig själv), men om det finns någon anledning till att denna bok har etsat sig fast rätt väl i mitt minne så är det Veiras karaktär. Hon är minst sagt tragisk. Destruktiv. Fylld med trauma som varken hon eller de omkring henne vet hur de ska hantera. I stället för att placera Veira på den moraliska skalan, eller ens rättfärdiggöra (eller döma) hennes beteende finns det kanske en poäng i att bara försöka känna det hon känner, att vara med på hennes resa från och till undergång. Veiras ständiga förstörelse av allt omkring sig, tillsammans med hennes innersta begäran att få vara god skapar en komplex karaktär som fortfarande hemsöker mig då och då i mina tankar.

Under höstsäsongen kan det vara rätt mysigt att läsa liknande skräckinjagande gotiska berättelser inspirerade av folktro. Jag läste en annan gotisk berättelse med liknande teman denna höst. Jag tänker inte säga vilket det andra verket var, men om man jämför de två går det definitivt att säga det följande: ”Bärarn” må ha sina svaga sidor, men räddas av den komplexa karaktärsskildringen, den andra boken däremot har en fin gotisk prosa, men blir tyvärr plattad ner något otroligt av de värdelöst tråkiga karaktärerna utan någon som helst komplexitet. Om jag fick välja mellan de båda skulle jag hundra gånger om välja ”Bärarn”. 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bärarn, linnea wikman, swedish zombie

Bokrecension: En berättelse om en betydelsefull epok i modern svensk historia; ”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson

8 september, 2024 by Anastasia Bark

Titel: Det förlorade paradiset; Berättelsen om Konsums Uppgång och fall

Författare: Sara Kristoffersson

Förlag: Volante

Utgivningsdatum: 2024.04.12

ISBN: 9789179653545

”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson skulle kunna ha varit en berättelse om ett kungadömes, en dynastis, en epoks uppgång och fall (se ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire”), kanske är det också så. I den konservativa akademiska värld jag råkat trampa in i finns det hierarkier om vad som är väsentligt och vad som inte är det inom ämnet historia. Politik och ekonomi står högt uppe i hierarkin. Kultur – inte så mycket. Designhistoria vill ingen ens höra talas om. Just designhistoria kan däremot säga mycket om det förflutna och dess skugga(?) över vår samtid. Designhistoria kan även säga mycket om det ovanstående, om ämnen som enligt mer konservativa historiker faktiskt är betydelsefulla. Den berättelse som Sara Kristoffersson berättar i sin nya bok är bestämt betydelsefull. Betydelsefull är den för att den skildrar förgångna svenska ideal, ideal som liksom fram till idag blivit ett märke för Sverige själv. Kristoffersson skildrar inte bara ett företag med ett bäst före, hon skildrar även ett Sverige med ett bäst före, denna gång inte i blågult utan blåvitt. 

En del som Sara Kristoffersson pratar om i den här boken har jag sett i den ena och den andra historiska uppsatsen, men aldrig tillsammans, och aldrig i en lika underhållande skildring som denna. Den här blåvita boken passar på sätt och vis in i en tid som präglas av nostalgin för det ena och det andra (i boken ”Vit Melankoli” pratar Catrin Lundström och Tobias Hübinette exempelvis om en nostalgi relaterad till förlusten av både det vita, homogena Sverige och det färgblinda, solidariska Sverige). Vintage är väl dessutom fortfarande inne, är det inte så? 

”Det förlorade paradiset” är på sätt och vis nostalgisk, och delvis beskriver den Konsums uppgång och fall i tämligen melankoliska drag, men Kristoffersson förhåller sig kritiskt till ämnet hon beskriver. Många av skildringarna i denna bok är klockrent ironiska. Skildringarna gällande Domus varuhus baskläder är rentav skrattretande. Om det finns någonting som Kristoffersson beskriver med ett bias så är det väl avskyn mot polyester, och den biten har jag lätt att hålla med henne om. 

”Det förlorade paradiset” är lika underhållande som den är lärorik.  Kristoffersson diskuterar stora och små idéer som påverkat det svenska samhället i stort. Inte bara det, utan även idéer som påverkat andras bild av Sverige. Detta är inte bara en berättelse om Konsum utan även om Olof Palme, om folkhemmet, om välfärdssamhället Sverige. Konsum må ha fallit, men ideologin relaterad till Konsum har haft en påverkan på bilden och marknadsföreningen av Sverige under en period längre än Konsums bäst före: November 2001.

Du är vad du äter. Du är vad du köper. Jag vet ärligt talat inte om jag håller med fullständigt. Däremot måste det väl stämma att vad vi handlar och var vi handlar säger en hel del om oss och den tid vi lever i.

