Mats Hallberg

Ida Sand

Do You Hear Me?

4

Inspelad maj – juni 2020 i Stureparken Studio, Stockholm

Mixning: Pål Svenre

Producent: Ida Sand

ACT

49:37

Releasedatum: 30/4 2021

Har en handfull gånger hört sångerskan och klaviaturspelaren Ida Sand, antingen som huvudakt eller i egenskap av gästsolist/ kör. När hon för några år sedan var dragplåster i årliga evenemanget Musik på vattnet i min hemkommun Mölndal, hade jag tyvärr antecknat fel datum. Å andra sidan kunde jag uppleva en underbar tillställning i Lerum (orten utanför Göteborg hon besökt vid flera tillfällen), vars låtlista då dominerades av material från My Soul Kitchen – troligen krönet hittills i Sands karriär. Då skrev jag en entusiastisk recension som fick stor respons i sociala medier. Räknar jag rätt släpps nu sjätte fullängdaren. Även om Ida Sand obestridligen står på egna ben, hade ursprungligen Nils Landgren positiv inverkan. Artisten medverkar i dennes, särskilt i Tyskland, framgångsrika tillika storstilade Julmusik-koncept, gästat när han var konstnärlig ledare för Bohuslän Big Band och han proddade utsökta tema-plattan Young At Heart från 2015 (som jag äger).

Blir brydd av att såväl ärevördiga tyska bolaget ACT som Wikipedia slår fast att 43-åringen ägnar sig åt jazz. I min värld en missvisande klassificering. Förvisso rör hon sig obehindrat i sådana kretsar. Men musikaliskt befinner hon sig vanligtvis närmare soul, gospel och arty pop/ rock. Sväng, ornamenterat rakt beat och själfulla ballader utgör ryggraden, vilket märks på aktuella plattan.

I klar kontrast till nämnda My Soul Kitchen är samtliga tio spår på Do You Hear Me? original signerade Ida Sand. Skivan tillkom på initiativ av Jesper Nordenström i ett läge där konsekvenserna av covid 19 orsakade rejäl frustration, hos en musiker vars möten med publiken är hennes livsluft.. Ida tog med sig några nyskrivna låtar till keyboard-fantomen Jespers studio. En skara högprofilerade kollegor kontaktades. I första vändan spelade de fyra-fem låtar tillsammans. Ida skrev fler låtar utifrån den rådande isolation pandemin gett upphov till. Resultatet lanseras som Ida Sands mest personliga album. De engelskspråkiga texterna har genomgående en elegisk grundton. Inom spektrat ryms dock inte bara saknad och problem, utan också en välbehövlig dos kampvilja.

För mig är det, i motsats till allt för många recensenter, superviktigt att framhålla vad hennes kollegor gör på plattan och vilka de är. Det är således uppenbart att Jesper Nordenström (hört live med exempelvis Jojje Wadenius, Lisa Nilsson och Goran Kajfes) har om inte en särställning, så i alla fall en nyckelroll. Den ”konkurrerande” melodiexekutöen heter Ola Gustafsson, en av landets mest ansedda gitarrister och producenter som är mer än vän till artisten ifråga. De är nämligen gifta. Rytmsektionen består av trumslagare Per Lindvall (hört med Hörselmat, Cleo-bandet, Lisa Nilsson, Bronk med flera och på en drös plattor) och Dan Berglund (känd från konstellationer som E.S.T, Tonbruket och Rymden vilka jag kunnat höra live) på kontrabas och Höfner dito. Har inte kollat upp i vilken utsträckning, men man kan utgå ifrån att det uppräknade järngänget har lirat tidigare med artisten. Blåsarna från synnerligen prisade Oddjob – trumpetaren Goran Kajfes jämte Per ”Ruskträsk” Johansson på saxofon medverkar på enstaka låt. Mats Öberg spelar munspel på Waiting medan Anders Von Hofsten har desto mer att stå i i egenskap av sjungande backup.

Sand och all star – bandet som omger henne trivs tillsammans i studion. Det låter läckert och hur tajt som helst utan att någonsin bli stelt. Finns gott om tonartshöjningar (om mina öron inte sviker mig ) och divergerande stilar. Och den märgfulla rösten bärs fram av patos när Ida förmedlar sina varierade alster . Do You Hear Me? innehåller frapperande många refränger, vilket ändå inte ger slagsida. Ska absolut inte anklaga låtskrivaren för lånta fjädrar. Huruvida slumpen inverkat eller originalen påverkats av tydliga influenser är omöjligt att avgöra. På denna välproducerade skiva låter somligt sound väldigt välbekant. Ibland klarar jag inte att härleda till någon/ något specifikt. Associerar till Poco anno 1978, Doobie Brothers/ Michael McDonald, Bee Gees, Rebecka Törnqvists 90-tal, Eagles, Alan Touissaint, ett lika slickat som perfekt verk = Sounds And Stuff Like That (Quincy Jones), Joni Mitchell, Phyllis Hyman, Delbert Mc Clinton, Stevie Wonder´s sätt att spela munspel, Anna Christoffersson…

