Lars Wickberg

Herr Lows konstkrönika: Stockholm Music & Arts

2 augusti, 2016 by Lars Wickberg

Verk av Jonathan Josefsson.

Stor festival i dagarna tre på Skeppsholmen, men konsten lyser – med sin frånvaro. Tror jag, först. Av alla de besökare som tagit sig hit under dessa underbara sommardagar, är det nog få som väljer platsen nedanför Moderna Museet för att titta på konst. Nej, det är musiken och alla fantastiska artister som lockar, naturligtvis. Här möter olika generationer tunga världsnamn på de två scenerna.

Konsten utgör en diskret bakgrund som kan vara svår att upptäcka. Men den finns där, både utomhus och i några byggnader. Vänliga och kunniga Visare (så står det på de gula knappar som personalen bär) leder publiken och gör oss alla lite visare.

Inne i själva museet pågår Yayoi Kusamas omfattande utställning, som jag tidigare berättat om här på Kulturbloggen. Festivalpasset ger fritt inträde under några timmar på förmiddagen. Moderna Museet har numera fri entré, men till speciella utställningar, som denna, får du betala en avgift.

Bildspel. I Moderna Museets biograf visas bildspelet ”Ur Olles kamera” till minne av artisten Olle Ljungström, med hans egna fotografier. Dubbelexponeringar, rörelseoskärpa, lust att experimentera, precis som i hans musik. Men uttrycksformen faller mig inte helt i smaken.

Fotografi. Finländaren Esko Männikkö visar hundratalet fotografiska verk under titeln ”Time Flies” på Mindepartementet Art & Photography. Detta är en retrospektiv utställning med bilder från 1980-talet och fram till idag. Ungkarlar från den finländska glesbygden, ömsint och närvarande. Men här finns också slitna miljöer, gravstenar och makabra detaljer. Esko är som fotograf helt självlärd. I samband med denna mycket sevärda utställning har en omfattande och vacker fotobok producerats. Obs: Denna byggnad är öppen året om och inträdet är fritt. Många utmärkta utställningar visas.

Scenkonst. Teater MDT. ”Hyperfruit” med Joanna Nordahl och Ludvig Daae. Koreografiska rörelser integrerade med filmade avsnitt, om hur internet påverkar våra relationer. Sensuellt och skickligt utfört i total harmoni med angeläget budskap. Det är oväntat knepigt att mötas i verkliga relationer utanför internet.

Scenkonst. Teater Galeasen. ”Lux Lumen” är multikonstnären Mira Eklunds soloprojekt, men här är hon tillsammans med två musiker. Elektroniskt, elektroakustiskt (!), samplingar och röster. Ett ljudcollage som tyvärr resulterar i en direkt plågsamt hög volym. Stora delar av publiken lämnar den lilla lokalen efter bara en kvart. Tråkigt och synd om artisterna.

Drömland. Interaktiv kulturupplevelse för både barn och vuxna. Här skapas och upplevs med mjuka material i spännande rum. I gränslandet mellan olika konstformer och åldrar delar vi drömmar.

Installation. Medan världsartister som Joan Baez, Patti Smith och Suzanne Vega omsluter Skeppsholmen smyger jag in i mörka rum. Magnus Bunnskog är tonsättare och dramaturg. I hans installation möts besökaren av ett djupblått ljus och omsluts av ljud. En videoskärm på golvet reflekterar mot en vit duk i taket. På golvet kan publiken sitta eller stå, meditera och reflektera i en egen värld, tillsammans med andra.

Installation. Schweiziska konstnären Pipilotti Rist: ”I want to See How You See” är ett videoverk. Hennes namn är en omvandling av Pippi Långstrump, alltså ett namn som förpliktigar. Korta lekfulla filmer som vänder upp och ned på perspektiven. ”Explosivt bildflöde i en avslappnad rumsmiljö”, kan det sägas tydligare?

