• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Förtätat och mystiskt när idyllen rämnar – Människor i solen på Tofta Teater

2 juli, 2017 by Mats Hallberg

1/7 2017

Manus: Jonas Gardell

Regi: Bengt Larsson-Hempling

Scenografi, ljus och kostym: Beate Persdotter Löken

Ljud: Patrik Vörén

Spelas till och med 12/8

 Foton Viktor Parkrud

För åttonde året ges sommarteater i en magasinsbyggnad intill Tofta Herrgård. Trakten nära havet några mil ifrån Kungälv är otroligt naturskön, men  inte helt okomplicerad att hitta.  Bil krävs för att komma ända fram. Konstnärliga ledarna och grundarna heter Göran Parkrud och Susanna Helldén. Deras grundläggande idé att koncentrera sig på seriös dramatik – alltifrån Strindberg till nyskrivet – har gått hem hos tusentals besökare varje år, besökare som trängtar efter relativt utmanande teater istället för lättköpt buskis.  Premiären bjöd på mycket behagligt väder, vilket innebar att det blev uthärdligt kvavt. Den 140 personer stora publiken sitter på bänkar stoppade med kuddar, ganska inklämda  på kortsidorna i olika vinkel uppe på loftet. Konstigt nog fungerade det att se skådespelarna agera mitt i rummet eller på flankerna i profil. Tillåter mig att göra som Maria Fahl Vikanders Fru Sörensson, nämligen begagna mig av citat: “Äktenskap knakar, kärlekar uppstår och strider utkämpas – på armlängds avstånd.”  Så  marknadsförs Jonas Gardells underliga drama skrivet 1997, fast ett antal färska uppdateringar är inlagda i manus.

En flerskiktad premiär för min del. Syftar på att det antagligen är första gången jag recenserar  vuxenteater under semestern, första gången jag ser pjäs av Jonas Gardell och Tofta Teater var jungfrulig mark för undertecknad.  Dessutom var det förmodligen idel nya ansikten för mig på scen.  En jämnstark ensemble med förmåga att tydligt uttala repliker utgjorde stor behållning, kommer förmodligen finnas kvar i mitt medvetande länge. Emellan de två aparta par som interagerar fanns mycket god teaterkemi, vilket regissören ska harangeras för. Bröt mönstret genom ett påtagligt teatralt tonfall med många deklamerande inlägg, gjorde Fahl Vikander i rollen som påflugen ständigt beredd gumma.  Varje individ skildrades med nervig hetta. Blev uppenbart att de alla hade sina bördor att bära, vilket skapade olika förhållningssätt till livet och dess förhoppningar. Föreställer mig att skådespelarna lustfyllt tagit sig an sina roller. Och det oavsett om det gällt cyniska missnöjda Siv (Lindholm), egotrippade charmknutten Svante ( Träff med sin mix av  omnipotens och osäkerhet  ypperlig som pjäsens  nav), asociala Stig uppfylld av härskarmentalitet (Wickström) eller den välmenande självutplånande  varelse Lisa Parkrud gestaltar.  Författaren har ju gjort sig känd för insikter i det kvinnliga psyket.  Naturligt då att vid några tillfällen bränner det till extra, när  Lindholm respektive Parkrud blottar sina karaktärers desperation.

Scenografin är av praktiska skäl minimalistisk. Dekorbyggen skulle skymma sikten. I en pjäs som varar cirka två och en halv timma (inklusive paus), befinner vi oss under ångestframkallande midsommarafton i en stugby intill mycket vacker havsstrand. I högtalarna hörs en snutt av What a Wonderful World, somrig dansbandsdänga och skvalpande vågor.  I öppningsscenen träffar vi ett lättklätt soldyrkande par, som intar sina positioner på campingstolar på behörigt avstånd från varandra. Hade det inte varit för deras trotsigt stumma son, hade de kunnat tas för vuxna vars tillvaro verkar vara mer än nöjaktig. Nu blir denna Simons drastiska anklagelseakt en påminnelse om att något gått väldigt fel. Ändå överträffas de med råge av paret i grannstugan.  Dramatiken tar fart när Svante får en impuls,  troligen förstärkt av en flörtig ingivelse, att bjuda in dessa för honom främmande personer till gemensamt midsommarfirande. Osökt tänker en på snarlika intrigen  i klassikern Vem är rädd för Virginia Woolf, även om det då var bekanta som umgicks.  På den konstgräsgröna upphöjningen i mitten serveras mat och dryck. Ovanför dekoreras med vimplar och lampor. Som om inte Människor i solen hade tillräckligt med uppslag, introduceras som antytts en främmande fågel. Hon blir delvis ett alter ego, någon som de övriga valhänt tvingas förhålla sig till. Hon står för de  metafysiska aspekterna genom resonemang om Messias återkomst, skuld och lidande.

