• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anne Skåner

Caroline och Sanna gjorde Gamla Höjdare-Rockbåten 2016

22 november, 2016 by Anne Skåner

img_8154

Landat efter 24 timmar på Rockbåten – Gamla Höjdare, som jag tycker börjar få ett lite avslaget program. Visserligen väldigt trött under resan, men Sanna Carlstedt med Band, får mig alltid att vakna till, hennes scennärvaro, röst (tjatat om det tidigare Sveriges bästa kvinnliga röst eftersom den omfattar så otroligt många genrer). Förmågan att få med sig publiken, det lite småvulgära, som när hon ropar ”ligg med mig” och publiken kvinnor som män ropar ja därför att vi älskar henne.  Men hennes texter som hämtas ur vardagen är starka,  hennes förmåga att pendla mellan humor och djupaste allvar visar på en dimension som jag tycker om. När hon sedan mitt i programmet  kan lägga in en kort blues, jazzlåt eller godspell, tja då är hon oslagbar. Jobbar på ny skiva, ser fram emot den.

Motsatsen men ändå likheten, Carolin Af Ugglas, som jag aldrig hört live, är en annan som jag tycker, lysande artist. Hennes röst, texter, scendrive är så grymt, mellansnacken personliga, mycket om Caroline, men förståeligt då många av texterna inrymmer henne själv. Jag har alltid funderat över beskrivningen ful människa, vilket många skriver eller tycker om Caroline Af Ugglas, själv tycker jag att hon strålar, drar till sig sin publik, får dem att vara närvarande. Publiken på Rockbåten, klockan halv två på dagen var då med på noterna.

Skönhet kommer inifrån, lyssna på låten ”Du tror att du är vacker” varje en som ser sig ful borde lyssna på den, det finns alltid någon som ser dig som vacker och någon för dig.

Caroline Af Ugglas Janis Joplinstolkningar fanns med på spellistan, tufft noterade jag när skivan släpptes att ens våga sig på denna legend, men som fixade det.

-Livet är inte alltid en räkmacka, säger hon från scenen, frågan är om jag velat ha det så tillägger hon och sjunger om ”En grusväg genom livet” och det är nog så det är för de flesta livet är mer grus än räkor.

”Gråt älskling, gråt” (Joplin) ger mig rysningar, i vissa stunder ser man Janis och Caroline i samma person, det är starkt, närvarande och ett engagemang till tusen procent. ”En ny dag i morgon”, från senaste skivan är lite lugnare mer dämpad.

Caroline Af Ugglas blir aldrig någon vis eller -jazzsångerska, men att hon har bluesen och rocken i sin själ kan ingen neka till och förlåt mig, Sanna och Caroline ni har likheter men är ändå så olika, men det gillar jag.

Ett urval av övriga line up, var John Holm, Motvind, Roffe Wikström (troligen den artist som spelat längst på Svenska Höjdare), Asoka, Kaipa da Capo, Ted Ström & sons och Fu*k.

De senare ”Fagersta Ukulele klubb” , scenklädsel kilt. Sju spelglada herrar i mitten av livet.

Beskrivs som ”ett gäng omogna män som spelar allt på Ukulele, på ditt bröllop, fest, garageinfart eller i ditt badkar. Från trallvänliga låtar av Rune Wallebom till  Ukulele klassiker av kända grupper som Motörhead, Judas Priest, Pink Floyd, Bob Dylan, Neil Young mm.

Finns inte på skiva men väl på You Tube och de är väl värda att lyssna på.

Svenska Höjdare bjöd med andra ord mig väldigt lite av nytt, men att resa ett gäng tillsammans som vi gjort varje år, är en del av nöjet man inte vill missa.

Arkiverad under: Scen

Magik Cajsa Stina och Jack Vreeswijk

26 oktober, 2016 by Anne Skåner

vreeswijk_akerstrom_slide

Konsert

Jack Vreeswijk & Cajsastina Åkerström

Södra Tearn

Det finns en tyst magisk kraft mellan Jack Vreeswijk och Cajsa Stina Åkerström. Öppningen på Södra Teatern med ”Här är vår sång”, där de i duetten får håren att resa sig. Deras närhet och otvungna sätt att på scenen ge varandra utrymme är unikt, det behövs ingen out fit, det räcker med två starka personligheter.

