Let Me Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi Baldvin Zophoníasson
Manus Birgir Örn Steinarsson, Baldvin Zophoníasson
I rollerna Elín Sif Halldórsdóttir, Eyrún Björk Jakobsdóttir, Lára Jóhanna Jónsdóttir
En film som gör mig oerhört sorgsen. Den skildrar det helvete som droger är, hur droger förstör allt i sin väg.
Denna isländska film bygger på verkliga händelser står det på filmens affisch. Ja det hade inte behövts sägas. Droger skövlar människors liv runt om i världen dagligen. Drogerna inte bara förstör de människor som fastnar i drog-helvetet, drogerna förstör livet för alla i omgivningen och alla som tycker om den människa som fastnat i missbruk.
I centrum för berättelsen står den isländska flickan Magnea. I filmens början är hon en söt, 15-årig duktig skolflicka med ljus hår som precis hoppat av från gymnastikträning och fått nya vänner, speciellt Stella som drar in Magnea i droger, prostitution och kriminalitet.
Det är skrämmande att se hur snabbt allt rasar för Magnea och med vilken fart hon förgör sig själva. Så sorgligt och berörande är att se hur hennes föräldrar kämpar för att vara förstående. Det tar lång tid innan de ens begriper att Magnea missbrukar droger. Föräldrarna, som är skilda och har nya sambor, ställer upp på alla sätt och vis för att ge stöd åt Magnea, som alltid om och om igen sviker dem, ljuger för dem, lurar dem och missbrukar.
Magnea och Stella missbrukar inte på någon låg nivå, de injicerar starka droger och för att få tag på dem drar de sig varken för att prostituera sig eller lura torskar och stjäla.
Det är en mycket sorglig, deprimerande berättelse där alla som någon gång haft någon missbrukare i sin vänkrets eller familj känner igen otroligt mycket i. Magnea som var duktig i skolan, vältränad, pigg och söt blir snabbt körd i botten. Hon missköter sitt utseende och ändrar hårfärg och ser ut som en uteliggare ganska snabbt.
Filmen har två stora svagheter, tyvärr. Berättelsen pendlar friskt mellan flera olika tidpunkter, det är svårt ibland att hänga med i vilken ålder Magnea är i de enskilda filmsekvenserna. Den andra svagheten är att vi aldrig riktigt kommer varken henne eller Stella nära på riktigt. De förblir missbrukande utflippade unga tjejer och sedan lite äldre förstörda kvinnor. Bakom varje missbrukare finns en människa som en gång var älskad av någon. Bakom varje missbrukare finns en människa som en gång var ett barn som drömde om framtiden. Ingen missbrukare föds förstörd, ingen föds som lögnaktig kriminell.
Bakom filmen ligger BALDVIN Z, som tidigare skapat Life in a fishbowl. Kanske förlorade Let Me Fall på att det betonas för mycket att den är baserad på en sann historia. Den hade förmodligen vunnit på att släppa greppet om den sanna historier och blivit mer dramatiserad, eftersom unga som faller för droger är alldeles för vanligt. Människor dör i överdoser varje dag.
Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga, vart den vill komma. Det är bara så fruktansvärt hemskt att dessa liv som Magnea och Stella har är inte unika, alldeles för många får sina liv förstörda av droger.
Filmen har vunnit fyra Edda Awards (isländska Oscars).
Handlingen kretsar kring en ung pojke med pakistanskt ursprung i den brittiska staden Luton i mitten av 1980-talet. Hans föräldrar, i synnerhet hans pappa, håller hårt på traditioner. När Javed arbetar extra på sommarlovet måste han ge hela sin lön till pappan. Alla i familjen måste ge sina inkomster till pappan som är familjens överhuvud. Javed känner sig splittrad, han är född i Storbritannien och känner sig både som britt och som pakistanier. Samtidigt är inte alla invånare vänliga, rasismen växer och ungar kissar på pakistaniers dörrar och National Front demonstrerar.
Joel Kinnaman spelar Peter Koslow som blivit informatör åt polisen. Han och hans fru och deras lilla dotter blev attackerade under en semesterresa då Pete Koslow tvingades försvara sin familj med våld, vilket han dömdes till fängelse för. I fängelset blev han rekryterad av FBI för att infiltrera en hårdför polsk knarkliga för att få fast knarkkungen.
Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.
Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.