I paus uppgav jag för en journalist från lokalpressen att  karaktärerna var både realistiska och osannolika, vilket väl onekligen låter fascinerande?  Pjäsen som helhet är dock långtifrån helgjuten, istället överlastad av för många oförklarade trådar. Ska den rent av betecknas som en dystopisk thriller? Ibland träffar manus mitt i prick när icke greppbara ödesfrågor planteras i  konversationer, lika ofta blir det krystat.  Bättre lyckas Gardell beträffande balansen svart humor – förtvivlat allvar.  I umgänget inskrivna pinsamheter är självfallet en styrka, något regissör och skådespelare förvaltar väl när de uppstår.  Att slutet är öppet för tolkningar har jag inga invändningar emot, tvärtom. Hållningen överensstämmer med flera andra oförklarade gåtfulla inslag.

Har några böcker av den bibelsprängde författaren, läst ytterligare några. Kommer ihåg spelfilmen Pensionat Oskar och teveserien En komikers uppväxt. Efter att ha varit med om hans genombrott på ungdomskultur-festival i Göteborg sent 80-tal, har jag upplevt ett antal föreställningar/ shower i olika format. Men nu var det länge sedan jag gick i närkamp med något av honom, tycker han haft svårt att förnya sig. I en moderniserad variant av Människor i solen märks Jonas Gardells förkärlek för teman som sex, makt/ förtryck och inte minst spekulationer om Guds existens.

Rekommenderar ett besök på Tofta Teater nära kusten i södra Bohuslän.  Ansvariga för produktionen har med små resurser gjort ett utomordentligt jobb, vågar dra till med omdömet skådespelartriumf!

Skådespelare: Alexandra Lindholm, Daniel Träff, Lisa Parkrud, Carl-Marcus Wickström, Maria Fahl Vikander, Charlie Parkrud/ Viktor Werlenius

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik

Särart och tonträff frodas oavsett stilistisk influens – Kungen och Vi av Fröken Elvis

23 juni, 2017 by Mats Hallberg

4

Fröken Records

Producent: Fröken Elvis, Nils-Petter Ankarblom och Joakim Barfalk

25:00

  Foto Sabina Donsér

Vilket sammanträffande! En kvinnlig arbetskamrat har under våren lobbat för Fröken Elvis vars föreställning hon gillat. I samma veva som hon tipsar om att jag kan se dem i Göteborg ( 13/7 Villa Belparc), kommer i mitt flöde recensionsförfrågan av  CD som släpptes i våras.  Skivan står stadigt på egna ben,  utgör liksom föregångaren underlag för deras frejdiga (?) föreställningar. Man använder själva ord som “humor, värme och lite allvar.”  Medveten om att en  dimension saknas, märker jag efter åtskilliga genomlyssningar hur musikaliskt slipade och mångsidiga den begåvade kvintetten är. En skillnad är att här består merparten  musik av eget material, inramat av två låtar förknippade med the mighty Elvis Presley jämte en traditionell irländsk sång.

Bortsett från Lise Bodelius vars  trombon jag hört i fantastiska Bohuslän Big Band, känner jag inte till medlemmarna. Läst mig till att de träffades på KMH.  Svänggängets naturliga frontfigur Camilla Fritzén är sångpedagog och röstcoach, har mångårig vana att stå på scener i olika sammanhang i Stockholm. Flera av musikerna har andra band i gång parallellt. Fröken Elvis uppger att de sysslar med akustisk musik som rör sig emellan visa, pop och jazz. De använder sig av tre- eller fyrstämmig kör och påstår med rätta att det klingar väldigt svensk.  Vad beträffar sättningen  har de märkligt nog skippat både piano och dragspel. Lisa Bodelius och Sanna Andersson  behärskar allsköns instrument.  Undrar hur många byten de gör live?  Enda män som kompletterar är Joakim Barfalk på mandolin och piano från Nils-Petter Ankarblom i ett spår. Behöver det i övrigt ens göras en poäng av att bandet är enkönat?

