Be A Nilsson

Att dela med sig av musik kan man göra även om man inte spelar själv. Då delar man med sig av det man själv gillar att lyssna på. En kanal för att göra det är i den mycket löst sammanhållna gruppen TSOMD (The Soundtrack Of My Day). Delar av den Facebookgruppen träffades för andra året i rad på det mest lämpliga stället i hela Sverige, Hultsfred, under namnet Pop Up Festival 2017. Den lilla staden med den digra musikhistorien.

I några dagar blandades en stor mängd musiker och delar av de som startade och drev Hultsfredsfestivalen i många år. Samt, inte minst, ”Sveriges bästa publik”, som flera av artisterna hävdade med jämna mellanrum under detta veckoslut.

Det blir ingen recension av alla artister här på Kulturbloggen. Men jag valt några artister att skriva lite om.

Först ut i raden, den genomsympatiske Matt Woods. En amerikansk singer-songwriter från Knoxville. Trots ett evigt turnerande i 20 år med agenda som idag innehåller cirka 200 gig per år. Längre ner i texten finns en intervju med Matt samt lite ljudupptagningar från hans gig.
Nästa framträdande på Hotell Hulingen som, i mitt tycke, stack ut lite extra var Jetbone. Ett gäng musiker som i sin linda skapades av några ungdomar på en sommarrocksskola. Bandet, Degeneration, genomgick sedan en utveckling där några lämnade gruppen och några tillkom.

År 2012 blev de Jetbone och släppte sitt debutalbum. Tre år senare kom uppföljaren Magical Ride. De har det gemensamt med Matt Woods att de ogärna tackar nej till spelningar. Finns det ett ställe att spela på så kommer de.

I Hultsfred var de på sitt bästa humör och spelade på ett sätt som egentligen inte borde vara möjligt att göra ”i den åldern”. På en direkt fråga varifrån de fått sin förmåga att spela ”så vuxet” så nämner de det faktum att de spelar live väldigt mycket, och en sak till.

”- Man har ju föräldrar med intressanta skivbackar så det har aldrig varit några problem att hitta band och artister att inspireras av.”, säger Alin Riabouchkin och Seabastian Engberg höll med.
Det tredje bandet som stack ut denna helg var Psycothic Youth. Att det var just de äldre gentlemännen som ingick i mitt lag under lördagens Music Quizz begrep jag först när Jörgen Westman drog igång med ett tempo på gitarren och med sin oefterhärmliga röst som till och med fick hjärtstartarna på hotellet att börja fundera på om de snart skulle få arbetsuppgifter.

Nu blev det inte så. Men en nagelskulptris hade behövts då Jörgen spelade sönder ett antal fingrar. Dock inget som hindrade honom. Har man frontat bandet i över 30 år så har man säkert haft värre saker att brottas med på scenen än några brutna naglar.

Dessa tre artister var, i mycket hård konkurrens, mina favoriter denna helg.

En överraskande bonus var när Kent Norberg hoppade in och tog mikrofonen en stund. Fast egentligen var det väl kanske inte så överraskande. Kent med bandet Sator har ju varit en rätt ofta sedd gäst i den småländska rockmetropolen.

Foton © BeA Nilsson och © Tommy Östlund
Intervju med Matt Woods, av BeA Nilsson
Övriga filmklipp från YouTube.

Torsson
Den stora smällen -Vårturné 2017
Datum 2017-02-18
Plats Kägelbanan, Stockholm
Betyg 4

Den 16 november 1976 genomförde Torsson sin allra första spelning. Ingen av medlemmarna hade träffat varandra innan de klev upp på Lilla Teaterns scen på Sandgatan 14 i Lund.

Den 18 februari 2017 genomförde bandet Torsson sin senaste spelning. Det är idag bara är sångaren Bo Åkerström som är kvar från originaluppsättningen.

Publiken som var närvarande vid debutspelningen för 40 år sedan, ett drygt 10-tal, var egentligen på plats för att se teater. En efter en lämnade de lokalen under konserten tills endast en enda person satt kvar. En dam som satt och stickade och i en paus mellan två låtar försynt undrade när själva teatern skulle börja. Enligt myten så blev det provisionsbaserade gaget 2:65. En summa pengar som sedan dök upp som en text i deras första egenkomponerade låt ”Elmia Jordbruksutställning.”

Dagens Torsson är, efter 4 decennier av musikalisk utveckling, en uppsättning riktigt bra musiker som lyckats att hålla fast vid det speciella Torsson-soundet även i lägen när den musikaliska stammen har skjutit helt nya skott.
Dagens publik vet att det inte kommer att bli någon teater och INGEN lämnar lokalen förrän efter det sista extranumret har tonat ut.
Under konserten så sjunger de flesta med i texterna. Till och med i de nyaste låtarna som är hämtade från senaste albumet som bara heter ”Torsson”.

