Peter Johansson

Down The Mississippi to The New Orleans

12 september, 2018 by Peter Johansson

Det finns tre orsaker att besöka New Oerleans. Mat, musik och historia.

Mississippi definierar på sätt och vis New Orleans. Floden börjar i Norra Minnesota och passerar Minneapolis, S.t Lous och Memphis på sin väg mot New Orleans och mexikanska golfen. Floden är än idag en viktig transportled för gods och hamnen i New Orleans stadens viktigaste näringskälla. Mississippi är också orsaken till att New Orleans är den kulturella vägkorsning den är.

I New Orleans har varit under såväl franskt som spanskt styre innan staden blev en del av USA. Vita amerikaner flyttade från övriga USA till staden. Hamnen var en betydande del av slavhandeln och idag utgör afroamerikaner 60% av stadens befolkning.

New Orleans vibrerar av musik. Jazz i alla dess former, blues, rock’n roll, zydeco, country etc. Allt finns där. Jag valde ett hotell, beläget på Chartres Street i French Quarter. Bra läge, nära till floden, Bourbon Street och Frenchmen Street.

Inte så få fnyser åt Bourbon Street. ”Nerlusat med turister och inkastare”, heter det. Det ligger en del i det. Men för den som ser förbi gängen med småberusade collegeungdomar som går i grupp och dricker handgranatdrinkar finns det hur mycket bra musik som helst. Första eftermiddagen lyssnade jag på ett zydecoband, ett tradjazzband och ett traditionellt bluesband i tre olika barer i samma kvarter. Alla var bra och ingen av barerna tog inträde. Däremot förväntades jag köpa något i baren och ge bandet några dollar i dricks. Bourbon Street och granngatorna Royal, Chartres och Decatur är väl värda ett besök.

Granne med French Quarter, på andra sidan Esplanade Avenue hittar vi Frenchmen Street. Det är Bourbon Streets mer råbarkade kusin. Barer, klubbar och restauranger, lagom blandning av turister och ortsbor. The Spotted Cat är första stället jag ramlade in på och blev kvar ett tag. Lokala jazzband och en allmänt trevlig stämning. Den riktiga pärlan var dock Apple Barrel, en liten bar med sex stolar framför bardisken och ett band i hallen. Alldeles för lätt att gå förbi, alldeles för svårt att lämna när man väl gått in.

New Orleans är en stad med en lång, brokig, blodig, våldsam historia. Jag kan rekommendera någon av de otaliga guidade turerna till fots i French Quarter. Guiderna är kunniga och fantastiska berättare. Musikhistoria finns överallt. Parker, monument och muséer. När Jazz först började spelas i New Orleans förvisades musiken till stadens bordeller. Jazz ansågs inte vara en musik avsedd för mänskliga öron eller för den delen spelad eller uppskattad av människor. Rasismen har djupa rötter i såväl staden New Orléans som staten Louisiana.

Eftersom New Orleans i princip är byggs på ett träsk finns ingen tunnelbana. Det är också orsaken till de traditionella kyrkogårdarna där kropparna inte begravdes utan lades i små mausoleer av sten. Enligt gammal katolsk tradition fick inte de döda kremeras, vilket blir ett problem i en stad där grävda gravar inte är ett alternativ. Lösningen blev dessa små stenbyggnader där kroppen placerades och dörrarna stängdes. Efter ett år kar kroppen spontant förvandlats till aska som utan större sentimentalitet skrapades ner i en låda där den blandads med aska från andra kroppar. Askan från upp till 80 personer kan ligga blandad i några av de äldsta familjegravarna.

En taxichaufför sa att det finns runt 1400 restauranger i New Orleans. De flesta överlever max två år. Konkurrensen är mördande. Ingen kan påstå att alla restauranger är bra, men de jag var på var alla mer än prisvärda. Ingen bör lämna New Orleans utan att testa Gumbo, Jambalya och Red Beans & rice. Den riktiga klassikern är dock Po’ boy Sandwich.

En Po’ boy sandwick är vitt bröd fylld med kött eller friterade skaldjur, en rejäl klick majonnäs och lite sallad. Namnet härstammar från begreppet Poor Boys, vilket var en benämning på strejkande konduktörer på spårvagnarna i slutet av 20-talet. Det fanns inga strejkkassor, utan de strejkande fick klara sig insamlade pengar och gåvor. En lokal restaurang gjorde smörgåsar och fyllde dem friterade rester från köket och gav till de strejkande.

