Rosemari Södergren

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

23 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Viktlös
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi Emilie Thalund

En skildring av en femtonåring som blir förälskad i en lärare. En tidlös historia som säkert många, många upplevt under sina tonår. Att bli förälskad i en karismatisk lärare känner nog många igen sig i. Denna skildring är mycket välgjord med duktiga skådespelare och vackert, stämningsfullt och naturnära foto. Filmen vann kritikerpriset FIPRESCI-award samt Sven Nykvist Cinematography Award för Bästa Foto på Göteborg Filmfestival.

Filmen utspelas på sommaren på ett hälsoläger. När jag läste om filmen i förväg fick jag uppfattningen att det handlade om upplevelser som hade med själva hälsolägret att göra, något sektliknande. Men nej, det är inte alls filmens handling. Eftersom skildringar och berättelser och för den delen också fakta och dokumentärer om sekter och/eller olika religiösa och andliga sammanslutningar är ett av mina ämnen som jag studerat en hel del och är engagerad i hade jag en hel del förväntningar på filmen. De blev jag besviken över, förstås. Det är inte filmens handling eller tema alls.

I beskrivningen av filmen står:
Femtonåriga Lea tillbringar sommaren på ett hälsoläger mellan skog och hav, fast besluten att förändra sin kropp som hon inte känner sig hemma i. … I den laddade tillvaron mellan disciplin och drift utmanas gränsen mellan att hitta och tappa bort sig själv.

Dessa meningar var det som jag tolkade på mitt sätt. Men det handlar inte om något sektliknande läger utan om något som kan hända och som händer i många olika sammanhang: En ung människa blir förälskad i en lärare eller ledare. Detta berättar filmen om på ett unikt sätt, där små detaljer talar till oss. En hel del sägs mellan raderna och vi får själva tänka och känna vad som egentligen händer. Lea blir förälskad. Frågan är hur förälskad är han som hon blir förälskad i?

Lea är överviktig och de flesta av ungdomarna på hälsolägret är överviktiga och de får lära sig att äta hälsosamt och de har mycket fysisk träning. Men Leas rumskamrat Sasha är inte överviktig utan är på lägret för att hon har svårt att sätta gränser och är väldigt utåtriktad. Sasha lär känna unga tonårspojkar från området och drar med sig Lea på träffar med dem. Lea som har svårt att tycka om sig själv förs genom Sasha in i en ny värld av fysiskt begär. När detta begär vaknar inom Lea drar de henne mot en av ledarna på lägret, en rolig man som många tycker om.

En styrka hos filmen är att samtidigt som den är tydlig lämnar den mycket utrymme för oss tittare att tolka situationer. En annan styrka är hur klart det visar hur unga människor kan manövreras och vända skuld till vad som händer mot sig själv – och vad som gör att ungdomar tiger om vad de blir utsatta för.

En film som sticker ut och tar upp något många kan känna igen sig i och får oss att förstå hur unga människor kan bli manipulerade av charmiga vuxna som går över gränserna. Fantastiskt foto och duktiga skådespelare. Viktlös är en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

21 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Miroirs nr 3 – En båt på oceanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Christian Petzold

Vackert och begrundande kring hur människor hanterar sorg. Lite mystisk och upplagd som en slags deckargåta. Frågan borrar sig djupt in i oss och vi undrar: Vad är det som familjen döljer? Ett råd från mig: Se till att inte veta för mycket innan du ser filmen.

Laura är en ung kvinna. Rollen spelas träffsäkert av Paula Beer som förmedlar mycket under ytan. Hon går på en av de finaste musikhögskolorna i Berlin och bor tillsammans med sin pojkvän. Det är något med Laura. Hon verkar deprimerad eller väldigt uttråkad, ledsen. Hennes pojkvän försöker få henne att berätta vad som tynger henne men han får inget svar på sin fråga. Under en helg på landet råkar de ut för en svår bilolycka. Mirakulöst över Laura medan pojkvännen dör. Betty, en medelålders kvinna, bor några hundra meter från olycksplatsen och är först på plats. Hon springer dig och ringer efter ambulans.

