Linou Gertz

Filmrecension: Fraemling – resultatet sådär

9 oktober, 2019 by Linou Gertz

Fraemling
Betyg: 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regissör: Mikel Cee Karlsson

Efter att Anna Odell slagit igenom i konstvärlden i och med kontroversen i examensutställningen Okänd kvinna 2009–349701 gav hon sig in på mer traditionell spelfilm med Återträffen – även omvjust formen var allt annat än traditionell. Dokumentära inslag blandades med spelad fiktion och gränsen var ofta oklar. Ännu längre gick hon i sin andra film X&Y där hon med Mikael Persbrandtvoch andra skådisar utforskade sig själva och könsnormer på ett sätt som var lika mystiskt som nyskapande och reaktionärt. Till en början får jag känslan av att samma experiment försökt utförasvhär, för att sudda ut gränsen mellan det dokumentära och det mer gestaltade. Resultatet blir sådär.

Med det inledande citatet ”Ingenting är så svårt som att inte bedra sig själv” av den kända filosofen Ludwig Wittgenstein vet jag inte riktigt om filmen försöker slå ton till kvasi-intellektuella tonåringar som just påbörjat studier vid universitetet eller en mer vuxen publik som kanske ser en eller två filmer om året och därför vill se någonting av vikt när så väl sker. När filmen väl drar igång och en långsam och släpig berättarröst tar ton blir jag inte mycket visare. En slags programförklaring över vad som lett fram till filmen vi ska se, samt en idépitch för huvudrollsinnehavarens föräldrar – och i förlängningen oss i publiken – berättar mer om regissörens förhållningssätt till filmen än filmen faktiskt berättar om dess ämne. Det blir mestadels ofokuserat och sladdrigt.

Faktum är att de första 40-50 minutrarna egentligen är helt överflödiga. ”Show, don’t tell” brukar det heta när filmpedagogik kokas ned i en mening. Det är en lektion i filmskapande Mikel inte verkar ha närvarat vid under sin tid på Valand. Att han träffade producenten Erik Hemmendorf och regissören Ruben Östlund där, och därmed blev en del av Plattform produktion var nog av större vikt för denna films tillkomst. Få andra hade nog satsat så fullt ut på detta projekt annars.

Men som dokumentär kortfilm, i ett mer snävt format där ämnet behandlas mer effektivt utan att hamna i skuggan av sin egen programförklaring, hade den också varit starkare. Likaså om den
struntat i att leka konstprojekt och istället bara varvat dokumentära bilder med gestaltningar och intervjuer. Att sudda ut gränser kan vara effektfullt, men inte när det drar ned på kvaliteten såhär.

Istället är det en annan film, även den från Plattform produktion, som ni bör se. Säsong. Där blandas vackra naturbilder med händelser som utan massa förklaringar och utvecklingar ändå drivs framåt av sin egna dramaturgi. Det gråts inte ut i scener som mest inte tycks ha någon plats i filmen utöver att skapa medömkan. Istället förlitar sig narrativet helt på brinnande bilder. Som det bör vara.

Filmrecension: Once Upon A Time in Hollywood – Tarantino sviker

25 augusti, 2019 by Linou Gertz

Once Upon A Time in Hollywood
Betyg 2
Regi Quentin Tarantino

I och omkring Los Angeles och Manson-familjen finns mycket historia och myter. Där bor, verkar och jobbar mycket av den skådespelar- och filmskapar-elit som resten av, åtminstone väst, världen beundrar. Men som ett mörkt moln på himmelen infiltrerade Manson flertalet av de fina festerna som tog plats där. Visserligen oönskad, men ändå för skräckinjagande för att skickas iväg. Som oaktad utböling utanför branschen sågs han mestadels som ett irritationsmoment, men nog skulle han, eller snarare den så kallade Manson-familjen, komma att göra starkt intryck på dem senare. Och resten av alla (som höll ögonen på underhållningsindustrin). Med dödligt våld.

Ganska precis på datumet, 8-9 Augusti 1969, 50 år efter de mest uppmärksammade morden av Manson-familjen är intresset kring den kult Charles Manson byggt upp allt annat än avsvalnad. TV-serien Aquarius, med Arkiv X- och Californication-stjärnan David Duchovny, skildrade för bara några år sedan hur kulten sakta men säkert byggdes upp, och under vilka sociologiska förutsättningar. Något som Tarantino knappt utforskar över huvud taget. Tyvärr. För nog finns där mer att berätta om de unga kvinnor som drevs till vansinnesdåd än att Manson ”fick dem till det” (eftersom det bara är en del av sanningen). Där fanns mycket socioekonomiska faktorer som är värda att utforska mer än i ett par dialogutbyten. Med mer nyliga filmer som The Haunting of Sharon Tate och Charlie Says (från regissören som gett oss I Killed Andy Warhol, American Psycho och tv-serien Alias Grace) ges andra visioner och versioner av vad som hände. Men vad har då Tarantino själv att tillägga i berättelsen om de hemska morden i änglarnas stad? Absolut ingenting, visar det sig. Faktum är att Tate i sig själv, visserligen helt underbart gestaltad av Margot Robbie, mest är en bikaraktär genom filmen och inte alls någon bärande gestalt.

För den, liksom undertecknad, läser titeln som en lika delar homage till klassiska filmer som … in the West och … America (om än kanske mer till den förre) som en hänvisan till ett berättande om en stor händelse i filmindustrins mecka. Men även där sviker Tarantino. För att istället låta bygga upp en berättelse om en skådespelare och hans stuntdubbel som tragglar med sina karriärer i fritt fall. Visst, Tarantino är känd för att vara ”ett vandrande cineast-bibliotek med kunskap”, men dessa fiktiva skådespelare roar mer än engagerar – och känns så oangelägna när det finns så historiskt relevanta människor att skildra – även om de möter riktiga människor som Bruce Lee och ofta förekommer i referenser till gamla western-filmer och serier som branschen mer eller mindre levde på way back. Frågan är bara vem, förutom gamla gubbar i whiskey-förljugen nostalgi, som på allvar ska få ut mer av berättelsen om ett Hollywood som inte längre finns än av någonting som hänt och fortfarande påverkar såväl samhällsstrukturer som populärkultur. Hade fokus varit tvärtom, typ 90% Manson och Tate och resten tramsigt retro-runkande, hade det varit ett mycket aktuellare och talande verk. Nu? Mest någonting för regissörer att nicka förstående åt.

Redan från början, med sin Reservoir Dogs (som skapades när Tarantino fortfarande var så pass okänd att när han ansökte om att få stänga av en gata för att spela in den inledande bilflykten nekades att göra så – och tvingades spela in medan det var grönt ljus på vägarna), har han gjort sig känd för sina kvickheter och övervåld. Faktum är att han haft en sådan pass personlig stil och estetik att det helt klart är befogat att prata om ett auteur-skap. Fram tills nu. Redan i förra filmen, The Hateful Eight, tyckte jag han började dala men nu känner jag knappt igen honom alls. Faktum är att Once Upon A Time… mycket väl hade kunnat vara regisserad av vilken regissör som rör sig över medelmåttan som helst. Den ton, i såväl estetik som språk och våld, är som bortblåst. Liksom den varma personligheten som varit hans signum sedan Pulp Fiction. Kvar är namedroppandet och intetsägande förljugenhet utan något som helst fokus eller relevans.

Om inte detta förfall vore nog har Tarantino även i press uttalat sig väldigt megalomaniskt, att han efter tio filmer (detta är den nionde) ska dra sig tillbaka och bli ihågkommen som historiens bästa regissör. Någonsin. Vilken som blir hans sista är inte riktigt klart ännu. Kanske blir det en Star Trek-film, kanske en uppföljare till Django som ska baseras på en serietidning Tarantino producerade efter Unchained – där huvudpersonen slår ihop sig med legenden Zorro. Oavsett kunde jag inte bry mig mindre. Han är en has been som inte alls är i nivå med varken Tarkovsky eller Stanley Kubrick – som är kända för sina få, men så otroligt stora, filmgärningar. Förhoppningsvis finner han ro i familjelivet, då han väntar barn med sin fru, och att skriva teatermanus. Kanske kan hans storhetsvansinne balanseras mer väl där i sitt privatliv. Förhoppningsvis brinner han också ut i mer vågade verk snarare än långsamt slocknar i ett utdraget gäspande som han riskerar nu. Kanske blir det en framtida film till och med. Så några få kan minnas vad som var men aldrig blev.

Andra dagen på Roskilde var för vild

1 juli, 2016 by Linou Gertz

Om första festivaldagen var ganska ljummen – med några få höjdpunkter – var den andra betydligt festligare. Kvart över fyra drog festligheterna igång med det nya isländska stjärnskottet Junius Meyvant i Pavilion-tältet. Hans starka melodidrivna pop med något vaga texter väckte publiken till liv. Mer än väl! Att han efter blott tio minuter sa att de skulle spela sin sista låt – för att sen riva av ytterligare tio eller så – bevittnar om hans något bohemiska stil och humor – som går hand i hand! Vare sig det handlar om mellanprat eller texter så tycks väldigt lite tas på allvar. Exempelvis så presenterar han en låt om att handla om sina två barn och svårigheterna att vara ifrån dem – för att kort därefter förtydliga; ”Nej, juste, det var ju nästa låt. Sorry. Ni får hålla ut ett tag till”. En låt hit eller dit gör mycket litet för en artist som välkomnar mänskliga faktorn istället för att oroa sig för att göra fel. Vilket känns väldigt avslappnat och roligt. Precis som de ofta trumpetdrivna melodierna från det band som ackompenjerar Junius på ett minst lika avslappnat men likväl festliga spelsätt. Med sitt relativt nyskapade debutalbum i ryggen har de mycket att bjuda på – men även Junius själv. När han ironiserar över Isländska ”thugs” som på ett ganska skrattretande sätt anammar amerikansk gansgerstil på Island (vars land har en väldigt välbetald befolkning – mycket tack vare att majoriteten jobbar så länge per dag) låter han ändå allvaret ta vid när han helt alena sjunger en hymn om sin vän som suttit i fängelse tre gånger och rent allmänt lever rätt dekis. Det blir en lika stark som känslomässig upplevelse när han med blott en gitarr och sin sköra röst sjunger om hur svårt det är att skratta åt honom – liksom gråta.

Tyvärr missar jag den näst hetaste nya Australienskan efter Lorde – Courtney Barnett – för att se Grimes i Arena-tältet. Men så är det ju att vara på festival; en får antingen se lite av varje, eller prioritera bort sådant en gärna vill se. Tyvärr kunde jag inte riktigt slita mig från Grimes hypnotiska klubbspelning för att återigen se Courtney – sist var på Stay Out West för lite mindre än ett år sedan. Eller tyvärr och tyvärr – det var ju ett väldigt bra betyg för Grimes som bjöd på en minst sagt explosiv spelning som fick sitt järngrepp om publiken från första stund. Hennes gälla röst kunde emellanåt spricka lite lite i den maxade ljudbilden – vilket också är det enda som står mellan spelningen och ett perfekt betyg. För sång, dans och låtval finns generellt ingenting att klaga på.
Inte ens när hon ber om ursäkt för att hon inte kan sjunga på Mandarin (kinesiska) och istället drar en hel låt på ryska – drar det ner på helhetsintrycket. Det blir en minst lika medryckande och nära religiös upplevelse. Inte minst när hon kör den låt som fick mig att upptäcka henne (vilket säkerligen gäller för rätt många); Go. Det blir en symbiosisk festupplevelse som står rätt omatchad. Det snabba festljusshowen hade passat lika bra på Debaser Medis som Globen. Men allra helst i Arena-tältet!

Om det något mindre tältet bjöd på gårdagens största upplevelser så var den största scenen Orange Stage mest något av en comic relief. Först ut var ironiska hiphop-bandet Maclemore och Ryan Lewis som bjöd på skämtsamma låtar som Light Tunnels och Same Love (som ändå sattes in i en allvarligare samhällskontext där budskapet lät att alla har rätt till sin upplevelse av kärlek och att vi bör ta tillvara på det istället för att kriga och bråka då vi trots allt delar planet att leva på) men ändå är det svårt att skaka av sig upplevelsen att deras starkaste hits som alla kommmit för att få höra; Trift Shop (som presenterades med att vara det första hans barn sagt, istället för pappa eller mamma som föräldrarna siat om) och Can’t Hold Us. Om publiken är ljumna inför uppträdandet är det just dessa två som väcker dem till liv på riktigt. Liksom undertecknad. För dessa två hits har ändå fått mig intresserad nog att bege mig till den största scenen. Men ändå känns det som något saknas för att vara en helintressant upplevelse för ungefär 80.000 människor i över en timme. Just därför var det smart av dem att sprida ut dessa två låtar mot slutskedet så ångan ändå hölls uppe någorlunda genom hela konserten.

Klockan halv tolv på natten hålls ändå den bästa konsertupplevelsen; mycket väl här som någon annanstans. Då intog nämligen Chvrches Arena-tältet med en retrofuturistisk ljus/bildskärmsshow som tillsammans med musiken och dess ljudbild bjöd på den mest innovativa och skärpta electropop-upplevelse som finns att uppleva just nu. Trots sångerskans timida storlek är hennnes röst och självsäkra stil något av hennes styrka. Hon hade lika gärna kunnat vara en gitarrist/sångerska i ett Heavy Metal-band med sitt starka headbangande och explosiva scennärvaro som mycket väl smittar av sig på publiken. Det var något av en ynnest att stå så nära scenen under denna starka konsertupplevelse – att få komma nära detta söta geni. Att hon är prestigelös nog att överlämna sången till sin manliga kollega erkänner bara hennes självsäkerhet och musikaliska integritet. Hon gör alltid det som är bäst för musiken och dess inramning utan att tänka på om det är ett feministiskt ställningstagande eller inte. Men hennes klädstil, med svart t-shirt och ännu svartare läderkjol, blir lite av ett sådant då hon varken använder sin mage eller rumpa för att ”lyfta” dansupplevelsen. Hon är så självsäker så hon vet att hennes starka scennärvaro räcker utan vidare sexistisk flickestetik som de flesta andra kör på. Hon försöker således inte vara någon modern Madonna utan går sin egen väg för att erbjuda något av den bästa musiken i hela världen just nu. Sång, dans och musik (liksom dess inramning) tyder också på det. Vilket gör det till festivalens enda femma hittills. Så klockren är hon – och de. Inte att missa om chansen ges således.

Efteråt var jag tillbaka till Orange Stage – denna gång för att blidka mitt tonårsjag. Jack Black i Tenacius D som var något av det roligaste en upplevt under tidiga tonåren där flertalet LAN ackompenjerandes med deras skämtsamma låtskatt. Om en nu verkligen kan använda det ordet här. För det blir minst lika ljummet som under Maclemore där det egentligen bara är Tribute som vi i publiken vill höra. Vilket de tycktes medvetna om, då de hela tiden hintade om den men drog ut med att spela den in i det sista. Så det var ytterligare en timme bortslösad på ett dåligt skämt. Men ändå ganska underhållande i sitt format. Men det är ingenting som kan mäta sig med vad som sker i Arena-tälet.

På tal om, så avslutar jag även kvällen där. Med Ghost. Från två på natten till nästan halv fyra. Liksom som under Chvrches så passade mörkret dem och den show som det bjöds på. Och deras Antichrist-estetik ackompenjerad av stark hårdrock var perfekt att runda av natten med. Innan festen fortsätter in på förmiddagen på campingområdet. För tystnar gör det riktigt aldrig. Festen fortsätter alltid någonstans. Som tur är. För annars vore det ju inte mycket till festival liksom.

Mjuk uppladdning av Roskilde Festival 2016

30 juni, 2016 by Linou Gertz

Gårdagens inledning av musikdagarna på Roskilde Festival var om än inte explosiv så ändå mjukt behaglig. Det mesta drog igång först femtiden på kvällen – lagom tills vädret ordnat upp sig också. Från regn och tvetydigt uppklarnande till strålande sol. Inte illa för festivalstämningen. Att Damon Albarn introducerade festivaldagarna på festivalens största scen Orange Stage gjorde ingenting sämre. Speciellt inte såsom han knappt stod i centrum utan lät en syrisk orkester ta huvudrollen på scenen, liksom på de skärmar som lät intresserade ta del av vad som händer däruppe. Det var inspirerande att inte bara se en vit man med gitarr ta upp hela scenen utan syriska flyktingar som fick chansen att sprida sin kultur och påvisa att deras musikscen består mer av kärlek, inspiration och musikalisk utforskande och inte bara ekonomiskt snyltande som illasinnade rasister vill få det till. På så vis var det helt klart gårdagens viktigaste händelse. Såväl musikaliskt som kulturellt!

Efter att ha intagit en bit måltid och vandrat omkring på festivalområdet för att insupa stämningen på plats hamnade jag vid Action Bronson vid Avalon-tältet. Det var en solid spelning med reell tyngd i såväl beatsen som sången. En rejäl artist att följa framöver.

Avslutningsvis begav jag mig tillsammans med några vänner som anlänt till festivalens campingområde några dagar tidigare för att delta i de förinledande festdagarna ut till samma scen som vi började dagen vid: Orange Stage, denna gången för att se Red Hot Chilli Peppers, ett band jag mest lyssnade på som ung tonåring men aldrig sett live. Att få kryssa av dem nu kändes obligatoriskt, men tyvärr fick jag känslan av att de var några jag borde sett för minst tio år sedan. De var, milt sagt, ganska tama igår. Såväl ljudmässigt som musikaliskt. Visst hörde en vad de spelade och sjöng, men det fanns inget tryck i deras framträdande. Det kändes som en dag på jobbet för dem, inte att det var någonting speciellt varken för dem eller för fansen. Lite lyfte det under Carlifornication såklart, men inte så mycket som hade behövts för att göra kvällens framträdande minnesvärt på något sätt. Flera låtar direkt slaktas och lät mest att vara framförda i en liten idrottshall på en lokal skola där ljuddesign inte är någonting som tagits med i beräkningarna. Och när de spelar Under the Bridge känns det faktiskt som en perfekt avslutning. (även om beslutet att komma in på scenen igen genom att gå på händer kändes konstigt random) Men de stannar inte där. Istället fortsätter de med ytterligare en låt – som inte alls medför samma engagemang varken från bandet eller publiken. De vet sannerligen inte när de ska sluta. Varken precist igår kväll där de istället fortsatte med Give it Away eller allmänt – för sisodär femton-tjugo år sedan.

Tankar efter att ha sett Charlie Sheen på Waterfront Congress Center

16 juni, 2016 by Linou Gertz

Charlie Sheen på Waterfront Congress Center
15 juni 2016

När den skandalomsusade skådespelaren Charlie Sheen utannonserade sin nya turné runtom i världen fick det många att höja på ögonbrynen. Stockholm var en del av den. Och den skulle moderaras av kulturjournalisten Fredrik Strage – känd för sin nördiga intresse för populärkultur och att uttrycka sig starkt om den. Därför kändes det väldigt klockrent att ha honom som moderator och intervjuare då han är genuint intresserad och inte alls dömande kring Sheens livsstil och dvalande livsbana. Däremot kändes det som Strage var lite väl ängslig kring vissa minnen – men så känns det ju också typiskt svenskt att vara så. Sheen himself skrattade mest bara bort det ändå och sa upprepade gånger att han (Strage) antagligen vet mer om vissa scenarion än han själv. Vilket kändes roligt. För Charlie var väldigt avslappnad och humoristisk, det var stående skämt från det att Sheen började prata tills Fredrik rundade av hela samtalet efter drygt två timmar. (vilka för övrigt kändes som fem minuter, det går som bekant snabbt när en har roligt!)

Inledandes med ett kollage om Charlie Sheens största ögonblick som skådespelare, som i Wall Street och Plutonen, växte samtalet snabbt ut för att involvera familjedespyter (då Charlie tog en roll från sin äldre broder – “it’s nothing we bring up at dinner”) och möten med andra kända skådespelare. Exempelvis berättar han en anekdot om Marlon Brando som åt upp en hel skål med pasta – själv, och lämnade de övriga hungriga. Men, fortsätter Sheen, det handlade mer om förundran (och även kanske beundran) än av irritation eller något annat.

Nedanför scenen stod det tolkar som översatte det som sades på scenen med teckenspråk, varav dessa tre ombyten var en tjej – vilket såklart gick Sheen till märkes. Han skämtade om att han ville träffa henne på “The meet and GREEEEET” och publiken skrattar och applåderar åt att han inte nödvändigtvis inte bara håller sig till frågorna utan även också bjuder upp till en mer showbussines-sida av sig själv. Men tyvärr känns det också som så, att Sheen blir lite fast i sin roll som charmerande kulturman som prompt måste snärja unga kvinnor. Jag fick känslan av att han gör detta för att befästa sin roll, snarare än det var någonting han verkligen ville göra. Vilket känns lite olustigt i alla fall för mig.

Det brukar heta att vi får gå under skinnet på personer som intervjuas närgående, men här gick Fredrik Strage – med oss åhörare i följe – ännu djupare. Faktiskt ända in i hans blodkärl och vener. För även om mycket framställs som humoristiskt och skojfriskt så blir en del av samtalet betydligt mer allvarligt än så: då vi kommer in på att han testat positivt för HIV.

Men han pratar varmt och innerligt om hur det fick honom att öppna ögonen, både för sig själv och hur han kan hjälpa andra. Rik från barnsben (“I growe up in the rough neighborhoods of Malabou”) får han testa en nyare och bättre bromsmedicin. Som tycks hjälpa inte bara honom utan alla drabbade också. Det är detta moment som han verkligen växer som människa och kulturpersonlighet. Även om det såklart är sjukt intressant att höra han berätta anekdoter från inspelningen av till exempel Apocalypse Now.

Linou Gertz

Footer

Om oss