Mats Hallberg

1-6/8 2017

Foto Markus Fägersten

Fick möjlighet att gratulera göteborgaren Gilbert till en eminent genomförd konsert. Syftar på den uppåtkick jag fick av Gilbert Holmström New Sextett, vars lagom städade  variant av smart bebop fick mig på mycket gott humör. Har de senaste tjugo åren  ofta hört honom och hans coola medmusiker live, fast inte tillsammans. Oldtimern hade vid sin vänstra sida Jonas Kullhammar, en av Mount Everest-grundarens största anhängare som ju på Moserobie släppt flera av hans album.  Saxofonisterna i all ära, båda spelar med glöd och levererade lödiga solon..  Den som bitvis stjäl uppmärksamheten är trumpetaren Magnus Broo.  Snacka om strålande spel på en trumpet som lät oemotståndligt härlig. Världsklass! Imponerades i övrigt av  bandledarens högklassiga  kompositioner vars mångskiftande influenser avslöjades. Ensemblespelet var som ni förmodat lysande, andades budskappsjazzerans glansdagar. Helt enkelt en kanonkonsert från sympatiske Holmström och hans drömsextett med nämnda blåsare, Mathias Landaeus, Mattias Svensson och jovialiske yrvädret Kresten Osgood. Ljudet på innergården var bra, även om basen borde ha sänkts ett snäpp.

På Konstmuseet var jag med om smygpremiär för sprillans nya låtar av hajpade David´s Angels feat Ingrid Jensen. Kändes exklusivt då lokalen bara rymde åttio sittplatser. Tiden jag tillbringade med gruppen gav mersmak, även om jag behöver lyssna in mig mer för att bli frälst. Det var stämningsmättat till tungt beat av musiker, bortsett från Maggi Olin på fender rhodes/ piano, som  nya för mig. För att vara korrekt är mycket meriterade Ingrid Jensen från Canada och numera bosatt i New York. Gruppen som gillar att experimentera utan att  bli atonal, domineras kraftigt av kvinnor. Noterade en grund av fängslande klanger och polyrytmik, vars överbyggnad bestod av poetisk sång och trumpetstötar i mellanregistret. Utforskandet av ljudliga landskap skedde med diverse elektronik. Emellanåt interfolierades ett groove i deras spretande svävande sound. Tyckte om kompet med David Carlssons markanta elektriska basgångar och den mycket duktiga påhittiga Michaela Östergard-Nielsen bakom trummorna.

Foto Markus Fägersten

Carsten Dahl Experience var delvis en utmaning. Programhäftets ”varudeklaration” om meditativa drag stämde inte.. Den forne trummisen är en excentrisk personlighet, pianist och kompositör, vars musik enligt egen utsago försöker nå något universellt.  Fick tyvärr vänta på heldanska kvartettens första raka beat i uppemot tjugofem minuter. Innan dess mest frijazz  och skalor med pionjären Jesper Zeuthen i framkant. Hans påträngande altsax var inte riktigt min bag. Lyckligtvis fanns passager med harmonik och pigga rytmer inlagda, vilka fungerade som vilopunkter. Ballader förekom också, trevligt nog. När en låt gjord tillsammans med en iranier tog fart, hittade jag något tilltalande att haka fast i. Och ett tranceliknande groove pulserade hypnotiskt, fick mig att försjunka i kontemplation. Trummisen Stefan Pasborg hade ett styvt jobb med att hålla grytan kokande, en uppgift han löste utan några som helst problem. Dahl  är en omväxlande pianist som gärna preparerar instrumentet, lät vid ett tillfälle som en cembalo. Sammanfattningsvis nordisk bångstyrig jazz, både påfrestande och bitvis berikande.

Foto Markus Fägertsen

Vill göra vågen för Karolina Almgren Project, vars dynamik och folkton appellerar till mig mer än prisade Sisters of Invention. Efteråt fick jag reda på att gruppen med uteslutande kvinnor, spelade musik specialbeställd av arrangören. Sopransaxofonisten Karolina A hade antingen komponerat eller arrangerat vad vi hörde under en vistelse i Visby. Hon inleder repetitivt i en integrerade korsbefruktning av jazz och folkmusik.  Hennes syster Malin och mamma Martina håller igång på dubbla men inte identiska trumset.  Kontrabas och cello kompletterar den udda sättningen.  Tog ett tag innan cellon, med eller utan stråke, gjorde sig märkbar. Skenbart sökande och nordiskt vemodigt är hur jag företrädesvis vill beskriva tonspråket. En av flera toppar var ett nytt arr på Wayne Shorters Mahjong. Som skum kuriosa kan nämnas att en regnskur kom precis när Here´s That Rainy Day framfördes. En lyckad konsert med en röd trå, där förgreningar till såväl Rena Rama som Charles Lloyd kunde anas. Hörde ett moget Dave Liebman-doftande spel av projektledaren. Publiken försågs till och med ett lagom aggressivt drumbattle.

