• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Be A Nilsson

Mamma Mia ! Vilken trevlig liten utställning!

9 april, 2019 by Be A Nilsson

Minuterna innan dörrarna öppnades.

På Djurgården finns inte mindre än 16 museum. Ett av dessa är ABBA The Museum som invigdes 2013. Där finns en unik historik runt ABBA tillsammans med en mängd föremål och miljöer från gruppens resa från ”tidernas begynnelse”.

Denna sommar finns en tillfällig utställning. Mamma Mia Behind The Movie Magic. På en ganska liten yta har man lyckats få ihop en härlig samling med rekvisita och information om hur det har sett ut bakom det som vi har kunnat se på filmduken.

ABBA upphörde som en producerande kvartett, hösten 1982. Men ABBA har sedan levt vidare på olika sätt. Den 6 april 1999 hade musikalen ”Mamma Mia” premiär i London där den fortfarande spelas och passerade nyss sin ”20-årsdag”.

Att musikalen skulle bli en spelfilm var inte tanken från början. Än mindre att den skulle få en uppföljare. Filmen Mamma Mia! hade premiär i London 2008. Tio år senare kom uppföljaren Mamma Mia! Here We Go Again. Ingen annan musikal har någon liknande historia.

Trots att utställningsytan inte är större än ett jättestort vardagsrum, som man borde kunna gå igenom på någon minut, så kan man lätt ägna en timme för att ta till sig all information som finns. Se alla härliga kostymer och annan rekvisita som använts i filmen. Få information runt vad som behövs för att kunna spela in scener. Lyssna på musik i hörlurar samtidigt som det visas sekvenser i de olika bildskärmarna som finns på flera ställen.

Efter ett tag så känns det nästan som man har varit med i filmen. Man sätter sig i Pierce Brosnans ”skeppsstol” och väntar på att Meryl  Streep ska komma och sätta sig bredvid. Lika mycket väntar man på att Stellan Skarsgård och Cher ska hänga på när man ”provkör” Land Rovern.

Tyvärr var det ingen av dem som dök upp bredvid mig. I alla fall inte rent fysiskt, bara i mina drömmar. För det var lätt att drömma sig bort i den miljö som byggts upp i denna utställning.

Den 6 juni 1974 blev ABBA världskända över en natt. Då vann de slaget i Brighton med låten Waterloo.
Den 6 juni 1999 ”föddes” Mamma Mia som musikal.
Den 6 juni 2019 öppnades porten till den mest komplexa lilla utställning jag någonsin knallat runt i.

https://www.abbathemuseum.com/sv/utstallningar/tillfalliga-utstallningar/

Det sparades inte på glittret när scenkostymerna skapades.
I dessa ”skeppsstolar” har Pierce Brosnan och Meryl Streep suttit.

Foto: Love Strandell for ABBA The Museum
Ivan da Silva for Zap PR

Arkiverad under: Recension, Toppnytt

Eric Bibb på Scalateatern – En afton där cirklar slöts på gott och ont.

15 november, 2017 by Be A Nilsson

Eric Bibb på Scalateatern, Stockholm
14 november 2017

Som första akt av konserten får vi höra hans pappa, Leon Bibb, sjunga och Erik berätta om marschen till Selma år 1965. Den svarta medborgarrättsrörelsen krävde inget märkvärdigare än rösträtt och minskad segregation. De möttes av en ordningsmakt som med påkar och ilskna hundar stoppade den fredliga marschen med våld. Leon stod sida vid sida med Martin Luther King, Joan Baez, Harry Bellafonte.
”Tales of a blues brother” är en resa i musikens värld där Eric berättar om mötet med Bob Dylan när Eric var ung och Bob Dylan en nykomling som artist. Hur han mötte Sydney Poitier som gav honom pengar till en gitarr.

Foto: BeA Nilsson

Vi får följa med på familjens resa till Sovjetunionen där de blev mycket väl bemötta, trots sin hudfärg. Och hur han upplevde Stockholm som ung på Hotell Malmen med äggröra och rökt renstek.
Det hela slutade med att han helt enkelt flyttade till Sverige efter att ha hittat bluesen i en skrubb i Paris. En blues som han i 40 år rest världen runt och framfört. En blues där han kunnat berätta om de amerikanska rasmotsättningarna.