Arkiverad under: Bokrecension, Toppnytt Taggad som: det förlorade paradiset, Sara Kristoffersson, volante

Bokrecension: Sanna Samuelssons ”Mjölkat”

24 augusti, 2024 by Anastasia Bark

Titel: Mjölkat

Författare: Sanna Samuelsson 

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Utgivningsdatum: 2023.08.11

ISBN: 9789100199357 (2023-08-11); E-bok, epub2, 9789100199364 (2023-08-11); Pocket, 9789100806767 (2024-06-07)

Om man går in på instagrams föreslaget innehåll (inställningar) får man sedan ungefär ett år tillbaka sedan välja om man som användare vill ha politiskt innehåll begränsat eller inte. Begränsat innehåll får man automatiskt. Vill man som användare inte ha begränsat innehåll måste man själv ändra det i inställningarna. Enligt instagram påverkar denna funktion förslag i Utforska, Reels, flödesrekommendationer och föreslagna användare, men inte innehållet från konton man följer. Nå, vad innebär då politiskt innehåll? Instagram beskriver politiskt innehåll på följande sätt: ”I politiskt innehåll nämns sannolikt regeringar, val eller sociala frågor som påverkar en grupp personer eller ett samhälle i sin helhet” (instagram). Om instagrams definition låter någorlunda vettig, tja, då tillhör Mjölkat definitivt politiskt innehåll. Hipp Hipp Hurra!  I och för sig är det svårt för mig att komma på någonting som inte skulle räknas som politiskt innehåll så länge man håller sig till instagrams konfysa version av konceptet. En kopp latte med hashtagen #foodstagram #coffeeaddict #morningcoffee skulle väl inte räknas som politiskt innehåll? Men vänta lite, är inte latten mjölkad den med? 

Jag gillar böcker som får mig att tänka till. Jag försöker i alla fall att gilla böcker som får mig att tänka till. Ibland läser jag visserligen en bok som inte väcker särskilt många tankar, men även lite mindre djupa böcker innehåller latten. Saken är den att böcker som får en att tänka till oftast är politiska på ett eller annat sätt. Toni Morrison (Beloved, The Bluest Eye) fick i en intervju (Charlie Rose, 1998) frågan om hon kunde föreställa sig att skriva en roman som inte fokuserade på ras. Som svar sade Morrison att även Tolstoj, Zola, James Joyce skriver om ras. Hon använder sig av utrycket raced, att i stort sett allting är raced. Vissa ämnen är svåra att undvika – politik bland annat. Det beror väl på var gränsen går. 

Men låt oss återvända till Mjölkat. Mjölkat är antingen väldigt politisk, eller så är den inte ett dugg politisk (så blir det när saker och ting krockar, motsatser möts, neutraliseras). Delvis stolt, delvis skamset skildrar Sanna Samuelsson en miljö präglad av natur blandad med maskineri – en chimär av den svenska landsbygden. Här och där är skildringarna bittra, på gränsen till arga, stundom till och med passionerade; men – och här vill jag verkligen inte klandra Samuelsson utan snarare… ja, vem ska man egentligen klandra? – i sin helhet är Mjölkat liksom mer eller mindre hopplös. Det finns inte mycket i Samuelssons skildringar som är särskilt mörkt i sig, men romanen tar sig inte riktigt någonstans. Mjölkat skulle kunna ha varit flera hundrasidor längre och inte kommit fram till särskilt mycket mer. Boken är otillräcklig, berättelsen kort, konflikterna olösta; som läsare fastnar jag någonstans, med ena foten i kodynga och den andra i smält asfalt – vilket är just varför jag inte kan sluta tänka på den, och om jag inte kan sluta tänka på en bok, då vet jag att den är läsvärd. Särskilt när prosan är lika suverän som den är i det här fallet.

Vem vet, kanske det finns hopp i det hopplösa? De hopplösa tankarna kanske väcker hopp? Likaså är det väl med politiken, och med korna vars känslomässiga ögon säger lika mycket som denna bok (alltså riktigt mycket).

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Albert Bonniers Förlag, Mjölkat, Sanna Samuelsson

En protest mot antiasiatisk rasism: Tobias Hübinettes ”Svenska asiater”

7 juli, 2024 by Anastasia Bark

Titel: Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet
Författare: Tobias Hübinette
Förlag: Verbal förlag 
ISBN: 978-91-89524-73-6
Utgiven: 2024.05.24

Det är skolavslutning. Jag ska ta studenten. Alla tjejer har på sig vita klänningar, alla killar har kostym på sig. Vi samlas tidigt för att dricka bubbel och umgås. Ett par timmar in på dagen börjar vi spela charader. Det är sommar och det är varmt. Stämningen är fin. Då händer det. Min grupp får en vit lapp som det står ”kines” på. Jag står mållös, för jag har ingen aning hur man skulle kunna visa en kines med sin kropp. Jag förstår inte ens varför ordet ”kines” skulle vara med i en charadlek. En person i gruppen föreslår att dra i sina ögon. Jag protesterar. Personen i fråga undrar om jag har ett annat förslag på hur man visar en ”kines”? Hen håller med mig om att det är rasistiskt, men kommer inte på något annat sätt. Jag försöker protestera vidare men överröstas av gruppen som vill vinna charadleken. En i gruppen drar sina ögon bakåt och alla skriker ”kines” och det blir det otrevligaste minnet från min skolavslutning. Minnet har etsat sig fast, och jag undrar fortfarande varför den där dumma lappen ens skulle behöva vara där. 

