• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Imponerande enmansförställning – Dr Jekyll och Mr Hyde på Teater Jaguar

16 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av och med Torben Sigelius Kulin

Fritt efter Robert Louis Stevenson

Regi: Viktoria Folkesson

Scenografi & kostym: Thomas Pålsson

Musik: Emil Klingvall

Ljus: Thomas Pålsson & Torben Sigelius Kulin

Teknik: My Persson

Dramaturgi: Anna Berg

Spelas på Teater Jaguar Storgatan 3 i Göteborg

Premiär 14/9 2019

Spelas till och med 4/10

Åldersgräns: från 15 år

Konstigt nog mitt första besök hos en frigrupp inriktad på den unga publiken med övervägande dagföreställningar. Teatern vars motto är att ta ungas tankar på allvar har existerat sedan 1987. De håller till i kvarter i Vasastan nära Hagakyrkan, i lokaler som tidigare varit flickskola. En spartansk korridor utgör foajé. Inne i den lagom stora salongen sitter publiken på en fem raders läktare. Scenen är ganska trång, vilket per automatik gör det tacksamt att arbeta med intimt tilltal.

Kortromanen Dr Jekyll och My Hyde publicerades 1886. Den har som bekant gett upphov till åtskilliga filmatiseringar, teveserie och också musikal. Att som Torben Sigelius Kulin adaptera skräckberättelsen till sceniskt drama, verkar han vara tämligen ensam om. Lyckligtvis går han i land med sitt självpåtagna krävande uppdrag. Det blir underhållande, en smula läskigt, sedelärande och är framför allt en fullträff avseende skådespelarprestation. Utomordentlig assistans och input har regissören Viktoria Folkesson bidragit med. Hon har, förmodar jag, framgångsrikt ansat i och piffat upp kreatörens manus.

Troligen första gången jag ser Torben Sigelius Kulin agera. I samma utstyrsel – polisonger, väst och kläder i beige färgskala – tar han sig an samtliga roller. Han förlitar sig helt på att förmedla skiftande perspektiv genom kroppsspråk och tonfall. Han pendlar fiffigt mellan att vara berättaren, den besatte hunsade forskaren Dr Jekyll, bestialiske okontrollerbare Mr Hyde, betjänten, den hämmade Jekylls rasande chef samt en förslagen kommissarie från Scotland Yard. Ett vågat grepp som överlag fungerar förträffligt. Angående hörbarheten hade det varit önskvärt om mygga använts, eftersom somliga meningar på lägsta volym faller bort.

foto Lina Ikse

Scenografin utgörs främst av draperi upplyst i rött av spotlights. vertikalställda ljusramper med påmonterade griffeltavlor och en rektangel framställd av pulver. En käpp, en pistol och rökmaskin är effektfulla attribut som obevekligt driver handlingen under cirka 75 minuter. Adaptionen av Stevensons fiktion är ett tankeväckande, otäckt drama om ett vetenskapligt experiment som går överstyr, när studiet av ”sociala normer och avvikelser bland mikroorganismer” tas till oanade nivåer genom ”självmedicinering”. I periferin väcker den frågor om forskningsetik och om människans dubbla natur. I skrivande stund slår det mig att pjäsen med de skiktade perspektiven, aktualiserar behovet av att bli sedd och att ingå i ett socialt vettigt sammanhang. Tankarna går till dödsbringande terrordåd från ensamvargar, något som jag utgår från att lärare fångar upp i diskussioner med sina elever efter föreställningen.

Trots pjäsens ämne och tyngd ska inte bortses från komiken som uppstår mellan aktören på scen och teknikansvarige My Persson. Deras kommunikation tillhör föreställningens höjdpunkter. Klickade tekniken vid ett avgörande skede under premiären? Det utbroderade, målande språket är också en tillgång. Och lokomotivet Torben Sigelius Kulin har förstås mångårig vana av att fascinera en ung publik. Det är lika underhållande som skickligt att iaktta hur han växlar mellan över- och underordning, sprittande feststämning och vardagslunk, från figurer med dominant världsvant maner till att desperat skriva formler och vistas i trist omgivning.