På en fråga var hans hem är svarar han:
”Home is a place where I’m not constantly reminded of Americas violent history.”
Som av en slump stötte han en dag på en amerikanska i en bokhandel i Stockholm. Det visade sig att de gått i två olika skolor i New York med bara ett stenkast emellan. Men det var först i Sverige som de sågs för första gången och blev goda vänner och ett turnerande artistpar. Tillsammans med Cyndee Peters har han sjungit gospel på de flesta ställen i Sverige där gospel kan sjungas.

Under en period var han musiklärare i Rinkeby. Från den tiden berättade han om ”Alex” som var en strulig kille som visade sig besitta en magiskt vacker sångröst. Tyvärr orkade han inte komma ifrån sitt stökiga liv utan hamnade i trubbel, blev svårt misshandlad och valde efter det att ta sitt liv.
En annan liten grabb från den tiden blev också en av Eric´s favoriter. Vid ett tillfälle fick Eric tag i en video på internet där Andi Kravljacka berättade om hur han valde sången som uttrycksmedel tack vare Eric Bibb. Teamet bakom föreställningen hade till denna dag lyckats leta upp Andi som satt i publiken som en överraskning till Eric.

Mellan alla fantastiska berättelser fanns hans sammetsröst och sina akustiska gitarrer. En av de starkaste låtarna var ”New World Commin´ Through”. Ett överraskande val i repertoaren var covern på ABBA´s Dancing Queen. En oväntad och god cirkel som slöts.

Men det som oroar Eric nu är utvecklingen i Sverige. Det som förändrats till det bättre i hans gamla hemland är på väg att bli till det sämre i Sverige. Ett land som tog emot en färgad med vänlighet för inte alltför många årtionden sedan, börjar sakta men säkert dra tydliga gränser mellan olika personer på grund av deras hudfärg, nationalitet eller religion.
I början på 70-talet kunde han, som färgad, stoppa en taxi på en gata i USA. De tendenserna börjar han se i dagens Sverige.

En ond cirkel håller på att slutas …

Mer om Eric Bibb och denna konsert finns att se här.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen Taggad som: blues, Eric Bibb på Scalateatern

Pop Up Festival – att dela med sig av musik

27 september, 2017 by Be A Nilsson

Att dela med sig av musik kan man göra även om man inte spelar själv. Då delar man med sig av det man själv gillar att lyssna på. En kanal för att göra det är i den mycket löst sammanhållna gruppen TSOMD (The Soundtrack Of My Day). Delar av den Facebookgruppen träffades för andra året i rad på det mest lämpliga stället i hela Sverige, Hultsfred, under namnet Pop Up Festival 2017. Den lilla staden med den digra musikhistorien.

I några dagar blandades en stor mängd musiker och delar av de som startade och drev Hultsfredsfestivalen i många år. Samt, inte minst, ”Sveriges bästa publik”, som flera av artisterna hävdade med jämna mellanrum under detta veckoslut.

Det blir ingen recension av alla artister här på Kulturbloggen. Men jag valt några artister att skriva lite om.

Matt Woods
Först ut i raden, den genomsympatiske Matt Woods. En amerikansk singer-songwriter från Knoxville. Trots ett evigt turnerande i 20 år med agenda som idag innehåller cirka 200 gig per år. Längre ner i texten finns en intervju med Matt samt lite ljudupptagningar från hans gig.
Nästa framträdande på Hotell Hulingen som, i mitt tycke, stack ut lite extra var Jetbone. Ett gäng musiker som i sin linda skapades av några ungdomar på en sommarrocksskola. Bandet, Degeneration, genomgick sedan en utveckling där några lämnade gruppen och några tillkom.

År 2012 blev de Jetbone och släppte sitt debutalbum. Tre år senare kom uppföljaren Magical Ride. De har det gemensamt med Matt Woods att de ogärna tackar nej till spelningar. Finns det ett ställe att spela på så kommer de.

I Hultsfred var de på sitt bästa humör och spelade på ett sätt som egentligen inte borde vara möjligt att göra ”i den åldern”. På en direkt fråga varifrån de fått sin förmåga att spela ”så vuxet” så nämner de det faktum att de spelar live väldigt mycket, och en sak till.

”- Man har ju föräldrar med intressanta skivbackar så det har aldrig varit några problem att hitta band och artister att inspireras av.”, säger Alin Riabouchkin och Seabastian Engberg höll med.
Det tredje bandet som stack ut denna helg var Psycothic Youth. Att det var just de äldre gentlemännen som ingick i mitt lag under lördagens Music Quizz begrep jag först när Jörgen Westman drog igång med ett tempo på gitarren och med sin oefterhärmliga röst som till och med fick hjärtstartarna på hotellet att börja fundera på om de snart skulle få arbetsuppgifter.

