Mats Hallberg

Gitarrbaserade poem i långsam klanglig skrud – Tone poem av Tre Öar

13 mars, 2021 by Mats Hallberg

Tre Öar

tone poem

Inspelad på Kungliga Musikhögskolan 2019

Solters Records

37:28

Releasedatum: 27/11 2020

Den drivande kraften i detta egensinniga projekt heter Sebastian Persson. Kontaktades av honom efter att han läst recension jag skrivit om en musikervän. Fridhems fhs är en gemensam nämnare. Den bandledaren har engagerat en gitarrist, som jag först trodde var identisk med Tre Öars. (båda heter Persson). Innan jag accepterade uppdraget lyssnade jag på Open Spotify, vilket nu kompletterats med närstudier av cd i hörlurar och från högtalare. Sebastian Persson har förutom tiden på Fridhem, genomgått studier i musik på Bollnäs folhögskola och Musikhögskolan i Malmö. Han ingår i konstellationer som Amarilla, Ormbunken och Mieli.

Tre Öar bildades på just Fridhem 2015. Utöver initiativtagaren – kompositör till samtliga stycken på tone poem – består den skandinaviska trion av kontrabasisten Erik Grönnesby och Arild Wahl på trummor. Skivan har en lite kryptisk undertitel: ”Bländande nostalgi, drömmar om mörkröd romans och en vilsen längtan.”

I pressutskick står att läsa om tålmodigt gitarrspel som väver in lyssnaren i Perssons tondikter, tillsammans med telepatiskt samspel. Ur dessa omständigheter sägs en djup stämning uppstå; kontinuerligt brinnande sådan. Vad som eftersträvas anges vara innerlighet. Musiken ska förmedla en resonans påminnande om undermedveten impuls. Vi får också reda på att trion delar passionen för atmosfäriska landskap, jämte musik renons på puls.

Inslag av improvisation har haft stor betydelse, vilket får mig att undra hur mycket noter man utgått från. Hör klanger och underliggande gnissel framföras i vad man vill beskriva som ultrarapid. Närhet och avstånd växlar i en skissartad ljudbild, experimentellt utformade toner. Att framkalla specifika tillstånd som symboliserar de ordlösa dikterna har varit centralt. Tondikterna verkar ha olikartad karaktär, varför produktionen undviker ambient-flöde á la Brian Eno eller Ry Cooders drabbande sound (Paris, Texas), vilket jag nästan hade förutsatt skulle finnas med som avgörande komponent.

Tre Öar 2017 – från Sebastian Perssons facebooksida

När albumet fungerar som bäst är klanger och rytmer oupplösligt förenade i ett minimalistiskt, stundom dissonant tassande. Hade gärna sett att trumslagare och särskilt basist varit mer involverade överlag. Vid sådär fjärde genomlyssningen får jag förvisso problem att styrka min åsikt. De gör faktiskt avtryck på merparten av låtarna, eller rättare sagt de tonala dikterna. I sista spåret, Vintersol II, samverkar instrumenten lysande och Grönnesby får agera i framkant vilket han också gör på ett annat ställe.

Man undrar hur detta särpräglade, utbroderade tonspråk tas emot live. Albumet låter ömsom meditativt, ömsom fragmentariskt. Extremt väl avvägda ackordsättningar, stundom kan de nog benämnas licks, genomsyrar plattan lätt knixiga cirklar. Tycker mig höra en hel del vibrato jämte smakfullt bruk av pedaler. Öppningen låter mystiskt vacker, drar in mig i ett stämningsmättat, oförutsägbart universum. Be Silent blir en av de gånger trion uppnår jämvikt. Första halvan av Stjärnklart består av försynt organiserade ljud vilka föregår musiken. Impressionistiska skivan avrundas i dur i öppensinnad anda.

