Mats Hallberg

Peter Dahlgren

Unicorns First

4

Inspelad i Studio Möllan 27-28/3 2021

Mixad av Peter Danemo

Producerad av Peter Dahlgren och Johnny Åman

Prophone

41:19

Releasedatum: 17/9 2021

Jazztrombonisten Peter Dahlgren är sexton är yngre än undertecknad. Ändå har han försörjt sig på sitt instrument, främst i storbandsmiljö, under tjugofem års tid. Efter tio år i Norrbotten Big Band har han återvänt till Köpenhamn, där han utnämnts till förstetrombonist. i Danska Radions Big Band. Efter studier på Rytmiskt Musikkonservatorium i vårt södra grannland gick karriären spikrakt uppåt. Vid sidan om sejourerna i nämnda storband, har Dahlgren lirat med exempelvis Joakim Milder Quintet, Peter Danemo Kapell, Magnus Lindgrens Paradise Open, Monday Night Big Band och Stockholm Jazz Orchestra. Han har delat scen med storheter som Carla Bley, Joe Lovano, Dave Liebman, Toots Thielemans, Maria Schneider och Randy Brecker, Thomas Sztanko och Chris Potter (hört fem av dem live). Han har deltagit i flera världsomspännande turnéer och ingått i handplockad europeisk elitorkester.

För ett par år sedan började den efterfrågade trombonisten att besöka jamsessions i Malmö. Träffade då en trio baserad på denna sidan sundet, frilansare med många järn i elden. Musikalisk frändskap uppstod, varvid ett upplyftande samarbete tog form. Kvartetten var ett faktum. Under pandemin infann sig tid och lust för Dahlgren att skriva låtar till sin nybildade grupp. Hans team består av Per-Oscar Nilsson på elgitarr, Johnny Åman på kontrabas och bakom trummorna Olle Dernevik. Har till min förnöjelse kunnat höra dem live på Västkusten ett otal gånger. Gitarrist och trumslagare jobbar gärna och framgångsrikt tillsammans i olika koalitioner. Erinrar mig att jag i höstas på Unity, satt bara en dryg meter ifrån grooviga pulsslagaren Dernevik. Vilken lycka!

Unicorns First är enligt uppgift en lovsång till det udda, människor med annorlunda perspektiv. Den frihetliga och gränslösa genren jazz passar perfekt för ett sådant idiom. Att på skiva ha trombon som huvudinstrument på bekostnad av exempelvis piano är kanske inte en raritet, men likväl ett tecken på lite udda instrumentering. Och att leda jazzgrupper med detta dovt ljudande blåsinstrument får betraktas som ganska ovanligt. På rak arm dyker Nils Landgren, Karin Hammar och Arvid Ingberg upp som främsta företrädare.

På föreliggande debut har Dahlgren skrivit sex av albumets nio låtar. Resterande kommer från Chick Corea jämte My One And Only Love och Farewell My Lovely (a.k.a Marelow´s Theme vibrerande av nostalgi som signaturmelodi till radioprogrammet Smoke Rings). Undrar över låtskrivarens erfarenhet. Främsta anledningen till att det förhållandevis höga betyget inte är odiskutabelt, handlar om att jag kan sakna teman som hakar tag i mig här och var. Förvisso stimulerande med tämligen obunden, utbuktande form. Men om man hårdrar resonemanget finns fog för påståendet att musikerna håller högre standard än flertalet låtar. Ofta vanskligt när originallåtar utgör stommen och officiella bollplank (producent eller dylikt) inte funnits med i processen.

Kvartetten vistas i ett öppet, luftigt ljudlandskap. Vet exakt var man har varandra. Tillåter sig att ge plats för varandra på bandledarens initiativ, ser till att det är händelserikt. Mycket framförs i uppdrivet tempo, fartfyllt och hetsigt. Ett spelsätt som kräver att rytmsektionen är på tårna, så är fallet lyckligtvis. Åman spelar lyhört, mestadels som sammanhållande bakgrund. Trumslagaren Olle Dernevik imponerar kolossalt. Hans insats är formidabel och en ren fröjd att tillägna sig i hörlurar. Rytmiska finesserna på Unicorn First, inklusive spelet på cymbaler, är hisnande läckert, på ett sätt som får mig att associera till Elvin Jones.

