Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Stockholm Jazzfestival: Josefine Lindstrand på Kulturhuset – Sällsamt melankoliskt körverk i ett gränsland

by

josefinelindstrand

Stockholm Jazzfestival: Josefine Lindstrand på Kulturhuset
10 oktober 2015
Betyg 4

Ibland är förutsättningarna långt ifrån optimala. Trista faktorer påverkade recensentens koncentration och allmäntillstånd. Om mångsysslerskan Lindstrand vet jag endast vad jag läst mig till. Kvinnan med den fina rena rösten verkar höra hemma lika mycket i två parallella kretslopp: det populärmusikaliska och det som vetter åt konstmusik. Hon förmedlade ett betagande ljudlanskap, en sakral stämning. Det var spännande och emellanåt sövande. Några gånger inträffar inte små skiftningar, utan abrupta stilbrott som ruskar om. I verket Mirages by the lake samarbetar hon med prisade körledaren Björn Johansson och Karolinskas kammarkör. Första delen fick sitt uruppförande i Örebro ifjol. Nu har Lindstrand skrivit till en fortsättning som här fick sin premiärpublik. De båda akterna varade sammantaget i cirka hundra minuter.

Trots publik ända från Turkiet gapar åtskilliga stolar tomma i Hörsalen, vilket är synd. Jag tror att konseten kommer växa hos mig, bli ett minne att vårda ömt. Texter och arrangemang andades vördnad för livet och var en elegi över att livet är ändligt. Alla stycken är på engelska förutom första aktens final: Är detta allt? Utgångspunkten har varit känslan av svunnen barndom och känslan av förlust. Ljus och skuggor, det starka och det svaga, svarta och vita färger, skira pianoklanger och effektfull programmering, samplade naturljud och kör som tar ifrån tårna. Ja, det fanns mycket kontraster och samspelande ingredienser att hänföras av. Noterade i andra akten en höjdpunkt i Why do we close our eyes och The beat of the heart. Lade märke till mycket medryckande takter, bombastiska pukor och körarr, samplade fåglar, ljuvliga ackord från Östholm och snygga synttrummor som markerade musikens stämning. I denna längre sekvens fick kören jobba, vilket resulterade i en fullträff. Finalnumrets It could have been you gick i vemodets tecken. Ljuddesignern August Wanngren förtjänar att harangeras. Fick lite Philiph Glass-vibbar av detta evenemang, vars likheter med genren jazz var närmast obefintliga.

Jag tyckte om körens insatser och hur körpartierna arrangerades, fast jag vill hävda dels att den var överdimensionerad (47 stycken) och dels att den inte togs i bruk tillräckligt mycket. Aningen kluven i min inställning till Gunnar Halles prestation ,vars trumpetande i det låga registret bäst kan liknas vid den karaktäristiske Jon Hassel. Den anmärkningsvärda begåvningen som för drygt tio år sedan fick Ted Gärdestad-stipendium och för drygt fem år sedan utmärkelsen Jazz i Sverige, sjunger riktigt bra och övertygande. Men här firar hon störst triumf som upphovsmakare. Nu har jag hållt inne med det allra mest fantastiska, nämligen Fredrik ”myran” Myhr på slagverk/ effekter och den för mig betydligt mer välbekante Jonas Östholm vid pianot och några gånger på synt. Oj, vad de bjöd på örongodis! Jag hade planer på att låta Östholm ta plats i rubriken. Istället avrundar jag med en oreserverad hyllning till denne underbare musiker, en man jag annars bara hört i renodlade jazzsammanhang. Mirages by the lake stöds av Kulturrådet, Statens Musikverk och har enligt uppgift turnerat i Kina. Föreställer mig att den lyriska perfektion som genomsyrar körverket ses som oemoståndligt exoktiskt av människor från andra kulturer.