Filmkonst. Jesper Just: “Bliss and Heaven”. Förtätade korta berättelser där frågeställningar lämnas obesvarade. Transsexuella individer intresserar Jesper. Absurda situationer och intensiva möten fångar åskådaren effektivt. Betraktaren sugs in i handlingen utan flyktvägar, det är svårt att värja sig.

Konsthögskolans elever. På olika platser utomhus finns verk av Konsthögskolans elever. En sommarkurs i individuellt arbete presenteras med blandat resultat. Inga anvisningar ges, man får leta för att finna. Iakttagaren bör ha skarp blick på jakt efter skulpturer och bilder.

Lågintensiv performance. ”The Disengaged: Free Jazz Orchestra.” Ett jakttorn varifrån osynlig jazzmusik strömmar ut. ”Ett flyktförsök ur accelererande kapitalism och ett gömställe” enligt dess skapare .

Oväntat besök. Festivalens största överraskning är möjligen de två unga kvinnor som simmade hit för att slippa betala inträde. De blev dock snabbt uppfångade vid bryggan och fick lämna området till fots.

Musik och konst förenas. Under de sista timmarna förenas musik och konst när tyska Kraftwerk drar igång sin storslagna show, där publiken med sina tilldelade 3D-glasögon hamnar mitt i upplevelsens centrum. Häftigt.

När jag lämnar området ser jag också hur eleverna vid Konsthögskolan får sina olika verk upplysta i skymningen. Nu, om inte tidigare, hittar besökarna dessa skapelser. Det lilla möter det stora och festivalen formas till en genomtänkt helhet inför våra ögon och öron.

Bilderna nedan: 1, Magnus Bunnskog. 2, Fotoprojekt av elever vid Konsthögskolan. 3, Susan Whitlow. Foto: Lars Wickberg

Herr Lows konstkrönika: ”Prickiga damen”, kul textildesign, keramisk mångfald och mycket mera

27 juni, 2016 by Lars Wickberg

Yayoi Kusama på Moderna Museet.

Semestertider. Stängt, stängt, stängt. Stockholm vilar. Men jag har hittat öppna dörrar mitt i sommaren. Kom, följ med mig in!

Yayoi Kusama: “I oändligheten” Moderna Museet. ”Prickiga damen” sätter punkt. Efter punkt, efter punkt. Detta säregna konstnärskap har fascinerat publiken i mer än sex årtionden. Yayoi Kusama, född 1929, är fortfarande kreativ och produktiv. Vid 87 års ålder målar hon varje dag.

Moderna Museet iscensätter nu en stor utställning i många delar. Installationer, målningar, skulpturer. Konstnärens senaste verk, ”Livets hymn”, premiärvisas i Stockholm; ett svart rum med speglar, vattenbassänger och kulörta runda (naturligtvis) lyktor som skiftar färg. Mycket vackert, rofyllt och överraskande bakom ett anonymt draperi. Denna sal, för övrigt den ursprungliga delen av Moderna Museet, väcker starka minnen.

1966 visades här på golvet den enorma och mycket omtalade skulpturen ”Hon” skapad av Niki de Saint-Phalle. Samma år utförde Yayoi Kusama ”Narkissos trädgård”, en installation bestående av 1500 spegelklot, nu placerade på exakt den yta där den gravida jättekvinnan låg med särade ben. Kvinnokraften tillbaka, lika påtaglig. Men bakgrunden till Yayoi Kusamas konstnärskap är dyster, under hela sitt liv har hon lidit av hallucinationer. Yayoi har förvandlat detta sjukdomstillstånd till en mycket personlig, näst intill tvångsmässig bildvärld. Besökaren kan förirra sig bland oändliga nät, spegelrum och tusentals prickar.

