Rosemari Södergren

Filmrecension: Nästan Forever

17 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Nästan Forever
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Hannah Reinikainen och Lia Hietala

Jag skulle vilja tycka om denna dokumentära berättelse. Men det känns som att det privata får ta över för mycket av det som endast borde vara personligt. Jag skulle föredra att se en film om samma ämne men det skulle vara ett drama istället för rent dokumentär.

En dokumentär coming-of-age-porträtt som följer Jasmine, Philip och deras vänskapskrets i Stockholm under fem omvälvande år. Dokumentärfilmarna började följa ungdomarna och filma deras liv under sommaren 2020. Dokumentären skildrar hur de utvecklas från att vara barn till tonåringar med allt vad de kan innebära av sökan efter sin identitet och där vänskap och kärlek bubblar fram och tillbaka. Vi får följa vännerna då de åker skateard (naturligtvis). Finns det någon svensk ungdomsfilm som inte utspelas delvis kring skateboard? Vi får höra dem prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Filmen byggs upp med intervjuer, cinéma vérité-scener och ungdomarnas egna självfilmade videor, vilket av och till blir alltför förutsägbart och inget som känns nytt.

Tja, det är imponerande att regissörerna följt dessa ungdomar i fem år men jag känner att ett dramatiskt berättande som inte följer den exakta verkligheten hade talar djupare till tittaren. Hur filmen tas emot beror naturligtvis i hög grad på vem tittaren är. Jag är nog fel målgrupp för filmen.

När ungdomarna börjar i gymnasiet förändras mycket och de får nya relationer. Jag känner att det inte är helt rätt att följa så unga människor på detta nära sätt. Övergången till gymnasiet förändrar dynamiken i gruppen, så klart och deras relationer på prov. Men det engagerar mig inte.

För mig blir dokumentärer som följer unga människor alltid något tillbakahållna, det mest privata blandas med det och personliga, en del man vill veta döljs och ibland går filmaren för nära och det blir för privat. Samtidigt möter vi här två unga regissörer som vi kan vänta oss mycket av framöver.

Bakgrundsfakta om de två regissörerna:
Lia Hietala, född 1993 i Stockholm, arbetar som regissör, fotograf och casting director. Hennes kortfilmsdebut If I Say No (2016), inspelad i Norge, belönades med Nordnorsk Filmsenters stipendium Springbett, vilket ledde till kortfilmen Min homosyster (2017). Filmen vann en Teddy Award för bästa kortfilm på Berlinale och blev en internationell framgång. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber, regisserad tillsammans med Hannah Reinikainen.
Filmen hade premiär i Panorama-sektionen på Berlinale och belönades senare med pris för bästa långfilm på Seoul International Women’s Film Festival i Sydkorea samt bästa dokumentär på Lovers Film Festival i Italien. Tillsammans regisserade de även kortdokumentären Nattpass, som visades i Startsladden på Göteborg Film Festival 2022. Lia Hietala utvecklar för närvarande sin första spelfilmslångfilm Salt tillsammans med Camila Bejarano Wahlgren.

Hannah Reinikainen, född 1992 i Stockholm, är regissör och manusförfattare. Hon har studerat journalistik vid Stockholms universitet samt dokumentärfilm och manus på Biskops Arnö. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber tillsammans med Lia Hietala.
Filmen hade premiär på Berlinale och prisades senare på festivaler i bland annat Sydkorea och Italien. 2022 hade hennes första korta spelfilm Spott premiär på LUCAS International Festival for Young Film Lovers, samtidigt som kortdokumentären Nattpass visades på Sheffield DocFest. Hon utvecklar för närvarande spelfilmsprojektet babes inom det svenska debutantprogrammet Moving Sweden.

Filmrecension: Främlingen – estetiskt tilltalande mästerverk som talar både till huvud och känslor

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Främlingen
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi François Ozon

Filmad i svartvitt och estetiskt enormt tilltalande – men samtidigt en tragisk berättelse med flera nivåer som talar både till huvudet och känslorna. En delvis absurd berättelse om en ung man som påstås vara helt oförmögen att visa några djupa känslor. Frågan är dock om han verkligen är det. Filmen ger mycket att både tänka på och rör mycket i känslorna och det undermedvetna. Inte lätt att skaka av sig efteråt.

Filmen bygger på och följer ganska strikt Camus roman Främlingen. Meursault är en ung man som säger sig alltid säga sanningen och samtidigt påstår han att han inte tror på något – han ska symbolisera en nihilist. För mig är det uppenbart att Meursault lurar sig själv, han är en stor bild av att fastna i sin livslögn om sig själv.

