Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulf Olsson

Tankar om “Frun från havet” med Eva Röse

by

Frun från havet
Av Henrik Ibsen (1828-1906)
Regi Sofia Jupither
Premiär på Dramaten 4 maj 2017

Ibsens tidlösa klassiker Frun från havet handlar om hur vi som människor ofta gör oss själva till ”offer” för inre drivkrafter från det förflutna och därför lätt blir oförmögna att leva i de relationer som vi har i nuet. För pjäsens huvudperson Ellida handlar det om en brinnande, i det närmaste utplånande, längtan efter den fascinerande men också skrämmande man som hon en gång älskade. Istället gifte hon sig med en tryggare och mer omtänksam man, änklingen och läkaren Wangel. Men hur var det egentligen när hon mötte de första mannen. Hur mycket handlade om frihet och hur mycket handlade om uppror mot tidens konventioner kombinerat med rädsla för det främmande och gränsöverskridande. Och valet att gifta sig med Wangel, var det ett val där hon valde något som hon verkligen ville, eller var det också ett utslag av rädslan, i detta fall rädslan att inte klara sin försörjning i 1800-talets Norge.

Konflikten mellan tvång och frihet och det förflutnas demoner, in namn av den främmande mannen, växte och blev nästan förlamande när småstadslivet med Wangel, och hans två vuxna döttrar, längst inne i den norska fjorden började kännas mer och mer kvävande och förtärande. Hon längtar tillbaka, till havet och till den känsla av frihet som hon tycker sig förnimma i minne av det förflutna.

Plötsligt dyker den första mannen upp igen från havet, inte bara som en demon utan också som fysisk person och vill att hon skall följa med honom bort. Nu står hon där. Skall hon stanna kvar i äktenskapet och dess bindande löften eller skall hon följa de löften som hon en gång gav den främmande mannen. Alltså att välja ett annat liv och ta steget in i det okända. Ellida högsta önskan är att få möjlighet att fatta detta beslut i full frihet och inte som så ofta tidigare under rädslans och konventionernas tvång. Efter alla inre och yttre kamper känner Ellida äntligen en känsla av frihet. Till stor del därför att Wangel i djupet av sin förtvivla till slut inser att det enda han kan göra är att säga till Ellida att nu kan du välja din väg i full frihet. Och hon väljer sin väg, hon väljer en av männen.

Men om det nu var under frihet som hon gör sitt val varför väljer hon då enbart mellan de två vägar som hennes tidigare ofria liv hade att erbjuda. Hur kom det sig att den nya känslan av frihet inte blir en jordmån för att också se också andra vägar. Fanns det ingen tredje väg i Ibsens samhälle. En del av svaren på dessa frågor speglas i de bihistorier som Sofia Jupither väver in i berättelsen om makarna Wangels äktenskap. Bihistorier som fördjupar bilden av vilka föreställningar om män och kvinnor som var rådande under Ibsens tid. Den unge manlige konstnären som drömde om en kvinna som skulle ägan sitt liv åt att vänta på honom när han var borta och som skulle låta mannens konstnärskap bli hennes egna livs mening. Eller Wangels dotter som sökte sin gamla lärares hjälp för att förmå fadern att låta dottern börja leva sitt eget liv. Ja, det fanns kanske inte så många synliga vägar för kvinnor i Ibsens tid. Men vilka frågor ställer pjäsen om sättet att leva i dagens samhälle. Vilka av dåtidens ofrihetsmönster finns trots allt kvar i samtiden och hur spelar vi upp dessa i dagens relationer. Vilket liv skulle vi kunna leva i nuet, med oss själva och andra, om vi lät de inre demoner från det förflutna släppa taget om oss och därmed också om de relationer som vi lever i nuet.

Pjäsen tidlösa frågor gestaltas på ett strålande sätt, såväl individuellt som kollektivt, av samtliga skådespelare. Alltså inte enbart av huvudrollernas innehavare Eva Röse och Magnus Roosmann, även om det som stannar kvar efter pjäsen slut är paret Wangels frihets- och ofrihets kamper. Men mitt i allt det allvarliga är pjäsen samtidigt rolig och leder till många skratt och leenden. Sofia Jupither tolkning av pjäsen och skådespelarnas framföranden gör helt enkelt att man som åskådare får en minnesvärld teaterkväll som dröjer sig kvar.

