Mats Hallberg

Foto Lina Ikse

Text och research: Rasmus Lindgren, Sandra Medina och Gabriella Pichler

Regi och processledning: Rasmus Lindgren

Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren

Ljusdesign och produktion: Bella Oldenqvist

Ljuddesign: Robin Auoja

Röster: Karin de Frumerie och Ia Langhammar

Ett samarbete mellan Lumor och Folkteatern Göteborg

Urpremiär 5/4 2018   (Nypremiär 24/4 Stockholms Stadsteater)

Spelas på Lilla scen till och med 19/4

För cirka ett och halvt år sedan publicerades i DN en rysligt intressant essä, skriven av numera avlidna professorn Karin Johannisson. I den behandlas hemlängtan som en medicinsk åkomma, en förlust av vanor som i allvarliga fall, framkallar inte bara sorg utan smärtsamma psykosomatiska tillstånd. Läser att besök i Hötorgshallen kan lindra, kan bli ”ett härbärge för lemlästade identiteter”. Lukter, ljud och matminnen sägs trigga minnet mest.  Nostalgiskt tillbakablickande kan te sig harmlöst, medan nostalgia ( med annan stavning också en stillastående spelfilm  av Tarkovskij) är en diagnos på en obotlig(?) sjukdom. Texten som delas ut till publiken efter  föreställningen, har  utgjort  ramverk för Lindgrens senaste projekt. Den bidrar till ökad insikt om också känslomässigt lidande som miljontals flyktingar drabbas av. Tillhörighet är ett nyckelord.

Lumor är en frigrupp, vars pjäs i skolmiljö People respect me now, var en helgjuten uppsättning med otroliga skådespelarprestationer. Den  gästspelade på Folkteatern för några år sedan.  Rasmus Lindgren som jag haft stor behållning av i Machinal och Europas kniv på Göteborgs Stadsteater, verkar ha knutits till Lumor. I motsats till nämnda gästspel består inte Hemsjuka av någon linjär dramaturgi. Istället serveras fallbeskrivningar. Dessa hämtas från info i mappar utplacerade på scengolvet. Med påstått fingerade namn ges varje persons historia, med utförliga symptom och förklaringsmodeller.  Om redovisningarna baseras på autentiska journaler eller är en mix av gedigen research, är omöjligt att veta. Att bioaktuella Guldbaggen-vinnaren Gabriella Pichler, varit delaktig i researcharbetet är värt att påpekas.

Sammanställningen är fascinerande, men formen gör det samtidigt ganska komplicerat att behålla fokus . Nu ett par dagar efteråt minns jag bäst längtan efter att vara del av det gemensamma, resonemang om andrum (aktuellt i samband med nödvändig omställning av svensk flyktingpolitik/ asyllagstiftning) jämte förödande modeordet utanförskap. Konsekvenserna av att inte ha tillgång till en  trygg hemmiljö, var ett underliggande tema i Lars Noréns Fragmente, vilket jag problematiserade i en slags krönika i ETC Göteborg.

 

För att vara  korrekt såg jag föreställningen kvällen efter urpremiären, en föreställning på närmare halvannan timme. Scenografin  ändrar skepnad efterhand. I utgångsläget de bruna journalerna längst fram på golvet jämte två vita plaststolar vända mot varann i sidled. I periferin en pall lastad med kartonger och flyttkassar, vars innehåll vittjas i ett senare skede. Skådespelarna inleder med att stoppa näsan i plastmuggar. Vi påminns således som intro om luktsinnets betydelse. Lindgren och Medina har ett intrikat, välutvecklat samarbete, som de förhåller sig obehindrat till. Att han är drygt huvudet längre gör att hon allt som oftast tvingas lyfta blicken. Vid ett tillfälle böjer Lindgren på sig, för att hans partner ska kunna viska något i örat.

Nämnda fallbeskrivningar kompletteras med egna tankar och erfarenheter. Ibland osäkrar skådespelarna situationer. Kommer då manus från dem själva personligen eller från research? En fantasifull övning med psykologisk klangbotten, handlade om att märka ut punkter på kroppen som förmedlade obehag kontra motsatt stimuli. Skådespelarna klädda i ordinära oömma plagg, avger sina repliker växelvis, antingen ivrigt eller dröjande. Ibland berättar de i etapper var för sig, ibland avbryter de varandra, munhuggs när de är oense. Utgår från att detta lekfulla grepp kräver enormt mycket av de agerande.  Gränsar till en performance-akt där Lindgren & Medina skiftar emellan att vara mot- och medspelare.  Såg sällsynt tillstånd av flow gestaltas, liksom dess totala motsats när kroppar groteskt skakade av konvulsioner. I ett brett spektrum emellan nämnda ytterligheter framkommer mycket förvirring, rotlöshet och ett tillstånd att likna vid av att vara ur fas.

