Doktor Faustus
Manus: Erik Holmström (fritt efter Christopher Marlowe)
Regi: Erik Holmström
Scenografi, kostymdesign och dockor: Maja Kall
Konstruktion: Alexander Wing
Ljusdesign och bildbehandling: Ludde Falk
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg
Ljuddesign: Emelie Odelberg
Skådespelare och dockspelare: Andrea Edwards, Pelle Grytt och Malin Morgan
Spelas på Folkteaterns Lilla scen till och med 21/4
Erik Holmström är för allmänheten nog mest känd för att ha satt upp kontroversiella SCUM-manifestet och tilltaget att behandla publiken olika beroende på kön. Minns när han, under sin tid på Turteatern, debatterade i SVT tillsammans med huvudrollsinnehavaren Andrea Edwards. Idag driver han bland annat Malmö Dockteater med föreställningar riktade till vuxna. Han har haft flera gästspel i Göteborg som jag missat, fast jag var med när han på Stora Teatern, i en monolog om estetik introducerade ett panelsamtal. På skrämmande innehållet i Roland Paulsens Vi bara lyder (bok jag läst), har han gjort två pjäser. Holmström har också på senare år varit verksam på Örebro Länsteater, i Borås och på Teater Tribunalen.
Nu har han satt tänderna i myten om Faustus, doktorn som sålde sin själ till djävulen. I gengäld fick han under tjugofyra år alla önskningar uppfyllda. För halvtannat år sedan fick Göteborgs Stadsteater en fullträff med Mephisto, ett slags slang för den otäcka varelse som sätter klorna i dramats omdömeslöse huvudperson. Mannen bakom verket heter Christopher Marlowe, vars karriär sammanföll med Shakespeare. Kan skjuta in att när jag läste engelska på universitet tidigt 80-tal, uteslöt inte forskare att denne samtida dramatiker skrivit några av titanens pjäser.
Här kan man verkligen prata om tittskåpsteater. Vi sitter på läktare och tittar in i en fiffig konstruktion, lite för trång för att skådespelarna ska kunna stå upprätta. Trion sitter genomgående på knä, hasar runt eller böjer fram huvudet. Deras meterhöga figurer gjorda av träskivor manövreras med handgrepp fästa på baksidorna. Ett halvdussin olika dekorer fälls ner respektive skjuts upp. En scentekniker bistår skådespelarna vad gäller att sköta tekniken på scen. Många vajrar håller ihop bygget. Scenografin jämte persongalleriet går mestadels i grälla kitschiga färger, eftersom handlingen sägs utspelas i Göteborg sent 80-tal. Mobiltelefonen som förekommer flitigt är därför inte speciellt mobil, utan en otymplig koloss.
Det är full attack med dialoger i rasande tempo. Manuset har udd, prickar av många poänger. Uppenbart vad Holmström vill sätta under lupp, till exempel stressen kring alla valmöjligheter och kapitalismens destruktiva konsekvenser. Framför allt ska framhävas hur roligt det blir när Melina Morgan framträder i en lång parad av s.k giftasmaterial, eller när skådespelarna klämmer i med refrängen i enfaldig schlagerlåt, eller när Faustus ångrar sig genom att beordra sina ”hantlangare” att straffa honom på korset. Actionscener ur Fight Club och Matrix parodieras. När någon tilldelats tillräckligt stor dos tillspetsade formuleringar, punkteras de med frasen ”blir det inte lite platt nu?”
Kill your darlings är ett förhållningssätt dramatikern borde tagit fasta på. Ett avgörande problem behäftar uppsättningen. Den är alldeles för utdragen, gäller att veta när punkt bör sättas. Drygt två +en halvtimme är definitivt i mesta laget. För övrigt gav min premiär för dockteater på vildsint, ordvrängande vuxenspråk mersmak. Skådespelarna är infernaliskt skickliga på att ge liv åt Gretchen, Wagner, fallna änglar och andra som skymtar förbi i impulsive Faustus närhet. Deras cv:n är följdriktigt uppseendeväckande. Trion har gjort mycket på film, teve och på skiftande scener. Jämfört med de två uppsättningar jag sett Pelle Grytt i på Folkteatern innevarande spelår, är han ännu mera till sin fördel här. Han, Andrea Edwards och Malin Morgan är otroligt duktiga på att mata repliker, programmera in exakt tajming och att förställa rösten. Lät faktiskt som om ljudteknik stundom förvrängde deras röster, tonfallen hade mycket av intensiv diskant i sig.
Som sagt en ensemble värda applådåskor, medan helheten naggas av mastigt format. Som åskådare tar det ett tag innan man vant sig,vid att se dockornas begränsade motorik och samtidigt uppfatta rösterna de begåvats med.