• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

2 februari, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto: Mats Becker och Nadja Sjöström

The Turn of the Screw

Musik: Benjamin Britten.
Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James).
Översättning: Catarina Gnosspelius.
Musikalisk ledning: David Björkman.
Dirigenter: David Björkman / Marit Strindlund.
Regi: Annilese Miskimmon.
Scenografi/kostym: Herbert Murauer.
Ljus: Ellen Ruge.
Mask och peruk: Theresia Frisk.

Medverkande
Prolog och Peter Quint: Kristofer Lundin.
Guvernanten: Marie Arnet.
Miles: Matheo Lindberg Vivien / Oscar Svensson.
Flora: Therese Bergknut / Nelma Kollberg.
Mrs Grose: Hege Høisæter.
Miss Jessel: Tessan-Maria Lehmussaari.
KammarensembleN.

Scen: Folkoperan, (premiären 1 feb 2023)

Modernisten Henry James novell från 1898 om två utsatta föräldralösa barn, som Benjamin Brittens opera från 1954 bygger på, blev av flera anledningar berömd. Det psykologiskt intressanta innehållet och sättet varpå den är skriven har gjort den till underlag för flera skräckfilmer. Novellen skrevs före Freud initierade psykoanalysen runt år 1900 – och långt före psykoanalytikern John Bowlby på 1950-talet upptäckte anknytningens avgörande roll för barn. Fram till dess ansågs mat och husrum viktigare än banden barn har till sina första vårdgivare, föräldrarna. Utan att få träffa sina föräldrar hade barn dittills i England – och i Europa – sänts bort till landet under krig och barn hade med skadliga följder vårdats i långa sjukhusvistelser övergivna.

Handlingen i novellen The Turn of the Screw är i korthet: En ung kvinna blir guvernant för två föräldralösa väluppfostrade, tysta barn, Miles och Flora, på ett övergivet gods. Deras farbror och förmyndare lämnar helt över dem i guvernantens händer – med ett kontrakt som säger att hon inte ska höra av sig. När hon anländer visar det sig att godset hemsöks av ondska. Till hälften sedda gestalter (som visar sig vara döda tidigare anställda såsom en guvernör och hennes älskare) stirrar genom dammiga fönster och visar sig plötsligt i trappor, tysta, skrämmande. Dag för dag, natt efter natt, kommer de närmare, och närmare. Fasan växer och guvernanten inser att varelserna vill åt barnen, försöker äga deras sinnen och själar. Ensam och allt svagare vill hon av hela sitt hjärta skydda barnen. Husan är hennes enda samtalspartner. Ännu värre blir skräcken när hon upptäcker att Miles och Flora själva inte är rädda för gestalterna. De vill komma dem nära, lika starkt som de döda vill närma sig dem.

Kritikern Edmund Wilson 1934 beskrev novellen som en ”studie i sjuklig psykologi” snarare än en spökhistoria. Tio år senare skrev kritikern och poeten Allen Tate 1942 i samma linje och menar att James ” visste i stort sett allt som Freud visste innan Freud ännu inträtt på scenen.”
En utomordentligt bra skräckeffekt skapas också av att novellen är skriven enligt tidig modernism – utan en allvetande berättare. Handlingen blir istället sedd ur karaktärernas egna vinklar (”point of view”). Sanningshalten i det som utspelar sig blir därför – in i det sista – även för läsaren ett ämne för tolkning. Läsaren tvingas avgöra själv. Guvernörens berättelse, varifrån det mesta i handlingen beskrivs, är ett tidigt exempel på ”stream of conciousness”.

När Benjamin Britten, tipsad av en väninna, tog tag i James text på 50-talet var han lite nedstämd för fiaskot med operan Gloriana. Därför gladdes han stort över att resultatet gav fina och flerfalt internationella omdömen. Operans fasta struktur och rigorösa sparsamhet, berömdes, och den sändes även ut över radio. Folkoperan uppger att uppbyggnaden av ett tema på tolv noter – som består av stegrande kvartar och fallande små terser – gör att verket är ett av Brittens musikaliskt sett mest komplicerade. Utifrån dessa formas ett tema ”en skruv” som dras åt vartefter operan fortgår. (Ej att förväxla med den sort av tolvtonsserie som Arnold Schönberg gjorde). Titeln hör just samman med denna musikaliska plan, en skruv som dras åt mer och mer. Genom att temat förändras och varieras behålls och förstärks stämningen.

