Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Calle Andersson

Filmrecension: Avengers: Endgame – ett underverk med kosmiska gnistor

by

Avengers: Endgame
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 april 2019

Heroes don’t cry.
Fint drama och lite action. Avengers Endgame är den fortsatta och avslutande delen om de kämpande och krigande karaktärerna som utgör The Avengers. I den första delen Avengers: Infinity War som kom förra året, tar Thanos död på hälften av befolkningen på jorden, vilket även inkluderade att par av hjältarna. I ett nästan nu gråtfärdigt farväl får vi se de resterande hjältarna slåss mot Thanos för att återställa balansen i universum.

I den följer en resa som i en trogen berg och dalbana. Filmen håller ett öga förvånande bra tempo och man känner aldrig att tiden rinner iväg. Man blir aldrig uttråkad. Berättandet tar fart och det är förvånansvärt lite action och explosioner. Och ännu mera och desto mera drama. Kärlek, hämnd, falskhet, död och liv. Alla hjältar från Marvels Cinematic Universe får ett och flera välförtjänta ögonblick i rampljuset.

Det har tidigare varit variation mellan föga bra och väldigt ojämna filmer. Och denna är dock precis som förväntat: förutsägbar och överraskande. Det är i just dem ögonblicken där filmen utmärker sig. Lika episk som kampsekvenserna så får vi också inblick i våra hjältars mentala och psykiska tillstånd.

I filmen ser vi stjärnor som Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Don Cheadle, Paul Rudd, Brie Larson, Karen Gillan, Danai Gurira, Benedict Wong, Jon Favreau, Bradley Cooper, Gwyneth Paltrow, Josh Brolin, Frank Grillo, Tessa Thompson, Winston Duke, Robert Redford, Rene Russo, Tilda Swinton, Linda Cardellini, Natalie Portman, Michelle Pfeiffer, Cobie Smulders, Michael Douglas, Ken Jeong, William Hurt, James D’Arcy. Benedict Cumberbatch, Tom Holland, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Ty Simpkins, Sebastian Stan, Tom Hiddleston, Pom Klementieff, Dave Bautista, Zoe Saldana, Chris Pratt, Letitia Wright, Evangeline Lilly och Vin Diesel gör återigen rösten som Groot som bara har en replik i olika röstlägen, ”I am Groot”!

I filmen skymtar även en av regissörerna, Joe Russo förbi i en cameo-roll. Russo är bröderna Joe och Anthony som tidigare gjort Captain America: The Return of the First Avenger, Captain America: Civil War och Avengers: Infinity War. Stan Lee, tecknaren och medskaparen till Marvel, avled tragiskt i november 2018 och hade som vana att ha en liten och ofta komiska roll i alla sina filmer. I denna gör han sin allra sista cameo.

En tjänst mot fans och en upplevelse i yttersta världsklass.
Denna film har redan dragit in 120 miljoner i förhandssålda biljetter. Detta är belöningen för att kolla genom alla dessa filmer som började med Iron Man 2008. Detta är climaxen på en hel franchise. 11år senare, 21 filmer i bagaget och med den 22a filmens världspremiär idag den 24 April . Misströsta inte, både prequels, sequels och spinoffs är på väg till bioduken. Nu väntar vi lika tålmodigt precis som på en post-credits scen på den allra avlutande filmen i fas 3, Spider-Man: Far From Home med premiär i sommar.

Avengers: Endgame är verkligen en historia som behöver upplevas. Glöm världen just nu och göm dig i biomörkret i hela tre timmar och en minut. Det finns inte så mycket man kan säga om filmen utan att avslöja för mycket. Men filmen är ett underverk. Av alla de 14 miljoner möjliga sätt det kunde ha gått, så gick den här och slog kosmiska gnistor och tårar. Det är trevligt att se dem alla igen och samtidigt lite ledsamt att se dem gå. När det väl kommer till kritan i slutet så handlar allt precis som i verkliga livet om tid och pengar.

Filmrecension: Hellboy – en B-film med en stor budget

by

Hellboy
Betyg 2
Svensk biopremiär den 12 april 2019

Mumiens återkomst. Baserad på den tecknade figuren från DC comics så ser vi i denna mörka fantasyfilm David Harbour i rollen som den djävulska utstötta demonen från helvetet, Hellboy. David har tidigare synts i serien Stranger Things och filmerna The Green Hornet, Suicide Squad och i James Bond filmen Quantum of Solace. I de tidigare filmerna regisserade av Guillermo del Toro, spelades Hellboy istället av Ron Perlman.

