Mats Hallberg

Slår gnistor om högoktanigt samkväm – Parker´s Mood av Hans Backenroth Q

28 maj, 2021 by Mats Hallberg

Hans Backenroth Q’

Parker´s Mood

Inspelad 20/10 2020 i Yardhouse Studio, Tullinge

Mixning: Pål Svenre / Unit 7

Producent: Hans Backenroth och Prophone Records

Prophone Records (distr.; Naxos)

57:50

Release 28/5 2021

I höstas var det hundra år sedan Charlie Parker föddes. Som bekant dog han redan 1955 då han tillhörde den sorgliga skara musiker, vars omfattande drogmissbruk gjorde att kroppen kollapsade. Brutaliteten i detta okontrollerbara tillstånd skildras skoningslöst i spelfilmen Bird. regisserad av jazzälskaren Clint Eastwood. Jag lyssnar inte varje månad på denne stilbildare, en man som sägs ha uppfunnit bebop tillsammans med främst Dizzy Gillespie. Har i alla fall fyra skivor med altsaxofonisten inklusive Greatest Jazz Concert Ever (insp.1953 i Kanada) plus ett par spår från italienska serien Jazz Giants.

Nu högtidlighåller Hans Backenroth innovatörens minne genom att ge ut Parker´s Mood, andra albumet i eget namn. Han spelade tribut-konsert med delvis annan sättning under Stockholm Jazzfestival i fjol. I den kolossalt produktive (medverkat på över 200 album) basistens kvartett ingår Klas Lindquist på altsaxofon och klarinett, Erik Söderlind på gitarr samt trumslagare Karl-Henrik Ousbäck. Tre musiker som har egna grupper. Kvartettens medlemmar har jag plattor med, hört live på skilda håll och i några fall också recenserat.

Parallellt med studier på Kungliga Musikhögskolan ägnade såväl åt jazz som klassisk musik, spelade Backenroth med Fredrik Noréns band. Under drygt trettio år har han framträtt med en mängd stjärnor, både internationella och inhemska. På senare år har jag sett honom med exempelvis Scott Hamilton, Jacob Fischer, Houston Pearson, Bernt Rosengren (spelat med denne gigant i cirka 25 år) samt i flera framgångsrika samarbeten med Jan Lundgren.. Varit med när han föreläst om jazzbasens historik. Kapellmästare för jazzserien Blue Monday på Skansen, engagerad i Skinnarspelet, turnerar återkommande i Japan och undervisat. Tillhör således en av landets mest respekterade (jazz) basister.

Med risk för att flika in något som mer hör hemma i en krönika, har jag låtit ett bollplank bedöma huruvida en utvikning kan inkluderas, ha relevans för helhetsbilden. Att glädjekicken över Charlie Parker-tolkningarna är så stark, musiken förmår göra mig påtagligt upprymd, kan möjligen ha förstärkts av att det är just den 55-årige, numera stockholmaren, som haft huvudansvar för detta fullödigt verk. Han och gitarristen Erik Söderlind utgör i mina ögon två av musik-Sveriges mest ödmjuka yrkesmän. Fast vi inte bor i samma region har vi mötts ett antal gånger off stage. Min poäng är att vissa människor klickar man med.. Ibland, som med ovan nämnda, råkar de vara receptiva musiker med uppdrag och förmåga att förmedla stor musik. (inte nödvändigtvis synonymt med storslagen musik). På cd:n riktar Backenroth ett tack till nära och kära. Hans två äldre syskon tillhör klicken kringfarande passionerad publik, inte minst då deras bror står på scen. Två stöttande syskon jag träffat ett flertal gånger. Bör kraftfullt betonas att jag hade varit lika lyrisk om musikerna varit okända för mig, Öronen, mina viktigaste arbetsredskap tillsammans med eventuell språkförmåga, skulle skickat ut samma signaler till hjärna och hjärta.

Har fått veta att Backenroth gjort enkla arrangemang till tolv kompositioner, varav sju signerade Charlie Parker. Utgångspunkten var att undvika de mest uppenbara låtarna. därför ingen Now´s The Time eller Donna Lee. En annan utgångspunkt rör vikten av arr för få fram ett eget sound, komma bort från viljan att kopiera. Med denna plattform i bagaget tillkom idén att stundom dela upp ”de fyras gäng” i mindre beståndsdelar, för att utmana varandra och få till stånd mer variation. Variationsrikedomen yttrar sig på många välgörande vis och konkretiseras perfekt av hisnande övergången mellan Cheryl och Repetition. Recensenten vill lägga till en annan omständighet, nämligen det udda tilltaget att komplettera med gitarr på bekostnad av piano. Samtliga ingångsvärden i projektet utfaller lyckligtvis till stor belåtenhet.

De pulserande urladdningarna, lyhörda samspelet, den rogivande andningen i ballader jämte dynamiken; är faktorer som samverkar sofistikerat. Argument för att Hans Backenroth Q fått till en närmast fulländad produktion. Som indikeras ovan var jag medveten om samtligas kapacitet. Att gemensamma slutresultatet skulle bli så här lyckat fanns däremot ingen garanti för. Parker´s Mood bör definitivt klassificeras som absoluta motsatsen till hafsverk. Istället lyser respekten gentemot originalen igenom. Vill också berömma den fantastiska mixningen. En synnerligen positiv effekt från inspelningen, är att skivan ”tillfogats” rymd och densitet på samma gång.

