Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Gustav Krantz

Konsertrecension – Lars Winnerbäck i Halmstad

by

Bild från den förra turnén med Lars Winnerbäck Foto: Thomas Johansson

Recension – Lars Winnerbäck i Halmstad 3/11. Betyg: 5

Albumaktuelle Lars Winnerbäck gjorde sitt andra stopp på turnén i Halmstad igår. Tyvärr inte helt fullsatt, men mycket god stämning ändå. 

Han inleder precis som på nya skivan Eldtuppen med “Tror jag hittar hem” och tappar bort sig lite i texten på ett charmigt Winnerbäckst sätt. Efter detta går det bara bättre och bättre fram till avslutande “Solen i ögonen”. Däremellan hinner han avverka en rad hits och låtar från nya albumet. En del gamla klassiker får ny tappning och det malande och melankoliska soundet från nya albumet lyser igenom även i dem. Till uppväxtskildringarna Söndermarken och Granit och morän spelas bakgrundsfilmer på bildskärmarna, vilket ger hela konserten en fin inramning.  

Winnerbäck är som bekant ingen stor talare mellan låtarna, därför blir det extra trevligt när han släpper in publiken lite närmare och berättar en kort bakgrundshistoria till låtarna, som innan Utkast till ett brev, där han ser tillbaka på en tuff period i livet. Han hade så många bra idéer om vad han skulle kunna göra istället för att sitta i den där ensamma lägenheten. Vi gamla fans nickar igenkännande och vet precis vilken låt som ska komma och de nya fansen får en liten inblick i hans liv, och det blir en av höjdpunkterna under kvällen.

Mitt konsertsällskap gjorde en klok analys. Det är i de långsammare partierna låtarna skiljer sig åt mest och sticker ut, medan låtarna i högre tempo “låter lite likadant”. Det ligger något i detta. För spelningen är som bäst i de lugna, och får man säga deppiga, partierna. Bäst är Ingen soldat med kompsång av Therese Johansson som sjunger bättre än alla tidigare bandmedlemmar. Jag brukar aldrig fundera på hur trummisen agerar i ett band men nu fick jag verkligen anledning att göra det. Jonna Löfgren från Glasvegas är otrolig och lyfter hela konserten ett par snäpp.

De två timmarna går alldeles för snabbt. Det är nog min enda invändning. Och ni som inte säkrat er biljett ännu har fortfarande chansen på ett par platser i landet.

Setlist:

Tror jag hittar hem
Paradiset
Måste vara två
Där elden falnar
Åt samma håll
Eldtuppen
Skulle aldrig hända oss
Järnvägsspår
Mareld
För dig
Elden
Elegi
Över gränsen
Utkast till ett brev
Granit och morän
Ingen soldat
Hur och vem och vad
Söndermarken
Kom ihåg mig
Hymn
Hugger i sten
Solen i ögonen

Krönika om Nobelpriset: Rätt eller fel att skilja på konstnär och verk?

by

Foto: Colourbox.com

I våras tog Angela Merkel ner de två tavlorna målade av nazisten Emil Nolde från väggarna på sitt kontor. Tavlorna skulle till en utställning, men kom aldrig tillbaka. Debatten var given: kan (och bör) man skilja på konstverk och konstnär? Angela Merkel med tillhörande stab verkar till slut ha kommit fram till att de nazistiska impressionistiska akvarellmålningarna spred för dålig stämning i arbetslaget. Eller så hade de bara tröttnat. Ännu troligare är kanske att de länge tyckt att det är orimligt att landets högsta ledare har nazikonst på väggarna och tog tillfället att göra sig av med dem. 

Vad har detta med Nobelpriset i litteratur att göra? Jo, Svenska Akademien beslutade att tilldela Peter Handke 2019 års pris. Han har enligt Amerikanska PEN “underminerat den historiska sanningen och erbjudit offentligt bistånd till utövare av folkmord”. Handke har stöttat Milosevic och talat på dennes begravning. Svenska Akademien ger oss nu chansen att återigen diskutera om man kan och bör särskilja författare och verk. Det är uppenbart vilken sida de själva ställer sig på och kommentarer det kontroversiella valet med att  “det är för hans litterära förtjänster som han får priset”. Akademiens kritiker menar, helt väntat, att man med priset försvarar, eller med ett populärt uttryck, normaliserar hans åsikter. Det gör man givetvis inte.

