Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

by

One to One: John & Yoko
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Kevin Macdonald

En dokumentär som känns som att jag får vara med John Lennon och Yoko Ono. Jag får en inblick i deras liv år 1971. En underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet. Det var tiden för protester mot Vietnam-kriget och president Nixon. En tidsresa till en epok som påverkat så många av oss. Dokumentären är ett underbart unikt tidsdokument skildrat genom John Lennon och Yoko Ono i New York under 1970-talets början.

Filmen utgår från One to One som är den enda solofullängd-spelning som John Lennon gjorde i USA. Spelningen gjordes som en välgörenhetskonsert för Willowbrook Institution i New York som arbetade med barn med intellektuell funktionsvariation. Andra stora artister som medverkar där är Stevie Wonder, Roberta Flack och The Plastic Ono Elephants Memory Band deltog.

Filmregissören Kevin Macdonald (The Last King of Scotland, One Day in September) har fått tag på tidigare opublicerade bilder, privata filmer och ljud från Lennons arkiv. Det är en fantastisk skatt från en av de stora ikonerna inom musik.

Vi får följa John och Yoko från deras första dag i New York i deras lägenhet i West Village. En lägenhet där cigarettrök och kanske annan rök hänger som en dimma i rummen och en tv som står på i ett. ”Jag gillar tv” förklarar John Lennon. ”Vad som helst som visas i tv”.

John Lennon dog tragiskt då han endast 40 år gammal blev ihjälskjuten i New York 1980. Yoko One som fyllt 92 har dragit sig under offentligheten, vilket är välförtjänt för sådan legendar som hon är.

Denna dokumentär är förstås en film som alla musikintresserade måste se, men den är mer än så. Den visar ett tidsdokument för en anda som rådde och som påverkat så mycket av dagens värld. Den är vacker, skör, stark, bedövande och engagerande.

Ett pressmeddelande berättar:
Ljudet har noggrant restaurerats under överinseende av Sean Ono Lennon, som också hyllar filmen för att den gett honom fler minnesbilder av hans föräldrar.

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

by

Uppskjuten tid
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Olivier Assayas

En filosofisk betraktelse om tid och om att gå i karantän. Vad händer när samhället ställs på undantag som under covid-pandemin? När vi måste leva i karantän: är det en positiv upplevelse eller en svår utmaning. I Uppskjuten tid för vi följa två vuxna bröder, filmregissören Etienne och hans bror musikjournalisten Paul, som under covid-pandemin flyttar tillbaka till sitt barndomshem på franska landsbygden då samhället stängdes ned i Frankrike. Både Etienne och Paul är nyskilda och har med sig sina nya flickvänner, Morgane och Carole. Ibland kommer också Etiennes tonårsdotter dit.

Även om många av oss inte hade tillgång till lika fantastiska hus på landsbygden att dra sig undan till och inte har samma trygga ekonomi som Etienne kan nog många känna igen beteenden och känslorna som de två bröderna och deras flickvänner visar upp. Filmen är fokuserad på de två bröderna, deras flickvänner blir mer som bifigurer. Deras känslor och upplevelser ges inte något stort utrymme.

De två bröderna har helt olika inställning till pandemin och allt den för med sig. Etienne är noga med att följa alla regler och riktlinjer medan hans bror Paul är irriterad över det intrång i hans vanliga liv som karantänen innebär. Ändå är Paul liksom Etienne väldigt lyckligt lottade. Paul har möjlighet att göra jobb som musikjournalist i radio, vilket han kan göra hemifrån. Etienne kan visserligen inte göra film men han tycks ha så bra ekonomi att han är trygg ändå.

Mycket från tiden under pandemin kan de flesta av oss känna igen även om de svenska makthavarna inte stängde ner samhället lika mycket. De som upplevde det svårt att inte kunna umgås socialt och inte leva som vanligt kan känna igen sig i Paul medan Etienne blir en symbol för de som upplevde att det var skönt att slippa de vanliga livets stress och krav ett tag.