I Folkoperans uppsättning utspelar sig handlingen i 50-talsmiljö. Orkestern är gömd bakom scenrummet som gestaltas med dova färger och fina tidstypiskt mönstrade tapeter. Här är ett bord, ett piano, en trappa upp och en ner, mörkt trä som detaljer, och ett handfat med en dimmig spegel ovanför. Guvernanten bär figursydd kappa med pälskrage till nätta avrundade skor. Husan hon möter står i enkel klädsel med rufsigt hår. Barnens är välkammade och de förväntas lära sig latin och föra sig.

Först slås jag av pojken Miles klara ljusa stämma, som tenderar att skära genom luften för att visa på hans ensamhet, starkt och imponerande framförd av Matheo Lindberg Vivien. I snabba duetter med sin lika klart sjungande syster, ikväll framförd av Nelma Kollberg, går det inte att skilja på vems röst som är vem. Guvernantens oftast ledande stämma är dynamisk och vackert bärande, och Marie Arnet får den att andas just ungdomlig godhet. Husan Mrs Grose (Hege Høisæter) har kraft i sin röst som är perfekt något mörkare. Efter prologen återkommer Kristofer Lundin senare som Mr Quint med sin mörka lagom skrämmande bärande ton. Som inte alltför van vid detta stramare sätt att tonsätta en text som Britten gör här, där inte utsvävningar och inlevelse är inskrivna musikaliskt, kan jag ändå konstatera att det är vackert och tonsäkert allt. Men mest stannar ungdomarnas röster kvar, i sina snabba skärande dialoger, särskilt Miles/ Matheo Lindberg Vivien.

Frågor om barn och deras livsavgörande anknytning, väcks i Folkoperans version, eftersom guvernanten skildras trovärdig i sin syn på barnens tillstånd och behov. Dock landar hennes ungdomliga sätt att förhastat närma sig barnen helt galet. Det trauma barn bär på när deras tidigare omsorgspersoner (byts ut), försvinner eller dör, gör att de fortsatt inom sig kan ha ett behov av att – oavsett vad som passerat – behålla anknytningen till dessa tidiga omsorgspersoner. Man talar om en intakt ”föreställning om det goda objektet” . Detta går att se som ett tema för Folkoperans version, men är såklart min högst personliga tolkning. Objektrelationsteoretikerna var just gruppen psykoanalytiker i London som Bowlby på 50-talet anslöt sig till. Det beteende som förr bara beskrevs som ondska, eller sjukt, kan idag med psykoanalytisk hjälp avväpnas och förstås och få ett namn lättare att förlåta och bära.

Folkoperans format för publik, fyllt av en ensemble med stödjande väl samspelta musiker omfamnar på ett bra sätt ett verk som har ett så angeläget tema.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

28 januari, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto: Aksel Örn Ekblom

Mefisto Remixed
Av Kia Berglund och Tobias Hjelm
Med Tobias Hjelm
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Premiär på Teater Giljotin 27 januari 2023

Det är före, efter eller mellan föreställningarna. Publiken möts av en dimma som verkar skapad av alltför många rökta cigaretter. Han står där på den knallröda mattan som blir som en cat-walk. Mattan, ett bord och några bråten är det enda som markerar scenrummet. Ensam står han i stålkastarens hårda ljus. Minsta rörelse syns. Iklädd bara ett slags svart brottarlinne syns hela hans kroppshydda, smidigheten, en skådespelares instrument. Det vita sminket, liksom en clowns, framhäver hans minspel. Hastigt tar han sig en sväng om i en långhårig peruk… och vips blir han kvinna. Han rör sig smidigt, ler varmt och bjuder på slängkyssar. Men raskt åker peruken av och i gesten reses handen istället till den välkända hälsningen, Heil…Tidigt slås – i den serien av rörelser – pjäsens tema an genialiskt.

Det är inte första gången Teater Giljotin gör Mefisto Remixed, (av politiska skäl), får jag veta. Pjäsen är kopplad och inspirerad av Klaus Manns pjäs Mefisto från 1936. Ordet remixed antyder dess aktuella omtolkning. Skådespelaren och dramatikern Klaus Mann, själv homosexuell, flydde Tyskland när nazisterna tog över. Mefisto handlade om hans vän och teaterkollega Hendrik Höfgen som för att fortstätta vara skådespelare och teaterdirektör blev medlöpare till nazisterna. Han sålde sin själ mot framgång i livet, liksom även den gamla myten om Faust förtäljer.