Foto Harri Paavolainen

Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra har en extremt hög högstanivå, vilket bevisades upprepade gånger. Allt vi serverades var original från senaste skivan, vars kompositör naturligt nog presenterade sitt material.  Ledamoten av Kungliga Musikaliska Akademin har skrivit mycket slagkraftig musik, är därtill en  begåvad orkesterledare som förfogar över framstående solister. Men i jämförelse med Jazz All Star Baltica Big Band som hon satte ihop i Stockholm 2015, har inte allt jag hör samma lyster. Lena Svanberg är en tillgång på sång, fast jag har haft än större utbyte av henne tidigare. Vad som fick mig att jubla, var de i olika riktningar utvidgade arrangemangen, alldeles särskilt det återkommande elastiska samarbetet blås –  rytmsektion. Trumslagare Rasmus Svensson Blixt och Anders Åstrand (vibrafon/percussion) förtjänar rungande applåder.   När orkestern spelar med fullt ställ skapas ett maffigt kraftfullt tryck. Då känns det fantastiskt att bara få ta emot. Man tackade för sig med en avskalad snyftare.

Foto Markus Fägersten

Hans Backenroth & Jacob Fischer gör självklart ingen besviken. De framför ett program avpassat för kyrkorummet med dess fördröjning av ljudet.  Betoningen låg på den nordiska visskatten. Självlärde  Fischer, som ingick Svend Asmussen Quartet, uppvisar ett minst sagt välutvecklat samspel med basfantomen Backenroth. I en intim kammarkonsert turas de om att ligga i framkant, även om gitarren i början hamnade i skuggan av aningen dov bas.  Ser i min anteckningar att jag skrivit Jim Hall och Red Mitchell, möjligen ger dessa hjältar en vink om hur fint det lät. Elegant växlas snabba och långsamma tempon, således bredast tänkbara spektrum, från rivig ekvilibristik till subtilt knäppande. Flyhänt är bara förnamnet!  Tror att sättningen är relativt ovanlig, vilket inte hindrar totalt  grepp om publiken under cirka hundra minuter. Finns ingen absolut kulmen, däremot i intervaller återkommande klimax: Trubbel, En gång i Stockholm, Crazy He Calls Me, Att angöra en brygga samt Summertime. Sist nämnda favorit spelades med en hisnande gitarrteknik, som framkallade bilder av drömska piruetter.

1-6/8 2017

Ystad med omnejd

  Foto Markus Fägersten

Är van vid att sådant som näppeligen kan etiketteras som jazz på festivaler omfamnas av en inkluderande storfamilj, Ystad  inget undantag.  På dragspel och cello framför Klaus Paier & Asja Valcic i S:ta Maria kyrka kontrastfylld filmisk kammarmusik, vars tonspråk kan leda tankarna till Kronoskvartetten. Influenser hämtas från Stravinskij och argentinsk tango. Klaus från Österrike och Asja från Kroatien är rutinerade virtuoser, hela tiden med bibehållet melodiskt sinnelag. Av de två är det kroatiskans makalösa handlag med cellon jag främst hänförs av. Genomgående melankoliskt rytmiskt med fantastisk akustik, vars styrka växlar från taktilt  till stormvarning.. Hela skalan från ljusaste ljusa till de mörkaste regionerna återges i ypperlig resonans, ibland med samma  attack som hos Fläskkvartetten.  Den följsamt samverkande duon befinner sig antingen inom ramarna för konst- eller folkmusik.  Koncentrerade lyssnare belönas med meditativa strömningar.  När Paier skiftar till bandoneon införlivar han mycket eget material i en tradition från Piazzolla. Att jag trots min positiva inställning , inte blir lika berörd som förväntat, tror jag beror på att virtuosen är en mer framstående musiker än kompositör.

Ett annat nytt ansikte för mig var bombastiske  finländaren Iiro Rantala, vars solokonsert på basförstärkt flygel gjorde ett outplånligt intryck. Genom att vara sprängfylld av  karisma och ett forcerad ironi gav han verkligen allt, inledde med en fanfar av Bernstein. Med intakt osviklig känsla för melodier, gärna originella sådana, tänjer han på  pianots kapacitet. Anslaget är iögonfallande!  Kan inte erinra mig ha hört någon spela på samma sätt. Vilket egensinne och vilket häpnadsväckande ljud! Från ett åtminstone delvis preparerat instrument, sköljer över oss egna Freedom, aria ur Carmen, deppig finsk folkmusik, Norwegian Wood och en himmelsk vacker komposition betitlad Tears (homage till Esbjörn Svensson). Denna frustande roande personlighet skulle en engelskspråkig person definiera som ”quite a character, almost too much”. Finalen bestod av hejdundrande allsång i Beatles All You Need Is Love. Innan dess hade han fått med oss på en fantasifull resa, vars glimrande sista stopp var en osannolik version av Den blomstertid nu kommer, framförd fyrhändigt genom Jan Lundgrens assistans.  Vi var med om en musikalisk happening med någon som spelade med hela kroppen och älskade att kommunicera. Rantala var så överväldigande, att jag  undrar hur mycket annorlunda han låter i inspelad form på skivbolaget ACT.

