Mats Hallberg

Anna Kruse

Barndomsträd

4

Inspelad sommaren 2020 i Danmark

Mixad av August Wanngren

Producent: Anna Kruse

Gateway Music

34:01

Releasedatum: 3/9 2021

Om Anna Kruses huvudsakliga mission – tonsätta och förmedla Edit Södergrans lyrik – såsom den materialiserats i form av fyra skivutgivningar, gjordes en grundlig genomgång i Kulturbloggen för ett par år sedan. Trodde förstås då att hon tömt ut sina idéer. Döm om min förvåning när info om ny skiva spreds. Ännu fler tolkningar av finlandssvenska, lungsjuka poeten som dog för snart hundra år sedan. Barndomsträdet har ett specifikt tema, är en hyllning till släktträdet och alla träden i skogen. Köp av cd:n hjälper till att bevara skog för framtida generationer. Man uppmuntras också till att stödja organisationen Världens skogar. Med orubblig tydlighet och yttersta varsamhet framhäver Kruse och hennes handplockade, utsökta musiker kraften i tio dikter av Södergran, vars skaldekonst blivit klassisk. Den kretsar här kring skogens trolska stämning, trösten och lyckan i naturupplevelser med tankegods som vetter åt animism.

I en rikedom av djärvt organiska tonsättningar som får kropp av underbara arrangemang, erbjuds lika mycket ro och spänning som textförfattaren förmodligen fick under sina strövtåg i naturen. Personerna som på olika spår varit ansvariga för stråkarrangemang – Fredrik Lundin, Antti Järvelä, Johanne Andersson och Nicholas Kingo – kommer från jazz, folkmusik respektive den klassiska traditionen. Skulle sålunda kunna bli ett projekt utan centrum. Istället har arbetsledaren med sin starka vision, sett till att ett makalöst album med viskaraktär sammanställts. Anna Kruse kan stoltsera med att ha komponerat all musik på den fysiskt estetiskt tilltalande cd:n, vars texthäfte illustreras av foton på artisten i grönskande omgivning.

Vem spelar vad? Stråkkvartetten Who Killed Bambi, som är med på så gott som varje spår, består av Mette Dahl Christensen på viola, Johanne Andersen på cello och violinisterna heter Sophia Larsdotter och Anna Sakham Jalving. De är verkligen taktilt införlivade, påminner stundtals om Kronos Kvartetten-light. Cello trakterar också Adam Mackenzie. Framhålls kuriöst att på en skiva som hyllar skogens träd, är det extra passande att använda sig av många träinstrument. Rasmus Glendorf står för subtil trumprogrammering medan Anti Järvelä på Hemkomst ägnar sig åt att lira gitarr, bas samt klockspel. Från artistens ”Edit-band” kommer Nicholas Kingo på keyboard jämte Jeppe Holst på gitarr/ steelgitarr (har för mig att dessa två medverkade när jag fängslades av Anna Kruse på Nef).

Vidare färgas det rikt utsmyckade albumet av olika blåsinstrument, som genom avancerad teknik och elektroniska finesser delvis ”muterar” till fräckt annorlunda sound. På trombon hörs August Wanngren och Gustav Rasmussen, varav den senare ansvarar för trombonarret på inledande Hemkomst (dikten har tonsatts i två versioner). Framträdande roller har också två jazzmusiker jag faktiskt träffat efter konsert. Syftar på danske Fredrik Lundin på sopran- och tenorsax och trumpetaren Tobias Wiklund. De gör underbara avtryck!

Tonsättningarna blir varken spretiga eller överlastade. Ornamentiken och läckra klanger bäddar in bejakande, kärnfull centrallyrik. Bereder väg för Södergrans existentiellt utformade ordglädje. I hälften av tonsättningarna kompletterar Stina Ekblad genom att deklamera på sitt karaktäristiska finlandssvenska idiom, vilket tillför en magisk dimension. Kruse sjunger fram arkaiska, samtidigt tidlösa formuleringar, med självklar auktoritet fylld av respekt, vilket nog vittnar om en inneboende känsla av jubel. Att med rätta betoningar hitta fram till sångbarhet i dikterna är något hon behärskar till fulländning. Varenda stavelse tas om hand av denne förnämlige uttolkare.

