• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Teaterkritik: Candide – en dansant, hisnande, burlesk resa med briljant skådespeleri

7 mars, 2024 by Pernilla Wiechel

Candide
Av Voltaire
Regi och dramatisering Erik Holmström
Scenografi och kostym Marika Åkerblom
Ljus Anton Linder
Ljud Mattias Alheim
Slagsmålskoreografi Rikard Lekander
Dramaturg Mia Winge
Premiär 6 mars 2024 på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby
Medverkande Frida Beckman, Victor Ström, Nathalie Ifter Salomonsson

När Malmö Dockteater och regissör Erik Holmström gästar Stadsteaterns scen i Vällingby – nu med den franska filosofen och författaren Voltaires verk Candide från 1759 – är ju förväntningarna på topp. Vad behöver vi inte just nu bättre än en parodi på mänskligheten?
Vid teatern som spelar för vuxna med dockor och kreativa lösningar har jag tidigare sett Woyzeck, Måsen, Grottan och senast The world is full of Married men. Närmast besökte de Stockholm med fin version av Inferno.

I kväll ska tre skådespelare framföra en blodig och våldsam berättelse med hjälp av objekt, atrapper, stage-fighting och mängder av fejkblod. Det ska bjudas på krig, naturkatastrofer, könssjukdomar, girighet, egoism, altruism, slavhandel, depressioner, religioner, piskrapp, hängningar, uppsprättade magar, våldtäkter, utopier, dystopier, meningen med livet, meningslösheten med livet och kulturbråk. Uppräkning som gör mig lite matt, inser jag senare är en behövd förberedelse.

Candide eller Optimismen av Voltaire – som också var filosof – var en satirisk idéroman som skrevs under pseudonym. Den drev kraftigt både med kyrkan och den samtida filosofen Leibniz – han som hyllade optimism med ledorden att vi alltid lever i ”den bästa av världar”. Huvudpersonen Candide åker på en resa i upplysningens Europa med dess kolonier och utsätts för stora faror. Ständigt söker han sin kära Kunigunda. Inställningen till livet och människans utsatthet i en våldsam värld är teman. Voltaire föreslår med de bevingade orden – ett alternativ till optimism – att vi snarare ”bör odla vår trädgård”.

Vi sitter på den höga läktaren ovanför den med hushållspapper (behövs som draperier) inramade mycket vita scenen. Först hörs de högtidligt uppställda skådespelarna tydligt deklamera vad som komma skall. De har boken i sina händer och berättar löpande vilket kapitel som spelas och vilka som av utrymmesskäl hoppas över. Att inlevelsen bryts och vi blir medvetna om att vi ser teater, ökar hela tiden uppmärksamheten.

Finliret i minspel och rörelse är genomgående imponerande vilket gör att humorn sitter där den ska. Allt når ut och det är riktigt lyckad fysisk teater. Omöjligt är att återge alla de mängder komprimerade scener ur Candides resa vi ser med sina hisnande lösningar. Men den tajmade koreografin på hög nivå ger en estetisk och samlad bild av trion som dröjer sig kvar. Mäktigt är att de orkar röra sig så mycket! Hästarna av golvmoppar som rids i takt, precisa positionerna i scenrummet, riktningar på rörelser som är ordnade. Estetiskt är det annars mycket röd färg i tub mot vit bakgrund.

Med mig tar jag Nathalie Ifter Salomonssons lysande komik – flera scener. Men stannar kvar gör scenen med den av ”fulhet ansatta” slutliga versionen av Kunigunda. Humoristiskt blev också genialiska scenen med Venedigs uttröttande operamusik, framförd till båt av Frida Beckman, som understryker att Candide väntat lite för länge på sin käresta. Trumps like som härskare i Portugal är också fin som nutidsanspelning. Burleska inslag som äldre damens obefintliga skinka, eller sexakter med mjölkig vitfärg som Victor Ström får i sig skärper också sinnena. Fin är också dockvärlden Eldorado i guldigt glitter. Här finns kungen i form av en förpackning med flytande honung.

