Mats Hallberg

4

Fröken Records

Producent: Fröken Elvis, Nils-Petter Ankarblom och Joakim Barfalk

25:00

  Foto Sabina Donsér

Vilket sammanträffande! En kvinnlig arbetskamrat har under våren lobbat för Fröken Elvis vars föreställning hon gillat. I samma veva som hon tipsar om att jag kan se dem i Göteborg ( 13/7 Villa Belparc), kommer i mitt flöde recensionsförfrågan av  CD som släpptes i våras.  Skivan står stadigt på egna ben,  utgör liksom föregångaren underlag för deras frejdiga (?) föreställningar. Man använder själva ord som “humor, värme och lite allvar.”  Medveten om att en  dimension saknas, märker jag efter åtskilliga genomlyssningar hur musikaliskt slipade och mångsidiga den begåvade kvintetten är. En skillnad är att här består merparten  musik av eget material, inramat av två låtar förknippade med the mighty Elvis Presley jämte en traditionell irländsk sång.

Bortsett från Lise Bodelius vars  trombon jag hört i fantastiska Bohuslän Big Band, känner jag inte till medlemmarna. Läst mig till att de träffades på KMH.  Svänggängets naturliga frontfigur Camilla Fritzén är sångpedagog och röstcoach, har mångårig vana att stå på scener i olika sammanhang i Stockholm. Flera av musikerna har andra band i gång parallellt. Fröken Elvis uppger att de sysslar med akustisk musik som rör sig emellan visa, pop och jazz. De använder sig av tre- eller fyrstämmig kör och påstår med rätta att det klingar väldigt svensk.  Vad beträffar sättningen  har de märkligt nog skippat både piano och dragspel. Lisa Bodelius och Sanna Andersson  behärskar allsköns instrument.  Undrar hur många byten de gör live?  Enda män som kompletterar är Joakim Barfalk på mandolin och piano från Nils-Petter Ankarblom i ett spår. Behöver det i övrigt ens göras en poäng av att bandet är enkönat?

Faller och Jag vill bara dansa med sin riviga uppbyggnad och medryckande refränger, måste vara en dröm för varje smart musikläggare i P4, samma  bedömning kan appliceras på balladen I ett annat land samt covern på välkända Suspicious Minds (med s karaktäristisk tonartshöjning).  Fröken Elvis gör intelligent vispop, både den klämmiga och vackra dröjande varianten. Första låtarna  på albumet doftar rockabilly medan andra kompositioner har stråk av bluegrass, dixie eller till och med boogie. Vi hör knäppande på strängar, trumvispar och utdragna trombontoner.  Kanske just för att mycket av text & musik har en hurtig lustfylld dragning , får en visa som I himmelen något av chockverkan över sig.  Den skildrar så att det verkligen känns,  hur ont det gör att mista en kär vän. Tonspråket påminner om  väna Sofia Karlsson. En definitiv höjdpunkt!

Texterna präglas av charmig språkglädje som stundom skiftar till  allvarsamma betraktelser. Alla verser har inte samma tyngd. Men deras grej är ju delvis att varva skojiga nonsensrader med renodlat seriösa bidrag. Relationer emellan könen är ett förväntat gångbart tema som odlas med framgång.  Camilla Fritzén ska ha beröm för allt skrivjobb och för sin vokala förmåga ( mycket kapabel men en smula opersonlig röst). Varje ord och stavelse når fram med god tajming oavsett tempo i ett fint mixat ljud. Gruppens raffinerade naturliga stämsång får mig att tänka på svenska Red Hot Mamas.

Flerstämmig skön sång och låtar som absolut håller måttet  är som sagt plusfaktorer. Dock, vad som verkligen sticker ut på Kungen och vi är andra saker som redan framskymtat. För det första att kvintetten utan tvekan behärskar det musikaliska hantverket. De är proffs som samverkar läckert tillsammans. För det andra ska upprepas att kvintetten erbjuder ett dignande smörgåsbord av genrer. Dur och moll samsas på en CD som gärna hade fått ha längre speltid. Och slutligen måste betonas att damerna har attityd.  De kan vara stolta och ödmjuka, underfundiga och bitskt bittra; men aldrig mjäkiga eller näpna. Utan att vara kaxiga har de samma artistiska ambition / attityd som Dixie Chicks och på närmare håll kan jämförelser dras till Pernilla Andersson eller Kajsa & Malena (som jag liverecenserat i vår).  Någon direkt motsvarighet musikaliskt hittar jag inte, vilket hedrar en spännande grupp vars koncept har beröringspunkter med göteborgsbaserade Tappra Mödrars Kapell.  Efter närmare tio genomlyssningar utdelas snudd på högsta betyg.

Fröken Elvis består av Camilla Fritzèn, Josefin Berge, Maria Olsson,  Lisa Bodelius och Sanna Andersson.

 Foto Sabina Donsèr

2/6 2017

Göteborgs Stadsmuseum

I samarbete med Bella Wadling, Henryk Lipp och Michael von Hauswolff

Kommer pågå minst ett år

  Foto Kai Martin

Huvudpersonen själv skulle nog ha varit ett enda stort leende av förundran, om han hade kunnat bevittna när utställningen av hans omhändertagna föremål öppnades. Han skulle förmodligen ha blivit häpen av uppmärksamheten och uppslutningen.  Omkring tusen personer hade skaffat sig biljett till en invigningskväll vars korta liveakter fokuserade på den punkiga tidige Freddie. När dödsbeskedet kom för ett år sedan, publicerades samma dag en minnestext här i Kulturbloggen där jag ägnade mig åt de sista epokgörande decennierna i karriären. (https://kulturbloggen.com/?p=102340 ) Vi nyfikna icke insatta får nu en unik inblick i en stor musikskapare, hans ursprung och kreativa influenser.  Efter många lass till tippen sorterades och katalogiserades cirka 6 000 föremål som hittades i ett garage av änkan i höstas. Freddie Wadling var en typisk samlare som inte sovrade och slängde saker. I pressen har vi kunnat läsa om både förödande brand och vattenskada, vilket inneburit att bohaget från senare datum förstörts.