I elastiska The Sniper bubblar det av virtuos energi. Samtliga drar på anförda av skicklig instrumentalist med inkopplad elektronik. Låten avlöses av omisskännliga toner från Smoke Rings. I deras lyckade, egenartade version märks ett stilbrott. Vi får ett gitarrsolo av Per-Oscar Nilsson. Chick Corea – kompositionen You´re Everything kännetecknas av latinvibbar och snyggt tassande rytm. Avslutningen ur American Songbook är lika med ett strålande solo av Peter Dahlgren. Utvecklas till trombonlektion av en stjärna med oklanderlig teknik, uppvisning från en musiker som inte behöver bevisa något.

Albumet innehåller frapperande många solon, vilka stundtals bejakar den öppna anda som rådde på 60-talet. Ensemblespelet känns inte lika prioriterat. Duktige Per-Oscar Nilsson tar vara på möjligheten till solistiska utflykter, tar vid naturligt efter Dahlgrens fyrverkeri av fraser.

Eiwor Kjellberg Band

Stand Out

4

Inspelad och mixad av Markus Räsänen I Järvsö mars 2021

Producent: Eiwor Kjellberg

Kakafon Records

48:29

Release: 30/7 2021

Hade inte tidigare hört talas om Eiwor Kjellberg, tydligen en auktoritet inom svensk folkmusik. Denne riksspelman nästan jämnårig med undertecknad kallas både visionär och traditionsbärare. Hon har bland annat profilerat sig genom att vara pedagog och spela för barn. Hon har en enormt omfattande katalog i sin ryggsäck. Tredje albumet med egen musik har liknats vid Hälsinglands skogar och tjärnar, sväng parat med en nerv av skörhet. Bandledaren på fiol omger sig av instrumentkollegorna Sara Karlsson Jerfström jämte Robert Jerfsström (sist nämnde även altfiol), Ian Carr på gitarr, kontrabasisten Emil Skogh samt Markus Räsänen på dragspel.

Tre fioler kan bli i mesta laget för mina ganska otränade öron. Följaktligen är detta musik jag sällan spontant uppsöker eller återvänder till. Å andra sidan finns ett antal oväntade melodier med ansenligt djup, åtskilliga pärlor på ett album som upptar hela femton låtar, samtliga komponerade av Kjellberg. I princip varje spår har en uttalad dedikation, en specifik tillkomsthistorik. I motsvarigheten till texthäfte framgår vilka Eiwor Kjellberg riktat sina hyllningar till.

I öppningsspåret hörs en klämmig marsch som, möjligen oinitierade, belackare skulle beteckna som gammeltjo. Hade mer av samma beståndsdelar följt slag i slag, skulle jag avstått från att lyssna noggrant och skriva ner intrycken. Lyckligtvis uppstår istället annan inriktning, mollbetonade melodier i lugnt och stämningsmättat tempo. Först i Cykelhandlarens dotter och därpå i titellåten. Man dras in i något eftertänksamt och emotionellt, rent av innovativa tongångar vilket förvånar. Maya & Siggi brudpolska heter skivans längsta låt. Korar den tveklöst till en fullträff, vars sound för tankarna till Rim eller Kaja. Noterar en suggestiv ton som framkallar ljuva känslor. Vad som på planeringsstadiet hade ambition att vara brudpolska omvandlades till tryckare. Så uttrycker sig kompositören.

Melodin döpt till Från vettet tillhör avdelningen bitar med angenäm dynamik. Den utmärks av suggestiva rytmer med förmåga att haka tag i mig. först i sjunde stycket – influerat av ett möte i Ukraina – utkristalliserar sig Emil Skoghs kontrabas, vilket kan tas som intäkt för att de skulle kunna fila på somliga arrangemang lite mer. Och i längden tenderar sättningen med stråk- och stränginstrument att bli en smula enformig. Kan sakna den kreativitet som Ale Möller exponerar på sitt senaste projekt. Hade varit välgörande om Kjellberg på vissa spår också tillfört slagverk, blås eller klaviaturinstrument.

Överlägset mest konstnärlig framgång uppnås när man slår av på takten, något som mer än framskymtat. Att detta sker på uppskattningsvis hälften av materialet är bara att tacka och ta emot. Polskorna med ett ”j-a drag” (Kjellbergs omdöme) har sällan samma tyngd. Visst låter det varierande, men mycket i de svängiga numren framstår som bruksmusik (= skapad för ändamålet att dansa, inte lyssna).

