Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ramesh Safavi

Filmrecension: Hunter Killer – En amerikansk cliché

by

Hunter Killer
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 januari 2019
Regi: Donovan Marsh
Stjärnor: Gerard Butler, Gary Oldman, Common

En amerikansk cliché baserat på Firing Point, en roman av författaren Don Keith och den pensionerade militärofficeren George Wallace.

Hunter Killer är en historia om en undersökning av en försvunnen amerikansk ubåt. Undersökningn leds av kapten Joe Glass (Gerard Butler).

Undersökningen leder till att Rysslands president (Alexander Diachenko) räddas från försvarsminister Dmitri Durov (Michael Gor) som är en galen person som till utlösa ett världskrig.

En kvinnlig amerikansk president, karikatyrer av amerikanska hjältar och en medelmåttig rysk president, alla hand i hand för att förhindra ett krig – det är spikarna i soppan till denna film.

Det finns massor av amerikanska filmer i exakt somma genre som Hunter-Killer. Filmer som har budskapet där de försöker framställa USA som ett mycket fredligt land. Ett sarkastiskt, ironiskt påstående när vi alla vet att USA har varit i krig 222 år av 239 år nationen existerat.

Filmen har inga kvinnliga viktiga roller och när männen vill prata om dem blir det så vulgärt och fullt av sexism. Dialogerna och karaktärer är orimliga och påminner om mycket gammaldags heroiska Hollywood-filmer.

Hunter Killer är chanslös i tävlan med tidigare ubåtsfilmer somJakt efter röd oktober av John McTiernan eller Crimson Tide av Tony Scott. Hunter Killer är inte gnistrande som Top Gun by Tony Scott, vars syfte förstås var att övertyga ungdomarna att ta värvning och Hunter Killer ens i klass med Salt by Phillip Noyce.

Gerard Butler gör åter en hjältefigur men han är betydligt sämre än i tidigare hjälterollar som i London har fallit och 300.
Var Gary Oldman med i Hunter Killer. Ja, det var han men jag har redan glömt hans insats.

Den svenske skådespelaren Michael Nyqvist, som gick ur tiden i juni 2017, gör en av sina sista roller i filmen. Därför är det extra trist att resultatet blev en väldigt lång och tråkig och actionfilm som jag kommer att glömma snabbt.

Filmrecension: Mortal Engines – bra 3D-teknik men medelmåttig handling

by

Mortal Engines
Betyg 3
Biopremiär 7 december 2018

En apokalyps-film som utspelar sig århundraden efter ett förödande krig som gjort jorden karg. Där finns några få städer kvar, de är mobila små städer på hjul som är fästa vid tankar och militär utrustning. Filmen börjar med en spännande chock när den rörliga staden London med St Pauls katedral på toppen jagar en liten stad med namnet Salthook.

Hester Shaw (Hera Hilmar), en ung flicka från Salthook drivs av hämndsplanter. Hon tar sig till London för att döda Thaddeus Valentine.

Hon blir vän med Anna Fang (Jihae) en farlig fredlös, och Tom (Robert Sheehan), en ung lärling i London museum. Tillsammans ska de förgöra Taddeus Valentine som förfogar över en plan att bygga ett mystiskt supervapen med vilken han kan dominera andra städer.

Christian Rivers, regissören har tillbringat år som storyboard-artist och som visuell verkställande handledare för Peter Jackson. Han kan sitt hantverk och som tittare glömmer jag att jag tittar på en 3D-film. Bilderna, de visuella effekterna och tanken på de mobila hjulbyarna är fantastiska. Da Vinci-inspirerade flygplan, dunkla svävande Salvadore Dali-liknande föremål som är fantastiska.

Den sataniska kapitalismen i bakgrunden av historien är acceptabel men historien fungerar inte perfekt. Filmen börjar lvoande med en Mad Max-jakt men handlingen urartar till en medelmåttig terminator-liknande berättelse och en episkt tröttsam Star Wars-kopia.

Skådespelarna är duktiga, då de som har stora roller och de i birollerna. Jag tror att den här filmen kommer att locka stor publik trots den förvirrande historien och kommer att dra ungdomar biograferna framför allt för den enorma produktionen och de fantastiska bilderna.

Filmrecension: Robin Hood – njae

by

Robin Hood
betyg 2
Svensk biopremiär 30 november 2018

Okey, strunta i filmen många felaktigheter i funktion och berättelse. Men 100 miljoner US-dollar i produktionsbudget är det klart att den har sina kvaliteter. Men något mästerverk är det ju inte.

Robin of Loxley/The Hood (Taron Egerton) börjar träna med Little John/Yahya (Jamie Foxx), en arabisk jägare som har gått ihop med Robin efter striderna i korstågen för att tillsammans motarbeta den korrumperade sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn). I berättelsen finns också Marian (Eve Hewson), Robins tidigare älskade som ha en relation med Will Scarlet (Jamie Dornan).

I den här filmversionen har Robin Hoods stereotypiska historia moderniserats för att hänvisa den fasansfulla politiska situationen i västvärlden, det moderna slaveriet och Mellanöstern-situationen. Tyvärr fungerar det inte så bra, det blir inte så på bioduken. Historien och karaktärerna är alltför svaga för att ge tyngd åt budskapen eller symboliken.

En karismatisk Robin Hood (Egerton), som lyckligtvis inte är en superhjälte rakt igenom i den här historien, är kanske den bästa rollen i denna samling.