Finns så mycket att fästa sig vid, så många hänförande inslag. Bara i de första tre visorna sjunker jag ner i ett par tromboner, förförisk trumpet, expressiv sopransax vackert beledsagad av stråkar samt varsamt sofistikerad touch från medlemmarna i Edit-bandet. Lyriken har bearbetats musikaliskt på ett lika gränslöst som genialiskt sätt. De två låtar (osäker på om det är tillåtet att kalla dem just låtar) som avrundar tar steget fullt ut, genom att dyka in i ett härligt avantgardistiskt ambient-tillstånd. Elektroniken firar triumfer. I Det gamla huset söker sig fräckt gnistrande gitarr fram tillsammans med klaviaturspelare och bedårande trumpettoner vilka förlängs in i evigheten. Wiklunds insats är av den storartade magnituden att tankarna leder till Palle Mickelborg. Hör sinnrika växlingar mellan det täta och omslutande å ena sidan och det himlastormande extroverta å andra sidan. Denna ypperligt fungerande kostrastverkan illustreras närmast emblematiskt i övergången av Jag såg ett träd till En strimma hav.

Att kunna förhålla sig så här eklektiskt kreativ är märkvärdigt i sig. Än mer anmärkningsvärt när utgångspunkten består i att än en gång förhålla sig till en numera klassisk poet som dog i unga år. Resultatet överträffar vida alla rimligt ställda förväntningar, bildar en helgjuten enhet. Vid lyssning i hörlurar nattetid utdelas högsta betyg. När musiken når mig via högtalare andra tider på dygnet hamnar jag på 4+, också ett mycket positivt omdöme.

Stockholm Swing All Stars

Vol. 1

4

Inspelad i juni 2021 i riksmixningsverket i Sthlm

Mixning och inspelning av Linn Fijal

Imogena

50:48

Release: 5/9 2021 (releasekonsert i Stockholms Konserthus)

Stockholm Swing All Stars bildades för närmare tjugo år sedan av i huvudsak ynglingar. Unga, sedermera betydande män på den inhemska jazzscenen, som på 2000-talet frontat i egna och andras grupper – små sättningar och storband, Därtill har man medverkat i tv-orkestrar och filminspelningar (Vår tid är nu, Monica Z…). Anser mig någorlunda bevandrad i deras förvaltande estetik, utan att ha lyssnat på tidigare produktion. Av hemsidan framgår att man gjort fem album plus en dvd. Vet att jag sett dem minst två gånger, varav sommarkvällen i Ljungskile renderade i entusiastisk recension.

Den gången agerade Fredrik Lindborg presentatör. Tenorsaxofonisten som också lirar klarinett och basklarinett har sällskap i den främre linjen av Klas Lindquist (altsaxofon och klarinett), Karl Olandersson (trumpet och sång) samt Dicken Hedrenius på trombon. Förmodligen sågs det som kaxigt frimodigt att döpa sig till Stockholm Swing All Stars. Idag tvivlar inga bedömare på att man har täckning för sin ”utsaga”. Detta gäng består av otroligt skickliga instrumentalister, vars förkärlek till starka melodier lyser igenom. Har haft förmånen att recensera dem i skilda sammanhang och hört dem på åtskilliga konserter. En viktig roll hos SWAS har förstås också deras pianist, den med rätta högt rankade Daniel Tilling. Ensemblen kompletteras med duktiga radarparet Göran Lind på kontrabas och trumslagaren Mattias Puttonen.

Alla arr på nya skivan med den märkligt intetsägande titeln Vol. 1 har skrivits av bandet. Den innehåller elva låtar, varav nio utgör mer eller mindre välbekanta standards. Swingeran brukar förläggas till 30-talet och första halvan av 40-talet. Melodierna SWAS valt ut spänner över längre tidsrymd: Från musikalnummer komponerat av bröderna Gershwin under mitten av tjugotalet till avslutande fart och fläkt-uppvisningen Wings And Things signerad Johnny Hodges på eget album från 1965. Att septetten beslutat sig för att gå något utanför ramarna genom att ta med en snabb bebop-raritet som Segment av Charlie Parker tillhör avdelningen överraskningar. Vidare har två låtar skrivits internt, självfallet i snarlik anda. Dels en taktil fullträff av Dicken Hedrenius featuring Klas Lindquist, dels ett fint original betitlat Where´s Your Heart. Överraskande nog heter upphovsparet Lindquist/ V. Liftig.

