Ingenbarnsland
Av Åsa Lindholm efter Eija Hetekivi Olsson
Regi Carolina Frände Medverkande Victoria Olmarker
Scenografi Carolina Frände
Kostym och Mask Patricia Svajger
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg Sisela Lindblom
Premiär 13 mars 2015, Nya Studion, Göteborgs stadsteater
För att börja från början om hur jag fick nys om detta verk, måste jag utgå från sociala medier. För inte så värst många år sedan ansökte en kvinna om min vänskap. Hon hade upptäckt att vi bodde i samma stad, höll igång med jogging och hade varit med i samma skrivarförening. Något år senare kom Ingenbarnsland ut, vilket ledde till att författaren dels exponerades hårt i media, dels blev unisont hyllad för sin självbiografiska romandebut. Jag fick aldrig någon intervju eller pratstund med den nu omsusade Eija Hetekivi Olsson. Fick hålla till godo med att sluka boken, presentera den och i närvaro av Eija hålla föredrag när hon tilldelades Stig Sjödin pris. Dessa mina texter har publicerats i fackliga klubbtidningen På alla plan, Dala-Demokraten samt tidningen Arbetet. I likhet med flertalet läsare drabbades jag av den ursinniga vreden, den spirande frigörelseprocessen, den språkliga uppfinningsrikedomen och de omskakande anekdoterna. Jag tyckte då att Ella Lemhagen skulle vara idealisk om något produktionsbolag ville göra en filmatisering.
Hur som haver, Göteborgs Stadsteater har en mindre scen dedikerad nyskriven, oftast svensk dramatik. I det här fallet heter hon som bearbetat texten för scen Åsa Lindholm. Hon har ,som jag uppfattar det, gjort ett collage av Miiras liv genom grundskolan. Hon inleder med vad som är öppningen på romanen, det vill säga en sekvens när huvudpersonen markerar sitt revir. Hon vevar frenetiskt mot en av de tafsande pojkarna. Miira lider av diverse bokstavskombinationer, men får varken hjälp eller diagnos. Hon ställer till med mycket bekymmer i sin konstanta vägran att ta skit. Det märkvärdiga är emellertid, destruktiva dragen till trots, att hon ruvar på en närmast ofattbar potential. För att bli något här i världen måste man anstränga sig, enligt Miira gäller det att tillägna sig smartböcker.
Hon är enda barnet i en finsk familj som bosatt sig i sterila missgynnade Göteborgsförorten Gårdsten. Pappa monterar bilar på Volvo medan mamma kröker sin onda rygg som trappstädare. På somrarna semestrar de i Finland, vilket innebär munter läsning då författaren leker med våra fördomar. Stackars Miira känner sig åsidosatt och förnedrad av att gå i vad hon kallar för finnballeklass.
Pjäsen rekapitulerar hennes irrfärder och nystart, hennes underläge och rättvisepatos, hennes påhittighet och empati. Mycket av vad författarens alter ego upplever borde rimligen ge trauman för resten av livet. Lika grymt som roligt att ta del av, vilket gäller lika mycket för bokläsaren som för teaterbesökaren. I pjäsen finns ett koncentrat av ett obetalbart avsnitt där rollfiguren strider för en fritidsgård, genom att skriva till Gunnareds stadsdelsnämnd/församling. Jag är osäker på hur överskådlig intrigen är för de som inte har läst boken, eller tagit reda på tillvaron Miira präglas av. Regissör Carolina Frände, som jag senast uppskattade i helkvinnliga collaget Crime Scenes på samma scen, gör på ett ryckigt sätt nedslag i ett antal av bokens mustigaste händelser. Ett antal gånger har hon lagt in nödvändiga pauser. I detta frustande vildsinta drama fyllt av frustration och passion behövs tid för återhämtning. Mitt i pjäsen ligger Olmarker med utspridd kropp medan kända tongångar från Sabeldansen pulserar. Därefter tänds ljuset i salongen. Ett grepp jag inte riktigt fattade vitsen med. Murrigt brunt är den genomgående färgen på såväl scen som Olmarkers kläder. Någon egentlig scenografi existerar inte i uppsättningen, vilket ger ännu större utrymme åt solisten vi beskådar.
Eija Hetekivi Olsson rusade snabbt upp på scen, efter att de stipulerade hundra minuterna av påfrestningar för monologens uttolkare var över. Hennes innerliga tack till Victoria Olmarker, tror jag så gott som samtliga i premiärpubliken kunde hålla med om. Vem i landet skulle ha varit mer övertygande som den stridande, smarta och reflekterande tjejen? Inledningsvis håller hon ett orimligt högt tempo, vilket gör att artikulationen tar skada. Och efter drygt en timma blev jag lite fundersam, på om dramats ende aktör skulle lyckas, med att hålla oss fjättrade vid sin huvudpersons resa genom uppväxten. Jag kunde andas ut eftersom hon gick i mål som vinnare. Sammantaget gör Olmarker en fantastisk insats. Hon är en sann komedienne med total kroppskontroll, vilket märktes i skrattpillret Don Quijote. I detta kraftprov samverkar hennes makalösa motorik med osviklig tajming i replikerna. Och hon har adderat en ofantlig vrede, ett tonläge mestadels på högvarv och en kaxig viljeansträngning lika stenhård som miljön i förorten. Gestaltandet av kampen där en supertaggad klassmedveten feminist segrar – inte bara på löparbanan – är en tuff utmaning för 45-åringen som skaffade sig sin yrkesutbildning utomlands. Att Olmarker med sin monologkonst fixar att förkroppsliga Miira förtjänar bragdstämpel.
Foto: Ola Kjelbye
Ingenbarnsland from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.