Lilly Hallberg

Titel: Nuckan
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts, 2018
ISBN: 9789113086927

Malin Lindroth har skrivit en fantastisk bok på många vis. Den har med all rätt också fått mycket goda recensioner. Modig, självutlämnande, allmängiltig – läs ”Nuckan”! Jag visste inte hur mycket jag längtat efter en text som denna, om detta. Önskar bara att jag kunnat läsa essän långt tidigare.

Författaren lyfter den kanske mest föraktade av alla slags kvinnor – om vi nu ska kategorisera människor – och ger henne utrymme och röst. Den ensamma, överblivna, hon som är längst ner i människors hierarki. Kvinnan som hamnat på glasberget.

Att inte fler texter handlar om ofrivillig ensamhet beror sannolikt på att det är så skambelagt att vara bortvald. Mycket av det svåra i livet går att tala om; misslyckade förhållanden, död och sorg, missbruk av sex och droger, aborter och ofrivillig barnlöshet. Den som försöker tala om sin egen ensamhet möts ofta bara av besvärad tystnad på ett så kraftfullt vis att det tycks vara värre att vara ensam, bortvald, än att lida av psykisk ohälsa.

Inte sällan vänds skammen, och ältandet av det egna misslyckandet på kärleksmarknaden, till ilska och hat. Inte minst i olika slags mansförbund och i forum på nätet spyr drabbade ut sitt kvinnoförakt. Storheten, en av storheterna, i boken ”Nuckan” är det analyserande och icke dömande draget i Lindroths text. Essän är ungefär motsatsen till att hitta felet hos andra.

Författaren försökte för några år sedan sig på att tänka på sig själv som just nucka. Tanken är att denna illa sedda kvinnosort bar på nyckeln till en tystnad hon väntat länge på att låsa upp.

Det är ibland närmast smärtsamt att läsa om Malin Lindroths egna erfarenheter. Inte för att de på något vis är ”unikt förfärliga” utan tvärtom, för att de påminner så mycket om de egna erfarenheterna och tankarna. Det är starkt att så öppet berätta om det personliga, kräver både mod och klar blick, att skriva om det i dag mest förbjudna.

I skildringarna av människors råd och tips, eller avfärdande, måste sägas att de skildras på ett väldigt fint vis. Tolerant och ödmjukt. Det krävs inte särskilt långt ensamliv för de flesta att bli irriterade på oönskade relationsråd, förklaringar och amatörpsykologi.

Nu skyggar jag fortfarande för just ordet NUCKA. Liksom någon av de personer Malin Lindroth prövat ordet på tänker jag på tjocka glasögon, knut på huvudet, frigida… Eller på tuffa killgänget som skrek just ”jävla nucka” till mig i högstadiet. Det var det värsta, värre än att vara ”dålig, slampig” och så långt bort det gick att komma från flickorna som väckte kärlek och förälskelse. Att vara nucka var att vara totalt oönskad, oknullbar för att tala med Lindroth.

”Nuckan” tar också upp just denna tredje kategori, den lägsta, där det tidigare bara talats om motsatsparet hora/madonna. Nuckornas skara kanske inte ens har varit värd att se, än mindre lyssna till? Detta trots att de så kallade nuckorna, som Lindroth visar, under vissa perioder utgjort en stor del av befolkningen. Men kanske var det omöjligt att tänka att de var riktiga människor.

Det är lärorikt att i ”Nuckan” läsa om historien, hur ensamstående kvinnor länge inte kunde få egen bostad om de inte var lärare (lärarinnor) eller sjuksystrar.

Det är också intressant när Malin Lindroth lyfter fram kvinnor i historien, talar om deras betydelse, som Bertha Pappenheim – mest känd som Anna O, i Freuds fallbeskrivning – och Margareta Kjellberg, känd som Harry Martinsons välgörare: ”En mycket snäll dam”, som han uttryckte det. Och jag undrar med Malin Lindroth om också inte dessa kvinnor, nuckor, också snuddade vid förbjudna tankar som kunde få en att rasa ner i ett träsk av skam: Varför hon och inte jag?

Kanske lite märkligt är ett bestående intrycket av essän är glädje. Historien om vägen till nuckskap är också berättelsen om en befrielse. Jag hoppas verkligen att nuckans tid har kommit nu.