Jag tillbringade fyra dagar i New Orleans och planen är att återvända. För den som stannar en vecka eller mer skulle jag rekommendera att bo halva tiden i French Quarter och halva tiden i centrala New Orleans för att kunna uppleva mer av staden.

Rasism och mord i USA:s söder

9 augusti, 2018 by Peter Johansson

I Montgomery, Alabama finns konfederationens första Vita Hus. När sydstaterna bröt sig ur Unionen i samband med starten av inbördeskriget valdes Jeffersson Davis till president och naturligtvis skulle även konfederationen ha ett eget Vita Hus. Sydstaternas huvudstad var Richmond, Virginia förutom en kort period i början när Davis alltså residerade i Montgomery.

Idag är huset ett museum fyllt av tidstypiska möbler och är i princip en hyllning till Jeffersson Davis och konfederationen. Slaveriet har ingen plats i detta hus, däremot hyllas Jeffersson Davis som en stor amerikansk patriot. Jag visades runt av en mycket vänlig äldre dam som konstaterade att när hon gick i skolan sjöng de Dixieland varje dag, men numera har ”de” avskaffat den traditionen.

Någon kilometer därifrån ligger The National Memorial for Peace and Justice. Minnesmärket är skapat som ett vittnesmål över de tusentals män och kvinnor som lynchats i USA. Monumentet består av hängande stenblock, ett block fört vart county där någon blivit lynchad och de lynchades namn är inhuggna i blocken. EJI har identifierat mer än 4 400 fall av lynchningar av afroamerikaner i USA under tidsperioden 1877 till 1950. EJI, är en ideell organisation som arbetar mot rasism och för mänskliga rättigheter.

Lynchningar var vanliga i södern i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. De var inte sällan offentliga tillställningar där de mördades kroppar hängdes från träd på bytorget och mördarna lyfte upp sina barn på axlarna och tog bild på sig själva tillsammans med offren. En selfie i Mississippi 1888 var inte alltid en uppbygglig historia.

“Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”
“Strange Fruit” av Abel Meeropol

Skälen till lynchningarna var till synes banala. En svart man tilltalade en vit kvinna, en svart man drack ur en vit mans brunn. Svarta arbetare krävde bättre arbetsvillkor.

Det underliggande verkliga motivet var allt annat än banalt. Stora delar av den vita befolkningen i södern såg inte de svarta som människor utan de betraktades fortfarande som egendom, trots att slaveriet var avskaffat. En mulåsna som trilskas måste piskas till underkastning. Genom att hugga de mördades namn i sten visar monumentet att de lynchade var människor med ett okränkbart människovärde.

Lynchningarna slutade inte 1950. Morden på Martin Luther King och Medgar Evers var på sätt och vis moderna lynchningar. Afroamerikaner som inte visste sin plats måste lära sig en läxa, vilket 14-årige Emmet Till fick erfara på det allra värsta tänkbara sätt.

1955 besökte Emmet Till från Chicago släktingar i Mississippi. Till anklagades för att tilltalat och visslat åt Carolyn Bryant, en 21-årig vit kvinna som arbetade i familjens affär. En grupp män ledda av Carolyns make, Roy Bryant kidnappade Emmet Till från hans släktingars hus, de torterade och mördade honom och sänkte kroppen i ett träsk. Emmet Tills moder, Mamie Till, tog beslutet att genomföra begravningen med öppen kista, bjuda in pressen och låta dem fotografera fritt. Bilderna på Emmet Tills vanställda kropp tvingade det vita USA att reagera, men föga förvånande frikändes Bryant & co av en helvit jury.

Jag besökte Sumner, Mississippi, där rättegången ägde rum. Det gamla tingshuset finns fortfarande kvar. I Sumner finns även Emmett Till Interpretive Center, en organisation som arbetar för att hålla minnet av historien av Emmet Till vid liv. När jag gick in på den lokala restaurangen för att äta lunch, frågade de nyfiket vem jag var. När de fick höra att jag var svenskt var första frågan om jag jobbade på Centret.

I Glendora, några mil från Sumner finns ett museum som skildrar mordet på Emmet Till. Jag hade adressen, men min trogna GPS kunde visa vägen. Jag frågade lokalbefolkningen och de vinkade in mig på vad som närmast kan liknas vid en cykelväg bredvid järnvägsspåret och där låg museet i ett gammalt ginhouse. Det är litet, slitet och underfinansierat.