Har samlat på mig intryck på detaljnivå efter flera givande genomlyssningar i hörlurar. Kalaset inleds med trevlig, sprudlande pop. Efterföljande Burning har ett suggestivt framåtlutat riff i sig, borde utnämnas till en av Ida Sands bästa melodier någonsin. Det pulserande groovet tillverkat av en taggad enhet leder tankarna till FAME Studio i Muscle Shoals. Jesper håller grytan kokande och Ola levererar till den grad att man vill utbrista ”han är grym på det där smakfullt eleganta viset få behärskar ”. Symbiosen dem emellan är enormt fruktbar, primärt en anledning till vällusten som sköljer över mig. De kommer aldrig i vägen för varandra när de färglägger.

Märks också omgående hur förtjust Ida Sand är i att förlänga sina låtar, sträcka ut genom att tillföra ny energi till potenta fraser. Vad som rimligen bör betraktas som titellåt präglas av en excellent prestation vokalmässigt. Görs till en bevekande ballad marinerad i soulreferenser. I Waiting med sin helsköna övergång mitt i, får Per Lindvall visa framfötterna. Otroligt snyggt utfört arbete av bandet och dess röststarka ledare. Rytmen påminner ett tag om Neville Brothers.

Rytmsektionen regerar i Now It´s Not The Time. Basspelet är fantastiskt i en glädjerusig komposition. Funderar på Dan Berglunds roll och hur långt ifrån han befinner sig från den musikaliskt avancerade hemtrakt han normalt förknippas med. Fast på vissa ställen erbjuds han mer utmanande uppgifter och jag har ju faktiskt sett honom på scen med Pernilla Andersson. I samma polerade dänga av internationell toppklass hörs avgörande insats från Anders Von Hofsten med förvånansvärt könsneutral stämma. Akustiska instrument och Jaco-liknande bas utkristalliserar sig härligt i en spännande sak vars atmosfär känns igen från Hejira, det ikoniska albumet från 1976. Too Close For Comfort sammanfaller med ypperlig alt country från samma era., läs Eagles. Gitarrist Ola Gustafsson förlänar melodin extra finess. New Orleans-artat gung hörs i den låt där blåsarna diskret förstärker, Lindvall utvinner flera lager av kittlande rytmer medan Ida Sands röst briljerar. Går inte att ta miste på att man gemensamt roar sig, vilket smittar av sig till oss mottagare.

Albumet avrundas med emotionell tyngd. Först en fin ballad präglad av fighting spirit- känsla. Kännetecknas vidare av en, upplyftande slinga på keyboard och Berglunds fräcka spel med stråke. Allra sist bryter artisten mönstret genom att framföra en visa som inger hopp till eget delikat ackompanjemang.

Att uteslutande förlita sig på egen kreativitet är modigt, särskilt för någon som till fullo behärskar konsten att göra covers rättvisa. Do You Hear Me? tillhör inte den mest nyskapande musik jag hört i år. Däremot hoppas jag det framgår med önskvärd emfas att vi har att förhålla oss till ett album av exceptionellt hög standard, som verkar växa för varje lyssning. Teman tenderar att sätta sig på repeat i huvudet. Det är snyggt, groovigt, varierat samt tekniskt drivet hantverk och i förgrunden tronar ljuvlig sång. Dessutom upptäcktes uppskattningsvis tre-fyra spår med hit-potential.

Maria Kvist trio

Jämtlandssångerna

5

Inspelad 6-7/11 2020 i Brison Studios av Linus Kåse

Prophone

33:39

Release: 3/5 2021

Vad jag kan erinra mig har jag förmodligen bara hört Maria Kvist live en gång. Det var när pianisten agerade kapellmästare för en kvinnligt dominerad orkester i musikalen Chicago på Stockholms Stadsteater. För senaste skivan erhöll hon i Kulturbloggen (4/5). Och denna gång är det på sin plats, att vara ännu mer generös i den samlade bedömningen. Finns absolut inget att anmärka på, tvärtom.

Kompositören, pianisten och sångerskan är välutbildat. Har genomgått Musikhögskolan liksom hennes spelkamrater, Robert Erlandsson på bas jämte trumslagaren Isak Andersson. Därtill har hon studerat vid Berklee i Bosten för bland andra Joanne Bracken, vars platta Keyed Up finns i min samling. Kvist växte upp Kälarne i Jämtland med musikaliska föräldrar. Pappa var dragspelare, själv började hon ta pianolektioner vid sex års ålder och nu släpps femte albumet i eget namn, en fortsättning på ep:n Sånger från Ängersjö. Hon har fått stipendium och utmärkelse för sin talang som kompositör plus nominering till Jazzkatten. 70-talisten leder både trio och kvartett.

