Pet Shop Boys, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 4
Jag är inte dagligdags någon som grottar ner mig i populära Londonduons produktion. En gång tidigare har jag hört dem live, vilket var på Liseberg 2002. I längden är de för mycket av glamour och underhållning, emellanåt finns fog för schlagervarning och somligt de gjort bör rubriceras som kitsch. Hade jag varit ett fan skulle emellertid deras imponerande show varit en fullpoängare. I sina riktigt ljusa stunder har de en släng av Yello i sig, medan det vore orättvist att dra paralleller till de kalla kalkylerande konstnärerna i Kraftwerk.
Övervägande materialet ur deras nya enormt spektakulära show Electric verkar vara förinspelat. Vad Chris Lowe adderar från den högteknologiska maskin han sköter, är omöjligt för mig att veta. Efter att vi i en kvart diggat vad vi ser på duk och hör i perfekt inställda högtalare, tas den främre projektionsytan bort och vi skådar Neil & Chris plus två dansare. Klädbytena är nog minst ett halvdussin till antalet och i övrigt är det visuella på backdrop värt en längre redogörelse. Lägg därtill grön laser, geomteriska figurer, konfettiregn, suverän koreografi på plats. Ska inte orda mer om allt ögongodis, bara påstå att det överträffade allt vad jag sett tidigare i den vägen.
Mestadels behöll den avancerat konstruerade musiken oss i ett stadigt grepp under nittio minuter, även om gruppen alltid haft tendenser till att bli såsig i sitt uttryck.. Jag uppskattade det nya tyngre och hårda anslaget, vars höjdpunkter inträffade i olika collage. Till denna kategori hör låtarna Fugitive och Fluorescent. Man brassade verkligen på med dansant elektropuls i total symbios med lekfulla illustrationer. Lekfulla var också de direkta kopplingarna till Leonard Bernstein och Igor Stravinskij. Säcken med potenta listframgångar, idealiska inte bara på gaydiscon, knöts ihop med en fräck hitkavalkad. På detta pärlband kunde Go West, Domino Dancing, Always on My Mind samt It’s a Sin identifieras utan ansträngning. Och då hade man långt tidigare dammat av rökare såsom Suburbia och självklart West End Girls.
Duon, som var lyckliga för mottagandet de fick, gör knappast musik som vill förändra världen. Men det är rasande snyggt och medryckande. Gott så! I vår annars ofta dystra tillvaro behöver vi roas av loopar i kombination med beats och lättsamma snillrika melodier i dur. Tennant och Lowe var värda alla händer i luften som publiken gav dem, även om den allra mesta musiken vi hörde var förprogrammerat.
Text: Mats Hallberg
Foto: Annika Berglund