Trots ambitiösa ansatser, totalt annorlunda approach – avsaknad av tempo och puls – och spännande sekvenser som stundom trollbinder, hamnar bedömningen på 3+, vilket beror på att det efterhand blir alltför händelselöst. Blir nästan besviken på mig själv för att Tone Poem inte riktigt fastnar i större utsträckning, delvis laddar ur sig efter idogt lyssnande. Skönjbar idéfattigdom förhindrar att magiskt tillstånd uppstår i större omfattning. Nu finns det där glimtvis. Och för stressade individer som trängtar efter stillhet, kan detta speciella projekt vara perfekt som reningsbad.

Enhetligt drömskt sound omsluter expressiva förskjutningar – The Whale av Stína Ágústsdóttir trio

12 mars, 2021 by Mats Hallberg

Stína Ágústsdóttir trio

The Whale

Inspelad 10/1 2020 i studio Sundlaugin Reykjavik

Skivbolag: Smekkleysa

28:07

Svensk release: 26/3 2021

Sångerskan Stina Augustsdottir (rationaliserar genom att skippa accent fortsättningsvis) har bildat intim trio med pianisten Anna Gréta Sigurdardottir ( Håkan Broströms New Places, Terese Lien Evenstad, Max Schultz mm) och gitarristen Mikael Máni Ásmundsson. Samtliga har nominerats till diverse priser hemma i Island. Islänningarna har anknytning till Sverige. Kvinnorna som jag träffat vid separata tillfällen bor i Stockholm. Släkt till Stina har tjänstgjort som rektor på Nordiska Folkhögskolan, medan Anna Greta examinerats från Kungliga Musikhögskolan och på svensk mark blivit stipendiat x två. Mikael betraktar Sverige och Nederländerna som sina andra hemländer.

Stinas diskografi innehåller ett halvdussin alster plus flera ep. 44-åringen låter sig inte begränsas, varför hon undandrar sig etikett musikaliskt. Musiken kan vara akustisk eller elektronisk, trivs lika bra med storband som i intimt format, uppträder för tusenhövdad publik och på skohornstrånga Glenn Miller Café. Har en såväl gedigen som brokig bakgrund: Ingenjör i flera år (den mansdominerade världen förekom i mitt samtal med henne). Vidare har hon studerat klassisk sång på Island, pop i London och jazzsång i Montreal. Snacka om internationell utblick och bredd i sitt konstnärliga uttryck!

Måste vara första gången jag recenserar en produktion från den karga ön. Genom kulturella vänner finns kopplingar indirekt till Island. En god vän och före detta kulturredaktör (John Swedenmark) översätter på Nordiska Rådet pris – nivå skönlitteratur från Isländska, vilket medfört att jag introducerats för flera framstående författarskap, samt träffat ett par av dessa personer i Göteborg. Bland isländsk prosa och poesi i bokhyllorna finns också Isländska samtal av Håkan Broström, författarvän från Eskilstuna. På Göteborgs Filmfestival brukar Island vara väl representerat. Har sett åtskilliga sevärda filmer därifrån (recenserade A White, White Day från 2019), samt äger en bok om Isländsk films uppsving under senaste decennierna.

Av stilbildande särlingen Björk har jag två skivor och sett utomhuskonsert, vilket blir mer än mer relevant info i sammanhanget, eftersom The Whale är utgiven på det bolag som Björk och Sugarcubes startade. Och albumet spelades in i Sigur Rós berömda studio. En nydanande grupp jag sett på Skeppsholmen och har dvd (Heima 2007) med. En annan långlivad, flitigt turnerande fusiongrupp är Mezzoforte, vars grundare är far till Anna Greta. Denne saxofonist hade sångerskan Stina samarbetat med, redan innan hon i Sverige tog kontakt med Anna Greta (aktuell med solodebut). Märkliga sammanträffanden, eller hur?

Hög tid att berätta om ett album som redan tagits emot med öppna armar i Island. Vi får sex låtar, varav merparten covers. Hon som med glimten i ögat kallar sig sångdiva, alternativt jazz-ninja, integrerar maximalt på engelska med de två ackordinstrumenten. Första spåren erbjuder stor njutning. En superelastisk version av Joni Mitchells klassiker Both Sides Now , avlöses av suggestiv, lysande tolkning: Buckets Full Of Rain (Bob Dylan) från plattan Blood On Tracks. Alla tre ska ha bidragit med förslag på låtar, inklusive egna tonsättningar/ texter.

