Lotta Altner

I Lodjurets Timma
Av P.O. Enquists
Regi: Kia Berglund
Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: 19 oktober 2014

I samma ögonblick som det kalla blåa ljuset slås på, på scenen, känner man hur håret reser sig på ryggen och doften av instängd psykiatri sprider sig. Hjälp ett dårhus! Där sitter tre karaktärer, som egentligen inte behöver presenteras djupare. Det är den inlagda klienten, forskaren och prästen. Man ser inte varandra i ögonen. Scenen är fyrkantig och från taket hänger ljusa trådar, som om scenen hålls på plats av vaga indicier. Rummet är därefter indelat i fyrkanter där ljust och mörkt går omlott i fyrkanter. Tror inte en värld kan bli mer fyrkantig än såhär. Scenografin ger ett klart budskap kring att vi aldrig kommer att kunna ta oss ur den fysiska eller psykiska fyrkantigheten i den här historien. Vi kommer inte röra oss utanför bestämda ramar. Karaktärerna är låsta i sina egna världar.
Prästen fungerar som berättare inledningsvis (även mot slutet) och underlättar därmed historien för oss som tyvärr inte läst manuset (ännu). Det är alltid härligt när man förstår en pjäs, utan att ha behövt gjort en djupdykning i alla faktakunskaper innan.

Jag förstår ganska snabbt att ingen av dessa karaktärer kommer helt att kunna tala så att den andre förstår. Det är inte så mycket för att de inte vill lyssna, utan snarare för att de är allt för upptagna med att rättfärdiga sina egna val. De är beroende av varandra, etiskt, moraliskt och humanitärt. Dessutom känns det omgående, att trots att denna unga man begått förfärliga brott, att det inte är okej att göra honom till en ”labbråtta” (experimentgrupp). Han blir kort och gott tilldelad en katt att ta hand om, för att man vill se om hans personlighet förändras i samråd med ett djur. Det man inte funderat över, är då hur katten och den instängda mördaren, sedan efter det sk. experimentet ska överleva eller leva utan varandra. Mördaren saknar mänskliga rättigheter och kattens behov är det inte heller något man funderat över.
Man blir under pjäsens gång väldigt provocerad av forskarens ironiska och sarkastiska påhopp på de andra två karaktärerna. Allt för att rättfärdiga sitt handlande. Det skulle dock behövas en humanitär intension. Vid minst två tillfällen är jag nästan beredd att skrika högt och be henne dra åt helvete (om hon nu inte redan lyckats skapa en liknande miljö omkring sig). Det är typiskt så man känner när forskare ska förklara eller bortförklara känslor, tro och hopp i teologiska och existentiella perspektiv. För kan man inte mäta det, så finns det inte. Gång på gång, biter jag mig i läppen och vill fråga, ”varför mördade han de där människorna?”. Den inspärrade knäppa mannen får knappt en chans att förklara det heller, eftersom ingen av de andra två ställer de rätta frågorna. Det kanske är så med livet, att vi inte vet alla svar, eftersom vi inte lärt oss tänka utanför vår fyrkatighet. Annorlunda frågor skulle ge bättre svar. Både prästen och forskaren är också hela tiden fixerad vid hur kropparna såg ut när de var döda, vilket också är ganska ointressant för alla parter. Kanske framförallt för de två som bragdas om livet med armarna runt varandra sittandes i snö. I ett försök gör man dock i pjäsen en djupvändning i tankar kring det kristna budskapet om uppståndelse från det döda. Man blir dock inte helt övertygad om hur mördaren egentligen tänkte även om hans morfar påvisat en harpa som kan föra dig närmare Gud.

I samma ögonblick som mördaren gör klart att Valle (den röda katten), är hans möte med Gud, blir mördaren en levande människa med rättigheter. Jag tror att det är just det som gör forskaren och prästen så förvirrade i sitt möte med denna man. Visst han är en mördare, absolut att han inte är helt frisk och ja det är helt självklart att han ska spärras in för allas bästa. Men han är fortfarande en människa på gott och ont. Det blir jobbigt för dem vetenskapligt och teologiskt! Man kostar ju trots allt på sig att tycka syn om den mus som jagas av Valle, men tänker inte alls på att man behandlat mördaren illa. Kan tänka mig att dubbelmoralen där skaver lite i rättfärdigheten.

