Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Victoria

Filmrecension: Rust and Bone

by

Rust and Bone
Betyg: 4
Biopremiär: 21 december

rust-and-bone-2Den som såg Jacques Audiards senaste film, fängelsedramat En profet (2009), vet att han har en förkärlek för att porträttera unga män som hamnat en aning snett. Pojkar i manskroppar, med såriga knogar och bristande ansvarskänsla. Detta håller han fast vid i sin nya film, Rust and Bone, men mitt i allt det hårda dansar en ömtålig kärlekshistoria.

Ali är hemlös, fattig och småkriminell. Han är även ensamstående pappa till femårige Sam. I ett försök att få ordning på situationen flyttar de till Alis syster i Antibes. Där får de bo i hennes garage och Ali får snabbt ett jobb som dörrvakt på en nattklubb. En natt, när Ali jobbar, träffar han Stéphanie. Han skjutsar henne hem och sen blir det inte mycket mer med det, men Ali lämnar sitt nummer ”Utifall att…”. När Stéphanie sedan råkar ut för en olycka på sitt jobb som späckhuggardressör faller hennes liv i spillror. Desperat och uppgiven ringer hon till Ali, vars okomplicerade förhållande till det hela på något sätt får henne att vilja börja leva igen.

Det är inte en historia att följa halvhjärtat. Den sväljer en hel för att sedan hosta upp en, kall och skakande ängslig. Rust and Bone trycker allt det skitiga i livet rakt i ansiktet på en. Den målar upp en tillvaro kantad av trasighet och platta fall. Det finns en gnutta hopp men ingen trygghet, ingen hand att hålla. De mest fasansfulla ögonblicken ackompanjeras inte av några hysteriska stråkar som får publiken att förstå att nu, nu är det allvar. Bara ett tyst brus av liv som går sönder. Och det blir så mycket värre.

Vore det inte för kärlekshistorien, känslan av att någonting kanske ändå är på väg i rätt riktning, så vet jag inte om jag hade orkat. Nu finns där de stapplande stegen mot förbättring och det är en himla tur. För trots all blytung verklighet så är det så förkrossande vackert. Marion Cotillard är fantastisk som Stéphanie. Alltså, verkligen fantastisk. Det finns scener som känns ända ut i fingertopparna och det blir aldrig någonsin för mycket, aldrig kletigt.

Bakom mig i biosalongen satt en kvinna som vid några tillfällen chockat utbrast ”Men näee!”. Även om jag inte är den som talar högt för mig själv i biomörkret så förstår jag henne, Rust and Bone är nog ändå en film som rättfärdigar plötsliga utrop. För har man inte levt sig in i den så har man helt klart gjort något fel.

Text: Josefina Linde

Filmrecension: Caesar måste dö

by

Caesar måste dö
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär 7 december

I förorten Rebibbia utanför Rom i Italien ligger ett fängelse, Rebibbia Prison, som är ett av landets största med satsningar på rehabilitering och social återintegration. Där sitter brottslingar som är dömda för mord, organiserad brottslighet och ”allehanda kriminell verksamhet”. Säkerheten är rigorös, med både galler och ståldörrar, men fungerar inte enbart som straff för de intagna utan en möjlighet till konstnärlig gestaltning vid sidan om.

Varje år sätter fängelset nämligen upp en teaterpjäs, och när filmen ”Caesar måste dö” inleds är det i slutskedet av den Shakeasphere- baserade pjäsen ”Julius Caesar” om kejsarens sista tid, om männen i hans närhet som vänder sig emot honom och hans tyranni. Därefter får vi följa de intagna först under en audition där konstnärliga ledare från fängelset utser roller, och därefter de repetitioner som leder fram till filmens början.

Med en gråmulen färgskala befästs de känslolägen som fångarna utgör, de få men kontrastrika färgklickarna ringar in hoppet som ändå möjligheten till att befästa fångarnas persona i konstnärlig tolkning ändå utgör. För nog är det så att filmen är otroligt stark, och lyser allra starkast när det märks hur mycket denna möjlighet spelar för de intagna som valt att ställa upp. De repeterar dialog med kraft och innerlighet, vill inte att någonting går fel. Samtidigt speglas de intagnas egna personligheter och problem i deras egna rollkaraktärer, vilket är både en styrka och en svaghet.