Interaktionen emellan musikerna måste betraktas som superb, också de utbroderade dialogerna. Det tidigare underbarnet bakom trumsetet är formidabel, konstant aktiv och skönt polyrytmiskt pådrivande när tillfälle uppstår. Ousbäck har jag inte lyssnat på i samma utsträckning som övriga, varför hans spel ändå blev något av en glädjechock i Jack DeJohnette´s anda. Elegant spelande gitarristen Erik Söderlind besitter en osviklig tajming, utvinner melodiska riff med otrolig finess. På de låtar han medverkar gör han avtryck genom att leverera ursnygga ackord. Hörs att basisten för befälet. som en smidig fyrbåk. Utan att rubba jämvikten befinner sig hans instrument volymmässigt i en tätposition under ensemblespel. Därtill intar kontrabasen i flera sekvenser en huvudroll. I Lover Man spelar Backenroth melodistämman i omgångar, avlöst av underbart solo från Söderlind.

Hur skulle Klas Lindquists instrumentkollegor ironiskt ha kommenterat hans insats? Jo, de hade troligen sagt ”onödigt bra”. Som yrkesman befinner han sig på svindlande professionell nivå, behärskar totalt vad som krävs, verkar inte som om han någonsin anstränger sig rent tekniskt. Förvisso minns jag ett råd en person i nämnden för fonogramstöd häromåret riktade till musikhögskolestudent: ”Glöm inte att skita ner dig när du musicerar”. I motsats till exempelvis Tomas Franck och Per Texas Johansson (förvisso inte altsaxofonister) saknar Lindquist den läggningen, vilket medför att hans toner ibland blir motståndslösa, svävande vackra. Sett ur den aspekten är han kanske inte den ultimata Bird-uttolkaren.

Kemin hos kvartetten märks omgående liksom den individuella skickligheten manifesterad inte minst i förnämliga solon. Energinivån och ett bländande sinne för melodi och rytm, i låtar man aldrig behöver oroa sig för att de inte ska hålla måttet; förlänar albumet status nog för att hamna väldigt högt på årsbästalistor. Som sagt, även om jag haft ganska god koll på dessa herrars förehavanden, måste ånyo understrykas hur sensationellt magnifik Parker´s Mood låter.

Instrumentalt ihopsamlat smörgåsbord av stilar och sound – Too Much For Sale av Tomas Forssell

19 maj, 2021 by Mats Hallberg

Tomas Forssell

Too Much For Sale

Mestadels heminspelningar 1977-2020 (Luleå, Falun, New York och Mortorp)

Mastering: Forsman

Eggmusicproduction EM 10/ Forssellproduktion AB

Releasedatum: 14/5 2021 – blå vinyl

Min ingång tar sin början för drygt fem år sedan. när Sam Vesterberg med flera anordnade en välgörenhetsgala på Blå Stället i Angered. Skrev om evenemanget. En av de medverkande var Tomas Forssell, vars gitarrspel imponerade på mig. Han erhöll mina intervjuer med profiler från musikrörelsen i Göteborg. Från den gången har jag stött på honom flera gånger i Göteborg, fått höra vad som är på gång. Fick tidigt nys om planerna på att dra ihop en ny upplaga av legendariska Nynningen. Sett tre konserter, varav en i Alingsås utförligt recenserades. Kan ha hört Forssell live när det begav sig på 70-talet, fast jag är osäker.

Nu är han aktuell med en exposé över sin mångskiftande musikaliska ådra, genom att han släpper tidigare outgivet material med instrumentala spår, hopknåpade på olika platser utsträckt i tiden, vars startpunkt motsvarar uppbrottet från nämnda ikoniska grupp- musikrörelsens svar på Rolling Stones som jag såg på stökig utomhusfestival när Nacksving 5-års jubilerade.

Mycket i Tomas Forssells liv har jag haft minst sagt bristfällig koll på. Exempelvis den berömde skådespelande halvbrodern eller dottern som varit lika berömt ansikte i teverutan. 69-åringen har kanske inte levt ett kringflackande liv. Men fakta är att han bott på olika delar av Sverige. Född i Stockholm, uppväxt i Eksjö, utbildad vid Skara skolscen och ledande mimskola i Paris, flyttade i ungdomen till Göteborg, var med om att bilda Nynningen, medverkade på För full hals jämte andra minnesvärda album, samarbetat på skiva med Thomas Wiehe och Ted Ström, flyttade till Luleå, blev medlem i Skottes Musikorkester, gjorde två soloplattor, bildade Häjkån Bäjkon Band vars målgrupp varit barn, för en av sina många skivor tilldelades de en Grammis, varit mycket flitig producent och medarbetare på SR och undervisat på Ölands Musikteaterskola. Numera är Forssell bosatt utanför Kalmar. Härom året släppte Nynningen med Forssell på sång nytt alster kryddat med nyinspelningar av kultförklarade hits. Gruppen höll på att turnera i höstas tillsammans med Sven Wollter, strax före hans tragiska bortgång.