Efter halva speltiden kände jag dock lite ångest av allt realistiskt krigande och splatter. Men kanske kan det behövas i vågskålen – tillsammans med all komik – om någon övervintrande filosof behöver väckas även i vår tid, tänkte jag. Sammantaget krävs dock en vaken publik med alla täta anspelningar, snabba gester och koder för stora tankar och idéer.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: En grav för två – symboltätt drama med lysande komik

5 mars, 2024 by Pernilla Wiechel

Foto Bengt Wanselius

En grav för två: Antigone i Kolonos
Av Sara Stridsberg
Regi Natalie Ringler
Urpremiär 4 mars 2024 på Teater Galeasen
Medverkande Lina Englund, Johan Rabaeus, Maja Rung

Scenografi, kostym Zofi Lagerman.

Musik Pelle Ossler, Christian Gabel.

Ljus Tomas Hallgren.

Mask Anna Olofson

En grav för två: Antigone i Kolonos är en urpremiär med nyskrivet material. Radio och press har flaggat för kvällen. Dimman och den råa kylan har svept in Skeppsholmen, men en förväntansfull publik har samlat sig.

Föreställningens är skriven av Sara Stridsberg, en av ledamöterna som valde att lämna Svenska Akademin med anledning av hanteringen av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostensson. Nu är hon med i Samfundet de nio och delar fortsatt ut litteraturpriser. Hon skriver – enligt mig – med skarp och ärlig blick – inte sällan med feministiska inslag. Här skildras verkligheter som känns. I hennes böcker – som kan ha hisnande konstnärlig form – som texten ur en död kvinnas perspektiv – framgår skoningslöst människans innersta mörker, och existentiella villkor. I en intervju inför kvällen säger hon att skildra familjer gör hon för att de illustrerar hela världen. Länge har hon också varit nyfiken på den unga Antigone.
Regissör Natalie Ringler har tidigare gjort den mycket starka föreställningen Vår klass på Galeasen (2013) om judarnas situation i en by i Polen. Det blev stor publiksuccé. För de senare arbetena på Galeasen – Irakisk Kristus (2020) – som liksom föreställningen ikväll handlar om krig och flykt – och #ärdetkrigän (2021) – fick Ringler Thaliapriset.

Stridsbergs handling är placerad inom myten om den ödesdrabbade kung Oidipus – ursprungligen återgivna i Sofokles dramer. Myten säger att – den som barn bortlämnade Oidipus – ovetandes – råkat gifta sig och få barn med sin mor, efter att han dräpt sin far. Allt beror på att han inte ”kände sig själv” – som är ett bevingat citat inom psykoanalysen – det som Oraklet i Delfi alltid hävdar. När oraklet i Delfi får Oidipus att söka efter sanningen om sig själv, och han finner den, sticker han ut sina ögon. Oidipus fru Iokaste, däremot, tar sitt liv.
Vi sätter oss ner på läktaren längs med scenen som följer långsidan i lokalen.

Handlingen utspelar sig någonstans i trakterna runt Aten. Två personer – resterna av en familj – är på flykt och rör sig över en slätt där solen gassar och ett litet träd syns till. Tonårsdottern Antigone skyddar sin åldrande, ängsliga men tydligt självömkande och egotrippade far, före detta kung Oidipus. Samtidigt är hennes bröder någon annanstans och uppges ligga i fejd med varandra. Oidipus är iklädd orientaliskt mönstrade bomullsshorts, pilotglasögon och vit guldbroderad frottébadrock. Blindkäppen är med och dramaten-rullväskan. Här finns en uppfällbar tygpall och en gömd styrketår. En polisanmälan hänger över Oidipus som fördrivits från sitt rike. Han har svårt att förlika sig med att vara degraderad. Antigone, i glansiga byxor – som har en fri fågel med stora vingar broderad över bröstet – hanterar sin far. Hon balanserar hans utfall. Inför främlingarna de möter försöker hon dämpa hans obefintliga ödmjukhet. Hennes åtagande är att finna ett värdigt sista boende till honom. Sedan vill hon ut i livet. Han däremot, söker en grav – en grav för två. Han skämtar (gränslöst långt över tabugränserna) om att han vill ha henne där bredvid sig i graven. I det finns inte ett så litet mått av sanning. Men dottern får till slut också ett ”förlåt”, och en vänligt skjuts vidare ut i livet.