Man är inte i första hand ute efter att behaga. även om covers på Aaon Parks och Damien Rice marineras ytterst angenämt i sköna, ljusa toner. Cd:n präglas av ömsom light- taggig, ömsom sublim nerv. Tilltalas mucket av arty pop med starka refränger, jämte välavvägda ”utsvävningar”, solon inom givna ramar.. Det är sällsynt dynamiskt, vilket ger upphov yill oupphörligt fängslande stämningar. Augustsdottirs lätt beslöjade altstämma förmedlar en uppsjö av emotioner, understryker på ett suveränt sätt sångernas karaktär. Hur hon låter när hon töjer ut sitt dramatiska omfång? Hittar inga uppenbara jämförelser, närmaste associationer får bli Sinne Eeg, Sandy Denny samt den idag tyvärr bortglömda Berit Andersson.

I utsökta arrangemang räder sinnrik balans mellan en ovanlig treenighet. Elgitarren med sina raffinerade effekter inklusive svajarm styr ofta, ger sig iväg i fascinerande utflykter. Har aldrig tidigare hört Mikael Mani Asmundsson (släppte soloalbum 2019). Jublar över en ny upptäckt, vars sound kan liknas vid en korsning mellan Adrian Belew och John Abercrombie. I titellåten jämte ett par andra sekvenser anger Sigurdardottir melodiers textur genom sina pregnanta, ibland överraskande hårda och torra klanger. Ett par gånger spelar hon med ackuratess bitterljuva intron. Tycker mig höra att det knäpps på pianosträngar. Dogs (Damien Rice) präglas av bländande snyggt samspel mellan instrument.

Noterar lysande solon, slingrande och samtidigt sammanhållna melodier magnifikt exekverade. I avsaknad av beat framträder finurligt spetsiga konturer, jämte en otroligt uttrycksfull röst som är allt annat än oansenlig. Får för mig att man velat ge illusionen av natur i studion. Anar vind och porlande vatten. Ljudåtergivningen är som väntat superb.

Två sånger, delvis av experimentell art, innehåller aningen svårsmälta repetitiva inslag, exempelvis den bittra titellåten. En marginell randanmärkning som gör att jag avhåller mig från att utdela fullpoängare. Å andra sidan är helheten så enormt imponerande att The Whale är väl värd sina 4+. Föreligger heller ingen som helst risk att man tröttnar på denna märkvärdiga och högklassiga skiva.

Ikonisk trumpet sätter guldkant på skiva med Gibrish

9 mars, 2021 by Mats Hallberg

För ganska exakt ett år sedan skrevs i Kulturbloggen om ett tajt femmannaband från Sundsvall som kallar sig Gibrish. Skribenten av dessa rader hade fått tillgång till deras fjärde skiva och blivit exalterad av ett gig de genomförde off-Majorna på KOM Bar. De lirar en odefinierbar folkpunk-blues-cabaretmusik. Gibrish frontas av en man – radiojournalisten Christer Suneson – vars teatrala approach har vissa likheter med artister som Stefan Sundström, Lars Demian och i viss mån Tom Waits. Under det ofrivilliga, långvariga konsertuppehållet har tid ägnats åt att skriva nytt och spela in skiva. Man bestämde att albumet skulle handla om anknytningen till Ådalen.

I den vevan avslöjade deras trumslagare att hans pappas morbror hette Tore Alespong (tidigare Andersson). Som tjugotvååring gick Tore med sin trumpet i täten för det ringlande långa demonstrationståg på drygt femtusen personer, som 14/5 (Kristi Himmelfärdsdag) hade hamnen i Lunde som destination. Målet var att ånyo konfrontera strejkbrytare, varav ett halvdussin som fanns kvar i ett lastrum blev utsatta för våldshandlingar av olika grad. I alla fall om man ska tro domar och uppgift om läkarvård i Birger Normans berättelse. Strejkledaren Axel Nordström ska på Polisens uppmaning ha förhindrat att läget eskalerade ytterligare. Och samme man har i intervjuer förnekat förekomsten av misshandel. Så det har cirkulerat motstridiga uppgifter. En kombination av omänskliga beslut och förödande misstag/ kommunikationsmissar orsakade denna oförglömliga skamfläck.