Sandra Medinas spetsiga stil med  bestämt kroppsspråk, balanseras utmärkt av Rasmus Lindgrens omsorgsfulla, mer prövande framtoning. En scenisk expert på att förefalla kompromissvillig med utbroderade repliker som hakar i meningarna,  backar upp en utsaga. Hans gestaltande känns alltid trovärdigt, lätt att identifiera sig med. Han förmedlar ofta uppfordrande humanism.  Vore konstigt om musikens roll inte togs upp. Minns hotfull, bombastiskt pumpande techno och utläggningar om Paul Young och discodivan Thelma Houston.

 

 

 

Foton Ola Kjelbye

Av Yana Ross fritt efter Henrik Ibsen

Manus & regi: Yana Ross

Översättning: Jerker Beckman, Lucia Cajchanova

Scenografi & kostym: Zane Pihlström

Ljus: Vilius Vilutis

Musik & ljud: Jonas Redig

Mask: Ingela Collin

Film & video: Algirdas Gradauskas

Koreografi: Mia Hellberg

Premiär 7/4 2018

Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 23/5

Med oregelbundna mellanrum spelas på landets större institutionsteatrar, vad vi kommit att rubricera som klassiker. Antar att de finns på repertoaren som ett led i deras uppdrag. Minns en välgjord traditionell uppsättning av Ett dockhem i början på 2000-talet vid Götaplatsen. Ett vanligare grepp nuförtiden, är att i likhet med Yana Ross, göra en adaption,  hantera grundstoryn som en hiss till angelägna frågeställningar. Det kryllar av sådana i denna lyckade, utlevande uppsättning.  Vad som problematiseras är långt fler ämnen än det mest uppenbara, det vill säga kvinnans ställning i ett borgerlig välsituerad familj. Vad är äkta och vad är fake? I vilken utsträckning kan vi kontrollera våra liv? Vem leder och vilka tvingas följa? Var går gränsen mellan barnslig naivitet och vuxet ansvarstagande? Vad är glänsande sken och vad är krass verklighet? Varför lockas många av förutbestämda regler kring över- och underordning i form av s/m-lekar?  Regissören betonar att hon vill ifrågasätta tanken på människans fria vilja, vilket framgår av några funderingar om genetik och arv som yppas av doktor Rank (Johan Gry).

Hemma hos familjen Helmer firas jul till ackompanjemang av Disney,  alkohol samt ett överflöd av julklappar som  Nora  frossar i. Redan i inledningen framkommer, att den lilla samtrimmade ensemblen representerar dysfunktionella rollfigurer. Vem som är värst åtgången, mest trasig inombords, är omöjligt att avgöra när ett svajigt tillstånd övergår i ohanterliga plågor.  I Ross  minst sagt utsvävande manus, är dessutom en oberäknelig bror (Mattias Nordkvist) till Nora tillagd. Det pyser och kokar över av otillfredsställelse hos det äkta paret, den allestädes närvarande märkliga doktor Rank, impulsive brodern Krister samt den olycklige Nils ( Logi Tulinius). För att lätta på trycket roar de sig med sanning- konsekvens, väcker till liv vokalkvartetten från Handels och genomför  lustigt koreograferade dansnummer.

Det är en anmärkningsvärd uppsättning som ger upphov till en känslomässig berg och dalbana. Tragik och dråpligheter levereras växelvis medan tankeväckande associationer kontinuerligt avlossas  Scenografin på den rymliga vridscenen är flott med panoramafönster och elegant, effektfull ljussättning. För att förstärka instängdheten, märks både berättartekniska och optiska grepp. Nora tränar i vardagsrummet, kläs ut till  prinsessa, har en affär med doktorn och förnedrar  erotiskt sin make på hans initiativ. Gizem Erdogan gör sin tacksamma huvudroll rättvisa, genom att agera på tvärs mot allt vad offermentalitet heter.  På ett finurligt sätt ger hon beskedet att hon  måste lämna, inte bara hemmet utan den patriarkala strukturen, ett beslut som i finalens drömsekvens innefattar även männen ( stiligt ekiperade påminner de utseendemässigt om männen i Tarantinos första långfilm).

