• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Gustav Krantz

Krönika: Fredrika Bremer hade enorma försäljningssiffror

8 januari, 2020 by Gustav Krantz

Ny forskning visar hur berömd och läst Fredrika Bremer var av samtiden med enorma försäljningssiffror i USA och England bland annat. Att hon var feminist, eller kvinnosakskvinna (detta fantastiska ord!) som kämpade för kvinnors myndighet, gör henne inte mindre aktuell. För 20 år sedan firades 200-årsjubiléet av Bremers födelse med en forskningsantologi och sedan dess har det kommit två biografier. Poddar, som Bildningspodden och UR:s Bildningsbyrån, har avsnitt som avhandlar författarinnan. Kort sagt: Bremer är på tapeten.

Familjen H***, en av de mest kända romanerna, publicerades i två längre avsnitt i samlingsvolymerna Teckningar utur hvardagslifvet del 2-3 runt 1830. Familjen H*** har kommit att kallas Sveriges första realistiska roman. För det är just vardagslivet som står i fokus. Vi får följa husrådinnan Beata Hvardagslag som fått anställning hos den välbärgade familjen. Där ska hon vara till hjälp där det behövs, med “råd och dåd” till de vuxna barnen när de har bekymmer med till exempel vem de ska gifta sig med. Och det är inga små problem.

Det är en del samhällskritik, ett årtal där samhällskritik inte fick förekomma i, särskilt inte av kvinnor. Det är här storheten i boken ligger, att hon på ett listigt sätt smyger in kritiken, och står upp (innan “stå upp” betydde “gå med i en facebookgrupp”), för kvinnors rätt att höras och att skriva.

Tyvärr stannar nog storheten just där. För en modern läsare, som inte grottat ner sig i forskning om Bremer, finns tyvärr inte mycket att hämta. Romanbygget har en del i övrigt att önska, bland annat långa delar som är i princip helt onödiga, en uppsättning karaktärer som är svåra att bry sig om, till och med Beata själv. De melodramatiska utropen över 30 sidor är minst sagt passé. Min favorit bland Sveriges litteraturvetare, Göran Hägg, kallar kärleken i Bremers böcker “könlös”. En korrekt beskrivning, för kärleksskildringarna är onekligen daterade.

Bremer är intressant som historisk person och resenär. Hon reste en hel del, bland annat till Kuba. Det är bra läsning!

Vill ni läsa Bremer och Famillen H finns en utmärkt textkritisk utgåva på litteraturbanken.se. Helt gratis och med den herrliga 1830-talsstavningen bevarad.

Arkiverad under: Krönikor, Litteratur och konst, Toppnytt

Jan Guillou rasar över säsong 3 i Vår tid är nu

20 december, 2019 by Gustav Krantz

Jan Guillou rasar. Han menar att vänstersekten i TV-serien Vår tid är nu inte porträtteras på ett rättvist sätt. De riktiga vänstersekterna höll inte på så länge som till 1971 som de gör i serien. Inte heller spionorganisationen IB är historiskt korrekt beskrivet. Det är antingen illvilligt eller satir. Men kanske mest troligt är att det handlar om okunnighet, enligt Guillou:

“Det handlar kanske mer om okunnighet, alltså författarna är födda 68 och 72. De har inga personliga erfarenheter av saken och de har anammat den populära högerversionen av den galna vänstern”, säger Jan Guillou till Expressen.

Premissen för att göra en historiskt korrekt, eller trovärdig, serie är alltså att manusförfattarna själv varit med om de exakta händelserna de skriver om. Det blir alltså svårt att göra en serie om det trettioåriga kriget (för att inte tala om Arn), och om några decennier omöjligt att göra en trovärdig/korrekt serie om andra världskriget. Alla förstår ju att detta är trams. Det Guillou försöker med är att undergräva trovärdigheten för de unga manusförfattarna, en vanlig härskarteknik.

Premiss nummer två är nästan lika dum. När Guillou säger att det skulle röra sig om “Historieförfalskande lägerelds-TV om vänstern”, har han nog glömt att det är en dramaserie. Fiktion. Hittepå. Den behöver inte vara historiskt korrekt. Den gör inga anspråk på att vara historiskt korrekt. Att den “bygger på verkliga händelser” betyder inte att det är ett historiskt dokument. Även detta vet alla. Inte minst Jan Guillou som skrivit “ett 30-tal romaner och ett tjugotal fackböcker”, något FiB Kulturfront inte glömmer bort att nämna.

