Hotell Vita hästen
Regi Staffan Valdemar Holm
Av Ralph Benatzky efter Oskar Blumenthal och Gustav Kadelburgs lustspel
Musik Ralph Benatzky
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Peruk och mask Therésia Frisk
Ljusdesign Torben Lendorph
Dramaturgi Tuvalisa Rangström
Dramaturgiskt koncept: Staffan Valdemar Holm och Magnus Lindman
Översättning Magnus Lindman
Kapellmästare och dragspel Sofia Winiarski/Daniel Wahlén
Musikalisk ledning Sofia Winiarski
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer
Musikinslag Robert Stolz, Robert Gilbert och Bruno Granichstaedten
Libretto Hans Müller-Einegen och Erik Charell
Sångtexter Robert Gilbert
Premiär på Folkoperan, 19 mars 2024
Wienaren Ralph Benatzkys operett hade premiär och gjorde succé vid den mycket stora teatern Friedrichspalats i Berlin 1930 med ”extra allt”. Men handlingen utspelar sig åren före första världskriget – vilket knyter verket till flera orostider, tider liknande vår. Då upphovspersonerna hade judiskt påbrå förbjöd nazisterna senare operetten.
Sverigepremiären skedde 1931 på Hippodromen i Malmö. Gösta Ekman, Ernst Rolf, Jan Malmsjö, Peter Harryson, Inga Gill, Kim Anderzon och Nils Poppe med flera kända namn har medverkat i olika uppsättningar. Ikväll är det premiär för Staffan Valdemar Holm att ta sig an att regissera operett. Tillsammans med scenograf Bente Lycke Møller har de denna gång vid sidan om bärande operasångare även inkluderat flera kända skådespelare.
Originalets titel är Im Weissen Rössl och utspelar sig vid det vackert belägna värdshuset med samma namn i St. Wolfgang am Wolfgangsee i Österrike. Hit kommer man för rekreation. Gästerna syns ägna sig åt det ljuva livet, dricker champagne till lättsam musik och hissar sin habsburgska flagga. Det fridfulla livet pågår trots politiska spänningar som växande nationalism, kapprustning och depression. Nämnas bör att det Habsburgska riket, eller Habsburgska monarkin omfattade flera kungahus i stora delar av Europa, med centrum i Wien och ätten Habsburg från Österrike. Riket fungerade – med sin löst sammanhållna konstruktion – på ett sätt fredsbevarande. Grovt räknat varade det från 1526 till 1918. Dess slut – med skotten i Sarajevo – startade första världskriget. Officiellt namn vid tiden 1867 – 1918 var Österrike-Ungern.
Om originalverkets underhållande munterhet säger Valdemar Holm:
– Hotell Vita hästen är på ytan en tramsig operett med härliga sångnummer men det intressanta är kontexten i vilket det sker, och varför tramset kanske är livsnödvändigt. Hotell Vita hästen utspelar sig före det första världskriget men skrevs 1930. En tid då allt pekade mot ytterligare en katastrof. Där ser jag stora likheter med den tid vi lever i där katastroferna också avlöser varandra.
Manuset – som bygger på en teaterpjäs från 1897 – har med sina sångtexter historiskt bearbetats om många gånger. Nummer har lagts till, ordningen har ändrats annat tagits bort. Folkoperan har låtit Lindman översätta librettot och anpassa det utifrån originalet – för att sedan i samråd med Valdemar Holm förändra det ytterligare. Men Valdemar Holm säger (SvD, 16/2) att han har varit noga med att ta texten på allvar, och dessutom inte ironisera över genren:
– Vi lever inte i en tid för satir. Jag tror teaterkonsten nu måste handla om att uttrycka känslor och glömma jaget.
Han har uppmanat alla från scenen att vara maximalt generösa mot publiken (SvD 16/2), vilket också operasångaren Rickard Hamrin, som spelar Sigismund, anammat.
– Det här projektet handlar så mycket om kärleken till scenkonsten, och till teatern. Vi har haft en pandemi och tagit oss ur den. Nu vill vi skapa ett andrum för publiken, i tiden som vi lever i. Det är min drivkraft, säger han (DN 19/3).
