Mats Hallberg

Bohuslän Big Band

Chasin´the Bird

4

Inspelad november 2020 i Vara Konserthus

inspelning, mix och master: Christer Olofsson Sunninge Sound Studio

Producerad av Vara Konserthus / Bohuslän Big Band

Prophone Records

69:13

Releasedatum: 11/6 2021

Har några gånger tidigare recenserat landets möjligen ädlaste storbandsstolthet, (konkurrensen lika mördande som stimulerande i ett Sverige begåvat med en handfull strålande storband) både live och på skiva. De har numera replokal och också postadress ett par kilometer från min bostad. Därför har det blivit tradition med framträdanden i Mölndals Stadspark på nationaldagen. Annars är hemmaplan Vara Konserthus på Västgötaslätten vars region är orkestern uppdragsgivare – där nya skivan spelades in samtidigt av hela orkestern. Krävande process då eventuella missar inte kunnat repareras, fast resultatet gynnades i slutändan. Har sett det modernistiska bandet uppskattningsvis minst femton gånger varför känslan att jag kunnat följa dem i sådär tjugofem har viss täckning. Mycket belåten med vad jag upplevt i deras sällskap när de gästats av Gregory Porter, Steve Swallow, Lou Soloff, Jaqee, Avishai Cohen (trumpetaren), Ale Möller, Bengt-Arne Wallin, Georg Wadenius, Kristin Amparo, Daniel Lemma, Claes Jansson, Sinne Eeg, Rigmor Gustafsson för att nämna några i en lång stjärnbeströdd rad. Blåssektionerna förstärkte showen med Jill Johnson som jag recenserade. Mångsidighet är ett av deras signum, vilket deras temakonserter kring Frank Zappa och Steely Dan är bevis på. f Man undervisar, låter utbildade talanger spela och skriva för dem, sprider glädje till äldreboenden och håller igång verksamhet riktad mot barn.

, Läser man på hemsidan noteras ändå att många produktioner gått mig förbi. För inte så värst många år sedan var Nils Landgren konstnärlig ledare. Och i fjol skulle skilda turnéer med Tommy Körberg, Danilo Perez och Björn Skifs ha genomförts. Hade pressbiljett till två av konserterna. Konstnärlig kvalitet är ju inte en mätbar vetenskap, inte jämförbar med tävling i säg höjdhopp. Vi får utgå från att Magnus Lindgren – samarbetat flera gånger med BBB – vet hur det förhåller sig då han rankar Bohuslän Big Band, vars syfte är att värna och utmana, som ett av världens sju bästa storband.

Nu har man satt tänderna i musik av Charlie Parker, jämte kompositioner av Tadd Dameron respektive Miles Davis förknippade med Bird. I höstas var det nämligen hundra år sedan arkitekten till den revolutionära stilen bebop föddes. Tyvärr dog han ju redan i mitten på 50-talet på grund av excesser till drogvanor. Utan att ha forskat vidare i ämnet, associerar jag spontant inte altsaxofonistens musik med storband. Högst osäker på om han överhuvudtaget figurerade i sådana sammanhang. Inte minst av den anledningen har de kunniga som gett sig på att arra sammanlagt elva låtar varit ovärderliga bidragsgivare. Klas Lindquist ansvarar för fyra av dem gjorda 2010, samma tidpunkt då danske trombonisten skrev arr på Barbados, vilket skedde i samband med turné med BBB under rubriken ”Bird´s Bebop”. Maria Schneider (som ju Bowie kontaktade under sina sista år och som dirigerat BBB) skrev under sin studietid på 80-talet arrangemang på Hot House som inte funnits tidigare på skiva. Tre låtar har tolkats av blåsare i orkestern – Niclas Rydh, Samuel Olsson och Christer Olofsson. Sippin´at Bells har fått ny rymlig kostym av Erik Norström, smått legendarisk saxofonist undertecknad hört live. Både Klas och Erik har spelat med BBB.

