Rosemari Södergren

The Audition
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regi Ina Weisse

En film där det viktiga egentligen utspelas under ytan, i karaktärernas undermedvetna och i deras hemliga tankar. Anna är lärare på musikkonservatoriet i Berlin. The Audition är en stark och vacker film om vems drömmar vi vill förverkliga och varför och vad vi är beredda att offra för vår dröm.

På en uttagning av kommande elever känner Anna en stark dragning till den unge Alexander, fast flera av hennes kollegor  inte tror att han har möjlighet att utvecklas tillräckligt under provperioden på sex månader för att bli slutgiltigt antagen. Anna (som spelas av Nina Hoss från bland annat Homeland) får uppdraget att träna Alexander inför den slutliga uttagningen. Hon går in för uppgiften med högsta möjliga engagemang.

Hennes engagemang för Alexander påverkar människorna i hennes omgivning. Annas son Jonas som verkar vara något yngre än Alexander men redan är antagen till musikkonservatoriet blir svartsjuk på uppmärksamheten. Relationen mellan Anna och Jonas är inte den bästa och han verkar mer och mer vilja slippa förverkliga mammans krav på att han ska spela fiol.

En del i filmen är lite oklart. Anna har en relation till musikern och instrumentbyggaren Philippe som bor i samma hus. Det kommer aldrig fram om han är pappa eller inte till Jonas.

Egentligen handlar filmen inte om träningen av Alexander inför den stora uttagningen. Den handlar om vad vi satsar på i livet och vad vuxna inte förverkligat av sina drömmar och mål i livet och därför kräver att deras barn ska förverkliga detta. När Annas son Jonas mer och mer verkar vilja sluta med att spela fiol är Annas nästan maniska engagemang i Alexander som ett substitut. Anna själv stoppades av sjukdom att nå sitt mål.

Filmen har många styrkor. Duktiga skådespelare som får spela utan stora åthävor. Bara en blick kan säga så mycket. Nina Hoss prisades som bästa skådespelerska på filmfestivalen i San Sebastian och på Stockholms internationella filmfestival 2019. Det två unga skådespelarna, Ilja Monti som Alexander och Serafin Mishiev som Jonas lär få se mer av i kommande filmer, de är oerhört duktiga.

Filmens foto är vackert och stämningsfullt, men fina miljöer från Berlin och även om tidsaspekten aldrig uttalas känns det som att handlingen utspelar för några decennier sedan. Inte en mobiltelefon, inte en dator syns i filmen och ingen verkar tala om Facebook. Så befriande skönt.

En av filmens stora styrkor är också att det är mycket som inte sägs rent ut. Det bubblar under ytan och vi kan dra egna slutsatser.

Det är förstås mycket fiolmusik i filmen. Egentligen är jag inte förtjust i musik som baserar på fiol men här uppskattar jag och kan till och med njuta av vissa stycken.

I beskrivningen av filmen från filmdistributören står det: The Audition är ett kraftfullt musikdrama om en beslutsam fiollärare som gör allt i sin makt för att förverkliga sin unga elevs potential.
Nja, frågan är egentligen vems dröm hon vill förverkliga. Det är filmens egentliga handling.

There Is No Evil
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regissör Mohammad Rasoulof
Vinnaren av Guldbjörnen Berlinale 2020

Ett mästerverk helt enkelt, en film som vibrerar av smärta av att leva i ett land där lagar och makthavare tvingar medborgare att begå brott mot vad som är rätt och fel, tvingar människor att agera mot sit samvete. Filmen vann Guldbjörnen Berlinale 2020 – och det känns rättvist. Ska du bara se en film i år – se den här.

Huvudfrågan i filmen är: Vad kan du göra när samhället tvingar dig att döda? Överleva eller göra motstånd? Och motstånd betyder att du måste offra allt du har kärt, förmodligen.

