Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ramesh Safavi

Filmrecension: Sunset – Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen

by

Sunset
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi László Nemes
Manusförfattare: László Nemes, Clara Royer, Matthieu Taponier
I rollerna: Susanne Wuest, Juli Jakab, Levente Molnár, Vlad Ivanov, Evelin Dobos

Sunset är en stark filmupplevelse: Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen.

Handlingen börjar sig före det första världskriget, 1913, och vi få se hur borgarklassen börjar gå mot sin undergången. Irisz Leiter (Juli Jakab), en föräldralös ung, tjej återvänder till sin hemstad i Budapest för att söka ett jobb som modist i en berömd hattaffär som tidigare drivits av hennes nu avlidna föräldrar.

Butiken har en ny ägare, Ozkar Brill (Vlad Ivanov) som vill driva namnet under samma namn som hennes föräldrar, eftersom det har ett gott rykte och är ett förnämligt varumärke.

Affären var utsatt för en svår brand och Irisz Leiters föräldrar omkom i branden. Rykten säger att branden anlagts av Irisz bror, en bror hon inte ens kände till att hon hade.

En man Gaspar (Levente Molnár) säger sig veta var Irisz bror kan bli hittad. Brodern ska vara involverad i ett kriminellt gäng av rånare som verkar ha anarko-nationalistiska eller separatistiska sympatier och som vill få bort den arroganta tysktalande kungligheten från Wien.

Med Irisz får vi följa med på en mystisk och våldsam resa för att möta en fruktansvärd sanning om det österrikiska-ungerska riket innan dess kollaps.

László Nemes, den ungerska regissören bakom den Oscar-vinnande Holocaust-tragedin (Sauls son), kommer nu tillbaka med en stark berättelse om första världskriget i Budapest. Han använder noggranna detaljer för att återskapa Budapest från slutet av artonhundratalet och han jobbar mycket med närbilder.

Han har en högst unik struktur då kan skapar film. Långa tagningar (Long takes), närbilder med suddiga bakgrunder som låter oss uppleva vad Irisz känner. Denna stil fungerade väldigt bra i Sauls son, men det är att Nemes inte låter oss se mer av detaljer i kostymdesignen i Sunset. Jag önskar att jag kunde få se mer.

Juli Jakab är en bra skådespelerska som kan visa alla sina olika känslor i närbilder och också ofta i tystnad.

Solnedgången är en ockult film som får fram den mystiska kraften bakom konst och mode, precis som Luca Guadagninos Suspiria som berättade om frimurarnas historia gömd i ett världsberömt dansföretag, berättelser om den mystiska triangeln och illuminati.

Solnedgången förlorar sitt tempo i mitten av filmen men den hittar rytmen igen efter ett tag. Lazlo Nemes är en stor förebild för ungerska filmindustrin och Sunset är en stark, storslagen film.

Filmrecension: The Sisters Brothers

by

The Sisters Brothers
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 mars 2019
Regi Jaques Audiard
Filmmanus: Jaques Audiard, Thomas Bidegain (Baserat på boken av Patrick Dewitt)
I rollerna John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal,
Rebecca Root, Allison Tolman, Rutger Hauer och
Carol Kane.

Bröderna Sisters är Eli Sisters (John C. Reilly) och Charlie Sisters (Joaquin Phoenix), två prisjägare 1851 i Oregon, som har fått i uppdrag chefen Commodore (Rutger Hauer) att spåra kemisten Hermann Kermit Varm (Riz Ahmed) som har gjort en formel som kan användas för hitta guld i flodbädden under guldruschen. Commodore har också skickat sheriffen John Morris (Jake Gyllenhaal) för att söka rätt på Hermann.

Charlie är påverkad av sin grymma far som skapat honom till en man som inte visar något förmåga till att känna empati. Hans liv handlar om att vara våldsam. Eli däremot gillar inte att döda och han drömmer om att få ett stabilt liv med kärlek och respekt. Men Eli binds samman med sin bror genom sin lojalitet.

Sheriffen däremot är en helt annan personlighet, han är utbildad och dras till poesi. Han lämnade sin far i förakt för faderns våldsamma sidor och agerande.

Vi får följa två berättelser parallellt.

I botten av denna maskulinitetens historia läser vi mellan raderna om faderskomplex och om de manliga barnens ambivalenta känslor till sina fäder, som Sigmund Freud, och psykoanalytikerna efter honom talade om det i sina psykologiska teorier. Sistersbröderna och Morris påverkas av sina relationer till sina fäder och de reagerar på olika sätt. De är alla fångade i en kaotisk maskulin värld som saknar tillgivenhet.

Rebecca Roots närvaro som Mayfield är en dubbeltydig karaktär i denna värld, eftersom Root är en transgender som spelar rollen som en icke-feminin kvinna som den hänsynslösa ägaren av Mayfield bordell (En kvinna som helt förändrats till en ond i en fasansfull värld).

Den verkliga hjälten i denna absurda västerländska film som förvånansvärt saknar hjältar skulle vara fru Sisters, Eli och Charlies mor som tar emot sina söner för att skydda dem.