Filmen är växlar mellan två olika slags scener. Dels får vi följa livet i barndomshemmet då de lever i karantän med munskydd och beställningar som körs ut med budfirmor och scener med inre monologer av Etienne till stillbilder då han funderar kring existentiella filosofiska frågor och drar paralleller till olika faser inom litteratur, film och annan kultur. Utan dessa inre monologer skulle filmen fått lägre betyg av mig. Trots att monologerna till stillbilder är helt utan aktion och väldigt stillastående lyfter dessa tankar filmen som helhet. Det ger ett filosofiskt mervärde och sätter fokus på existentiella frågor.

Filmens distributör skriver om filmen:
Uppskjuten tid är en lågmält komisk och ömsint film om familjeband, kärlek och de små katastroferna som uppstår när man har för mycket tid att tänka – och för lite att göra.

Jag tycker inte filmen är så komisk. Visst, de två vuxna bröderna smågnabbas ibland så där som säkert de flesta av oss kan känna igen sig i emellanåt. Men tja, det är mer vardagsdrama, familjeliv utan stora åthävor. Filmen tar sig fram i lugn och eftertänksam takt.

Jag kan funderar över uttrycket ”ha för mycket tid att tänka”. Kan man ha för mycket tid att tänka? Är det negativt att ha tid att fundera på djupet över tillvaron? För mig lyfter filmen just frågan om tid och att få möjlighet att slippa det vardagliga stressen ett tag för att få tid att reflektera. Det är väl så att var och en kommer att se filmen med sina ögon och utifrån sin erfarenhet och sin inställning till tid och sin ståndpunkt krig vad som är viktigast: full fart eller tid att tänka?

Filmrecension: Unanimal – om någon ser denna utan att beröras är hen gjord av sten

by

Unanimal
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
​Regi Tuva Björk & Sally Jacobson
Filmen hade världspremiär på CPH:DOX i Köpenhamn i mars 2025

Djur betyder mycket för människan. På många olika sätt. Filmskaparna Tuva Björk och Sally Jacobson har gjort en djupdykning i hur djur har det och hur de behandlas av människor. Denna dokumentär borde få varenda varelse som har ett hjärta att börja känna och förstå att en hel del borde ändras. Varför tror människor att de är herre på täppan i alla situationer? Djuren är maktlösa gentemot människan, förutom om man möter en kobra eller tiger långt in i djupaste djungeln.

Filmen visar djurens liv hos människor i en mängd olika situationer. Som utställningsföremål, som jakt-troféer, som något som slaktas, något som buras in för att utsättas för forskning – ibland också som närmare människan men alltid med människan på topp som styr. Människor är också djur men det tycks mänskligheten blunda för. Människan har placerat sig högst upp i maktens hierarki. Det är människor som styr och bestämmer och kan utsätta djur för precis vad som helst. Det går inte att undvika att gråten ligger på lur och det gör ont i hjärtat när jag ser flera av scenerna. Hur många människor reflekterar över huvud taget över att djur kan ha känslor också?

De två regissören säger om dokumentären:
-Människan har dragit en skiljelinje mellan sig själv och alla andra djur. Med filmen vill vi stanna upp och fundera över vad som blir konsekvensen av det.

Vi guidas genom filmen av Isabella Rossellinis röst som lyfter fram tankar och fakta som förhoppningsvis tillsammans med filmens många olika scener får tittaren att reflektera över relationen mellan människan och andra djur.

En del kritiker hävdar att den som recenserar kultur inte ska lyfta fram sig själv eller placera sig själv synlig i en recension. Jag håller inte helt med om det. Det går att diskutera och beror på situationen och vad som menas med att lyfta fram sig själv. Varje kritiker har sitt förflutna, sitt liv och sina inställningar till livet och annat. Jag lever med två hundar av rasen Shiba. För mig är det självklart att de får bestämma en del i olika sammanhang. När vi är ute och promenerar till exempel kan de bestämma vägen vi ska ta om det inte finns något särskilt skäl till att vi ska gå en bestämd väg. Vi kan promenera i den takt de väljer och stanna till när de vill kunna nosa ordentligt på något. På det sättet finns det många sätt för människor att ge djur inflytande över sina liv. Det handlar bara om inställning till livet och allas rätt att finnas till.