Pjäsen var nästan två timmar lång. Med ett sådant existentiellt budskap, hade jag glatt mig åt en chokladboll och en kopp te i någon slags paus efter halva tiden. Det märktes ganska tydligt på publiken efter 85 minuter, då vi alla tittade på klockan ett kort ögonblick.
När döden blir den enda utvägen för mördaren, kan man inget annat än hålla med om, att om döden är som att somna med huvudet inborrat i Guds armveck, så har vi ingenting att oroa oss för.

Skådespelare: Chatarina Larsson, Peter Viitanen och Julia Marko-Nord
Foto: Cato Lein

Jag har inte tid just nu
Regi, manus och scenografi: Frida Spång
Nypremiär 16 oktober 2014
Reflexen, Kärrtorp

Jag hittar nästan inte till teatern. Skylten är alldeles för stor, lysande, flashig och röd, för att jag ska se den. Jag har förväntat mig en annan ingång och något annat än den härligt bohemiska och hemtrevliga ingången. Min hjärna får inte levererat det den hade förutsatt och bortser från det som är. Det är just detta faktum som hela föreställningen baseras på, det räcker inte längre att man syns och finns, någon annan måste också bekräfta vår existens, för att vi verkligen på riktigt ska kunna känna vårt eget berättigande. Precis som Hjalmar Söderberg säger ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”( ur Doktor Glas).

Det är en fantastisk känsla av folkbildning och 1970-tals möblering som slår en när man promenerar in i salongen. Samtidigt ler jag åt den ”retrounika” scenografin med skisser på flytkarton som pryder scenen. Tråkigt nog är det få besökare denna kväll. Jag känner i sympati med skådespelarna scenångest trots att jag är i publiken. För det är väldigt svårt att spela för en liten publik. Till min stora beundran och glädje konstaterar jag att skådespelarna inte alls berörs av antalet i salongen. En stor eloge till dem därmed.
Föreställningen är sammansatt av flera små scener och sketcher som ironiskt och satiriskt berör hur vi väljer och skapar den uppmärksamhet vi behöver.
Inledningsvis får vi bevittna ett personalmöte på en arbetsplats. Mötet har en dagordning som berör disktrasor i köket i skilda färger och att det förekommer mobbning på arbetsplatsen. Naturligtvis finns det mot slutet av sketchen inte tid för kollegorna att prata om det som är väsentligt eftersom man enbart har engagerat sig i att prata om vilka disktrasor som ska användas var och vilka färgkombinationer de har. Nog är det så att vi väljer att se obetydliga konflikter, istället för att gå på djupet med det som är det verkliga problemet. Men hur skulle det se ut om vi var tvungna att blottlägga vårt innersta?
Jag kände ett enormt obehag inför scenen där två förälskade sitter och kelar med varandra, samtidigt som de omlott också pratar i sina mobiler. Jag har tyvärr upplevt det så många gånger i verkliga livet, på födelsedagar och bröllop. Man pratar alldeles för högt för att höras av fler än de man låtsas prata med. Det är lika mycket ett spel för gallerier, ett ”se på mig så framgångsrik och lyckad jag är”, som det är härlig kärlek. Sinsemellan är paret också mer intresserad av varandra, i det ögonblick den andre inte är lika intresserad längre. Det var en obehaglig katt och råtta lek där man aldrig fick mötas i emotionellt samförstånd. Deras sk. tvåsamheten klarade inte av en enda kanal på tumanhand. De behövde fler kanaler på för att känna, här är jag, där är du och här är vi.
Det var väldigt intressant hur skådespelarna snabbt byte roller och könsidentiteter hela tiden. Trots att män spelade kvinnor och tvärtom, spelade man aldrig över dem så mycket att de blev för komiska eller ironiska. Däremot använde man typiskt manliga och kvinnliga gester och rollkaraktärerna blev därmed mer satiriska och samhällskritiska. Jag tyckte dessa val var mycket mer komplicerade och intressanta och lyfte kvaliteten mycket på föreställningen.
Manuset var knivskarpt kring jämställdhet, manligt, kvinnligt, kroppsfixering och hur våra behov av att se och ses som normativa för att passa in. I det här sammanhanget hade det kanske gjort tolkningen ännu mer trovärdig, om man också hade fått in om homofobi, främlingsfientlighet och åldersdiskriminering. Eftersom vi ständigt måste vara uppkopplade på alla nivåer samtidigt för att ses och höras, vill vi inte heller ses på med vilka ögon som helst. Det gäller ju att välja en image som är den senaste och mest intressanta för att blicken från din nästa ska ge dig den där ”aha” upplevelsen som självkänslan behöver för att överleva. Vi har helt enkelt inte tid att vänta på, att själva förstå, vem vi egentligen är.
Text: Lotta Altner