Pandemin möjliggjorde genomförandet av Too Much For Sale, ledig tid och ekonomiskt krisstöd var bidragande orsaker. Får veta att det funnits en frihet i att arbeta med detta ordlösa material, vilket Forssell betraktat som lättare än att skriva sånger. Vidare att hans musik ofta använts i berättande sammanhang såsom teater och utställningar. Alla kompositioner är original, ofta förstås påverkade av diverse influenser. Det är ytterst få förunnat att vara solitärer, stilbildare i sin egen rätt. Låtskrivaren har sammanställt fakta och idéer kring varje låt, vilket så klart är spännande att ha tillgång till.

Har lyssnat hängivet i hörlurar omkring tre gånger, plus mer ostrukturerat då intresse först väcktes via länk. Samma känsla har inte infunnit sig vid varje tillfälle utan det har pendlat en del. Från upprymdhet till viss besvikelse och tillbaka till fördjupad tillfredsställelse. En anledning stavas ljudförhållanden. Förvisso förnämligt att musiken finns tillgänglig på vinyl, eftersom stereoljud och instruments uppdelning gagnas av vinylskivans resonans. Dock, titlar som Dimman och Kamelen har överlägsen ljudkvalitet jämfört med flera andra spår. Kanske en ofrånkomlig effekt av att det oftast rör sig om primitiva homerecordings., då jag inte tror att denna viktiga omständighet är ett medvetet grepp. Att ljudet i flera sekvenser är så smutsigt och ofiltrerat stör en smula, även en lyssnare som inte är någon avancerad audiofil.

En tillgång och styrka är absolut skivans variationsrikedom, hur känslolägen och sound reflekterar varandra. Kan tänka mig att låtordningen, tillika urvalsprocessen, varit ett delikat spörsmål. Forssell har härvidlag lyckats förträffligt. Och åtskilliga spår överraskar, förmedlar nya sidor av en musiker många trott att de vetat var de ska placera. Man ska ha med sig att Nynningen gärna spänner sina muskler. När de är inspirerade framför de Peaches En Regalia och det finns fotobevis på den unge artisten i samspråk med Frank Zappa. Med det i bakhuvudet gör man klokt i att inte vara så förvånad över resultatet.

foto Ingrid Hellström – från artistens facebooksida

Startar roligt, mystiskt och suggestivt med Tusenfotingen inspelad i Luleå 1977 på 4-kanals rullbandspelare. En Roland trummaskin och synt skapar atmosfär med drag av Pink Floyd (Animals) och Bo Hansson. Frustande utbrott på saxofon från Kalle Zerpe upprättar en förbindelse med Christer Boustedt och hans likar. Mean Man är som ett enda långt vinande gitarrsolo som utvecklas successivt. , distad på ett sätt man sällan förknippar Tomas Forssell med, snarare Kenny Håkansson. Nine förevigades på akustisk gitarr och piano för sex år sedan på Manhattan. Mycket vacker melodi som badar i vibrato, förmedlar ljus och lust. Die Kaiser beskrivs som ”svulstigt tema med kompakta klaviaturer och ylande gitarr.” Den kom till under den epok (-85) då sound infekterades av alldeles för tunga produktioner (exempelvis samlingen Den Flygande Holländaren). Dock, detta symfoniskt bombastiska fyrverkeri är smart. Rick Wakeman-här-kommer-jag, kan ha varit Forsells ursprungliga impuls. Nästa melodi inspelad på stråkmaskin utgår från bild av trolsk natur. Låter som ett enda långt intro vars vibbar för mig till Ralph Lundsten och Ulf Dageby (soundtrack Gallret) En av flera fullträffar! A-sidan går i mål med gnisslig industrimusik som kombinerar enkel rytmisk figur med teatermusik. Flåsande röst spär på dramatiskt förlopp. Peter Carlsson spelar på ekrar på ett cykelhjul i avantgardiskt upptåg jag associerar till Einstürzende Neubauten och PLP.

B-sidans inledning Waltz In Rain betraktar upphovsmannen som ett slags soundtrack hämtat från the Big Apple 2015. Svävande och suggestivt. Blir förtjust i låt från Småland sent 90-tal vars innehåll kan påstås vara bland det mest atypiska lyssnarna hört från artisten. Melankoliskt Balkan-stuk över dessa välbekanta tongångar. Minimalistisk lek med samplingsteknik. Refererar därefter till triphop och Bristol-scenen som hade gjort avsevärda avtryck vid den här tiden, också hos mig. En hyllning till 60-talets ”ståltrådsgitarr”-grupper som Ventures och Shadows har fått titeln Old Friends. Den är inspelad i Silence-studion i Värmland 1991 och har samband med första bandet Forssell var med i och en röd Höfner-gitarr. Kul pastisch som visar på förmågan att täcka in skiftande uttryck. Avlöses av ytterligare ny sida. Malande groove i botten dekoreras ut i flera lager. En given hit med drag av Material, Kip Hanrahan, Mickey Hart Per Cussion med flera. Fullkomligt hypnotiskt mönster! Utstrålar energi och framtidstro kreerad som den är bakom ratten, i målinriktad regelbunden färd över Ölandsbron. På poetiskt klingande Kamelen medverkar Bernt Andersson och på sax kompletterar ypperligt Thomas Jäderlund. Slår mig att låten mycket väl skulle kunna ha text. Doftar en smula Supertramp, fast ännu mer Lasse Englund och särskilt (för andra gången) Thomas Almqvist anno akustiskt genrefritt 80-tal. Too Much For Sale inramas av ett känsligt formulerad sak komponerad i Falun på 90-talet. Fäster mig vid hur välbalanserat naken låten är med snygga glissandon. Att jag tycker att Lovesong frammanar frid, har sin naturliga förklaring. Forsell längtade nämligen efter att fru och nyfött barn skulle komma hem från BB.

