Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Collage i form av medryckande anklagelseakt – Alexandras Odyssé på Göteborgs Stadsteater

by

10/2 2017

Manus: Alexandra Pascalidou (bearbetning Sisela Lindblom)

Regi: Anna Ulén

Scenografi och kostym:Charlotta Nylund

Kompositör: Kristina Issa

Musiker: Kristina Issa och Emil Blommé

Medverkande: Alexandra Pascalidou, Erik Hedberg (praktikant), Johan Karlberg, Magdi Saleh, Carina M Johansson, Kim Theodoridou Bergqvist, Melina Tranulus samt 9 statister  från Angereds Teaterskola.

Spelas på Stora Scen till och med 5/4

  Foto Ola Kjelbye

 

Har en teori om varför Alexandra Pascalidou så ofta varit kontroversiell. Tror det kan bottna i att skilda sysslor ibland sammanblandats. Tänker på att å ena sidan vara programledare, å andra sidan bedriva åsiktsjournalistik. I Alexandras Odyssé agerar hon ciceron i sitt eget textlandskap, vilket medför ett genuint inkännande tilltal. Agitation kan förenas med värdskap. Den framgångsrika mediapersonligheten har tillsammans med regissör och dramaturg, skapat en lärorik dyster uppsättning om Greklands finansiella krasch. Vore intressant att få reda på hur mycket Anna Ulén ( med stor erfarenhet från frigrupper i Göteborg) har dels tuktat, dels utvecklat produktionens ord och toner. Som bekant har ”Årets Europé i Sverige 2015” både skrivit bok och gjort teveserie om kollapsen i Grekland, med betoning på hur den påverkat medborgarna. Landets tragedi är av ofattbara mått.  I artikel i det fylliga programmet sägs att statsskulden motsvarar ett belopp på 275 000:- / invånare, att räddningspaketet från omvärlden blivit en dödsspiral samt att BNP sjunkit med 45% under en åttaårsperiod.

Den som hoppas på  förklaringar till vad som föregått rävsaxen hoppas förgäves.  Istället för orsaker levereras förlopp och  konsekvenser  i ett antal tragikomiska scener. En slags ramberättelse utgör ett lyxkonsumerande överklasspar som konkar, går skilda vägar när mannen mister sitt välbetalda chefsjobb. Den bortskämda makan blir feminist, husdjursfotograf och till och med  eskort.  Hennes olycklige desperate x-make nära taket, illustrerar det ödesdrama, den jätteutmaning som majoriteten greker lever med.. Detta kivande par spelas med energisk vrede av Magdi Saleh och Kim Theodoridou Bergkvist,  i henne fall en alldeles extra oresonlig publikfriande vrede  Två luttrade offentliganställda  utomhusstädare – med gröna västar  – tjänstgör som kommentatorer, vars tacksamma roller hanteras ypperligt av Carina M Johansson och Johan Karlberg.

Scenografin är stram, den  vida cirkelformade scenen allt annat än belamrad av dekor och rekvisita.  Att de kallhamrade långivarna , dyker upp ur en platt träkonstruktion,  metafor för den trojanska hästen, är ett snillrikt påhitt. Enskilt roligaste sekvensen är  när Johansson gestaltar en imposant outgrundlig förbundskansler, enbart genom porträttlik peruk och finmotoriska finesser.  Enda tablå som kan konkurrera är av återkommande art: Vilt gestikulerande Melina Tranulus med hysterisk brytning á la Liv Ullman,då hon agerar presentatör av frågetävlingar. Den lilla ensemblen har  fullt upp, Växlar lustfyllt smidigt emellan åtskilliga roller.  Erik Hedberg  med kusligt vibrato gör övertygande  siaren Kassandra, medan Johan Karlbergs gränslösa revir sträcker sig från missnöjd affärssinnad bonde till stickande bordellmamma.