Knåpa brudmarsch är en vacker sak i slow motion med fint intro på akustisk gitarr. En älskad hund har fått en tillägnan i form av en ömsint vals. Det har blivit en söt visa, utkristalliseras rent av som skivans vackraste, kännetecknas av oerhörd emotionell kraft förlöst av eminent fiolspel. Med tre fioler får man fram stämmor som sofistikerat lägger sig intill varandra, eller banar tar av i annan riktning. Emil Skoghs lyckade arr på Polarpolskan har ett uppiggande keltiskt sound i sig. Skönt frejdiga Wintervisa skrevs till teaterföreställning redan 2005. I avslutande Tacksam/ Låt på vägen väntar man på att Sofia Karlsson eller någon annan kvillrande sångfågel ska göra entré. Vi får reda på att detta betagande alster hyllar Björn Ståbi med familj.

Känner mig lite ambivalent inför summeringen. Man kan antingen applådera mångfalden av uttryck, eller känna sig splittrad. Hade gärna sett att man renodlat, då graden av variation kan vara knivig att greppa. Stand Out ör ändå en gedigen produktion med många goda melodier. Att musikerna är samspelta och ytterst kunniga på respektive instrument behöver väl inte ens påpekas? Och Eiwor Kjellberg är definitivt en begåvad och originell låtskrivare.

9/9 2021 i Garveriet i Floda

Arrangör Musik i Lerum med stöd från bland andra Kulturrådet och Lerums Kommun

Premiär för min del för avstigande på stationen i Floda cirka tre mil utanför Göteborg. Sensommarvärme i luften när jag vid 18:30-tiden orienterar mig till Garveriet, ett mysigt näringsställe med fokus på hållbarhet. Lokalen är rymlig, varför publiken som äter pizzarätter som uppladdning inför sin konsertupplevelse uppgår till ett drygt hundratal trots gällande restriktioner. Visar sig att i den blandade publiken finns åtskilliga hardcore-fans, vilka otvivelaktigt fick vad de önskade denna afton.

Har sett en uppgift om att Dan Reed Network sålt fem miljoner skivor. De existerar tydligen fortfarande, fast storhetstiden inföll mellan sent 80-tal och tidigt 90-tal. Såg dem som förband till Rolling Stones 1990 när de kunde rida på sin funkrockiga hit Get To You. Blev påmind av kvinnliga hardcore-fans under pausen på intima spelningen i Floda, att Dan Reed då rakat av sig håret, vilket inte uppskattades av skivbolaget. 58-årige frontmannen Dan Reed lämnade de stora arenorna. Behövde ta i tu med mycket strul, bli drogfri. Mannen från Oregon sökte sig till munkars visdom för vägledning. Bodde i kloster, flyttade från USA. Idag bor han i Prag efter att ha haft sitt hem också i Paris och Jerusalem. I brottstycken delges vi i mellansnack något om denna extraordinära resa, sökandet efter inre frid.

Cirka 2010 fick Reed och basisten Bengt Jonasson kontakt med varandra via Myspace. Svensken levererade basgångar på distans till en skivproduktion. Genom Jonasson (som gått på Kungliga Musikaliska Högskolan) introducerades amerikanen från Portland för Robert Mehmet Sinan Ikiz, en stockholmare med turkiska rötter som inom nyskapande jazz kan liknas vid en utforskande trollkarl. Han är en prisad trumslagare som turnerat i femtio länder och lirat med många välkända namn, driver dessutom skivbolag och sitt Ikiz Cabin Crew. Trevligt nog kände Ikiz igen mig innan han skulle gå på. Vidarebefordrade att jag bjudits in för att bevaka evenemanget, vilket föranledde hans ”arbetsledare” att skämta om att lägga in lite jazz i showen. Sångaren, gitarristen och låtskrivaren anser, föga förvånande, att Ikiz är den bäste trumslagare han lirat med.

Kan erkänna att jag var lite betänksam inför detta sällsamma gig. Hittade inga liveklipp på nätet som fäste. Och att Dan Reed Network agerat uppvärmare åt Bon Jovi (hemmahörande i en genre jag är allergisk mot) spädde på en viss skepticism. Lyckligtvis är Dan Reed trio – denna till synes omaka konstellation – en riktigt bra liveakt. Första set inleder Reed solo med tre akustiska låtar. När rytmsektionen kompletterar, behåller mannen publiken kommit för att se ,sin akustiska gitarr. Klokt nog mixas ljudet på ett sådant sätt att hans ackordföljder går fram, trots understöd från elbas och kraftfullt trumspel. I andra set hänger denne kombinerade rocker och singer & songwriter på sig sin vita elgitarr (gibson?) och ser till att den åtråvärda livekänslan vidgas.