Som framgår med önskvärd tydlighet ett spännande projekt med med många ansikten, väl värt att exponeras för såväl trogen publik som nya lyssnare. Alla låtar förtjänar sin plats på denna lovvärda instrumentala dokumentation. Och de tre sista låtarna är monoliter, formidabla fullträffar.

Krönika om en fullkomligt extraordinär upplevelse med Göteborg Jazz Orchestra featuring Georg Riedel

10 maj, 2021 by Mats Hallberg

foton Johnny Kääpä (obs samtliga bilder från repetition)

Göteborg Jazz Orchestra spelar verk av svenska kompositörer

Livestream av Knutpunkt Nefertiti/ QTECH

Var: Brewhouse Göteborg

När: 8/5 2021

Haft förmånen att följa hur Göteborg Jazz Orchestra utvecklas sedan starten för ett par år sedan. På Kulturbloggen finns att läsa intervju med grundarna Johnny Olsson/ Johan Borgström, jämte entusiastiska konsertrecensioner med fotografier. Recension från en av deras lyckade månatliga spelningar från krogen Contrast Public House, publicerades i landets jazzmagasin, en text som fick stor respons. Under devisen jazz är kul vill man lyfta genren på Västkusten. Denna gång blev det för musikerna ett tredelat evenemang: repetition med tonsättaren på länk – inspelning – gig. Den streamade konserten rönte avsevärt intresse, sammanlagt 2400 visningar och cirka femhundra hjärtliga kommentarer. Imponerande facit!

Konserten genomfördes live utan avbrott under lördagskvällen. (Tidigare under dagen hade man repat, slipat på detaljer.) Tomas Ferngren skötte med den äran ansvarsfulla sysslan att placera alla mikrofoner korrekt och mixa fram perfekt ljud. Skulle tro att ljudet delvis varit annorlunda designat, om man i likhet med i höstas i samma lokal kunnat ha publik (då var ju maxgränsen 50 personer). Jag vet hur det förhöll sig då ity jag var med. Inte missvisande att påstå att GJO den gången fick sitt nationella genombrott, eftersom Tomas von Brömssen var affischnamn och Jazzradion fanns på plats. Förutom de tre personer som dokumenterade konserten ljud- och bildmässigt 8/5,, var undertecknad enda person närvarande som inte tillhörde orkestern. Snacka om att känna sig unikt utvald.

Andreas Hall – Andreas Thurfjell / foto Johnny Kääpä

Jag är förtjust i storbandsmusik när den har muskler, är svindlande synkad, innehåller nyanser och vågar spänna okonventionella bågar. Har följt Bohuslän Big Band troligen i minst tjugofem år. Har sett fabulösa storband som Thad Jones & Mel Lewis Orchestra, NDR Big Band, Tolvan, storband under ledning av Woody Herman, Buck Clayton, Dizzy Gillespie och, Miles Evans (son till Gil Evans) för att nämna några av de största i branschen under min tid. Sverige håller på området en mycket hög nivå generellt. Blivit uppfylld av formatet inrikes i ett vidsträckt omfång, storband ledda av exempelvis Gugge Hedrenius, Fredrik Norén, Lasse Lindgren, Bernt Rosengren/ Rune Carlsson, Peter Asplund/ Magnus Lindgren, Bengt-Arne Wallin och Ann-Sofi Söderqvist… För att det inte ska bli strömlinjeformat sound fordras inte bara orkestrar med lyskraft inklusive goda solister, utan därtill kreativa komponister.

Mats Eklund – Johnny Olsson foto Johnny Kääpä

I början av året fick jag reda på att självaste Georg Riedel skulle skriva musik för GJO. På grund av pandemin flyttades datum för interaktionen mellan orkestern och Riedel fram. Hans tre nyskrivna alster, med titlar som Lullaby och Slow Motion, hade placerats först i konserten. Dessa uruppföranden tycktes mig påverkade av pandemin. Först i tredje låten varvades intensiteten upp, varvid sinnrik dynamik uppstod.. Tyckte förvisso också om de sköra, lyriska linjer som präglade nämnda titlar ovan. Hörde en trevande känslighet med drag av mollbetonad ödmjukhet.

