Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Teaterkritik: Träffsäker angelägen tragikomik parad med njutbar verklighetsflykt – Hela världens recept, Teater Galeasen

by

Hela världens recept
Av Christina Ouzounidis
Regi Christina Ouzounidis
Rum/Scenografi Joakim Bayoumi Karlsson och Melda Törnqvist
Kostym Matilda Hyttsten
Ljus Tobias Hallgren
Mask Anna Olofson
Musik Sole Gipp Ossler
Körtekniker Moa Nyman och Sole Gipp Ossler
Patinering Bettan Eriksson Gross
Medverkande Charlotta Larsson, Sandra Huldt, Pelle Grytt, Frida Beckman
Premiär 13 oktober 2025 (sedd på generalrepetition 12 oktober) på Teater Galeasen, Stockholm

Dramatikern, regissören och författaren Christina Ouzounidis (född 1969) var med och startade och är sedan länge medlem i scenkonstkollektivet Teatr Weimar i Malmö. Hennes verk har översatts till flera språk och 2012 prisades hon av Det svenska Ibsensällskapet. Tidigare aktuell med radioteater och regiarbeten på Kungliga Operan, skrev hon nyss verket Kröna en drottning som spelades på Stadsteatern i Stockholm.

På Teater Galeasen har tidigare Lagarna (2010) och Agamemnons förbannelse (2012) av henne spelats. Kvällens verk är skrivet direkt för de fyra skådespelarna. Inspirerad av Alice B Toklas kokbok uppges den vara som en svartsynt komedi eller dystopi om djur och matlagning. Texten har vuxit fram utifrån ett pågående samtal mellan Galeasens teaterchef Sophia Artin och Ouzounidis. Handlingen kretsar kring tre väninnor som ses en kväll för att laga mat. Orostider råder. Programbladet beskriver gestalterna som G – som är ”stundtals misstänkt lik Gertrud Stein”, S som är ”influerad av Simone de Beauvoir”, A som är ”förvirrande lik Alice B Toklas. En fjärde gestalt E – är ”elektriker helt enkelt”.

En snabb sökning på nätet berättar att Ouzounidis brukar skapa postdramatisk teater. Här frångås ofta ett linjärt berättande och i stället skildras tillstånd, där relationer och situationer undersöks i ett utvidgat nu. Texten blir ett teatralt element, jämställt med ljud, film, ljus och scenerier. Aktörer och publik deltar som i en gemensam process där gestalternas handlingar och möjligheter sker inom en vald fiktion. Hennes verk beskrivs bestå av språkspel med upprepningar och pauseringar, där påståenden hålls fram för att sedan finfördelas till nya påståenden. Begrepp och föreställningar om moral och existentiella dilemman smulas sönder och sätts ihop igen i nya mönster.

Utan att tidigare tagit del av hennes dramatik vandrar jag förutsättningslöst – ovetandes om det ovan – in i teaterlokalen. För att nå min plats måste jag försiktigt passera ett tjusigt, festligt långbord med mängder av vinglas, pavor, bruna, robusta tallrikar och vita linneservetter. Bordet står långt fram på scengolvet. Borgerlig trygghet och ordning anas. Den ännu obefolkade scenen kantas av växtlighet, där murgröna dekorativt pryder de många fönstervalven. Allt är partiellt upplyst till en varm atmosfär. En gammal charmig bil, halvt igenvuxen, sticker fram till vänster. Fåtöljer står hemtrevligt utplacerade. Rummet verkar, trots vissa detaljer, andas skönhet och harmoni. Sammantaget känns ljussättningen och scenografin gjord med extra omsorg. Harmonin i rummet blir en tydlig kontrast till det skrämmande kalla ljus man anar utanför. I svartvitt – som via en övervakningskamera – via videoskärm – får vi inledningsvis se vad som försiggår i köket bredvid. Tre personer lagar mat och pratar trivsamt. En slags gemytlighet sprider sig. Strax därefter träder de tre vännerna in i scenrummet.