Faller och Jag vill bara dansa med sin riviga uppbyggnad och medryckande refränger, måste vara en dröm för varje smart musikläggare i P4, samma  bedömning kan appliceras på balladen I ett annat land samt covern på välkända Suspicious Minds (med s karaktäristisk tonartshöjning).  Fröken Elvis gör intelligent vispop, både den klämmiga och vackra dröjande varianten. Första låtarna  på albumet doftar rockabilly medan andra kompositioner har stråk av bluegrass, dixie eller till och med boogie. Vi hör knäppande på strängar, trumvispar och utdragna trombontoner.  Kanske just för att mycket av text & musik har en hurtig lustfylld dragning , får en visa som I himmelen något av chockverkan över sig.  Den skildrar så att det verkligen känns,  hur ont det gör att mista en kär vän. Tonspråket påminner om  väna Sofia Karlsson. En definitiv höjdpunkt!

Texterna präglas av charmig språkglädje som stundom skiftar till  allvarsamma betraktelser. Alla verser har inte samma tyngd. Men deras grej är ju delvis att varva skojiga nonsensrader med renodlat seriösa bidrag. Relationer emellan könen är ett förväntat gångbart tema som odlas med framgång.  Camilla Fritzén ska ha beröm för allt skrivjobb och för sin vokala förmåga ( mycket kapabel men en smula opersonlig röst). Varje ord och stavelse når fram med god tajming oavsett tempo i ett fint mixat ljud. Gruppens raffinerade naturliga stämsång får mig att tänka på svenska Red Hot Mamas.

Flerstämmig skön sång och låtar som absolut håller måttet  är som sagt plusfaktorer. Dock, vad som verkligen sticker ut på Kungen och vi är andra saker som redan framskymtat. För det första att kvintetten utan tvekan behärskar det musikaliska hantverket. De är proffs som samverkar läckert tillsammans. För det andra ska upprepas att kvintetten erbjuder ett dignande smörgåsbord av genrer. Dur och moll samsas på en CD som gärna hade fått ha längre speltid. Och slutligen måste betonas att damerna har attityd.  De kan vara stolta och ödmjuka, underfundiga och bitskt bittra; men aldrig mjäkiga eller näpna. Utan att vara kaxiga har de samma artistiska ambition / attityd som Dixie Chicks och på närmare håll kan jämförelser dras till Pernilla Andersson eller Kajsa & Malena (som jag liverecenserat i vår).  Någon direkt motsvarighet musikaliskt hittar jag inte, vilket hedrar en spännande grupp vars koncept har beröringspunkter med göteborgsbaserade Tappra Mödrars Kapell.  Efter närmare tio genomlyssningar utdelas snudd på högsta betyg.

Fröken Elvis består av Camilla Fritzèn, Josefin Berge, Maria Olsson,  Lisa Bodelius och Sanna Andersson.

 

 Foto Sabina Donsèr

 

Arkiverad under: Scen

Utställningen Freddie Wadlings kabinett invigdes med minneskväll

4 juni, 2017 by Mats Hallberg

2/6 2017

Göteborgs Stadsmuseum

I samarbete med Bella Wadling, Henryk Lipp och Michael von Hauswolff

Kommer pågå minst ett år

  Foto Kai Martin

Huvudpersonen själv skulle nog ha varit ett enda stort leende av förundran, om han hade kunnat bevittna när utställningen av hans omhändertagna föremål öppnades. Han skulle förmodligen ha blivit häpen av uppmärksamheten och uppslutningen.  Omkring tusen personer hade skaffat sig biljett till en invigningskväll vars korta liveakter fokuserade på den punkiga tidige Freddie. När dödsbeskedet kom för ett år sedan, publicerades samma dag en minnestext här i Kulturbloggen där jag ägnade mig åt de sista epokgörande decennierna i karriären. (https://kulturbloggen.com/?p=102340 ) Vi nyfikna icke insatta får nu en unik inblick i en stor musikskapare, hans ursprung och kreativa influenser.  Efter många lass till tippen sorterades och katalogiserades cirka 6 000 föremål som hittades i ett garage av änkan i höstas. Freddie Wadling var en typisk samlare som inte sovrade och slängde saker. I pressen har vi kunnat läsa om både förödande brand och vattenskada, vilket inneburit att bohaget från senare datum förstörts.