Hör fullkomligt tidlöst sound. Skulle kunna misstas för att vara Stan Kenton, Duke Ellington eller Radiojazzgruppen under ledning av George Russell. Ett maximalt töjbart och synkat kollektiv med solister ur egna leden som gör skäl för epitetet världsklass. Ska erkänna att när jag först satte mig in i hur det vackert formgivna albumet låter, hade jag vissa problem. Har BBB tagit sig vatten över huvudet? Frenesin, svärtan och dynamiken på Charlie Parker – inspelningar har delvis gått förlorad. I förstone ansåg jag att den antingen hetsiga eller romantiska musiken, passade illa för att hanteras av storband, Kanske underlig uppfattning när frontmannens radarpartner i begynnelsen Dizzy Gillespie, ju blev känd också för sitt big band (som jag såg på Skeppsholmen på 80-talet). Funderade således på lägre betyg. Nu ser jag transformeringen i delvis annan dager. Kännetecknande atmosfär försvinner medan andra beståndsdelar tillkommer.

Blir förtjust i fräckt vävda mönster i Ornithology (arr Lindquist). Sköna synkoper ligger som grädde på moset. Samma sak i nästa låt. Hänförs över hur intelligent BBB organiserats musikaliskt.. Genomgående för Chasin´the Bird fäster man sig vid ensemblens härliga klös när sektioner hakar i varandra. Den komplexa harmonik vi förknippar med Charlie Parker får extra mycket utlopp i Barbados, genom ytterst vitala solon från Niclas Rydh på trombon med flera. Rytmsektionen med Göran Kroon i spetsen spelar magnifikt. I Hot House antar flyhänte pianisten Stefan Wingefors Bud Powells skepnad, framställer sinnrikt hans avigt framåtlutade ackord.

Fullgoda saxofonister delar på det egentligen omöjliga uppdraget att göra Parkers intensiva formulerande rättvisa. Man vill utsättas för en musiker som exponerar hela sitt inre, som påminner om essensen av hjärta och hjärna likt hur det uttrycktes hos Bird., en jazzmusiker som hanterade sitt instrument ömsom genom attack, ömsom smekningar. Uppgiften fördelas internt. Inget ont om vare sig Joakim Rolandsson på lead altsax, instrumentkollegan Martin Bjurek Svanström eller tenoristen Björn Cedergren, tvärtom. Njuter av solon från dem vilka toppas av Joakim i My Little Suede Shoes och Martin i underbara tolkningen av Perker´s Mood jämte Ah-Leu-Cha. Men kan ändå sakna gästsolist med förmåga till genomgripande avtryck.

Kul rytmik i Dewey Square förstärks genom stilistiskt snyggt fraserade ”inlägg” från Björn Cedergren och Samuel Olsson ( den senare författat cd:ns liner notes). Hör gåshudsframkallande intro i Parker´s Mood. Snacka om att spela sofistikerat! Hela tjugosju solon har angivits. Dessa matchar styvt den enorma sprängkraft ensemblespelet uppvisar. Två nykomlingar i BBB presterar mycket goda insatser. Syftar på två etablerade, tämligen unga män i form av basisten Arvid Jullander och Erik Tengholm på trumpet. Åtskilliga finurliga arr förhindrar jämntjocka tendenser. Hyllningsobjektets kanske mest prydliga, mest hit-betonade alster, Yardbird Suite med fragment från swingepoken, avrundar ett högpotent album.

Son of the Velvet Rat

Solitary Company

4

Inspelad i Morongo Valley i Kalifornien, (kompletterande inspelning Graz Österrike och Franklin Tennesse)

Producenter: Gar Robertson och Georg Altziebler

Fluff and Gravy

42:20

Internationell release: 9/3 2021

Lika hyllade som kultförklarade duon Son of the Velvet Rat kom tidigare år med sin artonde skiva, inklusive ett par samlingar och ett antal ep. Den senaste i raden utsågs av skribent med förflutet på Melody Maker till årets hittills bästa. Duon som bildades 2003 består av ett par med ursprung i Österrike, där de erhållit flera priser. 2016 flyttade de till USA. Efter visst kringflackande blev ökenområdet Joshua Tree i Kalifornien deras nya hem, vars scen de numera tillhör. Flera omfattande turnéer i USA och Europa har genomförts.