Det som verkligen brister i filmens dramaturgi är faktumet att regissörerna så gärna velat påvisa hur mycket de intagnas personlighet läcker igenom i rollkaraktärerna att många scenarion känns hårt regisserade och inte en följd av fångarnas egna eld. Det faktumet lämnar en bitter eftersmak av en konstruerad mockumentär som sträcker sig lika mycket efter billiga poänger som innerlig ärlighet. Men det filmen tappar i trovärdighet där plockar den igen när den under känslosamma stunder väljer att inte fånga det våld ändå förekommer på fängelset, och väljer istället att stanna kvar med en känslosam kamera som observerar den nedstämdhet som uppkommer till följd av den oro för att pjäsen ska stängas ned för att de medverkande inte kan sköta sig. Att visa det, istället för att försöka visa något våldsförhärligande som skulle kunna vara taget ur en amerikansk film, visar på pondus, konstnärlighet och trovärdighet som annars hade varit svår att ta på allvar.

Att få se dessa repetitioner och vad de betyder för de intagna är stort. Att få se besökarna ryckas med i gestaltningarna och känslostormarna precis lika angeläget; framträdandet blir en tyst kommunikation utan ord, som ända växer sig grann och färgstark. Applåderna vittnar om succé. Att till och med vakter, som annars finner fångarna ruttna, ser storheten i fångarnas skådespeleri säger en hel del.

Text: Fredrik Gertz

The We and the I – En studie I rullande gruppdynamik

by

The We and the I
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär den 14 december

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av Michel Gondry. Det går från poetiska dagdrömmar insvepta i cellofan till halvtöntiga slow motion-sparkar, och med varje ny film kommer en ny överraskning. Trots det kan man alltid lita på att hans lekfullhet och uppfinningsrikedom lyser igenom. Kärleken till det barnsligt analoga kan han omöjligen släppa, och det är också det som gör hans filmer så speciella. Även i hans nya The We and the I blir detta tydligt. Överraskningen denna gång är emellertid tyngden. Gondry utforskar individens plats i gruppen med hjälp av ett gäng oerfarna ungdomar som spelar tillspetsade versioner av sig själva. Platsen är en skolbuss som rullar genom South Bronx, full av elever på väg hem till sina sommarlov. Handlingen är diffus. Det är en iakttagelse av ett myller som sakta finfördelas i små konkreta bitar av kött och blod. Hierarkin är tydlig, men också bräcklig. Den som sparkar kan snart bli sparkad på och under den tid som bussen rullar hinner många olika omstruktureringar av makten ske.

Filmen är delvis improviserad vilket känns som det enda sättet att göra den här sortens film på. Jag sitter inte och funderar över trovärdigheten i det jag ser och hör utan glömmer snarare stundtals bort att det är en spelfilm jag tittar på. Jag följer bara spänt med i de snabba, hårda replikväxlingarna.

Jag förvånas över hur framgångsrikt Gondry lyckas med denna studie i rullande gruppdynamik. För det är vad det är. Ett experiment, en undersökning. En nyfiken näsa som sticks ned i ett rykande, bubblande rum i rörelse. Även om filmen tar upp allvarsamma teman så slås jag främst av hur entusiastiskt utforskande den är. Det är dessutom imponerande att se hur Gondry, på ett ytterst varsamt sätt, har handskats med historien så att det faktiskt skapas en ordning i vimlet av intryck. Trådar lämnas lösa, men alltid för att senare plockas upp igen. När filmen är slut har jag en känsla av att någon berättat något viktigt för mig, men jag kan inte säga vad det är. Det är helt enkelt något som jag vet nu, som jag inte visste innan. Något tyst och osynligt som har flyttat in.

Text: Josefina Linde

Filmrecension: En bohem i Paris

by

En bohem i Paris
Betyg: 1
Sverigepremiär: 26 oktober

Ett snobbigt konstpretto och en allmänt ohärlig, sexköpande hantverkare träffas och gillar, föga förvånande, inte varandra. Dock blir deras söner vänner och de tvingas acceptera att deras liv om och om igen skall komma att kollidera med varandra. Detta är utgångspunkten i den nya franska komedin En bohem i Paris (Mon pire cauchemar på originalspråk).