Att man betitlat samlingen  kabinett är för att understryka Freddies dragning till mörker, till slutna rum fyllda med fack samt för att betona den invigda krets som delade hans fascination. Mitt ibland myllrande besökare var det inte helt lätt att ta till sig allt material, vilket gör att jag absolut ska återkomma för att studera i lugn och ro. En värld att beskåda proppfull  med egengjorda teckningar och sångtexter, serier, foton, böcker, affischer,  skivor och ett titthål in i ett återskapat ungdomsrum.  Resultatet av journalisten Hanna Jedviks intervjuer redovisas i hörlurar, vilket ger behövliga ingångar.  Omdömen som oskuldsfull, ansvarslös, självständig och komplex förekommer mer eller mindre explicit. Jag stannade till vid berättelsen om  uppväxten med en överbeskyddande jättesnäll mamma, vars utbildning från vad som sedermera blev Valand, kan ses som en begåvning som delvis gick i arv.  Hallen som sammanbinder de båda utställningsrummen, fungerar som en audiovisuell plats där man i soffor kan lyssna på utvalda låtar och se filmer (bland annat klipp från dokumentären En släkting till älvorna).

Varje framträdande i den rymliga foajén inleddes med högläsning av Carl Abrahamsson, en man som delade Freddies besatthet av ockultism, film och skräpkultur. Med 27 års mellanrum gjorde Abrahamsson två filmade intervjuer som innehöll samma frågor (den senare såg jag på SVT häromåret).  Varje framträdande var beräknat till max en kvart.  Öppnade gjorde duon Guds Söner i form av koreografiskt stiliserad performance till elektronisk dissonant minimalism.  Aftonens musikaliska höjdpunkt i mina öron, var Chips Kiesby (X-Sator) & Henryk Lipp som koncentrerat och slamrigt  levererade två smärre hits av Cortex. Med på scen fanns också Anna-Lena Karlsson vars röst återfinns på originalen av Cortex Shotgun Treatment plus Jesus i betong. Graham Lewis från postpunkbandet Wire hade, som jag uppfattade det, loopat Wadlings sång i Matter Doesn´t Matter No More och bäddat in den i ett elektroniskt collage.  Ebbot med vänner framförde två låtar. vars titlar jag inte lyckades klura ut. Skulle kunna ha varit från Kingdom of Evols repertoar eftersom medlemmarna fanns på scen jämte Sofia Mono på flöjt.

Ett fint initiativ av arrangörerna att låta flera kvinnor vara med och tolka.  Nybildade Starnet består av Amanda Werne och Anna von Hauswolff som båda ingått i ikonens närmaste krets. De sträckte ut i Sisters of Madness (återigen Cortex).  Många höga toner, gnisslande diskant och en orgie i rundgång! Måste tyvärr framhålla att ljudet kunde varit bättre inställt, även om foajén inte är någon naturlig konsertlokal.   I deras första nummer framgick varför Werne är en av de hetaste artisterna inom den svenska musikbranschen just nu. Avrundade på ett kompromisslöst energiskt vis gjorde ett gäng med Simon Ohlsson (X- Silverbullit) i spetsen. En ursinnig vild version av Mind of Darkness (Cortex, aftonens återkommande tema)  satte punkt för en ovanlig fredagskväll på Göteborgs Stadsmuseum.

Till sist ett appendix om trevliga tilldragelser på innergården.  Tog upp anteckningsblocket när jag stod i den långsamt ringlande kön till baren. Ett medelålders par iakttog mig, frågade om jag hade i uppdrag att skriva. Visade sig att de var fans som blivit ihop efter konsert med Blue for Two i en västsvensk småstad, vilket en road Henryk Lipp blivit informerad om. I två omgångar uppträdde helkvinnliga Slynkören, vilket gjorde oss publik glädjefyllda. I We Are The Freaks, den gladlynta refrängen Looking For You och ytterligare någon sång förde de in efterlängtade inslag av finstämda rytmer och melodier.  Som om det inte vore nog med musik, hade DJ:s som Timo Kangas och Demonika anlitats, för att rama in evenemanget med låtar som förknippas med mästersångaren himself.

