Mats Hallberg

Tilltalande avantgardism på originell sättning – Dolores: One av Fredrik Nordström

25 april, 2021 by Mats Hallberg

Fredrik Nordström

Dolores: One

Inspelad 23-34/11 2020 på BAS i Bandhagen av Mats Äleklint

Mix och master: Fredrik Nordström

Producent: Fredrik Nordström

Bluenord Records

37:00

Release: 23/4 2021

Lätt att bli förvillad av det faktum, att det existerar minst fem svenska, ytterst kompetenta yrkesverksamma saxofonister med förnamnet Fredrik. Han som heter Nordström blev jag medveten om för bara några få år sedan. Då hade han ändå släppt tretton(!) skivor i eget namn. Recenserade i upprymda ordalag Svensk Standard, vars fritt hållna liveupplaga jag också ställde mig mycket positiv till, när jag närvarade på konserten i studion BAS under Sthlm Jazzfestival. I den nya konstellation Nordström leder spelar han mest tenor, byter dock några gånger smakfullt till baryton eller klarinett. Omger sig här med den drygt tio år äldre trumpetaren Staffan Svensson, gitarristen Andreas Hourdakis samt Ilaria Capalbo på kontrabas. Således en konstellation i avsaknad av både trumslagare och klaviaturspelare. Vi serveras sju original, varav alla utom komponerade av bandledaren. Man har som finalnummer lagt Central Park West (Coltrane).

Ilaria Capalbo är för mig ett helt oskrivet kort. Kvinnan från Neapel bor numera i Stockholm, är involverad i flera europeiska impro-formationer, bland andra hos Norma Winstone och Cassie Kinoshi. Andreas Hourdakis kallas i pressutskicket för skånsk grek. Han har egen trio och jag har hört honom live med Karin Hammar Fab4 och Magnus Öströms band. Staffan Svensson hemvist är Göteborg varför jag kunnat se honom på scen med Entra på 90-talet och i ett antal andra konstellationer under årens lopp.. Han ingår i experimentella gruppen Lighthouse och spelade glimrande på Stefan Bellnäs solodebut för att ta några närliggande exempel.

Kompositören uppväxt i Sandviken beskriver målsättningen inför inspelningen: ”ville skapa musik som var avskalad och dynamisk, samtidigt med tanke på trumlösa sättning hade en framåtrörelse i sig. Jag har inspirerats av element från folkmusik, kanske främst från Norden och Nordamerika. Bandmedlemmarnas bakgrund påverkade mig i skrivprocessen och bidrar i högsta grad till slutresultatet.” Kan meddela att spänd förväntan förekom när jag spetsade öronen inför första genomlyssningen. Fri form är inte vad jag normalt sett går igång på. Har däremot senaste åren sett spelningar med Anna Högbergs Attack, Orakel (Agnas – Zetterberg – ”Texas”) samt Fire trio som förmedlat elixir. Skulle otyglat spel á la skalövningar eller urskiljbara melodier dominera på Dolores debut? Trevligt nog övervägde det senare på ett rent häpnadsväckande vis.

Studiogruppis från Fredrik Nordströms fb-sida

Väl avvägda gitarrackord inleder soft. Märker omgående att hårt arbetande kontrabas bereder väg för tre melodiinstrument. De samsas om utrymme i förgrunden. Ensemblespelet är hur snyggt som helst, fast förekommer ganska sparsamt. Uppfattar albumet som uppbyggt dels på struktur, dels på improvisation. Känslan som väcks är att musiken genomsyras av ett sökande. Så gott som alla teman framhävs långsamt. Blir fel att skriva betonas trevande, eftersom komponisten förstås vetat precis hur han vill ha det.