Militär från två regementen under ledning av kapten Mesterton hade inkallats för att upprätthålla säkerheten. Istället blev resultatet som bekant katastrofalt. Fem obeväpnade demonstranter sköts ihjäl och lika många skadades svårt ,när de vägrade stanna och en häst stegrade sig. Jag har läst att soldaterna trodde att deras vapen var laddade med lösa skott, också att de rädda ynglingarna beordrats skjuta i luften och mot marken.

Ett obegripligt brutalt övervåld som förändrade Sverige. Det upprörande efterspelet speglar tidsandan i och med att strejkledarna straffades, medan myndigheter och militär i princip undkom påföljd. Vad som på baksidan av Birger Normans reportagebok Ådalen 31 (finns i min ägo) kallas för den svartaste dagen i svensk samhällshistoria, fick bland annat till följd att det blev förbud mot att sätta in militär mot civila. Och i förlängningen rekordmånga röster till (S) i valet till riksdagen året efter.

Tore Alespong (död 1995) förhindrade med stor sannolikhet en ännu värre massaker genom att blåsa signalen för eld upphör, tjugoen signaler vars användningsområde är strikt begränsad till militära ändamål. Av den anledningen blev Tore initialt åtalad, men blev frikänd efter att advokat Branting (son till Hjalmar Branting) engagerat sig i fallet.. Trots sin hjältemodiga sinnesnärvaro hade han svårt att få jobb och bytte därför efternamn. Inte heller på när 50-års minnet uppmärksammades blev han inbjuden. Istället närvarade arbetarrörelsens dignitärer, trots att Lo och SAP tagit avstånd från demonstrationerna i det röda Ådalen.

Trumpeten Alespong hade som medlem i ortens Musikkår en trumpet har lokaliserats till hans barnbarn i Köpenhamn. Den ska skänkas till Arbetarrörelsens Arkriv och finnas med på utställning med strejktema arrangerad av ABF Stockholm. Den unika trumpeten var tämligen bucklig och var i behov av renovering. Musikern som gästar bandet genom att vara solist på singeln ”Trumpetaren” (släpps 7 maj) heter Tomas Gathe. Han arbetar som musikpedagog och är blåslärare i kommunala Musikskolan. Att release för låten sammanfaller med 90-års minnet ska mest ses som en slump även om det är coolt, framhåller sångaren Christer Suneson i lokal-Tv. Användandet av denna unika trumpet i inspelningsstudio har tilldragit sig publicitet. Reportage har publicerats i Fokus och Aftonbladet.

OBS Vill man få sammanhang, omständigheter och tidsfärg till denna fruktansvärda händelse och få insikt om fattigdomen och desperationen som rådde, rekommenderas Bo Widerbergs spelfilm från 1969. En annorlunda och mycket läsvärd roman av Bengt Ohlsson med titeln ”De dubbelt så bra” , skildrar den märkliga minoritet man kan beskriva som tredje part i den kulminerande konflikten, nämligen de förhatliga så kallade svartfötter som anlitats av bolagen, strejkbrytare man till slut bestämt sig för att upphöra med att anlita, utan att beslutet blivit känt.

SKA BLI SPÄNNANDE ATT HÖRA HUR ”TRUMPETAREN” LÅTER, när låten släpps i vår.

