Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Recension av tv-serie: The Rookie: Feds – når inte upp till samma nivå som The Rookie

by

The Rookie: Feds
Betyg 3
Första avsnittet hade premiär i september 2022
Visas på tv4 Play
Skapad av Alexi Hawley och Terence Paul Winter

The Rookie: Feds är en spinoff på tv-serien The Rookie. Båda skildrar en medelålders person som väljer att utbilda sig för ett nytt yrke och karriär i medelåldern. I The Rookie är det byggaren John Nolan som blir polis i Los Angeles och i The Rookie: Feds är det Simone Clark, en före detta skolkurator i Washington, D.C. som, vid 48 års ålder, äntligen uppnådde sin livslånga dröm om att gå med i FBI som specialagent.

I båda serierna möter vi hur de får kämpa mot fördomar för att de är medelålders. John Nolan blir till och med varnad av sin chef kommissarie Grey att Grey kommer att göra allt han kan för att få bort honom. Enligt Grey ska en polisaspirant vara i tjugoårsåldern. Simone Clark får kämpa mot ännu djupare fördomar, tänker jag, eftersom hon är en svart medelålders kvinna. I båda serierna får vi följa dem både i jobbet och i privatlivet och i båda serierna får vi också lära känna några av deras kollegor på jobb och privatliv.

Det första avsnittet av The Rookie sändes 2018 och serien har nu sex säsonger och den sjunde säsongen kommer i början av 2015. The Rookie: Feds har inte gjort samma succé och det är också officiellt bekräftat att det inte kommer någon andra säsong.

The Rookie: Feds är en sämre version av The Rookie. Det råder ingen tvekan om det. Först och främst har The Rookie John Nolan i huvudrollen. Den spelas av duktiga Nathan Fillion som också gjort succé tidigare i serien The Castle. Som John Nolan gör han en sympatisk person som definitivt vinner omgivningens respekt. Simone Clark, huvudkaraktären i The Rookie: Feds är kaxig och gör precis som hon själv tycker och struntar ofta i vad cheferna säger. Det gör att hennes karaktär inte är särskilt trovärdig. Att en så egensinnig rookie-agent skulle få så fria tyglar och kunna styra och ställa som hon gör är inte alls realistiskt. Ödmjukhet är ett ord hon inte alls känner till. Hennes kaxighet är så enorm att det är svårt att sympatisera med henne. Seriens skapare har inte heller lyckats så bra med sido-karaktärerna. Hennes pappa är extremt gubbig och envis och rent av elak. Det blir löjligt när han behandlar en dotter som nästan är femtio år som någon som han förväntar sig ska lyda honom.

Simone Clark har ingen brist på självförtroende. Men hon tar det många steg utöver det. Hon är ganska uppblåst, men hon är också modig och tuff och hennes arbetslivserfarenhet är i hög grad användbar i hennes jobb inom FBI. Seriens styrka är att den precis som moderserien The Rookie pekar på att medelålders män och kvinnor kan tillföra en hel del inom polis- och rättsväsendet eftersom de har livserfarenhet på ett helt annat sätt än tjugoåringar.

Jag funderar på varför serieskaparna valt att göra Simone Clark så enormt kaxig. Frågan är om hon får vara det för att hon är en svart kvinna och ingen vågar trycka ned henne för att ingen vill bli beskylld för att vara rasist eller bli anmält för metoo. jag vet inte, men för mig minskar seriens kvalitet på grund av hennes stöddighet och störighet. Men det är också övriga karaktärer som är förutsägbara och svårt att riktigt engagera sig i. Hennes chef Garza uppfyller många klichéer om agent- och polischefer med tre skilsmässor i bagaget.

En plus för denna spinoff är att flera av karaktärerna från The Rookie dyker upp och samarbetar med Simone och hennes kollegor i FBI, bland annat John Nolan, förstås. Han och Simone fick bra kontakt då hon dök upp två avsnitt i The Rookie. Så i väntan på den sjunga säsongen kan The Rookie-fans trösta sig med The Rookie: Feds.

Filmrecension: Your Fat Friend – en dokumentär som ger mycket att prata om och fundera kring

by

Your Fat Friend
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 september 2024
Regi Jeanie Finlay

En film om en imponerande ung kvinna som tar upp kampen mot fördomar mot feta människor. Your Fat Friend är namnet på Instagram-kontot där Aubrey Gordon startade sin resa från anonym bloggare till aktivist och bästsäljande författare. Hennes mål: att radikalt förändra hur samhället ser på feta människor. Jag vill egentligen inte kalla någon för fet, jag vill hellre säga ”överviktig” men Aubrey Gordon påpekar om och om igen att vi ska säga ”feta”. Jag vet inte riktigt varför hon vill det, jag tycker ”fet” låter mer nedvärderande är överviktig. Kanske är det som när homosexuella började använde ordet ”bög” för att själva äga ordet.

Aubrey Gordon väger 160 kg och berättar om hur hon bli bemött i många olika sammanhang. Till och med när hon vill handla kläder i en butik för de som har stora storlekar händer det ofta att det inte finns kläder i hennes storlek. Hon berättar att om hon ska resa någonstans med flyg är hon alltid orolig för att bli stoppad och inte få gå ombord på planet.