Åtminstone tre låtar framskrider på ett närmast outsägligt vackert sätt. Man blir tillfredsställd, rörd och glatt överraskad. Mångskiftande klanger samverkar magnifikt med rytmiken, vars basgångar ger mig varma Charlie Haden-vibbar. Signpost äger en närmast magisk kvalitet, skulle absolut passa vid begravningar (råkar ha varit på två sedan pandemins utbrott). Den avlöses av en svidande skön sak betitlad Way Up North. Nordström spelar själfullt på barytonsax och klarinett, medan Hourdakis bjuder på lysande licks, får för mig att han får fram läckra arpeggion. Att tillägna sig hans låghastighets.-musicerande blir en ren njutning. Under avdelningen skämma-bort-lyssnaren-med-andligt-inriktat-örongodis infaller också Turns. Låten är angenämt organiserad i segment. Efter Hourdakis utsökta solo likt ett pågående kretslopp med lagom mycket vibrato, tar blåsarna vid i omgångar genom att effektfullt ”skita ner” ljudbilden. Staffan Svensson, som har en fäbless för elektroniskt förstärkta toner, målar fram bilder i mottagarens huvud.

En låt beter sig likt ett pågående flöde, kanske influerad av Ornette Coleman, Miles In a Silent Way och somlig ECM-avantgarde. Hör rastlösa dynamiska fraser från bandledaren och fräckt, tillika virtuost riffande från den ”skånske greken”. I tolkningen av Coltrane anför Staffan Svenssons väsande toner. Kompositionen låter eterisk genom sin oförankrade melodi. I likhet med flera andra styckens sound kan en spirituell ådra skönjas.

Kvartetten kan inte helt låta bli att ge sig i kast med kaos. Rynkar på näsan åt en onödig tvåminuters utbrytare ( total kontrast till upparbetad atmosfär). Man demonstrerar också lusten till det genuint skrynkliga i en stökig, gemensam improvisation. Som en ingivelse i stunden rakt ut i villervallan. Dessa fragment leder ingen vart. Lyckligtvis utgör de parenteser.

På cd:ns innersidor återfinns trevligt nog, fina kolteckningar på musikerna gjorda av Jenny Svenberg Bunnel (aktuell med utomhusutställning om jazz i Kungsträdgården). Fredrik Nordström med vänner har sammanställt en annorlunda skiva med ett nedtonat, utforskande sound vars krön når himmelska höjder.

Bosse Skoglund (1936-2021) – In memoriam

20 april, 2021 by Mats Hallberg

Trumslagaren Bosse Skoglund avled på sin 85-års dag förra helgen. Han hade en aura kring sig som en musikernas musiker, vars insatser varit avsevärt mer omfattande än vad som varit allmänt känt. Träffade honom aldrig, däremot hade jag honom som vän på facebook och är bekant med människor som publicerat foton poserandes tillsammans med ”Skogis”. Live vet jag att jag diggat hans spel med Peps Persson, Bill´s Boogie Band och Varmare än körv. Sannolikt har det funnits fler sammanhang även om jag inte kan erinra mig på rak arm.

På webben hos Sveriges Radio finns en radiodokumentär tillgänglig (P2 2013) betitlad ”Groovearbetare i sex decennier”. Soloplattan från 2006 heter typiskt nog Groove sopor. Googlar man först nämnda vitsiga begrepp, syns överst länk till tio miniporträtt av undertecknad publicerade i LO-tidningen för drygt tio år sedan. Därför har påståendet att trummisar, inte minst live, gett mig stora doser eufori täckning. Skoglund förknippas med ett karaktäristiskt ”häng” , kan inte beskriva den unika spelstilen på ett mer adekvat sätt. Vad jag på ett kanske diffust sätt famlar efter handlar förstås om osviklig tajming, tajming som gjorde honom idealisk som radarpartner till Peps i hans Blodsband, när skånska varianter av blues och reggae utforskades.

Vid läsandet av minnesord baxnar jag av somligt ur den allsidige musikerns cv, samröre jag inte känt till. Gäller dels hans närvaro på folkkära hits som väger förhållandevis lätt. Tänker på låtar som Varm korv boogie, Sånt är livet, Tunna skivor, Blommig falukorv samt Är du kär i mej ännu, Klas-Göran? Under samma epok satte han väsentligt djupare avtryck i jazzvärlden, vilket jag skam till sägandes inte varit underkunnig om. Att han lirar på ljuva Gyllene Skivan-belönade Portraits of My Pals med Lars Gullin borde jag lagt på minnet. Förutom många samarbeten med den legendariske barytonsaxofonisten och kompositören, kan spel med Nannie Porres, Lars Färnlöf, Monica Z och till och med giganten Ben Webster framhållas, liksom samarbeten med kultförklarade Börje Fredriksson och Staffan Abeleen.