Det behövs inte många gester mellan två personer som har magi, därtill en likartad historia som barn, vad säger man lika barn leka bäst – i all kärlek.

Deras urval av låtar är vad vi alla mins av Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk musik från vår tid. Själv älskar jag Ruben Nilsson som tolkades så oerhört starkt av Fred. Jag ryser fortfarannde på Fatime (Vreeswijk) Blues för Fatumeh – som jag hörde första gången medToni Holgersson.

Vad hände Fatiumeh, hon dog aldrig berättar Jack, hon blev ren och sedan präst. Livet blir ibland ljus. Oslobrevet till Cajsa Stina, har jag alltid känt som något odödligt. Att skriva det brevet till sin dotter, som elegi över över rivningen av Klara till ett barn som knappast hade minnen av Klara.

Det är på tiden med två av barnen till våra mest kända skalder/vissångare har många sagt, ja men min njutning är inte de i alla sammanhang sjungna låtarna, utan snarare att två personer som besitter en så total ödmjukhet inför sitt arv, musiken, gör det utan glida eller ens försöka bli sina pappors kopior och att Jack Vreeswijk efter alla år inte får vara Jack utan krav på musikaliskt arv efter en nationalskald irriterar mig. Cajsa Stina har lättare hon har inget krav att låta som Fred av naturliga skäl men också över att Fred aldrig fick samma profil som Vreeswijk. Heder åt Cajsa Stina Åkerström och Jack Wreeswijk som så enkelt varmt, sjåsfritt gör ett program de vill göra inte vad vi förväntar oss.

”I give you the morning” – i Fred Åkerströms översättning, med dedikation till hustrun, framförd av den gemensamma dottern – vackrare än så kan det inte bli och så mer värme kan inte ge avtryck i mitt hjärta.

Anne Skånér

Arkiverad under: Musik

Nazibruden – saknar viktiga svar

9 september, 2016 by Anne Skåner

nazibruden-en-sann-historia

Nazibruden -Anna-Lena Joners Larsson

berättad för Jessika Devert

Harper Life

Jag läste en intervju med Anna-Lena Jones Larsson, en av de få tjejer som varit ett ledarnamn inom vitmakt-röresen. Blev lite nyfiken på vad som får en tillsynes begåvad, smart tjej att liera sig med de värsta krafterna vi har. Boken Nazibruden, hoppades jag skulle ge mig svar på mina funderingar, men den lämnar mig i ett vacum. Anna-Lena växer upp i en vanlig familj, strulig i tonåren, reser och revolterar. Jobbar i Egypen, lär sig arabiska. Kommer hem och hamnar i gängen kring vitmaktmusik. Hon följer med, lyssnar inte på texterna, säger hon i boken. Politiken och budskapet känns inte relevant men ändå dras hon dit. Hon möter Erik, sångare i ett vitmaktband, blir förälskad. Tar över hans bokningar, sköter organisationen bakom bandet och deras skivor. Fortfarande utan att reflektera över vad hon gör. Hon reser världen över träffar ledarskikten inom Vitmakt, ser med ett visst förakt på fotfolket i rörelsen, samtidigt som hon umgås med ledarskiktet. Erik och Anna-Lena bemöts som star, deras dåliga skivor, texter hyllas och Anna-Lena själv ser helt klart att det är skit men fortsätter. Hon reagerar i det tysta, men tiger. Vännerna vänder henne ryggen, nazibruden är inte populär i Bollnäs med omnejd. Hon lever två liv, städar undan nazistsymbolerna då mamma kommer på besök för att nästa nu åka på konserter med vitmaktmusik.

Under graviditeten rasar allt, sjukdom, indragen sjukersättning gör att datorn och rasistsidorna blir hennes tillflykt. Där sprider hon vidare det hat som präglar hela den rasistiska rörelsen. Samtidigt vill Anna-Lena leva ett vanligt liv med barn, familj, dagis och kompisar.

Boken flyter iväg med berättelser om möten med Ku-Kuxklan i USA, tyska nazistmöten och vänner som hon idag helt tar avstånd ifrån.

