Mats Hallberg

Underhållande och lärorik familjeteater utomhus – Kurt kokar skallen av Teater Tamauer vid Röda Sten i Göteborg

5 juli, 2015 by Mats Hallberg

Kurt kokar skallen
Av: Erlend Loe
Regi: Anders Friberg
Scenografi: Anders Muammar & Beate Persdotter Løken
Kostym & mask: Pernilla Sandström
Musik: Klas-Henrik Hörngren
Ljus & teknik: Beate Persdotter Løken

Mitt omdöme: en lovvärd ambitiös satsning på meningsfull barnteater mitt i högsommaren. Spelplatsen är en gräsplätt bakom det pannhus som rymmer konsthall och café. Vi sitter på breda långbänkar i trä, får kuddar för det hårda underlagets skull. Vid regn kommer publik och medverkande få problem. Vi premiärpublik kunde återställa vätskebalansen i paus, men våra skallar kokade av solens obarmhärtiga strålar. Både parasoll och regnskydd skulle således behövas, liksom mer omfattande inhägnad. Nu tittar förbipasserande in och alldeles intill finns en skateboardbana. Att båtar i hamninloppet tutar och bilar på Älvsborgsbron rakt ovanför låter, tillhör mer charmen med utomhusteater.

Jag tippar att frigruppen Tamauer, vars crowdfunding möjliggjort stora rabatter till prioriterade grupper, har ungefär lika stor kapacitet här som på ordinarie scenen Hagateatern.

Pjäsen riktar sig till unga från sju år, är skriven av den naivistiskt norrmannen Erland Loe. Jag har troligen läst två böcker och känner hans svenske översättare. Ursprungligen gjorde Loe en barnboksserie om truckföraren Kurt. Denna farsartade historia har regisserats av Anders Friberg. Han har dessutom varit en av dem som som översatt och bearbetat texten. Utdelar direkt beröm genom att påpeka, att föreställningen som varade cirka hundra minuter (inklusive paus) inte kändes långtråkig. Jag tror barnen – som var i minoritet på de tre små läktarna – delade min uppfattning.
Det är drastiskt och dråpligt, överdrivet och övertydligt, allvarligt och lättsamt. Jag har skrivit det förr, men vill ånyo understryka att jag inte är förmögen att ordentligt drabbas av barnteater. Vad jag dock verkligen gillade var slutet som inte ska avslöjas.

Ska inte mer än hinta, att kungens makt inte är lika stor i den norske dramatikerns värld, som i den klassiska barnsagan. Finns ytterligare en twist, vars innehåll handlar om att vi människor är sammansatta varelser, inte enbart goda eller onda. Och vi är i stånd att ändra oss. Sedan sägs det ju att barn inte begriper ironi. Ändå återger karaktären Rashid – utbildad under tio år i kungliga truckakademin i Bangla Desh – på begäran inte någon spännande sed från sitt hemland. Tvärtom berättar han hur fånigt vi beter oss när vi firar årets längsta dag. Vidare blir det uppenbart, även för barnen, att Kurts fru blir hans motpart i synen på det främmande. Vi vuxna noterar direkt att hon förminskar genom att ideligen exotisera. Ett ytterligare lekfullt sätt att vända på begrepp består i att Helena Gezelius har en roll som manlig hamnarbetare med bred lokal dialekt galen i svensk leverpastej. Sedan har Kurt en son som blir handlöst förälskad, en son som verkar ha alla åldrar i sig, från tre till tonåring.

Borde förstås redan talat om att Kurt kokar skallen handlar om Gunnars AB vars kaj lider av dålig lönsamhet eftersom ankommande båtar lockas till andra kajer. Scenografin är ganska fiffig, både vad gäller utformandet av själva trucken (kan som kuriosa nämna att jag själv är truckförare) och en heminteriör. På baksidan av de avskärmande containrarna sker ensemblens rollbyten. Det är endast Merkusjev i sin spretiga mustasch vars roll är en och samma. Kurt, sonen Bud, hustrun Anne-Lise och sedermera chefen; reagerar som framgått på helt olika sätt på en containers innehåll. I den finns en proper men extremt kissnödig flyktingfamilj. Motorn i föreställningen är fördomar och rädslor gentemot det främmande. Som i de flesta barnpjäser görs miner och kroppsspråket har en viktig funktion. Sergej Markusjev i huvudrollen har jag tidigare skådat i flera gripande roller. Jag är övertygad om att hans gestaltande av desperation går hem hos både yngre och äldre.