Sisters bröderna pendlar mellan slapstick, en mörk komedi och en väldigt blodig och äcklig västerländsk brottsfilm och trots alla de överraskande incidenterna har den fortfarande en långsam takt. 120 minuter är verkligen långt för denna historia.

Skådespelarna är riktigt bra, men John C. Reilly bär olympiska facklan i denna film. Den franska regissören och författaren Jaque Audiard (Rust and Bone) har gjort en engelsk film baserad på en berättelse av den kanadensiske författare Patrick DeWitt i Spanien och Albanien för att göra en trovärdig amerikansk historia. Ja, det är svårt med filmen om Sisters-bröderna gör inte västerländska filmentusiaster besvikna.

Filmrecension: En kvinna bland män

by

En kvinna bland män
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Mimi Leder
Scriptwriter Daniel Stiepleman
I rollerna: Felicity Jones, Armie Hammer, Justin Theroux, Sam Waterston, Cailee Spaeny och Kathy Bates

En kvinna bland män är en sann historia om den legendariska domaren, Ruth Bader Ginsburg, som kämpade för att hitta sin plats i ett patriarkalt fält för att bekämpa könsdiskriminering.

Ginsburg (15 mars 1933) föddes i Brooklyn, New York. Hennes äldre syster dog när hon var en baby, och hennes mamma, en av de som uppmuntrade henne allra mest, dog strax innan Ginsburg tog sin examen från gymnasiet. Hon tog sedan sin kandidatexamen vid Cornell University, gifte sig och blev mamma innan hon började studera på Harvard, där hon var en av de få kvinnor i sin klass.

Ginsburg överfördes till Columbia Lawschool, där hon tog examen som nummer ett i sin klass. Efter juristutbildning vände sig Ginsburg till akademin. Hon var professor vid Rutgers juristutbildning och Columbias. Hon undervisade i civilrättsliga förfaranden som en av de få kvinnor inom sitt fält.

I filmen träffar vi först Ginsburg (Felicity Jones) som juridikstuderande vid Harvard, där hon är en av nio kvinnor i en stor flock av män. Skolledare som är sexistiska figurer, utmanar kvinnorna för att motivera varför de är värda sin platser på utbildningen, platser som kunde ha gått till män.

Hon var redan gift sig med Martin D. Ginsburg (Armie Hammer), som var en mycket stödjande man som senare blev internationellt framstående som skatterådgivare och de har ett litet barn, Jane.
Ruth börjar delta i sin mans klass – förutom sin egen – när han har diagnostiserats med testikelcancer.

När Ruth inte kan hitta en lämplig möjlighet att arbeta i Harvard flyttar familjen till New York för att hitta en bättre plats. I New York är det nästan omöjligt att hitta ett jobb som praktiserande advokat “för en kvinna och en mor och en jude”.

Ruth letar efter att få ansvar för ett viktigt fall som skulle kunna spräcka överbyggnaden av manliga privilegier och könsdiskriminering. Hon hittar fallet: En man, Charles M Moritz (Chris Mulkey), som tar han om sin åldrande mor men vägrade att dra av kostnaden för att hyra en sjuksköterska mot skatt eftersom han var en man och ogift. Det var könsdiskriminering, rent och enkelt.

Filmen visar Ginsburgs oändliga ansträngningar för att ändra de diskriminerande reglerna mellan 1956 och 1972 och Mimi Leder (Peacemaker) är en mycket bra kandidat för att skildra denna heroiska feminina bilden.

Skriptet är skrivet av Ginsburgs riktiga systerson och det är en öppet och ärligt filmmanus. Felicity Jones spelar mycket bra även om hon saknar humor i sin roll och Armie Hammer är bra som alltid.
Denna film är dessutom mycket väl värd att se för dig som är intresserad av frågor kring juridik, lagar och domstolar.

Filmrecension: The Prodigy – en film vi blir rädda av för stunden men glömmer efteråt

by

The Prodigy
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019
Regi Nicholas McCarthy
Författare Jeff Buhler
Stjärnor Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Colm Feore, Paul Fauteux

När Sarah Blume (Taylor Schilling, The Orange är en ny svart) inser sin sons skrämmande beteende Miles (Jackson Robert Scott), måste hon bestämma sig för att ge upp på honom eller skydda honom för att då också kunna rädda sitt liv.

Egentligen när vi pratar om skräckfilmer, har vi en fördom att vi pratar om något som inte har en solid och rationell grund att lita på. Den här genren av film få ofta ett betyg längre än genomsnittet. I de flesta av dem är motiven alltid repetitiva och icke-kreativa. Vi tittar på dem för att vara rädda och ha kul och vi kommer att glömma dem efteråt. The Prodigy är inte något undantag.

Ett härlig par kämpar med sin son, som har tecken på intelligens som ett autistiskt barn och störande aggression samtidigt.
När Miles beteende blir sadistiskt mot sina klasskamrater, sin fars hund och så vidare, tror hans läkare att Miles har reinkarnerat och ärvt en seriemördare själ, Edward Scarka (Paul Fauteux), som har varit besatt av att samla offrens händer.

