
Anteckningar från ett källarhål
Av: Fjodor Dostojevskij
Översättning: Bengt Samuelsson
Bearbetning, dramatisering och regi: Hans Blomqvist
Scenografi och kostym: Fianna Robijn
Mask: Sanna Ström Göransson
På scen: Erik Åkerlind och Yasmina Ould el Kabla
Premiär 16/2 2019
Spelas till och med 7/4 på Göteborgs dramatiska teater , Stigbergsliden 5b
Dostojevskijs kortroman från 1864 sägs förebåda tematik i kommande voluminösa verk och parodiera redan skrivna romaner. En namnlös antihjälte medger inledningsvis att han är motbjudande, fast avskyn för omvärlden lindrar samtidigt självföraktet. Mannen har isolerat sig i sitt kyffe i underjorden eftersom han prioriterar sig själv, föredrar att få slippa andras sällskap. Ensamheten den olyckliga tjänstemannen genomlever har sin upprinnelse i obefintlig social förmåga. När han ändå gaskar upp sig och vistas i världen där ute, renderar det honom nesliga tillkortakommanden vilka omvandlas till hån gentemot omgivningen.
Minns att jag läste detta tragikomiska ryska mästerverk då jag studerade litteraturvetenskap för närmare trettiofem år sedan. Under närmare en timme befinner vi oss i berättarens olustiga tankevärld. Samme regissör som bearbetade Kafka på denna pigga scen, har nu framgångsrikt tagit sig an Anteckningar från ett källarhål. De som läst boken minns antagligen att den vittnar om en förnedrande belägenhet, för en oberäknelig och isolerad man.
Det är en koncentrerad och kraftfull uppsättning där den mentala misären blottas utan att övertydlig arsenal tas i anspråk. Stycket växlar sofistikerat mellan tillstånd av leda och utbrott, genom exakt rätt rytmik. Rekvisitan är sparsam med ett vitt skrivbord i centrum. Prototypen för västerländska realismens antihjältar, har ordnat sina dokument i prydliga högar, högar som en förolämpad kvinna raserar. Ljussättningen är noga genomtänkt för att skapa rätt nivå på ljuskällor. Ljudillustrationer i form av sorl från krogen och ett par romantiska melodier, inger en känsla av förhöjda ögonblick.
Utmärkta bearbetningen och den ikoniska texten i all ära. Utan precisionsarbete från en karismatisk skådespelare, hade nödvändiga resurser saknats. Att kulturintresserade på Västkusten har anledning att jubla över uppsättningen, beror i hög grad på Erik Åkerlind. Han som har haft några filmroller i periferin, gjorde orubbligt avtryck i Valerie Solanas ska bli president i Amerika. Vill påstå att tolkningen av Dostojevskijs namnlöse skuggfigur är hans karriärs största bedrift. Publiken fångas in genom exakt kalibrerat tilltal och exemplarisk tajming. Vi känner med hans rollfigur, trots en osympatisk hållning. Skådespelaren i hatt laborerar med håret, blir ett skydd för ansiktet när det slår över. Mimiken och monologerna har han inympat sömlöst i den härjade rebellen som förordar ”medvetandets passivitet”. Agerandet är på kokpunkten när han imiterar de misslyckade mötena, med så kallade skolkamrater. Högklassig yrkeskunskap levereras!
Yasmina Ould el Kabla kämpar med artikulationen i sin biroll. Desto skarpare är hon när berättarjaget konfronteras, varvid hennes gestalt reagerar i vrede. Ansiktsuttryck och motorik förmedlar händelser glasklart. Spännvidden mellan ömsint pardans och oförblommerad besvikelse ska hon harangeras för.
Med tanke på hur många som i Sverige idag lever ensamma för att de står utanför sociala sammanhang (något som inte sällan förkortar människors liv), kan pjäsen tjäna som en tankeställare. Lägg därtill att brutala våldsdåd kan ha sin grogrund, i att förövaren slumpmässigt hämnas sin omgivning, när hen egentligen ropar på hjälp. Tänker på exempelvis skolmassakrer, Taxidriver och Brott och straff. Blev dystra reflektioner avslutningsvis. Vad man ska ta fasta på är att detta är en ytterst sevärd uppsättning där Erik Åkerlind briljerar i förarsätet.