Dokumentären Unanimal sätter igång många tankar och jag tror att många som ser det kommer att diskutera och reflektera kring djurens liv tillsammans med människor. Om någon ser denna utan att beröras är hen gjord av sten.

Filmrecension: Bob Trevino Likes It – vacker och befriande om det viktigaste av allt

by

Bob Trevino Likes It
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi och manus Tracie Laymon

En hyllning till vänskap, den familj vi väljer. En feel-good-film, ibland på gränsen till för sentimental men den är samtidigt vacker och befriande. Det är skönt med en film som handlar om det som ofta är det allra viktigaste i livet: att hitta någon eller några man kan vara ärlig mot och vara sig själv med, där man duger som den man är.

Det är inte alla som föds in i en familj eller släkt där man accepteras helt och fullt. Två underbara skådespelare, Barbie Ferreira och John Leguizamo, bär denna hjärtevärmande verklighetsbaserade dramakomedi. Fast även om den inte vara baserad på verkliga händelser är jag säker på att många, många kan känna igen sig i berättelsen och har upplevt hur viktigt det är att våga prata och våga visa sig sårbar och att hitta de människor där man kan vara utan mask.

Lily (Barbie Ferreira)är en ung kvinna som jobbar som personlig assistent. Hon har ett rejält stukat självförtroende och tror inte att hon klarar särskilt mycket. College har hon inte gått och hon har inte tagit körkort. När Lily var fyra år stack hennes mamma. Enligt pappan var mamman drogmissbrukare och övergav dem för att kunna knarka i fred. Lilys pappa, Bob, har tagit hand om henne ensam, sorgligt nog. Bob är narcissist, ja till och med sociopat och är helt oförmögen att bry sig om någon annan än sig själv.

Bob har börjat dejta och bland de många olika kvinnor han dejtar har han valt ut en som han tror skulle kunna utvecklas till en fast relation. Han har fått för sig att kvinnor tycker om män som bryr sig om sin familj och därför vill han att Lily ska följa med på en middag med denna utvalda kvinna. Lilys uppdrag är att visa upp sig som en fin dotter. Middagsträffen blir förstås katastrofal och som alltid skyller Bob allting på Lily och han säger upp bekantskapen med sin dotter.

Lily med sitt usla självförtroende skickas sms och ringer sin pappa, om och om igen, man han nonchalerar henne. Det gör ont att se hur jag-svag Lily är. Hon borde strunta i sin alltigenom egenkära själviska pappa. Hon försöker hitta honom på Facebook. Där finns fyra män med samma namn som pappan. Hon får kontakt med en av dem och sakta börjar en slags vänskap växa fram.

Omgivningen har lite svårt att tro på att en kvinna i tjugoårsåldern och en gift man i femtioårsåldern kan vara vänner och att deras vänskap skulle vara sund. Ja det finns många fördomar i världen om vem som kan vara vän med vem.

Bob Trevino Likes It handlar om de relationer som på många sätt kan vara de allra viktigaste i livet: vänskap. Även en kärleksrelation som ska vara efter den första förälskelsen kräver att där finns en djup vänskap. Delvis visar den också på den positiva sidan av vad sociala medier som Facebook kan betyda för människor. Skildringen av Lily och hennes vänskapspappa talar till alla känslor, ger hopp och värmer hjärtat. Det är en vacker film om det förmodligen viktigaste av allt, vänskap – och den visar hur äkta ärlig vänskap kan vara läkande.

Filmrecension: Rörelser – går inte att skaka av sig, ger många tankar

by

Rörelser

Rörelser
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Jon Blåhed

En svindlande, skrämmande berättelse om religionens makt att förföra, om fenomenet masshypnos när människor kan göra de mest bisarra saker på grund av grupptrycket. Filmen bygger delvis på verkliga händelser från 1930-talet i Tornedalen. Att handlingen bygger på verkliga händelser gör att den tränger djupt in under huden. Den går inte att skaka av sig och tankarna är många efter filmen.