Synkoper väller fram när stämmor svetsas samman lika elegant som kraftfullt när gamla låtar skonsamt stöps om. Konceptet att vara traditionsbärare – med hemvist i det sound som nöjeslystna amerikaner föredrog under en gyllene epok – charmar swingälskare, får dem att flockas till den sjuhövdade orkestern live när de uppträder i huvudstadens och Göteborgs Konserthus.

Det är lätt att försumma att Karl Olandersson sjunger skört på ett par spår. Hans vokala insats kan klassificeras som näpen, alternativt vek. Ofrånkomliga jämförelsen med Chet Baker utfaller inte helt till 42-åringens fördel denna gång. I ett kul originellt arrangemang av Hedrenius firar blåsarna triumfer i Blue And Sentimental (Basie/ Livingston/ David). I Klas Lindquists arr på Caravan förädlas det typiskt suggestiva temat på ett fantastiskt fantasifullt sätt. Medan den klassiska kompositionens stomme tas till vara, levereras läckert tema från Daniel Tilling.

Roas vid uppmärksamt lyssnande i hörlurar av sinnrika detaljer. Ett fräckt intro på basklarinett, styv sekvens av trumslagare Puttonen, ett underbart klarinettsolo etcetera. Ensemblespelet är givetvis av enastående hög klass, annars skulle all star-beteckningen framstå som övermaga. Hör Olandersson briljera i en stompig hyllning till bop-pionjären Bird, vars låt fullföljs med vidunderliga solon från Fredrik Lindborg respektive Mattias Puttonen. Lyxig svängfest som går rakt in i mitt pulserande hjärta. Beträffande ljudkvaliteten kunde kontrabasen gott ha mixats något högre, vilket skulle gett mer tyngd åt deras sound som helhet.

Klimax infaller i sista tre melodierna. Låter svindlade skönt i släpiga Li´l Darling, balladen My Romance och energiskt fartfyllda Wings And Things. I förstnämnda Neal Hefti-klassiker undviks klichéer i ett förtjänstfullt arr av Klas Lindquist. Utan att göra våld på originalet hörs ett fräscht och intrikat tonspråk. Hänförs av Karl Olandersson softa chorus på trumpet i Richard Rodgers ljuvliga ballad. Att den görs instrumentalt förvånar en smula. Glimrande teknik från denne magnifike trumpetare. I finalnumret signerat Johnny Hodges trycker septetten gaspedalen i botten, akut spelglädje uppstår och oceaner av energi förmedlas. Det svänger kopiöst när kompet manar på drivna solister, vars melodiska receptivitet ger maximalt utslag. Gläds åt en sprudlande tolkning som borde bli en ny publikfavorit.

Ansåg då jag klev in i denna studioinspelning genom att inledningsvis lyssna via högtalare, att Stockholm Swing All Stars lät förhållandevis bleka här och var. Som ni märker fick jag anledning att korrigera mina dubier. Vol. 1 innehåller många höjdpunkter, kommer stundtals i närheten av den ljuvliga explosivitet och melankoli man utstrålar från scen.

Lundgren – Danielsson -Parisien

Into the Night

5

Inspelad under konsert på Ystad Teater 1/8 2020

Mixad i Tia Dia Studios i Mölnlycke

Producerad av Jan Lundgren & Lars Danielsson (exekutiv producent Siggi Loch)

ACT

45:12

Releasedatum: 27/8 2021

På nyligen arrangerade Ystad Jazzfestival spelade första kvällen en trio bestående av pianisten Jan Lundgren, basisten Lars Danielsson och den en generation yngre sopransaxofonisten Emile Parisien. Antog i min recension här i Kulturbloggen, att konserten kommer bli ett minne för livet. Ifjol sammanstrålade dessa ödmjuka herrar för första gången, vilket berodde på att festivalens konstnärlige ledare (Lundgren) tog kontakt med fransmannen när pianistens tilltänkte trumslagare drabbats av covid 19. Trion förberedde sig för sitt premiärgig genom att repa dagen före och ha med sig noter på egna låtar.