Texterna i kombination med Bo Åkerströms oefterhärmliga röst är något signifikativt. Kanske är det därför som det är så få som spelat in några covers på Torsson-låtar. (Danne Stråhed och Wizex är två av några få undantag).
Det är bara Bo som kan beskriva utseendet på en svan med följande ord (från Bröderna Holm):
” … en svan, som var brandgul om fötter o näbb, i övrigt vit.”

Hur kommer texterna till?
– Det börjar ofta som ett fragment. Det kan vara en formulering som känns OK eller ett kul rim. Sedan får man försöka skriva något runt det. I regel är det rimmen som styr.
– Ibland kommer man på en refräng sedan är det bara att försöka komma på resten.
Bo Åkerström är trött efter kvällens mastodontgig, men tar gärna emot bakom scenen för att svara på några frågor.
Publiken på Kägelbanan är i åldersgruppen 20 – 70 (ungefär).

Ni är omåttligt populära i vissa yngre kretsar, speciellt i studentkretsar, hur kommer det sig?
– Ingen aning. Men det kanske har att göra med att de som studerar inte har hittat sitt liv och sitt yrke än. Vi representerar att det går att komma långt med något som är lite ”hemmagjort”, svarar Bo.
Sticky Bomb (trummor), med en lång karriär bakom sig i först Torsson och sedan Wilmer X innan han återkom till bandet 2007, lägger till:
– I Göteborg så är vi brutalt stora i vissa studentkretsar. När vi gigar där kommer det fram unga studenter i sällskap med äldre för att bli introducerade i Torssons värld. Det lär också finnas en förening som heter DKW.
Samtidigt som ni ger svar på frågor ingen har ställt så händer det att vi som lyssnar får frågor som vi kanske vill ha svar på. Ni säger att ni är det fjärde bästa bandet i Lund. Vilket är det femte?
– Bra fråga. Det vet jag faktiskt inte, säger Bo efter viss betänketid.

Då är det väl ingen idé att fråga ”vad det var som small” eller ”vad som hände med Peo och Fröken Anna-Karin Thomé”, heller. Eller ”om katten Nisse fick ett bra liv efter att han flyttat hemifrån”.
– Nej. Det överlämnar vi åt vår publik att ha teorier om, avslutar sångare Åkerström.
Själva konserten var en happening från början till slut. Greppet att göra en albumspelning med att riva av ”En rökare i krysset” som första akt var mycket uppskattat. Några av låtarna från den brukar aldrig spelas live. Och det var fort gjort att skruva upp stämningen på topp när inledningslåten var klassikern ”Öresundstwist”.
På scenen visar också Bo varför varje konsert är unik. Snacket mellan låtarna är nästan lika underhållande som själva musikstyckena.

Ett exempel på det var när han beskrev konsertlokalen Kägelbanan, på följande sätt:
– Det är väldigt långt mellan kortväggarna och väldigt kort mellan långväggarna.
Efter att de spelat låten ”Överst på önskelistan” (där Bo önskar sig en brandbil istället för alla dessa gitarrer han brukar få i julklapp) lämnade någon upp en brandbil som han genast tog med i showen som en liten ljudeffekt.
Andra halvan var en blandning av nytt och gammalt avslutades med klassikern ”Det spelades bättre boll”. Som traditionen bjuder så applåderas inte Torsson in för extranummer. De får man höra om man som publik fortsätter att sjunga om ”Gunnar Nordahl och gräsplanen hemmavid”, tills bandet återvänder.

Som extranummer bjöds ”Tre kusiner” en låt från senaste albumet. Ett samarbete mellan kapellmästare Dan Persson och Bo Å.

– Jag har alltid gått och känt på namnet Nigel Olsson, som är roligt. Han spelade trummor med Elton John under många år. Tänk om man kunde få med det namnet i en sångtext? Ett paradexempel på när samarbetet med Bo fungerar perfekt, konstaterar Dan.

Slutbetyget för denna konsert blir en stark 4:a.
Förmodligen krävs det en Göteborgspublik för att det skall bli ”full pott”.

Foto: BeA Nilsson

Kommande spelningar:
23 feb Malmö – Slagthuset
24 feb Lund – Stadsteatern
25 feb Helsingborg – The Tivoli
25 mar Halmstad – Kajskjulet
31 mar Göteborg – Stora Teatern

Förutom mina bilder så finns mer bildmaterial att hämta här:
http://torsson.com/press/
Bandet:
Bo Åkerström, Sång och gitarr
Michael Sellers, Gitarr
Dan Persson, Bas
Sticky Bomb, Trummor
Thomas Holzt, Gitarr och orgel