Komplext berättande från lovande debutanter – Låtar om fåglar & annat – Alla får medalj

23 februari, 2021 by Mats Hallberg

Alla får medalj

Låtar om fåglar & annat

Inspelad och mixad 26-27/10 2019 i Signalverket, Malmö av Truls Nilsson och Finn Popke

Solters Records

42:25

Release: 12/12 2020

Alla får medalj bildades på Musikhögskolan i Malmö 2017. Initiativtagaren heter Frank William Reis, vars kompositioner utgör språngbräda för handplockade unga musiker på ett anmärkningsvärt debutalbum. Trumslagaren Reis – därutöver akustisk gitarr i tre korta, snarlika stycken som markerar skivans upplägg – kallar sig något så udda som sagoberättare. ”Varudeklarationen” är ambitiös så det förslår. Låtskrivaren ser lycka i de små tingen, vill förmedla tankar, upplevelser och känsloloopar. Målsättningen är nå ut till alla i sin omgivning, knyta an och beröra genom att inte väja för allvar eller komplicerade ämnen. För att få utlopp för denna sammansatta kreativitet formades Alla får medalj. Bandledaren hörs också i andra konstellationer: Clove Pink Tribe, Sparvhök och Celeste 11, Lucie med flera.

Gruppen består förutom honom själv av Johanna Jakobsson på altsax, Ludvig Samuelsson på sopran- och barytonsaxofon, gitarristen Robin Petersson, pianisten Gustaf Rosenberg, basisten Felisia Westberg samt Iris Bergcrantz på sång. För mig nya namn bortsett från de två sist nämnda som nyligen släppt skivor jag recenserat. Beträffande Bergcrantz ska påpekas att hon sjunger växelvis ordlöst och på svenska. I Visa till min mor står hon som textleverantör.

Hittar ingen uppgift om producent varför jag utgår från att bandledaren iklätt sig den kostymen. Att han som det verkar skippat denna viktiga bollplanksfunktion, innebär en risk, särskilt då det handlar om ett förstlingsverk. Min teori om att utexaminerade musikstuderande brinner av lust att visa allt vad de lärt sig, besannas i hög grad på Låtar om fåglar & annat. Lika attraherad en upphovsman kan bli av att omsätta ett kalejdoskop av idéer, lika knepigt kan det bli för lyssnaren att greppa musik med sådan utgångspunkt. En smaksak om utfallet betraktas som varierat eller spretigt och överlastat. Hur som helst absolut extraordinärt och uppseendeväckande att kombinera svävande jazz i folkton med hårt markerad spräck och gungande beat.. Men slutprodukten hade säkerligen blivit mindre abstrakt med extern producent.

Inledningsvis hörs mest gitarr med fint vibrato innan det ljusaste registret ur saxofonfamiljen tar vid. Noterar att Westberg på sin kontrabas har en framträdande roller i flera sekvenser, vilket är ett lyckat drag. Råder ingen tvekan om att den långe Reis styr skeendet genom sitt driv och fäbless för cymbaler och vispar, bygger sina låtstrukturer på precis lagom mycket rytmisk energi.

En låt väl värd att framhållas extra är Visa till mor. Med lugna, övervägda aktioner hittar samtliga musiker ett gemensamt flow, turas om att prägla melodin på ett dynamiskt sätt. Och den vokala prestationen är helgjuten. Ideligen illustreras hur obekymrat man behärskar sina instrument. I gott sällskap innehåller exempelvis ett alldeles utmärkt altsaxsolo av Johanna Jakobsson.

I analogi med viljan att vara sagoberättare låter det lekfullt. Varsamt och ystert om vartannat. Efter noggrann lyssning identifieras gäckande och skissartade tendenser. Somliga låtar går i varann, medan andra kan definieras som hisnande stilbrott, högst annorlunda sound. Iris Bergcrantz sopran känns igen. Såvitt jag kan bedöma är tonträffen total. Tyvärr lutar hennes imponerande röst åt det monokroma, ordlöst ”drillande” med samma omfång som i vissa melodier gör sången statisk, emellanåt en gnutta enformig.