Konstnärligt föll allt på plats under streamade konserten inför exklusivt fåtalig publik, varför ansedda ACT såg ett värde i att sprida resultatet genom att ge ut materialet på skiva. Efter ett år i princip utan publika konserter, märktes att trion var extra taggade att upprepa sin fusion på scen. Ånyo infann sig kemin dem emellan, vilket innebar att ofattbart lyhörda musiker med total tillit, kunde ge varandra maximal frihet Sannolikt hade somliga improvisationer tillkommit i stundens inspirerade ingivelse Konserten som i perfekt akustik gav mig rysningar av välbehag sittandes närmast scen, repriserade i princip låtlistan på Into the Night. Dock inte i samma ordning.

Lundgren- Danielsson och fransmannen Parisien tillhör toppskiktet på den europeiska musikscenen. De har förstås erhållit flera tunga priser. Ingen garanti för att de på scen, med minimala gemensamma förberedelser, skulle klicka med varandra. Into the Night bevisar dock att deras nära nog telepatiska kommunikation bar frukt, mer än man rimligen kunnat föreställa sig. Albumet vidgar kammarjazzens horisont med makalös innerlighet, och en air av fridfullhet.

Jag har lyssnat en hel del på svenskarna, särskilt live. Lars Danielsson spelade förr ofta i Göteborg eftersom han bodde strax utanför staden (huset finns kvar i hans ägo även om han huvudsakligen bor i Köpenhamn). Jan Lundgren har jag ganska ofta hört live på senare år, inte minst för att han gör två konserter på ”sin” festival i Ystad varje år. Emilie Parisien, som också framträdde med sin avantgardistiskt inriktade kvartett på YSJF, hade jag tidigare enbart hört som sideman hos accordeonisten Vincent Peirani.

Lite förenklat kan hävdas att en utsökt vemodsvariant av kammarmusik korsas med kontemporär jazz, mestadels impressionistisk sådan. Med en sopransax i olika lägen som främsta melodibärare blir det också utrymme för expressiva inslag. Min enda kritik inskränker sig till att påpeka att instrumentet bitvis dominerar ljudbilden, stör jämvikten en smula. Tänker särskilt på de intensiva formuleringarna i Préambule. Noterar också att det var först efter genomlyssning i hörlurar som förväntad magi uppstod för recensenten.

Lundgrens superba arrangemang på Glädjens blomster anger omgående inriktning. En dröjande vemodig spelstil som trion återkommer till flera gånger. Det doftar inledningsvis både Jan Johansson och Nils Lindberg. Temat i den låt som basisten döpt efter sin dotter Asta är något av det vackraste som mina öron hört på 2000-talet överhuvudtaget. Maximalt vemod, maximal skönhet! Lundgren accentuerar mästerligt medan Parisien tillför melodin åtskilliga pregnanta kommentarer, för att i sluttonerna låta lika nordisk som exempelvis Jonas Knutsson. Av skivans åtta låtar är samtliga utom nämnda folkvisa original, varav två signerade Danielsson och två Parisien.

Skivans längsta låt, komponerad av den franske gästen, innehåller ett uttrycksfullt basintro. Jan Lundgrens I Do är nästan lika hänförande vacker som Asta och absolut lika vilsam. Musikernas tekniska briljans och hisnande samspel kompletteras av en avgörande ingrediens, nämligen förstklassiga melodier. Att de trenne musikanterna var för sig är så extremt begåvade låtskrivare, är vad som imponerar mest, förutom det svindlande samspelet ”out of nowhere”. Samtliga framförs otroligt hängivet i trygg förvissning om att deras sound gör kolossalt avtryck.. Ska betonas att all musik inte formats i exakt samma textur. Istället kryddas med eggande eruptioner i ett par passager.