Stockholm Jazzfestival: Bernt Rosengren Quartet på Plugged Records – Delikat gig av harmonisk konstellation

by

Stockholm jazzfestival: Bernt Rosengren Quartet på Plugged Records
10 oktober 2015
Betyg 4

Timide Rosengren var verksam så långt tillbaka som sent 50-tal. I tonåren tog jag delvis till mig dubbel-LP:n Notes from Underground, som egentligen var för mycket fri form för min smak. Kommer också ihåg ett teveporträtt som gjorde intryck.. På 90-talet hörde jag honom live vid ett par tillfällen, inhandlade i ett tidigare skede hans härliga storbandsplatta från 80-talets gryning. Vad gäller karriär finns inget större namn på svenska jazzscenen. Stockholmaren har fått hederspris, erhållit Gyllene Skivan ett antal gånger och uppbär vad som kommit att kallas för konstnärslön. Idag behandlar han tenorsaxen mer återhållsamt än förr, innerligare enligt en publikröst. Mest aktuell är han med CD:n Ballads vars musiker är samma fyra personer vi njuter av i den knökfulla skivaffären på Stora Nygatan.

Man utgick från några skalor av Rosengren för att raskt övergå i förväntat tonspråk. Efter Ever blue och The hug av frontmannen, kom ytterst välkända tongångar. När jag försökte erinra mig balladens namn antecknade jag Lush life, Crazy he calls me samt Willow weep for me. Sist nämnda titel rätt svar. Det lustiga är att de två andra låtarna också återfinns på nämnda CD. Kunde iaktta vispar mot trumskinn och cymbaler, löpningar över tangenter och fingrars vandrande över basen. Fokus flyttades på sedvanligt vis runt. Hur det lät? Elegant, skickligt och absolut utsökt när kvartettens beståndsdelar samverkade. Vi hörde åtskilliga läckra melodier, även när 77-åringen pausade sitt spel. Var som om man återvänt till det spelsätt, som till fullo behärskades av såväl Coleman Hawkins som Ben Webstes smågrupper. Att Rosengren idag ligger nära mainstreamfåran , ska enbart ses som beröm. Känns totalt opassande att efterlysa förnyelse av några som är så genuint säkra förvaltare av ett arv.

Visst var ljudet bra, men i små lokaler hörs trummorna starkt och tyvärr ofta på bekostnad av pianots spröda volym. Stefan Gustafson kom till korta emellanåt när kompet tryckte på ordentligt. Den lite kantige robuste Bengt Stark hittade omgående rätt linjer och basmannen Backenroth var som alltid till sin fördel, ett fundament för övriga att förhålla sig till.

Mot oss, den exklusiva publiken fyllda av vördnad, strömmade ett flöde av behagliga toner. Fanns många solon som belönades med applåder. Fäste mig vid en soft komposition vars sound sökte sig fram väsande och tassande. Vi hörde titelspåret från prisade skivan I´m flying, agenämna Hip walk, Little girl blue och som extranummer Autimn leaves med sitt igenkännbara tilltalande tema. Vill beteckna högtidsstunden som en böljande organisk helhet. Nestorn presenterade inte vad som framfördes, därför ska tilläggas att jag fått låtlista från den sympatiske basisten.

Stockholm Jazzfestival: Torbjörn Zetterberg & Den stora frågan – Dominant spräck gjorde det svettigt för åhörarna

by

Torbjorn_Zetterberg

Stockholm Jazzfestival:
Torbjörn Zetterberg & Den stora frågan på Scalateatern 9 oktober 2015 3

Begeistrad efter invigningskonserten i Kulturhuset, släntrar jag bort till privatteatern ovanför LO-borgen. Kritik måste riktas till ansvariga för obefintlig skyltning. Tjugo minuter sena drar basisten (ytterligare en bandledare på detta instrument) igång sin release av nya vinylskivan På liv och död. Produktive Zetterberg har släppt en drös plattor i eget namn. För mig är han mest känd från Kullhammars kraftfulla kvartett, vars pregnanta tenorsax även hörs i detta ystra sammanhang.

En modig skara letade sig ner för trapporna. Anföraren välkomnade oss, genom att betona äran att spela på festivalens invigningsdag, dessutom få inviga en jazzklubb. I sista stund hade Konrad Agnas blixtinkallats, något vi fick veta under presentationsrundan, vilken avslutades med spetsfundigheten ”om ni inte vet vem jag är undrar jag vad ni gör här.” Den blåsartäta ensemblen drar igång avsiktkligt trevande med Det ena leder till det andra, som inte finns på nämnda skiva. Sedan följde, i vad som mest liknade ljudcollage där långlivade solister alternerade, ett stycke döpt till Säkra tvivel.

