Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Beirut – No No No

by

beirut

Artist: Beirut
Titel: No No No
Betyg: 2

Blekt, fegt, vekt. Beiruts återkomst är en besvikelse. En sömndrucken Condon levererar släpig och oinspirerande musik som glöms i samma stund som den tagit slut.

Efter fyra års uppehåll har sångaren Zach Condon återvänt till musikstudion med bandet Beirut. Återgången har varit tuff. Efter intensivt turnerade gick Zach Condon in i väggen och hamnade på sjukhus på grund av utmattningssyndrom. Under samma period kämpade han med en svår skilsmässa. Tuffa tider, men goda förutsättningar för ett emotionellt engagerande fjärde album.

Beirut , indievärldens svar på Marco Polo, har bjudit på östeuropeisk Balkan (Gulag Orkestar), fransk Jacques Brel (The Flying Club Cup) och mexikansk storbandsmusik (March of the Zapotec/Holland). Nu i fjärde omgången har influenserna bantats ned. Zach 2015 känns förvånansvärt oinspirerad. Kanske dags för en ny resa?

Musiken känns igen, det är typiskt Beirutskt med trumpeter och blåsinstrument i dansant Balkankostym, men drivet uteblir. No No No har inget tempo, är varken hitig eller medryckande. Produkten känns ofärdig, som att Zach och co stressat sig igenom processen med att göra albumet. Inte konstigt med tanke på inspelningstiden på fem veckor.

Kanske är det idétorka, kanske är det av feghet. Eller kanske är jag för hård mot en viss olyckskorp. Faktum kvarstår att No No No är ett lågvattenmärke. Jag vill höra mer av entusiasten som utforskar världen. Ut och upplev nu och ge mig en ny Gulag Orkestar. Jag betalar biljetten. Bon Voyage! Och kom inte hem förrän du åter hittat ditt sound.

Text: Petter Stjernstedt

Till minne av skräckmästaren Wes Craven

by

wescravenrip

Skräckmästaren är död. Wes Craven, 76 år gammal, gick under söndagen bort i cancer. Filmregissören är känd för sina skräckfilmer Scream och Terror på Elmstreet.

En skräcklegend har gott ur tiden. Länge levde han sida vid sida med sjukdomen men till slut tog cancern den 76-åriga Wes Craven. Han är mest känd för slasher-serien Scream och Terror på Elmstreet-filmerna; där vi lär känna den mest beryktade massmördaren på film, Freddy Kruger.

Som filmregissör började Craven sin karriär inom porrfilmsbranschen. Hans första film Last House on the left från 1972 hämtade inspiration ifrån Ingmar Bergmans Jungfrukällan. Två föräldrar planerar hämnd mot ett gäng förrymda fångar som misshandlat och våldtagit dottern. Rått och groteskt är detta hämnddrama som inte lämnar någon oberörd.

Terror på Elmstreet-filmerna tillhör hans mest erkända. En flicka förföljs i sina drömmar.
Freddy Kruger, den kultförklarade skräckfiguren, lemlästar oskyldiga barn med sina avlånga, sylvassa naglar. Robert Englund får i sin första filmroll äran att bära på Kruger-masken. Vi ser även en ung Johnny Depp debutera i den första Terror på Elmstreet-filmen.

Senare inpå 90-talet kommer slasher-serien Scream där Wes Craven leker med skräckfilmsklichéerna. En skola, ett gäng studenter och mitt ibland dem en mördare. Med självironi och humor närmar han sig skräckfilmens välkända territorium. I en känd scen ur andra filmen diskuterar några studenter vad som är en typisk skräckfilmsuppföljare.
I fyra filmer, alla regisserade av Craven, får vi följa ungdomarna i den fiktiva staden Woodsboro,
Kalifornien.

Inte att förglömma är även den obehagliga men fascinerande Hills have eyes från 1977. Ett par blir strandad ute i en öken. Här attackeras de av ett gäng missbildade och våldsbenägna vildar.

Wes Craven var en flitig regissör, som trots sjukdom och för länge sedan passerad pensionsålder fortsatte att arbeta. I dagarna visas hans sista film The Girl in Photographs på filmfestivalen I Toronto. Vi på Kulturbloggen minns honom som en skräckens man som med råhet, självironi och humor närmade sig rysargenren och gjorde den till sin egen.

Skivrecension: Destroyer – Poison Season

by

destroyer

Artist Destroyer
Titel Poison Season
Betyg 4

Trummor och piano. Smäktande fioler och melankoliska trumpeter. Instrumenten följer följsamt en målmedveten Dan Bejar. En tionde omgång i musikstudion har resulterat i ett skarpsynt album med skönt jazzgung och Bowie-flörtande 70-tals rock.

Han kan framstå som en ny bekantskap. Men Dan Bejar, tillsammans med bandet Destroyer, har varit aktiv en längre tid på musikscenen. Efter många år i radioskuggan slog han igenom år 2011 med Kaputt. Jag var svårflörtad och tilltalades inte av det välpolerade, konstskolerockiga soundet. Med Poison Season tar han stegen i ny riktning, från rockscenen till Bowieland och Broadway.

Vi känner igen soundet. Det är vackert och poetiskt med textrader som: “Every time I try look into your eyes, an angel flies by. Baby, it is dumb, look what I become, a scum, A relic, a satellite.” Lyriken inramas av dramatisk stråkmusik.  Dream Lover är pampig orkesterpop, Forces From Above vacker fiolmusik à la Final Fantasy och The River Frank Sinatra-doftande jazzgung. Vi bjuds på två versioner av Times Square, en lugnare med försiktigt pianospel och fiol, och en mäktigare variant med hårda trummorna och trumpetblås. Destroyer anno 2015 låter som en tjugomanna orkester. Det är storslaget, samtidigt som det är lågmält och skört, en svår balansakt han lyckas galant med att hålla.
Lite Bowie smyger sig in. Likt en 70-talsflumrockig Ziggy Stardust låter rösten på den 42-åriga Vancouver-baserade sångaren. Självsäkert och syrligt framför han de melankoliska textraderna. Bejar har utstrålning, likaså har detta album.