Vad titeln på pjäsen anbelangar, är min tolkning att det betyder rensa bort slagg och allehanda hang ups. Något som är nödvändigt för att kunna bryta sig ur det invanda, för att istället bli lite smartare. Teater Tamauers sommarsatsning som fått stöd från bland andra Statens Kulturråd, ABF och Stiftelsen Göteborgs barnhus, kan rekommenderas för alla barnfamiljer som i sommar kommer befinna sig i Göteborg.

På scen: Beate Perdotter Løken, Eugenia Granat, Grim Friberg, Helena Gezelius, Malva Sigelius, Sergej Merkusjev, Torben Kulin & Tore Norrby

Exklusiv intervju med Krister Henriksson

11 juni, 2015 by Mats Hallberg

Mötet jag sett fram emot sker på Göteborgs Stadsteater 29/5 på exakt samma ställe där jag intervjuade Sven Wolter för några år sedan. Är naturligt nog lite spänd, även om jag således inte är helt ovan vid att träffa konstnärer av denna yttersta kaliber. Krister är inledningsvis lite avvaktande, men samtidigt öppen. Omgående förmedlar han, till mig och min fotograferande kusin, valda delar ur sin tillvaro på ett högst generöst sätt och utökar den tid jag fått till förfogande. Under sin entré visar han upp senaste bokinköpet, Martin Luuks debutroman vars titel han kommenterar. Jag överlämnar som gåva några relevanta egenproducerade texter, varvid Krister ger beröm för att jag blivit ”godkänd” av Ebba Witt Brattström. Hur jag läst på framgår delvis av inriktningen på frågorna. Ska noteras att jag recenserade Karlsson på taket i positiva ordalag för Kulturbloggen. Nämner för den mycket meriterade mannen att öppningsfrågan garanterat håller högre kvalitet, än den Stina Dabrowski ställde, i en av de mest omtalade av de många intervjuer Krister gjort.

Hur mycket varierar olika föreställningar av Karlsson på taket avseende kommentarer från de minsta (Karlsson inbjuder ju också till medverkan genom att be om hjälp och ställa frågor)?
– Man kan säga så här: Hade det varit Broadway skulle vi ha spelat först en månad i exempelvis Detroit. Här i Göteborg hade vi publik två gånger innan premiär, vilket inte är mycket för en föreställning direkt beroende av sin publik. Vi repeterade som i ett skyddsrum, visste inte hur det vi konstruerat på teaterns olika avdelningar skulle fungera. Det var glädjande och förvånande att barnen är med så mycket, är så delaktiga. Efter tjugofem föreställningar lär man sig en teknik, ett sätt att hantera situationen. Vi har idag en annan säkerhet och därmed en annan beredskap än vi hade på premiären. Premiärer är varje gång vidriga att ta sig igenom. De kan liknas vid en trafikolycka där man kör av vägen och undrar hur gick det här till. När jag tänker tillbaka på premiärer infinner sig frågan var jag med, är ett slags chocktillstånd helt olikt det vi repeterat i.

Hur sammanfattar du ditt gästspel i Göteborg och hur kom det till stånd?
– Hela idén är mitt initiativ. Jag hade varit i West End och avslutat Wallander. Anna Takanen (teaterns konstnärlige ledare fram tills nyligen) bad mig att komma och göra något. Hon hade väntat sig något helt annorlunda. Jag hade fått anbud från teatrar i Stockholm om om att göra Ibsen, Kung Lear eller Fadern. Kung Lear innehåller så mycket text att lära sig, vilket jag inte hade lust med. Jag är snart sjuttio år. Det går väldigt fort när du förväntas ta steget in i gubbåldern. Min fru Cecilia sa ’du ser tung ut’. Jag replikerade ’ jag känner inte någon glädje’. Min fru som är min skyddsängel kom fram till att jag skulle bryta loppet. Hon tyckte jag skulle göra Karlsson, en lättsam och rolig roll, påpekade att jag aldrig hade spelat för barn. Anna blev förvånad över mitt val, undrade om jag menade allvar. När jag bekräftade att så var fallet, sa hon ‘fantastiskt då gör vi den’.