Gruppen hör hemma i en europeisk, stundtals lätt avantgardistisk tradition. I bångstyriga Sneaky Chicken In The Shadows drar gitarristen på maximalt, vränger och vrider fram medryckande toner. Gillar överhuvudtaget skarpt mångsidigheten hos Robin Petersson! Hans rockbeat de luxe omvandlas efterhand till kakofoniska konturer, när intensivt brötiga ljud från blåsinstrument tar vid. Följs typiskt nog av en eggande kärleksballad med porlande tema på piano. Vacker sång av Bergcrantz. Förmodligen har septetten haft enormt kul när de framför en absurd sak betitlad Fakk duvor, duvor suger. Detta Heavy Metal-jazzstök antar sanslösa proportioner. Framstår som aggressivt på rekordnivå vad beträffar svenska jazzutgivningar.

Efter föregående hysteriska infall måste betonas att debutalbumet innehåller ett par längre sekvenser med jämn och behaglig puls, sekvenser som sprider suggestiv skönhet. Kulmen nås när gitarrist, pianist och basist bekvämt möts på samma plan. Kompositören är som antytts förtjust i kontraster, vill bjuda på en känslornas berg och dalbana. AFM går i mål med hoppfulla hjärtan och smittande leende . Sprittande sopransax visar vägen. Avslutningen bäddas in i ett befriande beat, stiger jublande mot skyn, lämnar lyssnaren tillfredsställd; förvisso något konfunderad sammantaget

Texterna med fåglar i blickfånget är minst sagt gåtfulla, en korsning mellan diffust poetiska och lustigt märkvärdiga. Vad gäller mitt omdöme bestämde jag mig i ett sent skede, ändrade från 3+ då här finns tillräckligt spännande och spänstig musik , även om inte varje låtidé hittade helt rätt. Projektets höga ambitionsnivå genomsyrar albumet. Argumentet som definitivt fällde avgörandet, var dock hur underbart musikerna spelade. De klickade fullständigt med varandra. Därtill levererade åtskilliga meningsfulla solon.

Passionerade och omskakande memoarer av exceptionell a & r – Ingen går hel ur det här av Kjell Andersson

19 februari, 2021 by Mats Hallberg

Ingen går hel ur det här

Kjell Andersson

Utgiven 2021 – 02 – 08

ISBN: 978-91-0- 0181550

Albert Bonniers Förlag

En fransk undersökning hävdar att vi blir livslångt färgade av musiken vi exponeras för i fjortonårs- åldern. På den tiden satt jag förhållandevis regelbundet i pojkrummet hos den närmast boende klasskamraten. Blev då tipsad om den fusion och symfoniska rock som gällde tidigt 70-tal, eftersom han hade koll, låg före i utvecklingen. Tipsen matades in i mig extra kraftfullt genom att min guide synkade stereoljudet med ihärdigt spel på trumset. Min poäng är att jag minns ingen svensk musik, inriktning han i princip vidmakthållit. En konsekvens av den ”försummelsen”, är att jag tvivlar på om han vet vilken status Kjell Andersson haft, vad han betytt under fyrtio år hos svenska EMI i egenskap av artist & repertoarman. Inte för inte kallad ett slags geni av Sven – Bertil Taube.

Själv var jag innan fyra dygns uppslukande bokläsning, hyfsat förtrogen med mannens bedrifter. Äger ett ansenligt antal produktioner Andersson i mer eller mindre utsträckning påverkat och / eller initierat, inklusive booklet-boxar med Totta respektive Eldkvarn. Våra favoriter överensstämmer ganska ofta. Flera av artisterna/ grupperna han samarbetat med har jag recenserat, i några fall träffat och till och med intervjuat. Första egna ”proddandet” han rapporterar om är med den av honom omtyckte och benämnde icke-entreprenören Magnus Lindberg och hans Röda läppar. Fem år senare blir han ensam producent för smått legendariska Historier från en väg (den och föregående vinyl finns förstås i min samling).

Den imposante makthavaren som erhållit fyra Grammisar, varav ett personligt hederspris, inser i backspegeln hur lyckligt lottad han varit i sin passionerade gärning. Att ha hittat popmusikens kärna under minst fyra tillfällen, bedöms enligt hans utsago vara helt osannolikt. Dessa perioder definieras av Ulf Lundells blomstringstid från sent 70-tal, avlöst av Gyllene Tider, i slutet på 80-talet tar Eldkvarn och Wilmer X vid samt slutligen en kvinnlig våg manifesterad av Rebecka Törnqvist och Lisa Ekdahl. Utan att se sig som avgörande faktor nämns i samma kontext, de kommersiella megaframgångar Roxette skördade, jämte duons succéartade alster var för sig.