Manusförfattarna går i svaromål. Helt i onödan. Tre ord hade räckt: Det är fiktion. Det är som att hela fake news-diskussionen har gått överstyr. Nu är det rimligt att kritisera något som inte utger sig för att vara sant för att det inte är sant. Visst är det bra att komma med invändningar och ett ytterligare tillfälle för Guillou att prata om IB, men jag tror man behöver sätta lite större tilltro till publiken. Ingen tror att det gick till exakt så där, bara för att det var med i en tv-serie.

Det är en del man får hacka i sig när man tittar på icke-dokumentära produktioner. Till exempel att den enda fysiska skillnaden en person visar upp på trettio år är ett par nya glasögon. Eller att Felix Herngren är en hårding.

Arkiverad under: Krönikor, Toppnytt

Konsertrecension – Lars Winnerbäck i Halmstad

4 november, 2019 by Gustav Krantz

Bild från den förra turnén med Lars Winnerbäck Foto: Thomas Johansson

Recension – Lars Winnerbäck i Halmstad 3/11. Betyg: 5

Albumaktuelle Lars Winnerbäck gjorde sitt andra stopp på turnén i Halmstad igår. Tyvärr inte helt fullsatt, men mycket god stämning ändå. 

Han inleder precis som på nya skivan Eldtuppen med “Tror jag hittar hem” och tappar bort sig lite i texten på ett charmigt Winnerbäckst sätt. Efter detta går det bara bättre och bättre fram till avslutande “Solen i ögonen”. Däremellan hinner han avverka en rad hits och låtar från nya albumet. En del gamla klassiker får ny tappning och det malande och melankoliska soundet från nya albumet lyser igenom även i dem. Till uppväxtskildringarna Söndermarken och Granit och morän spelas bakgrundsfilmer på bildskärmarna, vilket ger hela konserten en fin inramning.  

Winnerbäck är som bekant ingen stor talare mellan låtarna, därför blir det extra trevligt när han släpper in publiken lite närmare och berättar en kort bakgrundshistoria till låtarna, som innan Utkast till ett brev, där han ser tillbaka på en tuff period i livet. Han hade så många bra idéer om vad han skulle kunna göra istället för att sitta i den där ensamma lägenheten. Vi gamla fans nickar igenkännande och vet precis vilken låt som ska komma och de nya fansen får en liten inblick i hans liv, och det blir en av höjdpunkterna under kvällen.

Mitt konsertsällskap gjorde en klok analys. Det är i de långsammare partierna låtarna skiljer sig åt mest och sticker ut, medan låtarna i högre tempo “låter lite likadant”. Det ligger något i detta. För spelningen är som bäst i de lugna, och får man säga deppiga, partierna. Bäst är Ingen soldat med kompsång av Therese Johansson som sjunger bättre än alla tidigare bandmedlemmar. Jag brukar aldrig fundera på hur trummisen agerar i ett band men nu fick jag verkligen anledning att göra det. Jonna Löfgren från Glasvegas är otrolig och lyfter hela konserten ett par snäpp.

De två timmarna går alldeles för snabbt. Det är nog min enda invändning. Och ni som inte säkrat er biljett ännu har fortfarande chansen på ett par platser i landet.

Setlist:

Tror jag hittar hem
Paradiset
Måste vara två
Där elden falnar
Åt samma håll
Eldtuppen
Skulle aldrig hända oss
Järnvägsspår
Mareld
För dig
Elden
Elegi
Över gränsen
Utkast till ett brev
Granit och morän
Ingen soldat
Hur och vem och vad
Söndermarken
Kom ihåg mig
Hymn
Hugger i sten
Solen i ögonen

Arkiverad under: Recension, Toppnytt

Krönika om Nobelpriset: Rätt eller fel att skilja på konstnär och verk?

12 oktober, 2019 by Gustav Krantz

Foto: Colourbox.com

I våras tog Angela Merkel ner de två tavlorna målade av nazisten Emil Nolde från väggarna på sitt kontor. Tavlorna skulle till en utställning, men kom aldrig tillbaka. Debatten var given: kan (och bör) man skilja på konstverk och konstnär? Angela Merkel med tillhörande stab verkar till slut ha kommit fram till att de nazistiska impressionistiska akvarellmålningarna spred för dålig stämning i arbetslaget. Eller så hade de bara tröttnat. Ännu troligare är kanske att de länge tyckt att det är orimligt att landets högsta ledare har nazikonst på väggarna och tog tillfället att göra sig av med dem. 