Via hur vännerna reagerar på eller förhåller sig till det som hotar utanför lär vi sakta känna deras skilda karaktärer. Men ständigt inflikas, och återvänder samtalen lyriskt, allvarligt och emellanåt maniskt kring matlagning. S – som underbart och med träffsäker komik gestaltas av Sandra Huldt – är den mest hoppfulla. Hon söker ljus och mening i nuet som ändå kan hanteras. Hon vill vårda allt och alla, och försäkrar (med ibland skör stämma) att allt är lugnt – för de ”har allt som de behöver”. De gör ju allt, tar ju hand om ”äpplena innan de faller ner” från träden. A – ledigt gestaltad av Pelle Grytt –är en mer drastisk och realistisk kvinna som påminner alla om att mord även krävs när man lagar mat. G pratar filosofi och utövar en viss uppsatt, svävande auktoritet, träffsäkert artikulerad och fångad av Charlotta Larsson. Mitt i allt dyker hantverkaren E upp – som bland annat får ett utbrott mot de övriga – som ju har allt (i sin borgerliga lyx) och hon inget. Men hon stannar kvar, hjälper dem när strömmen går, tycks ty sig till någon slags trygghet hos vännerna.

Emellanåt föreslår G, pedagogiskt, att de ju alltid kan låtsas och liksom ”börja om som om ingenting fanns före detta”. S får raseriutbrott över att man envisas med att ta framtiden på så stort allvar. Man vet ju ”inte om framtiden ens finns”.

Ibland formar sig replikerna till talkörer i otakt där orden inte hörs så bra och monologerna växlar till drömlika inre medvetandeströmmar. Men det tragikomiska och ironin i texten väcker hela tiden intresset för att inte missa ett enda ord. Pinsamt och nära känns det att A suckar över att ”sufflén sjönk ihop” i ugnen när strömmen gick. Likaså att champagne anses nödvändigt, till löjrommen, som snabbt bör ätas upp inför en oviss framtid. Pinsamt är också nonsenspratet kring vem som får vara tjock. Men det blir mänskligt och psykologiskt trovärdigt. Den inskrivna humorn balanserar vänligt upp allt mörkt.

Jag relaterar till ”lägerelds-TV”. En stunds gemenskap, men med stort allvar denna gång. Inget är överdoserat svart, för det har vi redan nog av. Vi värms och orkar reflektera.


Foto Markus Gårder

Teaterkritik: De flyktade – finstämt kammarspel med vacker musik som tröst

by


Rysk flicka med puderdosa, 1928 © Lotte Laserstein / Bildupphovsrätt 2025

De flyktade
Av Teater Stella
Scen Judiska museet
Regi, idé och bearbetning Franciska Löfgren
Kostym Malin Alm
Musikansvarig Sofia Berg-Böhm
Medverkande Anna Lyons, Sofia Berg-Böhm
Premiär 25 september 2025

Det är Teater Stella som bjudit in till musikteater i en synnerligen autentisk miljö: Synagogan i Judiska museet på Själagårdsgatan i Gamla stan. Det är första gången lokalen används för teater och temat för kvällen är judiska kvinnors erfarenheter. Synagogan användes mellan åren 1795 och 1870 och i år är det 250 år sedan den första judiska församlingen öppnades i Stockholm.

Att Teater Stella specialitet är lyriska kammarspel med fokus på publiken, känns spännande. I kväll har två texter av tysk-judiska författare vävts samman, varav den ena är Bertolt Brechts Den judiska hustrun. Den andra är Karin Boldemanns Vitblomma, i Eva Gröndahls bearbetning. Brecht text ingår i samlingen Tredje rikets fruktan och elände från 1938 där han skildrar Nazityskland inverkan i människors liv. I texten skildras en hustru som lämnar sin icke-judiska make för att inte vara ett hinder i hans liv och karriär. Texten Vitblomma följer också en judisk kvinnas liv med en icke-judisk man.