I rollerna
Ellida Wangel Eva Röse
Lyngstrand Alexander Salzberger
Ballested Andreas T Olsson
En främmande man Johan Holmberg
Doktor Wangel Magnus Roosmann
Hilde Rakel Benér Gajdusek
Arnholm Bengt Braskered
Bolette Electra Hallman

Filmrecension: Agnus Dei ställer frågan: Hur skapas ondska genom lydnad och hur skapas godhet genom olydnad?

by

agnusdei

Agnus Dei
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 december 2016

Filmen utspelar sig i krigslutets Polen i december 1945. Polen var ockuperat av Sovjetunionen även om Europa ännu inte var fullständigt uppdelat mellan västmakterna och Sovjetunionen. Det var en smärtsam och osäker efterkrigstid och filmen är påtagligt genomsyrad av det kalla kriget skuggor. Exempelvis framkommer det genom att människor inte kunde söka sig till vilken hjälporganisation som helst, i detta fall det franska eller polska Röda Korset. En av filmens huvudpersoner Mathilde som är en ung franska läkare jobbar för Röda Korset för att hjälpa franska överlevande från koncentrationsläger och andra fångläger. En dag kommer en polsk nunna, Maria, och ber Mathilde om hjälp. Hon berättar inte riktigt vad det handlar om men säger ändå att någon kommer att dö om ingen hjälp ges. Men istället för att erbjuda sin hjälp leder Mathilde med viss tvekan ut Maria ur sjukhuset med hänvisning till att hon som polska måste söka sig till det polska Röda Korset. Det vill inte Maria eftersom hon tror att det kan leda till att klostret stängs.

Men Maria ger sig inte och lyckas så småningom få Mathilde att bryta mot reglerna och i smyg följa med till klostret. Där möter hon succesivt ett stort antal gravida nunnor som blivit ofredade av soldater ur den sovjetiska armén. Nunnorna var alltså drabbade av det manliga våld som hundratusentals kvinnor har drabbats av genom krigens historia. Nunnorna, gravida såväl som inte gravida, lider av djup skam. De känner sig orena, smutsiga, skyldiga och syndiga trots att de är helt oskyldiga. De kämpar förtvivlat för att med hjälp av sin tro kunna försonas med sin synd och sin graviditet och vill absolut inte att det som har hänt skall komma ut. Nunnorna och särskilt abbedissan vill att det skall förbli klostrets hemlighet.

Nunnorna förväntas lida och försonas i tysthet, som en religiös plikt. Genom att söka hjälp har Maria alltså brutit mot klostrets regler. Genom att hjälpa har Mathilde brutit mot sjukhusets regler. Genom sina brott mot respektive regelsystem stöter alltså både kvinnorna på motstånd från såväl sjukhuset som klostret. Sakta men säkert vinner dock Mathilde nunnornas förtroende och får till slut se på, ta på och undersöka nunnornas kroppar vilket enligt tron anses vara ett religiöst brott. Det hela måste dock döljas för abbedissan som fortsätter att vara orolig för att graviditeterna skall bli kända utanför klostret. Men vad är hon rädd för? Vad har hänt med det barn som hon säger sig ha lämnat bort till en födande nunnas släkting? Vad väntar alla de barn som står på tur att födas. Barn som är lika oskyldiga som deras våldtagna mammor. Denna typ av funderingar växer sig allt starkare under filmens gång.

Det vilar ett pulserande obehag över filmen. Kraven på religiös såväl som sekulär lydnad och tystnad, kampen mellan försoning och bestraffning samt nunnornas tysta skam och förtvivlan kryper allt djupare under skinnet på åskådaren. Filmen är väl värd att se. Den ställer frågor om människans villkor inte bara under svåra förhållande utan också på ett mera generellt plan. I såväl Mathildes som Marias ansikten och kroppar speglas de inre och yttre kamperna mellan lydnandets pris och olydnandets nödvändighet. Hur skapas ondska genom lydnad och hur skapas godhet genom olydnad?