Huvudpersonen Rakel är lärarinna i bygden och gift med änkemannen Teodor. Rakel är mer utbildad än de flesta i byn. När hennes man Teodor blir mer och mer fängslad av en udda religiös inriktning som följer predikanten Toivo Korpela är hon avvaktande och skeptisk. Toivo Korpela får stark kritik av Svenska kyrkan och när han lämnar byn börjar Teodor tillsammans med en annan man i byn att ta över rörelsen. De hävdar att Gud talar till dem. Efter ett tag blir Rakel tvungen att välja sida. För att inte förlora sin man och familjen måste hon också falla in i extasen och bete sig som den stora mass-hypnotiserade gruppen. Men hon har ändå en liten kärna av sunt förnuft kvar inom sig.

Fotot är fantastiskt med vida bilder från miljöerna i Tornedalen och får ett extra stor plus och är tillsammans med musik och ljud mästerliga och kryper in i känslor och väcker många funderingar och insikter. En fascinerande berättelse om hur människor kan bete sig i grupp.

Rörelsen som Teodor leder innehåller flera av de moment som ofta finns i grupper som definieras som farliga sekter som hur gruppens ledare ser till att medlemmarna isolerar från människor och samhället utanför gruppen och hur det det kritiska tänkandet tvättas bort.

Men även om filmen skildrar en extrem rörelse finns kan en del av detta grupptryck mycket väl kännas igen i mindre extrema rörelser. Och framför är filmens berättelse en skildring av vad människor kan förmå att göra på grund av grupptryck eller för att de lurar sig själva.

Lite saknar jag fördjupning kring vad som lockade byborna och människor som tog sig dit från andra håll. Hur Rakel påverkades får vi följa men vad skedde egentligen inom Teodor, vad drev honom? Då han får frågan om varför han satte igång det hela säger han att han ville ge människorna lite glädje i deras annars så tunga tillvaro. Bygden dominerades av Læstadianism, en inriktning inom Svenska kyrkan, en luthersk inomkyrklig väckelserörelse som betonar det mörka, det tunga och att människor ska känna sig rejält syndiga. Den obligatoriska klädseln för Læstadianismens gudstjänstbesökare var att bära svart.

Rörelsen är en realistisk skildring av hur en grupp människor kan trollbindas av karismatiska ledare. Händelserna utspelas under 1900-talets början på landsbygden. Men det är långt från något som endast kan hända i isolerade byar med hög andel outbildade invånare och det är inte något som bara kunde hända förr. Det upprepas runt om i världen i olika sammanhang om och om igen. Ett exempel är domedagssekten Heaven’s Gate som var en slags miljöinriktad UFO-rörelse som trodde på andlig frihet. Dess anhängare var övertygade om att de skulle hämtas från denna världen till en högre existens av ett utomjordiskt rymdskepp. 39 medlemmar i sekten begick kollektivt självmord den 24-26 mars 1997 genom förtäring av pentobarbital och etanol på Rancho Santa Fe i San Diego, Kalifornien, USA, i samband med att kometen Hale–Bopp passerade nära jorden och det utomjordiska rymdskeppet som skulle hämta dem skulle komma bakom kometen.

Häxjakterna i Sverige och stora delar av västvärlden är ett exempel på hur hjärntvättade människor kan bli och hur människor i stora grupper kunde totalt släppa sitt kritiska tänkande och samlas för att titta på när kvinnor brändes på bål, beskyllda för att vara häxor.

I byn där huvuddelen av handlingen utspelar sig talas språket meänkieli somär ett finsk-ugriskt språk som sedan år 2000 är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. Rörelser är den första långfilmen hittills som är inspelad på meänkieli.

Rörelsen är en film med ofantligt vackert foto, häpnadsväckande talande musik och ljud som ger filmen ytterligare en dimension och en stark, berörande handling som har mycket att säga om människor i grupp.