. Och de många imponerande förvandlingsnumren hålls samman av berättaren som skjuter in kommentarer. Alltid berikande att träda in i ett nytt scenrum och där få betrakta stort skådespeleri.

foto Lina Ikse

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Habilt utan gastkramande tendenser – Lång dags färd mot natt på Göteborgs Stadsteater

14 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Manus: Eugene O´Neill

Översättning: Sven Barthel

Regi: Emil Graffman

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska

Ljus: Tobias Hagström – Ståhl

I rollerna: Claes Månsson, Anna Bjelkerud, Eric Ericson, Fredrik Evers och Josefin Ljungman.

Spelas till och med 22/11 på stora scen på Göteborgs Stadsteater

Premiär 13/9 2019

O´Neill, den mycket produktive 1900 tals -dramatikern, fick som bekant Nobelpriset i litteratur för kraften, ärligheten och den starka känslan i sina självständiga tragedier. Självbiografiskt modellerade familjetragedin Lång dags färd mot natt skrevs några år senare, gavs när den testamenterades till Dramaten (som ofta och med omsorg, enligt dramatikern, satt upp hans verk), förbehållet att spelas först tjugofem år efter hans död. Men den omtalade premiären skedde redan 1956. Och resten är som man säger historia. Numera tillhör den uppslitande uppgörelsen inom en teaterfamilj fast i beroendets bojor, vår tids mest ikoniska tragedier. För tredje gången sätts dramat upp på teatern vid Götaplatsen. I den produktion jag såg 2005 medverkade Fredrik Evers som en av sönerna. Återigen spelar han Edmund, vars gestalt är ett slags alter ego.

Lars Noréns drabbande självbiografiska triptyk – Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud samt Stillheten – har åtskilliga likheter med Lång dags färd mott natt, vilket påpekas i programhäftet. Den oberäkneliga atmosfären genomsyrad av lögner går igen, fast en avgörande skillnad är att det inte går någon nöd på Tyrones. En av Noréns främsta egna dramatiseringar på senare år (Ge oss skuggorna), visar med skrämmande skärpa, att nobelpristagaren på ålderns höst inte lyckats avbörda sig, de destruktiva drag, som genomsyrade familjen under hans uppväxt.

Handlingen utspelar sig i familjen Tyrones sommarhus ett dimhöljt dygn i augusti 1912. De vuxna sönerna tillbringar sommaren med sina föräldrar. Antagligen för att de har problem att försörja sig, lever de i denna klaustrofobiska miljö på pappans bekostnad. Den äldre (Eric Ericson) är en rumlare och misslyckad skådespelare, medan den tio år yngre och vekare med ett förflutet som sjöman, ägnar sig åt journalistik och poesi. Familjepatriarken James (Claes Månsson) är välbärgad efter husaffärer och en formidabel kassasuccé i sin teaterkarriär, vilket gjort att de kunnat anställa tjänstefolk.

foto Ola Kjelbye

Männen brottas med demoner och missbrukar sprit. Vidare förenar de sig i konstant uppmärksamhet gentemot Mary (Anna Bjelkerud), vars bedrägliga förnekande innebär att hon dukar under, som slav under morfinets välbehag. Den sorg hon känner efter att ha förslösat sin tid på att självpåtaget stötta sin man på andlösa turnéer kan hon inte hantera, en sorg som förstärktes när hon förlorade ett barn. Att hon fick smak på giftet i samband med förlossningen av Edmund, blir som en vansinnig anklagelseakt, som tränger igenom, raserar moraliska barriärer av anständighet.

Det är en krävande pjäs vars längd uppgår till drygt tre och halv timme inklusive paus. Stark tilltro tillmäts texten och aktörernas kvalitet. Interiören är densamma i samtliga fyra akter, ett spatiöst vardagsrum mörkt tapetserat och med skjutdörrar, möblerat med soffa, skrivbord samt bokskåp och i fonden hall med lampkrona och viktig trappa. Mycket försiggår utanför scen, relateras till som händelser utanför publikens synfält. Tiden går långsamt särskilt efter paus, även om konfliktytor blottas i hack med obönhörlig eskalerande rytm. Från fjärde rad ser jag en smärtsam naturalistisk skildring, som jag i förväg gjort nedslag i (Yale University Press 1979).