Saxsektion med Björn Cedergren och Friden Tolke närmast / foto Johnny Kääpä

För orkestern bör det rimligen ha utgjort ett visst mått av besvikelse att Georg Riedel (f.1934) inte var närvarande fysiskt, även om de givetvis var fullt införstådda med rådande osäkra läge. Angående virusbekämpning och restriktioner kan upplysas om att jag fick göra ett snabbtest på Brewhouse. GJO hade vidtagit rigorösa försiktighetsåtgärder och genomförde kontinuerligt självtester. Nu fick man som sagt hålla till godo med att repetera under Riedels överinseende på länk, vilket gick riktigt skapligt. Då fungerade Ralph Soovik som oumbärlig repetitör. Han hade också datoriserat utskrifter på alla olika stämmor i partitur. Kan avslöja att jag kunnat ta del av den session de genomförde, vilket var hyperintressant. Minns att Riedel frågade Erik Weissglass om alla noter gick att spela, ta ut som gitarrackord.

Vad mig anbelangar blev det absolut inte någon antiklimax, däremot infann sig ett visst mått av besvikelse, enär jag trott att jag skulle få möta mästermusikanten. Den jazziga cd som bifogas biografin om honom, som jag recenserade ifjol i Kulturbloggen, lyssnade jag på natten före. Kan flika in att jag ett par gånger lite flyktigt i min hemstad Mölndal träffat basisten och kompositören.

Olli Rantala – Björn Cedergren – Erik Weissglas / foto Johnny Kääpä

Fick efteråt höra av musiker att de kände sig trygga i de låtar som utgjorde uruppförande. Ansåg sig ha hunnit öva tillräckligt. Tonsättaren själv levererade högsta beröm: ”Jättebra, precis så som jag tänkte mig”. Men samtidigt talade en av de duktiga medlemmarna i orkestern – utsökt blandning av erfarna stjärnor och talangfull ungdom – om för mig att han sällan varit lika nervös. För många av dem kan de ha varit premiär att köra live utan publik, vilket medförde att de applåderade sig själva unisont. Udda tilltag, fast egentligen väldigt vettigt!

Förvisso är GJO vana att klara sig utan dirigent. Om det behövs räknar någon in alternativt håller koll på antal takter. Min poäng är att orkestern i denna annorlunda, onaturliga omständighet, hade varit betjänta av en dirigent. En lyhörd ledare som vid behov driver på, framför allt underlättar genom att förmedla energitillskott. Självklart lät orkesterns klang oklanderlig, men när inte Georg Riedel fanns tillhands, blev detta ur mitt perspektiv en brist. Kanske kommer jag ändra uppfattning om jag lyssnar på streamen.

Ralph Soovik – Anna-Greta Sigurdardottir ( ej med på konserten) / foto Johnny Kääpä

Merparten av repertoaren hämtas från programmet man med bravur gjorde i höstas. Har för mig att rubriken då var Svenska jazzhjältar. Som Riedel påpekade i sin digitala hälsning är det ytterst passande att ha med musik av geniet Bengt Hallberg (vars minne är extra aktuellt i och med nyutkommen biografi). Själv har jag hört dem tillsammans både i Falkenbergs kyrka under ledning av Arne Domnerus och På Nef med Trio Con Tromba och träffat Hallberg i samband med signering i Göteborgs Konserthus. Två definitiva utropstecken under kvällen har min namne som upphovsman. Syftar på Schoolways och Bengts transformering av den outslitliga allsången Fjäriln vingad.

Förutom ett par formidabla låtar av pianisten bördig från Göteborg, hörs mer ypperlig musik av Riedel, en fräsig variant på Night In Tunisia tillverkad av Erik Norström samt ett flerskiktad spännande stycke, snyggt hopknåpat av gitarristen Erik Weissglas och Svante Henrysson i arrangemang av Axel Mårdsjö (som spelat med GJO). Möjligen kan fler kompositörer ha förekommit. Har inte exakt koll. Om ni lyssnar på streamen (länk finns på Kulturbloggens facebooksida) får ni reda på hur det förhåller sig.

Göran Kroon – Olli Rantala / foto Johnny Kääpä

Kan berätta att träblåset satt mittemot trombonister och trumpetare. På ena kortsidan syntes männen som spelade slagverk, trummor, kontrabas och elgitarr. Snett framför huserade Simon Westman på ett välljudande keyboard inlånat från BBB. Det var första gången han spelade med GJO, en ny erfarenhet han, mig veterligen, delar med tenorsaxofonisten Björn Cedergren. Bägge leder egna grupper jag haft glädjen att höra.

Ur ett kollektiv på arton personer klev åtskilliga fram i omgångar till solistmikrofonen. Somliga lyckligt lottade glänste vid flera tillfällen. Resulterade givetvis i rikligt med örongodis. Spontant vill jag framhålla Patrik Putte Janson på trumpet x 2, Pontus Pohls eleganta altsaxspel (inte utan att associationsbanan landade hos en legendarisk föregångare som ”Dompan”), uppiggande tenor battle mellan Björn Cedergren och Andreas Hall, vackert solo från Friden Tolke i Meditation samt en vederkvickande rytmfest av Göran Kroon (trumslagare i BBB med mera) och Michael Andersson på percussion. Den underhållande funkgroove- utvikningen från sist nämnda par i låt av Erik Norström, ska enligt uppgift vara tillagd på eget initiativ.