Alla studiojobb parallellt med den fruktbara tiden hos Peps kan enkelt googlas fram. Det är imponerande många i olika genrer. Av någon märklig anledning har jag sparsamt med pulserande inspelningar signerade ”Skogis”. Vad jag vet med bestämdhet är ovan nämnda Portraits of My Pals, liveplatta med Bill´s Boogie Band, samlingsskivan Bitar med Peps, Bo Hanssons El-ahrairah samt (In) Chet Baker Land av Sigurd & Brundin. Under sista åren satte hälsan stopp för kontinuerligt musicerande. 2016 kom ett indiskt inspirerat album med Johan Zachrisson och året efter angivna tributen till Chet Baker ( recenserade i OJ) som blev sista skivinspelning.

Sigurd- Skoglund – Brundin / foto Jan Sigurd

Kulturbloggen har exklusivt fått tillgång till Jan Sigurds redogörelse för samarbetet med Bosse Skoglund. Förslaget att minnas den enormt respekterade musikern på detta vis kom från pianisten Mattias Nilsson, ansvarig för de fina arren på skivan. Vill flika in att trumslagaren i motsats till återkommande urladdningar med Peps och motsvarande rockelit, på Chet Baker Land företrädesvis intog en diskret position genom att flyta in i eftersträvat sound. Jan Sigurd säger att bekantskapen utgår från att båda spelat med Monica Zetterlund och att han alltid varit en beundrare. När Bosse fick förfrågan om att vara med i projektet kommenterade han: ”Chet var den tidens populärmusik när jag växte upp. / När jag var i Paris med Monica tidigt 60-tal gick vi ner på en klubb i Quartier Latin och där uppträdde Chet. På piano lirade svensken Lalle Svensson som jag kände, så jag fick sitta in på några nummer. Det var en skön grej att spela med Chet. Det var magiskt.”

Tillbaka till 2017. Bosse var inte vid tillräcklig vigör för att företa längre resor. Därför bokades studio i Stockholm. Han aviserade att reservplan behövdes, eftersom han hade hjärtflimmer och påse på magen. Han kunde inte heller transportera eget trumset, endast cymbaler och virveltrumma med skinn han hittat i källaren, en virveltrumma senast använt på 50-talet(!). Bosse kom till studion först av alla, lämnade sist. Under fem timmar spelades sjutton låtar in, varav merparten hamnade på cd:n. Författaren, låtskrivaren och artisten Sigurd berättar: ”Han hade aldrig spelat med de musiker jag tagit med mig (Johnny Åman, Mattias Nilsson och Sébastien Charlier). Och inför repetitionen av första numret kallade han till sig mig. Sigge, jag vet inte hur vi svänger ihop, vet inte om vi har ettan på samma ställe.” (vi icke-musiker kan inte riktigt relatera till en sådan central term, även om jag minns att on the one var superviktigt för funkmaster James Brown) ”När första provinspelningen var gjord kom han ut ur trumbåset, meddelade att vi har ettan på samma ställe. Sedan var det bara att sätta igång.”