Var sällsamt att få stiga in i ett eldorado av för mig annorlunda obekanta uttryck.  Vidare omtumlande att vara med när kollegor och följare musikaliskt hyllade Freddie Wadling. Med tanke på att utställningen inte är någon heltäckande retrospektiv, kanske jag inte borde vara förvånad över att den sene Freddies musik saknades.  Personligen hade jag önskat fler tolkningar som var av eftertänksam avskalad karaktär. Men jag ska definitivt återvända och botanisera mer i kabinettet.  Och på våningen ovanför pågår ännu utställningen om göteborgsungdomens musikliv från 50-talet och framåt, där förstås Freddie Wadling är representerad.  Någon på min arbetsplats tyckte att den unike artisten bördig från östra Göteborg, skulle få överta ytan efter Evert Taube på Liseberg. Istället hamnade han på museum, medan hysteriskt populäre Håkan Hellström har fått sitt klubbland i nöjesparken.

 

 

 

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Scen

Lysande och kuslig monolog ur fågelperspektiv – Titta upp, jag tittar ner av frank Scenkonst

3 juni, 2017 by Mats Hallberg

1/6 2017

 Foto Sofia Andersson

Gästspel på Teater Trixter i Göteborg

Manus och idé: Nina Haber & Isabelle Bella Oldenqvist

Regi: Isabelle Bella Oldenqvist

På scen: Nina Haber

Ljus och rum: frank Scenkonst

Koreograf: Pia Nordin

Kostym: Majli Af Ekenstam

Krävs mod och en portion dumdristighet att i försommartider lansera en nybildad teatergrupp. Och på  första produktionen var det inte heller fullsatt på premiären.  Bakom frank Scenkonst står Bella Oldenqvist och Nina Haber, vars utgångspunkt för samarbetet är att arbeta normkritiskt genom att utforska scenkonstens gränser. 80-talisten Haber har jag sett i exempelvis Tartuffe på Göteborgs Stadsteater. Hon regisserar, skriver och har mycket på gång. Har henne i färskt minne från feministiska trion Gruppens två senaste  “dramatiserade föreläsningar”, de som kartlagt svensk teater respektive analyserat kapitalismens strukturer.  Den osannolikt skickliga slagfärdiga trion  har bestämt sig för att ta en paus, vilket gjort att Haber kunnat satsa på nya men inte väsensskilda uttryck.

Humor och obehag är två av Gruppens hörnstenar, något som frank Scenkonst vill utveckla på sitt vis. Titta upp, jag tittar ner sägs ta avstamp i frågeställningen hur empatiska människor tillåts/ förmås vara, när världen tvingas stå ut med Donald Trump som maktfaktor. Vidare finns den milt sagt elaka tonen på sociala medier inbyggd som referens. I ett gigantiskt fågelbo  – ett imponerande scenbygge som endast kan nås via stege – filosoferar och berättar fågeln för oss. Hon håller sig på sin kant, vidmakthåller sin självständighet, vägrar beblanda sig med andra lägre stående varelser, ser sig som förmer i den bubbla hon existerar.

Vi utsätts för en allegorisk betraktelse, genomgående med ett misantropiskt drag. I förhandsreklamen har det hintats om thrillermoment, vilket är ett sätt att beskriva uppsättningens kulminerande utfall. För mig symboliserade fågeln den läskiga hållning och isolering som genomsyrar exempelvis Harry Haller i Stäppvargen.  Skulle sträcka mig så pass långt att jag utfärdar psykopatvarning, när figuren  värderar andra och sig själv.  Tokroligt blir det när den fåfänga fågeln avbryts av Henrik Ekmans välkända speakerröst från naturfilmer. I samma anda genomförs en märklig malplacerad mim till en sliskig megahit  av gruppen Starship. Putsning av spegel och ideliga sprut med vattenflaska är två maniska ritualer, som även dem kan sättas upp på det komiska kontot. Som helhet en smart balans emellan det lustigt löjeväckande och det otäcka ondskefulla.

Uppskattade monologen vars längd uppgick till cirka en timma.  Ännu större beröm vill jag emellertid reservera för kraftfulla Nina Haber, en skådespelare med exakt det sensibla precisa tilltal som krävs för att fånga vår uppmärksamhet.  En av hennes främsta dygder på scen är hennes tydlighet i framställan av text.  Tack vare strålande diktion och prosodi ligger replikerna helt rätt i mun, når ut oavsett röststyrka. (Min kräsna mor hade blivit glatt förvånad över denna färdighet hos en relativt ung person.)  Och de fågellika, ömsom nervösa ömsom stolta,  rörelserna är naturligt inlemmade i hennes agerande.  Med ord och blickar, pauser och intensiva ansatser dompterar hon publiken. Hon verkade gilla utmaningen och positionen!  Kvinnan sprungen ur en skådespelarfamilj har nu tagit ytterligare ett ansenligt kliv i sin karriär.  När de ansvariga för Titta upp, jag tittar ner avtackades, kunde föga förvånande noteras att bara ena könet var representerat.