Före och efter  temperamentsfulla hastigt uppblossande sekvenser  finns en trespråkig manusförfattare som binder ihop. Pascalidou skådas i ljust elegant fodral såväl som i krigarutrustning. Hon pläderar för humanism och mot orättvisor, upplyser om sin släkts härkomst och vandring, dansar och sjunger, ger miniföreläsningar om antikens gudar och demokratins vagga, fogar in biografiska höjdpunkter och stolta segrar i schlager- och fotbollsmästerskap.  Hon strålar av självsäkerhet, undviker att beröra hat och verbala hot. Kostar till och med på sig en blinkning till oss som minns herrmagasinet Café, i vars omröstning hon blev Sveriges sexigaste. Ändå är jag inte helt förvissad om att det kommer gå som en dans att charma stadens teaterintresserade.  Blir nog avsevärt motigare då inte hejaklacken är närvarande.  I likhet med judisk överlevarhumor är det ändå befriande att det skämtas friskt. Samtidigt hade jag önskat mer gestaltande. Det blir stundom ganska rörigt, inte helt lätt att följa.

Har mig veterligen inte tidigare betraktat ett gäng statister, de som i grekiska dramer kallas kören,  som haft liknande framträdande positioner.  Dessa  mångkulturella ungdomar från högskoleförberedande Angereds Teaterskola gör mycket mer än att sjunga, utföra koreografens rörelsescheman och agera folkmassa.  Med full satsning (kanske med hopp om att bli upptäckt) lever man sig totalt in i uppsättningen.  De suger ut vad som är möjligt ur varje replik, när de agerar  i smågrupper eller i samlad tropp. De är definitivt inte utfyllnad, utan äkta vara med ett rikt känsloregister.  Upprörd och uppfordrande tar Rasha Khoury oss i anspråk under några minuter, genom att vittna om någons ofattbara umbäranden och förluster, på flykt till en dräglig tillvaro. När hon nästan är klar hörs en ung kvinna i salongen snyfta. Starkt!

Slutligen ska absolut inte förbigås att Alexandras Odyssé innehåller mycket musik i skiftande stilar. Den har komponerats av Syrienfödda sångerskan, klaviaturspelaren och harpisten Kristina Issa. Med sig på scen har hon trumslagaren Emil Blommé, som till vardags bland annat återfinns i kompositörens band. Den slagkraftiga melodiska electronica de mestadels framför, kontrasteras några gånger med avskalade ljuvliga arrangemang. Musiken är absolut en av uppsättningens största plusfaktorer.

 

 

 

 

 

Välspelad nyttig fantasy för unga – Pojkarna av Teater Tamauer

by

3/2 2017 19-föreställningen

Efter romanen Pojkarna av Jessica Schiefauer

Manus: Anders Friberg, Helena Gezelius, Sara Klingvall tillsammans med Jessica Schiefauer

Regi: Anders Friberg

Scenografi & Ljus: Beate Persdotter Löken

Kostym & Mask: Majli af Ekenstam

Kompositör & Ljudteknik: Patrik Vörén

Koreografi: Josefina Samuelsson och Julia Sjönneby

Medverkande: Helena Gezelius, Sara Klingvall och Philip Lithner

Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 17/3

Genomförs med stöd av Statens Kulturråd, Göteborgs Stad Kultur och ABF

  Foto Lina Ikse

Förutsättningarna är personligen inte optimala. Jobbat fem nätter , inte ätit middag och sitter inklämd. Efter cirka 75 minuters laddad premiär är jag snarare halvtom än uppfylld. Ändå vill jag genast slå fast, att det finns mycket att uppskatta. Att vad jag såg inte gick in i mig som jag önskat, bottnar i att jag så ofta missar när jag ser barn- och ungdomsteater, att ta med en avgörande variabel i beräkningen. Jag är INTE  målgrupp, utan denna uppsättning vänder sig till elever på högstadiet.  Manus bygger på en Augustprisad roman som härom året gick upp på biograferna. Jag har träffat författaren, men varken läst eller sett hennes verk.  Den kluvenhet som uppstod efteråt beror också på att jag är helt kallsinnig till fenomen som Sagan om Ringen och genren fantasy.

Scenografen har iordningställt ett ombonat växthus, vilket flankeras av två lövträd med gigantiska stammar och på ena sidan ett stängsel. I växthuset har en trio fjortonåriga flickor tillskansat sig ett eget rum (tänk Virginia Woolf). Här ägnar man sig åt att vårda det som växer, jämte lekar och planering. Sykunnige Momo har påsar med kläder med sig, perfekt till den maskerad de drömmer om.  Bästisarna är upptagna av strategier för att undkomma, alternativt stå upp emot sina förtryckare, det vill säga tafsande  killar i skolans korridorer. Bella (Helena Gezelius) är i praktiken föräldralös, spenderar all ledig tid på att vara botaniker.  Handlingen tar fart när hon odlat fram en mirakelväxt vars nektar gör tillfällig könsförvandling möjlig.  Med flabbande målbrottsröster, manhaftigt flaxande rörelser, ljusskygga  aktiviteter och inte minst häpna blickar riktade emot sina skrev markerar skådespelarna sina nya tillstånd.