Årets film, simpelt kallad Hellboy, är regisserad av den brittiska skräck regissören Neil Marshall. Neil har tidigare gjort filmerna Instängd och Doomsday. Denna var från början tänkt att bli en uppföljare men blev istället en egen film och en reboot på filmserien. I en kamp mellan det mänskliga och paranormala åker Hellboy till England där han är fast besluten om att stoppa den onda Nimue. Milla Jovovich spelar blodsdrottningen Nimue som delades upp av Kung Arthus mäktiga svärd Excalibur. Hon har sedan begravts uppdelad i separata delar runt om i den engelska landsbygden och endast hel igen utgör hon ett och kan rasera världen och plåga den till dess undergång. Nimue försöker att locka Hellboy till att knyta sig samman med henne och utnyttja den mörka sidan av hans uppdelade sidor. Det är här den spännande delen av historian tappar allt. Istället kretsar den kring slagen och fighterna mellan troll, zombies, feer och muterande vildsvin.

Hans adoptivfader, Professor Broom (Ian McShane har tagit över rollen från John Hurt) verkar inte alltid vara på hans sida. Hans karaktär dyker upp där man minst anar. Faderskapet och familjekärleken dem emellan är som ”Fish and chips”.

Att Harbour tar över rollen och gör ett helt bra jobb med Hellboy är inget dåligt. Men Hellboy som är en superheroes antihero är nu i den nya filmen mera slarvig än farlig. Filmen trampar runt i en annars bra grundberättelse men trampar oftast snett och grötar till sig med sidohistorier och blir allt för grumlig och det blir svårt att hänga med. Effekterna känns som 2017års flopp av The Mummy med Tom Cruise. Det är bara CGI och inga praktiska effekter alls.

Kampscenerna är dåligt framhävda och litar sig på kraftig CGI i mörka miljöer. Blod som sprayas och huvuden skalas som druvor. Det är bitvis blodigt och mycket splatter(inälvor) men blir på sätt och vis löjlig och enkel. Karaktärerna i form av odöda och troll saknar känslan och slagkraft. En B-film med en stor budget.

I övriga roller ser vi Sasha Lane som Alice, andligt läser tankar och psykiskt läser av tid och rum. Daniel Dae Kim från bland annat serien Lost, som Ben Daimio. En dyster japansk-amerikansk soldat som med sitt skrämde ansikte kan förvandlas till en jaguar.

Försöker för mycket och säger för mycket.
Den försöker vara mörkare och närmare serien men den har svårt med sammanväxandet. Och det är trots allt den mörka tonen och Harbours presterande som håller ihop filmen. Skämtsamt så må denna vara dålig, ha för höga förväntningar och försöka vara som de andra som gör den bra. Underhållande.

Filmrecension: Dumbo

by

Dumbo
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2019

Ännu en i mängden utav nya filmatiseringar utav Disneys älskade klassiker. Tidigare släpptes en live-action av Askungen år 2015, Djungelboken år 2016 och Skönheten & Odjuret år 2017. Dumbo är bara till och med den första utav de tre som kommer i år. De andra klassikerna är kommande Aladdin med biopremiär i maj och Lejonkungen med premiär i sommar. Filmerna skiljer sig från de gamla tecknade för att de nya blandar animerade element med vanlig film.

Den förra tecknade filmen om elefanten Dumbo kom redan år 1941. Handlar simpelt om en elefant med för stora öron som kan flyga och växer upp under miljön på en cirkus i USA.

Denna film regisserad av Tim Burton ser vi Danny DeVito som cirkusdirektören Max Medici som tillsammans med driver cirkusen med artister och sina medarbetare spelade av Roshan Seth, DeObia Oparei, Sharon Rooney och Colin Farrell.

Danny DeVitos karaktär är som klippt och skuren för honom. Han passar perfekt som den direktör som försöker livnära sig på sin cirkus. Det är desperata tider i USA under denna period och han investerar i den dräktiga elefanten som sedan mera föder den annorlunda elefantungen som tillslut får namnet Dumbo. Colin Farrell spelar den forna ridstjärnan Holt Farrier som återvänder till cirkusen efter deltagit i det första världskriget. Det blir sedan mera hans barn Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) som finner Dumbos hemliga förmåga.