Blir mest, överraskande nog, en intellektuell bearbetning. Det omskakande uppstår alltför sällan. Har tidigare sett Emil Graffman (även han sprungen ur teaterfamilj) framgångsrikt regissera vid fem tillfällen på Studion. Anser att han får bekymmer när han ska fylla upp Stora scen, vars emotsedda förtätade stämning ibland saknas. Diskreta ljudeffekter, dimomsluten hall, för betraktaren genanta kyssar, kavat husa, utspädd spritflaska, klädombyten i grälla färger jämte reciterande ur Ondskans blommor balanserandes på spiselhällen; är goda men otillräckliga ”knep”. Den svarta humorn fungerar som ventil i en annars vidrig miljö. Dock fattas en avgörande ospecificerad pusselbit för att få mig totalt indragen i skeendet.

foto Ola Kjelbye

Skådespelarna behärskar sina uppgifter väl, vilket innebär att både hålla fasaden och snärta till i plågsamma avslöjanden. Repliker avfyras med trovärdig intensitet. Strimmor av eftertänksam klarsyn fogas till lakonismer och längre utbrott. Frapperande många reaktioner framställs genom miner, stirrande blickar och upprörda ifrågasättanden, reaktioner som föregår vresiga replikskiften. Flera dialoger är lysande! Anna Bjelkerud glänser som själva navet i intrigen, den nervösa som inte klarar av att vara en sammanbindande kraft, utan istället någon som tvångsmässigt upprepar osunt beteende. Ofta är hennes trasiga mamma och maka frånvarande, såväl bokstavligt som bildligt talat. Några gånger har jag besvär med att höra vad hennes rollfigur yttrar. Den exceptionellt reslige Claes Månsson, ett välkänt ansikte från komiska huvudroller, poängterade gång på gång under säsongspresentationen hur jätteroligt det hade varit att få hugga in på Lång dags… Han är duktig på att upprätthålla såväl pondus som förtvivlan hos snåljåpen, den sextiofemårige icke-praktiserande katoliken.

Eric Ericson behärskar att göra olika typer i sitt mångsidiga register, fast som opålitlig, dominant gamäng känns han klippt och skuren. Mest komplicerad ur psykologisk vinkel är otvivelaktigt alter egot Edmund. Fredrik Evers gestaltar med fingertoppskänsla en sårbar, sjuklig individ uppfylld av hävdelsebegär. Han vet precis hur dessa ångestladdade bråddjup ska exponeras.

Kanske har regissören inte varit riktigt mogen att ta sig an detta mastodontverk, den arketypiska förlagan till liknande verk av senare datum om krisande familjer. Även om jag bespetsat mig på en än större upplevelse, är uppsättningen värd att ses.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Omväxlande nydanande tonsättningar – I kväll har himlen ingen skrud av IMAGO

13 september, 2019 by Mats Hallberg

Omslag Fanny Petersen

IMAGO

I kväll har himlen ingen skrud

4

Inspelad 2018 på Dalbacka Studios i Piteå av Evelina Kyrk

Mix och mastering: Frida Claeson Johansson på Svenska Grammofonstudion

BD Pop / DigiNorth

Releasedatum: 13/9 2019

34:06

Karin Boyes tidlösa författarskap har fått en renässans senaste decenniet, vilket inkluderar intresset för hennes persona. Hon är en av nyckelpersonerna i praktverket om ikoniska tidskriften/ förlaget Spektrum (boken finns i min ägo). Har med stor behållning läst en s.k litterär fantasi av Jessica Kolterjahn om en livsavgörande vistelse i Berlin. Pjäs med premiär senare i månaden på Folkteatern i Göteborg tar sin utgångspunkt i samma stoff. Johanna Nilsson har skrivit en uppföljare till Kallocain. I samband med att Lindelöws gav ut roman Kris, kom på samma förlag en essä i bokform av psykoterapeuten Peter Jansson, vars intressanta genomgång jag hörde på i Göteborgs Stadsbibliotek. Vidare publicerades den definitiva biografin häromåret om författaren som står staty utanför nämnda bibliotek, skriven av litteraturprofessor Johan Svedjedahl.