Om man struntar i att logiskt försöka förklara det övernaturliga, är åskådliggörandet av identiteter och förväntade könsroller den största styrkan. Oavsett om det registreras igenkänning eller avståndstagande, är scenerna kring tjejiga och grabbiga stereotyper ytterst välkomna.  Lärarhandledning finns utarbetad och den innehåller säkerligen lika tillspetsade frågeställningar som pjäsen. Varför brister vi i respekt mot varandra, trots principer om allas lika värde? Varför accepteras inte olikheter och hur uppstår hierarkier? Varför är unga människor så ofta antingen förövare eller offer? I varje scen finns hos skådespelarna ett tydligt tilltal, pendlande på gränsen till övertydligt.  Bella har en kompletterande funktion som kommentator, blir en slags speakerröst. Tror inte tänkt målgrupp har några problem med att Philip Lithner gestaltar tonårsflicka, fast det är hans oerhört kraftfulla satsning som stenhård ligist som är mest minnesvärd.  Tamauer odlar en estetik som vanligtvis skyr realism.  Vidlyftighet, överdrifter och sinnrik fantasi gör att de har ett format som passar  Jessica Schefauers prisade tonårsroman. Är därför övertygad om att de kommer kunna kommunicera framgångsrikt med sin publik. Filmen har dubbla uppsättningar i huvudrollerna, medan Tamauer låter de tre skådespelarna galant skifta könsidentitet. Lika tankeväckande som underhållande!

Två speciella företeelser i manus: Författaren har valt bort att ungdomar idag interagerar på sociala medier, är ständigt uppkopplade trots stress. Kanske ska vi förstå att de dramatiska händelserna utspelas i en ospecificerad tid.  En annan iakttagelse gäller karaktären Kim och det faktum att tjejer normalt har EN bästis. Sara Klingvalls rollfigur ( i förgrunden på fotot ovan) hamnar utanför gemenskapen, när hon i sin iver går över gränsen, blir farligt destruktiv.

Finns fler medarbetare som måste harangeras, sådana som är nödvändiga i en produktion ämnad för rastlösa högstadieelever.  Jag gillar den hets och stämning som kompositören/ ljudläggaren Patrik Vörén åstadkommit  Självklart finns fysiska inslag med, allt ifrån slagsmål och viga hopp  till krängande kroppar ovana vid machoideal. Utan en duktig koreograf hade det sett taffligt ut. Vidare görs många och snabba ombyten.  Ansvarige för kostym har varit kreativ med färger, huvudbonader och överhuvudtaget frammejslandet av motsatta identiteter.  Således, utgår jag från att pjäsversionen av Pojkarna kommer att lyckas med sitt uppsåt, nämligen att fånga elever i puberteten genom att få dem att reflektera. Hur det är att växa upp och hur det borde kunna vara.

 

 

 

 

 

Soulfully Yours – Anders Bergcrantz

by

Artist: Anders Bergcrantz
Titel: Soulfylly Yours
Betyg: 4

 Foto Goran James Djordjevic

Under en tioårsperiod lyssnade jag på Anders Bergcrantz relativt regelbundet. Live i Tolvan Big Band, med eget hardbopband i kanonkonsert på Nefertiti och omgiven av amerikanska storfräsare på Pustervik. Av album har jag förutom några vinyl med Tolvan, härliga Gyllene Skivan Skivan – vinnaren In This Together.  I somras, tjugo år senare, fick jag tillfälle att åter knyta an till stjärntrumpetaren, när han i Ljungskile ingick i dottern Iris Bergcrantz grupp ( beröm utdeladet i Orkesterjournalen). I samband med  konserten fick jag  tillgång till hustrun Anna Lena Laurins orkestersvit The Painter, vars strålande solist är just Anders.  Naturligtvis bidrar familjens medlemmar på olika sätt i tillkomsten av denna CD.