Emmet Till Museum, Glendora, Mississippi

Nyligen har det framkommit uppgifter att Carolyn Bryant ljög om hela händelsen och utredningen har återupptagits. Mördarna är sedan länge döda och Carolyn Bryant är 84 år, så det är oklart vad en eventuell rättegång skulle få för praktiska konsekvenser oavsett utslag.

I Tuskeege, några mil från Montgomery, utbildades USA:s första svarta stridsflygare. De blivande piloterna tvingades slåss mot diskriminering och trakasserier på hemmaplan innan de så småningom fick en chans att delta i kriget i Europa. Trots misstron från den absoluta majoriteten av den amerikanska militären visade de att de inte bara var kapabla att flyga i strid, utan var en av de mest framgångsrika skvadronerna i det amerikanska flygvapnet. Muséet som berättar historien om The Tuskeege Airmen visar att diskriminering är dumheter och att inget samhälle har råd att välja bort folk på grund av ovidkommande faktorer såsom kön, hudfärg, religion eller sexuell läggning.

När miniserien Rötter, Roots, sändes på den amerikanska TV-kanalen ABC i januari 1977 sågs den av ungefär halva befolkningen i USA. Det är avsevärda siffror oavsett vilken typ av program vi talar, men med tanke på att Rötter handlar om hur en afrikansk ung man kidnappas från sitt hem och säljs som slav i USA är tittarsiffrorna exceptionella. Historien om hur författaren Alex Haley spårade sin släkt ända tillbaka till det som idag är Gambia fängslade en hel värld.

Efter inbördeskrigen flyttade Haleys familj från North Carolina till den lilla staden Henning, Tennessee, beläget ungefär 8 mil nordost om Memphis. Idag har familjens hem förvandlats till Alex Haley Museum and Interpretive Center. Förutom själva museet, finns även ett center för släktforskning.

Få broar bär samma symboliska laddning som Pettus Bridge i Selma, Alabama. Det var där Martin Luther King skulle leda en marsch från Selma till Montgomery. På andra sidan bron fanns förtrycket i form av den lokala polisen utrustad med rejäla batonger och skjutvapen.

Det finns flera museer i Selma som visar olika aspekter av kampen för mänskliga rättigheter. Tyvärr var varken muséet om Slaveriet och inbördeskriget eller Rösträttsmuseet öppet när jag var där, trots att skyltarna klart visade att de skulle vara öppna. Beskedet från turistbyrån var att museerna sköttes av privata organisationer och att de angivna öppettiderna inte alltid respekterades. Selma Interpretive center var dock öppet och väl värt ett besök.

Selma är en nedgången stad, med ett litet halvdött citycenter utan hotell och bara en kvällsöppen restaurang. Det är synd, men även talande att de slarvar bort en viktig del av historien som behöver berättas, men som rätt skött även skulle kunna locka historieintresserade besökare till staden och ge en välbehövlig skjuts till det lokala näringslivet.

Efter att ha åkt runt i södern ett par veckor kan jag konstatera att i USA:s sydstater kommer man inte undan rasism och segregation. Inbördeskriget är fortfarande närvarande och dess konsekvenser påverkar även dagens USA.

Peter Johansson

På jakt efter blues i Mississippi

7 augusti, 2018 by Peter Johansson

Det går inte att uppleva blues i Mississippi utan att samtidigt konfronteras med slaveriet och den rasism som fortfarande präglar delar av den amerikanska södern.

Den musik vi idag kallar blues började dyka upp i skiftet mellan 1800 och 1900-talet i Mississippis delta. Kringvandrande musiker spelade för dricks, en övernattning, mat och alkohol. Det enda som skilde dem från våra svenska folkmusiker under samma tidsperiod var den musik de spelade. Blues var Mississippideltats egen folkmusik.

Spelplatserna var lokaler som kallades Juke Joints. Troligtvis utvecklades Juke Joints från de skjul där plantagernas slavar kunde umgås på de få lediga stunder de hade. På dagtid var en Juke Joint ett ställe för familjeunderhållning, men framåt kvällen gjorde alkohol, spel och inte minst sex, entré. Musiker såsom Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry snodde helt friskt och ohejdat lämpliga moves, exempelvis höftrullningar, vildsint pianohamrande eller duck walk från sin lokala Juke Joint.