Det är skådespelarens verklighet med samvete, drivkrafter och omvärld vi får ta del av i Mefisto Remixed. Tobias Hjelm gestaltar en vuxen nutidsmans förtvivlan, hänvisad av ekonomiska skäl till att googla på begreppet ”god vandel” som angivits i kraven för kulturbidraget. Vi ser honom – desperat och perfekt – nöta in rollen som barnens Karlsson på taket – liksom en marionett – jagad av brist på mer givande alternativ till brödfödan. Rickard Borggårds musik – som då och då väldigt finstämt förstärker den enda skådespelarens tal – blir en allvarston med sitt ödesmättade, svävande vemod. Hjelms närvaro balanserar med precision de 50 minuterna av allvar blandat med inslag av bitande humor och ironi. När de färgglada Marianne-karamellerna flyger i luften mot oss – kallade ”publikkontakt” – skakas jag om. I tid och rum är han bara autentisk, arbetet tycks sammanfalla med hans person – och jag som åhörare drabbas på flera plan.

– Köp dig en bil! …(ropar han ut i ett försök att trolla bort sitt samvete …)
– Vem bryr sig? Det är ingen som bryr sig …. (om teaterdöden i Stockholms innerstad …)

Mina associationer går till den galna, skrämmande dvärgen som planlöst dansar mot röda draperier på det svartvita golvet i Twin Peaks. Är det alternativen som återstår, att ge efter och bli en smågalen docka? Det känns som Teater Giljotins under kvällen legitimerar sin existens och levererar botmedel och sällskap i en tyvärr alltför bekant omvärld.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Fotorecension: En annan sida av ikonen, en levande tidsresa – Christer Strömholm, Nationalmuseum 6 okt – 8 jan 2023

28 november, 2022 by Pernilla Wiechel

Christer Strömholm, Porträtt i Paris 
Nationalmuseum 6 okt – 8 jan 2023

.
Christer Strömholms mor, Lizzie Clason.

Jag ser nakna avslöjande bilder från Paris med efterkrigstidens söndriga fasader. Jag ser ensamma barn i fönster utan omsorg och äldre kvinnor utan sina krigsstupade män. Men den totala misären fattas i Nationalmuseums utställning som visar Strömholms svartvita bilder från 1950- till 1960-talets Paris. Det här är inte den klassiska samlingen bilder från knarkarkvartar, sena kväller och exponerade ofrivilligt sexualiserade halvnakna kvinnor. Annars det man ofta förknippar med Strömholms arv, just den manliga blicken. Övervägande ser jag fina levande, men mustiga, porträtt av såväl medelklassens glada konstnärer – i en smittande gemenskap – de som hade möjligheten att få åka till Paris med stöd hemifrån – såväl som beställningsporträtt på kända (kanske mer lidande?) författare och konstnärer.

Utställningen med 200 verk som är curerad av Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter har en fin balans som både väcker intresse och ger en njutbar verklighetsflykt för betraktaren. Första rummet omfattar Paris allmänt, därefter följer rum fyllda av olika teman. Här finns även ett rum med en monter där autentiska fysiska detaljer från Christers eget rum i Paris är med. Ett rum visar dikter och några foton på den för tiden kända svenska poeten Paul Anderson, som avled till följd av droger. Flera rum visar kända svenska ungdomar som gick på konstskolorna och ställde till med konstparader på gatorna. En parad visas även på film. I rummen finns porträtt på kända svenska kulturpersonligheter som Torun Bülow Hübe, Peter Wiess, Gunilla Palmstierna- Weiss, Pontus Hultén, Björn Berg med flera. Av en informationstext framgår att Strömholm inte började sin yrkesbana som fotograf, utan studerade måleri både i Sverige, Dresden och Paris. Efter andra världskriget gick han på Académie des Beaux-Arts i Pars men började där att experimentera med storformatskamera och så tog fotograferandet vid.

Delar av dikter och egna citat och hela brev kompletterar fotografierna som blir en intressant tidsresa. Citatet där Strömholm själv beskriver hur han ser på mötet med ett fotografi, blir som en ödmjuk inbjudan (..vilket förmodligen även gäller denna recension!): ”Att betrakta bilder är svårt, mycket svårt. Utan förklarande texter är det Du, betraktaren, som ger bilderna liv. Vad du ser i bilderna beror på dig själv, det är DINA erfarenheter, DINA känslor, DIN uppväxt, DINA minnen, som ska fungera..- se själv, tänk själv. Jag kan inte hjälpa dig, Christer…”.

