I somras gjorde jag det som hittills kan sägas vara mitt livs resa. Fyra veckor i USA, varav tre veckor i en hyrbil. Jag reste sammanlagt genom 23 delstater. Jag har för många upplevelser för att kunna sammanfatta dem i en artikel, så det får bli ett antal artiklar om mina personliga perspektiv på USA.
USA är verkligen bilens förlovade land. Det är enkelt och inte speciellt dyrt att resa i bil. Jag flög till Boston och hyrde bilen där. Jag åkte själv, så jag hyrde en liten Toyota, som jag i efterhand insåg var lite för liten. Den hade tendenser att svaja på vägen när det blåste för mycket och den kändes inte speciellt säker i ösregn. Efter en natt i Montana hittade jag min Toyota parkerad mellan två gigantiska fordon och döpte sen mitt åkdon till Lillebil.
En GPS är ett måste, i synnerhet om man ska köra själv och speciellt runt de större städerna. Sex-filiga motorvägar med mördande trafik är inte att leka med. Skyltningen är i och för sig helt OK, men allt är skyltat utifrån vägnummer och väderstreck. Så länge jag vet att I84 South tar mig från Boston till Sleepy Hollow är allt gott och väl, men som turist har man ingen koll på sånt. När ni hyr bilen, kolla om uthyrningsstationen verkligen har GPS. Ett alternativ är att köpa en billig GPS på plats och kasta den efter avslutad resa.
Betalvägar förekommer i rätt hög utsträckning. Oftast, men inte alltid, går det betala kontant efter vägen, men det är praktiskt om biluthyraren kan aktivera någon form av transponder och sen kommer räkningen i efterhand. Att köra igenom en elektronisk biltull utan fungerande transponder kan kosta någon 1000-lapp per gång.
Farten på USA:s vägar är ungefär som i Sverige. Oftast ligger man på en dubbel motorväg och hastighetsbegränsningen ligger 65-75 Mph (105-120 km/h). En sak som skiljer är att det inte är ovanligt med korsningar på en väg som ser ut som en motorväg. Polisnärvaron på vägarna är stor och böterna är höga, det är säkrast att följa hastighetsbegränsningarna även om det innebär att man är långsammast på vägen.
Det finns gott om bra rastplatser med bensin, mat och rena välskötta toaletter. Vill man inte äta på de vanliga snabbmatshaken är det bara att köra in i någon av de mindre städerna utefter vägen och sätta sig på Joes Café.
Det finns gott om motell och det är inga problem att hitta ett bra boende för 500-700 kronor. Det är enklast att boka via någon av bokningssajterna, men kom ihåg att kolla upp boendet. Jag läste alltid recensionerna och valde ställen där ord som ”clean” & ”quiet” förekom ofta. Samtliga motell har gigantiska sängar, väl tilltagna TV-apparater med mer kanaler än någon kan hålla reda på och enorma ismaskiner. Vad de däremot inte har är vettig frukost. Det finns oftast bagels eller rostat bröd med sylt, men vill man ha en rejäl frukost är det bara att leta rätt på första bästa diner och sleva i sig pannkakor med bacon och lönnsirap.
I städernas utkanter ligger motellen i cluster. Jag bodde på ett motell i utkanten av Joplin Missouri, där det var en liten stad bestående av 20 motell, 10 mackar och 20 snabbmatsställen ute vid en gigantisk motorvägskorsning. En smått absurd miljö.
Jag kan också konstatera att Joe Pechi har fel. ”They fuck You at the drive thru” skrek han i Dödligt vapen”, men icke så.
Nästa artikel går under namnet “Tre dagar i Kansas“