Foxx som Little John som har kommit från Saudiarabien, talar engelska perfekt och känner till alla genvägar i Sherwood forrest och Nottingham city ännu bättre än The Hood, vilken besvikelse han är i den rollen.
Marian (Hewson) som den enda kvinnliga rollen, är inte trovärdig som någon som älskar och är tjuv och en upprorisk rebell. Hon blir bara en filmfigur.

Mendesohn som sheriffen av Nottingham med den excentriska moderna outfiten skulle kunna ersättas med en annan skurk direkt till en annan film, som Gotham City, Matrix eller …

Filmen är tekniskt perfekt och det kan förtrolla publiken med sina vackra bilder men om jag vill se en Robin Hood-historia föredrar jag att titta på Disneys rävaktig animerade version en gång till istället.

Filmrecension: Vox Lux med Natalie Portman

by

Vox Lux
Betyg 4

Vox Lux är den andra filmen av den unga skådespelaren och regissören, Brady Corbet, som åter visar att han är en mycket begåvad artist. Som en mycket ung skådespelare har han haft chansen att arbeta med några fantastiska regissörer som Michael Haneke (Roliga spel), Gregg Araki (Mysterious Skin) och Lars von Trier (Melancholia). Hans episodiska sätt och Willem Dafos röst som berättare på filmen är ett tecken på hur han påverkats av von Trier.

Filmen vill visa hur berömmelse kan förstöra oskulden.

Vox Lux börjar med en hemsk massaker i Colombine-skolan när en orolig pojke går i en musikklass och skjuter läraren och elever 1999. Celeste (Raffey Cassidy) är den enda personen som vill försöker lugna mördaren och hon är den enda överlevande, dock med en svår nackskada. Hon blir en ikon när hon skriver en sång med sin systers hjälp. Systern Eleanor, spelas av Stacy Martin (Nymphomaniac) är mer begåvad än Celeste. Sången leder till att den 14 år gammal Celeste hamnar i popmusikvärlden där hon råkar i händerna på en chef som spelas av Jude Law.

17 år senare kommer den då 31-årige Celeste (Natalie Portman) till sin hemstad för att ge en stor konsert när en annan massaker sker i Kroatien av ett okänt gäng som har använt sig av holografiska masker som liknar de masker som används i Celestes ikoniska musikvideo.

Den vuxna Celeste är en färgstark Lady Gaga-liknande konstnär och hon missbrukar av droger och alkohol. Av denna sorgliga, aggressiva och deprimerade person finns inte mycket kvar som påminner om den tidigare oskyldiga Celeste längre. Men showen måste fortsätta. Hon går upp på scenen och gör sitt bästa, trots att hon är in i märgen utsliten.

Filmen tar upp ämnen kring vad det kan krävas av en popstjärna för att vara bäst, och ställer frågan om en artist måste sälja sin själ till djävulen för att vara bäst.

Natalie Portman är bra när hon spelar utanför musikscenen men hon är tyvärr inte övertygande när hon sjunger och dansar på scen. Jag tron inte på att det är en Lady Gaga-liknande ikon, kanske på grund av att låtarna inte räcker till och koreografin är för enkel.

Filmrecension: Ännu ett mästerverk av Asghar Farhadi

by

Alla vet
Betyg 5
Visas på Stockholms filmfestival
Regi Asghar Farhadi

Den iranske regissören Asghar Farhadi har gjort ännu ett filmiskt mästerverk. Liksom “Om Eli” var enastående är “Alla vet” också helt enastående.

Filmen börjar med mycket information om dess karaktärer i en varm och intim atmosfär. Laura (Penelope Cruz) med sina barn kommer från Argentina till en kommun nära Madrid för att delta i sin systers bröllopsceremoni. Allt går bra tills Lauras dotter Irene (Carla Campra) kidnappas. Familjen uppmanas att betala en stor summa pengar för att få tillbaka Irene.

Plötsligt blir den kärleksfulla, vänliga atmosfären konstig och fylld av misstänksamhet, hemligheter, rädslor och misstro mot de människor som var så älskade nyss. Under utmaningen att söka efter Irene avslöjas många smärtsamma hemligheter och gamla berättelser får liv.

Asghar Farhadi har alltid i sina filmer visat att han vill “söka efter sanningen” och nu visar han ännu en gång vilken stor filmskapare har är.

I “Alla vet” har han lämnat det iranska filmspråket och skapat en film på ett helt annat språk, med en annan kulturell språkdräkt. Han gör spansk film som om han vore infödd, helt fantastiskt. Han har inte behövt skapa med rädsla för att bli censurerad, inte behövt vara orolig för att bryta mot tabun som han varit tvungen att tänka i sin förra iranska film (Säljaren).

Han har nu skapat en 132 minuters lång förbryllande film som är alltigenom välgjord. Skådespelarna är mycket bra. Javeier Bardem och Cruz är fantastiska, även om Lauras roll är lite för lite passiv.

Den sista sekvensen är otroligt bra när Laura och hennes familj äntligen går tillbaka till Argentina. Arbetarna tvättar och städar staden på något sätt som de försöker tvätta alla negativitet och mörka hemligheter bort från det som har hänt i kommunen men vi vet redan att det inte är möjligt eftersom det finns en mer fruktansvärd hemlighet om Irenes försvinnande.