Memoarerna är lika rafflande som kittlande, marinerade i både kreativa bedrifter och en förgörande svärta som plågat författaren livet igenom. Den förödande, destruktiva relationen till styvpappan känns igen från far -son förhållandet Karl Ove Knausgård skildrat. Och Kjell Anderssons biologiska far har suttit på Hall. (vilka vidriga brott han dömts för avslöjas i slutet av boken.) Kjell präglas av sitt ofördelaktiga bagage lika mycket som sitt enormt estetiska sinnelag. Han vittnar om utanförskap, konflikter, sorg och frustration. Övervikt, latent ilska jämte en depression runt millennieskiftet får konsekvenser. Han brottas med problematik kring igenkännbar psykologi, huruvida orimliga krav ställs på omgivningen, inser att en vilja till upprättelse driver honom.

De aldrig skickade svarsmejlen till Ulf Lundell och deras irreparabla schismer säger mycket om hur duon kom alltför nära varandra. Att inte se den man anlitat i ögonen, tyder på såväl narcissism som divalater. Finns fler exempel på tvister med artistegon eller bara situationer där parterna glidit isär, men Lundells beteende är det mest extrema alla kategorier. Med tanke på att Kjell Andersson påstår att han inte fungerar med människor – släpa omkring på en demonisk svart hund är metaforen – måste han rimligen ha kompenserat genom att ha haft landets främsta musiköra. Energin går nästan att ta på i boken. Idéer flödar och nya koalitioner får musik-Sverige att ropa bingo. Läsaren får intryck av att värderandet av verk och människor (inklusive berättaren själv) sker helt ofiltrerat, vilket är memoarernas största tillgång.

Boken är indelad kronologiskt i sex schematiska rubriker, kapitel på temat uppgång och fall. Den tid som föregår anställningen på EMI – som inleds med befattningen produktionsassistent till Bengt Palmers – redovisas i kursiva avsnitt kallade livslinjer. Upplägget resulterar i en fruktbar kombination av anekdoter från uppväxtens Södertälje och framåt och noggrann redogörelse för ett vittomfattande yrkesliv. Kjell poängterar att hågkomster är vanskliga. Att minnesbilder kan skilja sig åt bevisar han gång på gång. Innehållet adresseras i första hand till styvsonen Viktor. Kjell skriver om vad som föregick EMI. Jobb på reklambyrå och ett kort tag i trendig skivaffär. Försöken att bemästra instrument fick ett abrupt slut.

Tidsperspektivet är något förvirrande. När EMI blir uppköpta av Warner och kollegor vädrar sitt missnöje med den ”osmidige buffeln”, avvecklas anställningen i samråd med Kjell. Då ägnar han merparten av tiden till att skriva Ingen går hel ur det här (titeln inspirerad av låt skriven av Plura som passande nog skriver förordet). Boken skrivs klart 2014 , så långt återges skivbolagsmannens minnen. Men definitiv punkt sätts i december i fjol, vilket avspeglas i de få färska kommentarer som lagts till.

Layouten är läsvänlig. Vad gäller det visuella är jag förvånad. De oskarpa, pluttiga fotografierna i svartvitt är av undermålig kvalitet, tyvärr. Jämfört med fabulösa bildmaterialet i praktverket Den stora landsvägen (formgivning K.A och hans kompanjon Pär Wickholm), är skillnaden som natt och dag.

Kjell berättar om och värderar vad han åstadkommit på ett förunderligt vibrerande språk. På ett mirakulöst sätt undviks slitna formuleringar Inga upprepningar förekommer. Istället detaljerade beskrivningar med stort nyhetsvärde, av en konstform i stånd att nå avsevärt längre än ord förmår. Stilen är anmärkningsvärd i sin koncisa omsorgsfullhet; brutalt osminkad och krass men ändå ömsint.