Min tanke var att vuxna inte skulle gå för barnens skull och ha tråkigt själva. Hade en upplevelse när Harry Potter-böckerna kom ut (läste in dem som ljudböcker). Jag läste för min då tioårige son, det var jag som drev på. Vuxna har lika stor glädje av att se vår uppsättning , jag vill få dem att fråga sig: kan teater vara så här? Det kan vara en komplikation när det bara är vuxna i publiken som ibland varit fallet. Karlsson var en utmaning för mig. Jag hade sett flera uppsättningar som jag inte begrep mig på, eftersom han blev en sagofigur. Jag funderade på vem han är, varför han har propeller på ryggen och varför han bor på taket. Jag ville göra honom som en Norén-figur. Patti Smith var med i Ystad på en inspelning av en Wallander-film, eftersom hon är helt hooked på denna karaktär. När Henning Mankell trots sin cancersjukdom bjöd hem Patti till sig, var jag med när hon tillsammans med sin gitarrist spelade för en skara på sju personer i cirka en kvart. Hon såg patinerat rockig ut med trasiga jeans och stripigt hår. Min poäng är att Karlsson hade kunnat bli Patti, men han misslyckades. Hans konstnärliga begåvning var inte tillräcklig. (Idag är marknadsföring och mediakontakter lika viktigt om någon ska bli framgångsrik som konstnär.)

Karlsson skäms för att han inte blev ett namn, insisterar därför på att han är bäst. Och eftersom det inte finns någon bäring i påståendet blir han gråtfärdig. Var en uppgift jag gav mig själv att få fram detta. Det har blivit som jag tänkt mig. Att det blev just Göteborg beror på att jag gästspelade här med Doktor Glas för några år sedan. Visade sig att jag kom att älska Stora scenen. Den har rätt proportioner i motsats till Dramaten, man kommer lätt i kontakt med publiken. Varit skönt att familjen inte är med, är värt att vara ifrån dem om materialet man jobbar med är bra. (Nu är i och för sig mina barn stora.)

Jag har sett flera lyckade monologer här i huset, men det var något unikt med din uppsättning av Doktor Glas, som jag hade ynnesten att se på ett Dramaten du tog med storm. Varför hade du och pjäsen sådan hypnotisk påverkan?
– Jag är producent, tar initiativ till vad jag vill göra. Jag är också dramaturg. När jag läste manus kändes det som att jag själv hade skrivit, följde mitt tempament, min natur, blir därför en så bra kollision mellan teater och text. Jag spelade Doktor Glas över tvåhundra gånger och jag kunde känna större ensamhet än honom på hopplösa teatrar, till exempel den i Kalix. Processen var ett h-e, vill inte göra om den. Men varenda gång efter första repliken var det bara att åka med. Under sömnlösa hotellnätter kunde jag dra partier. Det är en makalös text jämförbar med några av Tranströmmers dikter. Den slog an en sträng, eggade mig, stimulerade mig.
I intervju hos Alex Schulman hävdade du att teatern befinner sig utanför livet. Kan du förklara hur du tänker? Jag har filmat och spelat mycket teater, fyller som sagt sjuttio snart. Jag kan ställa mig frågan: Har jag levat? Jag kommer fram till att mina största ögonblick varit på scen, är något speciellt att gå in på scen. Så fort jag får på mig flygselen (den som gör att Karlsson kan flyga)) blir jag som en pigg hund, vilket är j-a stimulerande. En tvåtimmarsföreställning känns svindlande kort, är lika förvånad varje gång. All annan tid känns lång medan tiden på scen känns fruktansvärt kort. Mesta delen av min vakna tid har jag tillbringat på scen, ett tillstånd som påminner om det i en tryckkokare. Jag vill komma till teatern så sent som möjligt, lämna så snabbt som möjligt, står inte ut att vara där privat. Jag får nästan panik, har säkert på grund av min läggning sårat, kanske verkat snorkig. Förut dök jag. Då känner man lätthet, vill andas under vattnet. Det tillståndet kan jämföras med hur det är att vara på scen, lätt och behagligt även om det varit svårt innan.

Varför berör dina ofta besatta gestalter så mycket, till exempel Hoffman i Veranda för en tenor?
– Jag är en ganska hängiven skådis som inte gillar att fuska. När jag först fick rollen som Hoffman lades filmen ner i första vändan, är vanligt att du inte vet om inspelningen blir av. I ett senare skede gavs klartecken. Då tackade jag nej för att jag hade bestämt mig för att vara med pappa, som insjuknat i cancer utan att man kunde erbjuda smärtlindring. Jag ville vara med på hans resa. Jag berättade vilken bra roll det var, varvid han bad mig göra den. Han bad mig också vara med i sitt dödsögonblick, eftersom ’döden inte blir bra på film’. Genom att visa hur smärtan ger sig till känna ville pappa hjälpa mig tolka rollen. När vi skulle göra dödsscenen i Veranda för en tenor tyckte jag att jag inte kan imitera, vilket jag framförde till Lisa Ohlin som är en bra regissör. Lisa gav mig fria händer. Noggranna förberedelser vidtog. När jag hade gjort scenen utan omtagningar blev det bisarrt. Vem kvider undrar jag då, varvid jag upptäcker att det är ju jag. Var som att min pappa tagit boning i mig. Denna händelse har jag beskrivit i Sommar. (Till saken hör att jag hade berättat att jag som del av min research lyssnat på hans två lysande program från 90-talet.)