Gitarristen (också munspel, melodica, percussion med mera) och sångaren Georg Altziebler skriver så gott som all musik, medan Heike Binder spelar främst orgel. Vidare sjunger hon bakgrunder, trakterar autoharpa, theremin och på två spår dragspel. Avseende sättning är det notabelt att en stor skara människor involverats på de tio låtar som utgör Solitary Company. För många för att listas i en recension. På titellåten gör en stråkkvartett fint avtryck, medan åtskilliga låtar begåvats med ett antal bakgrundssångare. Producenten Gar Robertson lirar röjigt taggig gitarr på ett par spår. Andra förekommande instrumentalister är exempelvis basist, trumslagare, klaviaturspelare, slagverkare och personer som spelar hammondorgel (b3), vevlira och adderar handklapp. Produktionen är således inte alls avskalad, tvärtom.

Alla dessa komponenter bidrar till ett övervägande magiskt sound. Hemifrån, A & R och promotor som marknadsför duon i Sverige plus en drös andra indieband med övergripande rootsy-etikett, kallar den diffusa genre de saluför för ”gut-music”. I brist på bättre en beskrivning så god som någon. Emotionell autentisk musik vars syfte är att ge positiva vibbar från magtrakten.

Det brukar heta att Son of the Velvet Rat ägnar sig åt folk noir. Vidare att Altziebler är svaret på vem man får om man korsar George Brassens med Townes Van Zandt. Andra influenser som kan ringa in hans musikaliska universum är Nick Cave, Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Waits samt Radiohead. Lucinda Williams (som jag sett på Pustervik) är ett av deras största fans. Initierade bedömare menar att duon är hemmahörande i en kabarétradition med andlig mystik. Vidare att två motstridiga koncept samverkar. Dels Wall of sound-estetik, dels principen om less is more.

Vad de gör måste betecknas som otroligt fängslande, som om de karvar fram en hemlig parallell värld byggd på ovan nämnda referenser. Att jag inte tar det allra sista steget utan ”nöjer” mig med 4+ beror på låtskrivarens vokala färdigheter. Rösten må vara charmigt knarrig och Altziebler textar tydligt, ligger längst fram i mixen. Men rent tekniskt har han en påtagligt begränsad kapacitet, även om sången förvisso är stämningsskapande. Ett smärre skönhetsfel för åtminstone mig, som teamet antagligen är medvetna om eftersom så många körar på flertalet låtar. Förutom redan angivna referenser vill jag avseende det sångliga, lägga till några resterande namn: Steve Earle, T Bone Burnett och Warren Zevon.

Skivan går inte att rycka på axlarna åt, istället färdas man in i storslagen ödesmättad atmosfär. Dock ska framhållas att det typiskt dova och dystra, bryts upp i sprittande tongångar vid några sekvenser. Blir förtjust i ett brett spektrum av intelligenta pendlingar. Den framtagna ljudbilden avviker från gängse norm, fast är i och för sig inte främmande i exempelvis Nick Cave – land. Solitary Company har mestadels ett raspigt, opolerat sound. Särskilt i en låt så smutsigt ljud i hörlurar, att jag var övertygad om att stereo eller cd hade fått någon defekt.

Stardust studsar fram oemotståndligt gungande, avlöses av en stark sak vars släpiga melodi formas till en total konstrast. Utan att det blir överlastat färgar olika slags gitarrer många kompositioner. Förutom självklara ospecificerade kategorin elgitarr listas fuzz -, akustisk-, slide -, nylonsträngad gitarr jämte e-bow. Slide och det udda instrumentet theremin hörs i sömlös förening i en passage. Titellåten med preparerat piano har en refräng som tål att nötas på, sätter sig till och med i huvudet. Ett finstämt akustiskt stycke – The Waterlily And the Dragonfly, signerat frontmannen har stoppats in som ett passande avbrott mitt i flödet. Introt till The Only Child har drag av ikoniska Hey Joe över sig. En strålande låt som gradvis vecklar ut sig, ges spännande inramning via fender rhodes, orgel och e-bow. Trevliga The Ferris Wheel genomsyras av en yster folkmusikalisk känsla. Finalnumret Remeber Me låter fantastiskt vackert i sin viskande, långsamma framtoning.