Intressant är att mitt bland alla porträtt förekommer även Christers egen mor Lizzie Clason. Hon var hans största supporter, såväl ekonomiskt som mentalt, särskild när han var utomlands och fotograferade. Deras brevväxling finns också delvisa att ta del av.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Orionteatern, Blue Air – välskrivet drama, nära verkligheten med allvarliga frågor för vår tid

23 november, 2022 by Pernilla Wiechel


 
 
Orionteatern, Blue Air
Speltid: 19-26 november 2022, (recension 22:a)
Urpremiär: Örebro Teater, dec 2019.
Manus: Paula Stenström Öhman
Regi: Oskar Thunberg
Medverkande: Emelie Strömberg, Linus Lindman, Malin Berg, Gustav Ekman Mellbin
Scenografi och kostym: Jenny Kronberg
Ljusdesign: Raimo Nyman
Kompositör och ljuddesign: Stefan Johansson
Mask och perukdesign: Giovanni Indelicato
Dramaturg: Eva-Maria Benavente Dahlin
Foto: Kicki Nilsson
Formgivning: Erica Jacobson

Blue Air är ett gästspel från scenkonstkompaniet Lumor – som saknar egen scen – men uppförs vid Orionteatern i ett samarbete med Örebro Teater – och stöd från Riksteatern, Kulturrådet och Stockholms stad. Tidigare i år (aug) framfördes den vid Teater Trixter i Göteborg med andra skådespelare (se Mats Hallbergs recension här på Kulturbloggen). Även Riksteatern uppges ha spelat Blue Air. Recensionskvällen på Orionteatern inkluderade även ett samtal mellan skaparna av Ångestpodden och gäster.

Dramat, som har många likheter med ett klassiskt kammardrama, framförs av endast fyra mycket välsvarvade skådespelare i ett effektivt scenrum där skärmar med lätthet flyttas för att bilda de olika rummen. Ett pärlband av korta scener bygger upp handlingens och gestalternas komplexitet. I första scenen möter vi huvudpersonen Rita, känsligt och närvarande spelad med många nyanser av Emelie Strömberg. Hon är hos polisen – verklighetstroget gestaltad av Linus Lindman – och avlämnar sitt vittnesbörd. Det handlar om en våldsam situation där en polis – som det senare visar sig att hon haft ett förhållande med – är den skyldige. Rita blir ifrågasatt, eftersom hon vid tillfället vistades på en psykiatrisk vårdavdelning. Här fästs den röda tråden i hennes psykiska verklighet och under föreställningen adderas fler och fler pusselbitar. Vi presenteras för hennes välmenande men också mänskliga mor – Malin Berg som också trovärdigt gestaltar psykiatrikern – och möter även Ritas (försvinnande)far. Vi ser Rita själv som liten granskad och uppmätt av BUP, Ritas tisslande grannar, upprörda men engagerade kollegor och hennes son – ytterst välspelad av vad jag förmodar är av Emelie Strömberg själv. Även Ritas stressade och bristfälliga vårdare blir synliga och hennes på olika sätt lidande medpatienter.

På ett fint sätt, med korta scener sätts dramat samman och visar vad en person som mår psykiskt dåligt kan omgärdas av. Särskilt framträdande är den suggestiva musiken – av Stefan Johansson – som emellanåt med ett inifrånperspektiv skrämmer med höga smällar. Belysningen – av Raimo Nyman – är  också verklighetstroget ganska skoningslös – för att inte säga själsdödande (tänker främst på vårdavdelningens kliniska ljus). 

Det första Rita ber om när hon blir inskriven och bedömd – efter sitt något psykosliknande tillstånd där hon springer ut i skogen – är att någon tar sig tid och lyssnar på hennes berättelse. På ett trovärdigt sätt visar föreställningen igenom upp scener där detta lyssnande uteblir – men där däremot piller och tuffa regler och gränser – satta av en stressad personal – ersätter mänskliga möten – vare sig det är mellan personal och inskrivna eller mellan patienterna själva.