Jag har dig på näthinnan från tevesända Som löven i Vallombrosa. Vilken relation har du till Lars Noréns dramatik? (Talar om att jag finns nämnd i En dramatikers dagbok tack vare intervju för LO-tidningen i samband med att Norén värvades till Folkteatern.)
– Det var en pjäs han inte satte upp själv. Jag jobbade med honom på radioteatern, vilket var det mest berikande jag upplevt som skådespelare. Jag gillar hans pretentiösa allvar och fnittrighet, är härligt att vara tillsammans med honom. Jag får ofta frågan om favorotregissörer och vem jag skulle viljat ha som regissör för Doktor Glas. Finns annars inga jag längtar efter att komma till. Vill ha en relativt klyftig dialog, inte få berättat hur jag ska agera. Jag vill göra och pröva för att därefter få reaktioner.

Du verkar ha ett intimt förhållande till skönlitteratur. Vilka författare läser du helst?
– Förr läste jag in mycket. Den allvarsamma leken och På spaning efter den tid som flytt är två titlar. Jag slutade med inläsningar av ljudböcker när jag fick i uppdrag att arbeta med tråkiga deckare. Tre absoluta favoriter är Tranströmmer, Söderberg och Proust. Jag har bara sökt mig till sådan literatur som kan betyda något. En flykting korsar sitt spår har haft en avgörande inverkan på mitt liv. Boken av Sandemose fick mig att bryta upp från fiskarmiljön i Grisslehamn, ett samhälle där Jantelagen var stark.

Du har varit professor i scenisk gestaltning med inriktning på närvaro och avspänning. Hur har du lärt dig dessa egenskaper så väl?
– Jag vill tänka att det beror på övning, disciplin och vilja; snarare än begåvning. När jag var professor såg jag ultimata begåvningar som tyvärr var slarviga och missbrukade sin talang. I begåvning ligger ordet gåva, man måste se till att den inte rostar. Det är roligare att tänka enligt denna devis: Jag klarar rollen om jag ges tllräcklig tid, har närvaron som krävs och dedikerar mig till uppgiften.

Vad gör du helst när du kopplar av från ditt krävande jobb?
– Vet inte! Mitt yrke är min hobby. (Jag skjuter in att jag upprepade gånger hört honom säga att han saknar hobby.) Min bror har fiskaffär vilket innebär hårt jobb med uppstigning tidigt på morgonen. Om man jobbar på sjukhus har man kanske inte heller plats för hobbies i sitt liv, man blir för trött av sitt arbete.

Jag undrar efter att mina frågor är avverkade, enligt den rutin som Krister är förtrogen med, om han vill komplettera. Han känner sig nöjd. Jag berättar apropå krävande jobb att mitt skrivande mest är en oavlönad syssla, att jag sedan snart tjugoåtta år haft heltid på Göteborgs brevterminal.När jag avslöjar att jag inte vågat ringa Tommy Berggren för att be om intervju, kommenterar film- och teaterstjärnan mittemot mig att Tommy är en väldigt bra regissör som han jobbat ihop med. I skrivande stund har Krister Henriksson kvar två föreställningar av sitt drömprojekt Karlsson på taket i Göteborg. Håll utkik efter eventuell fortsättning på annan ort.

Foto: Mårten Carlsson

Eldfågeln på GöteborgsOperan: Succéartat när myllrande streetdance draperas i rysk skrud

31 maj, 2015 by Mats Hallberg

Eldfågeln
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Dirigent Henrik Schaefer
Världspremiär 30 maj 2015
GöteborgsOperan Stora scenen

Bounce upplöstes 2010 med en beljublad retrospektiv på Globen Jag har sett dem på Göteborgs kulturkalas och i samma stad inomhus när de skakade ur sig makalösa Gökboet. Konstnärlige idésprutan Benke Rydman förnyade deras koncept ytterligare några snäpp när han gjorde Svansjön på Göteborgs-Operan för några år sedan. En bländande nytolkning i världsklass! Eldfågeln är mot den bakgrunden delvis en främmande fågel.