Laura behöver bara plåstras om lite och vila några dagar. Hon vill inte göra det på sjukhuset och frågar om hon får bo den tiden hos Betty istället. Betty accepterar och tar hand om henne omsorgsfullt och vänligt. Efter ett tag från Laura träffa Bettys man Bettys man Richard och sonen Max, som båda bor på annat ställe. Sonen är en ung, vuxen man som liksom sin pappa är hantverkare. Betty bjuder in dem på en middag där de får träffa Laura. Det är något som inte riktigt stämmer. Pappan och sonen betraktar både Betty och Laura med misstänksamhet. Något bubblar under ytan. Det blir som en kriminalgåta eller thriller där vi som betraktare vill veta vad det är som ligger i botten. Varför är Richard och Max så misstänksamma?

En av de viktiga pelarna som gör att filmen håller är de duktiga skådespelarna. Paula Beer som Laura har jag redan nämnt. Men minst lika viktiga för att filmen ska fungera är Barbara Auer som Betty, Matthias Brandt som Richard och Enno Trebs som Max. De två männen gestaltar så bra dessa två jordnära, hantverkare som helt klart har ett tungt bagage, något har sårat dem och gjort dem rädda för att välkomna Laura.

Filmens styrka är att den inte berättar allting och inte är alltför tydlig. Samtidigt lämnar den mig med många frågor, som jag inte vet om jag är nöjd med att ha fått i mitt knä. Framför allt handlar mina funderingar efter filmen om Laura. Det var ändå hon som ville stanna hos Betty under sin konvalescens. Det var inte Betty som bad henne att stanna.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Den svaga länken är Lauras historia. Hennes förflutna och hennes beteende hänger i luften och det känns till och med som att hon är en elak person som bara tar emot omsorg och tillit men inte vill ge något tillbaka, både från sin tid med sin pojkvän och sin tid med Bettys familj. Delar av hennes beteende är dunkelt och svårt att begripa.

Filmen är välgjord men når inte riktigt till högre nivå. Den känns inte helt klar. Men den berättar samtidigt något viktigt om att leva med sorg och hur viktigt det är med relationer. Att det viktiga för att gå vidare vid stor saknad är att ha relationer.

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

19 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Mandalorian and Grogu
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2026
Regi Jon Favreau

När Mandalorian nu får göra entré på bioduken är det storslaget och det går inte att slita sig, jag sitter som fängslad framför bioduken och bara suger in handlingen som av och till är typisk Star Wars-action men också med scener där vi får känna relationerna mellan framför allt Mandalorian och hans skyddsling Grogu men också en del annan vänskap som finns och fördjupas eller växer fram. En äventyrsfilm med både det som är spännande från Star Wars men också det mer mjuka och relationsbaserade som fängslar alla fans av Mandalorian.

På streaming finns säsonger av Mandalorian. Och att den gjort stor succé råder det ingen tvekan om. Likaså är det uppenbart att Star Wars är en av de mest älskade filmserierna. Serien av Star Wars-filmer har också fått både ett antal uppföljande filmer och ett antal spinoff-tv-serier. Av alla dessa uppföljare är nog Mandalorian den mest älskade. Mandalorian har på sätt och vis blivit ett eget varumärke och är på så sätt en äkta och mycket lyckad spinoff: Spin-off: Filmer som utspelar sig i samma universum men som inte är direkta fortsättningar på huvudberättelsen.

Denna film med Mandalorian och Grogu fungerar lika bra att se för den som sett alla tre säsongerna av tv-serien som för den som inte sett en enda avsnitt. Handlingen i filmen utspelar sig vid tiden efter att det onda Imperiet har fallit, men kejserliga krigsherrar är fortfarande utspridda över galaxen. Den nyfödda Nya Republiken arbetar för att skydda allt Rebellalliansen kämpade för och har tagit hjälp av den legendariska mandaloriska prisjägaren Din Djarin och hans lärling Grogu.