I festivaltidningen har Martin Hederos skrivit krönika med rubriken Alla spelar alla toner samtidigt. Sådan slags kakafoni är inte detta gig, däremot genomgående atonalt och väldigt mycket spräck. Första solot tilldelas trumpetaren Susana Santos Silva Hon avlöses av Mats Äleklint på trombon och därefter den oerhört begåvade Agnas. Efter ett tungt trumsolo infinner sig de första melodiska stötljuden och musiken ges struktur. Hittar refrenser till Sun Ra, Mingus, Don Cherry och Albert Ayler. Genomgående soloutflykter och anmärkningsvärt lite ensemblespel! En låt indränkt i moll och inledningsvis uppbyggd lite som en raga, heter Vad är inte en metafor? Jag noterar ett felparkerat störande sällskap bredvid mig ute efter en glad kväll. De lämnar medan vi tålmodiga får vår belöning efter närmare trrekvart. Då levereras ett befriande rakt beat a´la Art ensemble of Chicago, under ledning av Albero Pinton på barytonsax. Annars var det för en oinvigd mest toner huller om buller.

I Springa runt i hjul kom tvärflöjter fram jämte sordinerad trumpet, vilket var trevligt. Vad är det egentligen som dör? – hade i slutet ett bräkig trombon inskriven. Och det exakta slutet på låten blev väldigt snyggt. Tacksamt tog vi emot extranumret 1 + 1 = 1 som gasade på med oemotståndlig drivkraft.

Merparten låtar inleddes med utförligt basintro och Zetterberg hade egendomliga utläggningar om varför de hette som de gjorde. Trots att jag vill vara vidsynt live, undrar jag vem musikerna och initiativtagaren vänder sig till. Musikerna höll, enligt mig, betydligt högre klass än de överlag ostrukturerade låtarna. Efteråt träffade jag en skrivande kollega, knappt hälften så gammal och musikutbildad, utsänd av OJ. Men det är en annan historia.

Stockholm Jazzfestival: Patrik Bomans Ambivalent på Plugged Records – Högkvalitativ och lättlyssnad bebop

by

jazzfestival2

Stockholm Jazzfestival:
Patrik Bomans Ambivalent på Plugged Records 9 oktober 2015
Betyg 5

Till synes helt plötsligt kom han välförtjänt i rampljuset för cirka femton år sedan med sitt Seven Piece Machine. Jag såg dem på Skeppsholmen och köpte senare deras första skiva. Patrik var basisten i förgrunden, tillika bandledare, låtskrivare samt arrangör. Tror också att han varit producent.

Den välklädde mannen påminner utseendemässigt en del om instrumentkollegan Dan Berglund. Sedan försvann han från scenen eller var det jag som tappade bort honom? Nu har ny konstellation bildats och och skivsläppet sker naturligt nog i Gamla Stans förnämliga affär. Bandledaren introducerar därför med att säga: gillar vi musiken kan vi ta med den hem, fast just öppningslåten inte finns inspelad. I denna glidande komposition blir det solo av i tur och ordning saxofonisten Amanda Sedgwick, gitarristen Max Schultz och pianisten Carl Orrje.

Noterar direkt att ljudet är sensationellt bra, även om pianot i början drabbas av smärre tekniska problem. Efter nämnda behagliga låt i halvfart med mycket tilltalande rytmisk figur, blir det hetsigare i Cyber Sam. Samspelet blåsare – komp är raffinerat.

Den för mig obekante Magnus Wiklund levererar ett snyggt rivigt trombonsolo. En härlig duell mellan trumslagaren Chris Montgomery (som jag frapperande ofta hört live på sistone) och Schultz, övergår i ett långsamt intro. Vi får reda på att väsande blås och tassande komp framför inledningen på Melancholy Albert, som låtskrivaren tillägnat sin son. Mitt i stycket görs en drastisk förändring, varvid jag associerar till Headhunters och temat i So What.