Pratar vi aktuella tonsättningar finns först och främst Fredrik Jonssons. Stjärnornas tröst blev titeln på såväl förträfflig skiva som succéuppsättning på Göteborgs Stadsteater (premiär nov. 2016) med Daniel Lemma vid sångmikrofonen. och i våras släppte Aida Jabbari ett album där hon med patos sjunger dikter av Karin Boye och Forough Farrokzhad. Och nu är det dags för en albumdebuterande trio att lämna sitt bidrag. Har några av Boyes dikter valts ut till samtliga tre produktioner? Ja, I mörkret jämte Jag vill möta…

IMAGO består av Siri Wallentén, William Bengt Nordlund samt Julia Sandberg. De sammanstrålade på Piteå Musikhögskola och har spelat en del live med sitt material, som mixar ”svensk folkvisa, karg americana och vemodig pop.” I mina öron överväger det snyggt poppiga, även om beskrivningen har täckning. Håller med om pressutskickets formuleringar att plattan varvar lättsamma och jordnära kompositioner med stämningsfulla och värdiga dito.

Instrumenteringen skiftar markant på cd:ns elva spår. Grundkonceptet är Nordlunds gitarr (kompletterad med lapsteel och banjo), pianospel från Wallentén medan Sandberg trakterar tvärflöjt. På Jag vill möta… spelar Viktor Anundi Börlin violin och Philip Crawford cello. Basisten Emil Johansson förekommer på fyra låtar. Slagverk adderas av Ludwig Aronsson på flera spår och i Evighet av Mårten Hillbom. Stråkarna som så subtilt inramar Jag vill möta… har arrats av Alva Stern.

från trions facebooksida – foto Blanka Mebius

Vad som börjar med vad jag uppfattar som tio sekunders tystnad, är i själva verket kyrkklockor i fjärran. Märker omgående att det i och med stark stämsång och akustiska klanger, lämpar sig att dra en parallell till First Aid Kit. IMAGO har, möjligen influerade av biografikern Svedjedahl, sett bortom gängse bilden av den ångestridna poeten. Sturskt temperament indikeras med eterisk tvärflöjt på singelsläppet Sköldmön. Skivan är av det ombytliga, oförvägna slaget. Nästan varje spår varierar i uttryck, enda gemensamma nämnaren handlar om att framhäva, de mer eller mindre, välkända orden i dikterna. Det tar ett tag att vänja sig vid banjo i förgrunden (Blomman bitterhet) eller rytmiska ornamentiken i Evighet. Poängen är trions nyskapande visioner vinner i längden, även om måste påminna sig ibland att en lyssnar på tonsättningar av Boye-dikter. Vispuritaner avskyr nog somliga stilistiska grepp. Vi andra applåderar trions oförutsägbara tilltag. Tänker att vissa låtar är som gjutna för Musikradion, medan de mer traditionellt hållna alstren hör hemma i P4.

Å ena sidan tramporgel, fartfyllt knäppande på gitarr, suggestivt spel på elektriska instrument, närmast svulstigt komp och sånginsatser som tar i för att växla upp i köttiga refränger. Å andra sidan avskalat sound i snabbare eller stillsamt tempo, utgångslägets instrumentering – det vill säga gitarr, piano och accentuerade flöjttoner – samt slingrande stämningsmättad sång som bär fram textens innehåll. Sannerligen hisnande kontraster! Storvulna arrangemanget på Efter döden är i lika hög grad annorlunda som genialt. Åtföljs av titelspåret, vars mäktiga avslutning (där jag associerar till nämnda Aida Jabbari) sätter punkt för ett debutalbum som är allt annat än försynt.

Kvinnorösternas frasering är beundransvärd, liksom den vokala energin. Siri och Julia behärskar perfekt konsten att betona, i verser som ju inte präntats ned för att sjungas. Man har tagit fasta på det okuvliga och angelägna i orden från Boye. i kväll har himlen ingen skrud är vackert formgiven och texthäftet i konvolutet har illustrerats av Petter Wallentén och Fanny Petersen.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Flödande samspel i mångbottnad repertoar – Kiralina Salandy och Blues Transfusion i Lerum

7 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

Kiralina Salandy och Blues Transfusion

Live Shack på rest Torarica i Lerum

5/9 2019

Arrangören Musik I Lerum är utomordentligt duktiga på att få publik och artister att trivas. I år har man dragit igång en ny livescen i krogmiljö, vilket innebär att god buffé ingår i biljettpriset för sittande publik. Efter att de förväntansfulla matgästerna ätit, bjuds på konsert över två set. De som sätter samman programmet månar om variation i utbudet, lika mycket som en välkomnande atmosfär. När jag bevistade höstpremiären på krogen belägen 19 minuters tågresa från Göteborg, var nästan alla sittplatser bokade.