Regissör: Anne Fontaine
Skådespelare:
Lou de Laáge spelar Mathilde
Agata Buzek spelar Maria
Agara Kuleza spelar klostrets Abbedissa.

Filmrecension: Det vita folket – skickligt gjort kammarspel med duktiga skådespelare

by

detvitafolket

Det vita folket
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 november 2015

Lisa Aschan vars första film, 2011, ”Apflickorna” fick tre Guldbaggar och flera internationella priser kommer nu med sin andra film ”Det Vita Folket”. Filmen börjar med att Alex grips på gatan, skiljs från sin dotter och placeras i ett underjordiskt fängelse, som inte får kallas fängelse, i avvaktan på deportation. Alla som är där är förvarade i väntan på att deporteras, något som alla fruktar eftersom ingen vet vad som kommer att hända.

Hur Alex eller de andra har hamnat där får vi aldrig veta och vi förstår inte heller hur vakterna har hamnat där. Är de också placerade där som något slag bestraffning eller har de sökt sig dit frivilligt och i så fall varför. Enligt Lisa Aschan är den miljö där filmen spelas in som ett rymdskepp.

Alla är inlåsta fångar såväl som vakter. Ingen kan ta sig därifrån. Isolerade från omvärlden kämpar var och en på sitt sätt och utifrån sina roller för att överleva. Det gäller vakterna som Josef, liksom chefen Viktoria som styr ibland med järnhand och ibland med uppsluppenhet, tårta och skratt.

Atmosfären är närmast klaustrofobisk, film musik, blinkande ljusrör och obehagliga ljud bidrar till en krypande känsla av att något obehagligt kan hända alla som är där, när som helst. Filmen handlar om makt, hierarkier och rädslor. Men samtidigt verkar det som om det är en tillfällighet på vilken sida av de låsta dörrarna som fångarna och vakterna befinner sig. Och mycket riktigt rollerna skiftar.

Någon har gömt en svårt sjuk apatisk flyktingflicka. Vem? Alla är misstänkta? Och bland de inlåsta flyktingarna går ryktet att någon av vakterna tidigare varit flykting. Vem är beredd att göra något för de förföljda vita människorna? Filmen är fylld av saker vi anar men inte säkert vet, det är starkt att på detta sätt förmedla den osäkerhet dessa människor lever under.

Rollerna i filmen är omkastade: könsroller, namnen och hudfärgerna. Exempelvis är huvudpersonen Alex en osedvanligt vit svensk kvinna som talar oklanderlig svenska. Hur påverkar det identifikationen med filmens aktörer särskilt med tanke på det som Alex drabbas av inte förväntas drabba ”oss” utan som enbart förväntas drabba ”dom andra”.

Filmen som utspelas i Sverige 2015 bygger på Lisa Aschans fleråriga observationer av ett flyktingförvar och många situationer bygger på verkliga händelser. Det är ett obehagligt Sverige och ett obehagligt Europa 2015 som vi inte riktigt vill se. Filmen är mycket skickligt gjord som ett slags kammarspel.

Skådespeleriet är överlag utmärkt särskilt Vera Vitali och Pernilla August. Båda förmedlar filmens och rollernas skiftande känslostämningar på ett subtilt och närmast märkligt sätt.

Regissör: Lisa Aschan
Viktoria: Pernilla August
Alex: Vera Vitali
Josef: Issaka Sawadogo

Filmrecension: Amour Fou

by

amourfou

Amour Fou
Betyg 4

Filmen utspelar sig i Berlin under romantiken i början av 1800-talet. En ung deprimerad och dödslängtande poet Heinrich vill uppleva vad han uppfattar som riktig kärlek åtminstone en gång innan han dör. Riktig kärlek betyder att de älskande är beredda att gå i döden tillsammans. Därför försöker att förmå sin mer levnadsglada kusin Marie att bevisa sin eventuella kärlek för honom genom att ingå en självmordspakt där de två skall ta sina liv tillsammans.