Texthäfte inkluderas i denna genomarbetade produktion. Obegripligt att Son of the Velvet Rat varit helt okända för mig, att de kunnat bedriva ett enormt produktivt konstnärskap med ena foton i europeisk tradition och den andra i mer eller mindre rockig americana. Plattan är tveklöst värd 4+

My Sweetest Punch

2

Betyg: 3

Inspelning, mix och master Andreas Holmstedt Studio PGA i Borås

Producenter: My Sweetest Punch och Andreas Holmstedt

Paraply Records (distr. Border Music)

38:29

Releasedatum: 28/5 2021

Andra fullängdaren (finns som cd och på digitala plattformar) från en konstellation baserad i Göteborg, som existerat i cirka tretton år. Gruppen består av Rickard Linde på sång och gitarr, Thomas Pontén på gitarr och sång (Little Green, Love on Drugs), Jessica Bah Rösman på sång, Ludvig Lindlöf på keyboards samt rytmsektionen Robert Olsson på bas och trumslagaren Martin Lillberg. Har inte hört dem live, vilket gör att förhållandevis obskyra My Sweetest Punch nog får förknippas med popens underground-scen. Indiebandets ambition är att smälta samman genrer de gillar till något personligt. Aktuella plattan innehåller tio original, samtliga signerade Rickard Linde med undantag av They Tell Me och Someone Called My Father vars textförfattare heter Maria Richardsson. Enligt dem själva behandlas små och stora ämnen, både hjärta och smärta och tidens flykt.

Öppningsspåret All I Need To Love släpptes på singel. Den signalerar vad de helst ägnar sig åt, nämligen livsbejakande, lätt bombastisk power-pop. När medlemmarna var för sig nämner favoriter förekommer delvis otippade namn som Yellow Jackets, Vangelis, Esbjörn Svensson, Marillion och Jeff Beck. Förmodligen funkar My Sweetest Punch utmärkt som up tempo liveakt. Det är tajt och låter snyggt och trevligt med med slingor från klaviaturer i symbios med utkristalliserade riff. Tycker om ljudbilden där varje enskild insats tydligt kan härledas. Man slipper alla tendenser till grötigt, mullrande sound.

Scream doftar omisskännligt The Cure med sin hypnotiskt rytmiska figur. Finns fler inslag av lånta fjädrar, vilket inte stör lyssningen. All Over Now är en behaglig melodi vars kontur påminner en hel del om Jackson Browne/ David Lindley från deras storhetstid. I Until I Die får man till en slagkraftig dänga. Den kryddas med inspirerat gitarrsolo jämte dito refräng framförd med passion. Som mest alt country blir det i en fin ballad som får avrunda. Hör vacker, strålande exekverad slide från Thomas Pontén. Finns som sagt låtar som sticker ut, vilket är en förutsättning för att deras modiga koncept ska bära. Fast standarden är inte oväntat svajig totalt sett. Somliga alster fäster inte.

Att sången saknar egenart är självfallet ett aber, gör det tufft att nå ut på större scener. Hade man haft bättre förspänt på den fronten, skulle man troligen haft annan aura, nått ut i vidare kretsar. Räcker inte att det vokala är duktigt utfört, om inte rösterna genomsyras av påtaglig närvarokänsla. Kompet är funktionellt, ser till att strukturen hänger ihop. Men jämfört med exempelvis mästerliga Per Lindvall och Dan Berglund, som jag recenserade härom veckan, lirar de i en annan division, tillför inte tillnärmelsevis samma substans.

Efter att en smula ha trängt in i musiken hos My Sweetest Punch noteras trevlig och habil musik, stundom mer än så. Kanske läge att kontakta gästsolister, externa låtskrivare eller foga in väl valda covers; för att ge sig själva ett välförtjänt lyft. Konklusionen landar i att vi, trots påtalade skavanker, serveras en vällagad kompott med flera goda ingredienser. Man mår överlag bra av gruppens nya album.