Den svartklädda, späda, intellektuella Agathe spelas av Isabelle Huppert. Hon är osympatisk och kall på alla sätt och vis. Hon och hennes man lever ett liv som ser bra ut på håll men som vid en närmare titt är ganska innehållslöst. Slusken Patrick spelas av Benoit Poelvoorde. Han drar olämpliga skämt, dricker jämt och försöker lura socialen så att de inte ska ta hans son ifrån honom. Det är väldigt svårt att sympatisera med någon av dem. Deras söner känner man, å andra sidan, ett oändligt medlidande för.

Jag tycker inte att En bohem i Paris är en rolig film. Det är uppenbart när det är tänkt att man ska skratta, men ingen skrattar. Buskisskämten avlöser varandra och jag funderar över om de kan ha varit roliga en gång i tiden, innan någon gjorde ett misslyckat försök att översätta dem. Svårt att veta när man inte kan franska. Jag anstränger mig till och med för att slappna av lite, släppa pretentionerna och bara flyta med. Det går inte. Jag vill gå hem. Jag vill lämna det här bakom mig. Och jag vill tänka på något fint.

Text: Josefina Linde

Hotell Transylvanien – en fartfylld komedi som passar stora som små

by

Hotell Transylvanien
Premiär: 19 oktober
Betyg: 3

I Hotell Transylvanien får vi bekanta oss med Greve Dracula och gästerna på Draculas människofria hotell. Historien är satt i nutid dåalla monster, rädda för människornas elakhet, lever i det dolda. På Hotell Transylvanien kan de slappna av och få semester från den annars så människo- och skräckfyllda vardagen. Nu är det dags för Draculas årliga födelsedagsfest för sin dotter Mavis och alla monster är bjudna.

Greve Dracula, vars tidigare relation med människosläktet har varit något tragisk, fasar och avskyr människor. På hans hotell är inga människor tillåtna. Dracula har lovat Mavis mamma att alltid skydda henne och för Dracula betyder detta att alltid hålla dottern borta från människor.

Inför den stundande festen sker det som absolut inte får inträffa. En människa traskar in på hotellet. Det är pojken Jonathan som självfallet blir vän med Mavis. Dracula måste nu på ett smidigt sätt få bort Jonathan från hotellet. Detta måste ske utan att något av monstrerna upptäcker att Jonathan egentligen är en människa och utan att såra Mavis. Något som visar sig bli ganska svårt.

Denna film är underhållande och rolig. Det är en modern tolkning av Greve Dracula och hur han och hans monstervänner faktiskt skulle kunna tillbringa sina dagar i dagens samhälle. Gömda på ett hotell långt borta i en skog där de inte utvecklats sedan 1800-talet och inte heller tror att vi människor gjort det. Greve Dracula med en tonårsdotter skiljer sig dock inte speciellt mycket från en vanlig pappa med en dotter som vill ut och upptäcka världen på egen hand.

De olika välkända monstrerna (Frankenstein, mumien, varulven och många andra) får karaktärisera stereotypiska semesterkaraktärer från vårt samhälle – den kaotiska småbarnsfamiljen och det äldre paret med den bestämda frun är två exempel. Problematiken med den objudna gästen och en hemlighet som inte får komma ut känner vi väl igen. Men filmen är komisk och har med alla dessa magiska och klassiska figurer och monster skapat en mysig stämning där man sympatiserar med monstrerna. En fartfylld komedi som passar stora som små. Och idag med alla ungdomsserier om vampyrer är det rätt så trevligt att få följa den klassiska Greve Dracula istället för någon romantiserande evigt ung flickidol. Som familjefilm är detta en bra film. Det enda som stör mig lite är att animationen inte är speciellt innovativ. Animationen är bra och fin men designen hade kunnat vara lite mer nytänkande. Men sammanfattningsvis är detta en film värd att ta med sitt monsterälskande barn att se.

Text: Lisa Pousette Blomé