Heinrich blir djup förtvivlad över att inte Marie är det minsta intresserad av hans förslag, att hon inte älskar honom tillräckligt mycket för att uppfylla hans djupaste önskan. Men när han senare möter en affärsbekants hustru Henrietta, återfår han hoppet att finna en kvinna som är beredd att gå i döden tillsammans med honom. Henriette är visserligen fascinerad av den kontroversielle poetens skrivkonster men inte lika intresserad av hans märkliga kärlekskonster. Till en början är hon därför helt ointresserad av Heinrich önska. Hon är dessutom gift och säger sig älska både sin man och deras gemensamma dotter. Men när hon får veta att hon kanske lider av en obotlig sjukdom börjar hon plötslig intressera sig för hans förslag. Fråga som inte får något svar är om hon har drabbats av en fysisk sjukdom eller om det handlar en psykosomatisk sjukdom som uttryck för ett innehållslöst högborgerligt liv.

Kan hennes beslut att följa poeten i döden ses som en paradoxal protest mot en förtryckande kvinnoroll och ett förtryckande kvinnoliv. Där en död tillsammans med en poet som byter mot traditionerna trots allt framstår som en egen viljeyttring. Om så, hur kan vi då förstå att Henriette vid det absurda avskedet från sin dotter uppmanar dottern att vara lydig och alltid göra pappa säger. Hur kan vi förstå att Henriette vill att hennes dotter skall välja det liv som hon själv vill fly från till vilket pris som helst.

AMOUR FOU (galen kärlek)
Manus och regi: Jessica Hausner
I rollerna:
Christian Friedel
Birte Schnoeink
Stephan Grossman

Filmrecension: Familjen Bélier – en feelgoodfilm med mycket djup

by

FamiljenBelier

Familjen Bélier
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 mars

Den franska filmen Familjen Bèlier beskrivs ofta som en feelgoodfilm. Det är en beskrivning som till viss del stämmer men som inte säger hela sanningen. Den har också ett djup som gör att feel-goodkänslan ibland försvinner när livets dilemman, sorger och smärtor kommer i förgrunden.

Huvudpersonen Paula som är 16 år är den enda av familjens fyra medlemmar som är hörande. Såväl båda föräldrarna som den yngre brodern är döva. Det gör att familjen blir helt beroende av Paula vid de flesta kontakter med samhället utanför familjen. Föräldrarnas yrke som lantbrukare tycks stå och falla med att Paula ständigt är beredd att rycka in för att beställa foder, kontakta veterinären, tolka på marknaden och sköta djuren. Allt arbete på gården och alla kontakterna med yttervärlden blir bara för mycket. Paula är trött hela tiden och beredda att somna nästan var som helst och när som helst. Skolarbetet blir lidande och Paula blir dessutom betraktad som lite udda och ibland mobbad.

Hela familjen tillvaro och Paulas egna liv ställs dock på sin spets när skolans musiklärare, och så småningom också Paula själv, upptäcker att hon är en stor talang med en fantastisk röst. Han övertygar till slut henne om att ställa upp på audition för att bli antagen till en musikutbildning i Paris. Dit hon i så fall måste flytta. Men hon vågar inte berätta för föräldrarna vad som är på gång. När hon till slut berättar rasar familjens tillvaro samman. Särskilt mammans som påminns om hur olycklig och skrämd hon hade blivit 16 år tidigare när hon upptäckte att hon hade fött ett hörande barn. Hon som nästa hade sett de hörande som sina fiender. Efter många turer bestämmer sig Paula för att inte åka till Paris. Hon väljer alltså familjen framför sitt eget liv. Men också föräldrarna tänker om vilket leder till att hela familjen plötsligt följer med Paula till prövningen inför musikutbildningen.

Filmen har blivit en publiksuccé i Frankrike och har blivit nominerad till sex Césarpriser bland annat som bästa film. Paula eller snarare Loane Emera som hon heter på riktigt har dessutom slagit igenom som sångerska och hamnat överst på den franska singellistan med filmens titellåt ”Je vole” (jag flyger). Dikten och verkligheten har alltså vissa paralleller.

Regi: Eric Lartigau
Skådespelare: Louane Emera, Karin Viard, Francois Damiens och Eric Elmosnino