Jan och Anna-Lena växlade om vid sångmikrofonen. Förutom låtarna förknippade med Chet Baker hade Jan Sigurd komponerat två original i samma anda, låtar som hade med Chet att göra. Bosse Skoglund var extremt vig för sin ålder. Enligt min sagesman liknade han en indianhövding med en lång tofs i nacken á la Sitting Bull, vilket han fick höra. ”Vi är din stam!” Sébastien Charlier, den franske munspelaren med världsrykte, kommenterade efteråt att han sett en metamorfos: ” En gammal man hade gått in i trumbåset, men när han spelade förvandlades han – som en fjäril. Jan Sigurd sammanfattar trumslagarikonens prestation. ”Och Gud vad han svängde, lät fantastiskt och han trivdes. Efteråt, långt senare när cd:n kommit ut ringde han när vi satt i taxi i Montpellier. Han berättade att han älskade Anna-Lenas sätt att sjunga, sa till henne att hon låter som en ny Nannie Porres” (i min liverecension från Nef mars 2020 framhöll också jag den röstmässiga likheten) ”Han var mycket glad och entusiastisk över att ha spelat med en munspelare till i världsklass. Den andre han avsåg var förstås Peps.”

Engagerande lovsång till fantasins frigörande kraft – Kafka och dockan av Göteborgs Dramatiska Teater

19 april, 2021 by Mats Hallberg

Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman (fritt baserad på händelse återgiven av Dora Diamant)

Regi: Lasse Beischer

Kostym: Fianna Robijn

Scenografi: Fianna Robijn och Nicklas Jörgner

Ljud och komposition: Ludvig Sjöstrand

Producent: Robin Pohlstrand Björkman

På scen: Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam

Spelas på förskolor och lågstadium våren 2021 samt i Teaterns lokal på Stigbergsliden med gällande restriktioner.

Vore onaturligt att inte inleda med omnämnandet av den sprakande injektion som uppstod, när jag för första gången på närmare fem månader kunde bevista en sammankomst, förvisso starkt reglerad. Märktes efteråt hur mycket detta evenemang piggade upp mig, vilket inkluderar möjligheten att träffa skådespelarna efteråt. Uppdraget genomfördes tidigt en lördagseftermiddag. Såg teater där målgruppen utgjordes av barn i åldrarna fem till tio år, vilket inte varit fallet tidigare tillfällen GDT recenserats. Av ”dysterkvisten” med den svarta humorn har jag läst Processen samt Amerika. Minns från tv fängslande dramatiseringar av Förvandlingen. Den orättfärdiga behandling Josef K utsätts för har jag sett utspelas på såväl Göteborgs Stadsteater som Folkteatern.

Kafka och dockan handlar om ett lika apart som givande möte 1923 i en park i Berlin. Franz Kafkas sista flickvän har intygat att det ägde rum. Hon bevittnade hur hennes lungsjuka Franz förbarmade sig över en liten flicka. Sittandes på en bänk grät hon för att hennes kära docka var borta. Den berömde författaren bestämmer sig för att trösta, genom att påstå att dockan gett sig ut i världen på egen hand. För att bekräfta sin tes tar han sig för att skriva ett antal brev till flickan och då ange dockan som avsändare.

Pjäsen binds samman av Hanna Ullerstam med hatt, kappa och handväska i rollen som äldre dam, tillbakablickande på de livsavgörande episoderna med den medelålders mannen 1923 i parken, en man som uppenbarligen får energi av att hänge sig åt att hitta på storartade berättelser. Paret som står för manus har spänt en fin båge, vars tidsperspektiv säkerligen inbjuder en ung publik till att fundera. Likt Astrid Lindgrens Karlsson på taket har man lagt in en del frågor riktade till barnen.

Kafkas fejkade brev fungerar som entrébiljett till resor ut i vida världen, resor som det omaka paret föreställer sig att de upplever tillsammans. De hamnar i Eiffeltornet, skådar Golden Gate-bron och tar mönstring på en lastbåt. Knappt någon rekvisita används. Däremot förstärker ljudläggaren och framför allt scenograferna genom projektioner på fonden bakom scen. Dessa illustrationer gör det förmodligen så mycket lättare att följa skeendet för de minsta.. Ska poängteras att texten består av en hel del blinkningar till vuxna. Newton tyngdlagsfilosoferande flimrar förbi, några data om Kafkas verk och person tangeras. Fanns flera roliga repliker. Den som kanske också speglar uppsättningens regissör bäst: ”Barn är farliga varelser, de gråter och skrattar om vartannat.” Allvaret ger sig till känna allra sist då den äldre damen avslöjar att Franz Kafka dog året efter berättelserna han skänkte som tröst.