Ibland förflyttas dekoren bakåt på scen, en distansering till för att skapa illusionen av småttigt dockhem. I dessa lägen fyller arbetet med videokamera en avgörande funktion. Närbilder projicerar  ordlöst storartat skådespeleri, där vi nästan drunknar i uppskrämda ögon från Gry, Erdogan och Söderblom.  I skarp kontrast till deras fångade ångest, blir det avsiktligt fars när Noras rökande gamla nanny, syns på storbild tillsammans med de godisätande barn hon har i uppgift att ta hand om. Att barn tvingas vistas utomhus på julafton för att självupptagna föräldrar ska få fira i fred med närstående, är till lika delar hysteriskt roligt som en indikation på att något är väldigt fel hos familjen Helmer.

Finns fler lustigheter i en härligt utflippad fysisk uppsättning. Tänker på en av flera scener på temat regression. Nils och Krister testar en bilbana, varvid de liknar bilarnas prestanda vid personer de har omkring sig. Krister beklagar typiskt nog att man inte kan backa i livet, antyder att somliga handlingar inte borde ha utförts. En förlösande scen bestod i att de fyra männen låg på varandra som en tröstande hög av kroppar. Vidare öppningsscenen med den batteridrivna leksakshunden med sitt irriterande läte, jämte Noras förtjusning i att öppna paket (precis den glädje man förknippar med kombinationen barn och jul)  och förstås  manskvartetten goes cheerleading. I bjärt kontrast till nämnda lustifikationer, innehåller Ett dockhem många konflikthärdar, ett minfält av ohälsa och störda relationer. Johan Gry gör ett välavvägt porträtt på en stel karaktär, osunt voyeuristisk och på väg att implodera. Logi Tulinius är självklar i sin roll vars pendling från hjälplöshet till självtillit imponerar. Från Mattias Nordkvist kommer precis vad som förväntas, när han ingjuter obehag och bullrig dramatik. Tillsammans med Jesper Söderblom ger de publiken ett flertal synkroniserade showartade insatser, avledande glädjespridare i ett annars dystert drama.

I antologin Sceningång  listas några ögonblick i närtid när tiden påstås ha stått still och magi uppstått på Göteborgs Stadsteater. I andra akten inträffar ett sådant sällsynt, gripande moment, som uteslutande ska tillskrivas en enskild skådespelare.  Jesper Söderblom är fantastisk på att skildra en vilsen skadad själ. Svetslåga må vara en sliten kliché, men varenda muskel i honom, varenda hjärncell, alstrar med oförminskad intensitet, en brännhet låga som bör ha gått under huden på hela salongen.  Aggressionen som syns i ögonen när hans rollgestalt är på väg att strypa, på grund av oförlöst fadershat, påminner i styrka om Tommy Berggrens berömda nedstigningar. Och när regissören överräcker till Söderblom, den omskakande monologen som riskerar ställa allt på ända i andra akten, då är jag nere för räkning. Där och då förunnades betraktaren en glimt av magi, en andlig glänta, ett revolutionärt utskott i ett i övrigt mångskiktat och tankeväckande gott hantverk. Finns definitivt tillräckligt mänga attraktiva beståndsdelar, som bör locka teaterpubliken trots vårljuset.

 

 

 

 

Av Mattias Andersson efter pjäs av Stig Dagerman

Regissör: Mattias Andersson

Scenografier: Mattias Andersson, Charlie Åström

Kostymör: Helena Andersson O Byrne

Maskör: Josefin Ekerås

Kompositör: Jonas Redig

Ljussättare: Tomas Fredriksson, Charlie Åström

Ljudläggare: Jonas Redig

24/3 2018

Spelas på Backa Teater Lindholmen Göteborg till och med 17/5

Foto Ola Kjelbye

Är styrka  synonymt med mod  och svaghet liktydigt med feghet?  Frågeställningen delges oss av  Kjell Wilhelmsens loner i  Backa Teaterns nya, barnförbjudna uppsättning. Deras ledare och auteur Mattias Andersson har gjort en uppfordrande idédriven pjäs, baserad på Stig Dagermans Skuggorna av Mart. Senast sanningssägaren spelades i Göteborg, kan ha varit med burleska Bröllopsbesvär på Stadsteatern för drygt tio år sedan.   När jag tänker på den brådmogne mångsysslaren, kan förmodligen mordet på farfar  och andra världskrigets fasor ha utlöst hans ångestpräglade, vittfamnande skaparkraft.  Hans etiska patos – att avslöja hyckleri och framhålla behovet att bli sedd – lyser igenom också i Skuggan av Mart. Pjäsens skelett som förmedlades till honom via kvinnlig, åldrad författare  blir först tidningsartikel. Den är numera Dagermans mest spelade pjäs. I handlingens centrum en mor som krackelerat av sorg och upprättar ett äreminne över älsklingssonen som dödats i krig, medan hon negligerar en  hemmaboende yngre son, varpå han i sin uppgivenhet går under.