Filmes regissör Mohammad Rasoulof vet av egen erfarenhet hur det är att ställas inför denna fråga. När regissören Mohammad Rasoulof kom hem från Cannes 2017 med sin prisvinnande film A Man of Integrity, stod han inför ett ettårigt fängeslestraff. Efter avtjänat straff är han nu belagd med yrkesförbud i Iran och får inte lämna landet. Men precis som landsmannen Jafar Panahi, låter han sig inte stoppas.

Det är lättare för en kortfilm att ta sig förbi de iranska myndigheternas radar. Därför är There Is No Evil sammansatt av fyra kortfilmer som tillsammans bildar en våldsam uppgörelse mot dödstraffet och filmen är, precis som det står i ett pressmeddelande: ett mäktigt testamente för de som lider under förtryck.

Filmen är uppbyggd av fyra sammanlänkade berättelser där vi får se vanliga människor utan makt som lever sina vardagliga liv men av det förtryckande samhället tvingas ta ställning: utföra förtryckarnas order och kunna leva i lugn och trygghet med sina närmaste eller göra motstånd och tvingas fly. Filmen är trovärdig och filmens titel säger mycket: Är en enskild människa ond när han eller hon tvingas av makthavare att utföra vidriga gärningar?

I filmen får vi följa fyra personer vars liv flätas samman. Heshmat verkar vara en exemplarisk familjeman som ger sig iväg tidigt varje morgon. Han har oändligt tålamod med sin fru och dotter, verkar vara den god man. Men vad jobbar han egentligen med? Pouya gör sin militärtjänst och har utsetts till att dra medverka under avrättning av dömda personer. Han kan inte förmå sig att gå emot allt han står för, och döda en annan människa. Javad gör också sin militärtjänst och han har sett till att få tre dagars permission för att komma hem till sin flickväns födelsedag och då passa på att fria till henne. Det visar sig att dessa dagar innehåller fler hemligheter och inte alltför lyckliga sådana. I den sista kortfilmen binds handlingen samman så vi får se Bahram son är läkare men inte kan utöva sitt yrke. Han har sin brorsdotter på besök och hon vill utbilda sig till läkare och hon vill veta varför han inte jobbar inom sitt yrke. Att berätta sanningen är inte helt enkelt.

Detta är årets bästa film hittills i mina ögon. Den är stark, den går inte att värja sig emot och jag tänker på den länge efteråt.

Prinsens resa
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2020

Visst är det en vackert illustrerad, söt berättelse med fin sensmoral. En berättelse som utspelar sig i en fantasivärld där aporna är världens härskare och med ett budskap om att livet är viktigare än ökad kommersialisering. Att det viktiga i livet kan vara att ha tid för varandra och för att tänka och känna. Problemet är att den är för övertydlig och frågan är också för vilken målgrupp. Huvudpersonen, prinsen från en nation av apor som tar sig till en annan nation, berättar på ett språk med tankar som jag har svårt att tänka mig talar till de minsta barnen, medan handlingen i övrigt mer verkar tala till barn.

Filmen har sina poänger. Ap-prinsen hittas medvetslös av den unga apan Tom och tas hand om i hemlighet av några forskare. Prinsen har korsat havet för att hitta andra apor, andra världar eller nationer, för han har en stark tro på att det finns andra apor i andra länder bortom havets horisont. Det är spännande för där finns paralleller till människans utforskande av rymden. Det är en av flera saker i berättelsen som jag tänker kunde utvecklats mer. En annan fråga jag funderar på är tidsaspekten. Ap-prinsen verkar komma från en helt annan form av kultur, på många sätt äldre, än Toms värld. Har han gjort en resa i tid? Det får vi inte veta alls.

Det samhälle dit ap-prinsen kommit har fabriker, höga hus och avancerad tekniskt utveckling. Prinsen är väldigt imponerad av detta. När han lyckas smita ut i stan möts han av totalt ointresserade apor. Det tar han för en artighet, fast det i själva verket är ett tecken på hur tömda dessa apor är på känslor. De jobbar hårt under dagarna och på nätterna blir de underhållna av skräckfilmer för att få utlopp för några känslor. Det är en stark, rent av deprimerande metafor för dagens värld.