Man har valt att uteslutande använda originalmusiken från 1909, vilket onekligen får konsekvenser för mig som mottagare. Rydman beskriver den uttrycksfulla musiken som lekfull och komplicerad. Hos Stravinskij finns en dramatisk laddning, men självfallet inget beat; något som gör att publikfriande moves inte får de applåder de förtjänar. Och jag ryser inte heller av välbehag förrän i den fantastiska finalen. Fredrik Wentzel, högst meriterad streetdansare och elitgymnast, är den ende som definitivt bryter igenom. Med sin breakdans bestående av bland annat backflips och headspins, gör han den spontanklappande publiken salig av lycka. Om han hade gjort dessa osannolika kroppsövningar ackompanjerad av fet hip hop, hade åskådarna stått upp och skrikit av extas. Nu samlade premiärpubliken ihop sitt bifall, genom att efteråt överösa den stora ensemblen med stående ovationer. Benke och några solodansare bjöd då på ett härligt extranummer till ett sugande sound som skulle kunna vara hämtat från Snoop Dog. Aviad Arik Herman (Ivan) passar då på att göra en dråplig blinkning till traditionell balett.

Annorlunda med Eldfågeln är också att den megastora kören, som koreograferas snyggt och synkat, består av amatörer i olika generationer. Den ansvarige för repetitionerna med amatörerna, har berättat intressant om inlärning av stegkombinationer, krocken mellan street-stilen och Stravinskij och om hur amatörerna i bakgrunden förstärker scener mellan huvudrollsinnehavarna. Med inspiration från en uppsättning i Berlin har skaparna av detta mastodontprojekt tagit fasta på kommunikation och inkludering. Tyckte det var lite ostrukturerat inledningsvis, även om nattklubbsinteriörerna var tydliga. Vidare går det förstås inte att ta in allt som händer på scen i denna dramatiska fresk. Det finns en kärlekshistoria. Och framför allt gestaltas en sedvanlig kamp mellan gott och ont, lycka och förtvivlan. Tematiken kretsar kring respekt och dess motsats. Uppoffrande Eldfågeln symboliserar kraften och modet, själva förutsättningen för förändring. Men allt är inte glasklart om man en inte läst på. Den laddning som låg i att alla dansare, i finalen viftade med var sin fjäder, förstod jag inte förrän jag studerade det fylliga programhäftet.

Operans orkester under ledning av Henrik Schaefer gör den nydanande kompositören rättvisa. Ljusdesignern Tobias Hallgren har julafton genom sin orgie av varianter på fräck belysning. Och över hela produktionen svävar Benke Rydmans genialitet. Är minst sagt anmärkningsvärt att hans fantasi inte ser några begränsningar. Kroppar, osannolikt akrobatiska i roller som vakter och gangsterkung, kan tillsammans uttrycka det komplexa i att vara kämpande människa. Även om jag som framgått saknade pulserande beats, måste uppsättningen ges omdöment konstnärlig triumf.

Amerikanska ekvilibrister dragplåster på veckolång festival – Gmlstn jazzfest i Göteborg

4 maj, 2015 by Mats Hallberg

Göteborgsbaserade Bäck Brothers har bytt lokal några gånger, huserar numera på Holy Moly, en krog lika trång som berömda Glen Miller Café. Denna gång sammanföll deras klubb med Internationella jazzdagen. Har hört dem cirka tre gånger tidigare, bland annat på Nef. Man spelade två generösa set, varpå ett jam tog vid. Att den stimmiga knökfulla lokalen överröstade lågmälda nyanser var ett aber. Den homogena kvartetten gillar gäster. Vid detta speciella tillfälle var huvudgästen Christina von Bülow, tenorist från Köpenhamn. Mellansnacket skötte habile saxofonisten broder Anders, drivande kapellmästare på elpiano broder David, bas trakterade Samuel Olsson (vars välljudande trumpet plockades fram emellanåt), oförutsägbara fills adderade trummisen Tommy Larsson. Musiken var till sin karaktär öppen och varm, snabb bebop varvades med finstämda ballader. Solistutrymme fanns i flertalet kompositioner. Första minuterna var jag dock konfunderad.
Mjukstarten var inte bara trevande utan något osynkad. I några sammanbindande takter hittade bandet självförtoendet. Sedan satt det mesta som smäck. På repertoaren fanns mycket Ellington jämte exempelvis Horace Parlan och Cannonball Adderley. Om jag hörde rätt framfördes några högst njutbara stycken av och med von Bülow. Charmades lika mycket av ett knippe up tempo-låtar som några långsamma ljuvliga kompositioner. I andra set hade Maggan Evmark på bas och sång en framträdande roll tillsammans med Boje Strotman på congas.
Blåsarna var duktiga med många dueller, men gjorde inget riktigt personligt avtryck. Tyckte bäst om den avspända helheten med smeksamma toner till snyggt komp samt att musikerna upprepade gånger hade ett förträffligt samspel; som i finalens oemotståndliga Things ain´t what they used to be.