Ett stort allvar är inbakat i Stridsbergs symboltäta verk med många anspelningar till vår nutid. Men det tunga levereras med stora skopor av komik. Rabaeus är som klippt och skuren som den underhållande och självupptagna Oidipus. Han blir som ett treårigt barn dottern har att hantera. Stor komik finns också i flera biroller som Maja Rung oefterhärmligt gör. Den outtröttligt skakande, vaggande överlastade vårdaren på hemmet – som bär de många åldringarna i form av dockor – är en. Samtidigt löper temat om hur obearbetade trauma från en generation till en annan förs vidare i trasiga familjer (sönerna som strider). Associationer väcks till dagens gängkriminalitet. Oidipus egocentriskhet blir också en parallell till Putins gamling-gubbe-inlåsta föreställningar. Också en man som både utesluter framtiden för sitt folk (och miljö) – och tar ungdomarna med sig i graven.

Texten som innehåller så många fina citat hade jag gärna haft hemma. Repliker som denna är fyndiga: ”Glöm aldrig att du är dotter till mitt urtidsmörker! ” (Oidipus). Eller ”Jag var och letade med Missing People efter mig själv” (Oidipus). Även Oidipus glirning åt Antigone som går till oraklet och gör sitt arbete att ta reda på vem hon unikt faktiskt är (i psykoterapi). Han säger: ”Du som går till oraklet, du vet väl allt?” – oraklet svarar – ” Vi orakel vet inte allt”(för det är ju ett arbete var och en måste göra, trots missförstånden Roland Paulsen skriver i DN). En annan replik – om klassisk kvinnlig anpassning – är dottern som säger att: ”Jag försöker inte ha så höga förväntningar att jag blir besviken”.

Sammantaget blir föreställningens allvar viktat och lätt att smälta. Den ger en stund för eftertanke och vi skrattar. Jag tar med mig de eviga frågorna om ansvar och orsak, och att det är möjligt att förstå även svåra psykiska skeenden. Jag ser också en flyende familjs utsatthet. Hänvisade till varandra, trots sitt mörka förflutna och skruvade familjeband landar bördan på dottern (hedersproblematik m.m.). Lina Englund gör en rakryggad, känslig och levande gestaltning av Antigone – dottern som bär på gränsen till vad hon förmår. Hon är ju underförstått pjäsens absoluta huvudgestalt.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Gengångare – konstnärlig lyckad helhet om könsroller, tvingande normer och trauman

3 februari, 2024 by Pernilla Wiechel

Foto: Sören Vilks

Gengångare
Av Henrik Ibsen

Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024

Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.

Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.

Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.

Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.

Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.

Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.

Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.

En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.

De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Gengångare, Ibsen, Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Vi är krigare – psykoedukativt om ”vit sorg”, en ensam mamma och omgivande andras ansvar

18 november, 2023 by Pernilla Wiechel

Vi är krigare
Av Monica Isakstuen
Översättning Tove Simonsen & Moa Åström
Regi, koreografi Jimmy Meurling
Kostym Maja Döbling
Ljus Freja Forsström
Urpremiär 2021, Norge
Scen Fri Scen, Kilen, Stadsteatern Stockholm. Föreställning som recenseras: 16 november 2023
Medverkande BATALJ Scenkonst: Mikael Ayele, Kristina Rådström, Hand Sandquist, Tove Simonsen, Moa Åström

Den fria teatergruppen BATALJ Scenkonst har fokus på nyskriven och internationell dramatik och spelar nu sin fjärde Sverigepremiär i egen översättning. Med Vi är krigare är det första gången den i Norge flerfaldigt belönade författaren och dramatikern Monica Isakstuen (född 1976) spelas här. Hon har fått Bragepriset (jämförbart med svenska Augustpriset) och i år fick hon Den Nasjonale Ibsenprisen.

På scenen framför publiken finns en upphöjd vit kvadrat. Runtom pryds golvet av lysremsor (som barn sätter vid sina dator-spelbord) i labyrintliknande formationer. Tankarna går till Lars von Triers film Dogville – som jag inte såg till slutet – och jag blir genast lite skärrad. Något starkt kommer att spelas upp. Scenografin är minst sagt sparsmakad, men enkel vacker pianomusik hörs. I centrum står en gestalt, som tidigt förstås är en mamma. Runt om henne dyker sedan fyra andra gestalter upp. Under föreställningens gång får vi till oss tio händelser som mamman återger, i ständigt växelspel med de fyra andra som bryter in som oklara identiteter. Det finns ett ”Jag” och det finns ”De andra”.

Handlingen kretsar kring en mor och en son och något som har passerat – som hon gärna vill glömma. Hon minns bara bitar av allt, han påminner henne. Den vita rutan får sedan sin berättelse – och visar sig vara en plats dit man går om man vill känna tillit och få hjälp av andra. Mamman står där i rutan, de andra hjälper, och ömsom stjälper henne. Begreppet ”vit sorg”, uppger Isakstuen (www.dramatiken.no), är den man har efter att som liten inte ha fått tillräckligt med kärlek.