Detta är bara ett av de tiotals otrevliga rasistiska episoder som etsat sig fast i mitt minne, och som återspelats i mitt huvud medan jag läste Tobias Hübinettes Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet. Förutom minnen har jag även lyckats få otrevliga upplevelser medan jag läste boken. Ett av dem är när jag blev intresserad av Nam Lindbergs radiodokumentär Nyfiken på gul. ”Mamma kines, pappa japan” (2007) som nämns i denna studie och googlade titeln bara för att bli bombarderad av massa förslag på tik tok inlägg med taggen ”mamma kines, pappa japan, stackars barn”. Jag vågade inte öppna inläggen.

Tobias Hübinettes nya studie Svenska asiater är en studie av asiaters erfarenheter av antiasiatisk rasism och av asiaters plats i det nya mångfaldspräglade och genomsegregerade Sverige. Hübinette har i denna studie samlat ett otroligt stort antal texter skrivna av svenska asiater som han sedan analyserat och delat upp i fyra kapitel – kapitel 2 som handlar om antiasiatisk rasism i Sverige, kapitel 3 som berör den svenska gulinghumorn, kapitel 4 som behandlar könade föreställningar om asiater och det femte avslutande kapitlet som handlar om asiaternas plats i det nya Sverige. Mot bakgrund av resultaten av det senaste EU-valet och den växande främlingsfientlighet som råder var denna studie särskilt smärtsam att läsa (och jag är inte ens kapabel till att uppleva de här upplevelserna i första hand). 

Först och främst är denna bok mycket viktig i och med att asiater fortfarande är närmast osynliga i ett svenskt forskningssammanhang: enligt Hübinette har det tidigare inte existerat någon studie om den svenska antirasistiska rasismen, inte heller någon historik över den asiatiska invandringen till Sverige eller ens någon publikation om den asiatiska minoriteten i Sverige. Enligt Hübinette håller en svensk asiatisk minoritet på att växa fram, och sorgligt nog – men i och för sig inte särskilt förvånansvärt – är det antiasiatisk rasism som får alla de olika subkategorier av asiater att knytas samman. 

Hübinette låter en stor del av materialet tala sig för själv. Samtidigt är det endast en bråkdel av svenska asiater som nämns i materialet. Främst är det de adopterade som dominerar. Hübinette berättar att han inte hittat någon person i någon text som har ursprung i Brunei, Nordkorea eller Östtimor. Förhoppningsvis kommer det i framtiden att även finnas material skrivet av upphovspersoner med exempelvis bakgrunder från Södra Asien (exempelvis Indien) eller centrala Asien (Uzbekistan, Tadjikistan och så vidare) – grupper som överhuvudtaget inte nämnts i studien. I och med att den sistnämnda kategorin som världsdel till stor del var en del av Sovjetunionen fram tills det tidigare 90-talet är det kanske inte särskilt konstigt att gruppen är underrepresenterad i forskningssammanhang, men förhoppningsvis kommer det inte alltid att vara så. 

Avslutningsvis vill jag bara säga att trots att jag själv inte vet eller ens kan veta hur det är att gå ut och bli behandlat som ingenting annat än en stereotyp, en karikatyr eller ett skämt vill jag inte leva i ett samhälle där just denna sorts behandling är vardag för en minoritet som utgör så många som 241 000 människor. Jag vill inte att detta är vardag för någon. Medan rasism mot andra grupper uppmärksammats en hel del har asiater länge ignorerats, och många har kallats för ”finkänsliga” när de protesterat mot den rasism de upplevt. Hübinette har i denna studie samlat stora mängder av material som tillsammans blir en mycket betydelsefull protest mot någonting som inte borde föregå. 

Låt oss avsluta med ännu en episod: 

Jag äter middag med ett par bekanta. En man i sextioårsåldern frågar mig om jag är försiktig med mitt sockerintag, om jag kollar på ingridienslistorna på de koreanska varor jag köper när jag är i Sydkorea. Ja, det gör jag, svarar jag. Då ifrågasätter han mig, han undrar om jag ens vet hur man säger socker på koreanska. Ja, det gör jag, svarar jag. Han vill veta hur man säger socker på koreanska. Sol-tang (설탕), svarar jag. Då säger han: nä, sådär låter det väl inte. Först förstår jag inte vad han menar. Det tar mig ett tag att förstå att han förväntade att jag skulle säger något i stil med ”tjing-tjong”. Suck. 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: antiasiatisk rasism, svenska asiater, Tobias Hübinette, verbal förlag

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

One to One: John & Yoko Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Uppskjuten tid Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

The Legend of Ochi Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett … Läs mer om Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in