Det är slående hur väl filmen speglar vår tid, fast handlingen utspelas i en fantasivärld i rymden. Imperiet kämpar för att ta tillbaka makten och i filmens inledning för vi se en av dess ledande karaktärer tala inför några underlydande som står på Imperiets sida. Han påpekar att sedan Imperiet fallit har det blivit mycket rörigare i det stora universumet. En del varelser vill ha tillbaka Imperiet ordning och reda, menar han. Det är väl åsikter som vi kan höra idag också som anledning till att människor flockas kring såväl höger- som vänsterextremism. När en diktatur faller kan det öppna för giriga oligarker som det gjorde efter Sovjetunionens fall, till exempel.

Mandalorien, Din Djarin, spelas av Pedro Pascal, som gör sin roll perfekt. Den rollen gav Pedro Pascal skjuts ut i filmvärlden och hans syns numer i många andra stora roller. Sverige har en duktig representant i filmteamet i Ludwig Göransson som skapat musiken, som är en av de pelare som gör denna films storhet. Star Wars: The Mandalorian and Grogu kommer med stor säkerhet att locka en stor publik och både de Star Wars-fans som Mandalorians supportrar kommer att bli nöjda, liksom alla som älskar lilla Jedi-babyn Grogu. Det är underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm, som vi behöver ibland. Samtidigt finns det en underliggande mening som berättar något om mänskligheten utan att direkt skriva oss det på näsan.

Filmrecension: Strejkarna – en symbol för alla rörelser som till slut ändå besegras av de som har makten

15 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Strejkarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Helena Molin

Filmen är dokumentär som låter oss följa de unga aktivister som var mest aktiva inom Fridays for Future. Men filmens styrka ligger i paralleller och likheter med andra kampanjer där gräsrötter kämpat mot de mäktigaste och välbeställda som till slut alltid tar hem spelet, hur mycket det än ser ut som att gräsrötterna fått med sig den stora massan. Men makten tar ändå hem spelet och får som de vill och tidens gång gröper ur kraften och tar bort fokus för de kämpande gräsrötterna till slut. Tänk på folkkampanjen mot kärnkraft, tänk på kampen för rätt till integritet och motstånd mot övervakningssamhället och FRA. Ett tag såg det ut som om Sverige skulle slippa kärnkraft och ett tag såg det ut som att många var emot övervakningen från FRA. Men idag finns det väl ingen politiker som vågar tala om hur farlig kärnkraft är och att frågan om hur avfallet ska lösas inte är löst och vem talar om att vi fått flera lagar som ökar övervakningen av de enskilda och att polis idag fått en lag som gör att de kan hålla någon bakom lås och bom utan rättegång: Säkerhetsförvaring – ny tidsobestämd låsning (2026) Riksdagen har antagit förslaget om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd, kallad ”säkerhetsförvaring”, som innebär att personer kan hållas låsta utan ett fastställt slutdatum.

Strejkarna är en dokumentär om kollektivet som startade den ungdomsdrivna klimatrörelsen – Fridays for Future. Vi får följa kärnan av medlemmar i denna grupp där flera av de var med från början i en skolstrejk utanför Sveriges riksdag och deras kamp och energi gav dem stöd att skapa en global klimatrörelse. Filmen visar att dessa aktivister var fler än Greta Thunberg som av svenska medier framställts som huvudaktören och ledaren, men det är inte riktigt så som det var och är.