Manuset är naket och allvarligt, ofta går det rakt på smärtsamma erfarenheter, antydningar och konfrontationer. Små stunder av humor lättar upp. Sonen får i pjäsen, vid sidan om modern som är övertygande gestaltad av Kristina Rådström, en levande karaktär i form av Mikael Ayele. Hans gestaltning stannar kvar och blir kännbar – men effekten av den uppbrutna handlingen är annars att inlevelsen i karaktärerna bara uppstår bitvis. Regin är dock fläckfri o tydlig. Men mest upplever jag att det är huvudet som adresseras, och känslan uppstår istället vid insikten efteråt. Pjäsen blir som ett nyktert pedagogiskt exempel på hur en människa kan föra en dialog med sina inre kritiker, på ett sätt. Den blir också imponerande psykoedukativ – då mamman ofta omskakas av gestalterna runt om henne – vilket gör att hennes försvar och bortförklaringar kommer i öppen dager. Mentalisering är också en effekt av upplägget, ett ord som står för förmågan till inlevelse i andra människors perspektiv.

Pjäsen har nog sin bästa publik i den gymnasieklass som fyller hela raden ovanför mig. När dopamin-beroendet hindrar koncentration och därför inlevelsen i en lång berättelse – är det kanske så här pjäser i framtiden bör skrivas, funderar jag.

Som själv ensam mamma väcks oavkortat såklart sjok av smärtsam igenkänning. Men mest av allt tänker jag på Norges massmördare Anders Behring Breiviks uppväxt med sin ensamma mamma, framför sin dator. Vips har hela pjäsen en historisk och självklar placering i vår tid. Som programbladet anger: Vem behöver hjälp och vem är skyldig att hjälpa? Vad har vi alla med varandra att göra?

Programbladet uppger inför Sverigepremiären att Isakstuen tror att pjäsen kanske är mer aktuell nu än då den skrevs 2019. I ”välfungerande länder som Norge och Sverige” är människor sämre på att mötas i samtal, såsom de kunde bara för fem år sedan, menar hon. Istället misstänker vi varandra. Hon önskar att fler inser att vi ”behöver möta varandra”. Inspirationen till pjäsen kom när hon höll en skrivarkurs för unga med drogproblem 2016 (intervju år 2022 återgiven på www.dramatiken.no). Hon slogs av att de var så starkt påverkade av ”en uppväxt de själva inte valt” och själv var hon vid tillfället nybliven trebarnsmamma. Omvårdnad och moderskap är teman hon även tidigare valt att skriva om. Samtalen hon gjorde med deltagarna på kursen transkriberades och togs sedan med vid improvisationer tillsammans med skådespelarkollegor vid Dramatikkens hus. Så växte pjäsen fram. Med skådespelarnas röster i huvudet gick hon hem och fortsatte skriva, rensade i texten och senare även i scenografin. Sist var bara ”benen” var kvar. Rollerna ”Jag” och ”De andra” är ett litet skådespel i sig, säger hon. Två ytterligheter på en skala som handlar om närhet och distans. Häri ligger pjäsens övergripande tema, menar hon.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Camp Siegfried – empatiskt om skört ungt kärlekspar i nazismens klor

17 november, 2023 by Pernilla Wiechel

Camp Siegfried
Av Bess Wohl
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Elin Skärstand
Medverkande Pierina Rizzo och Elias Elling.
Urpremiär september 2021, The Old Vic-teatern, London
Svensk premiär 15 november 2023, Scen Playhouse Teater. Föreställning som recenserar: 16 november

Playhouse teater värnar om nyskriven dramatik från London och New York. Med pjäsen Camp Siegfried introducerar de den amerikanska dramatikern, manusförfattaren och skådespelerskan Bess Wohl, född 1974, uppvuxen i Brooklyn.

Wohl har redan fått flera priser och hennes omtalade tidigare pjäser är Grand Horizons – som sattes upp i Broadway och även nominerades till Tony Award för bästa pjäs 2020 – pjäsen Small Mouth Sounds – och boken/manuset som låg till grund för musikalen Pretty Filthy. När hon gick på Yale School of Drama skrev hon Cats Talk Back som vann bästa produktion i New York International Fringe Festival.