I barnteater chansar man inte. Små barns koncentration måste bibehållas i minst 35 minuter. Audiovisuella hjälpmedel underlättar. Hur man dramatiserar är av lika stor vikt som vad man vill berätta, för att nå framgång hos krävande åskådare. Ingår i förutsättningarna att aktörerna på scen uppmuntras att vara övertydliga. Därför används till buds stående medel, såsom utstuderad mimik, kroppar som visar skiftningar i känslor, rörelser á la mim. Det samtrimmade paret Åkerlind & Ullerstam blir karismatiska genom att variera sitt tal. Man roar genom att praktisera diberse dialekter och prata med olika brytning. Regissör Lasse Beischer – känd för att vara både drastisk och dråplig – uppnår här god balans i sitt tilltal. Hanna Ullerstam med tre hästsvansar i håret gör den lilla flickan med frejdig bravur. Tonträffen känns äkta. Vet inte om hon tidigare haft Erik Åkerlind som enda motspelare. Åkerlind är lysande! Förmedlar ett gripande porträtt av en upplivad författare förundrad över sin oväntade vänskap, vars oundvikliga slut blir en smula problematiskt. Märks sannerligen att skådespelarna vet precis var de har varandra.

Kafka och dockan är delvis en allåldersföreställning, Oavsett hur långt man hunnit i livet, kan man ha utbyte av innehållet och hur det framförs. Det vådliga och skojiga kombineras med en sensmoral, som blir en viktig uppmaning till pjäsens primära målgrupp. Tänk på att rädsla begränsar. Samla mod, våga äventyret och se om du kan förverkliga dina drömmar!!! (Barnen får efter föreställningen ta med sig poster och en slags handledning).

Efterlängtad stark solodebut från norrländsk proggikon – Ung och stark av Björn Sjöö

9 april, 2021 by Mats Hallberg

Björn Sjöö

Ung och stark

Spelades in under 2020 (fram till i höstas) i Doghowl Studio

Inspelning och mixning: Björn Erixon

Producerad av Björn Erixon och Björn Sjöö

DogHowl Records (utgivning på vinyl och digitalt)

Release: digitalt 26/3 2021 / vinyl: 9/4 2021

Vi som har åldern inne minns den så kallade alternativa musikrörelsen; dess inflytande, framgångar och upplösning.. Jag är visserligen inte gammal nog för att själv ha varit aktiv, mer än att vi på gymnasiet bildade en förening för att främja företeelsen. Har dock kvar geografiska utlöpare på vinyl, i form av plattor med Rekyl och Norrbottens Järn. Då långhårig som modet föreskrev, numera skägg istället för hår. Luleåbon Björn Sjöö som passerat 70-års strecket, var medlem i Rekyl och skrev låtar åt Norrbottens Järn. Han ingår i Norrlåtar. Och tillsammans med bland andra basisten Tommy Skotte (Skottes Musikorkester, Abash med flera) grundade Sjöö Anton Svedvergs Swänggäng. På senare år har han spelat jazz, skådespelat på Norrbottenteatern samt i teveproduktioner av Ronny Eriksson. Har därtill varit musiklärare på gymnasienivå samt gästat yngre artisterna Movits och Zacke plus lirat i ett band med rötter i New Orleans-stil.

Nu manifestar Björn Sjöö ett drygt halvsekels karriär genom att släppa sin solodebut. Den föregås av två singelsläpp. Ironiskt betitlade Ung och stark är en påkostad satsning med imponerande många medverkande, vars sammanställning växt fram successivt. Grunderna arbetade Sjöö fram på trio med trumslagare och basist. Tydligen var inte alla femton musiker samlade eller ens befann sig i samma studio. Har för mig att tre av dem har jag hört live i Mölndal/ Göteborg. Somliga bland dessa femton har spelat in sina bidrag i respektive hemmiljö, vilket var ett ovant sätt att sy ihop ett album läser jag i intervju.