Regissören och de två skådespelarna möts här för första gången. Skådespelerskan Anna Lyons har tidigare bland annat arbetat för Riksteatern och Stockholms Stadsteater och har fått extra uppskattning för monologen Bitterfittan vid Uppsala Stadsteater. Sofia Berg-Böhm är närmast i tid känd från samarbetet med Georg Riedel i produktionen Jiddischland – där bland annat sånger för barn framfördes på jiddisch. Skådespelerskan Franciska Löfgren har bland annat arbetat vid Dramaten och i filmproduktioner men är här regissör.

Det är en ändamålsenligt undangömd plats för en synagoga, tänker jag, när jag närmar mig entrén för museet. Inuti, där själva synagogan ligger en våning upp, är det vackert upplyst. Det ljusa trägolvet, pelarna varemellan scenen tar plats – de många förseglade höga fönstren och takhöjden bildar en fin rumslighet. Läktaren där de flesta slår sig ner är bra placerad. Men jag knallar upp till kvinnornas balkong, längst bak nära taket – med tanke på kvällens tema. Viss om att säkerhetsvakten har synat allas väskor känns den lilla skaran besökare lagom stor och harmonisk.

På scenen agerar de två kvinnorna ensamma, men en xylofon som Berg-Böhm främst hanterar ger emellanåt stöd till sånger och utgör musikinslag. Rekvisita i form av en resväska, en päls och några stolar tas in i spelet. Först gestaltas den ena texten, sedan den andra. De mycket vackra sångerna som inflikas, skapar mer stämning än är i centrum. De framförs på mjukaste mest välartikulerade jiddisch. Handlingen tydliggörs i monologer, emellanåt dialoger på svenska.

Det är två ganska välbärgade gifta kvinnors livsberättelser och vittnesmål vi får höra. Första kvinnan (gestaltad av Lyon) har fyra barn, och lever med svärmor och svägerskor – som inte har judiska rötter – i någon slags gemenskap. Kvinnan i den andra berättelsen (gestaltad av Berg- Böhm) lever ensam med sin man som är läkare. Paret har tjänare. I båda familjerna skär raslagarna in från yttervärlden – vilket slår an olika hos familjemedlemmarna. Omvärldens orättvisor och människosyn blir svårare och svårare att mota undan.

En stor behållning av hela föreställningen kommer mot slutet när en avgörande konfrontation verkligen griper tag. Kvinnan ber om ärlighet, uppriktighet. Hon ber sin man se henne i ögonen innan hon ska ge sig av. Men han kan inte, kör ett spel, pratar strunt, pratar bort stunden. Luften blir tjock i teaterlokalen. Här känns vår samtids förhalanden och tystnader igen. En brist på etik och verklig agens ekar in i vår tid.

Föreställningens format skulle lätt kunnat skalas upp och det skickliga skådespeleriet håller för en större publik. Men i den form den ges i synagogan skapas ett extra exklusivt tillfälle för eftertanke. Den är ett fint kammarspel där man får ta del av musikens roll som tröst, och det är inte illa.

Teaterkritik: The Dresser – Hollas ansikte bär och ger styrka bortom mellanmjölkens horisont

by

Foto Ben van Duin

The Dresser
Av & med Karina Holla
Dramaturgi Jeroen Kriek
Scenografi Theun Mosk
Kostym Mattijs van Bergen
Musik Rikard Borggård
Teater Giljotin – gästspel med premiär 1 mars 2025, recensionsdag 8 mars
Foto Ben van Duin

Den i Amsterdam baserade, flerfalt prisade mimskådespelaren Karina Holla gör ett återbesök – som ett led på sin turné – på Teater Giljotin. I sina två senaste föreställningar Warrior Women och Darger spelade hon för utsålda hus i Nederländerna och Sverige. The Dresser hade premiär i oktober 2023 och den första turnén i Nederländerna har fått ett varmt mottagande. Kvällens föreställning ges på engelska.