Handlingen består klassiskt av flera förvecklingar som alla i slutänden klaras upp. Värdinnan Josepha (Ekblad) på hotell Vita hästen dissar först hovmästare Leopolds (Karlsson) uppvaktning. Istället vurmar hon för advokat dr Siedler (Roosmann) – en av stamgästerna. Han – dessvärre – har bara ögon för Ottilie (Büchel), dotter till en uppkomling och trikåfabrikör Giesecke (Jähkel) från Berlin. Giesecke har en affärsrival Sülzheimer som också är trikåfabrikör – som sänt sin son Sigismund att uppvakta just denna dotter Ottilie. Sülzheimer syfte är att få de två rivaliserande familjerna att enas. Men när Sigismund (Hamrin) anländer till hotellet förälskar han sig istället i den läspande Klärchen (Rombo), en gäst. Ottilie kärar ner sig i dr Siedler. Till slut övertalas Josepha av självaste kejsar Frans Josef (Ehrner) – som i hög person också anländer till hotellet – att ändra sig vad gäller Leopolds uppvaktning. Sigismund får sin Klärchen, Ottilie sin advokat dr Siedler. Dessutom ger fabrikör Gieseke till slut vika – tagen av allt – och ber sin nya svärsons – advokat att skapa en överenskommelse om fred med Sülzheimersfamiljen.
Gestalter från samhällets alla skikt är inskrivna i handlingen i originalet och vid urpremiären innehöll föreställningen extra allt av statister, med mera. Den var som en folkfest i en orolig tid där väldigt många i Berlin var arbetslösa. Mycket kan sägas om små gester, som lagts till i Follkoperans version – och anspelningar till vår nutid – men talande är också själva helhetsgreppet:
Första scenen börjar med att skådespelarna – även lilla gruppen musiker – ligger ner på golvet i ett mörker. Alla huserar i jämnhöjd på det enda öppna scengolvet. Väggarna som reser sig högt runtomkring har i Lyckke Møllers scenografi blivit avskalat svarta. Synliga rör, muttrar och andra detaljer dyker upp – som i ett ruffigt verkstadshangar. Här finns inget pynt eller klassisk scenografi – som skärmar, tyger, fonder, rumavdelningar – istället utgörs detta av skådespelarna själva. De arbetar löpande hårt med stödjande rytmiska rörelser, joddlar, klappar och stampar med fötter i takt, ofta i kollektiva grupperingar. En scenografi uppstår till de som just då talar eller sjunger. I fokus är skådespeleriet, texter och sång.
Från den liggande första positionen – i första scenen – reser sig samtliga och fördelar sig ut över rummet. Spelet kan börja. Orkestern får plats i ena främre hörnan, för att i andra akter byta plats till andra änden, och sedan tillbaks igen. Scenkläderna känns alla gjorda av grovt ylle eller bomull, i bruntonade dova färger, vältäckande kyska klänningar och snitt i 30-talstappning. Männens frisyrer får en att tänka på Hitlerjugend.
I mitten av allt står en enda hög flaggstång som de traditionella lekarna och danserna med joddel och stim och stoj kretsar kring. Den habsburgska flaggan får ömson vind, ömsom soligt stila väder och ömsom dras den till hälften ner. Vädret i föreställningen används som en symbol för det politiska läget, av programbladet att döma. Jonas Karlsson får som Leopold ofta vara den vars textrader kommenterar vädret. Det blir inte alltid som han önskar. Höga smällar såsom plötsliga knallar, blixtar eller skott i diverse skjuttävlingar bildar överraskande effekter som skapar en känsla av oro kring allt. Vid en scen riktas också vapen mot oss i publiken. I andra scener faller plötsligt skådespelare såsom döda ner, för att sedan resa sig igen.
I kontrast mot all oro står det humoristiska – ofta klämkäcka -skådespeleriet. Det bjuds på värme och ofta agerar de generöst riktat ut mot publiken. Musiken innehåller inte heller en enda melodi som går i moll. Rejäla strålkastare lyser på välklädda kroppar som skämtar, dansar raskt och agerar. Hälften av tiden bjuds det på skolad operasång, andra halvan mer alldagliga men själfullt sjungna partier. Balansen blir bra och levande vilket ökar närvaron hos publiken. Härligt vackra körpartier flikas in där alla är med – vilket gör det möjligt att som publik luta sig tillbaks.