Vad beträffar musikaliska färdigheter är Soulfully Yours definitivt en fullpoängare.  55-åringen har handplockat förnämliga medarbetare till varje spår. Välkända namn som Anders ”Chico”  Lindvall på gitarr , trumslagaren PA Tollbom och den i Danmark verksamme tenoristen Tomas Franck, varvas med lika etablerade musiker i form av basisten Lasse Lundström, Robert Tjäderkvist på Rhodes och cymbalkungen Niclas Campagnol. Elbasisten Mats Ingvarsson (Sofi Hellborg med flera) var för mig ett nytt fynd. För att ytterligare påvisa Bergcrantz status, måste infogas att Victor Lewis och Stefan Bellnäs utgör komp på betagande balladen It Freezes Now. Lewis har jag sett tillsammans med Stan Getz(!)  på Skeppsholmen, medan ”Bella” spelat med alla av dignitet på Västkusten.  Somliga sättningar är akustiska, andra formade kring elförstärkta instrument.

Tillhör de som brukar föredra sammanhållna album. De sju kompositionerna  erbjuder en varierad kompott av stilar, något som belackare skulle kunna rubricera som spretigt.  Man öppnar med stökig fusion i ett febrigt tempo, influerad av Miles ganska konturlösa 70-tal i skarven Bitches Brew och On The Corner.  Ekvilibristik så det förslår! I slutfasen nås motsatt sida, U-sväng görs till Sergio Mendes smeksamma brasilianska landskap, inte minst tack vare en månghövdad kör. Avslutande Resistance är inte heller  lättsmält. Associerar till Randy Brecker / Bob Berg´s urladdning på North Sea Jazz festival 1990. Här sker något liknande, när Franck och Bergcrantz styr  ut mot den  spräckliga kanten. Mycket skickligt, men inte hela vägen min kopp te. Ett eggande stycke, österländskt influerat, är döpt till Saraswati. Vad vi får är lekfullt experimenterande med elektronik.  Distinkt trumpet vävs sinnrikt samman med döttrarna Rebecca och Iris modulerade röster jämte diverse karaktäristiska slagverk.

Hög densitet kännetecknar skivan, liksom otroligt snyggt ljud. Fler andningshål skulle kunna efterlysas. Å andra sidan, varför anmärka på internationellt högklassig musik, som emellanåt går på tvärs i mellanmjölkens  land? Den Malmöbaserade mannen har ofta varit  mycket högt rankad på globala listor i kategorin trumpet / flygelhorn, blev återigen  en realitet nyligen. En  fantastisk bedrift! Då är ändå Sverige väl försett med mästerliga  trumpetare. Anders signum: en fusion av teknisk briljans och emotionellt uttryck.   Samtidigt som utmaningar gärna bejakas, återvänder instrumentalisten ständigt till  aptitligt svängiga melodier.  Ska betonas att skivan präglas av stora skönhetsvärden.

Flera solistinsatser är värda extra uppmärksamhet. Vill puffa för unge  Linus Olsson på elgitarr (ytterligare ett fynd), Johan Birgersson på tablas, ”Chico” Lindvall  och veteranen Tomas Franck i  Mr.B.F. Dessa och resten av de eminenta musikerna vistas ledigt i den bländande blåsarens tonala landskap, det som med osviklig precision skapats av den på omslaget bortblickande mannen. På två spår använder han effektfullt en Conn multi vider.   Några av  inspirationskällorna är Freddie Hubbard, Woody Shaw och förstås Miles Davis. En slutsats efter att noga ha studerat mitt recensionsex, är att hans kapacitet är på likvärdig nivå.  Onekligen refererar jag ofta till magikern Miles när jag mycket stimulerad tar emot utsträckta glödande fraser från en skåning med stark integritet och gedigen internationell karriär.

Den sköna sången It Freezes Now är skriven av Anna-Lena Laurin Bergcrantz, framförs med vokal ackuratess av systrarna Rebecca och Iris Bergcrantz  Övriga titlar har Anders som upphovsman. Utan att ha originalitet som främsta kännetecken, låter mycket av materialet väldigt bra. Finns åtskilliga kompositioner vars sprakande energi och glimrande struktur ger lyckorus, vilket alstrar en lust till att få höra låtarna live.. Om jag inskränker mig till att välja två absoluta höjdpunkter, blir det Mr. B.F jämte Oliphant (finns bara på CD-utgåvan).  Det första exemplet  ypperlig bebop av tidlöst internationellt snitt.  Den andra ”slagdängan” en  stark blues med Porgy and Bess – stuk.