En röd stor bur – som blir hennes scenrum – är det första man ser. Klänningar, kavajer – med var sin karaktär – hänger uppsatta på galgar i taket. Holla träder in värdigt, stilla i en vit – liknande sidenpyjamas. Kragen upptill ger ändå pondus till det mjuka materialet, och hennes lite stabila men också känsliga gestalt. Hennes öppna ansikte med rödmålade läpparna och pigga vakna ögon blir belyst och spelet kan börja. Hon inger respekt. Titeln The Dresser flaggar för att livet bakom scenen är det som ska visas, och nog blir det allvar från första stund.

Jag är inte i Sverige, är det första jag tänker. Det spektrumet av uttryck, som direkt uppstår har inget med vår lilla jantelag eller lagom-tillvaro att göra. Sakta tar hennes erfarenhet plats på scenen – färgat av ett långt teaterliv. Associationerna går till Louise Bourgeois – som också använt sig av en bur som ett galler i sin konst. Hon är också kvinnan som gjort kraftfulla verk i hög ålder. Lite senare flyger Bourgeoises namn också över Hollas läppar – när hon på tydlig engelska både skämtar och lite skrämmer oss.
”Again, and again and again…” säger hon och beskriver att även om det så är endast tre personer i publiken – och ”bara en skrattar på rätt ställe” – så vill hon ge allt. Men hennes humoristiska argument för att dö, för att på så sätt verkligen ”understryka att hon levt” och existerat – hör vi också.


Hon rör sig lugnt och medvetet, med en mimartists alla väl formade gester. De små knotiga händerna blir följda i minsta rörelse. ”I wanted a prince to come and make me free” säger hon. Vi får höra hur han som i en saga sedan kommer och landar på fönsterkarmen. I en liten gest bara lutar hon sig – därefter något bakåt – andas … och ”blir fri” – i en av pjäsens subtila ögonblick. Nog blir hon fri, men inte som hon tänkt sig .. och prinsen går till och med och dör får vi höra.

Då och då hämtar hon vatten hos sin ljus- och ljudtekniker utanför buren – och visar stolt på att hon är människa bakom allt agerande. Han som lägger alla kläderna i hennes armar i slutet av pjäsen.

Vid ett fotografi av Salgado föreställande en afrikansk mammas ståtliga kropp, fanns en gång en bildtext: ”She is a tree of life to them”. De orden som drabbade mig då, dyker nu upp. Den bottnande tydliga speglingen som Holla bjuder på är precis som sådan nödvändig näring för ett litet barn. Vi bärs av autenciteten. Luften blir stilla, allvarlig eller lättsam och klar i hennes makt – hennes skicklighet.
I småpratet som följer i foajén efteråt viskas namn på våra stjärnor som Margareta Krok, Ernst Hugo Järegård och även Edit Piaf. Det är den 8:e mars och det känns värdigt.

Danskritik: En kopp kaffe – vitalt, djärvt, varmt

by


Foto: Kungliga Operan/Håkan Larsson

MCGREGOR/EK
Infra
Koncept, regi och koreografi Wayne McGregor
Musik Max Richter
Scenografi Julian Opie
Kostym Moritz JungeL
Ljus Lucy Carter
Ljudansvarig Chris Ekers
Medverkande Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet

En kopp kaffe
Koreografi Mats Ek
Musik Anders Hillborg
Dirigent Nir Kabaretti
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman
Ljusdesign Erik Berglund
Konsertmästare Tale Olsson
Cellosolister Kati Raitinen /Erik Wahlgren
Medverkande Gilian Lisa Drake, Nicolas Le Riche, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
Speltid 35 minuter
Kungliga Operan – föreställning som recenseras 21 februari 2025