Camp Siegfried är en pjäs som Stockholms stads hemsida för kulturaktiviteter rekommenderar för gymnasielever – och ett pedagogiskt diskussionsmaterial är framtaget i samarbete med Sveriges museum för Förintelsen.

Handlingen – som utspelar sig mellan endast två ungdomar – har dokumentära drag eftersom sommarlägret där allt tar plats – verkligen har funnits på Long Island. Tusentals tysk-amerikanska ungdomar spenderade sina somrar där mellan 1936 och 1945. Lägrets syfte var att lära ut nazistisk ideologi, stödja Tyskland och bevara den ariska rasens fortlevnad i USA, Tyskland och världen. Enligt ett infoblad – som Playhouse teater delat – stängde FBI ner lägret så sent som 1945.

Pjäsen bärande tema är först och främst en rörande kärlekshistoria. Hon är sexton och initialt en ganska förvirrad, rädd och kränkt ung kvinna. Sänd till lägret – som en åtgärd – efter att ha blivit sexuellt utnyttjad av en vuxen man – är det första gången hon är där. ”Jag vill så mycket, jag vet bara inte vad” säger Pierina Rizzo i en av sina berörande repliker. Hjärtat hoppar till både en och två gånger av det sätt (mimik och gester) Rizzoo gestaltar hur skör och sökande den unga kvinnan är. Han – också berörande gestaltad av en lång smal, ung skådespelare som Elias Elling – är sjutton år, men yngsta lillebror, och kämpar på sitt sätt med sitt vuxenblivande. Han vill också bli erkänd av sin stränga far. Han är händig med yxan, hon lite tafatt men älskar språk, sagor och poesi. Hon lär sig utantill myten om hjältinnan och halvgudinnan Brynhilde som rider in i elden för kärleks skull. Pojkens far – som också är på lägret, liksom flickans moster som är nazist – blir som ett auktoritärt tryck i bakgrunden de har att förhålla sig till. Andras närvaro visas också i form av marschliknande stompig musik. Lägrets gemenskap och uppsåt förändrar och formar dem på flera sätt. Parallellt – vid sidan om förälskelsens förlopp – pågår också deras kamp om en position i ungdomsgruppen – på ont och gott.

Här är pjäsens andra tema – vad den nazistiska ideologins auktoritära övermänniskoideal gör med deras sköra trevande ut i vuxenlivet – deras emotionella sociala utveckling. Han känner stöd i gruppen till att vinna respekt genom fysisk styrka, och dödar nära en annan lägerdeltagare. Hon uppfattar att vara rättrogen (fanatisk) är viktigt – vilket gillas av omgivningen – och kämpar för att bli kunnig och extra bra på det tyska språket. Dessutom önskar hon höja sig (från sin initialt naggade självbild) så pass att hon utmärker sig som ett föredöme – och till och med härska över de andra.

Pjäsen följer mycket väl filosofen Hannah Arendts förvissning om den banala ondskan – att nazist kan var och en bli – i ett olyckligt sammanhang. Styrkan i denna uppsättning är att dessa två skådespelare lyckas spela så hudlösa. Vi känner hur utlämnade de är till, och beroende av, omgivningen stöd – när de tar de beslut som de gör. Wohls manus är också imponerande välskrivet utifrån emotionell (psykologisk) synvinkel, med bland annat åldersadekvata dialoger. Försiktigt hoppas jag att även dopamin-beroende gymnasieungdomar har ro att följa ett så viktigt kammardrama (”lägerdrama”) som detta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Mappe3 Katharsis 4 Inspelad i … Läs mer om Skönt småstökig pang-på-estetik och reflektion från trio ledd av passionerad träblåsare – Katharsis av Mappe3

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Draktränaren Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

Ulla Fluur Katten … Läs mer om Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Aldrig tidigare har Cornelis Vreeswijks … Läs mer om En helg för Cornelis – En hyllningshelg till en svensk ikon i november 2025

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

The Ugly Stepsister Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Thomas Stenström har släppt musikvideo … Läs mer om Titta: Thomas Stenström – För Sverige i tiden

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni … Läs mer om Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Dansbandsveckan Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Mr Nobody Against Putin Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Låtskrivaren och producenten Adam … Läs mer om Lyssna: Adam Odelfelt – Sommarregn

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

From The World Of John Wick: … Läs mer om Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Foto Sam Taylor Saknad, aldrig glömd … Läs mer om Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in