Nu blev det inte så. Men en nagelskulptris hade behövts då Jörgen spelade sönder ett antal fingrar. Dock inget som hindrade honom. Har man frontat bandet i över 30 år så har man säkert haft värre saker att brottas med på scenen än några brutna naglar.

Dessa tre artister var, i mycket hård konkurrens, mina favoriter denna helg.

En överraskande bonus var när Kent Norberg hoppade in och tog mikrofonen en stund. Fast egentligen var det väl kanske inte så överraskande. Kent med bandet Sator har ju varit en rätt ofta sedd gäst i den småländska rockmetropolen.

Foton © BeA Nilsson och © Tommy Östlund
Intervju med Matt Woods, av BeA Nilsson
Övriga filmklipp från YouTube.

Arkiverad under: Musik

Torsson på Kägelbanan – I 40 år har de levererat svar på frågor som ingen har ställt

19 februari, 2017 by Be A Nilsson

Torsson
Den stora smällen -Vårturné 2017
Datum 2017-02-18
Plats Kägelbanan, Stockholm
Betyg 4

Den 16 november 1976 genomförde Torsson sin allra första spelning. Ingen av medlemmarna hade träffat varandra innan de klev upp på Lilla Teaterns scen på Sandgatan 14 i Lund.

Den 18 februari 2017 genomförde bandet Torsson sin senaste spelning. Det är idag bara är sångaren Bo Åkerström som är kvar från originaluppsättningen.

Publiken som var närvarande vid debutspelningen för 40 år sedan, ett drygt 10-tal, var egentligen på plats för att se teater. En efter en lämnade de lokalen under konserten tills endast en enda person satt kvar. En dam som satt och stickade och i en paus mellan två låtar försynt undrade när själva teatern skulle börja. Enligt myten så blev det provisionsbaserade gaget 2:65. En summa pengar som sedan dök upp som en text i deras första egenkomponerade låt ”Elmia Jordbruksutställning.”

Dagens Torsson är, efter 4 decennier av musikalisk utveckling, en uppsättning riktigt bra musiker som lyckats att hålla fast vid det speciella Torsson-soundet även i lägen när den musikaliska stammen har skjutit helt nya skott.
Dagens publik vet att det inte kommer att bli någon teater och INGEN lämnar lokalen förrän efter det sista extranumret har tonat ut.
Under konserten så sjunger de flesta med i texterna. Till och med i de nyaste låtarna som är hämtade från senaste albumet som bara heter ”Torsson”.

Texterna i kombination med Bo Åkerströms oefterhärmliga röst är något signifikativt. Kanske är det därför som det är så få som spelat in några covers på Torsson-låtar. (Danne Stråhed och Wizex är två av några få undantag).
Det är bara Bo som kan beskriva utseendet på en svan med följande ord (från Bröderna Holm):
” … en svan, som var brandgul om fötter o näbb, i övrigt vit.”

Hur kommer texterna till?
– Det börjar ofta som ett fragment. Det kan vara en formulering som känns OK eller ett kul rim. Sedan får man försöka skriva något runt det. I regel är det rimmen som styr.
– Ibland kommer man på en refräng sedan är det bara att försöka komma på resten.
Bo Åkerström är trött efter kvällens mastodontgig, men tar gärna emot bakom scenen för att svara på några frågor.
Publiken på Kägelbanan är i åldersgruppen 20 – 70 (ungefär).

Ni är omåttligt populära i vissa yngre kretsar, speciellt i studentkretsar, hur kommer det sig?
– Ingen aning. Men det kanske har att göra med att de som studerar inte har hittat sitt liv och sitt yrke än. Vi representerar att det går att komma långt med något som är lite ”hemmagjort”, svarar Bo.
Sticky Bomb (trummor), med en lång karriär bakom sig i först Torsson och sedan Wilmer X innan han återkom till bandet 2007, lägger till:
– I Göteborg så är vi brutalt stora i vissa studentkretsar. När vi gigar där kommer det fram unga studenter i sällskap med äldre för att bli introducerade i Torssons värld. Det lär också finnas en förening som heter DKW.
Samtidigt som ni ger svar på frågor ingen har ställt så händer det att vi som lyssnar får frågor som vi kanske vill ha svar på. Ni säger att ni är det fjärde bästa bandet i Lund. Vilket är det femte?
– Bra fråga. Det vet jag faktiskt inte, säger Bo efter viss betänketid.