Johnny Olsson – Robin Rydqvist – Patrik Jansson undre raden Anders Carlsson – Jakob Sollerman / foto Johnny Kääpä

Än så länge finns inte någon skiva tillgänglig. Men det kommer säkert bli verklighet, liksom fler stimulerande samarbeten inklusive gästsolister. Har varit enormt inspirerande att som det heter bevaka Göteborg Jazz Orchestra, ett väldigt bra storband.. Ehuru man har dragit nytta av kapaciteten hos Bohuslän Big Band i samma härad (vikarier har hämtas därifrån plus att vissa musiker ”dubbelarbetar”) , har man skickligt lyckats navigera sig bort från kölvattnet på renommerade BBB.

Ella Wennerberg – Anders Carlsson foto Johnny Kääpä

Är så tacksam för att jag blev inbjuden.. Borde tackat varje medlem personligen för den exklusiva upplevelsen. Har sedan snart ett halvår förhindrats vara konsertpublik. Antar att musikerna saknar sin publik lika mycket. ( Om man huvudsakligen försörjer sig på att spela live, har förstås ”näringsförbudet” varit förödande ) Pirrade i kroppen av förväntan när jag satte mig i en av sofforna ett par steg upp från scenens nivå. Hade laddat upp med bouillabaisse på Stordalens nyöppnade finkrog i Lackarebäck. När livestreamen var till ända, konstaterade jag att den unika händelsen motsvarat förväntningarna. Ägnade mig åt att vara social med musikervänner, medan de packade ihop sin utrustning. Numera kan det gå flera dagar tyvärr utan att man får möjlighet att konversera, inte konstigt att man blir en smula exalterad när tillfälle erbjuds.

Detta framgångsrika projekt med fokus på specialskriven musik från maestro Georg Riedel, har kommit till stånd med stöd från flera håll, bland andra Kulturrådet och Kulturnämnden i Göteborgs Stad.

foto Noomi Riedel (omslag i färg på biografi utgiven 2020 på Bo Ejeby förlag

Surrealistiskt hörspel i mobil form finurligt gestaltat – C-O-N-T-A-C-T av GEST

7 maj, 2021 by Mats Hallberg

Manus: Eric Chantelauze (originalidé: Gabrielle Jourdain)

Fransk originalproduktion: Musidrama och Burreau Sauvage

Koncept och regi: Samuel Sené

Resident regissör: Kristina Brändén Whitaker

Anpassat till engelska: Quentin Bruno

Apputveckling: jean-Philippe Marie de Chastenay, Touaregs

Skådespelare: Hannah Boqvist (ersättare: Amanda Harde) / Gary Whitaker (ersättare: James Hogg)

Spelas med covid 19-restriktioner till och med 15/5 2021 på Gustav Adolfs torg och kvarteren kring Kronhusbodarna i Göteborg

Svensk premiär: 6/5 2021

Tredje gången på relativt kort tid jag är med om hörspel vars lokalisering rent fysiskt placerats utanför gängse teaterrum. Denna gång görs inga anspelningar på området vi i den fåtaliga tillåtna publikskaran befinner oss i. Två skådespelare tar oss stationsvis runt i ett par centrala kvarter i Göteborg under cirka 50 minuter, varav den unga kvinnan utgör den huvudperson vi är tillsagda att ta rygg på, förstås med nåde corona-avstånd jämte lämpligt avstånd till imaginär scen. Pjäsens intrig inklusive huvudpersonen Sarahs tankar, förmedlas dels via en sinnrik applikation avlyssnad med hörlurar, dels genom beteenden hos Sarah och den främling som konfronterar henne. Kommunala tjänstemän på väg hem frän jobbet korsar stundom platserna dramat äger rum. De var hänsynsfulla nog att inte störa eller fråga vad som pågick. Hade tagit på mig varma kläder plus regnställ då man kunde frukta ostadig väderlek. Även denna avgörande aspekt slapp arrangören att hantera.

GEST ska utläsas Gothenburg English Studio Theatre. Svenska skolungdomar som bedriver studier i språket utgör främsta målgrupp. De enormt erfarna personerna bakom teaterkompaniet väljer alltid att sätta upp engagerande pjäser. Nu har de fått tillgång till en fransk originalidé utvecklad i fjol, vars syfte varit att problematisera människors isolering under pandemin. och beakta dess konsekvenser. På köpet har vidhängande spörsmål bakats in . En komplikation att ta med i beräkningen, är att även om jag för trettio-fyrtio år sedan uppnådde ansenlig färdighet i engelska, är statusen numera betydligt beskedligare, särskilt vid forcerat tal. Min poäng är att öronen varken uppfattade eller hajade allt som sades i hörlurarna. Ska fastslås att ljudet som sådant var fantastiskt. Gav publiken på ett magnifikt sätt tankar, repliker, reaktioner, adekvata ljudeffekter och dito musikillustrationer. Denna 3-d / surround-känsla gjorde att man aldrig var nära att tappa fokus.