”Varje gig är unikt, man vet inte vart det kommer ta vägen” sa Ikiz till mig när han förberedde sig. Konserten var den andra på raken efter två års uppehåll, meddelade Reed. Han kände sig ringrostig och stel i fingrarna. Dock, spelglädjen lyste i ögonen på en trio som inte är lika gamla, men utseendemässiga likheten är slående hos svartklädda musiker med kala hjässor. Konserten på denna oansenliga idyll bokades redan 2019. Den filmades förresten med två digitalkameror.

Sympatiska soloavdelningen öppnas med romantisk anstrykning. Sången har avsevärd bärkraft, varför man förstår att Dan Reeds röst tagits i anspråk i filmprojekt. Andra låten On Your Side förtjänar extra beröm, presenteras genom att sångaren berättar hur han löste sin livskris. och vad en tillvaro i kloster gjort med honom. Avlöses av Canlelight från albumet Coming Up For Air. Märks hur mycket dessa personligt hållna vittnesmål i musikalisk skepnad betyder. Vi får aningar om en livslinje med hack i och många uppbrott. Ibland kommer antydan till klichéer fram och en dragning till powerballader. (En inriktning jag alltid undvikit att vistas i som musiklyssnare.)

När svenskarna förenar sig med den passionerade låtleverantören som utan ansträngning ackompanjerat sig själv, utläser jag omgående en andlig dimension i Long Way To Go från -91. Retrospektivt blir kopplingen uppenbar. Losing My Fear, en av kvällens flera höjdpunkter, hänvisar till situationen i USA och politiska styret där. En anmärkningsvärd låt, paradoxalt nog bombastisk med dynamiska konturer. Mitt i fröjdas vi åt snyggt bassolo. Fast vi har 226 gemensamma fb-vänner har Bengt Jonasson gått under min radar. När jag i pausen undrar vilka fler han kan associeras med, nämner han bland andra Max Schultz, Erik Söderlind och Klas Toresson. Mångsidiga jazziga namn! Första gången Reed går ner bland publiken, inträffar i en kul komposition med feature ånyo från Jonasson som framför melodin på sitt instrument. Ikiz är i mer eller mindre utsträckning navet, nöjer sig aldrig med att enbart framställa rakt beat. I Rainbow Child, en närmast ikonisk hit, märks att publiken kan refrängen. En melodi att särskilt framhålla är Holy Diver, möjligen konsertens enda cover. En suggestiv sak, svulstig på ett befriande skönt sätt med magnifikt basspel i sticket. Lysande sånginsats i en tribut till Roniie James Dio. Hör ett sympatiskt första set, vars sound bara undantagsvis tangerar flörtar med rock i den hårdare skolan.

Efter paus blir det både mer av pang-på-rödbetan-frenesi. Men också fascinerande fördjupningar när volym och tempo tas ner. Tajta musiker framstår alltmer som en powertro. Mycket av skeendet när man spelar linjärt har delegerats till den pådrivande batteristen., vars stadiga beat stundom övergår i utsmyckade sekvenser. Ena foten hamrade in takten på baskaggen, höjde allas humör ytterligare, när Reed började riffa medan han sjöng All I Need Is You. Ännu en höjdpunkt som bröt mönstret. Ett smittsamt groove uppstår vilket förstås publiken uppskattar. Detta sound förstärks i Tiger In A Dress som utvecklas till en funkig showstopper. Antagligen en av Dan Reeds mest effektiva låtar live. Det är lika ösigt som distinkt när männen på scen går loss, utan att tappa fotfästet. Som gitarrist håller den i Europa bosatte amerikanen oväntat hög klass. Fet bas firar gång på gång triumfer. Nu är man i zonen. Följer upp med Avalanche som sköljer över oss. Intensiteten och närvaron tappas en smula i inledningen på Ritual, en förhållandevis primitiv låt. Vilken tur då att energin förnyas när gitarristen Reed gick i dialog med sina kamrater, lät sig utmanövreras. Med fräckt reverb på gitarren tar trion publiken med sig i funkig avslutning, i form av tungt röjig version av Get To You. Naturligtvis stod många upp i lokalen, rörde sig och njöt av rytmen. Extranumret framför den forna världsstjärnan a cappella på egen hand.

Livsbejakande tillstånd flödar på scen. från en formidabel powertrio. Man serverar ett uppmuntrande käreksbudskap signerat Dan Reed. Fortfarande tveksam till om jag skulle ta mig tid att lyssna på hans katalog. Men som liveartist tillsammans med trumslagarfenomenet Ikiz och ”bas-Bengt” (inte fel att jämföra honom med esset Sven Lindvall) är han verkligen en attraktion, vilket bevisas fullt ut i mysiga Garveriet en halvtimmas resa från Göteborg.