Det är ljuvligt att höra hur trion fullkomligt behärskar även det konstmusikaliska arvet, i en småsvängig parafras på Schubert på sitt mest hurtiga humör. En annan höjdpunkt betitlas A Dog Named Jazze (Lundgren) Utan att kantra infaller högsta nivån av ekvilibristisk praktik, i ett sprudlande äventyr byggt på blåa bågar.

Delikata soloutflykter ramar in detta både ståtliga och finstilta projekt. Ytterligare en meditativ, framåtskridande och exceptionellt harmonisk fullträff avrundar. Balladen Ystad av den småländske basisten, världsberömd för sin sjungande ton, sätter punkt för kammarjazz, vars osannolikt höga kvalitet trions musa måste ha varit delaktig i.

West Of Eden

Taube

4

Inspelad i Morups Tånges fyrvaktarbostad och på Svenska Grammofonstudion

Inspelad, mixad och mastrad av Hans Olsson

Producerad av Martin Schaub

West of music

Releasedatum: 27/8 2021

Att bedöma musik är långt ifrån någon vetenskap. Bland gemene man brukar hänvisas till tycke och smak, vilket självfallet styr recensenter. Graden av förförståelse inverkar förstås också. Kunskap är alltid välkommet, men inte att betrakta som någon utslagsgivande faktor. Instinktivt går man på känsla, ger musiken flera chanser vid recension. Försöker vässa sina argument och hitta formuleringar som täcker in vad man hör och känner.

Har förhållit mig lite skeptiskt avvaktande till West Of Eden genom åren. Äger ingen av elva skivor från den framgångsrika konstellationen som turnerat både i Europa och i Kina med sitt keltiska sound. Minns att jag sett dem på Göteborgs Kulturkalas, vilket inte riktigt gav mersmak då. Källan som formar deras musik har jag däremot gillat skarpt. Tänker på irländare som The Waterboys, Van Morrison & The Chieftains (mycket lyckat samarbete utgivet på skiva 1988) och folkmusik som den görs av en stiltrogen artist som Mary Black.

Nu efter att ha existerat i snart 25 år har man gett sig på den svenska folksjälens mest älskade viskompositör, Evert Taube. En portalgestalt som hela tiden funnits i blodomloppet hos paret Schaub och övriga i sextetten. Martins mamma har till och med bott granne med Evert Taubes bror.

I mina öron är Taube en mycket lyckad produktion. Den låter förträffligt, inte minst i hörlurar. West Of Eden har haft långt gångna planer på att bredda sig. Nu sjungs således Taubes visor självfallet på svenska och dess harmonier vävs ihop med sextettens keltiska arv. Ett fräckt risktagande som möjligen kan få mothugg av Taube-purister. Dock, på mig funkar det utmärkt. Och jag inbillar mig att varken eklektikern Evert eller, sonen Sven Bertil (den enastående estradören som med anekdoter och formidabel intonation ”knockat” publiken varje gång han uppträtt på Liseberg under 2000-talet, genom att förhöja sin fars visskatt), skulle ha något att invända. Tvärtom, antar jag. Apropå upphovsmannen till de odödliga texterna, kan parentetiskt nämnas att jag läst Mikael Timms imponerande tungviktare till biografi, inhämtat kunskap på Vinga och guidats på Lisebergs Taube-utställning.

West Of Eden leds av paret Jenny och Martin Schaub. Jenny står för merparten av sången. Huvudinstrumentet är dragspel. Martin är multiinstrumentalist som främst spelar diverse stränginstrument, också vokalist. Övriga medlemmar på skivan är Ola Karlevo som trumslagare/ percussionist/ bodhrán/ knä- och fotstamp/ tamburin, Martin Holmlund på kontrabas och på Balladen om briggen Blue Bird av Hull elbas, Lars Broman på fiol eller viola samt Henning Sernhede ,på vars lott det faller att komplettera Martin Schaub på stränginstrument. ( elgitarr, akustisk dito, lap steel , banjo, dobro, mandogitarr). Till denna sättning har på en påkostad produktion också gäster anlitats på vissa spår. Steph Geremia spelar visselpipa,/ traversflöjt/ altsaxofon Jakob Sollerman trombon och tuba. Förutom West of Edens besättning hörs handklapp från Patrick Rydman. På tre låtar medverkar Sjöströmska kvartetten bestående av Joel Nyman och Annie Svedlund violin, Märta Eriksson (viola) samt Lisa Reuter på cello. Arren har West of Eden ansvarat för, medan specifikt stråk-. och blåsarrangemang utformats av Martin Schaub.