Om det är något man vet om Svenska Akademien så är det ju att de inte bryr sig om annat än litteraturen, även om man började undra när Bob Dylan tilldelades priset. Valet av Handke kan nog ses som det slutgiltiga beviset för att det enbart är litteraturen som styr vem som tilldelas priset. Akademien har aldrig brytt sig om rådande trender eller att vara politiskt korrekta. Den numer bortglömde komikern Soran Ismail sa i ett program i SVT för ett par år sedan att “någonting som ÄR kan väl ändå få VARA”, när han diskuterade med en person som var helt öppen med sin rasism och som förnekade förintelsen. Jag är förmodligen den enda person i Sverige som minns och bär med mig det här citatet. Men det är viktigt. Låt Nobelpriset i litteratur var just ett pris för litteratur. Greta Thunberg kan inte få alla priser. Det vill säga: en pristagare behöver och kan inte vara moraliskt helt ren och oskuldsfull. Jag ogillar sluttande plan-teorier, men när man börjar väga in pristagares åsikter finns det snart inget litteraturpris för litteraturen. Akademien gör säkerligen en grundlig research innan de bestämmer sig, men det sluttande planet i det här fallet skulle kunna sluta med samma moraliska och juridiska genomgång som inför ministerutnämningar i Sverige. Rökt marijuana = OK. Svart städhjälp = offentlig avbön och sparken.

Kanske står en bok av Peter Handke i hyllan bredvid de nu borttagna Nolde-tavlorna i Merkels arbetsrum. Vad ska hon i så fall göra av dem? Bokbål är inte ett alternativ. Än så länge.

Bokrecension: Utan nåd av Fredrik Virtanen

by

Utan nåd
Författare: Fredrik Virtanen
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9788293670575
Förlag: Gloria Forlag AS

Fredrik Virtanen var en av de 34 kända männen som blev utpekade från oktober 2017 till januari 2018. Han var också en av de 33 som inte dömdes för brott. Den enda som blev dömd var den så kallade Kulturprofilen. Trots detta blev Virtanen av med jobbet, mordhotad och mer eller mindre tvingad att fly utomlands.

Utan nåd är Virtanens egen berättelse om vad som hände under revolutionshösten 2017 och dess efterspel. Han börjar med en beskrivning av sitt tölpaktiga liv och beteende fram till och med år 2007. Den första delen av boken är en rak och klassisk kändisbiografi där sex, sprit och droger är de viktigaste beståndsdelarna. Det är 20 bag in box och 5 gram kokain på Marstrand. Men det är också självhat och ånger.

Han citerar ur Kafkas Förvandlingen: “När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Citatet representerar den, enligt honom, bisarra händelseutvecklingen som utgör del två i boken. Instagramkändisen (han nämner henne aldrig vid namn) anklagar honom för våldtäkt, Expressen publicerar sin sexsidiga artikel – Virtanen kallar den nekrolog- och Svenska Dagbladet står för det största pressetiska haveriet i tidningens historia. Möjligen vore ett citat från Processen mer lämpligt, då temat i boken är just det fruktansvärda i att vara anklagad utan möjlighet att försvara sig.

Del tre är en kronologisk berättelse som sträcker sig från januari till november 2018. I januari tar Virtanen en lång promenad ut till Ingarö, en sträcka på 3-4 mil. Promenaden som litterärt grepp är vanlig och fungerar oftast bra, författaren får möjlighet att hantera alla känslor och upplevelser som passerat, en slags inre monolog utspelar sig. Virtanen reflekterar över livet, sanningen och skrivandet. Februari och framåt ägnas främst åt mediekritik, och det är här undertiteln -en rannsakning framkommer tydligast. Rannsakningen bör nog ses som dubbelriktad, dels rannsakar han sig själv, dels medierna.