Hela 1:a akten var en albumspelning
”En rökare i krysett”, (1984)
Öressundstwist
Radiosignalisten
Volleyboll-Molly
Trollskog
Det vore lång väg att gå
Storskiftet
Blodomloppet
Bröderna Holm
Överst på önskelistan
Igår kl. 15
2:a akten
Hon har försökt att ringa (”Hälsningar från Ledighetskommittén” 2012)
I bilen (”Singel” 2012)
Den stora smällen (”Torsson” 2016)
Assar höll ett tal (”Att kunna men inte vilja” 1980)
Hej kontinent (”Singel” 1992)
Rim och reson (”Island of Hawaii” 1995)
Bara en tablett (”Singel” 2011)
Klippan Centrum (”Svensk Pop” 1979)
En tung missbrukare (”Det fjärde bästa bandet i Lund” 2007)
Son av Ayatollah (”Lingonplockning” 1980)
Det spelades bättre boll (”Att kunna men inte vilja” 1980)

Extranummer
Konsum (”Svensk Pop” 1979)
Tre kusiner (”Torsson” 2016)
Jag minns en gammal bil (”Att kunna men inte vilja” 1980)
Hälften vore nog (”Hälsningar från Ledighetskommittén” 2012)

Madness på Gröna Lund
Stockholm 30 september 2016
Betyg 3

När Madness lirat på hemmaplan på sistone så har de varit stensäkra på att publiken är med från start med fezar på huvudet, plakat med textcitat, ballonger och vimplar. Då öppnar de ofta med ”House of fun”, fortsätter med ”Embarrassment” och ”The Prince”. Först en bra bit senare i konserten så kliver de in med röjaren och genombrottslåten ”One Step Beyond”.

I går lirade de på bortaplan. Och det kändes som att de ville få igång publiken direkt. Därför valde de att höja temperaturen direkt med att riva av ”One Step Beyond”, och det fungerade. Sedan kom en mix av 80-talslåtar varvat med några helt nya som är hämtade från det kommande albumet.
De som känner igen någon mer låt av Madness än ”Our House” fick det mesta av sitt lystmäte uppfyllt. Hela sex låtar var hämtade från debutalbumet som kom 1979. Något som den karismatiske Graham Sugs McPherson tog upp när han påannonserade en av alla klassiker.

– Ni som står här framme var ju inte ens födda när denna kom. Kanske inte ens era föräldrar. Hoppas att ni inte slarvar med skolan. Det gjorde jag. Om ni inte sköter er och skolarbetet så kanske ni slutar som han där, sade Sugs och pekade på saxofonisten Lee Jay Thompson.

Vid det laget hade det flesta förstått att konserten skulle lyfta rejält i och med att de släppte loss med ”Baggy Trousers” som sista låt, innan extranumren.

Om några veckor kommer alltså deras nästa album. Givetvis presenterade de några låtar därifrån. Deras senaste produktioner skiljer sig en hel del från det de gjorde under förra årtusendet av förklarliga skäl. Främst handlar det om att de blivit äldre. De är inte lika ”Nutty” längre. De är inte längre ett gäng halvtokiga gossar från Camden. De har med åren blivit äldre män från London. De rör sig inte lika fort och galet på scenen och Suggs har sänkt sig en oktav i röstläget.

Ålderns påverkan märktes dock inte på Mike Barson. Pianointrot till ”Shut Up” är klassiskt och allt han gjorde med sin svart-vitrutiga klaviatur denna kväll satt lika snyggt som ”en fez på ett Madness-fan”. Dessutom innehåller den låten några textrader som är ytterst aktuella i dagens Sverige. Så länge man blånekar till allt och skyller ifrån sig så kommer man att gå fri.
I’m as honest as the day is long,
The longer the daylight, the less I do wrong
En liten bonus som ibland dyker upp under deras konserter är när bandet ger Sugs en liten paus och låter Chris Foreman få härja fritt. På Grönan föll valet på ”Highway to Hell”. Ett ohyggligt malplacerat val men ack så kul.
En låt som nya ”Mr Apples” är ungefär var de står nu. Den är en betraktelse av en respekterad man som blir något helt annat när solen gått ner. Då kommer bilden av en helt annan person fram.
Den kom som första extranummer innan slutfyrverkeriet kom i form av deras signum, Madness, som är en cover av den nyligen bortgångne Prince Buster.

Innan Suggs och ”grabbarna” gick av scenen så blev de äntligen så där Madness-galna som de en gång var hela tiden. ”Nightboat to Cairo” innehöll det mesta av stolligheter man kan tänka sig.

Som helhet blev det inte en speciellt galen kväll. Möjligtvis en halvgalen. De mest hängivna fansen har ju blivit lika mycket äldre som Madness själva.

En helt igenom en OK konsert som inte gjorde någon besviken men heller inte lyfte till några riktigt höga höjder.
Men jag tror ändå att Prince Buster satt däruppe på en molntapp och njöt i fulla drag, trots allt.

Foto: BeA Nilsson

Madness:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard