…och sen dör man av Mark Roberts
Playhouse Teater
regi: Elisabet Klason
Premiär den 3 oktober 2014
I en s.k. whitetrashkomedi ska komiken och tragiken röra sig i den amerikanska vita underklassen. Det ska vara lika nära till skratt, som till i en klump i magen. Ibland ska du skämmas över ditt skratt eller stå oförstående till varför det vänder sig lite lätt i magen, trots att du ler. Den råa sanningen om människors vardagliga liv, ska påminna oss om att det inte är lätt att vara människa, framförallt inte när det är svårt.
På Playhouse Teaters lilla scen står en sliten brun lädersoffa, när föreställningen börjar. Förutom denna soffa finns det enbart en liten trampmaskin av äldre ursprung. Väggarna är hudfärgade och med grekiska vågmönster. Därutöver finns det inget mer på scen. Jag hade önskat att känslan av smuts, fattigdom och elände hade varit mer påtagande i scenografin. Valet av denna avklädda scen, om än trist och tråkig, gav inte riktigt den lortiga känsla som jag tror att uppsättningen hade behövt för att lyfta fram ”white trash”. Inte heller skådespelarna är tillräckligt smutsiga, varken i sitt yttre eller helt och hållet i ordväxlingarna. Inte ens när man använder grova ord, känns de direkt smutsigt. Det enda riktigt orena i föreställningen är olika nivåer av självupptagenhet, självömkan och egoism, som samtliga karaktärer bär på. En ”feel-bad” känsla som tillhör.
Jag skrattar väldigt lite under föreställningen och jag blir inte riktigt illa berörd heller. Det är något som fattas och som helt enkelt aldrig ros i hamn. Min magkänsla säger mig att om man ska vara rolig och obehaglig samtidigt, måste man vara kvick i vändningarna, ha olika djup i tolkningarna och spela en del med sitt kroppsspråk för att påvisa skillnaderna. Kanske var scenen för liten? Eller också har skådespelarna får en minimalistisk regi, som jag som regissör aldrig skulle gett. Det går inte att enbart spela tuff, hård och ironisk om man vill skapa blandade känslor åt helt skilda håll. Publiken måste ges chansen att både sympatisera och avsky karaktärerna, samtidigt.
I andra akten får pjäsen dock ett härligt lyft. Det är när Maggie (Kristina Rådström) glassbutikens chef kommer in i handlingen. Det är hennes matande av glass, katthistorier, tragiska livsöden med sin mamma och hennes passivt aggressiva beteenden som gör att man flinar och skakar på huvudet samtidigt. Maggie spelas just som ett offer, samtidigt som hon är förövare. Hon är både mjuk och hård. Den kvinnan har både blivit utnyttjad och bokstavligen, tagit saker i egna händer. Inledningsvis tycker vi alla att hon är en patetisk ”looser”, men ingen av oss skulle vilja möte henne i en mörk gränd.
originalmanus: Mark Roberts
Regi: Elisabet Klason
Medverkande:
Thomas Hedengran
Donald Högberg
Pia Oscarsson
Kristina Rådström
Scenografi: Helena Uggla
Ljus: Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign: Daniel Douhan
Kostym: Jessica Clayton
Översättning: Joachim Siegård
Foto: Viktor Kjellberg
Text: Lotta Altner