Det intressanta med Virtanens bok är inte huruvida han är skyldig eller ej, den saken är redan avgjord i två domstolar: den rättsliga prövningen och den i medier/sociala medier, som Virtanen kallar lynchjustis. Det intressanta är inte heller hur mycket Virtanen ber om ursäkt eller hur mycket han tar avstånd från sitt tölpaktiga beteende. Det intressanta är mediekritiken och hur ett drev fungerar. De traditionella medierna övergav pressetiken för att få klick, enkelt uttryckt. Medierna ville befinna sig på rätt sida och förstod inte att de inte ska vara på någon sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika för den goda sakens skull. Virtanen beskriver detta på ett mångordigt och tydligt sätt, med mängder av exempel. Till och med SVT är en av de som publicerar storyn om 14-åringen som sökte prao hos Virtanen, där han ska ha svarat “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”. Att Virtanen skrev det som svar till något helt annat, nämligen “Fredrik, jag avgudar dig!”, är inget som SVT orkade eller ville ta reda på. De gick på 14-åringens berättelse rakt av, och hängde på i drevet. När 14-åringen, som nu är 25 år, får frågor om detta i Uppdrag granskning tar hon det med en klackspark. Hon gick ut med storyn för att stötta Instagramkändisen. Virtanen utpekades som pedofil på helt felaktiga grunder. Men i revolutioner är det alltid några som offras.

Men det är inte bara historien om 14-åringen som är stötande. Det drev som uppstod mot Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul är bedrövlig. Instagramkändisarna – de blev fler och fler – gjorde allt för att undergräva hennes trovärdighet. Bland annat anklagades hon för att vara jävig, eftersom Virtanen träffat hennes bror på en grillfest för många år sedan. Instagramkändisarna uppmanade till massanmälningar redan innan programmet sänds. Hur är det ens möjligt att anmäla något som ännu inte hänt? Att över huvud taget granska metoo på ett kritiskt sätt var nästintill omöjligt. Virtanens bok lär inte vara den sista om de pressetiska och moraliska snedstegen 2017-2018.

Boken går däremot inte så långt att den kritiserar hela metoo-rörelsen. Det är en personlig berättelse och bör läsas som en sådan. Ibland känner jag sympati med Virtanen. Han lämnar barnen nere i farstun för att själv låsa upp dörren, om någon skulle ha placerat en bomb i hallen så är han den enda som stryker med. Han funderar på att råka ut för en olycka genom att ställa sig framför fyrans buss. Därmed inte sagt att det inte går att känna sympati för de som blivit utsatta för övergrepp. Det är här problematiken kring metoo uppstår. Man var tvungen att välja sida, är du inte med oss, är du emot oss. Journalisterna valde sida, medan “vanligt folk” okritiskt delade inlägg utan tanke på konsekvenserna för den utpekade. Det är fullt möjligt att Virtanen var ett svin utan att det rättfärdigar uthängningar och publiceringar.

Virtanens position som feminist och profil på Sveriges största tidning och hans eget förflutna var ingredienserna som gjorde att han fick både “SD-männen” och “Instagramvänstern” efter sig. Att de motsatta grupperna fick en gemensam fiende var unikt. Analyserna av det här är ytterligare en dimension av boken, där han ibland svävar iväg lite väl långt. Kriget mot terrorismen, Bush och Trump kunde gott ha hoppats över.

Virtanen skrev boken för att få upprättelse. Terapeutiskt metoo-skrivande från en som nu känner till båda sidorna av ett drev. Sedan boken skrevs har han fått viss upprättelse i och med de fällningar PON (Pressens opinionsnämnd) har utdelat. En personlig upprättelse lär vara svårare att få. Många har nog redan en fast bild av honom och om vad som har hänt.

Filmrecension: Leaving Neverland – Den kanske viktigaste dokumentären som gjorts

by

Filmrecension: Leaving Neverland

Betyg: 5

Den 25e juni 2009 var jag på Peace & Love-festivalen i Borlänge och såg det amerikanska electronika-bandet Ratatat. Från scenen berättade de att Michael Jackson just hade dött och att spelningen var en hyllning till honom. Det är få händelser där man minns exakt vad man gjorde medan de inträffade. Jag är tillräckligt gammal för att minnas attacken mot World Trade Center och kommer aldrig glömma tv-bilderna jag såg direkt när jag kom hem från skolan. De som är äldre än jag minns vad de gjorde när de nåddes av beskedet om Olof Palmes död. Att jag fortfarande minns Michael Jacksons död är ett tecken på hur stor han var. Speciellt med tanke på att jag aldrig har varit ett fan av honom eller hans musik. Jag har aldrig ens brytt mig om honom.