Således ett mäktigt, mycket genomarbetat album med brett anslag. För att tillgodogöra sig alla 47 minuter krävs viss övning och öppenhet ( efter många genomlyssningar riktigt nära högsta betyg) .  Anders Bergcrantz bevisar ånyo att han är en obändig kraft som glimrande hanterar sina blåsinstrument. Lyckligtvis uppstår något mer än uppvisning.  Elegans och kunnande, skiftande puls och cool attityd  utmärker nya skivan  Tillsammans med sitt besjälade team har initiativtagaren verkligen lyckats sammanställa ljuv musik.

 

 

 

 

 

Krönika om P3 Guld från en debutant

by

21/1 2017

Partille Arena

Sändes live i SVT och P3

  Håkan Hellström med band tar emot Guldmicken

Fick chansen att för första gången bevaka Ungdomsradions prisceremoni. Var också premiär för närvaro på enskilt arrangemang som direktsänds till miljoner tittare/ lyssnare. Galan som funnits sedan 2003 är till för att hylla svensk musik, åtminstone de förmodat populäraste genrerna för lyssnare upp till cirka 37 år.  P3 Guld är som en nervös uppspelt skolutflykt för alla stockholmare i branschen. I så måtto påminner den om Bokmässan, filmfestivalen och WOW.  En avgörande skillnad: denna sejour i Göteborg med omnejd är  mycket kortare. Apropå  målgrupp måste medges ganska stor okunskap vad beträffar ungdomlig musik. Med mina 58 år är jag egentligen passé, fast det fanns en hel del medelålders publik.

Logistiken till och från Partille Arena fungerade föredömligt. Jag hamnade på en partybuss med 90-tals tema. Allsångsledare var komikern Josefin Johansson. Väl framme blev det onödigt struligt.  Blev feldirigerad, men till slut kunde jag hänga en tjusig pressbricka runt halsen.  Med den synlig och klädd i kostym misstogs jag några gånger för arrangör. I pressrummet kände jag bara igen en musikansvarig journalist på GP. Helt informellt pratades vi vid en stund. Blev väl försedd med faciliteter som goda bagetter och kaka. Strax före utsatt tid tog jag mig till min plats på kortsidans tredje rad. Då hade den stora majoriteten  publik, märkligt nog inte fyllt upp vad som i vanliga fall är en handbollsanläggning. Osäker på publiksiffran, gissningsvis cirka 4 000.  När den närmast extatiske sändningsledaren räknat ner, gapade fortfarande stolar tomma på ena långsidan.

Antar att ni som läser här följde galan live, därför kan jag skippa all informativ text. Ljudet från mottagare kan ju justeras, vilket förstås  icke var möjligt för oss på plats. Ett dygn efteråt susar det ännu i öronen, vilket också kan bero på att jag var en stund på den officiella efterfesten. Arrangörerna hade krämat på med mycket bas. När Hurula körde sin låt lades emellertid tonvikten på diskant. Då stoppade jag in medhavda öronproppar. Eftersom vi snackar påkostad tevesändning, kunde jag inte undgå att notera en orgie i ljuseffekter och videoprojektioner. Noterbart var vidare, blandningen mellan nonsens och gravallvar. Hur ska man uppfatta banderollen som vecklades ut när Erik Lundin med medhjälpare gjorde ”De ba blev så”?  Och hur ska man tolka det stenhårda talet från Revolution Poetry – representanten? Kanske var det en årgång med extra mycket politisk laddning. Värt beröm att de som aktivt samlat in pengar i Musikhjälpen avtackades.

Ganska förväntade vinnare i de tyngsta kategorierna.  Lite trist att Laleh blev utan pris, liksom att ”adoptivdottern” Miriam Bryant tog emot  den odiskutabla utmärkelse som tilldelats Kent. Kunde inte någon ur bandet personligen hämtat statyetten?  Precis lika förutsägbart var det givetvis att Håkan Hellström skulle föräras Guldmicken. När det gäller kategorierna Dans, Rock / Metal samt Pop är jag numera inte tillräckligt insatt för att bestämda åsikter. Peg Parnevik trodde jag i min enfald var enbart en såpastjärna.

