NAO på Way Out West
Lördag 13 augusti
Betyg 3
Av alla artister som bokats till årets Way Out West gladde ingen mig så mycket som när NAO blev klar, i mitt tycke ett av de mest spännande namnen inom alt-R&B just nu. På förhand kändes det lite svårbedömt hur stor publik hon skulle locka, många hördes samspråka om vem den där NAO är, men när brittiskan går på är Dungen faktiskt rätt packad med folk som vill höra fräsch, modern soul med inslag av rå funk.
Hon blir nästan överväldigad över den stora uppslutningen, som om hon inte räknat med att hon nått ut i så stor utsträckning här. Förvisso kom debutalbumet så sent som för två veckor sedan, men det föregicks av några EP:s och singlar som fastslog att det här är en artist att räkna med. Sångmässigt påminner hon om Janet Jackson och Kelela som försvann ur festivalens line-up lika fort som hon tillkom.
Hennes taktfasta låtar rycker igång dansnerverna hos många och i ett försök att få allas händer att vaja i takt med beatsen hoppar hon ner från scenen tills hon dråpligt nog och inser att hon inte kommer upp igen och får ta ett varv backstage för att sedan inför breda leenden leta sig bakvägen tillbaka upp. Kompet kommer från gitarrist, basist och trummis kompletterat av förinspelade syntslingor och körsång, vilket givetvis hade varit trevligare med äkta vara men man kan inte få allt.
NAO håller på att leta sig in i folks medvetande på riktigt och när till och med balladerna får folk att vilja dansa är man onekligen något på spåren.