På utsatt tid går musikerna på scen. Första två låtarna fungerar som uppvärmning inför vad som komma ska.. Den enormt allroundkunnige och aktade gitarristen Max Schultz står för presentationen, talar om vad som spelas och av vilka. Hans yngre spelkamrater heter Chris Montgomery bakom trummorna och Leo Lindberg (en av låtarna kommer från honom) på hammondorgel med behändig Leslie-pedal. Undrar ni vem som lirar bas kan meddelas att den framställas genom den sistnämndes vänsterhand. Dessa män tillhör yppersta eliten inom en bred jazzfåra med sidoförgreningar. Med framvällande orgeltoner som grund, hörs på samma gång utforskande och målmedvetet spel. Man spinner öppensinnat på teman i förhållandevis återhållen, stundtals närmast tassande anda.

Sedan kliver en färgsprakande dam upp på scen. Kiralina Salandy är Grammybelönad vokalist från Kanada, men sedan ett antal år tillbaka bosatt i Stocholm. Hon har sjungit för svenska kungafamiljen, i musikaler, haft gospelkonserter i kyrkor och uppträtt på jazzfestival. Såg fram emot kvällen, eftersom jag var med om hennes succé med trion K.O.M.P i Stockholm för några år sedan. I Lerum börjar hon med en långsam, avskalad version av People Get Ready (Curtis Mayfield). Omgående uppenbaras hennes fulländade vokala förmåga. I sticket skjuter Schultz in ett imponerande solo präglat av påtagligt känslosvall. Det förträffliga rena ljudet utan överdriven volym, borgar för att varje omsorgsfull detalj når våra öron.

En absolut höjdpunkt i första avdelningen är Precious Lord, en gospel som enligt uppgift var Martin Luther Kings favorit. Den omfångsrika stämman hos Salandy gör texten rättvisa. Rytm och melodi befinner sig i ett hälsosamt symbiotiskt förhållande. Sedan får vi en snyftare till ballad samt en emblematisk sång från Medborgarrättsrörelsens glansdagar, nämligen If I Had A Hammer (Pete Seegers paradlåt) som ju annars förknippas med vita artister. På begäran medverkar publiken med utrop och handklapp. I detta skede dyker Håkan Broström upp, efter att ha flugit från rep i i Luleå. Hans första insats blir till ett inspirerat inlägg på altsaxofon.

Repertoaren är bred, rent av besynnerlig vid några tillfällen. I Lover Come Back To Me, Pennies From Heaven och i framför allt Fly Me To The Moon försvinner det grepp hon och bandet i övrigt har om åhörarna. Beklagligt att intensiteten sipprar ut ibland, för jag vill hela tiden vistas i den bubbla av emotioner som de överlag svepa in oss i. Därför är det befogat att plocka fram en klyscha som ojämnt, det vill säga åtskilliga toppar varvat med somligt inte lika minnesvärt.

Samtliga musiker går loss i inspirerade solon inom uppgjorda ramar, även om Leo Lindbergs initiativ ett ögonblick överraskar den allsidige elgitarristen. Chris Montgomery får så mycket feeling, att han går igång en extra vända. Kul! Musikerna är på sådan nivå att de känns som om de förmedlar insikter, berättar om erfarenheter. Hörs att de är spelsugna när de levererar souljazz i King Curtis-stil av bästa snitt, i ett knippe instrumentala nummer. En höjdare bär den tidige John Coltranes signatur, varvid initiativet skiftar i sprittande up tempo.

Glädjespridaren Salandy har vissa likheter med LaGaylia Frazier – båda har exempelvis frontat grooviga Blacknuss. Denna regniga afton bestämmer sig kvinnan i röd dress, för att inte vara lika oförblommerat utlevande som sin kollega, vilket gagnar konserten. A Change Is Gonna Come (Sam Cooke) plus en rullande, blåfärgad spiritual, är två av flera alster som gynnas av ”ömtålig omvårdnad”. Passionen framgår ändå på ett övertygande sätt. I Cookes låt om rasistiskt förtryck förmedlas svärta i en robust version, vars solo på sopransax av Broström adderar innerlig skönhet.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Strongt Storband backar upp sång i världsklass – A Woman´s Voice av Vivian Buczek