Då är det väl ingen idé att fråga ”vad det var som small” eller ”vad som hände med Peo och Fröken Anna-Karin Thomé”, heller. Eller ”om katten Nisse fick ett bra liv efter att han flyttat hemifrån”.
– Nej. Det överlämnar vi åt vår publik att ha teorier om, avslutar sångare Åkerström.
Själva konserten var en happening från början till slut. Greppet att göra en albumspelning med att riva av ”En rökare i krysset” som första akt var mycket uppskattat. Några av låtarna från den brukar aldrig spelas live. Och det var fort gjort att skruva upp stämningen på topp när inledningslåten var klassikern ”Öresundstwist”.
På scenen visar också Bo varför varje konsert är unik. Snacket mellan låtarna är nästan lika underhållande som själva musikstyckena.

Ett exempel på det var när han beskrev konsertlokalen Kägelbanan, på följande sätt:
– Det är väldigt långt mellan kortväggarna och väldigt kort mellan långväggarna.
Efter att de spelat låten ”Överst på önskelistan” (där Bo önskar sig en brandbil istället för alla dessa gitarrer han brukar få i julklapp) lämnade någon upp en brandbil som han genast tog med i showen som en liten ljudeffekt.
Andra halvan var en blandning av nytt och gammalt avslutades med klassikern ”Det spelades bättre boll”. Som traditionen bjuder så applåderas inte Torsson in för extranummer. De får man höra om man som publik fortsätter att sjunga om ”Gunnar Nordahl och gräsplanen hemmavid”, tills bandet återvänder.

Som extranummer bjöds ”Tre kusiner” en låt från senaste albumet. Ett samarbete mellan kapellmästare Dan Persson och Bo Å.

– Jag har alltid gått och känt på namnet Nigel Olsson, som är roligt. Han spelade trummor med Elton John under många år. Tänk om man kunde få med det namnet i en sångtext? Ett paradexempel på när samarbetet med Bo fungerar perfekt, konstaterar Dan.

Slutbetyget för denna konsert blir en stark 4:a.
Förmodligen krävs det en Göteborgspublik för att det skall bli ”full pott”.

Foto: BeA Nilsson

Kommande spelningar:
23 feb Malmö – Slagthuset
24 feb Lund – Stadsteatern
25 feb Helsingborg – The Tivoli
25 mar Halmstad – Kajskjulet
31 mar Göteborg – Stora Teatern

Förutom mina bilder så finns mer bildmaterial att hämta här:
http://torsson.com/press/
Bandet:
Bo Åkerström, Sång och gitarr
Michael Sellers, Gitarr
Dan Persson, Bas
Sticky Bomb, Trummor
Thomas Holzt, Gitarr och orgel

Hela 1:a akten var en albumspelning
”En rökare i krysett”, (1984)
Öressundstwist
Radiosignalisten
Volleyboll-Molly
Trollskog
Det vore lång väg att gå
Storskiftet
Blodomloppet
Bröderna Holm
Överst på önskelistan
Igår kl. 15
2:a akten
Hon har försökt att ringa (”Hälsningar från Ledighetskommittén” 2012)
I bilen (”Singel” 2012)
Den stora smällen (”Torsson” 2016)
Assar höll ett tal (”Att kunna men inte vilja” 1980)
Hej kontinent (”Singel” 1992)
Rim och reson (”Island of Hawaii” 1995)
Bara en tablett (”Singel” 2011)
Klippan Centrum (”Svensk Pop” 1979)
En tung missbrukare (”Det fjärde bästa bandet i Lund” 2007)
Son av Ayatollah (”Lingonplockning” 1980)
Det spelades bättre boll (”Att kunna men inte vilja” 1980)

Extranummer
Konsum (”Svensk Pop” 1979)
Tre kusiner (”Torsson” 2016)
Jag minns en gammal bil (”Att kunna men inte vilja” 1980)
Hälften vore nog (”Hälsningar från Ledighetskommittén” 2012)

Arkiverad under: Musik

Madness på Gröna Lund: recension och bildgalleri

1 oktober, 2016 by Be A Nilsson

c-img_2664

Madness på Gröna Lund
Stockholm 30 september 2016
Betyg 3

När Madness lirat på hemmaplan på sistone så har de varit stensäkra på att publiken är med från start med fezar på huvudet, plakat med textcitat, ballonger och vimplar. Då öppnar de ofta med ”House of fun”, fortsätter med ”Embarrassment” och ”The Prince”. Först en bra bit senare i konserten så kliver de in med röjaren och genombrottslåten ”One Step Beyond”.