Många anser att Yayoi Kusama är duktig på att marknadsföra sig själv, hon brukar jämföras med Andy Warhol i den delen. Dock är detta utan tvekan en av de mest spännande konstupplevelserna i Stockholm just nu. Bara du inte blir yr av alla prickar …

“THE NEW HUMAN” Moderna Museet. I museets nedre plan visas denna utställning, som utforskar människans livsvillkor i en snabbt föränderlig värld. Hur ser vi på oss själva och varandra? THE NEW HUMAN blickar in i en global oroshärd av religiös fanatism och politisk extremism, men lyfter också fram exempel på solidaritet och medmänsklighet. Utställningen rör sig mellan det komiskt absurda och djupt allvarliga, och på ett liknande sätt tycks människan balansera på gränsen mellan undergång och formandet av något nytt.

Detta är ett film- och videobaserat projekt med tydlig aktualitet.

“Mode i sju akter” Kulturhuset. Missade du de olika konsthögskolornas vårutställningar? Ingen fara. Hur ser morgondagens kreationer ut? Vilka metoder och uttryck arbetar dagens konststudenter med? Här får du en del av svaren. Nu visas textildesign med fokus på mode i sju avdelningar:

AKT 1 Kreationer från studenter på Beckmans Designhögskola.
AKT 2 Verk av studenter från Handarbetets Vänner.
AKT 3 En ljud- och bildinstallation med Modedoktorn Philip Warkander.
AKT 4 Verk av studenter på Konstfack.
AKT 5 Kreationer från JUNI, nytt finskt herrmode.
AKT 6 Seminarium: Modehusens estetik – tradition eller nekrofili?
AKT 7 Seminarium: Hållbart mode – en paradox?

Fantasin flödar i Kulturhuset, det är skickligt, roligt och lekfullt.

Sommarutställning, Kaolin. Sveriges enda renodlade keramikkooperativ, bildat 1978, ställer ut verk av dess medlemmar. Presentationen är överskådlig och mångfalden ger en bra bild av verksamheten. Galleriet har även en butik med verk som ständigt förnyas.

”Bilden av Garbo” Fotografiska. Stockholmsflickan Greta Lovisa Gustafsson (1905-1990) jobbade på varuhuset Pub som ung. Resten är filmhistoria. Nu presenteras den troligen största privata kollektionen av unika Garbo-fotografier, samlat under 20 år av Lars Nordin. Många av bilderna har aldrig tidigare visats offentligt. Ett hemlighetsfullt liv möter nu allas våra blickar. Undrar vad Greta skulle ha tyckt om det.

”Med färgen bortom ytan” Carl Kylberg (1878-1952) Thielska Galleriet. Det är en färgstark sommar ute på Djurgården. Thielska Galleriet har hittat helt rätt. Så här beskriver museet utställningen: ”Svepande penseldrag och vibrerande färger utmärker Carl Kylbergs målningar med landskap, figurscener och stilleben. Måleriet kombinerades med ett andligt sökande som ger hans verk ett existentiellt djup. Konstverkens upplösta former debatterades både i konstvärlden och i politiken. Utställningen visar delar av Kylbergs hela produktion, från de tidiga målningarna och skämtteckningarna från 1910-talet, barnböckerna och de mer färgstarka 20-talsmålningarna till de välkända klassiska motiven från 1930- och 40-talen.

Det tog tid innan Kylberg fick ett genombrott hos en bredare publik, men sedan 1930-talet tillhör han portalfigurerna i 1900-talets svenska konsthistoria. Utställningen lyfter fram konstnärsrollen och sätter in hans målningar i tidsandan före, under och efter andra världskriget. Kylbergs ständiga självrannsakan och sökande efter mening bortom de materiella värdena känns aktuell än idag. Med färgens hjälp strävar konstnären bortom dukens yta och kan även utmana vår egen tids fixering vid yta och konsumtion.” Det är väl formulerat och kunde inte uttryckas bättre..

”Fotosidan Masters” Galleri Kontrast. För tredje året i följd visar Galleri Kontrast ett urval av bilder från den stora fototävlingen ”Fotosidan” där medlemmar deltar med ”Porträtt”, ”Natur” och ”Ögonblicksbilder”. Resultatet, ett 70-tal fotografier, är varierat både till teknik, personligt tilltal och tema. Några bilder sticker ut, medan andra inte får mig att stanna upp.

”Akvarellsalong” Edsvik Konsthall. Detta är en jurybedömd utställning, där etablerade konstnärer tillsammans med ännu inte kända målare från de nordiska länderna deltar. Akvarell tillhör en av de äldsta målarteknikerna och har blivit modernt igen. Arne Isacsson, Lars Lerin, Lars Holm, Gunnel Moheim, Helena Trovaj, Stanislaw Zoladz, med flera har starkt bidragit till akvarellteknikens spridning. Samtidigt pågår här den internationella akvarellutställningen “World of Watercolours” med konstnärer som Paul Sandby och William Turner.

Ingela Ihrman: “Det frodas i framtiden” Tensta Konsthall. I en säregen bildvärld antar växter mänskliga egenskaper och nya mytologier växer fram i snåren. Ihrman intresserar sig för hur människan samspelar med andra arter. Vilken social betydelse har djur och växter i våra liv? Ihrman beskriver sitt perspektiv som etnobiologiskt, ”naturen i sig” intresserar henne inte, utan hur människan använder och uppfattar naturen. Normens gränser och stora kroppars handlingsutrymme undersöks. Fram växer en kärleksfull relation till klumpiga existenser och vildvuxna livsmiljöer. I utställningen möter vi den håriga skulpturen Jättebjörnlokan och den skulpturala kostymen Bjuvstegocefalen. Det hela formas till märkliga möten.

Ja, det blev ju en hel del till slut. Sommaren visar sig vara öppnare än jag från början trodde. Men glöm nu inte att vårda din tid. Den ädla konsten att koppla av och låta hjärnan få en paus är också viktig.

Bilderna nedan: 1, 2, 3 Yayoi Kusama på Moderna Museet. Den första bilden visar konstnärens senaste verk. 4 och 5 Modedesign i Kulturhuset. Foto: Lars Wickberg

Operapremiär: Häxorna hämnas i Årsta

21 juni, 2016 by Lars Wickberg

Häxorna
Regi Aurelia Le Huche
Musik Giacomo Puccini
Libretto Ferdinando Fontana
Översättning Birgitta Prejborn
Scenografi Erika Sjödin
Kostym Marie Moberg och Maria Peterson
Mask Angelica Ekeberg
Musikalisk ledning Anna Christensson
Årsta teater
Premiär 18 juni 2016

Operapremiär mitt I sommaren? Jo, det fungerar alldeles utmärkt en regnig och småruggig junikväll. Så kliv in i den svarta skogen och följ legenden om Vilierna som sprider skräck i alla trolösa älskare. Om en ung flicka dör av kärlek, samlas varje natt häxorna I skogen för att dansa. Och de väntar på förrädaren …

Årsta Folkets hus invigdes 1953 och här tycks tiden stått stilla sedan dess. Teatersalongen känns mer som en skolaula och miljön andas inte direkt konstnärligt skapande. Lite småtrist och “kommunalgrått.” Men inom några minuter kommer publiken att glömma denna verklighet.

För sjätte året I rad sätter teatergruppen Kamraterna upp opera på Årsta teater. Nu har turen kommit till den italienska operan Le Villi (Häxorna) av Giacomo Puccini från 1884. I denna version av Puccinis allra första opera, finns även nyskrivna textpartier utifrån en feministisk läsning, inspirerad av det under romantiken rådande intresset för naturens mörka sida och ockultism.

I ”Häxorna” utforskar teatergruppen Kamraterna synen på kopplingen mellan kvinnan, naturen och ondskan i förhållande till frigörelse och uppror. Vi rör oss i gränslandet mellan det brutala, blodtörstiga och hämndlysta och den feministiska utopin där ett annat system, styrt av mjuka värden, gemenskap och solidaritet, råder. Det vackra mot det groteska, gott mot ont, konventioner mot anarki. Världsordningen vänds uppochner och väcker frågor kring kring tro, etik och moral i förhållande till uppror.

Temat är klassiskt och tycks följa oss människor i alla tidsåldrar. En ung kvinna blir bedragen och dör i väntan på sin älskade, som återvänder alltför sent. Mannen hon älskade blir dansad till döds av häxorna. En djävulskt effektiv hämnd.

Denna uppsättning, endast cirka 70 minuter lång, berör, omsluter och engagerar. Sånginsatserna håller en jämn och hög profesionell klass, koreografi och kostym sitter perfekt, De sju musikanterna får det att låta som om de var delar av en hel symfoniorkester, de ljuva tonerna fyller upp lokalen. Scenografin är (som så ofta numera) mycket sparsmakad. Men det fungerar effektivt med olika avsatser och stora hängande kokonger (!). En liten anmärkning, dock, när det gäller ljussättningen. Det blir aningen “platt” och skulle behöva justeras. Kanske finns inte alla moderna tekniska resurser att tillgå?

När jag lämnar förtrollningen och kommer tillbaka ut i regnet, vill jag helst snabbt vända om och kliva in i magin igen. Det är beroendeframkallande med god teater.

Bakgrundsfakta: Kamraterna bildades 2006 och spelade sommarteater tre år i Norrköping. 2010 flyttade gruppen till Stockholm och verksamheten inriktade sig på opera. På Årsta teater sätter Kamraterna upp otippade verk som ändå ska kännas lättillgängliga. Gruppen söker alltid ett inkluderande tilltal som tar upp frågeställningar för människor idag. Med kraftfull gestaltning duckar de inte för det mörka och svårbegripliga i samhället och i människan. Kamraterna vill, utan att göra avkall på operans särart, bevisa att opera är en levande och samtida konstform och ett komplement till de stora institutionerna. Teatergruppen Kamraterna firar alltså tio-årsjubileum 2016.

Medverkande:
Heddie Färdig – Anna. Daniel Ralphsson – Roberto. Karolina Blixt – Carilina. Hanna Edh – Myrtha.
Bybor/Vilier: Maria Hartman – Sopran. Birgitta Larsson – Sopran. Gloria Kisekka Ndawula – Alt. Ingrid Rådholm – Alt. William Davis Lind – Tenor. Peter Nyqvist – Tenor. Fredrik Essunger – Bas. Andreas Olsson – Bas. Elinor Tollerz Bratteby – Rörelse. Jenny Jernberg – Rörelse.

Orkester:
Ylva Larsdotter – Violin. Maria Winiarski – Viola. Zéphyrin Rey-Bellet – Cello. Per Björkling – Kontrabas. Madeleine Johansson – Flöjt. Andreas Lundmark – Valthorn.

Foto: José Figueroa.

Bokrecension: Vänner och fiender – Människor runt Strindberg

21 juni, 2016 by Lars Wickberg

Bokrecension: Om konsten
att bli ovän med nästan alla

Vänner och fiender – Människor runt Strindberg
Författare: Stefan Bohman, Erik Höök och Camilla Larsson
Formgivare: Stina Kylhammar
ISBN: 978 91 7331 741 2
Förlag: Carlsson Bokförlag

Platsen är Blå Tornet, Strindbergsmuseet, Drottninggatan 85 i Stockholm. 104 år efter författarens död sitter jag på en stol i Strindbergs sista bostad. Här levde han från 1908 till sin död 1912. Jag har varit här många gånger tidigare, under hela min uppväxt bodde vår familj snett över gatan. Nu skall ännu en bok om ”nationalmonumentet” presenteras i verklig hemmiljö.

Tre författare har lyckats samarbeta och resultatet ger intryck av att vara gediget hantverk. Stefan Bohman, tidigare chef för Strindbergsmuseet, Erik Höök, förste intendent och Camilla Larsson, intendent vid Strindbergsmuseet har lyckats väva ihop en mängd fakta utan synliga skarvar. Möjligen kan jag tycka att redovisningen till vissa delar känns alltför snustorr och akademisk. Men däremellan lättar språket och får liv.

De 254 sidorna innehåller ett fascinerande persongalleri med 1800-talets tunga namn främst inom litteratur, konst och musik. Brevväxlingen mellan August Strindberg och bland andra Henrik Ibsen, Ellen Kay, Selma Lagerlöf, Carl Larsson, Albert Engström, Anders Zorn och Edvard Munch ger en unik inblick och stark närvaro. De många breven är ofta, kanske ofrivilligt, komiska till sitt innehåll. Även käftsmällar avfyras med glimten i ögat. För Strindberg var rolig och det smittade av sig.

Men att Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur, och inte han, det kunde Strindberg aldrig smälta. Så orättvist, ansåg Den Store Skalden, att det plågade hans hjärna ända in i döden.

I boken finns många anekdoter och föredömligt korta biografier.

Författarna skriver: ”Historia genom personers öden. Det är grunden för denna bok, med nationalmonumentet August Strindberg som mittpunkt. Strindbergs stora vän- och bekantskapskrets utgör ett imponerande galleri av konstnärer, politiker, författare, journalister, musiker och andra. En del blev ovänner till författaren, andra nära vänner.

Denna bok med dess samling av personer blir ett bidrag till kulturhistorien från decennierna kring förra sekelskiftet. Genom deras relationer till Strindberg ges ett bredare perspektiv på Strindberg själv och hans roll som svensk och europeisk intellektuell”. Stora ord.

Bokens olika kapitel är indelad i ämnen; litteratur, konst, samhälle och musik, vilket är överskådligt och bra. Ett stort litteraturregister avslutar. En märklig detalj är, att Strindbergs namn är felstavat på bokens omslag, en litografi utförd av Edvard Munch från 1896. ”Stindberg” står det. Stind betyder tjock eller uppblåst på norska. Om felstavningen gjordes medvetet är omdiskuterat.

Som referenslitteratur förtjänar denna utgåva sin plats i biblioteket hemma, men Olof Lagercrantz tjocka volym från 1979 står sig fortfarande gott i konkurrensen. Den är svårslagen i sin absoluta precision.

Kuriosa: Min egen släkts ”relation” till Strindberg är mångårig. Farmor gick i Franska skolan, några kvarter från författarens bostad på Drottninggatan i Stockholm. När hon vid ett tillfälle mötte Strindberg, blev hon så rädd för hans mörka blick, att hon tappade en kanna mjölk i gatan. Märkligt nog växte även jag upp i samma kvarter. I personregistret till Olof Lagercrantz bok om Strindberg nämns Johan August Wickberg. Han var lots på Sandhamn och en släkting till mig.

Jag har i olika sammanhang följt August Strindberg under hela mitt liv. Djupt nersjunken i en fotölj på museet läste jag “Ockulta dagboken” redan som tonåring. Jag har medverkat i “Ett Drömspel” under skoltiden och varit statist i “Mäster Olof” och “Strindberg, ett liv” i SVT Drama. Och när jag hade min första egna utställning, kom skådespelaren Johannes Brost in för att låna en spegel. Han skulle sminkas till – August Strindberg.

Till de som fortfarande tvivlar på att Strindberg hade humor, om än svart. Följ Drottninggatan nedför backen mot Kungsgatan. Du kommer att finna roliga citat hela vägen i mitten av gågatan.

Men nu vänder vi blad, för att citera vår nuvarande kung. Själv säger jag som August Strindberg: Stryk över och gå vidare.

Kallocain på Teater Reflex, en musikalisk resa i mänskligt mörker

18 juni, 2016 by Lars Wickberg

Kallocain
av Karin Boye
Regi Love Almquist och Eiralin Brook
Med teatergruppen Den Nya Generationen, Teater Reflex, Kärrtorp
Premiär 16 juni 2016.