Skivrecension: Miguel – Wildheart

by

miguel

Artist: Miguel
Titel: Wildheart
Betyg: 4

Wildheart är en skön och soulfylld egotripp. Självsäkert utforskar den skönsjungande croonern rockens, funkens och soulens territorium. Det är komplext och snyggt när glassig soul gifter sig med skön R&B.

“Need bitches, need bitches, give it to me… lips, tits, clits.” Misogynt och sexistiskt är min första tanke. Jag kunde inte haft mer fel. R&B är en musikgenre känd för sina kvinnoförnedrande skildringar. Befolkat av diverse maskulina arketyper, loverboys á la Usher och bad boys á la Jodeci; egotrippade alfahannar som prompt ska deklarera sitt ägarskap över kvinnorna; är det inte svårt att förstå varför.

Miguel nyanserar och utmanar bilden av den typiske R&B-mannen. Medan fokus brukar ligga på mannens upplevelser lägger Miguel tonvikt på de kollaborativa, om sex som en gemensam aktivitet två människor emellan. Miguel breddar kärlekslivet att handla om mera än bara sänglek. “Pillow talks turns into sweet dreams… I just want to see you sleep.” I Coffee beskrivs känslan av att vakna upp med sin käresta, att få lukta på hennes hår och att få servera henne kaffe på morgonen. De små sakerna i livet tilldelas värde: “Smoke with me baby, laugh with me baby // I just want the simple things,” sjunger han i Simple Things. Miguel surfar på vågen av sexuella hämningar. Men oavsett begär finns respekten och samtycket alltid där.

Musiken trollbinder. Okonstlat och självklart, framför han sin hybrid av hip-hop, funk, soul och R&B. Det är ett skönt gung som aldrig slutar att fascinera. Utvecklingen har gått fort från radiomainstream i debuten All I Want is You till dagens moderna och säregna sound. Nyanserna är flera än på tidigare album. Wildheart har en fylligare ljudbild med flera instrument. Gitarrerna går på högvarv och trummorna dånar högt och här och var skymtar synten fram och skapar en retro-känsla. Idoler som Price, Freddie Mercurry och James Brown gör sig påminda. I smöriga Face the Sun teamar han upp med en av idolerna, Lenny Kravitz.

Wildheart är ett starkt tredje album. Det är en Miguel i högform som tillsammans med Frank Ocean och Weeknd går i bräschen för den nya vågen av modern, funkig R&B. Det är en sexskildring som rör sig ifrån genrens misogynitet, som inte likställer sex med maskulint erövrande utan ser den sexuella praktiken som en gemensam upplevelse som bygger på respekt och samtycke. För detta förtjänar han all kred.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: SOAK – Before We Forgot How to Dream


by

soak

Artist: SOAK
Titel: Before We Forgot How to Dream
Betyg: 3

SOAK levererar ett fint första album med flera beröringspunkter, en debut som lovar gott inför framtiden. Men i längden når hon inte fram då ledan och tristessen slår till.

Med en smärtsam stämma sjunger den 16-åriga Bridie Monds-Watson från Irland, om tonårsångest, skilsmässa och olycklig kärlek. Inledningsfrasen ”A teenage heart is an unguided dart” sammanfattar skivan. Before We Forgot How to Dream är träffsäker, som en dartpil rakt i hjärtat på den oskuldsfulla ungdomen, vibrerande och vacker, fylld med smärtsamma minnen och jobbiga känslor som hör tonåren till. B a noBody är en uppväxtskildring med en Bridie i identitetskris, en perfekt liknelse av övergången från tonåring till vuxen. “Blud” behandlar föräldrarnas skilsmässa, ett i popmusiksammanhang ovanligt ämne, här framfört med styrka och fysisk närvaro.

Bridie, idag en tuff och självsäker artist iklädd silvrig jacka och slitna jeans, fick sitt genombrott 2012 då Chvrches valde att släppa singeln Blud på deras label Goodbye Records. Tre år tidigare tog hon upp gitarren för första gången och började skriva egna låtar, flera av vilka hamnat på debutplattan Before We Forgot How to Dream.  Det är naivt och känslofyllt, personligt och naket, med Bridies vackra sångröst som ledsnöre i en kall och bräcklig värld: “They dont know what love is. Throwing it around like its worthless.”

Musiken, en blandning av soul och folk med inspiration från brittiska The Foals och the 1975, är fin och avskalad; med piano, akustisk gitarr och stråkar. Men få låtar sticker ut. Förutom fiolbaserade A Dream to Fly och orkestrala Oh Brother låter låtarna snarlika. Melodierna flyter ihop och blandas samman. Bridies debutalbum saknar dynamik och spänning. Och Bridie befinner sig stundtals farligt nära tråkighetens brant. Det räcker inte med att ha känslofyllda texter för att skapa ett bra album. Det krävs en indrapering i spännande musik och ett bibehållet engagemang hos lyssnaren från början till slut.

Med Before We Forgot How to Dream lyser en ny ung talang upp en klarblå pophimmel. Men lyskraften är svag. Bridie Monds-Watson har känsla men musiken blir enahanda. 
Before we forgot have to dream har sina stunder, men når inte hela vägen.

Text: Petter Stjernstedt