All text och musik har skrivits av artisten själv, vars diversifierade influenser resulterar i angenäma konturer. och fylliga sound. Äldsta låten dateras till 1982, singeln En annan dag med Rekyl. Två-tre gånger studsar jag till av att hookar och melodier låter påfallande likt kända låtar. Ingen aning huruvida likheten ska tillföras slumpens konto eller om norrlänningen, vars idol i uppväxten hette Manfred Mann, medvetet knyckt. Associerar till tema i Paul Simons Graceland, Ry Cooder, Tony Joe White, Randy Newman och en komposition med innerlig gospel-touch känns väldigt välbekant.

På det delikata smörgåsbordet serveras många goda smaker bestående av rockig up-tempo, blues, visa, rythm & blues, alt country, Mardi Grass – stil, gospel, singer songwriter-stuk, jazziga tongångar, americana, en gnutta rockabilly och tendenser till boogie. Det fina i kråksången är att beståndsdelarna skickligt binds samman. Björn Erixon ska lovordas, dennes nyckelroll som medproducerande bollplank har varit avgörande för den lyckade helheten.

Björn Sjöö trakterar en uppsjö (notera Göteborgsvitsiga ordvalet) instrument, fast han gärna poserar med tuba. I övrigt spelar han gitarrer, trombon, bastrumma och piano. Piano ska ha varit första instrument under uppväxten. Musicerandet fixar han oklanderligt. Att han på sin äntligen förverkligade debut, kontinuerligt dokumenterar sitt hantverkskunnande som låtskrivare, är emellertid albumets största tillgång.

Ska man vara helt korrekt måste övriga musiker harangeras. Utan deras glimrande bedrifter hade det inte blivit lika lysande resultat. Vill skjuta in att jag fått hålla till godo med datorljud, om än bättre än gängse. Lite trist att inte ha ett recensionsex. Den utvandrade Luleåsonen Ola Gustavsson har spelat med och proddat en drös berömda svenska namn. Här påverkar han essensen i Ung och stark på ett glimrande inspirerat sätt, oavsett om det handlar om att lägga solon på elgitarr eller läckra harmonier på pedalsteel och mandolin. Rytmsektionen bestående av ovan nämnde Tommy Skotte och trumslagaren Mats Danell ( son till Nils som spelade med Lars Sjösten och Abash?)är magnifik i sitt sätt att framhäva låtars struktur. En annan kvalitet de demonstrerar är att lyhört gå i dialog med separata melodiinstrument. Kreativt grepp! Två kvinnliga saxofonister tränger igenom i ett i övrigt manligt perspektiv. Frida Thurfjell kastar loss gånger två, ger oss vitala solon på tenor. Ytterligare en stimulerande egenhet avseende arrangemang, är förekomsten av stimulerande outro på enskilda instrument.

Sången är inte Sjöös främsta tillgång, blir ibland för gäll när låtskrivaren är uppe i varv. Men den avskräcker mig inte heller och han är noga med att artikulera. I drömskt countrydoftande Inga pengar låter rösten övertygande i poetiskt storslagen text, integrerad med vackert spel på pedal steel av Jonas Eriksson. Av tio låtar (på vinyl jämt fördelade) där inga faller ur ramen, ska ett par potentiella hits hissas. Förutom Inga pengar faller jag pladask för Det vore skönt samt Förändringens vind. Den första för dess charmant bluesiga, rullande toner vars feature utgörs av mötet Gunnar Sundströms hammondorgel – Jonas Erikssons barytongitarr. Senast nämnda titel tack vare avspända ensemblespelet i tidlös souljazz som kröns av några underbara instrumentdueller. Ola Gustavsson levererar ett makalöst känsligt bluesbaserat solo som framkallar gåshud.

Det är så skönt jämte En annan dag präglas av dels tacksamhet i ord och ton, dels en pendelrörelse mellan vemod och tröst. Andra alster kännetecknas av ett härligt gung. Texterna är kärnfulla och tänkvärda, samtidigt existentiellt reflekterande på ett ganska diffust vis. Vi får inga episka berättelser á la Plura och Anders F. Tycker ändå man får lära sig en del om Björn Sjöös livsinställning.