 Frida Sundemo, Linnea Olsson och Naomi Pilgrim

Av musikaliska framträdanden , var trion som tolkade The Specials Racist Friend ( I original en reggaelåt som inte är med på gruppens samlings – CD ) överlägsna, en överraskning som knockade mig totalt. Underbart att i tre minuter  få lyssna på sköra nyanser från cello och välljudande röster. Som runner up hamnar de av mig inte tidigare hörda Hurula, även om deras oemotståndliga frenetiska riff kändes tagna direkt från brittiska 90-talsband.  Blev glad av min musikalisk upptäckt.

Introt till Black Car signalerar definitivt instant appeal.  Passande avslutning att fans gav Bryant från Göteborg sin kärlek, när de fick njuta live av en nyss belönad hit. Miss Li, vars sång tyvärr blev för skrikig i slutfasen, bjöd på en stark låt.  Veronica Maggio var  behaglig, men jag hade önskat mer. Dock, alltid trevligt med kör. Rein och Parham hade attityd så det räckte och blev över.  Tycker att den coola hip – hopparen har avsevärd potential medan en blir nyfiken på hur den vrålande svartklädda unga tjejen ska gå vidare med sin speed-metal.  Gården har en dubiös text, men jag föll för det melodiska gunget.  Nästan två timmar gick väldigt snabbt när tempot var upptrissat. Kul att ha fått insyn i en ny värld.   

 Hurula                          Pressfoton Mattias Ahlm

 

 

Hudlösa låtar från förr som håller – Kajsa & Malena

by

20/1 2017

Stora Teatern Göteborg

4

 

 

 

 

Låt mig börja med en anekdot. På mitt 40-års kalas, för den lustläsarcirkel jag då deltog i, spelade jag några väl valda stycken musik. Efter att en låt från numera klassiska  Historier från en väg (1986) klingat ut, yttrar sig spontant en kvinna i sällskapet. Hon sa ordagrant ”det här var verkligen inte bra.” Jag hade introducerade låten genom att citera från en översvallande recension skriven av en man på Nöjesguiden.  En annan manlig opinionsbildare som blev lika salig var ”oraklet” Jan Gradvall, vilket jag nu i efterhand blivit varse, när jag läst hur den här revivalturnén marknadsförs.  Jag delger en kvinna bredvid mig anekdoten.  Damen  replikerar att Kaja & Malena  var hennes idoler när hon var 16 år och att Brev från ett torg är favoritlåten. Publiken i medelåldern var könsmässigt ganska jämt fördelad.

Kajsa Grytt och Malena Jönsson utgjorde som bekant halva besättningen i Tant Strul. (Kan som kuriosa nämna att jag backstage 2013 intervjuade en annan medlem, nämligen Nike Markelius) Några år efter att bandet splittrats ville duon bort från det taggiga och larmiga, med uttalat mål att göra motsatsen till punk. Först övade de på covers, varav vi fick två inledningsvis. Stack ut gjorde en svensk tolkning av These Days. Originalet skrevs av Jackson Browne, blev först en framgång med Nico.  I övrigt fokuserades som utlovat på materialet från Historier från en väg. Därutöver  några sånger från uppföljaren Den andra världen, en platta de hävdar förstördes av klåfingriga  mediokra producenter.  Jag som har båda skivorna förstår  inställningen, även om de enligt mig är alltför drastiska. Bland de många extranumren hördes troligen en Tant Strul -låt och Östra Kajen, som Kajsa  gav ut i eget namn. Skämtsamt sa hon att den knycktes till den egna karriären.

Grytt har varit aktiv de 30 år som förflutit. Har sett henne live åtskilliga gånger, med behållning läst självbiografin, sett hennes scenkläder på textilmuseum och skarpt gillat några av soloplattorna. Dock, missade jag hennes medverkan i Så mycket bättre, vars konsekvenser inte bara blev positiva. Jönsson å andra sidan har  befunnit sig utanför rampljuset.  Mest i skymundan gjort teatermusik, släppt solodebut och ingått i ledningen för Diva Records.