Jämtlandssångerna består av nio låtar, samtliga skrivna av Kvist. Porlande toner i positivt mood inleder, i form av vokal gånglåt med ekon från Merit Hemmingsson och Jan Johansson. Två musikaliska pionjärer från Jämtland respektive Hälsingland. Har läst att Kvist haft Oscar Peterson som en av sina läromästare. Trots omisskännlig touch av lokalt traditionell musik märks också att somliga harmonier utgår från honom. Denna remarkabla fullträff präglas av jazzstuk marinerad i det nordiska idiom som gärna hämtar idéer från geografiskt bestämd folkmusik. Låtarnas beskaffenhet äger anmärkningsvärd kvalitet. Hur är det möjligt att kunna plöja tillräcklig ny mark i en sådan upptrampad fåra? Andra storheter som framgångsrikt hämtat ur motsvarande källa är exempelvis Lars Gullin, Nils Lindberg, Bengt-Arne Wallin, Jonas Knutsson och Oskar Stenmark.. Klokt av Kvist att designa delvis igenkännbart sound utifrån egna musikaliska rötter. Dessutom är mixen mellan ystert och reflekterande föredömligt utformad. Av titlarna att döma bjuds på exempelvis polska, gånglåt, snoa och visa.

Frambringaren av starka melodier styr förstås skeendet med tämligen självständigt anslag. Successivt blandar sig de understödjande männen mer aktivt in i ”hetluften”. Maria sätter igång vital duell med trumslagare Isak i Ansjörodd i femfyra. Med Robert på kontrabas upprättar hon pigga dialoger som bryter mönstret ett par gånger. Ett skäl till att jag skarpt gillar vad jag hör, är att inget höviskt bugande inför den stolta traditionen förekommer. Istället framstår noterna och hur de omsätts praktiskt som ett styrkebesked på egna ben, ömsom lekfullt, ömsom elegant.

I ett kvillrande glädjerusigt stycke betitlat Hemsjösnoa till Merit firar onekligen trion triumfer tillsammans. Vill flika in att nyligen recenserade jag Robert Erlandsson i sällskap med gitarrvirtuosen Gustav Lundgren. Basisten har egen kvartett, lirat med Norrbotten Big Band, Svante Thuresson, Jonas Kullhammar och Jacob Karlzon för att nämna några prominenta namn. Batterist Isak Andersson har åtskilliga långvariga samarbeten i andra genrer på meritlistan, gjort globala turnéer med Abba-tribute band, backat upp artister som Sven Bertil Taube, Pernilla Andersson och Samuel Ljungblad.

En höjdarlåt vars aviga harmonik påminner om excentrikern Monk måste framhållas särskilt. Med sin oemotståndliga hook tar Kovika med mig in i en gungande struktur. Sannolikheten att mottagaren genomströmmas av extas är påtaglig. Akustiska pianotrion levererar superb musik! Kvist och hennes musikaliska partners avrundar på ett synnerligen trevligt sätt. Låtskrivaren vars röst förvisso inte är hennes allra främsta tillgång, sjunger en eftertänksam visa om tidens gång.

Åtminstone sex gånger i min ungdom har jag vistats i Jämtland, ett par av dem i landskapets natursköna fjällvärld. Längre upp i landet har jag inte kommit. ”Carried away” på grund av den lockelse som fusionen jazziga toner + geografiskt bunden folkmusik utövar på mig? Kanske, men dessa ljuvliga musikstycken, det övertygande pianospelet och trions raffinerade samförstånd förtjänar en fullpoängare.

Lina Nyberg/ Daniel Karlsson

The Night And The Music

3

Inspelad i Runmarö Konserthus och i Studio Epidemin i Göteborg

Mixad av Göran Pettersson

Producerad av Lina Nyberg och David Karlsson

Prophone Records

49:36

Releasedatum:; 30/4 2021

Två profiler sammanstrålar för första gången, firad vokalist uppbackad av kreativ klaviaturspelare. Deras höga status är oomtvistad. Kan beläggas genom att duon var för sig tilldelats prestigefyllda priser som Gyllene skivan, Grammis, Jazzkatten jämte en lång rad andra utmärkelser. Karlsson har därtill erhållit Grammis gånger två som medlem i Oddjob. Nyberg har varit ordförande i intresseorganisationen för svenska jazzmusiker. Hon har släppt häpnadsväckande nitton album i eget namn, medan Daniel Karlsson trio under ganska kort tidsrymd gett ut fem uppmärksammade skivor. Av den här ymniga utgivningen äger jag några enstaka. Däremot hört dem live på skilda håll ett ansenligt antal gånger.