Det finns mycket skrivet om Camus roman och många teorier om hur den ska tolkas. Den förmodligen vanligaste förklaringen är att romanen är ett angrepp på nihilismen, på ideologin och tanken att det inte finns något i livet som har djupare mening, att livet saknar en högre mening, att det inte finns några fasta värden, och att moral eller sanning inte har någon objektiv grund. En form av ateism, på sätt och vis, även ateism är ett begrepp som har flera underavdelningar.

Albert Camus skrev romanen Främlingen under andra världskrigets början, mellan 1938 och 1940, och den gavs ut år 1942 i Frankrike. Oavsett om hans huvudskäl till att skriva den skulle vara att skildra faran och konsekvensen med nihilism är det fullt möjligt att tolka in och se mycket annat i både boken och filmen. Meursault gråter inte vid sin mors begravning. Många som tolkar boken menar att han därför straffas inte för sitt brott, utan för att han inte följer samhällets spelregler.

För mig handlar filmen både om livslögner och om grupptryck och rädslan för att tänka utanför gruppens normer och om våldsmonopolets makt, framför allt symboliserad av en rättegångssystemet. Meursault lurar sig själv samtidigt som samhällets företrädare inte tillåter någon att skilja sig från deras förutfattade regler och meningar om hur människor ska agera.

Filmen är konstnärligt stilren i det svartvita formatet med en huvudrollsinnehavare som både spelar med ett näst in till orörligt uttryck i ansiktet, men samtidigt finns det något annat dolt som signaleras med ögonen. Huvudpersonen Meursault säger sig leva helt likgiltig inför samhällets konventioner. Han vägrar att följa de sociala spelregler som kräver att vi spelar teater och ljuger om våra känslor. Men i dagens värld där samhället och läkare och psykologer accepterat att det finns människor med olika så kallade bokstavskombinationer – då kan vi se på Meursault med andra ögon än då romanen gavs ut.

Våldsmonopolet i såväl Sverige som i de flesta länder bygger mycket på polis och rättsväsende, i synnerhet åklagare. Polis och åklagare – ett tätt sammanknutet team, Ett starkt tema i filmen är hur samhället och i synnerhet detta våldsmonopol inte kan acceptera att någon skiljer sig från deras förutfattade meningar om hur människor ska uppfatta livet. Ett tema som förmodligen blivit ännu mer aktuellt efter i vår tid, på olika sätt.

The Cure – Way Out West – melankoliskt vackert och poppigt

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Privat foto från publik

The Cure
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hur många som helst
Spelningen recenseras utifrån Livesändning via TV4 Play plus

En spelning med The Cure är aldrig förutsägbar samtidigt som där alltid finns en del ingredienser som förblir The Cure. Du vet inte vad som väntar och samtidigt finns det inslagsom alltid är med, som är en del av definitionen av The Cure. Spelningen på Way Out West blev en underbar återförening och vandring genom flera av deras stora hits som Just like heaven, Pictures of you, Lullaby och Boy don´t cry. Samtidigt, hur pop-tillvänd en spelning med Robert Smith och hans The Cure än är, lättsam som ett schlager-SM blir det aldrig. Låtarna är i centrum och får ta den tid de behöver och det som alltid finns där är en slags melankoli, skapad av samma basgång som dominerat The Cures musik sedan åttiotalet och i förgrunden Roberts Smiths sång, resten håller sig i bakgrunden för att inte ta bort centrum från det viktigaste.

Jag har hunnit med minst att uppleva minst ett tjugotal konserter med The Cure och jag har därför upplevt både de mest pop-lättsamma med deras stora hits men samtidigt har jag fått vara med på när bandet grävt fram betydligt tyngre låtar och bjudit på mer mörker blandat med skönhet. Det där som bara The Cure kan, tror jag. Melankoli, vemod blandat med något vackert – som ger perspektiv och väcker känslor i det undermedvetna. Men fredagskvällens spelning på Way Out West 2026 hade sitt fokus på de mer poppiga sångerna, dock utan att förlora den äkta Cure-känslan med basen i centrum. Basisten Simon Gallup spelar på sin bas så långt ner att den nästan slår i scengolvet.

Fans till The Cure hade parkerat sig framför scenen redan så fort festivalområdet öppnat på morgonen och jag är säker på att de var hur nöjda som helst. Under dagens lopp fylldes området på och det var knökfullt och jag skulle gissa på publikrekord. Själv fick jag nöja mig med att njuta av spelningen i livesändningen. En hel underbar konsert på två och en halv timme.

Det var en spelning som helt klart gjorde alla Cure-fans lyckliga. Även om många av fansen säkert lika gärna skulle uppskatta en tyngre spel. Ibland, när The Cure så vill, bjuder de på en helt annat slags spelning med ännu tyngre låtar, längre och mer svårgreppade som för oss lyssnare ut på oväntade inre resor. Men alltid, också när The Cure bjuder på en mer lättsam spelning med många av de mer lättlyssnade stora kända låtarna är det en konsert med mycket melankoli, på ett vackert sätt.

Robert Smith, vilken röst har har, vilken personlighet. Han är nu 67 år men rösten lika stark och personlig som då bandet slog igenom och sedan första albumet som snart fyller 50 år, om några år. Jag har hört att Robert Smith slutat röka helt för att rädda rösten, vilket var ett viktigt beslut för hans karriär. I sånger ”Burn” bjöd Robert Smith på spel på dubbelflöjt.

Sång nummer fyra, Lovesong, har en fin bakgrundshistoria: När Robert Smith var 14 år lärda han känna Mary Poole genom skolan, som han har varit tillsammans med sed

Bandets tre första album, som gavs ut 1980–1982, var mer och dystra. Därefter gick The Cure över till en något lättsammare och gladare popstil och fick singelhits med ”Let’s Go To Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”. Senare album som The Top (1984) och The Head on the Door (1985) förenar de båda sidorna. Way Out West-spelningen höll sig mest till den lättare, poppigare sidan.

1979 uppmärksammades The Cure för singeln ”Killing an Arab”. Den låten får ett nytt liv i samband med filmen Främlingen som går upp på svenska biografer 21 augusti där låten spelas i slutet av filmen.

Lite bakgrundsfakta från Wikipedia:
Robert James Smith, född 21 april 1959 i Blackpool, Lancashire (men huvudsakligen uppväxt i Crawley, West Sussex), är en brittisk musiker, sångare och låtskrivare. Han är frontman och låtskrivare i det brittiska bandet The Cure, som ända sedan de debuterade 1979 med albumet Three Imaginary Boys har rönt stor framgång. Bandet kan främst kategoriseras som post-punk eller new wave. Smith är influerad av The Beatles, Nick Drake, Jimi Hendrix, Alex Harvey och, framförallt, David Bowie. Vid tolv års ålder började han spela gitarr. Smith behärskar 6- och 12-strängsgitarr, 4- och 6-strängad basgitarr, kontrabas, keyboard och fiol.

Såg förresten att en musikkritiker i Svenska Dagbladet skrev om spelningen:
Trots hypermoderna bokningar i en ny musikalisk era visar det sig att gammal är äldst. The Cure utklassade resten av Way out west med känsla.

Expressens musikkritiker skriver:
Inga konstigheter eller överraskningar.
Bara en värdig greatest hits-show från The Cure som Way out wests fredag.

Spellista:
1. Alone 2. Pictures of you 3. High 4. Lovesong 5. Burn 6. Fascination street 7. A night like this 8. Secrets 9. Push 10. In between days 11. Just like heaven 12. Play for today 13. A forest 14. From the edge of the deep green sea 15. One hundred years 16. Endsong EXTRANUMMER 17. Lullaby 18. The walk 19. The lovecats 20. Friday I’m in love 21. Close to me 22. Why can’t I be you 23. Boys don’t cry

Mer från Way Out West 2026

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris – ögonöppnare som sätter igång många tankar

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Antonin Baudry
Skådespelare Simon Abkarian, Simon Russell Beale, Benoît Magimel, Florian Lesieur, Mathieu Kassovitz, Anamaria Vartolomei

En ögonöppnare om vad som oftast pågår bakom ryggen och dolt för allmänheten. Vi får följa Charles de Gaulle Ja, Charles de Gaulle var general i Frankrike och vägrade acceptera den franska ledningens beslut att lägga sig platt för ockuperande Hitler-Tyskland under andra världskriget. Efter Tysklands invasion år 1940 reste han till England. Radiotalet: Den 18 juni 1940 höll han ett känt radiotal via BBC där han bad fransmännen att inte ge upp.

På många håll står det att han var ledare för det Fria Frankrike under andra världskriget. År 1940 utnämndes han till brigadgeneral och ledde motståndsrörelsen mot Nazityskland efter det franska nederlaget, samt blev senare landets ledare och president. Det är både sant och inte sant. Efter andra världskriget var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president. Men under andra världskriget fick han inte något större stöd av vare sig England eller USA.

De allierade som besegrade Hitler-Tyskland under världskriget var inte direkt ett sammansvetsat gäng. Storbritannien och USA var i princip redo att låta Frankrike förbli under tysk ockupation. När militärmannen De Gaulle kämpade för att samla en styrka som kämpade för ett fritt Frankrike då Tyskland ockuperat Frankrike fick han kämpa mot motstånd från både britterna och amerikanarna. Det är berättelse från andra världskriget som det sällan talats högt upp.