Vi kliver in i handlingen när en ung kvinna sitter och mår dåligt. Påstår att hon inte bär på några trauman, fast på den punkten är hon inte ärlig visar det sig. Ett husdjurs död viktas mot förlusten av en motorcykelåkande pappa. Huruvida Sarah lider av hypokondri eller plågas av psykosomatiska besvär är inte självklart inledningsvis. Exempelvis tas migrän, magknip, ont i revbenen samt ångest upp

. Att spela upp något fiktivt där verkligheten pågår runt om, har ju ett moment av oförutsägbarhet över sig. När Hannah Boqvist demonstrerar att hennes rollfigur får yrsel av för mycket oarbetade intryck, då blir en förbipasserande konfys för en sekund, fullt begripligt.

En påflugen man med hörlurar sätter sig intill rollfiguren, gör henne obekväm. En snuskgubbe som vänligen vill erbjuda något, så kan hon rimligen ha spekulerat. Mannen röjer sin identitet, avslöjar att han är hennes skyddsängel. Därefter vidtar en sällsam interaktion dem emellan, under förflyttning eller vid överenskomna platser. Sarah berättar om sig själv, sina bekymmer och önskningar. Därtill kommenterar hon tankeläsande ängeln Gabriels mystiska utsagor. Går inte att undvika associationer till såväl Himmel över Berlin som Matrix. Den franske manusförfattaren verkar ha tagit fasta ordentligt på katharsis-begreppet. Vill hävda att den framvällande svadan från Gabriel, pendlar mellan Himmel över Berlins kluriga filosoferande och ”over-the-top”- excesser á la Matrix. Ibland kan man inte annat än le åt dennes dödsallvarliga, orimliga utläggningar. Gabriel påverkar, förändrar Sarahs inställning. Utan att nödvändigtvis göra avsteg från integritetsanspråk söker hon sig utåt, längtar efter omtänksamhet, inklusive kramar.

Hannah Boqvist som gör Sarah är utbildad på Balettakademin. Hennes cv är redan omfattande. Jag kan ha sett henne på showrestaurangen Oakley´s, då hon också är dansare och sångerska, dessutom producerat egna uppsättningar. Funderar på om det är henne vi hör framföra låt med Cindy Lauper som förekommer i hörspelet. Eftersom den unga kvinnans tankar och repliker lästs in i förväg, ställs hiskeliga krav på att Hannah synkar exakt genom rätt mimik alternativt kroppsrörelser. Härvidlag lyckas hon förträffligt. Skådespelaren gör det enkelt för publiken att följa Sarahs resa, hennes övernaturliga omvälvande möte.

Motspelaren Gary Whitaker njuter av att ta ut svängarna, i den för teater icke avpassade miljön. Hans meritlista är otroligt lång, vilket medför att han obehindrat kan växla mellan att varva upp och att ta ett steg tillbaka, (för att låta motparten komma till insikt). Så är växelspelet duon emellan uppbyggt. Att båda agerar antingen med finkalibrig mimik eller yviga gester kräver sannolikt stora färdigheter, vilket de besitter. Rutinerade regissör Kristina Brändén Whitaker har sett till att balansen upprätthålls, jobbats in perfekt. . Att skyddsängeln han gestaltar har ett headset ger Whitaker en dimension till att överraska med. Vad är denna varelse i stånd till? Vi i publiken blir angenämt förbryllade.

Summasummarum en lika mystisk som minnesvärd föreställning utan tillagd scenografi i en högst oväntad miljö. . Som utlovats sannerligen en glädjande, poetisk och hoppfull pjäs som lutar sig mot hypermodern teknik.

Komedi på mörk botten baktung av flams – Arvet på Folkteatern

7 maj, 2021 by Mats Hallberg

av Alejandro Leiva Wenger

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson Backman

Kompositör: ”Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson

Medverkande: Ing-Marie Carlsson, Niklas Falk, Nina Haber och Emma Mehonic

Spelas på stora scen, Folkteatern i Göteborg med påbjudna Corona-restriktioner

Spelas till 21/5 2021

Urpremiär april 2021

Folkteatern i samarbete med Riksteatern

Premiären sköts upp på grund av sjukdomssymptom i teamet. (Urpremiären var ursprungligen tänkt att hållas i Skövde för att därifrån gå på turné.) När klartecken kunde ges kändes hela situationen rörande, tillika ytterst exklusiv. Som en ynnest att välkomnas tillbaka efter cirka ett halvårs påtvingad frånvaro. Måste vara en prövning att spela inför en publik på futtiga åtta personer, som att bjuda oss till hemma hos – fest. Tänker på personalen i tjänst på Folkteatern och framför allt på hur mycket tillskott av energi det fordras av skådespelarna under dessa extraordinära förhållanden. Gradängen är undanstuvad. Vi sitter utspridda på betryggande avstånd till den cirkelformade scenen, vars vita inredning möjligen symbolisera begreppet vita lögner. Placerad aningen bakåtlutad i fåtölj sitter jag i princip i nivå med scen, bekvämare än någonsin tidigare på teater. Intill har man tillgång till eget vatten, program med mera. Och i paus mellan de båda akterna kan man köpa sig ett glas från baren. Vi lyckliga få besökare slussas in, liksom i höstas under Don Quijote-variationerna, via personalingången. Vid betraktandet av scenen inför föreställningen uppstod en nästan naiv upprymdhet. Efter åren på 2000-talet som ombud och därefter recensent har man definitivt införlivat ”scenkonst-genen” i ens system.