Hoppas Ung och stark letar sig fram till både gamla följare och nya generationer. (i sammanhanget poppar Rekyls kanske största hit upp ur minnet: Det finns ingen förlorad generation) Registrerar utomordentligt hantverk av en mycket duktig eklektisk låtskrivare och hans glänsande medarbetare.

obs En av de forna medlemmarna i Rekyl heter Rolf Hedberg. Har precis fått reda på att han är far till Frida Thurfjell, vars saxofonspel förgyller skivan. Numera bor Rolf i Göteborg och är bland annat teatermusiker/ -kompositör. Denne multiinstrumentalist har jag haft förmånen att höra live ett par gånger.

Avskalade annorlunda versioner från innovatörer – Owe Almgren & Sisters of Invention Does The Beatles, Nordic Noir

24 mars, 2021 by Mats Hallberg

Owe Almgren & Sisters of Invention

Does The Beatles – Nordic Noir

Inspelad i Svenska Grammofonstudion Göteborg av Åke Linton 2016-2020

Producerad av Owe Almgren och Oh Yeah Records

Oh Yeah Records (distr Border Music)

46:24

Releasedatum: 19/3 2021

Min relation till förmodligen alla tiders mest kända band (som ju orsakade fullkomligt hysterisk respons från fans)? Anser att jag föddes minst fem år för sent för att vara målgrupp när det begav sig. Visserligen var min första singel Hello Goodbye, som kan sorteras in under avdelningen lite fjantiga hits. Minns också när vi uppspelta, knappt skolmogna pojkar i kör återgav refrängen till She Loves You utan kännedom om uttal., hur jag stolpade runt i tryckare till Hey Jude på lägerskola i årskurs sex och biografbesök med mamma för att se Let It Be. Har idag i samlingen fem vinyl av The Beatles, vars input i studio med producent George Martin, kom att revolutionera populärmusikens utseende. Och på senare år har slumrande minnen hos mig väckts till liv, genom att vid cirka tre tillfällen hört de Beatles-tolkare som rankas högst i världen, nämligen Petterland (med rötter i Lenny Pane) från Göteborg.

Elbasisten Owe Almgren (sett honom lira med såväl Stonefunkers som familjebandet) är omkring sju år yngre än recensenten, vilket torde diskvalificera honom från egna minnen. Beatles-projektet verkar ha jäst fram successivt under flera år. Kan erinra mig att familjen Almgren framförde låt på jazzfestival i Falkenberg för säkert tre år sedan. Sättningen på albumet är Owe på elbasar, akustisk basgitarr och sång, Karolina på saxofoner och sång samt bakom trumsetet Malin som även har hand om slagverk och klockspel. Kvinnorna heter också Almgren, är döttrar till den långe musikern som ansvarar för trions intrikata arr, bortsett från sångarrangemangen som Karolina står för.

Döttrarna har sedan 10-års åldern framträtt och erhållit utmärkelser under namnet Sisters of Invention, vars konserter jag sett minst tre gånger. Har därtill skrivit om prisade Karolina Almgren Project – i vars projekt både mamma Martina (trumslagare) och systern Malin ingår – såväl på scen och skiva. Och Malin kunde ses häromåret på Stora Teatern när det ordnades genomarbetad Neil Young-tribut. Flera skivor utgivna på Oh Yeah Records har tidigare recenserats i Kulturbloggen. I likhet med familjen Bergcrantz/ Laurin i Skåne driver Almgrens från Mölnlycke eget bolag.

Utgångspunkten har varit väsensskild från den policy osannolikt skickliga Pepperland hyser. Owe medger att det känns överflödigt att försöka presentera tio nya retroinriktade covers, lägga sig nära odödliga original. Istället blev ambitionen att fånga urskiljbara melankoliska stämningar. Därför låter skivan allt annat än larmig, istället ofta försiktig i långsammare tempo. Hemmahörande i jazzens fria anda av improvisation som de är, är en hel del bortskalat och somligt tillagt, fast ändå centreras arr utifrån Lennon & McCartneys klassiska kompositioner. Är man någorlunda förtrogen med Fab Four´s katalog, känns nästan varje refräng igen, från tonalt avancerade Across The Universe till flerstämmiga balladen Here, There And Everywhere.