Vad har detta med Nobelpriset i litteratur att göra? Jo, Svenska Akademien beslutade att tilldela Peter Handke 2019 års pris. Han har enligt Amerikanska PEN “underminerat den historiska sanningen och erbjudit offentligt bistånd till utövare av folkmord”. Handke har stöttat Milosevic och talat på dennes begravning. Svenska Akademien ger oss nu chansen att återigen diskutera om man kan och bör särskilja författare och verk. Det är uppenbart vilken sida de själva ställer sig på och kommentarer det kontroversiella valet med att  “det är för hans litterära förtjänster som han får priset”. Akademiens kritiker menar, helt väntat, att man med priset försvarar, eller med ett populärt uttryck, normaliserar hans åsikter. Det gör man givetvis inte.

Om det är något man vet om Svenska Akademien så är det ju att de inte bryr sig om annat än litteraturen, även om man började undra när Bob Dylan tilldelades priset. Valet av Handke kan nog ses som det slutgiltiga beviset för att det enbart är litteraturen som styr vem som tilldelas priset. Akademien har aldrig brytt sig om rådande trender eller att vara politiskt korrekta. Den numer bortglömde komikern Soran Ismail sa i ett program i SVT för ett par år sedan att “någonting som ÄR kan väl ändå få VARA”, när han diskuterade med en person som var helt öppen med sin rasism och som förnekade förintelsen. Jag är förmodligen den enda person i Sverige som minns och bär med mig det här citatet. Men det är viktigt. Låt Nobelpriset i litteratur var just ett pris för litteratur. Greta Thunberg kan inte få alla priser. Det vill säga: en pristagare behöver och kan inte vara moraliskt helt ren och oskuldsfull. Jag ogillar sluttande plan-teorier, men när man börjar väga in pristagares åsikter finns det snart inget litteraturpris för litteraturen. Akademien gör säkerligen en grundlig research innan de bestämmer sig, men det sluttande planet i det här fallet skulle kunna sluta med samma moraliska och juridiska genomgång som inför ministerutnämningar i Sverige. Rökt marijuana = OK. Svart städhjälp = offentlig avbön och sparken.

Kanske står en bok av Peter Handke i hyllan bredvid de nu borttagna Nolde-tavlorna i Merkels arbetsrum. Vad ska hon i så fall göra av dem? Bokbål är inte ett alternativ. Än så länge.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Litteratur och konst, Toppnytt

Bokrecension: Utan nåd av Fredrik Virtanen

11 juni, 2019 by Gustav Krantz

Utan nåd
Författare: Fredrik Virtanen
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9788293670575
Förlag: Gloria Forlag AS

Fredrik Virtanen var en av de 34 kända männen som blev utpekade från oktober 2017 till januari 2018. Han var också en av de 33 som inte dömdes för brott. Den enda som blev dömd var den så kallade Kulturprofilen. Trots detta blev Virtanen av med jobbet, mordhotad och mer eller mindre tvingad att fly utomlands.

Utan nåd är Virtanens egen berättelse om vad som hände under revolutionshösten 2017 och dess efterspel. Han börjar med en beskrivning av sitt tölpaktiga liv och beteende fram till och med år 2007. Den första delen av boken är en rak och klassisk kändisbiografi där sex, sprit och droger är de viktigaste beståndsdelarna. Det är 20 bag in box och 5 gram kokain på Marstrand. Men det är också självhat och ånger.

Han citerar ur Kafkas Förvandlingen: “När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Citatet representerar den, enligt honom, bisarra händelseutvecklingen som utgör del två i boken. Instagramkändisen (han nämner henne aldrig vid namn) anklagar honom för våldtäkt, Expressen publicerar sin sexsidiga artikel – Virtanen kallar den nekrolog- och Svenska Dagbladet står för det största pressetiska haveriet i tidningens historia. Möjligen vore ett citat från Processen mer lämpligt, då temat i boken är just det fruktansvärda i att vara anklagad utan möjlighet att försvara sig.