En njutning är att höra hur Jonas Karlsson, som är väl vald som en tokigt förälskad Leopold – utvecklat sin röst till en så känslig sångare. Han bjuder på finkänslig, nyanserad komik och härligt halvgalet spel, som bara han kan. Det är hans textrader som övervägande bär handlingen framåt och ger tänkvärda anspelningar till vår tid. Nämnas bör sången han fint framför med texten ”jag kan inte bara stå och se på”. Fint gestaltat är också numret där regnet får dem att sätta upp näsdukar över huvudet, med sin symbolik. Stina Ekblad bildar en perfekt motspelerska till hans gestalt i sin roll som Josepha. Med konkretare, kärvare och rakare spel – med inslag av fin komik – framhåller hon honom – och vice versa. Det hörs också att Lennart Jäkel – som den klagande berlinerfabrikören och fadern – ju redan är en vältränad sångare. Hans komiska träffsäkerhet bär spelet och dessutom bjuder han på en humoristisk solodans.
Utstickande är också Ottilie – som Alexandra Büchel så finurligt gestaltar kvällen igenom – både i träffsäker komik och vackert bärande sång. Magnus Roosmanns mörka stämma i rollen som dr Siedler är också härligt njutbar – särskilt ställd mot sopranerna. Men i andra akten dyker det riktiga sjönsjungande höjdarparet upp – när operasångarna Richard Hamrin och Elin Rondo i rollerna (Sigismund och Klärchen) bland annat sjunger en kärleksduett. När de tre kvinnliga operasångerskorna tillsammans gör flera nummer blir det också extra njutbart. Och Joakim Larsson gör en fenomenal roll musikaliskt och komiskt, som piccolo och vän till Leopold.
Ändå vet jag inte riktigt vad jag sett efter föreställningens slut. Har jag fått en paus, sällskap i min oro, eller något tänkvärt adresserat mitt intellekt?
Med mig tar jag nog en sköld – ett gäng spegelneuroner via all uppvisad mänsklig lek och närvarande gemenskap. Själva interaktionen! Men som riktig eskapism fungerar inte Hotell Vita hästen i sin klämkäckhet. För det behövs virvlande wienervalser med stora vida kjolar, blanka skor och dröjande laddade scener av begär och glödhett liv. Då hade oron helt motats i grind.
Medverkande vid premiären:
Josepha, innehavare av Hotell Vita hästen – Stina Ekblad
Leopold, hovmästare – Jonas Karlsson
Fabrikör Wilhelm Giesecke – Lennart Jähkel
Ottilie, dotter till Giesecke – Alexandra Büchel
Advokat dr. Erich Siedler – Magnus Roosmann
Sigismund Sülzheimer – Richard Hamrin
Klärchen, dotter till Hinzelmann – Elin Rombo
Piccolon Gustl – (Klas Hedlund sjuk) Joakim Larsson
Docent Hinzelmann, Kejsare Franz Joseph II, Reseledare – Magnus Ehrner
Bruden|Servitris – Clara Gunge
Brudgummen|Utropare – Joakim Larsson
Kathi|Servitris – Lovisa Huledal*
Ensemblen utgör även barnkörer, herrkvartetter samt delar på roller som joddlerskor, mjölkerskor, bergsguider, turister, hembiträden med mera.
Tyrolerband:
Kapellmästare och dragspel: Sofia Winiarski
Flöjt: Åsa Karlberg
Klarinett – Max Ljung
Horn – Heléne Sikdal
Tuba – Anton Svanberg
Piano – Dmitry Tyapkin
Slagverk – Johannes Carlsson
Från den sluttande publikläktaren i det enorma hangar-liknande rummet ser jag hennes tunna gestalt vandra in från vänster – i sällskap med vad man tror är en grupp dansare. Scengolvet bildar ett vackert blått hav framför ett böljande bakre plank. I vita neutrala skjort – overaller framförs en stilla, poetiskt lätt men ibland lite ryckig, mekanisk dans. Det går inte att avläsa om de är män eller kvinnor. Är de från framtiden, rymden? När de greppar var sitt instrument sprids en musikaliskt mycket finkänslig ensemble ut som små öar över golvet. Kontrabas, cello, trumpet, trummor och flygel (ibland mellotron).
Föreställningen öppnas med att vi i en ljudupptagning hör Strömquist återge en myt som talar om ett sätt att skilja helvetet från himlen. Utsnittet, som är taget ur Anita Goldmans text, berör vikten av mänsklig samverkan. I joggingbyxor, rutig pyjamas och tajta jeans ser vi sedan de vardagsklädda gestalterna sprida sig ut över scenen.