Lina tillhörde de som gick i täten för den boom av avskalad vokaljazz som uppstod på 90-talet, medan Daniel gjort succé i Oddjob under senaste decennierna genom att behärska fusionen elförstärkta klaviaturer och flygel. Nyberg har odlat en förkärlek för brasilianska tongångar och att skriva för orkestrar. Har inte tidigare hört pianisten ackompanjera vokalister. Tydligen har han på ett tidigt stadium i karriären samarbetat med bland andra Rigmor Gustafsson, Viktoria Tolstoy och Lisa Nilsson. Etablerade sig professionellt gjorde musikern, genom att spela i plantskolan Fredrik Norén Nand.

Konsten att uttrycka sig genom sång är inget jag bedömer med vänsterhanden, tvärtom. Som mest drabbad är det i princip omöjligt att hitta adekvata, passande formuleringar. Känsloruset i musiken når i mig bortom språket. Soul har alltid haft en särskild plats i hjärtat. Om jag snävar in ämnet, vilka har nått längst i vårt land av kvinnor i nutid,? Vill framhålla Rigmor Gustafsson, Lena Willemark, Ebba Forsberg, Vivian Buczek, Lena Swanberg, Sara Isaksson, Isabella Lundgren, Rebecka Törnqvist, Titiyo, Pernilla Andersson, Ida Sand, Seinabo Sey, samt Ellen Andersson. Ett antal kvinnor vars förmåga att beröra ingår i deras ”varumärke”. Finns förstås fler självlysande namn. Somliga av de listade är välkända medan andra fått nöja sig med kultstämpel.

Utan att ha specialgranskat Lina Nybergs katalog påstår jag att hon blivit mindre tillgänglig med åren. Hon verkar i allt högre utsträckning vilja förnya sig med avancerade arrangemang, improvisation och låta rösten vandra inom konstmusikens domäner. Minns för omkring tre år sedan när Linas band spelade på Nef hur deras sound påverkade mig. Tog tillfället i akt att äta, märkte då frånvaro av matro på grund av den infallsrika musiken, istället uppstod en känsla av nervositet. Artistens fria förhållningssätt går igen på nya skivan ,med avsiktligt vald låtordning, ämnad att spegla en kronologisk process under dygnets mörka timmar.

51-åringen modulerar på ett utstuderat sätt en förvånansvärt mörk röst, vars experimenterande natur ofta blir utmanande att ta emot. Scatsång prioriteras när möjligheten uppstår. Ofta blir jag avskärmad, kommer vilse, uppnår inte någon kontakt. Ytterst få förnimmelser väcks under den äventyrliga resan. Av kritiker i P1 kallas Lina siren vars sång går på tvärs emot orden och hennes band sägs tumla som delfiner i ett upplöst tillstånd. Fyndig metafor som lustigt nog ska ses som beröm. På sin plats att skjuta in att jag inte alls avvisar röstkonstnärer. Haft stor behållning av exempelvis Hannah Tolf och Josefine Cronholm, jämte Sofie Norling i David´s Angels.

Man inleder med att egensinnigt tolka Cole Porter följd av Irving Berlin och avslutar med annorlunda tonarter från Duke Ellington på I Like the Sunrise (1956). Duon kommer bäst till sin rätt i You And the Night And The Music och Good Morning Starshine – glädjefylld hit från musikalen Hair (vars original jag har på singel). Skivans inspelning omges av en speciell atmosfär. Det låter dovt, ofta nedtonat och instängt, antagligen medvetet vald estetik med tanke på titeln.

Att så pass mycket energi och utrymme ägnas åt ett i stora stycken svårtuggat album, beror mest på Daniel Karlsson, vars musicerande jag inte hört lika isolerat tidigare. Uppskattar hans avmätta precisa anslag och medryckande tendenser. Underbart trevligt att få höra hur han trakterar sitt instrument, vars resonans är osedvanligt mäktig.. Åtskilliga stick resulterar i ansenliga doser njutning. Som bevis kan man dyka in i passager på Red Sails In The Sunset och sprudlande Let´s Face The Music And Dance. Fulländad pausering är ett av Karlssons kännetecken.

Tyvärr genomsyras många arrangemang av ryckiga, omotiverade och en aning disharmoniska övergångar, även om interfolierandet av fraser ur Eurythmics på ett ställe var riktigt roligt. Tolkningarna i övrigt kan var för sig fascinera, men sammantagna bjuder mig dessa krumbuktande melodier på oönskat motstånd., trots att duon valt att förhålla sig till ett knippe klassiker. . Eftersom alldeles för få omvälvande känslor förmedlas helt enkelt inte min likör trots sångerskans status.