Medverkande:
Maja Frykberg Andersson
Rasmus Gisby
Hjalmar Wide
Frida Spång
Foto: Oskar Hjort

…och sen dör man av Mark Roberts
Playhouse Teater
regi: Elisabet Klason
Premiär den 3 oktober 2014

I en s.k. whitetrashkomedi ska komiken och tragiken röra sig i den amerikanska vita underklassen. Det ska vara lika nära till skratt, som till i en klump i magen. Ibland ska du skämmas över ditt skratt eller stå oförstående till varför det vänder sig lite lätt i magen, trots att du ler. Den råa sanningen om människors vardagliga liv, ska påminna oss om att det inte är lätt att vara människa, framförallt inte när det är svårt.

På Playhouse Teaters lilla scen står en sliten brun lädersoffa, när föreställningen börjar. Förutom denna soffa finns det enbart en liten trampmaskin av äldre ursprung. Väggarna är hudfärgade och med grekiska vågmönster. Därutöver finns det inget mer på scen. Jag hade önskat att känslan av smuts, fattigdom och elände hade varit mer påtagande i scenografin. Valet av denna avklädda scen, om än trist och tråkig, gav inte riktigt den lortiga känsla som jag tror att uppsättningen hade behövt för att lyfta fram ”white trash”. Inte heller skådespelarna är tillräckligt smutsiga, varken i sitt yttre eller helt och hållet i ordväxlingarna. Inte ens när man använder grova ord, känns de direkt smutsigt. Det enda riktigt orena i föreställningen är olika nivåer av självupptagenhet, självömkan och egoism, som samtliga karaktärer bär på. En ”feel-bad” känsla som tillhör.

Jag skrattar väldigt lite under föreställningen och jag blir inte riktigt illa berörd heller. Det är något som fattas och som helt enkelt aldrig ros i hamn. Min magkänsla säger mig att om man ska vara rolig och obehaglig samtidigt, måste man vara kvick i vändningarna, ha olika djup i tolkningarna och spela en del med sitt kroppsspråk för att påvisa skillnaderna. Kanske var scenen för liten? Eller också har skådespelarna får en minimalistisk regi, som jag som regissör aldrig skulle gett. Det går inte att enbart spela tuff, hård och ironisk om man vill skapa blandade känslor åt helt skilda håll. Publiken måste ges chansen att både sympatisera och avsky karaktärerna, samtidigt.

I andra akten får pjäsen dock ett härligt lyft. Det är när Maggie (Kristina Rådström) glassbutikens chef kommer in i handlingen. Det är hennes matande av glass, katthistorier, tragiska livsöden med sin mamma och hennes passivt aggressiva beteenden som gör att man flinar och skakar på huvudet samtidigt. Maggie spelas just som ett offer, samtidigt som hon är förövare. Hon är både mjuk och hård. Den kvinnan har både blivit utnyttjad och bokstavligen, tagit saker i egna händer. Inledningsvis tycker vi alla att hon är en patetisk ”looser”, men ingen av oss skulle vilja möte henne i en mörk gränd.

originalmanus: Mark Roberts
Regi: Elisabet Klason

Medverkande:
Thomas Hedengran
Donald Högberg
Pia Oscarsson
Kristina Rådström

Scenografi: Helena Uggla
Ljus: Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign: Daniel Douhan
Kostym: Jessica Clayton
Översättning: Joachim Siegård

Foto: Viktor Kjellberg

Text: Lotta Altner