Arrangörerna Eric Arellano & Maria Rylander tackade alla vars stöd gjort att jazzfesten kunnat förverkligas för andra året. I ärlighetens namn har initiativtagarna gett den ett mytomspunnet skimmer, även om jag förstått att musikerna känner sig väl omhändertagna. Vad jag märkt har ännu inte den musikintresserade allmänheten hittat till Kviberg. Med tanke på att de har volontärer att tillgå vill jag se mer av skyltar, affischer och programhäften överallt på stan. I år fanns en uppsjö konserter i centrala Göteborg som var gratis, eller bara kostade en spottstyver i entré. Jag hade bokat in mig på restaurangspelning för att se Fredrik Lindborg & friends, men tyvärr räckte varken tiden eller orken. Laddade istället för kulmen, som gick av stapeln sista festivaldygnet vid Kvibergs kasernområde. På dagen familjedag med ansiktsmålning, amatörorkestrar med mera. Kvällstid gavs diverse konserter. Evenemanget vars syfte är att spegla modern jazzig musik och metodiskt bygga en plattform, hade frångått systemet med festivalpass, vilket gjorde att somliga hängde i Kantinen medan flertalet hade skaffat sig biljett till den stora konserthallen. Först några sporadiska intryck från gratisutbudet i Katinens kombinerade auditorium och utskänkningsställe. Märk väl, dessa rader ska INTE betraktas som renodlade recensioner. Ska sägas att mina öron hade behövt skarpare inställning för att genomtränga rummets sorl. Till råga på allt fanns emellanåt basljud som dränkte piano och andra spröda toner. Lyssnade en kvart på Soil Collectors, vars kännetecken är kontrastverkan och långa sekvenser av schaman-präglat sound. De består av två kvinnor på elektronik, röst och klaviatur samt trumslagare.

Hannah Tolf och hennes vänner har skördat framgångar utomlands. Första tio minuterna var som ett enda långt intro, alltför utdraget och försynt enligt mig. Men jag hade säkeligen berikats av hel konsert i annan miljö. Unity Jazz Club presenterade sångerskan Anna lundqvists Quintet. De firade både 10-års jubileum och release. Måste erkänna att de har existerat utan min vetskap. Sången svävande och tydlig, ”tevekändisen” Björn Almgrens saxofoner sparsamt förekommande fast med fascinerande intensiva solon, ofta tassande trummor, stadigt markerad bas av Mattias Grönros vars instrument dominerade för kraftigt medan vikariende pianisten hade en otacksam uppgift att försöka nå ut. Trots svårigheter att få grepp om musiken gav den mersmak. En annan ny bekantskap var Malin Wättring 4 vars liveakt glädjande nog hade samlat rejält mycket folk. Saxofonisten som tyckte det var en ära att få spela på hemmaplan, började med titellåten från senaste skivan. Det var stlsäkert, en hel del skalor och säkert mycket improvisation.
Den inledningsvis grumliga basen angav tonen i andra låten. Underbara pianisten Naoko Sakata hade tyvärr en undanskymd roll så länge jag lyssnade. Blev förtjust i det händelserika trumspelet från Anna Lund, uppskattade polyrytmiken och den vackra avrundningen i samspel med Sakata. Blev en lagom utmaning att ta till sig denna nya musik.

Jag har följt Bohuslän Big Band – storbandet vars drivkraft är nya, gärna överraskande projekt – sedan sent 80-tal på Roffe Ericssons tid. De har idag lika hög status som sveriges nationalorkester (det vill säga Göteborgs symfoniker). Rigmor Gustafsson var nyligen intervjuad i Kulturbloggen. Hennes vokala konster har jag njutit av live ett halvdussin gånger, såg henne senast med trio i Kungsbacka för drygt en månad sdean. Deras gemensamma konsert blev en nära nog fulländad upplevelse. I frånvaro av Nils Landgren, hade rutinerade Johan Borgström sittandes uppdraget som dirigent. Slog mig efteråt att just den kombo av tradition och nyskrivet som framfördes, innebär att de kan rymmas i festivalens koncept. Somliga sånger hade fått nyskrudade arr av exempelvis geniet Magnus Lindgren, duktige Håkan Broström eller dansken Sörensen. Kompositörer på den fylliga repertoaren var bland andra storfräsare som Gershwin, Strayhorn, Legrand, Tormé, Ellington, Bacharach och Mercer/Arlen. Man startade swingbetonat, blåsarna var omgående på hugget. I Born to be blue hade trumpetaren Samuel Olsson ett läckert solo i det höga registret uppbackad av orkestern. Förvånades av hur långt fram i ljudmixen basen låg, vilket var till förfång för pianot. (Jag påpekade obalansen för den ansvarige som åtgärdade.) I övrigt var ljudet ypperligt. Rigmor demonstrerade frikostigt sin förkärlek till scat, bland annat i ljuvliga Where is the love. Utan åt att hänge sig åt uppvisning visar den framgångsrika kvinnan med glimten i ögat, enastående hög kvalitet, vet precis hur hon ska förhålla sig till skiftande omgivningar. Hon har ett karaktäristiskt häng i rösten och är makalös på att frasera oavsett tempo. I ett radband av pärlor vill jag särskilt lyfta fram ett suggestivt stycke av Bobby Timmons där storbandet agerade kör, den strålande tolkningen av Come rain or come shine på duo med fabulöse Tommy Kotter samt hennes egna statement med pådrivande blås betitlad I was made the way I am. Sist nämnda låt var en av flera rökare i krysset. Frapperades återigen av hur fenomenalt samspelta man är i BBB. Blåsarnas ensemblespel är i världsklass. Solistinsatser har jag dock hört än mer inspirerade andra gånger live, bortsett från nämnda medlemmar kom övriga solister inte riktigt igång. Betyget som helhet blir ändå mycket högt. Jag är förvissad om att publiken på drygt 250 personer kände att de fick valuta för sin investering.

