Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film Redaktionen

Filmrecension: No Time To Die – Daniel Craigs Bond har gått från klarhet till klarhet — på gott och ont

by

No Time To Die
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2021

På iskallt uppdrag att recensera den nya Bondfilm — utan rätt att avslöja några spoilers.

Eftersom vi blev ombedda att inte berätta någonting om handlingen skriver jag bara det jag själv visste inför filmen: Det är Daniel Craigs femte och sista film, James Bond har gått i pension på Jamaica, en ny agent har axlat rollen som 007.

Det är anmärkningsvärt hur väl de lyckats hålla igång serien i så många decennier. Grunden för No Time to Die och den första filmen — Dr. No — är mer eller mindre den samma: en spion som springer runt och dödar massa fiender. Snacket inför den nya filmen har handlat mycket om hur “woke” Daniel Craigs porträtt av den maskulina hjälten har varit — och nog är No Time to Die uppenbart mer inkluderande än någon tidigare Bond-film. Ana de Armas (som tidigare spelat mot Craig i Knives Out) spelar exempelvis en CIA-agent som är minst lika mycket av en actionhjälte som Bond själv när de hamnar i knipa på en kubansk nattklubb.

Skurkarna — som leds av Safin (Rami Malek) — ser ut som Paris Saint Germain-spelare med TikTok-frisyrer.

Ända sedan Daniel Craig tog över rollen som James Bond i Casino Royale (2006) har filmerna gått från klarhet till klarhet — med betoning på att vi hela tiden ska komma till en slafs förståelse, få ett djupare porträtt av 007. Detta är på gott och ont. Jag saknar tvetydigheten och oklarheten. Med No Time to Die känns serien färdig, vi har fått svar på alla frågor vilket tyvärr lämnar mig lite meh …

Det bästa med filmen är just hur episk den är. Filmens längd (nästan tre timmar) känns betydligt kortare än så. Det är verkligen en final med allt vad det innebär. Filmen flirtar även med detaljer från de tidigare filmerna.

En episk final med många överraskningar och känslolägen på bekostnad på mystiken. De försöker gå på djupet och förklara Bonds psyke till den grad att allt får lite för mycket klarhet.

Filmrecension: Dune – en snygg scifi med hjärna och muskler

by

Dune
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 september 2021
Regi Denis Villeneuve
I rollerna Timothée Chalamet, Zendaya, Stellan Skarsgård, Jason Momoa, Josh Brolin, Charlotte Rampling.
Filmen är två timmar och 36 minuter.

En snygg sciencefiction med hjärna och muskler av Oscarsnominerade Denis Villeneuve (”Arrival”, ”Blade runner 2049”). Filmen baseras på Frank Herberts bok med samma titel. Boken filmatiserades 1984 av David Lynch, men filmen togs inte emot särskilt väl av bokens fans. Denis Villeneuves film kommer troligen få ett bättre mottagande.

Huvudpersonen, Paul Atreides (spelas gav Timothée Chalamet), är en ung man född med ett storslaget öde, en slags Messiasfigur som universum väntat på och som måste resa till den farligaste planeten i universum för att rädda sin familjs och sitt folks framtid. Paul måste möta onda krafter i en konflikt över planetens mest värdefulla råvara – ett ämne med förmåga att låsa upp mänsklighetens fulla potential.

I jakten på den värdefulla råvaran kan vi se paralleller till Irakkriget. Stellan Skarsgårds karaktär, den onde Baron Vladimir Harkonnen, ser ut att vara inspirerad till hälften av den förre amerikanske presidenten George Bush, till och hälften av Marlon Brandos karaktär i Apocalypse Now.

Dune har inte ett lika välkänt och starkt varumärke som Star Wars, vilket gör att filmen kan vara svårare att hänga med i, speciellt för den som inte läst boken. Det kan vara krångligt att hålla reda på alla politiska intriger, varför de olika klanerna strider mot varandra och vikten av den viktiga Kryddan som de strider om. Även om filmen är två och en halv timme lång hinner de inte berätta djupare om alla detaljer som man som åskådare vill känna till. Jag känner att jag skulle vilja kunna sjunka in mer i premisserna för filmens universum (så kanske borde jag köpa boken).