Jag förstår att Anna-Lena är tudelad, viktmaktlivet är spännande, ger uppmärksamhet, beundran, men jag får aldrig riktigt klart för mig hur man gå in i en rörelse med så tydliga budskap utan att fästa avsikt med budskapet. Här önskar jag att det funnits mer av analys, förklaring från henne själv mer än att Erik var den stora kärleken. Kärlek gör oss blind men gör den oss verkligen så blind!

Anna-Lena är idag utbildad diakon, jobbar med invandrare, upptäcker att många invandrarkvinnor är precis som hon, ensam mamma, orolig för barn, ekonomi och vardagens oro. Det är inga problem att umgås med människor från andra delar av världen, konstaterar hon, de är människor och många har flytt från rena helvetet. Jag gillar Anna-Lena, hon är stark, försöker försonas med det som varit. Försöker göra ont till gott, tar avstånd från våld, hot och rasism. Men ändå känner jag att något saknas.

Boken är dock viktig eftersom få som varit så inne i Vitmaktrörelsen kommer ut och berättar gör avbön. Det är starkt. Drivkraften för Anna-Lena blev när någon kallade hennes barn för nazibarnen, då bestämde hon sig att kliva fram i ljuset. Kärleken till barnen är hennes förändring.

Läs gärna men vänta er inte svaren ni kanske vill ha, men se den som ett tidsdokument och att det finns en väg tillbaks.

Anne Skånér

Arkiverad under: Litteratur och konst

Release: Toni Holgersson – Nordic Noir

26 augusti, 2016 by Anne Skåner

IMG_7805

Artist: Toni Holgersson
Titel: Nordic Noir
Betyg: 5

Det blir atmosfär att ha release i en skivaffär, lite av hyllning dem som håller ut och erbjuder musik till alla. Där bland vinyl och CD fick vi höra några låtar ur Toni Holgerssons nya skiva ”Nordic Noir”. En skiva där vännen, Charlie Engstrand står för alla texter och merparten av musiken, men där Tonis känsliga röst förvaltar det så varsamt men ändå personligt, och där Dante Kinnunen som producent gjort en kombination som blir svår att slå. Lyssna och njut så förstår ni.

Det finns något mellan Toni och Charlie, ett gemensamt mörker men också bitsk humor och kärlek. Respekten mellan dem är tydlig men inte undfallande.

”Nordic Noir” är avsutningen i en triologi som inleddes med ”Ibland kallar jag det kärlek” (2010) ”Sentimemtalsjukhuset” (2012). Sonen, Daniel Kinnunen har varit delaktig i alla tre skivorna och det vilar trygghet och förtroende, något som kanske bara uppstår när man känner varandra innan och utan.

Tänkte, när jag hörde Toni sjunga akustiskt på Pet Sound, att det är något speciellt med det avskalade där vi måste lyssna lite extra. Samtidigt som skivan är så vacker, instrumentalt, nästan vaggande, ni vet så man bara vill falla in i sin bubbla.

Charlie och Toni sjöng ”Två träd” tillsammans och det kom nog en tår i ögonvrån då, två så olika röster men ändå så nära och lika. Och en text som bara ger och ger.

Charlie Engstrand tillhör en av mina stora favoriter, få utanför den trängre kretsen känner till honom, Toni Holgersson vet vilken skatt han förvaltar och Charlie säger att ingen kan göra hans texter som Toni.

”Nordic Noir” är en skiva, nej inte en skiva, det är en berättelse som stiger in i våra hjärtan och där vi vill höra den igen och igen.

Det är en skiva som kommer att leva idag och i morgon och det blir svårt för någon att nå upp den nivån. Toni Holgersson saknar motstycke i svenskt musikliv, trots motgångar, egna krig, reser han sig, krigaren och bara är Toni och släpper årets album.