I går lirade de på bortaplan. Och det kändes som att de ville få igång publiken direkt. Därför valde de att höja temperaturen direkt med att riva av ”One Step Beyond”, och det fungerade. Sedan kom en mix av 80-talslåtar varvat med några helt nya som är hämtade från det kommande albumet.
De som känner igen någon mer låt av Madness än ”Our House” fick det mesta av sitt lystmäte uppfyllt. Hela sex låtar var hämtade från debutalbumet som kom 1979. Något som den karismatiske Graham Sugs McPherson tog upp när han påannonserade en av alla klassiker.

– Ni som står här framme var ju inte ens födda när denna kom. Kanske inte ens era föräldrar. Hoppas att ni inte slarvar med skolan. Det gjorde jag. Om ni inte sköter er och skolarbetet så kanske ni slutar som han där, sade Sugs och pekade på saxofonisten Lee Jay Thompson.

Vid det laget hade det flesta förstått att konserten skulle lyfta rejält i och med att de släppte loss med ”Baggy Trousers” som sista låt, innan extranumren.

Om några veckor kommer alltså deras nästa album. Givetvis presenterade de några låtar därifrån. Deras senaste produktioner skiljer sig en hel del från det de gjorde under förra årtusendet av förklarliga skäl. Främst handlar det om att de blivit äldre. De är inte lika ”Nutty” längre. De är inte längre ett gäng halvtokiga gossar från Camden. De har med åren blivit äldre män från London. De rör sig inte lika fort och galet på scenen och Suggs har sänkt sig en oktav i röstläget.

Ålderns påverkan märktes dock inte på Mike Barson. Pianointrot till ”Shut Up” är klassiskt och allt han gjorde med sin svart-vitrutiga klaviatur denna kväll satt lika snyggt som ”en fez på ett Madness-fan”. Dessutom innehåller den låten några textrader som är ytterst aktuella i dagens Sverige. Så länge man blånekar till allt och skyller ifrån sig så kommer man att gå fri.
I’m as honest as the day is long,
The longer the daylight, the less I do wrong

En liten bonus som ibland dyker upp under deras konserter är när bandet ger Sugs en liten paus och låter Chris Foreman få härja fritt. På Grönan föll valet på ”Highway to Hell”. Ett ohyggligt malplacerat val men ack så kul.
En låt som nya ”Mr Apples” är ungefär var de står nu. Den är en betraktelse av en respekterad man som blir något helt annat när solen gått ner. Då kommer bilden av en helt annan person fram.
Den kom som första extranummer innan slutfyrverkeriet kom i form av deras signum, Madness, som är en cover av den nyligen bortgångne Prince Buster.

Innan Suggs och ”grabbarna” gick av scenen så blev de äntligen så där Madness-galna som de en gång var hela tiden. ”Nightboat to Cairo” innehöll det mesta av stolligheter man kan tänka sig.

Som helhet blev det inte en speciellt galen kväll. Möjligtvis en halvgalen. De mest hängivna fansen har ju blivit lika mycket äldre som Madness själva.

En helt igenom en OK konsert som inte gjorde någon besviken men heller inte lyfte till några riktigt höga höjder.
Men jag tror ändå att Prince Buster satt däruppe på en molntapp och njöt i fulla drag, trots allt.

Foto: BeA Nilsson

Madness:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard

c-img_2681

c-img_2684

c-img_2686

c-img_2701

c-img_2757

c-img_2764

c-img_2776

c-img_2798

Arkiverad under: Musik

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Expressen sviker journalistikens uppdrag

Journalistik har en viktig uppgift i ett … Läs mer om Expressen sviker journalistikens uppdrag

Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Kultursajten Opulens satsar och bli en … Läs mer om Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Lyssna: Van Morrison

Van Morrison har släppt första singeln … Läs mer om Lyssna: Van Morrison

Filmrecension: Erna i krig

Erna i krig Betyg 3 Svensk premiär - … Läs mer om Filmrecension: Erna i krig

Filmrecension: Raya och den sista draken

Raya och den sista draken Betyg … Läs mer om Filmrecension: Raya och den sista draken

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in