Jag tycker också att de surrealistiska elementen är för återhållsamma, exempelvis presenteras Paul drömmar relativt linjärt. Paul ser framtiden i sina drömmar, dessa skulle kunna visuellt presenteras mer estetiskt och surrealistiskt, mer inspirerat av franska vågen och filmer som Last Year in Marienbad eller La Jetée.

Utan att ge en spoiler måste det ändå nämnas att filmen avslutars med en cliffhanger: de har nämligen bara spelat in första delen av boken vilket gör att slutet känns aningen abrupt. En fortsättningsfilm behövs – och blir förhoppningsvis av.

Ett tips för dig som vill se mer om Dunes universum: den sydamerikanske kultregissören Alejandro Jodorowsky ville också göra en film baserad på boken – det finns en dokumentär om hans vilja att göra filmen.

Filmrecension: Creation Stories – se dokumentären istället

by

Creation Stories
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 juli 2021
Regi Nick Moran
Huvudrollen Ewan Bremner

En tillrättalagd film, lite töntigt gjord och med missvisande mytbildning om Alan McGee, mannen som grundade Creation Records, det numer legendariska skivbolaget som gett ut The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, My Bloody Valentine och Oasis, med flera. Vill man se berättelsen om Alan McGee rekommenderar jag dokumentären Upside Down: The Creation Records Story istället.

I Creation Stories får vi mest korta snuttar och berättelsen känns tillrättalagd. Alan McGee framställs som väldigt mer rebellisk än han var i verkligheten. Det är en dålig kopia av trainspotting-estetiken.

Alan McGee hade en bitvis tuff uppväxt i Glasgow innan han hittade sin miljö i London där han grundade Creation Records, det numer legendariska skivbolaget, välkänt för alla som älskar mer independent musik. Filmen är en dramafilm där vi får följa McGee i dagar och nätter, fyllda av sprid och droger. Många skrönor och många myter. Spelfilmen bygger på hans självbiografi med ett manus av Irvine Welsh författaren som skrev Trainspotting. Welsh har definitivt satt sin prägel på filmen.

För mig är denna spelfilm långt ifrån lika intressant som dokumentären. I dokumentären tas musik upp mycket mer, vilket säkert är mer intressant för de flesta som fastnat för denna musikgenre. I dokumentären får man mer känslan av att McGee har rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt och inte alls så utflippat rebellisk.

Lite fakta: För regi står Nick Moran som slog igenom i Lock, Stock and Two Smoking Barrells. Musikspåret innehåller exempelvis Oasis, Primal Scream, My Bloody Valentine, The Boo Radleys, The Jesus and Mary Chain, Sex Pistols, David Bowie, D-Ream, Dido, m.fl.

Filmrecension: Space Jam: A New Legacy – överträffade mina förväntningar

by

Space Jam: A New Legacy
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 juli 2021
Regi Malcolm D. Lee

En bekännelse: vad som lockade mig till att se Space Jam 2 var både nostalgi och ironi. Nostalgi eftersom den tidigare Space Jam-filmen kom när jag var barn. Ironi eftersom det känns som en typiskt dålig film som ändå har kultfilms-kvaliteter. Originalhemsidan har till exempel funnits kvar från 1990-talet, en kvarleva från tidigare Internet.

En professionell basketspelare som spelar basket med en seriefigur känns ju sådär seriöst, men man tar till sig filmen på ett lättsamt sätt. Man har inte förväntningar på att den ska ha något allvarligt att säga.

Till skillnad från förra filmen som bygger på Michael Jordan får vi nu följa NBA-mästaren LeBron James och hans familj. Handlingen bygger på att filmbolaget Warner har en algoritm (Al G. Rytm) som vill att LeBron James ska bli en del av deras universum med filmer som Batman, Casablanca och Matrix, för att nämna några. Al G. Rytm vill att man ska kunna se LeBron James i alla deras världar, från Harry Potter till Game of Thrones, att han ska synas tillsammans med alla varumärken i deras portfolio. LeBron James tycker det är en jättedålig idé, han vill ju bara spela basket.