Charley Patton föddes någon gång mellan 1881 och 1887 nära Edwards, Mississippi. Patton var en av de första bluesmusikerna och den amerikanske musikhistorikern Robert Palmer kallade Patton ”1900-talets viktigaste amerikanske musiker”. När Patton avled 1934 hade han influerat flera generationer av bluesmusiker, bland andra Robert Johnson, Son House, Muddy Waters och Howlin Wolf. Patton var också en showman av stora mått och var känd för att spela sin gitarr bakom ryggen och bakom nacken 50 år innan Hendrix gjorde detsamma.

Mitt första stopp i Mississippi var Vicksburg, där jag fick min första musikaliska upplevelse. Jag fick även uppleva söderns subtila segregation av idag. I Vicksburg finns ett flertal ställen där jag kunde höra levande musik. Ett var 10 South Rooftop Bar, det andra var LD’s Kitchen. På takbaren var besökarna övervägande vita, på LD’s var det tvärtom.

3 juli, dagen före USA:s nationaldag, såg jag ett band på LD’s som var bland det bästa jag sett. Det var en äldre man som ackompanjerades av några yngre musiker och som de kunde spela. De gled mellan blues, jazz, gospel och soul med samma lätthet som Sara Sjöström glider genom vattnet. Jag insåg att för dem är det inte frågan om olika musikstilar, utan det är olika aspekter av det, som för dom är folkmusik.

I Clarksdale, Mississippi, finns en äkta Juke Joint, en av de få som fortfarande finns kvar. Reds Lounge huserar nere vid floden i en byggnad som en gång i tiden var den musikaffär, där den unge Ike Turner köpte sina instrument.

Jag tillbringade två kvällar på Reds och jag måste säga att det var en upplevelse som är svår att riktigt beskriva. Lokalen är liten, tät och smått kaotiskt. Det finns ingen scen utan musikerna finns på golvet några meter från publiken. Stolar och bord är en udda samling som ackumulerats under åren. Halvliters Budweiser säljs från gigantiska smutsgula isboxar och toaletterna skall vi inte prata om. Det är kanske 50 personer i lokalen och musikerna småkäftar med alla mellan numren. Någon kliver upp med ett munspel och kör några låtar. Det är som att vara på konsert i någons vardagsrum.

Första kvällen spelade en lokal musiker, Lucious Spiller med sitt band. Spiller är ingen traditionell bluesmusiker utan kastade sig glatt mellan alla genrer som finns och några till. Han började på en låt, spelade halva och började sen improvisera, gled in i en annan låt och sprang runt lokalen och gav alla minst varsitt personligt solo. Dagen därpå hörde jag en röst som hojtade ”Hey Sweden” från en bil och det var Spiller som kände igen mig.

Andra kvällen spelade Terry Bean, en mer traditionell bluesman. Bean satt själv med sin gitarr och sitt munspel och gav oss en annan typ av show. Inte lika publikfriande, men med samma snack med publiken. På en Juke Joint går vi inte för att lyssna på en musiker, vi går dit för att vara tillsammans med en musiker.

Clarksdale är blues. Några 100 meter från Reds finns The Riverside Hotel, där ”inte vita” musiker bodde när de turnerade i segregationens USA. Hotellet är fortfarande öppet, men gästerna är mer blandade. Hotellet var ursprungligen ett sjukhus för ”inte vita”. När Bessie Smith råkade ut för en bilolycka ute på US 61 kördes hon naturligtvis dit istället för det vita sjukhuset där hennes liv kanske kunde ha räddats. Bessie Smith dog 26 september 1937.

I utkanten av stan finns den vägkorsning mellan US 61 och US 49 där Robert Johnsson enligt legenden sålde sin själ till djävulen i utbyte mot gåvan att spela blues. Ike Turner, Sam Cooke, John Lee Hooker och Willie Brown föddes I Clarksdale. Muddy Waters och Son House några kilometer därifrån.

För de som vill höra riktigt bra blues av artister ni aldrig har hört talas om är städer såsom Clarksdale och Vicksburg orterna att besöka. Mitt råd är att dels läsa på innan ni åker dit, dels prata med lokalbefolkningen och följa deras råd. Det hus som en svensk besökare bedömer vara ett övergivet ruckel kan mycket väl innehålla Pete’s Grill, som säljer de bästa kycklingvingar ni ännu inte har ätit. Det fallfärdiga skjulet vid floden är Reds Lounge – bara att stiga på.