Ska inflikas att Kjell under nästan hela karriären jobbat med låtskrivare, vars håg ligger i att uttrycka sig på svenska. För honom är självutlämnande texter med trovärdigt sjungande låtskrivare och klämmiga sånger tillkomna genom duktigt hantverk ingen motsättning; bara olika skolor. Erfarenheten från oräkneliga timmar i studio, fokuserat lyssnande under process och diskussioner med involverade såväl framför som bakom mixerbord, levandegörs med pregnant, målande språk. Kanske har samlivet med Bodil Malmsten härvidlag främjat hans vägvinnande stil, kanske har Kjell alltid behärskat de verbala verktygen. Alla händelser återges i presens, vilket ger nerv även om det någon gång kan framstå som onaturligt sökt.

Vi får reda på vad sysslan a& r innebär, när det lämpar sig att kliva in och producera och hur mycket resurser som spenderas på omslag och dylikt. Devisen är att det inte finns genvägar till fulländning! Ikonen i branschen panorerar över sitt inflytande, utdelar ros och ris. Undrar hur många av de som någon gång kan förefalla uthängda, som innan texten lämnats för tryckning fått ta del av omdömen och formuleringar? Somliga har lämnat jordelivet, vilket i en grandios epilog blir till den vackraste musikerhyllning jag läst. Epilogens inramning med en kavalkad av betydande artister, som i drömsekvenser framträder på en pub på Söder efter intim konsert med Basse Wickman, berör ofantligt, talar om vilka djupa känslosträngar livemusik i lyckliga stunder kan förmedla. Snacka om att ge den hängivne läsaren rysningar.

Kjell upprörs över skivbolags profithunger och den nivellering som uppstått senaste decenniet. Utgjutelsen om ”cancersvulsten” Mello är lätt att instämma i, inbjuder till befriande skratt. Han beväras av tinnitus, humörsvängningar och konstaterandet att tiden sprungit ifrån honom.

Är man lite mer än normalt intresserad av svensk populärmusik med ambitioner att göra avtryck, är bladvändaren ett måste, även om du blir snuvad på konfekten i fallet Philemon Arthur & the Dung. Bokens underrubrik är ”Mitt liv i den svenska musiken”. Kjell skriver att han varit sparsam offentligt med adjektiv på alster han haft ansvar för. I memoarerna håller han däremot inte igen, utan bombarderar läsaren oavbrutet med skoningslösa analyser. Kärlen till närstående, givande resor till Paris, New York och Irland och stunder av magisk musik är hela tiden väsentliga inslag som balanserar bitterheten. Vem som ger honom New York-resa i 50-års present och agerar resesällskap, är en av ett otal fängslande och kärleksfulla anekdoter.

Vad rankas högst? Pugh och John Holms debutplattor (bägge på Metronome), medan Thåström och Håkan Hellström är de artister han mest imponerats av på andra bolag. Främsta upplevelser live hämtas från ungdomen: Jimi Hendrix, Stones, CSNY samt The Band. Verkar som att enda utmanare sedan dess varit Rebecka Törnqvist på Vattenfestivalen. Den idag tämligen bortglömde Magnus Johanssons första skiva (Grammisbelönad) betraktas av K.A som ett svar på frågan vad han uträttade på sin position. Produktionen han är mest stolt över heter Vita lögner/ Svarta ballader (2012), Dan Andersson tolkad av Magnus Lindberg och Basse Wickman. Andra verk som är däruppe och nosar är Stulna Kyssar med Annelie Rydé, Jag är hip med Svante Thureson och hyllningsboxen Den flygande holländaren. Johan Lindström betecknas som ett spontanistiskt geni, medan epitetet bästa sångare i landet delas mellan Totta Näslund och Freddie Wadling ( recensenten håller med). Retoriskt frågar författaren vilka andra än möjligen Dylan, som gjort samma storstilade comeback som Eldkvarn, gång på gång efter att ha varit uträknade (sju av mina favoritalbum är listade).

Mats Hallberg

Footer

Om oss