När succén är ett faktum och biljettförsäljningen rusar i skyarna så kommer ägaren av det framtids inspirerande nöjesfältet Dreamland till den mindre cirkusen. Ägaren V. A. Vandevere (Michael Keaton) och hans franska flickvän Colette (Eva Green) köper Dumbo och cirkusen för att slå dem samman med hans tivoli.

I Dreamland blir Dumbo huvudnumret men de andra ser vad Keatons karaktär egentligen vill.
Problemet med filmen är inte iden eller historian. Den är fin och visar mod, spänning och ett äventyr. Eller ja ett försökt likt det. Som i 2015 års box-office bomb Tomorrowland så saknar denna karaktär! Den vill så mycket men faller platt. Denna är till och med plattare än 2012 års John Carter.

Skådespelarnas insats är tråkiga och ger inte något. Med glimten i ögat så är det miljöerna som lyfter filmen, den är inte mörk som Tim Burtons tidigare filmer utan detta är ett familjeäventyr med en tunnare story. Den visas till och med dubbad till svenska.

I den nya filmen då som nu finns låten Baby Mine med. I 1941 års film framförs den av sångerskan Betty Noyey och i den nya filmen är den istället framförd av det kanadensiska bandet Arcade Fire.

Tankar om Yann Tiersen på Göta Lejon

by

Yann Tiersen
Göta Lejon, Stockholm
24 februari 2019
Betyg 4

Vad sägs som att varma upp inför söndagens Oscarsgala med lite filmisk musik?
Det var precis vad jag gjorde! I går söndag den 24 februari spelade den franska kompositören Yann Tiersen på anrika Göta Lejon på Södermalm i Stockholm. Yann som började sin karriär på 90-talet slog igenom stort när hans musik och kompositioner användes i den franska Oscarsnominerade succé filmen ”Amélie från Montmartre” med Audrey Tautou i den ledande huvudrollen. Filmen gav honom och hans verk berömmelse och kännedom över hela världen.

I år släppte Yann sitt 10e album vid namn ”All”. Det är med detta i bagaget som han nu turnerar med tre konserter i Sverige. Hans drömska magiskt vackra musik sålde ut konserten på Göta Lejon. De 1120 platserna var upptagna med besökare som färdats dit för att drömma sig bort i tonerna och de visuellt vackra filmerna som visades under framträdandet. I publeken fann jag flera personer som hade slutit ögon och bara verkligen njöt. Det lät bedårande vackert och musiken höll klass. Men ack, lite väl platt från Yann själv. Han kändes som på upprevelse genomförde konserten, var frånvarande i närvaro och hade knappt någon kontakt med publiken. Med sig på scenen hade han med sig ett mindre band på 3 personer som fyllde ut de långdragna tonerna och lätena.

Yann Tiersen har även skrivit filmmusiken för den hyllade ”Good Bye Lenin!” och dokumentärfilmen ”Tabarly”.

Gränsen mellan det klassisk och den alternativa konstmusiken är fin. Han blandar dragspel och fransk folkmusik med klassiska drag och storstilade produktioner. Oemotståndligt storslagna i mindre tätare tilldragen storlek.

Bildgalleri: Ennio Morricone – ett avslut från Maestro

by

90 år gammal tog han sig till Ericsson Globe söndag den 27e Januari för att avsluta sin karriär med en lång europaturné. Denna konsert skulle vara ett värdigt avslut för mässtaren själv. Men finessen avstod och upplevelsen uteblev.

Ennio Morricone har varit i Sverige tidigare, bland annat för en konsert 2016 och för att ta emot Polarpriset 2010. Denna turné “The Last ever tour” skulle ta farväl av sina svenska fans och med en storslagen konsert. Under konserten som blev hans sista att dirigera fanns även den portugisiska fadosångerskan Dulce Pontes tillsammans med Czech National Symphony Orchestra och Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör!

Han kommer in långsamt med en publik som jublar och hedrande tar emot Ennio, han kliver framåt på scenen och bugar sig. Med det inledande spåret från filmen De Omutbara påbörjar han sin sista spelning. Konserten innehåller både klassiker från Cinema Paradiso, Den Gode, den Onde och den Fule och såklart även The Ecstasy of Gold! Musikalisktsätt är detta ett rent mästerverk med de bästa bitarna ut hans karriär, men upplevelsen uteblir när det tar form i gigantiska arenor. Han står med ryggen emot publiken under hela konserten och även under låtbytena. Det var vackert att lyssna på, men inte mycket mer. Tråkigt.

Foto: Calle Andersson