Lite film från Reds

Klipp med Terry Bean

Peter Johansson

Teaterkritik: Cirkusdrömmar är inte alltid rosa

19 mars, 2018 by Peter Johansson

Kasjtanka – En cirkusdröm
Av Anton Tjechov
Regi: Olle Törnqvist
Premiär på Moomsteatern, Malmö, 17 mars, 2018

Glitter och glamour kan vara lockande, men det finns alltid en mörk baksida. Den bittra läxan tvingas hunden Kasjtanka lära sig den hårda vägen.

Kasjtanka lever ett rätt normalt hundliv med sin husse någonstans i Ryssland. Livet är hårt och lite enahanda, men det finns i alla fall mat, tak över huvudet och en husse som älskar sin hund. Kasjtanka har dock drömmar – hon vill bli cirkusartist. En dag kommer en cirkus till Kastjankas stad och hennes dröm går i uppfyllelse, men hon får lära sig att även det vackraste cirkusglitter har vassa kanter.

Den cirkus Moomsteateatern presenterar är en klassisk Astrid Lindgrencirkus, fylld av udda, slitna existenser i form av djur. I foajén finns Starke Adolf som ledigt lyfter en gigantisk vikt.

Moomsteaterns uppsättning av Anton Tjechovs Kasjtanka är en barnföreställning, vilket märks. Det är mycket färg, rörelse och musik. Den är också föredömligt kort. Budskapet är klassiskt och tänkvärt. Berömmelse och framgång har alltid ett pris i form av hårt arbete.

För en vuxen känns historien lite tunn, men jag tror att den uppskattas av de barn den trots allt avsedd för.

I rollerna: Therese Kvist, Jörgen Darfeldt, Birte Heribertson, Niclas Lendemar, Frida Andersson, Tryggve Algeus

Längd: 50 minuter, ingen paus

Text: Peter Johansson

Teaterkritik: Fuck Your Marsvin and dö – En intressant studie av flickrummet

11 mars, 2018 by Peter Johansson

Fuck Your Marsvin and dö
Av Anna Nygren
Regi: Regi Lisa Quartey och ensemblen
Premiär på Månteatern, Lund, 8 mars 2018

Vad pratar flickor om när ingen annan lyssnar? Det är temat för Anna Nygrens pjäs Fuck Your Marsvin and dö.

Pjäsen utspelar sig på en skoltoalett i en skola någonstans i Sverige. Den lokal som vanligtvis är ett ställa för att uträtta naturliga behov är för Jenny, Lena och Lisbet även ett ställe där de kan vara sig själva och säga vad de vill utan att dömas eller bedömas av någon annan än de själva. Den något kryptiska titeln är en fras som någon av tjejerna klottrar på en spegel.

Vi får följa flickorna under högstadiets tre år och pjäsen har ingen egentlig handling utan utforskar dynamiken i gruppen. Lisbet är den person i trion de övriga två lutar sig emot och på sätt och vis konkurrerar om. En trio är av naturen en instabil grupp, speciellt om en i trion har mer än vänskap på agendan.

De tre karaktärerna är klädda i exakt likadana pastellfärgade klänningar, med en stor rosett på magen. Kläderna och det faktum att de jämna mellanrum bryter pjäsen för att återvänder till sina utgångspositioner på tre socklar ger mig en upplevelse att de egentligen inte är personer av kött och blod utan snarare dockor eller statyer som symboliserar olika delar av den mänskliga karaktären. Oavsett är det ett snyggt upplägg som ger pjäsen en känsla av nyskapande originalitet.

De tre skådespelarna gör alla en mycket stabil insats såväl som individer som grupp. Jag blir speciellt imponerad av Wilma Linton, som på ett subtilt sätt lyckas åskådliggöra den smygande tanklösa obehaglighet som ibland visar hos personer i den yngre tonåren som ännu inte lärt sig att handlingar får konsekvenser.

Scenen är minimalistisk. Det finns tre toalettstolar, tre speglar, ett handfat och en papperskorg, som är lika välfylld som gröngölingarnas handbok.

Pjäsen har satts upp av teaterkollektivet Athtena som har sin bas på Månteatern i Lund. Fuck Your Marsvin and dö kommer att spelas i Malmö 15-17 mars och i Simrshamn 7 april.

I rollerna: Nellie Björklund, Wilma Linton, Amanda Quartey

Längd: 2 timmar, 40 minuter, inklusive paus

Peter Johansson

Footer

Om oss