Även om prinsen inte blir uppmärksammad av aporna på gatan blir han desto värre behandlad när han presenteras för det samhällets makthavande vetenskapsmän som förklarar honom som lägre utvecklad och farlig. Han blir fångad, uppvisad som ett monster och hans död planeras. En tydlig metafor för främlingsfientlighet.

Om målgruppen för filmen är vuxna känner jag att metaforerna är för övertydliga. Om målgruppen är barn är prinsens tankar lite för anpassade åt vuxna. En liten detalj som stör mig är att ap-prinsen ser ut som en mycket gammal man med långt vitt hår. Jo visst finns det prinsar som är gamla, tänk bara på prins Charles i Storbritannien, men prins får oss oftast att associera till yngre personer. Vi får inte heller veta varför han egentligen gav sig av från sitt hemland mer än att han trodde att det fanns mer än hans land. Vi får inte heller veta särskilt mycket om hans hemland. Filmen är början på en berättelse som skulle kunna bli bra men behöver fördjupas mer för att bli riktigt bra.

Prinsens resa är skapad av den franska animatörveteranen Jean-Francois Laguionie som tidigare gjort filmen Tavlan.

Psykos i Stockholm
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 augusti 2020
Regi Maria Bäck

En god vän till mig växte upp med en mamma som hade psykisk sjukdom. Av och till fick min vän som ung flicka och tonåring åka med sin mamma till psykakuten. Mamman togs om hand men det var aldrig någon som frågade min vän hur hon mådde. Min vän hade inte psykisk sjukdom men det kan ändå inte varit helt lätt för en trettonåring att ta sin mamma till psykakuten. Psykos i Stockholm skildrar detta träffsäkert där vi får följa en fjortonåring som är med om samma sak.

Filmen handlar om en mamma (spelas av Josefin Neldén, välbekant från Vår tid är nu och Känn ingen sorg) och hennes dotter (spelas av Josefine Stofkoper) för att fira dotterns 14-årsdag. Redan på tåget märker dottern att mamman är på väg att gå in i en psykos och den stegras och blir värre och värre i Stockholm tills det brister. Mamman blir akutinlagd på psykiatrisk klinik i Stockholm medan dottern tar sig tillbaka till hotellrummet och firar sig själv ensam och upplever huvudstaden på egen hand.

Filmen går i ganska lugn takt, dottern är ganska filosofisk och förhållandevis försiktig. Av och till får hon SMS och ljud- och videoklipp från mamman. En del med vänliga hälsningar andra där mamman uppmanar dottern att begå självmord. Skildringen av hur dottern blir mamma åt sin mamma och blir den vuxne i deras relation är bra och känns äkta, även om liknande skildringar redan finns på film. Filmens styrka är hur trovärdig relation är. Det gör mig förstås oändligt sorgsen då jag tänker på alla de barn som förlorar sig barndom för att de måste ta hand om sina föräldrar. Det gör ont i mig att barnen ofta lämnas så ensamma i sin roll som förälder åt sina föräldrar.

Filmens nackdel är att ingen direkt utvecklas. Kanske är det dumt att förvänta sig någon utveckling i en film som skildrar en relation som inte alltid har en sådan utveckling som film som kommunikationskanal ofta har.

Psykos i Stockholm var årets invigningsfilm vid Göteborgs filmfestival. Kanske hade den gått upp på biografer tidigare om inte covid 19-pandemin drabbat världen. Jag förmodar att filmen går upp snabbt också digitalt. En del scener är absolut fotomässigt värda att ses på stor duk, så om du är intresserad av ämnet och vill se filmen: se den gärna på bio.

Jag hoppas att filmen hjälper till att få igång en diskussion kring och att mer görs för att ge stöd åt alla barn som har föräldrar med psykoser. Barn ska inte behöva vara föräldrar åt sina föräldrar.