Emma
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 februari 2020
Regi: Autumn de Wilde
Längd: 2 tim 4 min
I rollerna: Anya Taylor-Joy, Johnny Flynn, Bill Nighy, Mia Goth, Miranda Hart, Josh O’Connor, Callum Turner, Rupert Graves, Gemma Whelan, Amber Anderson, Tanya Reynolds, Connor Swindells m fl.
För älskare av Jane Austens romaner är det här en efterlängtad film, förmodar jag. Jane Austens roman publicerades 1816. Som i hennes andra romaner utforskar Austen förnäma kvinnors bekymmer och svårigheter i georgianska England. Emma handlar om faran med att missförstå romanser och en ung välbärgad, bortskämd kvinna, Emma, som lägger sig i andras liv och styr och ställer efter vad hon tror är det bästa för andra. Romanen är liksom filmen en rolig komedi med alla dess karaktärer.
Emma är en snygg, vacker kostymfilm som jag egentligen inte borde tycka om. Den utspelar sig i en överklassmiljö där tjänare till och med kan klä på mannen eller kvinnan de jobbar för och där gränserna mellan de olika samhällsklasserna är stenhårda. Filmen är dessutom förutsägbar nästan in i detalj. Men ändå faller jag. Den är helt förföriskt filmad med en lång rad av de duktigaste brittiska skådespelarna och musik som lyfter scenerna.
Mellan raderna finns förstås en hel del samhällskritik eller åtminstone en skildring av samhället och kvinnors situation. Det är alltid positivt när allt sådant inte skrivs på näsan utan man får tänka lite själv, när saker delvis berättas under ytan.
På Wikipedia berättas om romanen Emma att innan Austen började skriva romanen skrev hon att “jag kommer att skapa en hjältinna som ingen förutom jag själv kommer tycka om mycket.” Hjältinnan, Emma Woodhouse, är en snygg överklasskvinna som ställer till det en hel del för andra människor då hon tror att hon förstår situationer och människor bäst.
Emma bor tillsammans med sin far i ett stort hus. Hennes syster har gift sig och flyttar hemifrån några år tidigare och hennes mamma har varit död länge. I filmens början flyttar hennes guvernant, då guvernanten ska gifta sig med Mr Weston. Ett par som givetvis Emma anser sig ha sammanfört.
Det har kommit en ung kvinna, Harriet, till bygden och det är en del mystisk kring denna unga kvinna, då ingen vet vilka som är hennes föräldrar. Emma tar vara på tillfället att få en ung kvinna till beundrande väninna och tar henne till sig att kunna styra och ställa med Harriets liv. Och för att måla fram en fin bild av sig själv, förstås. Emma ser sig som en fin godhjärtad kvinna. Eller vill i alla fall ge sken av det. Harriet råkar vara förälskad i en ung bonde, och det är i Emmas ögon absolut ingen lämplig förbindelse. Emma själv skulle inte ens kunna nedlåta sig till att tilltala den unge bonden. Eftersom han är bonde äger han en egen gård och därför kan han inte bli föremål för hennes fattighjälp och han är samtidigt alldeles för obetydlig på samhällsstegen för att Emma ska tala med honom.
Det är en rolig och varm film, mycket välgjord och trots att det inte är en film jag borde tycka om så föll jag pladask. En film med en underbar uppsättning av karaktärer, spelade av några av de bästa engelsk-talande skådespelarna just nu.
Skådespelarna är duktiga och jag tycker seriens skapare fått till en spännande nutidstolkning av de fornnordiska myterna. Det är djup i karaktärerna också, inget är enbart svart eller vitt, utom kanske en av karaktärerna. Personerna är trovärdiga och det går nog inte att se serien utan att leva sig in i livet i bygden. Men låt oss inte gå händelserna i förväg och plantera någon spoiler.
När den nu nästan ett halvår senare haft Stockholmspremiär är det en stark föreställning med skådespelare som är så samspelade, där tajmingen mellan de olika scenerna sitter perfekt. Den föreställningen är ett samarbete mellan Backa Teater i Göteborg och Dramaten, med skådespelare från de båda teatrarna.
Att jag efterlyser fler röster är ett bevis på hur verkningsfulla dessa pjäser är då de får mig att fortsätta tänka och fylla i och vilja ha mer svar och fler tankar.