Mattias Andersson har utvidgat perspektivet genom att addera ytterligare en historia, vars utgångspunkt synes vara #metoo-rörelsen och skolmassakrer. En högexplosiv elev, skickligt spelad av Emelie Strömberg, konfronterar sin språklärare i hans bostad. Hon kräver att få veta vad som hände sin traumatiserade storasyster. En på scen ofta blottlagd förövare / offer -problematik gestaltas med förnekanden och hämndbegär. Historierna utvecklas separat, vilket inte hindrar Andersson att korsklippa, så att de kommenterar varandras  på ett ologiskt sätt. När skådespelarna inte har repliker, blir de antingen kvar på den långsmala scenen, eller träder in i en uppsatt modul med belyst plastvägg. Den ändrar kontinuerligt skepnad beroende på vilka dekorationer och vilka personer som projiceras.

Föreställningen  varar halvannan timme, har specialkomponerad musik, till för att understryka känslan av uppgörelse och anklagelseakt. För målgruppen tonårselever finns absolut mycket att utvinna, mycket att fundera på. Om de blir provocerade av vulgära repliker utsagda av Eleftheria Gerofoka och nämnda Strömberg återstår att se.  Samtidigt är bearbetningen ojämn, alltför avskalad. Antagligen är det regissörens avsikt att inte ge publiken alla  nycklar, direkta ledtrådar; trots risken att lämna dem med en diffus känsla. Anser att framställningen var på gränsen till futtig. Andra recensenter är nog mer benägna att fullt ut bejaka det stringenta kylslagna obehaget.  Vad som framkommer räcker kanske för att fylla i mellanrummen,  starta viktiga diskussioner hos den ditkommenderade unga publiken.  Var har det gått snett? Varför beter sig rollfigurerna som de gör? Uppenbart  att manus vill inpränta:  vi är sammansatta varelser,  kärlekslöshet är förödande och vårt  behov av att bli bekräftade (jämför likes-sjukan i sociala medier).

Tilltal och tonträff är förstås av utomordentlig betydelse när man vänder sig till unga, vana vid omedelbara kickar. Öppningen med Wilhelmsen och den  oppositionelle försmådde sonen (Nemanja Stojanovic´), uppslukade av laptop respektive mobil, är  en  igenkännbar bild, till för att etablera överenskommelse med åskådarna.  I övrigt endast ett direktiv till skådespelarna om att kliva ur sina roller, ett grepp som annars blivit standard. Undantaget består i att modern, på väg att mista förståndet, iscensätter en koordinerad dansövning. Wilhelmsen lockar fram mest skratt genom att påvisa att kroppen inte lyder.

Har sparat på en anmärkningsvärd iakttagelse. Kvinnorna i ensemblen dominerar! I sitt sätt att gå på offensiven är Emelie Strömberg fenomenal, inte minst i sin närmast psykotiskt färgade monolog. Hennes karaktär återger,  rabblande utan svängningar, när hon bestämmer sig för att slutligen vägra ta skit.. Ylva Gallon är kolossalt övertygande som stukad, bitter mor. Stort skådespeleri när hon agerar tillgjort sammanbitet, fast det märks att tillvaron rämnat itu. Rörande och skevt komiskt på samma gång. Eleftheria Gerofoka  (ses ofta på Angereds Teater) i grön militäruniform, står för den stenhårda attityden. Hennes image är entydigt krigarhjältens med rätt att syssla med manspreading. När hon får mothugg av den  som betraktas som vek, Marts passive lillebror, då tar instinkten över. Hon vill krossa. Lika vek, på ett förorättat mumlande vis, uppträder Ove Wolfs karaktär.  Ingen tvekan således om att kvinnorna regerar i Skuggorna av Mart, styr vilka villkor som gäller.

Medverkande: Ylva Gallon, Ove Wolf, Nemanja Stojanovic´, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka och Kjell Wilhelmsen