”Grunduppställningen” i detta myller av instrument: fiol, dragspel och diverse stränginstrument. Som fundament en rytmsektion på trummor & bas. Att producent Schaub gjort noga överväganden om hur varje text ska gestaltas, vilken musikalisk skrud som lämpar sig bäst, är ett faktum värt smattrande applåder. Spännvidden av sprittande och melankoliska välkända visor stimulerar. Kärleksfullt och lagom drastiskt har musiken transformerats till keltiskt svängande kostym. Arrangemangen präglas av stor frihet. Konstnärligt sett ett framgångsrikt koncept när man vant sig. Bandet vågar sig på att rucka på specifikt Taubska tonfall och rytmiserande.. Dessutom är flera mellanspel inlagda med irländskt klingande, dansmelodier – jig/ reels helt i i linje med gruppens vitala varumärke. Vidare utgår Cheerio från Star Of The County Down, klassisk låt från den gröna ön.

Men vad är egentligen vitsen med att spela in exempelvis Så länge skutan kan gå (framfördes förresten med bravur av Sam Vesterberg på pappas begravning ackompanjerad av Gunnar Frick) precis enligt mall? Så resonerade Kjell Andersson på EMI när han koordinerade svenska rockeliten på dubbelalbumet Taube 1990. Och så resonerar West Of Eden.

Berörs av Jennys sång i kombination med hennes dragspel och banjo i vackra Så skimrande var aldrig havet. Golvas av det röjiga experimenterandet i Balladen om briggen Blue Bird av Hull. Et fett utropstecken där man går Imperiets tolkning halvvägs till mötes. Uppskattar att Möte i monsunen syresätts av blockflöjt och hur elastiskt trumspel präglar Cheerio. Projektet blir till en exposé över skilda stilar.. En visa med piggt gitarrsolo vetter åt bluegrass, hade kunnat platsa på Svensktoppen i en era när den listan var mer genuin.

Ska betonas hur delikata arrangemangen framstår. Olika lager sammantvinnas föredömligt till aptitliga enheter. Martin Schaub, van vid andra uppdrag (Popical med GSO, musikal etc) har lysande tillägnat sig handlaget, den kreativa processen. Varje låt kan liknas vid ett självständigt verk. Inför Jenny Schaubs darr på stämbanden uppkommer initialt visst motstånd hos mig. Dock, på Taube blir hennes dramatiskt laddade nerv, hennes sätt att ge röst åt älskade visor, en smaksättande ingrediens i en kompott som gör mig upprymd.

Låtarna har tagits till West of Eden imaginära laboratorium . Där blivit föremål för vederkvickande, mer eller mindre varsamma omvandlingar, fast verserna framförs som de är skrivna. Producenten och alla musiker använder Evert Taube som trampolin för sinnrika eskapader. Vi bjuds på ett frapperande vidsträckt spektrum, från svensk vals till doft av hårdsvängande Waterboys. Som framgått ska diplom utfärdas till snillrike Martin Schaub för hans goda, rent av spektakulära idéer Spelglädjen lyser igenom bland duktiga musiker trygga med sin vision. Fröjdas åt en öppensinnad och nyskapande skiva! Illustrerat texthäfte medföljer.

ps Evert Taube förknippas ju bland annat med Västkusten, fast näppeligen med stränder söder om Göteborg. Familjen Schaub bor sommartid vid Morups Tånge (norr om Falkenberg), där detta album delvis är inspelat. Eftersom mina föräldrar haft stuga ett par kilometer från fyren, vandrar jag någon gång varje år vid denna kustremsa.