Detta motiv är inte nog för att på allvar skrämma publiken även om vi blir lite skrämda. Miles är väldigt läskigt när han tittar på oss, när han svär på ungerska i sömnen, som inte är hans modersmål och när han framför en underlig ungerska melodi. Inte någon unik idé, den användes redan i Måns Mårlinds och Björn Steins film, Sex själar 2010 där Jonathan Rhys Meyers, som lider av flera personlighetsstörningar framför en melodi som har komponerats av ett offer som dött tidigare.

Nicholas McCarty är en regissör som har gjort flera andra skräckfilmer (The Pact and Holidays) och The Prodigy är hans bästa arbete hittills. Flera scener är skrämmande scener och hans skådespelare, speciellt tonårs-skådespelaren Jackson Robert Scott, spelar väldigt bra. McCarthy vet hur man skrämmer publiken, även om han använder en del billiga trick för att skrämma publiken.

Det stora problemet är författaren (Jeff Buhler) som inte ger oss någon anledning att komma ihåg filmens berättelse. Miles föräldrar står mest och ser dumma och passiva ut medan de har all världens anledningar att göra något för att hjälpa sin son, men de gör det inte. Och anledningen till att han reinkarnerats i en ny kropp (att samla det sista offrets hand som en trofé) är också barnslig.

Men ok, det är en hygglig skräckfilm, men inte något mästerverk. Gillar du att bli skrämd på bio kommer du att bli nöjd när de ser The Prodigy.

Filmrecension: Stockholm – spännande och roligt om Stockholmssyndromet

by

Stockholm
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2019
Regi Robert Budreau
Stjärnor Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong, Christopher Heyerdahl, Beau Santos, Thorbjörn Harr

En både spännande och rolig film, ett fascinerande katt- och råtta- spel om det välkända syndromet som Stockholm gett sitt namn: Stockholmssyndromet.
Stockholmssyndromet, att en gisslan utvecklar en psykologisk allians med sina tillfångatagare som en överlevnadsstrategi under fångenskap.

År 1973 tog Jan-Erik Olsson, som frisläppts efter en vistelse på fängelse, fyra anställda i banken som gisslan (tre kvinnor och en man) under ett misslyckat bankrån i Kreditbanken, en av de största bankerna i Stockholm.

Jan-Erik Olsson förhandlade om att det svenska fängelset skulle släppa hans vän Clark Olofsson från fängelset. Gisslan hölls fången i sex dagar (23-28 augusti) i ett av bankens valv. När gisslan släpptes, ville ingen av dem vittna mot de som tagit dem som gisslan.

Det har varit andra liknande fall vilket gjorde att psykologer gav detta beteende ett namn: Stockholmssyndromet. Andra som varit fångade och som uppvisat liknande beteende som gisslan i Stockholm är till exempel Mary McElroy och Natascha Kampusch. De fattade sympati för dem som tagit dem till fånga.

Mary McElroy har sagt: “Mina fyra kidnappare är förmodligen de enda människorna på jorden som inte anser mig vara en fullständig idiot.”

Det finns flera olika teorier som försöker förklara hur de som tar någon till fånga manipulerar och hjärntvättar sina fångar för att få deras sympati, men att utveckla dessa resonemang finns inte utrymme för i en filmrecension.

Stockholm av Robert Budreau är en film som inspireras av vad som hänt i Kreditbanken 1973 och filmen skildrar inte verkligheten exakt.

Filmen börjar när Lars Nystrom (Ethan Hawke) kammar färg genom sin mustasch, tar på sig en peruk och läderbyxor och glider in i Stockholms största bank med ett maskingevär i sin väska. Han sätter en liten radio på bankräknaren, skjuter i taket, och visar tydligt att en rån har startat. När Bianca Lind säger att hon har informerat polisstationen, ler Lars och säger: Det är bra.

En utbildad manipulator kunde knappast göra ett bättre jobb genom att försöka skapa skräckstämning och sedan lugna de närvarande. Lars Nyström har som syfte att tvinga den lokala polischefen Mattsson (Christopher Heyerdahl) att släppa Gunnar Sorensson (Mark Strong) ur fängelset. Gunnar Sorensson är en bankrånare och kompis till Nyström. Att få chefen att leverera Sorensson är överraskande lätt. Att komma ut ur banken med gisslan i släp är inte lätt.

Lars Nyström förhandlar med Mattsson och statsminister Olof Palme (Shanti Roney), som är porträtterade som karikatyrer av skandinavisk byråkratisk likgiltighet.

Bianca börjar känna sympati för Lars Nyström, för hon känner det som att samhället inte försöker rädda gisslan.

Filmen är en väldigt rolig men har inte lika hög kvalitet som Dog Day Afternoon 1975 av Sidney Lumet, ett mästerverk i samma genre.

Hawke (Born to be blue) är enastående som alltid och Rapace (Lizbeth Salander) har avlägsnat sin kalla och gåtfulla karaktär för att bli mer feminin och romantisk medan hon samtidigt förmedlar sin styrka.
Mark Strong är mycket bra i sin roll.

Stockholmsyndromet är tacksamt ämne för en bra film.