Dramatikern, författaren och sociologen Alejandro Leiva Wenger kom som barn på 80-talet till Stockholm från Chile. Av honom har jag tidigare sett musikalen Folkbokförarna. Nyligen tilldelades han Karin Boye-pris av Huddinge kommun och svenska Ibsensällskapets litterära pris. Han har i flera produktioner samarbetat med regissör Frida Röhl (Folkteaterns konstnärlige ledare).

Denna gång har han laborerat på temat ärftliga sjukdomar, vars förlopp resulterar i bestående men och förkortar liv. Arvet handlar om Huntingtons sjukdom – kallad danssjuka. Vad gör rädslan för att drabbas med en familj, vars make och far nyligen avlidit efter att ha plågats av Huntingtons i arton år? Intrigen simmar runt i ett hav av hemlighetsmakeri, missförstånd och dessutom en ovilja till att få bekräftelse. Risken att den sjuka genen överförs, är nämligen skrämmande hög, femtio procent. Föredrar man att hellre sväva i ovisshet än att få definitivt besked?

Dramatiken inleds med att den maniska dottern, (Nina Haber) bestämmer sig för att bryta ett förhållande och flytta hem till sin ensamstående pensionerade mamma (Ing-Marie Carlsson). I värsta fall utgör således nämnda fatala tillstånd ett slags ”arvegods”. Ett konkret sådant, ett osorterat skåp möjligt att gömma sig i, är placerat som scenens mittpunkt. Detta skåp blir till den första av en lavin av misshälligheter mellan mamman och dottern. Replikskiftet om förvaringsskåpets framtid, signalerar framåtrörelse à la Tjechovs symbolik, om att fäster man publikens uppmärksamhet på ett hängande gevär, pockar en sådan markering på följdverkan enligt vedertagen estetik.

Således upplagt för virvlande dramatik, genom användandet av flera bottnar och skiftande stämning. Märker avsevärd diskrepans mellan temperament från föreställningens foton och många replikskiften. Vi hamnar aldrig i Norénska uppslitande uppgörelser, även om Nina Haber som kränkt dotter blir svalosande i andra akten. Före paus länkades mina tankar i flera sekvenser istället till fåniga Stefan & Krister revyer. Ing-Marie Carlsson har i mina ögon vanligtvis blivit typcastatad. Minns henne från mäklarfarsen Liljebrinks. Folkkär blev hon i såpan Tre Kronor och i viss mån i Bert och därutöver ofta förekommit i filmdeckare som Wallander och liknande.

Att pjäsen styrs upp i andra halvan är inte nog. Manusets egentligen entydigt allvarliga ämne, lyckas inte balanserar på rätt sida gränsen. Somliga karaktärers reaktioner, framstår efterhand som mindre trovärdiga. Gillar förvisso när Nina Haber (sett som del i feministsluggande Gruppen, i monolog, häromåret i Misantroperna med mera), som den orosanstuckne flängiga dottern konfronterar omgivningen. Men den skickligt utförda konfrontativa dominansen räcker inte för att blidka mig. Inte heller att dramatikern raffinerat planterat tecken på sjukdomssymptom både hos modern och dottern, eller att filosofiska diskussioner om testningens konsekvenser kan knytas till smittspårningen av covid 19. Kommer svaret bli en dom alternativt frisedel, är något som Wenger uppehåller sig vid.

Två personer återstår att introducera. Dels den avlidnes bästa vän som gör sig många ärenden till Irénes (?) bostad. I rollen ser vi Niklas Falk i ett sällsynt gästspel på hemmaplan. En mycket erfaren skådespelare känd från film, teve och scen. Har sett honom på Stockholms Stadsteater och förmodligen Angereds Teater under 80-talet. I Arvet blir Falks uppgift att framställa en lismande, krumbuktande figur, vars förehavanden med änkan förstås är fler än dottern haft vetskap om. Förvisso utstrålas närvaro med besked, men figuren blir för endimensionell. Vidare skådas en tillknäppt yrkeskvinna som påminner om en psykolog, en gestalt huvudperson konsulterar för vägledning. Visar sig att de har gemensam historik från tonårstiden. Den antydda relationen utvecklas på ett högst förväntat sett. Rollen görs av Emma Mehonic, en skådespelare jag kan ha sett agera på Dramaten i just en Tjechov-uppsättning.

Visserligen noteras fascinerande pendlingar mellan rädslans rådvillhet och ambitionen att både vara uppriktig och ta kontroll. Men helheten gick inte hem hos mig, trots habila insatser från skådespelarna. Hade önskat att manusförfattare och regissör strukit somliga humoristiska inslag.

Mats Hallberg

Footer

Om oss