Ett annat spår i handlingen handlar om LeBron James relation till sina två söner, den ena vill gå i hans fotspår och spela basket men den andra, Dom, vill hellre programmera datorspel. LeBron kan inte riktigt gå med på att låta Dom få göra som han vill utan han tvingar honom att gå på ett basketläger, trots att Dom är duktig programmerare och redan skapat ett eget hyperverkligt basketspel.

LeBron tackar nej till Warners erbjudande, men algoritmen ger sig inte utan suger åt sig honom och Dom. LeBron måste samla ihop ett lag som utmanar algoritmen i en basketmatch och denna match äger rum just i sonens datorprogram. LeBron förkastas till Snurre Sprätt som är den enda som är kvar i den tecknade världen, en nostalgins spöklika kvarleva i vår digitala tidsålder. LeBron och Snurre Sprätt måste tillsammans besöka Warners assemblage av olika världar för att locka tillbaka andra klassiska karaktärer (som Hjulben, Sylvester och Speedy Gonzalez vilka lämnat den tecknade världen) för att de ska kunna delta i basketmatchen. När de samlat ihop hela gänget mynnar det ut i en episk basketmatch som får mycket större betydelse och betydligt fler konsekvenser än någon annat.

En rolig detalj är att bland publiken till matchen finns massor av karaktärer från Warners filmer, som Fred Flinta, Pingvinen och bråkstakarna i A Clockwork Orange. Det är kul för oss vuxna som känner igen dessa karaktärer. Det är en mängd referenser till deras många olika filmer och karaktärer.

Filmens budskap är i slutändan att LeBron måste lära sig att acceptera att hans söner har egna val i livet som de måste få göra.

Filmen är underhållande och sevärd även om jag inte hade så höga förväntningar. Inför filmen tänkte jag mer att den skulle vara lite tramsig. Så Space Jam 2 överträffade mina förväntningar och betyget 4 är faktiskt inte i överkant.

Säsong 5 av Wentworth till C More 7 juni

by

Den 7 juni på C More inleds säsong 5 av den australiensiska dramaserien Wentworth, nyinspelningen av ”Kvinnofängelset” som nådde kultstatus när den visades i Sverige.

Wentworth utspelar sig i ett kvinnofängelse i Australien och har alla de ingredienser som den andra stora kvinnofängelseserien Orange is the New Black har: med kvinnor som delar in sig i olika grupper, har gruppledare, intrigerar, mutar vakter och med intriger mellan personalen. Men när Orange is the New Black på något sätt lyckas få också de grymmaste händelserna att ha en rosa skimmer av glamour och underhållning är Wentworth rakare, ärligare, starkare och grymmare, hemskare. Orange is the New Black är underhållning, Wentworth är mycket mer än så, det är drama och känns i magen.

Nu kommer en femte säsong av Wentworth och nja, trots att serien varit fenomenal hittills, eller i varje fall var de tre första säsongerna en mästerlig helhet. Den fjärde säsongen var lite segare och det var lite för överdrivet och svårt att ta till sig. Succéserier har en tendens att få lite för många säsonger än vad som är konstnärligt och innehållsmässigt motiverat. En femte säsong, nu utan Bea som varit huvudkaraktär gör mig misstänksam. Mina förväntningar är förstås inte så höga. Men jag ska ge den en chans, den kan överraska.

Lite om handlingen i säsong 5:
I slutet av förra säsongen knivhöggs Bea till döds av fängelsechefen Ferguson (Pamela Rabe). Kaz (Tammy MacIntosh) försöker nu bringa ordning bland de traumatiserade internerna på Wentworth Correctional Centre. Säsongen har tolv avsnitt; det kommer ett nytt varje onsdag med start 7 juni.