Det finns olika sätt att skildra vad en person möts av som mår psykiskt dåligt. Föreställningen Blue Air gör det på ett gediget sätt med inifrånperspektiv utifrån ett välskrivet, delvis självupplevt, välbalanserat manus. (Ett tack finns även noterat till Linda Boström Knausgård som med självupplevd erfarenhet också skildrar ämnet.) I Blue Air görs inga snabba poäng, eller slängs inte ut några politiska slagord. Blue Air är främst ett drama som ger något till sin publik i form av en upplevelse. Min referens blir först och främst till filmen Gökboet där också livet skildras inifrån en psykiatrisk avdelning ur de intagnas perspektiv. Skillnaden är att Gökboet håller sig till detta perspektiv medan vi i Blue Air också får följa personalens perspektiv (inifrån) och tankar samt även familjemedlemmars, grannars och de berörda barnens. En annan skillnad är att Gökboet pekar med hela handen, medan Blue Air kräver medskapande hos sin publik, inlevelse. Min upplevelse av föreställningen bekräftar det som Lumor beskriver på sin hemsida: Vi ville bort från teaterns (över)tydlighet, mer inspirerade av poesi och dokumentär skev verklighet.

Det här är en föreställning som ger dig en grundläggande upplevelse till att fortsätta fundera. Hur kan det komma sig att vi i vår tid avskaffat samtalet människor emellan? Med Ritas ord, strax innan inskrivande läkaren skriver ut piller och ordinerar henne att  (ensam) vila:

– Finns det ingen som jag bara kan få prata med?

Arkiverad under: Scen

Musikrecension: Mando Diao, Infruset – Själens skrubbsår – Med värme framförd skönsång i storslaget arrangemang, Malmö Live Konserthus

16 november, 2022 by Pernilla Wiechel


 
 
(Foto: Nils Bergendal, Pernilla Wiechel)
Plats: Malmö Live Konserthus
Tid: 13 nov 2022, (speltider kvar 16, 17, 18, 19 nov)
Medverkande: Malmö SymfoniOrkester, Björn Dixgård, Arja Sajonmaa, Jacqline Moss, Milton felländer, Ida Frost, Carolinae Damkör med vänner
Manus: Björn Dixgård och Moqi Simon Trolin
Regi: Moqi Simon Trolin
Scenografi/Kostym/Bild: Eilev Skonnarmo
Dirigent: Daniela Musca
Körledare Ulrika Emanuelsson
Konsertmästare: Malin Nyström
Piano: Daniel Haglund
Repetitör: Johan Bergman
Arrangörer: Karl-Johan Ankarblom, Peter Danemo, Ulrika Emanuelsson, Lina Nyberg, Calle Rasmusson och Ann-Sofi Söderqvist.
Musikalisk samordning Calle Rasmusson.
Visuellt koncept + Copy: Birde & Frankel
Producenter: Anna Modéer Wiking och Kristoffer Miselli
 
Själens Skrubbsår – ett av de mer kända musikstyckena under kvällen – och ett av de fyra verken komponerade av sångaren Björn Dixgårds mor och far – är också temat för denna helaftonsföreställning som går melankolins och den nordiska nostalgins tecken. Denna av pandemin uppskjutna imponerande och påkostade konsert får äntligen uppföras – initierad och sedan länge planerad av Björn Dixgård (sångaren i Mando Diao) och hans agent Carlos Barth. Involverade är Malmö SymfoniOrkester, scenarbetare och gästartister från musikal och schlager, inkluderat ett känt namn som Arja Sajonmaa. Hos publiken finns nog en förväntan av att få lite tröst denna afton med ett tema som träffar rätt mellan krig och lågkonjunktur. Ett stort dragplåster är även Mando Diaos tolkning av Fröding, som legat länge på Svensktoppen.

Konserten bygger på Mando Diaos två album Infruset (2012) och I solnedgången (2020).  Bitvis är föreställningen (med paus) dramatiserad med iscensatta övergångar mellan de 20 musikstyckena, i ambitiös regi av Moqi Simon Trolin. Tio av verken är baserade på Gustaf Frödings texter och musiken är övervägande komponerad av sångaren Björn Dixgård och Gustaf Norén. Några stycken är tonsatta texter av Karin Boye och Nils Ferlin. I ett stycke är Mikis Teodorakis musikalisk medskapare. Samtliga av de 20 verkens texter finnas att läsa – som tur är – på Malmö Lives hemsida. Inbjudna gästartister är som nämndes Arja Sajonmaa, samt endast 13 år gamla musikalartisten Milton Felländer och 24:a åriga Idol-finalisten Jacqline Moss, vid sidan om en förstärkt Carolinae Damkör. 