 

 

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik

Ryskt högvarv utan finkalibrering – Tjechov in Love av Unga Folkteatern

28 maj, 2017 by Mats Hallberg

26/5 2017

Gästspel på Göteborgs Dramatiska Teater

Manus: Anton Tjechov

Regi och bearbetning: Nina Särkimäki

Musik: Thomas E Frank

  Joel Christensen

Unga Folkteatern är en medlemsdriven ideell teaterförening, ett forum i gränssnittet mellan professionella och icke- professionella utövare. För kanske drygt tio år sedan hade jag turen att få vara  med, då de visade upp sin verksamhet i form av ett jubileum under en heldag. Sedan dess har jag i recensioner lovordat ett flertal produktioner, av vilka kan framhållas Timmarna med Rita, Breaking The Waves, Kliniken, Området och Stålverket. Då har regissören hetat Kim Lantz (initiativtagare till Unga Folkteatern). Desto större blev därför min besvikelse över nya uppsättningen.  Den engagerar inte, gör inte alls samma intryck som uppräknade pjäser. På pappret ser det ut som en god idé att spela upp highlights ur Morbror Vanja, Måsen och Tre systrar.

Tjechovs dramatik är knepig att framföra på ett relevant sätt,  i bästa fall är den existentiellt allmängiltig vare sig den görs totalt uppriktigt och humorfritt eller med ironisk anstrykning. Här  blir det tyvärr varken hacket eller malet. Har sett både traditionella uppsättningar och extremt utmanande tolkningar. Den ryske melankolikern ger i sina rollistor generöst med utrymme för sysslolösa bortskämda gestalter som lider och frekvent signalerar tankar på uppbrott. Krävs mycket känslighet –  taktilt skruvande kompletterat med djupt borrande – för att hitta rätt inställning.  De som kom närmast i tonträff var Erik Åkerlind (gjorde succé i Valerie Solanas ska bli president i Amerika) och ömhudade Viktor Karlsson.  Om man ska generalisera övertygar männen i ensemblen mest, fast från dem hörs emellanåt otydligt uttalade repliker.

Under cirka 100 minuter ser vi sju skådespelare i ett antal scener från nämnda klassiker.  Entré görs genom att de över huvudena bär en ihoprullad matta, varpå  plats intas på bastanta stolar . Sedan spelas ur världsdramatiken välkända möten upp framför stolsraden.  Övergångarna symboliseras med korta musiksnuttar. Vi noterar typisk rekvisita som geväret på väggen,  den ihjälskjutna blodiga måsen och lantläkarens väska. Det hjälper inte när laddningen uteblir, trots att i princip varje möte på tu man hand utspelas i högstämd tonart.  Tråkigt att meddela, men skådespelare och regissör lyckas inte  dra in mig i den ryske melankolikerns många förvecklingar. Nickar faktiskt till några gånger, vilket också kan bero på en ansträngande vecka med tyngande nattpass.

Visst finns antydan till den myckenhet förtvivlan, längtan och beslutsångest som vi förknippar med Tjechov och hans dramer. Men  överlag måste  hävdas att man inte tillför något väsentligt med sitt potpurri, skulle i så fall vara en osäkerhet om nyckelscenerna klarar sig på egen hand utan  sammanbindande intrig. En information av demografisk art är att åldersspannet i ensemblen är avsevärd. Skiljer mer än ett halvt sekel i ålder mellan Isabelle Grill och Maria Grahn (Nationalteatern, Minsta Teatern).  Tjechov In Love är självklart inte dålig teater, fast i jämförelse med det mesta jag sett av Unga Folkteatern ett ganska ljummet pjäscollage.

Medverkande: Maria Grahn, Ylva Fredriksson, Ole Robertz, Cecilia Hackzell, Isabelle Grill, Viktor Karlsson och Erik Åkerlind

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 69
  • Gå till sida 70
  • Gå till sida 71
  • Gå till sida 72
  • Gå till sida 73
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 101
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Filmrecension:

Om Inga Titel: Om Inga Betyg: 3 Visas på … Läs mer om Filmrecension:

Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Mike Rosenberg, känd under artistnamnet … Läs mer om Lyssna: Passenger – Songs for the Drunk and Broken Hearted

Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Tangerine Sky

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in