Festivalens mest hippa akt var utan tvekan 11-manna kollektivet Snarky Puppy. De kommer från olika delstater, har sin bas i New York och är väldigt produktiva vad beträffar studiojobb och turnéer. Har senaste åren lirat på både Fasching och Nef, vilket gått mig förbi. Nu blev denna exklusiva bokning snabbt slutsåld. För den som vill studera hur kollektivet – belönade med Grammy för bästa r&b performance 2014 – låter live rekommenderas You tube. Härförare av de tekniskt drivna instrumentalisterna är basisten, kompositören och arrangören Michael League. Gruppen är så egensinnig att referenser är vanskliga. Man är mestadels mer fusion är funk, rör sig i gränslandet mellan och bortom Mahavishnu Orchestra, Average White Band och Spyro Gyra. På scenen framför de euforiska fansen var det mycket xl-tänkande. Egentligen totalt onödigt att ha tre gitarrister, även om det blev många riff och några utsträckta solon är de ofta underordnade huvudsakliga soundet. Sex stycken keyboards kändes också ganska överflödigt, liksom att i och med inhoppet av André Ferrari på snare drum(?) ha tre slagverkare. Men det är så Snarky Puppy vill ha sina gigs. Ett annat signum är att några gånger varva starkt och snabbt med lyriskt och långsamt, vilket gav oss chansen att hämta andan. Unisont är blåsarna oklanderliga. Vidare vore det tjänstefel om jag inte noterade att en av de två färgade i bandet var rent överjävlig (ursäkta svordomen). Trumslagare Robert ”Sput” Searight lämnade ibland eventuell melodi bakom sig, röjde istället ny mark för sina obegripligt snabba rytmiska kaskader. Det stora bandet är för kliniska, för angelägna om att blixtsnabbt avbryta gångbara grooves mitt i; för att jag helhjärtat ska vilja lyssna på dem i inspelad form. Vore önskvärt om de fick till fler hits som White cap och den magnifika Lingus. Att publiken – som ställde sig upp flera gånger och till och med headbangade – ändå gick hem nöjda i den kyliga majnatten efter närmare 1 ½ timmes extas kan jag nästan garantera.

Obs Den recension som Kulturbloggen publicerat från den så kallade Bunkerfesten 25/4 var första rapport från årets internationella festival för modern jazz i Göteborg. Här kan du läsa den.

Foto: Marko Vesterinen

Corpo största utropstecknet på spretig Bunkerfest

27 april, 2015 by Mats Hallberg

dunkerfest450

I Victoriaskolans aula i Göteborg anordnades för sjätte gången en fest av kulturföreningen Bunkern, en förening bestående av 140 musiker – de flesta med jazzig inriktning – vars replokaler är belägna i området. Av de sex gånger den genomförts har jag varit publik vid tre tillfällen. Denna gång ingick arrangemanget i Gml Stn jazzfestival. Undrar då varför så sorgligt få personer letat sig hit? Synd att tillställningen mest blir ett sätt för de medverkande att visa upp för varandra och sina kompisar var de befinner sig i sitt skapande. Ljudtekniker var ingen mindre än Harald Svensson, vars kunnande borgade för mycket god ljudåtergivning. Ska vidare noteras att många kvinnor förekom på scen, vilket är en medveten strategi också för Gml stn jazzfestival.