Renommerade jazzgitarristen Erik Söderlind släppte för ett par år sedan ett soloalbum med musik uteslutande av Paul McCartney. Å ena sidan utdelade jag stora portioner beröm, å andra sidan uttrycktes viss frustration över att ”Mackans” palett av temperament hade slipats bort. Hur reagerar mina öron när Beatles spännvidd hanteras av utforskande, nordiska kynnen utan gitarr och klaviaturinstrument? Jo, öronen njuter! Tar till mig att produktionen i Åke Lintons varsamma händer, genomsyras av ett överordnat, gemensamt sound. Utan att bli för krångligt låter det uppfriskande originellt, varvid eftersträvad intention uppnås.

”Baspappan” har mycket att stå i, får använda hela sitt inövade register när han växlar mellan lagom mullrande elbas och akustisk basgitarr. Framhäver melodin i högre grad än markerar basgångar, eller tar hand om båda funktionerna parallellt. Är som nämnts inte främmande inför Malins trumspel, överraskas ändå över att det gör mig förtjust. Hennes släpiga polyrytmik attraherar. Karolina är en driven solist på sopransax och håller skaplig standard på tenor. Förekommer dock mest som duktig vokalist. Osäker på om duetter och bakgrundssång är pålägg av Linton eller om hennes syster assisterar.

Upptäcker skillnader i kvalitet avseende arrangemang. Två adaptioner kan betraktas som problematiska. I´m a Loser innehåller fin sång, men låten i sig är konstig. Och vi som har singeln Let It Be behöver vänja oss alltför mycket. Räcker inte med ypperligt trumspel. Kantigt, säreget och avsaknad av piano lyder omdömet om en Live Aid-allsångsfavorit som borde valts bort.

Identifierar minst tre mästerverk! Att ta ner och liksom plocka i sär Norweigan Wood framstår som ett snilledrag. Duetten bedårande, likaså hur takt betonas. Come Together låter fantastisk. Häpnadsväckande hur detta sugande beat svänger på jazzmanér. Introt featuring saxofon signalerar fräscha, händelserika inslag. Emellan refrängen har man djärvt nog smugit in kompletterande tongångar. Owe framför texten trots att han egentligen inte är någon sångare, vilket man inte fäster sig vid. Help har omvandlats i ett underbart arr, så att ursprunglig desperation eroderat, till förmån för eftertänksamt vemod. Sopransax, percussion och basgitarr samexisterar otroligt bra. Samtliga presterar på topp i en hit jag tror de haft på repertoaren ganska länge.

En sofistikerad sak som på ett sympatiskt sätt hovrar och ges en fräck, förhållandevis otyglad avslutning är Eleanor Rigby. Vidare, en raritet omgjord i baktaktsstuk med klockspel i framträdande position. Syftar på Goodbye som sir Paul McCartney skrev till Mary Hopkin på Apple, som uppföljare till megahit (som jag har någonstans). Först 2019 släpptes hans egen demo på en återutgivning av Abbey Road. En runner up till nämnda triss i mästerverk är skönt gungande I Feel Fine. Återigen sjunger Owe. Här kan vi tala om att vara nyskapande, när en snitsig popbagatell vävs ihop med utbroderade jazzharmonier.

Ett soft alster från Revolver gör en glad. Fullkomligt lysande basspel hörs i en tolkning där man gör tvärtom, det vill säga våga riskera att gå bort sig genom att vrida upp tempot, släppa sargen. Med utmärkt resultat som följd! Sista spåret bryter mönstret, musik skriven av Owe som förebådar ett säreget duoprojekt han spelat in i par med Åke Linton.

Mats Hallberg

Footer

Om oss