Stockholm Jazzfestival: Jazz Baltica Allstar Bigband under ledning av Ann Sofi Söderqvist på Kulturhuset
14 oktober 2015
Betyg 4
Världspremiären ingår i serien Nisses hörna, döpt efter mannen med den röda trombonen. En får anta att denna påkostade id, – att plocka samman sexton musiker från norden och Tyskland från bara ena könet – har kunnat genomföras för att festivalen och P2 har erforderliga resurser . De flesta hade inte spelat tillsammans tidigare och hela orkestern träffades först dagen innan. Ledaren Ann Sofi Söderqvist är mycket rutinerad och har fått ta emot medalj från kungen för tonkonstens främjande. Omnämnde Nisse Landgren värmer upp oss med att frammana kraftfullt publikklapp, ”för att få dem att känna vilka världsstjärnor de är”. Han välkomnar huvudpersonen genom att påpeka att hon skrivit, arrat och repeterat in all musik vi kommer få höra. Ljudet var kanonbra som man kan förvänta sig vid liveinspelning. Däremot saknade jag draperi för panoramafönstren mot glaskulpuren ovanför Sergels torg.
Förata låten hette Queen of all gods och var en hyllning till kreativiteten. Mitt allra första intryck: ganska försiktig inledning. Varför inte vara modigare och ta plats? Omgående fick jag kraftigt revidera min ståndpunkt. Inträffade när polyrytmiken från slagverkare Lisbeth Diers och trumslagare Anna Lund (har hört dem i Göteborg) pockade på uppmärksamhet, två personer vars musikalitet gjorde att öronen fröjdades. Skulle jag tvingas rangordna skulle kompet hamna överst, vilket således i högsta grad också omfattar Eva Kruse på kontrabas. Hon lät vidunderligt bra konserten igenom och tillägnades följdriktigt en bas-feature i andra avdelningen. Jag vill dela ut guldstjärnor till fler, exempelvis Elin Larsson för härligt solo på tenorsax och den broderande gitarristen Sandra Hempel. Vidare måste nämnas att Lena Swanberg stod för flera strålande sånginsatser. Alla låtar höll mer än väl måttet, några såsom Aviato och Dreaming var fulländade alster. Vi hörde också ledmotivet ur pjäs om Frida Kahlo, kryddat med distinkt trumpetsolo.
Två gånger satte sig Söderqvist i Nisses hörna för samtal, mest om hur lusten att spela och komponera grundlades. Konstaterades att de blev professionella samtidigt i mitten på 70-talet. Hon hade svårt att förklara uppnådd position, inskränkte sig till formuleringen ”om någon öppnar en dörr för en måste kunna kliva in”. Berättade om grupp med Joakim Milder, beställningar från Stockholms Stadsteater, sin egna orkester och om genomgången kompositionsutbildning. Intresset för jazztrumpet ärvdes från pappa som fanns på plats. I tonåren var fusion poppis. 59-åringen betonade att hon alltid tilltalats av friheten i improvisation. Tillsammans med Landgren satte hon ihop denna orkester, på ett ivrigt och ansvarsfullt sätt enligt honom. Hon lyssnade in sig på de hon inte tidigare kände. Vi fick veta att det skräddarsydda projektet är inbokat på Jazz Baltica festival.
Tagande i beaktande att de haft minimalt med gemensam repetitionstid, lät det kvinnliga storbandet fenomenalt bra, inte minst när blåssektionenerna unisont krämade på. Andra akten var en enda lång flödande orgie i jazzfunk utan presentationer. Därtill fanns inslag av lyrisk impressionism, inte bara i extranumret Så skimrande var aldrig havet. Startade hur som helst med tre barytonsaxar längst fram, Lunds feta trumrytmer samt Antje Rössler på Corea-influerat elpiano. Följdes av en afrikanskinspirerad rytmisk figur med intim samverkan slagverk – bas. Intro till nästa låt verkställdes ånyo av min favorit Anna tillsammans med självaste Nisse och kompletterades med tamburin och elpiano. Svanberg rappade över ett väldigt spänstigt solo från röda trombonen. Landgren fick mig att tänka på Fred Wesley. Det här var verkligen soulfunk i storbandstappning när den är som mest aptitlig. En läcker låt började i moll av Rössler, Ann Sofi fyllde i med sin ljuva trumpet. De och orkestern bäddades in ett runt maffigt basljud. Här har jag noterat ett stort plus i kanten för Swanbergs vokala prestation.
Allra sist går det inte att låta bli fundera på vitsen med enkönade orkestrar. Utgår från att de flesta i storbandet spelar med män och i flera fall klarar de sig galant. Trombonisten Karin Hammar och Elin Larsson har egna band, finns säkert fler. I fjol hörde jag ett helkvinnligt soulbetonat stort band backa upp ett antal sångerskor under Göteborgs kulturkalas. Ibland tycker jag de är lika bra som sina mest prominenta manliga motsvarigheter, ibland är de något svagare. Men visst, det kan vara ett vettigt statement med en högkvalificerad damorkester, i en bransch där det ena könet är påtagligt underrepresenterat. Gillade som sagt nämnda solister, orkesterns struktur och finess samt alldeles väldigt mycket Söderqvists odiskutabla förmåga att få till glimrande kompositioner. Utgår från att de trehundra biljettinnehavarna var lika nöjda.