Leaving Neverland är en fyra timmar lång dokumentär där två familjer berättar om sina liv med Michael Jackson. I centrum står pojkarna Wade och Jimmy, som nu är vuxna män. Jag skriver “sina liv” medvetet, därför att hela deras liv cirkulerade kring Michael Jackson. En av familjerna flyttade till och med från Australien till USA för att vara närmare honom. Familjerna berättar lugnt och sansat om hur de först lärde känna Michael (han blev “Michael” väldigt snabbt för dem, och inte längre storstjärnan Michael Jackson), hur de bjöds med på turnéer och till Neverland, hur de sakta men säkert manipulerades av honom. Och det värsta av allt: hur pojkarna detaljerat beskriver övergreppen de blev utsatta för. De beskriver hela sina liv, med depressioner i vuxen ålder och hur det är att berätta om övergreppen. Det här är inte en film enbart om Michael Jackson, utan om sexuella övergrepp, om en kultur som hyllar vissa personer på ett bisarrt sätt, och om skuldkänslor. Mammorna som medverkar har fått stor uppmärksamhet. Hur kan man egentligen låta sitt barn sova tillsammans med en vuxen man? Hur kan man lämna sitt barn en vecka ensam med en främling? Det är rimliga frågor. En av de intressantaste aspekterna av filmen är hur den blivit mottagen.

Jag gick in på olika Michael Jackson-sidor på Facebook. Här diskuterades filmen och om sanningen. Eller “diskuterades” är nog fel ord. Man konstaterade rakt av att Michael (även här är han “Michael”) är oskyldig. “Dokumentären”, med ironiska citationstecken, är endast ett försök att svartmåla en död person, att försöka få ut pengar av Michael Jacksons “estate”, ett sätt att rädda sin kraschade ekonomi och misslyckade karriär. Fansen har blivit källkritiska journalister som sitter inne på sanningen. Han har ju blivit friad! Pojkarna har tidigare sagt att Michael aldrig gjort dem illa. Varför sa de inget när han levde? Varför gick de på hans begravning? Att de själva är en del av problemet går dem helt förbi. Att Michael Jackson-kulten har gjort att pojkarna omöjligen kunde gå ut med detta tidigare verkar omöjligt att ta in. Vilket barn (eller vuxen som fått sitt liv förstört) har modet att gå ut med att man blivit utsatt för övergrepp av världens mest älskade person? Hur många är det som går i graven med liknande historier? Men de förblindande fansen har ett uppdrag: att till varje pris försvara sin hjälte. Jag tror inte några bevis i världen hade fått dem att ändra sig. En del skyller på mammorna, men glömmer bort att de också var lika förblindande av Michaels stjärnstatus och person. Visst gjorde mammorna fel, men likväl är förövaren alltid den skyldige.

De självpåtagna försvararna har i sin iver gjort en del komiska missar. Under parollen “Facts don’t lie, people do” har de försvarat honom, men glömt att Michael Jackson också är en människa, och det är helt sant att även han ljuger. Efterdebatten har även bjudit på bojkott av SVTs visning av filmen och argument som “filmen är redigerad”. Jag förstår att det är svårt att förstå, att ni lagt ner stor del av era liv i den här mannen, men angreppen och misstänkliggörandet mot Wade och Jimmy, och i förlängningen alla som blivit utsatta för liknande övergrepp, är obegripligt och ovärdigt. Facts som en del fans borde kunna ta in är till exempel hur offer reagerar efter åratal av övergrepp. Man kan också försöka förstå att filmen handlar om så mycket mer än om Michael Jackson.

Det har gått en vecka sedan jag såg dokumentären och jag har aldrig tidigare tänkt så mycket i efterhand på en film. Allt i filmen är rakt igenom sorgligt. Hur föräldrarna låter sig luras, hela vår kulturs kändisfascination, hur folk väljer att lita på människor de inte borde, och hur man väljer att inte tro på de som berättar. Min omedelbara reaktion efter filmen var tomhet. Jag hade kunnat stirra in i en vägg resten av natten. Filmens meditativa tempo tillsammans med de lugna och sakliga beskrivningarna gör att tittaren verkligen hamnar mitt i deras helvete på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt, och det är också därför det tagit mig en vecka att formulera den här texten.