I denna påtagligt beatbaserade spelglädje fyrar Sedgwick av ett inspirerat solo. Ensemblen spelar verkligen ut för fullt, allt sitter oklanderligt. Fjärde låten bjuder på lagom intrikata rytmer med basens melodislinga lagd ovanpå. Detta nummer hade en skönt harmonisk struktur, kombinerad med ett fladdrigt spelsätt. Helt enkelt mycket angenäm bebop! Stor konst att kunna förena lättlyssnade toner med ypperlig kvalitet. Musiken kändes oerhört fräsch och upplyftande. Min bedömning grundar sig på närvaro under två tredjedelar av spelningen. Var tvungen att skynda vidare till festivalens officiella öppningskonsert.

Stockholm Jazzfestival: Rickie Lee Jones – Fanns mycket att jubla åt

by

rickieleejones

Stockholm Jazzfestival
Rickie Lee Jones & Stockholm Art Orchestra på Stadsteatern – 9 oktober 2015
Betyg 5

Av någon anledning blir invigningen förskjuten. Efter uppskattningsvis tjugo minuters försening är man redo. Då har Christina Jutterström och Sarah Riedel hunnit framföra några väl valda meningar. Apropå kvällens begivenhet säger konstnärlige ledaren Riedel två väsentliga saker. Dels att hon anser att skivan Pop Pop befriade jazzsången, dels att aftonen blir startskottet för en ny föränderlig ensemble. Jag har sett 60-åringen en gång i Göteborg utan att det gjorde något större avtryck. Vidare har jag fyra LP som vårdas ömt.

Svartklädd iförd hatt äntrar Rickie Lee Jones den rymliga scenen tillsammans med sitt band från Montreal och eminente vibrafonisten Mattias Ståhl. Hon hälsar den utsålda salen med orden ”vi är så exalterade över att få spela med den här utvalda orkestern.” Blir omgående igenkännbara takter och dito sång. Weasel and the white boys cool är först ut. Därefter hörs ett koppel av sånger från nya plattan The other side of desire. Den är helt okej, men ändå inte riktigt i paritet med hennes tidiga material. Damen som föredrar att vara utan sina röda högklackade skor, stuvar spontant om i planeringen. Hon lägger in Chuck E´s in love från -79 eftersom hon vet att publiken efterfrågar hennes genombrott som kryddas med fingerknäpp.

Jag vill ge mina motiveringar till fullpoängaren. Det liksom distanserade ljudet var excellent, vilket nog kan ha berott på hur det var extra uppmickat inför radiosändning. Öronproppar behövdes inte trots att jag satt nära. Vi slapp också fullständigt störande bas. Arren från Frank Plante och alldeles särskilt Carl Bagge var ytterst smakfulla.. Musikerna var till mer än belåtenhet, faktiskt helt ljuvliga. Den inhemska stråkkvartetten förstärkte det lyriska draget som präglade konsertens hundra minuter. Och till och med gitarrsolot med hjälp av effektpedaler var en enorm njutning. Klangrika melodier vilade på en bädd av Americana, kammarmusik och blusaktiga underground-visor.

Några randanmärkningar kan dock framföras. Jones tappade något greppet om mig i det avsnitt där hon gjorde ett knippe standardballader. Vidare blev trion träblås ganska njuggt behandlade, fast Lisen Rylander fick visa framfötterna. Men Jonas Kullhammar var trist nog ganska malplacerad.
Kvällens stjärna har en gäll gripande röst som frambringas genom att forma munnen på ett märkligt vis. Genrerna var som antytts många, till och med recitation till barnbok och Louisiana-style förekom. När hela okestern gjorde On Saturday adternoons in 1963 var det andlöst vackert. Hon avslutade solo på akustisk gitarr med en vidunderlig version av Satelites. Andra hits vi indentifierade var It must be love, The horses och Coolsville. I sist nämnda klassiker var det stompigt värre, fast ändå på halvfart. En makalös låtskrivare som kan vara lynnig, verkade lika nöjd som oss i publiken: God bless you, hope you live to see my next show here.