Ur programpresentationen: ”Leo Kall, kemist i Världsstaten, har uppfunnit sanningsserumet kallocain. Med sitt nya medel hoppas han att alla kvarvarande hinder för statens medsoldater att till fullo uppgå i den stora gemenskapen ska försvinna. Men Leos ambitioner blir störda av både hans chef, Edo Rissen, och hans fru Linda. Ett maktspel uppstår, där Leo, Linda, Rissen och polischefen Vay Karrek alla är inblandade, och Leo slits mellan sin underliggande privatsentimentalitet och den fullständiga lojalitet till staten han eftersträvar. Var finns egentligen gemenskapen han söker?”

Med egenkomponerad musik som framförs live, sätter teatergruppen ”Den Nya Generationen” upp en klassiker. Det är vågat, och hälften vunnet. Över salongen svävar andarna av storheter som George Orwell (1984), Franz Kafka (Processen), Harry Martinson (Aniara) och några stänk Bertold Brecht. Karin Boye (1900-1941) skrev Kallocain 1940, med undertiteln ”Roman från 2000-talet” (!). Det var hennes sista verk och andades sience fiction och dystopi.

Nu förvandlar de unga skådespelarna allt detta till – en musikal. Lustigt nog har Parkteatern i sommar gått samma väg, när de gjort om Trollflöjten till just en musikal. Men skulle Karin Boye känna igen sig här? Det är tveksamt. Första akten innehåller premiärnerver och ett lite stelt spel med alltför ”inlästa” repliker. Dessutom fungerar ljudet dåligt, vilket bidrar till att upplevelsen haltar.

I andra akten tar det sig och blir riktigt bra. Ljudet är fixat. Skådespelarna har fått upp ångan, några partier är lysande. Ett långt sångavsnitt får publiken att stilla röras till tårar. Det är mycket vackert. Den stora orkestern, uppflugen på scen, bidrar självklart starkt till stämningen.

Teatergruppen Den Nya Generationen, i samarbete med ABF Stockholm och Teater Reflex, ger hopp inför framtiden. Temat för denna föreställning känns angeläget och dessvärre mycket aktuellt. När en maskerad invasionsstyrka stormar in på scen, iförda svarta huvor, då blir det riktigt otäckt. Så obehagligt, att en skylt varnar för detta i entrén.

Det finns brister i föreställningen, men helheten håller ihop alla lösa bitar och avslutningen formas till en lyckad premiär. En mörk skildring där individen bara är ett kugghjul, hjärntvättad och övervakad, kan det bli värre? Eller är vi redan där? Lyckligtvis lever kulturen och kreativiteten ännu fritt i vårt samhälle. Det är helt nödvändigt att teatergrupper och fria scener får chans att överleva. Det viktigaste budskapet denna kväll, är all frisk energi som strömmar mot åskådaren. Tack för det.

Foto: Lars Wickberg

Medverkande: Leo Kall – Samuel Linderström, Linda Kall – Hanna Lönnqvist, Ossu Kall – Elis Kiibus, Maryl Kall – Elvira Sirotkin, Edo Rissen – Li Brundell, Vay Karrek – Maria Friberg. Ensemble: Anna Saintout, Edvin Bergenfalk, Eiralin Brook, Elisabeth Swartling, Emma Aarflot, Helli Henrietta Anto, Jonathan Frendel, Julia Lönnqvist, Kalle Ljungqvist, Katarina Wahlgren, Linda Kiibus, Love Almquist, Maria Bodin och Tina Li.

Musiker: Althorn – Edvin Bergenfalk, Tvärflöjt – Linda Kiibus, Saxofon – Björn Sahlin, Anna Saintout, Klarinett – Julia Lönnqvist, Piano – Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk, Fiol – Tina Li, Tommy Lundgren, Kontrabas – Jonathan Frendel, Elbas – Nils Lövgren, Trummor – Love Almquist.

Lars Wickberg

Footer

Om oss