Nu lär vi aldrig få veta exakt vad som har hänt, eftersom det är så verkligheten fungerar. För mig framstår alla medverkande i dokumentären som helt trovärdiga. Andra tittare får säkert andra intryck. Men att helt ignorera alla de som genom åren anklagat honom, tillsammans med hans (det måste väl alla erkänna?) märkliga beteenden kring barn, är bara dumt.

Betyg? Den kanske viktigaste dokumentären som gjorts.     

Bokrecension: Bränn alla mina brev – Alex Schulman

by

Bränn alla mina brev
Författare: Alex Schulman
Utgiven: 2018-11
Formgivare: Sigge Eklund
ISBN: 9789188745149
Förlag: Bookmark Förlag

Alex Schulman slog igenom med boken om sin pappa, Skynda att älska (2009), därefter kom boken om frun Amanda (Att vara med henne…2011). År 2016 kom så boken om mamman, Glöm mig. I den senaste, Bränn alla mina brev, är det mormor och morfar som står i centrum. Fortsätter Schulman i samma spår fast med andra familjemedlemmar? Inte riktigt. Bränn alla mina brev är en annan typ av bok. Trogna Schulman-läsare kommer att känna igen sig, samtidigt som de får en helt ny bokupplevelse.

Istället för att sätta en familjemedlem och relationen till denne i fokus, är huvudmotivet i den här boken en känsla: vrede. Alex har aldrig höjt rösten mot sina barn, aldrig betett sig aggressivt. Ändå märker han små antydningar till att barnen är rädda för honom. Han har en underliggande irritation och ilska som förstör tillvaron och relationerna både till frun och barnen. Vreden är ett arv från morfadern, den store författaren och översättaren, Sven Stolpe. Detta är premissen för romanen..

År 1932 hade Alex mormor Karin en kärleksaffär med Olof Lagercrantz, sedermera chefredaktör på Dagens Nyheter. Hon ville skilja sig från Sven Stolpe men han vägrade. Istället kontrollerar han henne genom hot om våld och en aldrig sinande vrede som kom att prägla de kommande 60 åren av äktenskapet. Sven Stolpes och Olof Lagercrantz livslånga fejd är känd sedan tidigare då den utspelades över kultursidorna. De gav nedslående recensioner av varandras böcker, eller helt enkelt skrev böcker om hur usel den andre var. Först nu ges den fulla förståelsen för deras ömsesidiga hat.

Bokens tre delar utspelar sig i olika tidsperioder om vartannat. Episoden från 1932 bygger till stora delar på Olof Lagercrantz dagboksanteckningar från den tiden, tillsammans med författarens egna tolkningar och fantiserande. Schulman är tydlig med att det är en roman och att den inte bör uppfattas på annat sätt. I och med att författaren av förklarliga skäl inte var med vid den tiden är det på ett sätt det mest romanaktiga han skrivit. Tidigare böcker har alla varit självupplevda. Tyvärr märks det, då den här delen inte är lika stark som de andra två. På något sätt lyser det igenom texten, kanske är det ovanan att beskriva något från en förfluten tid.

Schulman är dock fortfarande mästerlig i skildringen av barndomen. I den här boken är det 1988 (som en hyllning till podcastkollegan Sigge Eklunds bok Det är 1988 och har precis börjat snöa”) och ett besök hemma hos mormor och morfar. Här får Sven och Karin Stolpes karaktärer utvecklas på riktigt med barnets blick på dem. Även om en del scener känns som efterhandskontruktioner för att passa in i berättelsen, så är det ändå här Schulman som vanligt briljerar.

Den tredje delen utspelar sig i nutid och är ett metafiktivt inslag där Schulman söker information om Sven Stolpe. Han djupdyker i bibliotekens arkiv och läser igenom samtliga av Sven Stolpes skönlitterära böcker. Schulmans analys av dessa böcker är en av höjdpunkterna i läsningen.

Jag köper inte helt premissen att vreden skulle överföras mellan generationerna. Historien är så pass intressant att den hade kunnat berättas ändå. Kanske hade Bränn alla mina brev tjänat på att berättas som en rak historia om mormor och morfar (och Olof Lagercrantz). Intrycket blir istället lite splittrat.