Inledningsvis framförs musikstycket Infruset. Björn Dixgård syns sjunga ensam till gitarr på balkongen, belyst i en för övrigt mörklagd lokal. Sjungandes vandrar han ner till scenen och får efter en stund sällskap av cirkusartisten Ida Frost, som nedsänkt från taket är insvept i ett vitt tygstycke. Hon förekommer även senare vitklädd i klänning på en trapets fäst högt uppe i den enorma lokalens tak. Enligt programbladet har mycket arbete lagts ner på scenbilden i syftet att skapa ett nytt konstnärligt rum. Dixgård själv och hans agent Barth har under flera år samarbetat kring den sceniska framställningen.

Vartefter konserten pågår uppstår ändå en fundering kring det egentliga målet med iscensättningen. Dramatiseringen är förmodat avsedd att addera något, kanske en stämning eller en illustration, till det som annars endast blir ett potpurri som vilar på artisternas sånginsatser. Men de första scenerna ter sig röriga och möjligheten att njuta av det alltigenom proffsiga sångframförandet kantas – trots de undersköna musikaliska arrangemangen och artisternas bärande klingande röster (vilket dock hörs i de perfekta ljudupptagningarna som nu finns på Spotify). Formen verkar inte riktigt ge det stöd och de tydliga avgränsningar som behövs för att varje artist ska kunna komma till sin rätt. Positioner och ageranden på scenen dämpar artisternas inlevelse i verken och konkurrerar emellanåt med det storslagna komplexa musikaliska symfoniska arrangemanget. Över lag i första akten förvirrar snarare de små scenerna kring varje melodi – än de stärker de mycket vackra musikaliska arrangemangen. Först när En sångarsaga kommer som femte nummer känns en tydlighet. Dixgårds varma rösts karaktär får utrymme, textuellt ges en tillgänglig refräng, arrangemang mellan sångare och symfoniorkester ger stöd åt varandra och bildar ett konstnärligt uttryck. På samma sätt fungerar också sista stycket, I solnedgången, ur dessa aspekter. 

När stycket Världssamvetet framförs efter paus – till svartvita projicerade bilder på fallna hus och bomber – samlas ändå publiken till gemensam eftertanke. Men därpå följer en del iscensättningar som blir något splittrande. I en bättre fokuserad scenisk och konstnärlig samklang fungerar sedan mot slutet av andra akten, musikstycket Stranden. Här kommer Sajonmaas sång i dialog med cirkuskonstnären Idas agerande och förstärker varandra.

Att delta i ett arrangemang stort som det på Malmö Live och befinna sig i en lokal som känns som två Berwaldhallen ovanpå varandra, kräver sitt lokalsinne och sin app-flinkhet. Förmodat påverkas mina intryck också av att jag satt på balkong. Efteråt förstår jag att en fördel hade varit att i förväg tagit del av de många vackra texterna. Sammantaget känns det ändå värt alla strapatser bara för att få uppleva det två sista verken under kvällen: Själens skrubbsår och Strövtåg, till Hembygden. Björn Dixgård sjunger här med sin karaktäristiska bärande och ömsint varma närvaro, vilket tillsammans med det oerhört mäktiga arrangemanget med Malmö SymfoniOrkester gör allt magnifikt njutbart. Här medverkar också Carolinae Damkör med vänner på ett mycket lyckat sätt. 
 

Arkiverad under: Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 11
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

Romantiken Av Johanna Malm och Olof … Läs mer om Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

Filmrecension: Expend4bles

Expend4bles Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Expend4bles

Lyssna: Lars Winnerbäck i samarbete med Joakim Berg och Martik Sköld – Neutronstjärnan

Lars Winnerbäck har släppt ett nytt … Läs mer om Lyssna: Lars Winnerbäck i samarbete med Joakim Berg och Martik Sköld – Neutronstjärnan

Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

Ane Brun har släppt samlingen ”Rarities … Läs mer om Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

Filmrecension: Fritt Fall

Fritt Fall Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Fritt Fall

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Askungen Musik Gioacchino … Läs mer om Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Taelgia Betyg 4 Premiär 22 september … Läs mer om Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vid en pressträff i Filmhuset i … Läs mer om Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Anna Lundqvist Lisboa Cinco Sou … Läs mer om Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Past Lives Betyg 4 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in