Är det så att konstnärer får ett lite sannare och djärvare uttryck när de blir äldre? Efter detta vitala, hjärtevärmande, samtidsvakna och överraskande verk – svarar man ”ja!”. Mats Ek blir 80 år i april – och Marie- Louise Ekman som själv fyllt 80 i höstas – gör med En kopp kaffe helt enkelt scenkonsthistoria. Väntat var det, men också extra välkommet och härligt. Mig veterligen har de inte arbetat ihop tidigare, och synd vore om de skulle sluta nu. Jag ser fortfarande framför mig Ekmans gigantiska profiler vid bakre väggen som förhöjs i olika belysningar. De når långt ut i den helt fullsatta salongen och ger en stor rymd att dansa framför. Men först något om kvällens helhet, för vad är egentligen dans?
Att Kungliga Operan valt att lägga verket Infra, av den brittiska koreografen McGregor före paus – gör den mer till en fond – en kontrast till den senare. Det uppstår en pedagogisk lektion i danshistoria. Infra visar de äldre klassiska, stränga, uppåtsträvande könsrolls-stereotypa rörelserna – som övats vid stång framför spegeln i hundra år. Sedan tar Eks koreografi vid som en färgrik fläkt från framtiden. Här syns en mer tillåtande människosyn och hopp om förändring. Hur har dans genom åren lockat sin publik, undrar man? Vilka rörelser sågs som spännande?


Men tyvärr upplevs mer skillnader mellan verken. Samverkan mellan musiken och dansen fungerar bättre efter paus – här ger de färgglada vida kläderna, och rörelserna, ett personligt svängrum åt dansarna – som man gärna själv kliver in i. Så är det inte i Infra. I Infra känns det som att musiken, dansen och scenografin ha kommit till i var sin ensam konstnärs-kammare. Eks koreografi bildar tillammans med kapell, solister och scenografi, en tajmad helhet, medan det före paus är mera stumt. Där Hillborgs musik skapar stämning och dramatiskt stöd, ligger tyvärr Richters musik som en autistisk massa – vacker kanske i sig själv – men varför para den med dans?
Det finns en (ganska lång) film på Kungliga Operans hemsida, där Marie-Louise Ekman och Mats Ek intervjuas. Annars är söndagsintervjun i P1 – där Mats Ek intervjuas av Martin Wicklin mycket bra. Hans berättelse blir också ett tidsdokument över svensk kulturhistoria, med mamma Birgit Cullberg (Cullbergbaletten), bror Niklas – också dansare, och syster Malin (skådespelerska).
Med mig hem (efter En kopp kaffe) tar jag de många vardagliga, – ofta jämlika – livsnära scenerna med det äldre paret, scenen när det är mannen som matar spädbarnet och blir rullad av kvinnan, kastrullen som symbol för kökets maktordning – som sedan övergår till en slags mans-hjälm som hindrar sikten socialt – de många scenerna där paret tycks ”stå i bredd” (jmf Ebba Witt – Brattström). Sann och rörande är också scenen när dansarna – som unga glupska flickor – undersöker – mannens nakna vackra kropp.

Teaterkritik: Pappa Pellerins dotter – omsorgsfull helhet, lagom doser spänning och fint barnperspektiv

by


Foto Christopher Backholm

Pappa Pellerins dotter
Av Maria Gripe
Bearbetning och regi Sara Giese
Scenografi Johan Engberg
Ljus Martha Khomenko
Musik/Ljud: Stefan Johansson
Kostym Elin Hallberg
Mask Anna Olofson
Koreografi Tove Sahlin
Dramaturg Marie Persson Hedenius
I rollerna Beri Gerwise, Emelie Florén, Emma Mehonic, Tove Sahlin, Ana Stanišić
Familjeföreställning från åtta år
Premiär på Orionteatern 1 februari 2025 (sedd dagen efter premiären)

Maria Gripe skrev boken om Loella 1963, där ett tema var hur en faderlös flickas starka identitet som skogsflicka utmanades i mötet med staden. Boken blev också TV-serie i Sverige som visades 1974. Flera verk av Maria Gripe rörde sig kring (natur)mystik, gränsland och fantasivärldar, såsom Glasblåsarens barn och Tordyveln Flyger i skymningen.