När denna lilla grupp skolungdomar slog sig ner utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat och kräver klimatåtgärder tände de gnistan till vad som blev en världsvid rörelse. Filmskaparna har följt dessa under Under sju år och visar hur Greta, Isabelle, Sophia, Andreas, Anton, Ell, Simon och flera andra medan lärde sig att hantera med demonstrationer, förhandlingar och politiska stormar. Men vi får också se hur tiden gått och de börjar tappa den starka drivkraften och omvärlden har också förändrats. Klimatfrågan börjar dala alltmer i folks engagemang. Därför ser jag att berättelsen om Fridays for Future är en bild för flera tidigare rörelser där människor världen över agerat och kämpat för att hindra kärnvapen, kärnkraft och annat som är farligt för allt levande eller annat som skär ner på mänsklighetens frihet och integritet. För mig är filmens styrka att den genom att visa på en rörelse berättar något om många rörelser.

Det skulle vara intressant att få reda på om regissören inser att det är filmens stora styrka och budskap. Hur många vi än är som kämpar kommer de med makten ändå att vinna över oss, till slut.

Om regissören
Helena Molin är utbildad socionom och har arbetat både som barnkurator på sjukhus och barn utredare inom socialtjänsten. Hon har därtill i flera år arbetat som DJ och drivit queerklubbar i Stockholm. Helena studerade dokumentärfilm på Biskops Arnö och 2019 visades kortfilmen Med omsorg på Umeå Internationella Filmfestival.

Hennes filmer präglas av en direkthet i mötet med människorna hon filmar, samtidigt är de ofta starkt färgade av en personlig humoristisk ton. Molin har regisserat i nära samarbete med Olga Ruin och Angelica Ruffier som tillsammans med Helena också är filmens fotografer.

Filmrecension: Broken English – mer en skildring av kvinnors situation i rockvärlden

13 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Broken English
Betyg 3
Svensk bioprmiäer 15 maj 2026
Regi Iain Forsyth och Jane Pollard

Ser du fram emot en stund att njuta av Marianne Faithfull, hennes, sång och starka framträdande blir du besviken. Vill du se ett träffande inlägg om kvinnors roll i rock- och popbranschen och hur det behandlas, eller behandlades, då har du hittat rätt film för dig.

Broken English är mer en dokumentär, eller snarare ett debattinlägg om kvinnors position i rockvärlden, speciellt hur det varit, än en film om musikern och artisten Marianne Faithfull. Filmen kretsar kring Marianne Faithfull, sångerskan, låtskrivande, artisten och skådespelaren, men tyvärr får vi njuta alldeles för lite av hennes storhet.

Filmen är en hybriddokumentär där Marianne Faithfull blir intervjuad av en påhittad myndigheter för minnenas bevarande. Tillsammans med Tilda Swinton och George MacKay får Marianne Faithfull berätta historien om sitt liv som artist och kvinna i rampljuset. Medverkar i filmen gör vänner och kollegor som Nick Cave, Warren Ellis och Courtney Love och mänga fler. Ett minus är att vi som tittare förutsetts veta vilka alla medverkande är. Det är inte inte så att alla som ser filmen kan namnge alla kända personer/artister.

Det kan finnas en poäng att peka på hur massmedier av och till varit mer fokuserade på att beskriva Marianne Faithfull som “Mick Jaggers tjej” än att vissa vilken enormt begåvad låtskrivare hon var och med hur hon med sin raspiga röst kunde ge så mycket liv i sångerna och förmedla så många känslor till alla lyssnare.

Jag är lite besviken på filmen. Att Marianne Faithfull utnyttjades får vi skrivit oss på nästan. Det beskrevs mycket ensidigt och set så kallade Ministeriet för att bevara minnen gör dock samma sak för sitt syfte. De framställer henne mest som ett offer och symbol för kvinnor i rockvärlden. Och mest av allt saknade jag att få njuta av hennes musik och allt det hon skapade.

Men ett plus för filmen är att den till stor del skildras med henne som äldre i fokus. Hon intervjuas som äldre kvinna i inspelning som gjorts bara något eller några få år innan hon fick bort. Vi får höra en hel del berättas och kommenteras av hennes själv. Marianne Faithfull gick bort 2025, i filmen Broken English finns hennes allra sista studioinspelning fångad på film. Det är stort.

Rosemari Södergren

Footer

Om oss