Pixels
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 21 augusti 2015
Adam Sandler räddar världen från onda utomjordingar med ”nördkunskaper” om gamla arkadspel. Det obligatoriska kärleksintresset, Michelle Monaghan, kisar ansträngt filmen igenom. Bästisen Kevin James kan knappt läsa men är ändå USA:s president. I rollen som nemesis pratar Peter Dinklage ”jätteroligt” och har åttiotalsfrilla. Slutligen, i rollen som paranoid skrikhals, visar Josh Gad halva rumpan vid åtminstone två tillfällen. Ja, och han gör även dataspelsfiguren Q-bert gravid. Några frågor på det?
Slut på recension.
Ibland drabbas jag av en envis rädsla som vägrar släppa taget, en sorts fruktan över att förlora mitt jag och min identitet. Första gången jag vaknade upp med minnesförlust – efter en särskilt blöt utekväll – svepte denna rädsla in och bosatte sig någonstans i min bröstkorg. Insikten om att mitt jag utgörs och formas av de minnen jag förvärvat genom åren levererade ytterligare en insikt. Denna: när jag förlorar mina minnen, förlorar jag även det som är jag.
Vad har detta att göra med Adam Sandlers nya skräphög till film? Jo, det kan man fråga sig. Följ med här ska jag försöka tydliggöra kopplingen: Två timmar efter pressvisningen startar jag datorn och öppnar upp ett blankt dokument för att skriva denna recension. Relativt snabbt inser jag att något har hänt under dessa två timmar. Något oroväckande. Jag minns i princip ingenting av filmen. Mina händer darrar (den envisa rädslan pockar nämligen i mitt bröst och förkunnar övertygat: ”Du är förlorad, nu har din hjärna inlett sin slutgiltiga kollaps, du vet, den som du har fruktat så länge nu”). Med galopperande panik bläddrar jag febrilt i anteckningsblocket jag tog med till visningen. Däri stöter jag på ytterligare märkligheter. Det enda jag skrivit ner är verkar vara ett namn; ”Rymd-Madonna”, tätt följt av en illa konstruerad smiley.
Vad hände egentligen under dessa en timme och fyrtio minuter? Är Pixels så intetsägande att den inte säger eller gör någonting alls? Är det ens möjligt? Eller är det helt enkelt så att Sandler och company inte har någonting att berätta? Och varför ens lyssna i sådana fall? Är Adam Sandlers röst så behaglig? Är det så att titta på en Adam Sandler-film har blivit ekvivalent med att boffa bensin?
Det är först när jag friskar upp minnet genom att titta på trailern igen som saker och ting börjar ramla på plats. Just det: Kevin James är president. Michelle Monaghan är kärleksintresset. Peter Dinklage har skojig frilla. Josh Gad är otäck. Och allt är, såklart, en fadd och fantasilös ripoff på en drös andra filmer, men helt utan innehåll eller syfte.
Med andra ord är Pixels ett enda ingenting. Kom inte och säg att ni är förvånade. Men lyckas ni säga någonting alls, bugar jag i beundran. För från mitt håll kommer Pixels alltid att vara ett svart hål. Ett svart hål som lyckas vara både trött och fullt av ångest på samma gång. Det är nästan imponerande, om man tänker på det. Nej, om man lyckas tänka på det.