Del tre är en kronologisk berättelse som sträcker sig från januari till november 2018. I januari tar Virtanen en lång promenad ut till Ingarö, en sträcka på 3-4 mil. Promenaden som litterärt grepp är vanlig och fungerar oftast bra, författaren får möjlighet att hantera alla känslor och upplevelser som passerat, en slags inre monolog utspelar sig. Virtanen reflekterar över livet, sanningen och skrivandet. Februari och framåt ägnas främst åt mediekritik, och det är här undertiteln -en rannsakning framkommer tydligast. Rannsakningen bör nog ses som dubbelriktad, dels rannsakar han sig själv, dels medierna.

Det intressanta med Virtanens bok är inte huruvida han är skyldig eller ej, den saken är redan avgjord i två domstolar: den rättsliga prövningen och den i medier/sociala medier, som Virtanen kallar lynchjustis. Det intressanta är inte heller hur mycket Virtanen ber om ursäkt eller hur mycket han tar avstånd från sitt tölpaktiga beteende. Det intressanta är mediekritiken och hur ett drev fungerar. De traditionella medierna övergav pressetiken för att få klick, enkelt uttryckt. Medierna ville befinna sig på rätt sida och förstod inte att de inte ska vara på någon sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika för den goda sakens skull. Virtanen beskriver detta på ett mångordigt och tydligt sätt, med mängder av exempel. Till och med SVT är en av de som publicerar storyn om 14-åringen som sökte prao hos Virtanen, där han ska ha svarat “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”. Att Virtanen skrev det som svar till något helt annat, nämligen “Fredrik, jag avgudar dig!”, är inget som SVT orkade eller ville ta reda på. De gick på 14-åringens berättelse rakt av, och hängde på i drevet. När 14-åringen, som nu är 25 år, får frågor om detta i Uppdrag granskning tar hon det med en klackspark. Hon gick ut med storyn för att stötta Instagramkändisen. Virtanen utpekades som pedofil på helt felaktiga grunder. Men i revolutioner är det alltid några som offras.

Men det är inte bara historien om 14-åringen som är stötande. Det drev som uppstod mot Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul är bedrövlig. Instagramkändisarna – de blev fler och fler – gjorde allt för att undergräva hennes trovärdighet. Bland annat anklagades hon för att vara jävig, eftersom Virtanen träffat hennes bror på en grillfest för många år sedan. Instagramkändisarna uppmanade till massanmälningar redan innan programmet sänds. Hur är det ens möjligt att anmäla något som ännu inte hänt? Att över huvud taget granska metoo på ett kritiskt sätt var nästintill omöjligt. Virtanens bok lär inte vara den sista om de pressetiska och moraliska snedstegen 2017-2018.

Boken går däremot inte så långt att den kritiserar hela metoo-rörelsen. Det är en personlig berättelse och bör läsas som en sådan. Ibland känner jag sympati med Virtanen. Han lämnar barnen nere i farstun för att själv låsa upp dörren, om någon skulle ha placerat en bomb i hallen så är han den enda som stryker med. Han funderar på att råka ut för en olycka genom att ställa sig framför fyrans buss. Därmed inte sagt att det inte går att känna sympati för de som blivit utsatta för övergrepp. Det är här problematiken kring metoo uppstår. Man var tvungen att välja sida, är du inte med oss, är du emot oss. Journalisterna valde sida, medan “vanligt folk” okritiskt delade inlägg utan tanke på konsekvenserna för den utpekade. Det är fullt möjligt att Virtanen var ett svin utan att det rättfärdigar uthängningar och publiceringar.

Virtanens position som feminist och profil på Sveriges största tidning och hans eget förflutna var ingredienserna som gjorde att han fick både “SD-männen” och “Instagramvänstern” efter sig. Att de motsatta grupperna fick en gemensam fiende var unikt. Analyserna av det här är ytterligare en dimension av boken, där han ibland svävar iväg lite väl långt. Kriget mot terrorismen, Bush och Trump kunde gott ha hoppats över.

Virtanen skrev boken för att få upprättelse. Terapeutiskt metoo-skrivande från en som nu känner till båda sidorna av ett drev. Sedan boken skrevs har han fått viss upprättelse i och med de fällningar PON (Pressens opinionsnämnd) har utdelat. En personlig upprättelse lär vara svårare att få. Många har nog redan en fast bild av honom och om vad som har hänt.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: #metoo, Bokrecension, Recension

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Den franske löjtnantens … Läs mer om ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Lars Bygdén och Anna Stadling hyllar … Läs mer om Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Premiären av dansverket Continuim kunde … Läs mer om Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in