Mina favoritspår: En Skorstensblick, Lampor och Mikrofoner, Öppet Brev, Två Träd

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Rapport från Stockholms visdagar

14 augusti, 2016 by Anne Skåner

visdagar

Inte vet jag om solen sken i Göteborg på Way out West, eller om resten av Sverigepubliken delades mellan midnattsloppet och Veronica Maggio, för Stockholms Visdagar fick den perfekta avslutningen. En fullsatt ”salong” om man nu kan säga det om Lasse i Parken, Lars Demian och David Tallroth, radarparet som vi bara älskar. Det är två år sedan de spelade i Stockholm och det brukar vara lite av tradition att duon avslutar visdagarna.
David Tallroth är bastubans bäste vän, men på lördagkvällen svek vänskapen, tuban gick sönder och efter en paus i försök att laga med diverse material, arrangerades spellistan om för att passa bättre till resten av instrumenten.
Men oj vilken underbar publik, avbrott på 15 minuter störde inte och när två proffs Lars och David finns på scenen, är publiken kärleksfull och medkännande.

Låt mig säga att Lars Demian och David Tallroth är en klass för sig som saknar motstycke, deras musik för oss till cirkusarenan och clownernas land, och texterna är lika förödande vackra som helt galna. Man kan bara älska den här duon.

Sofie Livebrant och Lisa Carlsson Långbacka var kvällen förband, Sofie levererar alltid hög kvalitet, men Lasse i Parken var lite för bullrig för en musik som handlar om Karin Boye, Emelie Dickensson etc. Men så oändligt modigt att utmana, den publik som till stora delar kommit för Lars och David.

Avslutningskvällen blev lika varm och skön som fredagen var kall. Men Lise & Gertrud värmde upp rejält inför Dan Hylanders konsert. Lise & Gertrud är en musikalisk sensation, en cello och två tjejer som är så samspelta att varje replik satt som en smäck. Det blev Lennons Imagine, varvat med Elvis och ännu mer Beatles, men för örat var det vilsamt att lyssna på cello som enda instrument. Har ni chans att se dem, missa inte den. Ni ångrar er inte.

Dan Hylander med David Carlsson och förstärkt av Maria Blom blev en höjdare. Ingen kan som Dan Hylander, tror jag, sparka lite åt artister som tar åt sig äran av andras texter och samtidigt ge de rättmäktiga ägarna cred. Det kan ju verka lite gnäll men faktum är väl att om Totta Näslund skrivit texten och någon annan tar åt sig äran ligger det väl en del i kritiken.

Dan Hylander har sin publik, han är vad vi kan kalla folkkär i medelklassgenerationen, när jag berättade för en ung kille att jag varit på konsert med Dan Hylander säger han ”Vem är det”.

Lars Demian och David Tallroth är också folkkära, och vi tröttnar aldrig vare sig på deras låtar eller galna humor.

Sammantaget om Visdagarna är att programmet var oerhört bra, okej man frös sig igenom, men musiken gör oss varm. Visdagarnas hetaste händelser. Thorsten Flinck komma eller ej efter en halv miljon i stipendium. Kom gjorde han, dock klart försenad och ovillig att uppträda. Det tog sin tid att få ut honom på scenen och det är oartigt och oproffsigt mot både publik och arrangörer att bete sig som han gjorde.

Sista kvällen, Davids Bastuba, skulle det gå att laga eller ej. Nej och efter konserten säger David, det är nog dags att köpa en ny. Fredrik Af Trampe, konfrencier, skall ha en eloge som klarade svåra passagerna och bra presentationer.

Femte året av Visdagarna är avslutat och förhoppningsvis kommer fem nya.
Vill ni se Lars Demian&Tallroth, spelar de i Uppsala på Katalin den 19 och Huddinge Centrumfest 26.
Sofie Livebrandt spelar den 19 aug på Sjöhistoriska Museet, en chans att höra henne i en lugnare miljö och då med hela bandet.

Lise&Gertrud Bland rosor och klorofylla spelar den 16 augusti i Stortorpsparken, Trångsund.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Lars Demian, Lasse i Parken, Stockholms visdagar

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 14
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Svenska Filminstitutet och … Läs mer om Filmer du inte vill missa: The Swedish Way, Tove, Flee och The Man Who Sold His Skin

Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Foo Fighters har släppt ”Waiting On A … Läs mer om Lyssna: Foo Fighters – Waiting On A War

Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar … Läs mer om Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” får Svenska Filmkritikers pris för bästa film 2020

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in