Foto Harri Paavolainen

Viktoria Tolstoy Quartet måste betecknas som kändisar i svenskt musikliv, även för en bred allmänhet är rimligen den blonda långa sångerskan en välbekant artist. Så sent som i våras hörde jag ett set ur deras  projekt Meet Me At The Movies, tillika namnet på  aktuella skivan. Hon omger sig med maken Rasmus Kihlberg (trummor), Mattias Svensson (bas) och Krister Jonsson (gitarr). Låt mig omgående meddela att spelningen som vädret tvingade inomhus,  förtjänar en sliten klyscha.  Mixen av inlevelsefull schlager, mjuk pop och värsta rockös renderade i stående ovationer.  Publiken fick ta emot ett ymnighetshorn av lust från scen av taggade musiker, varav särskilt Krister Jonsson på elgitarr var i sitt esse. Han ömsom kramade ur vilda höghastighetsackord, ömsom spelade långsamma gnistrande vackra dito. Bortsett från den låt Tolstoy sjöng  på duo med basisten, fanns han i centrum hela konserten, oavsett om han riffade loss eller sparsmakat höll tillbaka undviker han att bli grumlig.Melodierna behärskade han fullständigt. Tycker att huvudpersonen bottnade förträffligt i repertoaren. Hon textar föredömligt, har en stark röst  lika bärkraftig som en glidflygares vind. Skönt nog, fanns den för henne svårfångade emotionella aspekten med tillräckligt ofta. Elbasen pumpade på delikat, medan rytmen markerades aptitligt av hennes make.  Av alla superba tolkningar framhålls alldeles extra Have A Good Time, New World samt Calling You.

Foto Markus Fägersten

Tog mig till hotell Saltsjöbad beläget intill havet för att återigen höra flerfaldigt prisade supergruppen Tonbruket. Inledningen överraskade drömsk med rent gitarrljud och typiskt gnisslande sound från ihopkopplade keyboards. Kompet startar försiktigt. Successivt ökas intensiteten, möjligen oavsiktligt framkallas Bob Hund – vibbar. Gruppen har inmutat en helt självständig klang- och rytmvärld. Deras psykedeliskt rotade fusion bygger på  kontraster och bruk av dissonanser. Man har säkert hämtat inspiration från King Crimson, Gong och inte minst Krautrock. Martin Hederos  gick på knock i stötigt grooviga Dig It To The End. Och Johan Lindströms pedal steel gifte sig med förvrängda toner från klaviaturer. Hederos som flitigt bytte instrument, spelade i några längre sekvenser violin frejdigt uttrycksfullt.  Ett stycke jag associerade med arabiska toner, hamnade ungefär så långt borta i Avantgardistan det går att komma på en jazzfestival.  Nämnda mångsysslarna  kompletteras av bandets grundare Dan Berglund och den relativt unge Andreas Werlin på trummor. En explosiv urladdning med Werlin piskande sina trummor längst fram i ljudbilden utgjorde extatiskt extranummer. Blev en mäktig konsert som infriade förväntningarna.

Foto Markus Fägersten

Avrundar en flytande kategori med något jag garanterat kommer ha med mig resten av livet, något som var galet bra.  Den japanska pianisten Hiromi har gjort succé tidigare i Ystad. Bildligt talat golvar hon publiken, får oss  att brista ut i glädjerus.  I fjol förbluffades hon själv av harpisten Edmar Castanêda från Colombia, vilket ledde till att två av världens främsta instrumentalister numera framträder som duo. Ljudet är fenomenalt! Flygeln klarar toner långt utanför de gängse, medan Edmar har reverb kopplat till sin specialbyggda(?) harpa.  Hur de med sina två händer kan utvinna så mycket halsbrytande förförisk musik förblir en gåta. Han är mest inriktad på folkmusik från Sydamerika, hon allätare som inmundigat allt ifrån metal till Beethoven. Båda komponerar, men det är Hiromi som skriver nytt till denna konstellation, eftersom musik i deras extremavancerade stil inte fanns. Vi hänförs av hennes svit om de fyra elementen . Noterade direkt impulsiviteten och passionen. Det mest underbara är dock att ekvilibristiken inte bara blir uppvisning. Fast de ofta omilt, i ofattbart uppdrivet tempo angriper sina instrument, blir resultatet kontinuerligt fängslande med melodiska huvudspår.  Energiskt kroppsspråk och fäbless för effektfulla kontraster, förhöjer ytterligare. Var för sig ger de varandra utrymme för solostycken. I en hyllning till Jaco Pastorius demonstrerar sydamerikanen  sin suveränitet. I ett kantigt mästerligt groove närmast kopieras den stilbildande basistens kännetecken.  Klanger, rytmer och samspel i symbios renderade i en magisk halvannan timme.  Är allt annat än ett scoop, men ni musikälskare som i likhet med mig hade missat denna fabulösa duo: gör er en tjänst och kolla upp dem.