Pernilla Wiechel

The Turn of the Screw

Musik: Benjamin Britten.
Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James).
Översättning: Catarina Gnosspelius.
Musikalisk ledning: David Björkman.
Dirigenter: David Björkman / Marit Strindlund.
Regi: Annilese Miskimmon.
Scenografi/kostym: Herbert Murauer.
Ljus: Ellen Ruge.
Mask och peruk: Theresia Frisk.

Medverkande
Prolog och Peter Quint: Kristofer Lundin.
Guvernanten: Marie Arnet.
Miles: Matheo Lindberg Vivien / Oscar Svensson.
Flora: Therese Bergknut / Nelma Kollberg.
Mrs Grose: Hege Høisæter.
Miss Jessel: Tessan-Maria Lehmussaari.
KammarensembleN.

Scen: Folkoperan, (premiären 1 feb 2023)

Modernisten Henry James novell från 1898 om två utsatta föräldralösa barn, som Benjamin Brittens opera från 1954 bygger på, blev av flera anledningar berömd. Det psykologiskt intressanta innehållet och sättet varpå den är skriven har gjort den till underlag för flera skräckfilmer. Novellen skrevs före Freud initierade psykoanalysen runt år 1900 – och långt före psykoanalytikern John Bowlby på 1950-talet upptäckte anknytningens avgörande roll för barn. Fram till dess ansågs mat och husrum viktigare än banden barn har till sina första vårdgivare, föräldrarna. Utan att få träffa sina föräldrar hade barn dittills i England – och i Europa – sänts bort till landet under krig och barn hade med skadliga följder vårdats i långa sjukhusvistelser övergivna.

Handlingen i novellen The Turn of the Screw är i korthet: En ung kvinna blir guvernant för två föräldralösa väluppfostrade, tysta barn, Miles och Flora, på ett övergivet gods. Deras farbror och förmyndare lämnar helt över dem i guvernantens händer – med ett kontrakt som säger att hon inte ska höra av sig. När hon anländer visar det sig att godset hemsöks av ondska. Till hälften sedda gestalter (som visar sig vara döda tidigare anställda såsom en guvernör och hennes älskare) stirrar genom dammiga fönster och visar sig plötsligt i trappor, tysta, skrämmande. Dag för dag, natt efter natt, kommer de närmare, och närmare. Fasan växer och guvernanten inser att varelserna vill åt barnen, försöker äga deras sinnen och själar. Ensam och allt svagare vill hon av hela sitt hjärta skydda barnen. Husan är hennes enda samtalspartner. Ännu värre blir skräcken när hon upptäcker att Miles och Flora själva inte är rädda för gestalterna. De vill komma dem nära, lika starkt som de döda vill närma sig dem.

Kritikern Edmund Wilson 1934 beskrev novellen som en ”studie i sjuklig psykologi” snarare än en spökhistoria. Tio år senare skrev kritikern och poeten Allen Tate 1942 i samma linje och menar att James ” visste i stort sett allt som Freud visste innan Freud ännu inträtt på scenen.”
En utomordentligt bra skräckeffekt skapas också av att novellen är skriven enligt tidig modernism – utan en allvetande berättare. Handlingen blir istället sedd ur karaktärernas egna vinklar (”point of view”). Sanningshalten i det som utspelar sig blir därför – in i det sista – även för läsaren ett ämne för tolkning. Läsaren tvingas avgöra själv. Guvernörens berättelse, varifrån det mesta i handlingen beskrivs, är ett tidigt exempel på ”stream of conciousness”.

När Benjamin Britten, tipsad av en väninna, tog tag i James text på 50-talet var han lite nedstämd för fiaskot med operan Gloriana. Därför gladdes han stort över att resultatet gav fina och flerfalt internationella omdömen. Operans fasta struktur och rigorösa sparsamhet, berömdes, och den sändes även ut över radio. Folkoperan uppger att uppbyggnaden av ett tema på tolv noter – som består av stegrande kvartar och fallande små terser – gör att verket är ett av Brittens musikaliskt sett mest komplicerade. Utifrån dessa formas ett tema ”en skruv” som dras åt vartefter operan fortgår. (Ej att förväxla med den sort av tolvtonsserie som Arnold Schönberg gjorde). Titeln hör just samman med denna musikaliska plan, en skruv som dras åt mer och mer. Genom att temat förändras och varieras behålls och förstärks stämningen.

I Folkoperans uppsättning utspelar sig handlingen i 50-talsmiljö. Orkestern är gömd bakom scenrummet som gestaltas med dova färger och fina tidstypiskt mönstrade tapeter. Här är ett bord, ett piano, en trappa upp och en ner, mörkt trä som detaljer, och ett handfat med en dimmig spegel ovanför. Guvernanten bär figursydd kappa med pälskrage till nätta avrundade skor. Husan hon möter står i enkel klädsel med rufsigt hår. Barnens är välkammade och de förväntas lära sig latin och föra sig.

Först slås jag av pojken Miles klara ljusa stämma, som tenderar att skära genom luften för att visa på hans ensamhet, starkt och imponerande framförd av Matheo Lindberg Vivien. I snabba duetter med sin lika klart sjungande syster, ikväll framförd av Nelma Kollberg, går det inte att skilja på vems röst som är vem. Guvernantens oftast ledande stämma är dynamisk och vackert bärande, och Marie Arnet får den att andas just ungdomlig godhet. Husan Mrs Grose (Hege Høisæter) har kraft i sin röst som är perfekt något mörkare. Efter prologen återkommer Kristofer Lundin senare som Mr Quint med sin mörka lagom skrämmande bärande ton. Som inte alltför van vid detta stramare sätt att tonsätta en text som Britten gör här, där inte utsvävningar och inlevelse är inskrivna musikaliskt, kan jag ändå konstatera att det är vackert och tonsäkert allt. Men mest stannar ungdomarnas röster kvar, i sina snabba skärande dialoger, särskilt Miles/ Matheo Lindberg Vivien.

Frågor om barn och deras livsavgörande anknytning, väcks i Folkoperans version, eftersom guvernanten skildras trovärdig i sin syn på barnens tillstånd och behov. Dock landar hennes ungdomliga sätt att förhastat närma sig barnen helt galet. Det trauma barn bär på när deras tidigare omsorgspersoner (byts ut), försvinner eller dör, gör att de fortsatt inom sig kan ha ett behov av att – oavsett vad som passerat – behålla anknytningen till dessa tidiga omsorgspersoner. Man talar om en intakt ”föreställning om det goda objektet” . Detta går att se som ett tema för Folkoperans version, men är såklart min högst personliga tolkning. Objektrelationsteoretikerna var just gruppen psykoanalytiker i London som Bowlby på 50-talet anslöt sig till. Det beteende som förr bara beskrevs som ondska, eller sjukt, kan idag med psykoanalytisk hjälp avväpnas och förstås och få ett namn lättare att förlåta och bära.

Folkoperans format för publik, fyllt av en ensemble med stödjande väl samspelta musiker omfamnar på ett bra sätt ett verk som har ett så angeläget tema.