Egentligen borde det vara dömt att misslyckas, att lika starkt kunna återuppleva något som hände för flera decennier sedan.  Hur stort är det inte att duon lyckas nå in i mig och resten av de förväntansfulla lyssnare som kommit? Prestationen renderar följaktligen i stående ovationer. En dominerade del av repertoaren är till och med 5-stjärnig. Vad jag inte talat om, är att jag såg dem 1986, en spelning jag konstigt nog har diffusa minnen av. Faktum kvarstår, blev känslosamt att ta del av Kajsa & Malenas låtskatt från en svunnen era. Deras  nakna och stolta sånger står sig, vilket bevisar att konserten i första hand inte handlade om nostalgi.

Damerna äntrar den höga scenen iförda vida klänningar som släpar i golvet. Cool jazzmusik har strömmat ur högtalarna. När röken skingrats badar scenen antingen i vitt eller rött. Atmosfären känns intim och avspänd. Kajsa använder sig av uppmickad akustisk  gitarr på kanske hälften av låtarna. Några gånger förstärker hon effektfullt rytmen med kastanjetter eller tamburin. På sluttampen plockar hon fram en bärbar synth. På den lirar hon tillsammans med Malena, från det outgivna materialet som spelades in i demoversioner andra halvan av 90-talet.  Tycker detta var svagaste inslaget.

Utgår från att Malena har musikutbildning. Utan att hänge sig åt instrumentala utflykter, visar hon hur bekväm hon är vid flygeln. Melodiska linjer i precis rätt tempon det är hennes varumärke.  Hennes lediga välbalanserade stil är lätt att uppskatta. Associerar till vad Martin Hederos gjorde tillsammans med Mattias Hellberg i början på millenniet. Trevligt att få lyssna på hennes röst efter pausen.  Kajsas sång kan man ha synpunkter på, är i vissa partier ganska tunn, ibland på gränsen till knarrig. Men viktigast av allt: funktionell med förmågan att gripa tag i oss.  Röstens omfång betyder inget i sammanhanget.  En avgörande fördel är att hon fraserar exemplariskt, låter som framgått trovärdig. Alla dagar i veckan föredrar jag det ömsom vädjande, ömsom självsäkra tonfallet från henne framför en wailande vokalist.

Mellansnacket varvar högläsning från ovan nämnda debutplattas konvolut med anekdoter från yuppieeran.  Tidens  romantiska och objektifierande anstrykning påtalas. En tilldragande främling vid bardisken görs till objekt, en vändning på könsroller som torde ha varit revolutionerande då. Om detta och mycket mer från tillkomstperioden berättar Kajsa Grytt. Vi får reda på att Malena ansåg att de var influerade av tysk estetik, vilket jag inte tänkt på. Fassbinder, Brecht och cirkus!  I första kontakten med skivbolag, fick de avslag för att de lät jazziga, trots att de fick veta att jazz var något de absolut inte kunde.

Jag som är allt annat än främmande för jazzvärlden, tog till mig vad blondinen på scen berättade om  mysgubben Gunnar Bergsten, en mycket erkänd barytonsaxofonist vars medverkan var väsentlig för Historier från en väg. Hans  fallna mantel axlades nu med bravur av Lisen Rylander, (vars nyanserade spel jag nyligen hörde med Johan Lindström ). Lisen hade en viktig kompletterande funktion denna afton. Hon färgade verkligen stämningen i Regnet emot mig.  Kommer hon åka med på turnén, månntro?

Texterna handlar mycket om introspektion och relationer, längtan och sorg. Samtidsmarkörer saknas nästan helt, liksom explicit politisk kamp. Finns däremot gott om poetiska kvaliteter. Grytt har ett fascinerande sätt att skriva. Tycker mig spåra influenser från Karin Boye och Sonja Åkesson, fast vardagsrealism genomgående saknas.   Många guldkornen vaskas fram denna förtrollande afton: smäktande sköna Om du kunde se mej, melankoliska mästerverket Vänd dig bort, rytmiskt klämmiga  Låt oss gå en sväng som bryter mönstret jämte nästan sprickfärdiga Vi kan göra det igen, nu utan gitarrsolo.  Blev en vindlande recension med många förgreningar. Jag är belåten, till och med tacksam för att jag återigen fick möjlighet att vara med om Kajsa & Malenas variant av ”jazzvisor”.

 

  Foton Leif Wivatt