Handlingen i Pappa Pellerins dotter följer i korthet Loella – också kallad Lopp-Loella – som bor ensam i en liten stuga i skogen med två små tvillingbröder. Mamman arbetar på sjön i långa perioder och pappan vet Loella ingenting om. Ändå har hon det ganska bra i skogen. Där finns också tant Adina, och skogsmannen Fredrik som hjälper henne. Framför huset står en fågelskrämma som Loella kallar Pappa Pellerin. Han fungerar även som ett skydd mot ovälkomna besökare men också som en slags brevlåda. Fågelskrämman blir också något Loella väver sina fantasier kring – och önskningar om – den okända pappan. En dag sker det dramatiska att mamman väljer att inte komma hem alls. Hon ska arbeta en tid i Amerika. Loella får lämna sitt välbekanta liv i skogen och förs till ett barnhem i den stora främmande staden. Otryggheten gör att fantasierna – och särskilt de om pappan – blir allt starkare och viktigare för Loella. Med sig har hon tant Adinas ord som säger att ”det finns en mening med allt”. Med tiden får hon nya vänner i staden, men Loella slutar aldrig att söka efter sin far.


I Gieses regi kryddas berättelsen med spänning i precis lagom doser för en ung publik. Skogsflickan Loella framstår i Gerwises gestalt som en trovärdigt kavat flicka, smått människoskygg, men utrustad med en stark tillförsikt att klara sig själv i världen. En särskild eloge vill jag ge alla medverkande för ett underbart artikulerat kroppsspråk som tas om hand i Sahlins – för lokalen så väl anpassade och tydliga – koreografi. Sammantaget är det en njutning att uppleva hur Orionteaterns stora sal med sin dynamik och resonans bjuds på till fullo.

Det börjar med att vi leds in i lokalen av fjärran fågelljud. Väl på plats ser vi ut över lilla realistiska stugan i skogen högt uppe på en kulle i bakre delen av scengolvet. Fågelskrämman med hatt står strax nedanför. Engbergs höga träskärmar – vissa på hjul – som liknar byggställningar ger värme till scenrummet. De får en estetisk roll men även ett smart praktiskt syfte. De många scener som sedan följer bygger genialiskt på mimteater. Särskilt bra är bilscenen där handhållna ficklampor är billyktor och ljud ger karosskrammel till klungan av resenärer. Pedagogiskt målar Johansson med verkliga ljud. Härligt samverkar också allt i scenen då flickorna handlar glass i affären hos underbart agerande Sahlin. Fyndigt utförda rörelser – men även ljud från kassaapparaters olika plingande – gör allt så levande. Dynamisk blir också kvällsscenen i hamnen – som utspelas både på en högre våning i lokalen – men avslutas med en pytteliten radiostyrd bil. Ljud kommer framifrån men också bakom publiken. Det blir svindlande för sinnena. Alldeles lagom trollbinds den unga publiken och mycket upplevs ur huvudpersonens perspektiv.

I minnet stannar den riviga lite äldre och stadsvana barnhemssysterns karaktär som är så väl fångad. Men även det komiska minspelet hos Loellas mammas väninna – som de små brorsorna bor hos – när Loella knackar på. Lärarinnans trovärdiga välvilja – och hur hon ser Loellas situation – kryper också in under skinnet. De medverkande har flera roller, och det är endast Gerwise som förblir Loella föreställningen igenom. Föräldrar som själva vuxit upp på 60-talet, kommer också notera extra Hallbergs tidstrogna klänningar i glada färger. Tillsammans med frimärkshobbyn o andra tidsmarkörer kan föreställningen skapa samtal med barn: Hur var det på mammas tid?
Jag hoppas att många barn får uppleva Loellas resa i Orionteaterns omsorgsfullt bearbetade uppsättning. Och visst värmer och berör den även vuxna – särskilt sällskapet som det inkända barnperspektivet ger.