23 augusti, 2019 by Mats Hallberg

Omslagsdesign: Johan Björk

Vivian Buczek

A Woman´s Voice

5

Inspelad i Kulturens Hus i Luleå 2-3/2 2019 av Mats Lundstedt (kompletterande inspelning: Pål Svenre, Martin Sjöstedt och Mats Lundstedt)

Mixning: Pål Svenre

Mastrad av Thomas Eberger

Producenter: Martin Sjöstedt och Pål Svenre

Prophone Records

64:11

Releasedatum: 23/8 2019

Sveriges jazztidskrift Orkesterjournalen brukade tills nyligen, i varje nummer ha ett inslag döpt till Osynliga spår. Den som utsätts för testet ska bedöma vad som spelas, jämte att spåna på det luriga i att komma på vilka som hörs. Om exempel plockats från föreliggande skiva, skulle förmodligen sagts om musiken: inspelad i USA på välkänd etikett, vid sångmikrofonen sannolikt en av jazzvärldens främsta röster, ett fräckt görtajt storband det slår gnistor om. Precis så makalöst bra är den helsvenska produkten A Woman´s Voice.

Vivian Buczek föddes i Malmö där hon gått Musikhögskolan. Hennes polska föräldrar är/var musiker. Detta är enligt hemsidan sjunde skivan i eget namn. Senaste bejublade turnén hade sånger förknippade med Ella Fitzgerald som tema. Hon samarbetar gärna med Peter Asplund. Båda ingår i kvartetten Vocal Unit tillsammans med Svante Thuresson och Viktoria Tolstoy. Vivian uppträder dessutom i en sydsvensk vokaltrio med väninnorna Hannah Svensson och Anna Pauline Andersson. Trots den breda verksamheten och avsevärda kvaliteter löper hon risken att hamna precis utanför strålkastarljuset. Kan det vara så att svenska musikscenen bara grejar att samtidigt ha koll på max tre jazzsångerskor? Vill råda bot på denna inskränkthet och bristande kännedom, genom att lansera det självklara i mer mångfald. Buczek förtjänar ett större erkännande. Efter att ha hört henne live flera gånger visste jag att hon var utomordentligt duktig. Nu utsträcks mitt beröm, uppgraderas till epitetet världsklass , så måste det hon gör i denna extremt töjbara omgivning värderas. Framgent kommer förhoppningsvis media och publik inse, att 41-åringen från Malmö odiskutabelt ska tilldelas stjärnstatus.

Första takterna på albumet påminner om Gil Evans orkestreringar på 50-talet (exempelvis Porgy & Bess). Martin Sjöstedt som med bravur lirar piano, dirigerar storbandet i egna smäckra arrangemang. I rådande skarp konkurrens har också Norrbotten Big Band kommit en aning i skymundan, trots flera uppmärksammade internationella samarbeten. Vet att jag sett dem med Joe Lovano på Nef för kanske tio år sedan och på YSJF för några veckor sedan lirade de Benny Golson-låtar med kompositören. På individbasis är de för att generalisera förhållandevis anonyma, bortsett från supertrion Håkan Broström, Robert Nordmark och nytillskottet Johan Löfcrantz Ramsay. Ändå gnistrar det om såväl solistinsatser som det ruggigt synkade ensemblespel. Kollektivet NBB låter helt enkelt strålande i inspelningar, vars superba ljudåtergivning är på högsta möjliga nivå.

Musiken syftar till att spegla hur det är att stå mitt i livet som yrkeskvinna och mamma, förvisso inget en tänker på vid genomlyssning. En spännande repertoar har valt ut för att beskriva tillståndet, varvid Buczek kunnat celebrera några av sina influenser. Fulländade kompositioner av bland andra Abbey Lincoln, Wayne Shorter, Jerome Kern och till min förvåning Randy Newman smeker öronen. Därtill rymmer A Woman´s Voice några original som inte skäms för sig, tvärtom. Två texter har tillverkats av Hans Alfredsson ( Imorron) respektive Isabella Lundgren (elva minuter långa Tales).