Att man betitlat samlingen  kabinett är för att understryka Freddies dragning till mörker, till slutna rum fyllda med fack samt för att betona den invigda krets som delade hans fascination. Mitt ibland myllrande besökare var det inte helt lätt att ta till sig allt material, vilket gör att jag absolut ska återkomma för att studera i lugn och ro. En värld att beskåda proppfull  med egengjorda teckningar och sångtexter, serier, foton, böcker, affischer,  skivor och ett titthål in i ett återskapat ungdomsrum.  Resultatet av journalisten Hanna Jedviks intervjuer redovisas i hörlurar, vilket ger behövliga ingångar.  Omdömen som oskuldsfull, ansvarslös, självständig och komplex förekommer mer eller mindre explicit. Jag stannade till vid berättelsen om  uppväxten med en överbeskyddande jättesnäll mamma, vars utbildning från vad som sedermera blev Valand, kan ses som en begåvning som delvis gick i arv.  Hallen som sammanbinder de båda utställningsrummen, fungerar som en audiovisuell plats där man i soffor kan lyssna på utvalda låtar och se filmer (bland annat klipp från dokumentären En släkting till älvorna).

Varje framträdande i den rymliga foajén inleddes med högläsning av Carl Abrahamsson, en man som delade Freddies besatthet av ockultism, film och skräpkultur. Med 27 års mellanrum gjorde Abrahamsson två filmade intervjuer som innehöll samma frågor (den senare såg jag på SVT häromåret).  Varje framträdande var beräknat till max en kvart.  Öppnade gjorde duon Guds Söner i form av koreografiskt stiliserad performance till elektronisk dissonant minimalism.  Aftonens musikaliska höjdpunkt i mina öron, var Chips Kiesby (X-Sator) & Henryk Lipp som koncentrerat och slamrigt  levererade två smärre hits av Cortex. Med på scen fanns också Anna-Lena Karlsson vars röst återfinns på originalen av Cortex Shotgun Treatment plus Jesus i betong. Graham Lewis från postpunkbandet Wire hade, som jag uppfattade det, loopat Wadlings sång i Matter Doesn´t Matter No More och bäddat in den i ett elektroniskt collage.  Ebbot med vänner framförde två låtar. vars titlar jag inte lyckades klura ut. Skulle kunna ha varit från Kingdom of Evols repertoar eftersom medlemmarna fanns på scen jämte Sofia Mono på flöjt.

Ett fint initiativ av arrangörerna att låta flera kvinnor vara med och tolka.  Nybildade Starnet består av Amanda Werne och Anna von Hauswolff som båda ingått i ikonens närmaste krets. De sträckte ut i Sisters of Madness (återigen Cortex).  Många höga toner, gnisslande diskant och en orgie i rundgång! Måste tyvärr framhålla att ljudet kunde varit bättre inställt, även om foajén inte är någon naturlig konsertlokal.   I deras första nummer framgick varför Werne är en av de hetaste artisterna inom den svenska musikbranschen just nu. Avrundade på ett kompromisslöst energiskt vis gjorde ett gäng med Simon Ohlsson (X- Silverbullit) i spetsen. En ursinnig vild version av Mind of Darkness (Cortex, aftonens återkommande tema)  satte punkt för en ovanlig fredagskväll på Göteborgs Stadsmuseum.

Till sist ett appendix om trevliga tilldragelser på innergården.  Tog upp anteckningsblocket när jag stod i den långsamt ringlande kön till baren. Ett medelålders par iakttog mig, frågade om jag hade i uppdrag att skriva. Visade sig att de var fans som blivit ihop efter konsert med Blue for Two i en västsvensk småstad, vilket en road Henryk Lipp blivit informerad om. I två omgångar uppträdde helkvinnliga Slynkören, vilket gjorde oss publik glädjefyllda. I We Are The Freaks, den gladlynta refrängen Looking For You och ytterligare någon sång förde de in efterlängtade inslag av finstämda rytmer och melodier.  Som om det inte vore nog med musik, hade DJ:s som Timo Kangas och Demonika anlitats, för att rama in evenemanget med låtar som förknippas med mästersångaren himself.

Var sällsamt att få stiga in i ett eldorado av för mig annorlunda obekanta uttryck.  Vidare omtumlande att vara med när kollegor och följare musikaliskt hyllade Freddie Wadling. Med tanke på att utställningen inte är någon heltäckande retrospektiv, kanske jag inte borde vara förvånad över att den sene Freddies musik saknades.  Personligen hade jag önskat fler tolkningar som var av eftertänksam avskalad karaktär. Men jag ska definitivt återvända och botanisera mer i kabinettet.  Och på våningen ovanför pågår ännu utställningen om göteborgsungdomens musikliv från 50-talet och framåt, där förstås Freddie Wadling är representerad.  Någon på min arbetsplats tyckte att den unike artisten bördig från östra Göteborg, skulle få överta ytan efter Evert Taube på Liseberg. Istället hamnade han på museum, medan hysteriskt populäre Håkan Hellström har fått sitt klubbland i nöjesparken.