Det är en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Ibland kan det kännas som att det anses dåligt att vara nationalist, att hedra sitt land, sin nation. Men om vi inte gör det, vad betyder det i förläggningen? Det är intressanta frågor som sätter fart inne i huvudet då vi får följa De Gaulle och hans kamp för ett fritt Frankrike.

När Tyskland ockuperar Frankrike sommaren 1940 flyr regeringen, armén kapitulerar och framtiden ser hopplös ut. Philippe Pétain var den ledare för Frankrike som bestämde att Frankrike inte skulle motsätta sig tyskarnas ockupation. Han ledde den Vichyregim i Frankrike som från 1940 till 1944 samarbetade med tyskarna, vilket gjorde att han efter krig dömdes till döden som landsförrädare. Ett straff som sedan förvandlades till livstids fängelse.

Filmen är en dramafilm om De Gaulle och motståndskampen under andra världskriget men det är samtidigt en film som tar upp allmängiltiga frågor kring om det är möjligt att vara balanserad och se saker ur olika perspektiv undre krig. Finns det något val att vara mitt-emellan när landet man bor i blir ockuperat? Kan man samarbeta med ockupationsmakten utan att sälja ut sitt land?

Presentationen av filmen från pressmeddelandet:
DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är ett storslaget historiskt krigsdrama om mod, ledarskap och övertygelse. En berättelse om en människa som vägrar ge upp när alla andra gjorde det. En man som mot alla odds skapade en armé i exil för det fria Frankrike och skulle komma att förändra Europas historia. En intensiv berättelse om familj, ansvar, tvivel och civilkurage – teman som känns lika angelägna i dag som för över 80 år sedan.

Det är en beskrivning som jag håller med om.

DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är den första av två filmer om Charles de Gaulle och har biopremiär den 14 augusti 2026. Andra delen, DE GAULLE: FRIHETENS RÖST kommer på bio den 30 oktober 2026.

Filmrecension: The End of Oak Street – tja seg och långtråkig och förutsägbar

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The End of Oak Street
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi David Robert Mitchell

Stranger Things blandad med Jurassic Park plus ett lager av blinkningar åt ET. Tja. Är det ett tillräckligt skäl att betala en biobiljett och ägna tid åt att se en film för att den påminner om flera andra filmer? Lite tveksamt om det är värt att lägga tid på att se hur en idyllisk åttiotals-villaområde mystiskt förflyttas till dinosauriernas tid och familjepappan Greg Platt spelas av Ewan McGregor tillsammans med fru (spelas av Anne Hathaway) och deras två barn springa för livet, jagade av dataanimerade dinosauriemonster. Hela det smöriga villaområdet med alla symboliska referenser vi sett genom alla amerikanska filmer förflyttas och alla grannar får springa för sina liv med de flesta blir uppätna på blodigt vis. Njae. Ett mystiskt kosmiskt fenomen sliter bort Oak Street från förorten och förflyttar hela kvarteret till en okänd plats.

Visst, Ewan McGregor är en duktig och charmig skådespelare, liksom Anna Harhaway. Barnen, Brian och Audrey, spelas av Christian Convery och Maisy Stella, som båda trots sin ungdom hunnit med flera filmroller redan. Väl värda att hålla ögonen öppna för framöver. Ett typiskt åttiotalskvarter plus en gullig hund och föräldrar som grälar rätt ofta – det är ingredienser vi sett i många filmer och det räcker inte för att engagera. Av och till var denna film seg och långtråkig och förutsägbar, hur många dinosaurier som än jagade familjen var det svårt att känna något engagemang.

Men att skådespelarna är duktiga är inte särskilt viktigt i en film där den mesta tiden går åt till att springa i panik, jagade av dinosaurier som förstås lagts in med datorteknik. Vill du se film med dinosaurier är väl Jurassic Park-filmer bättre. Vill du se mystik och magi är väl Stranger Things ett säkrare kort, även om båda dessa film- och tv-seriefenomen tappade i kvalitet efter några filmer och säsonger.

Filmen är skriven och regisserad av David Robert Mitchell och producerad av J.J. Abrams, Hannah Minghella, Jon Cohen, David Robert Mitchell, Matt Jackson och Tommy Harper. Stora namn men det märks att de tryckt på knappar de anser säkra för att locka publik. Frågan är om denna film kan konkurserna om publik med sommarens storfilmer Odyssey och nya Spiderman.

Rosemari Södergren

Footer

Om oss