Haft nöjet i sommar att tillägna mig melodisk sofistikerad storbandsjazz, gjord med fart och fläkt, pregnans och precision. Den diskret pumpande basen ligger tämligen högt, gör avtryck utan att ställa sig i vägen. Får för mig att Tales är en svårsjungen sak, i så fall en storstilad prestation genomförd med totalt avslappnad attityd. Konsekvent hörs genomarbetade arr. Briljant scatsång har, slumpmässigt eller medvetet, Tania Maria och Flora Purim som gemensam nämnare. Är osäker på om skånskan gjort något storbandsalbum tidigare. Vad som måste slås fast är att hon trivs förträffligt i denna omgivning. En okonstlad vig röst med glimrande frasering och härligt häng firar återkommande triumfer. I riviga passager finns likheter med Viktoria Tolstoy, minsann.

Standarden Here´s To Life är helt enkelt ett vokalt mästerverk, exklusivt förpackat av storbandet. Samma gäller för plattans två avslutande nummer, framförda live. Finurliga nyanser ger raffinerad musik välljudande mönster. Låter fantastiskt, så enastående att man baxnar. Hur lyckas de samordna alla ingredienser till denna formidabla produktion? Sångerskans slipade röst får mig att smälta, får NBB att lyfta till oanade höjder. Det är vackert och innehållsrikt, uttrycksfullt och beroendeframkallande.

Konversationen mellan pådrivaren på trummor och melodisnickraren Sjöstedt vid flygeln, måste betecknas som rena dunderhonungen, liksom klippet i blåssektionerna. I Sverige ofta anlitade Johan Löfcrantz Ramsay åstadkommer stordåd, när han ägnar sig åt shuffle och andra stilar. Inte att förglömma vidunderliga solon från bland andra saxofonisterna Robert Nordmark och Håkan Broström och Dan Johansson (flygelhorn). Avslutande balladen I Think It´s Gonna Rain Today bör rankas som en milstolpe i modern storbandsjazzhistoria, med sina perfekt sordinerade molltoner och känslosvall.

Storbandet och Vivian överträffar tillsammans varandra, snacka om att alstra högklassig energi. Ett underbart album med oemotståndligt drag och snitsiga arrangemang! Kan tilläggas att det är tredje gången Buczek samarbetar på skiva med underskattade fenomenet Martin Sjöstedt (också ofta anlitad basist).

Obs I höst med start 7/9 i Halmstad blir det releaseturné, med den skillnaden att då framför Bohuslän Big Band låtarna från A Woman´s Voice.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 223
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Tomas Ledins liv i utställning på Höga Kusten

Utställningen ”Från Lövvik ut i världen … Läs mer om Tomas Ledins liv i utställning på Höga Kusten

Peter Jöback gör årets officiella Pridelåt: “The Spectrum of Love”

Årets officiella Pridelåt för Stockholm … Läs mer om Peter Jöback gör årets officiella Pridelåt: “The Spectrum of Love”

Spelrecension: Death Stranding 2 On the Beach

Death Stranding 2: On the Beach Format … Läs mer om Spelrecension: Death Stranding 2 On the Beach

Filmrecension: Superman – hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse

Superman Betyg 4 Svensk biopremiär 11 … Läs mer om Filmrecension: Superman – hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse

Filmrecension: A Samurai in Time – en film som har allt: spänning, värme, romantik och oväntade vändningar

A Samurai in Time Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Samurai in Time – en film som har allt: spänning, värme, romantik och oväntade vändningar

Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

Att vänta på något i åratal kan vara … Läs mer om Krönika – Oasis i Cardiff – andra kvällen blev legendarisk

Lyssna: Pascal – När man drömmer sina drömmar

PASCAL har släppt en ny singel: När man … Läs mer om Lyssna: Pascal – När man drömmer sina drömmar

Lyssna: The Confusions – You Fuck It Up Again

The Confusions har släppt You Fuck It Up … Läs mer om Lyssna: The Confusions – You Fuck It Up Again

Hazel Brugger öppnar Stockholm Fringe med stand-up

Från Eurovision till Stockholm Fringe – … Läs mer om Hazel Brugger öppnar Stockholm Fringe med stand-up

Jungfrukällan återvänder till Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm

Jungfrukällan återvänder efter ill … Läs mer om Jungfrukällan återvänder till Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm

Lyssna: Adam Olenius – ”Malin ibland

Shout Out Louds-sångaren Adam Olenius … Läs mer om Lyssna: Adam Olenius – ”Malin ibland

”Sånger i sommarens famn” – Anders Ekborg åker på sommarturné

"Sånger i sommarens famn" – Anders … Läs mer om ”Sånger i sommarens famn” – Anders Ekborg åker på sommarturné

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in