Först ut var en nybildad trio på piano, kontrabas och marimba som inte hade något samröre med jazz; ens i dess vidaste definition. Gissar att Prostagma fann varandra på Musikhögskolan. Linus Fredin och Henrik Magnusson hade skrivit gruppens originalkompositioner. På det relativt ovanliga instrumentet marimba hördes Ellen Sjö Sander. Linus som skötte mellansnacket berättade att ursprungstanken var att också ha med slagverk. Titlarna på såväl de fladdriga kompositionerna som på gruppens namn hämtas från grekiska eller latin. Musiken hade avgjort kvaliteter, men var inte lätt att fånga. Man lyckades inte connecta, utan var introverta. Ganska ofta påminde deras toner som studsade runt i rummet om nervig kammarmusik med ryska drag. Tredje stycket hade dock en mer sammanhållande karaktär.

Corpo har vad jag kallar för instant appeal. De har funnits länge, medlemmarna spelar i andra grupper och lagom långa soloutflykter uppmuntras. Själva beskriver de vad de håller på med som nordiskt präglade improvisationer, kombinerat med inslag från södra latituderna och i centrum en markerad puls. Den som presenterar är naturligt nog han som skriver de flesta låtarna. Denne genommusikaliske man heter Mikael Godée. Omgärdar den 58-årige sopransaxofonisten gör nestorn Lars-Erik Norrström på klaviatur, Eminenta Ebba Westerberg på slagverk, den lite mer tillbakadragne skicklige Thomas Markusson på kontrabas och som ersättare attraktionen Johan Birgenius på trummor. Man öppnade i dur med ett tilltalande tema, övergick till ett raffinerat samspel percussion – blås, nästa fas en övergång utan keyboard. Så där läckert lät det i cirka fyrtio minuter. Utan att göra avkall på sin grundpuls förekom frekventa skiftningar av tempo, takter och volym. Polyrytmiken gifte sig med sköna slingor från sax och klaviatur. Mitt i briljerade Norrström genom att piska upp stämningen några snäpp.. En anmärkningsvärt härlig låt betitlad 414, var en hyllning till stadsdelen Majorna. Kvintetten med sina utmärkta solister avslutade ömsom meditativt ömsom medryckande i ett stuk som doftade Jan Garbarek. Efteråt pratade jag både med Godé och Westerberg. Föreslog för den sistnämnde, att gruppen som är värd en plats i rampljuset, borde få ge konsert på Göteborgs Kulturkalas.

Lisen Rylander Löve / Johan Birgenius är en experimentell duo med samma sättning som Jack Brothers. Handlar alltså om en tenorsax tillsammans med ett mångfasetterat trummande. Lisens utforskande på saxofon samsas inte bara med Johans rytmiska uppbackning/ utbrott. Ljuden förstärks, förlängs och förvrängs av ett antal effektboxar. Kvinnan i duon har ett lika öppet förhållningssätt till elektronik här som när hon spelar i Midaircondo. Deras två första stycken var totala kontraster sinsemellan. Oförutsägbarheten var deras signum. Ibland spännande att lyssna på, ibland tappade jag lite fokus. Man avslutade angenämt med ett repetitivt och suggestivt sound.

Becka & the funky flakes hette niomannabandet som avrundade den sena kvällen, startades i höstas av unga agiterande sångerskan Rebecka Lindstedt. De framför feministisk funk samtidigt som de serverar en historielektion. De deklarade från scen att de vill mer än att bara underhålla, även om de var värda en större och dansande publik. Mitt första intryck andades skepticism. Lät helt enkelt otajt och trevande! Som tur var styrdes det upp omgående. De hämtar främst sitt material från rå 70-tals funk, skriven av ofta föbisedda kvinnor. Ett typexempel är Betty Davis (en gång gift med legenden och min jättefavorit Miles) , vars frispråkiga låtar gruppen hyser stor förkärlek till. De blandar sin repertoar med några av Beckas egna alster. Var kul att höra henne rappa om sig själv. Som sista låt sjöng hon My funk av Candy Dulfer. I sina bästa stunder lät The funky flakes som ett intensivt JB:s, men sjävklart inte riktigt med deras stadga. Det könsblanade bandet innehåller hyggliga solister, bland andra Hampus Andersson på fender rhodes (om uppfattade rätt). Och blåssektionen är underbart samtrimmad, slutar på tiondel. Malin Almgren på trummor hade en ansvarsfull syssla och bortsett inledningar till intimare avsnitt med blåsare fungerade svängfaktorn. Min var emellertid Annika Törnqvist på fet funkbas. Har sällan hört någon i en grupp utan meriter som dominerat så kraftigt, som varit så avgörande för det positiva utdelade mitt beröm omgående efteråt.

Mats Hallberg

Footer

Om oss