Att människor med stora storlekar i kläder och skor aldrig har samma valmöjligheter som personer med mindre storlek är vanligt. Försök få tag på damskor i storlek 41. En kvinna med storlek 41 i skor måste nästan alltid gå till herravdelningen för att få tag på skor. Så jo, det är en slags diskriminering av de som har stora storlekar. Fast å andra beror det väl på att sko- och klädesbutiker är kommersiella företag och det ligger inte i deras intresse att finnas till för någon mer ovanlig storlek.

Aubrey Gordon är modig och duktig och kan uttrycka sig. Filmen skildrar hennes resa från att posta sina tankar under en pseudonym till att bli författare med sitt eget namn. Helt klart betyder hennes kamp mycket för många men hon har också fått ta emot mycket näthat. En hel del vidriga kommentarer trillar in.

Filmen skildrar henne och hon får utveckla sitt resonemang och hur hon tänker. Det är välgjort men samtidigt är inte allt hon hävdar korrekta fakta. Någon annan inställning än hennes kommer inte till tals. Det är på gott och ont. Att hon betyder mycket för många är tydligt. Till hennes boksläpp kom många, många för att lyssna och hon har hundratusentals följare på sina sociala medie-konton.

Som jag tolkar det hon säger är huvudbudskapet: Den som är fet har rätt att ha självförtroende och ska inte behöva tryckas ned. Hon är skeptisk till många bantningsmetoder och pekar på att många som bantar går upp all vikt igen efter ett tag – och att bantning kan sätta igång ätstörningar och ge många problem. Hon har både rätt och fel. Att ätstörningar ofta kan gå hand i hand med försök att banta är erkänt inom vetenskapen. Men att nästan ingen lyckas med att banta går nog inte att fånga i statistiken. Det är nog mest de som misslyckas som registreras statistiskt.

Att vara fet ger fler sjukdomar, det är inte särskilt konstigt. Det belastar knän, det belastar hjärta och gör det lättare att få diabetes. Aubrey Gordon pekar dock på något oerhört viktigt. Människor som är ”feta” måste få tycka om sig själva, få ha självförtroende. Problemet med att människor blir ”feta” handlar om annat än den enskilda individen. Vissa länder har mycket högre andel med kraftig övervikt. Aubrey Gordon bor i USA och amerikansk matkultur är extremt övervikts-framkallande.

Your Fat Friend hade premiärvisning med efterföljande samtal mellan filmens huvudperson Aubrey Gordon (på länk) och regissör Jeanie Finlay (på länk) och Stina Wollter. Det måste vara ett bra sätt att se denna film. Den ger mycket att tänka på och att prata om. Det är ett slitit uttryck, men det är inte desto mindre sant: Your Fat Friend är en viktig film som sätter fingret på ett stort problem i samhället.

Filmrecension: Hollywoodgate – filmad med livet som insats

by

Hollywoodgate
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Ibrahim Nash’At

En dokumentär som är filmad med livet som insats. Den ger en skrämmande inblick i skallen på krigshetsande talibaner som totalt förnekar kvinnor rätten till fria liv. När den sista amerikanske soldaten lämnade Afganistan fick den Berlinbaserade dokumentärfilmaren Ibrahim Nash’At tillåtelse att följa några av talibanernas ledare under ett år. Nash’At hotades flera gånger av talibanerna och han fick inte spela in något från livet för de maktlösa vanliga medborgarnas liv i Afganistan men av det vi ser av de talibanska ledarnas beteende förstår vi att livet för de maktlösa är svårt, ja ofta outhärdligt. Samtidigt som talibanernas ledare undersöker och leker med alla de miljoner vapen som amerikanarna lämnade kvar svälter två tredjedelar av Afghanistans befolkning och kvinnor fråntas alla sina rättigheter.

Talibanernas nya befälhavare för landets flygvapen, Mawlawi Mansour, var en av de talibanledare som filmaren fick rätt att följa och spela in. Vid flera tillfällen förklarar Mansour för sina talibankollegor:
– Om filmarens avsikter är dåliga kommer han snart att dö.

Hur lyckades filmaren få tillåtelse att följa Mawlawi Mansour? Mansour säger vid några tillfällen att filmen ska visa upp dem och ge reklam för talibanerna. Jag tror inte någon som ser dokumentären och som ser och hör hur talibanerna beter som får en positiv inställning till dem.

Filmaren är inte den enda som talibanerna hotar att döda. De finns rebeller i landet som inte stöder talibanerna och med jämna mellanrum letar talibanerna upp motståndare och dödar dem. Kvinnor som inte täcker sig tillräckligt kan också bli dödade. Dessutom hotar talibanerna grannlandet Tadzjikistan. Att talibanerna har en stor förkärlek för att döda är tydligt i det inspelade. De sitter ofta och diskuterar om vem de vill döda. Mycket skrämmande är också under en stor militär uppvisning talibanerna arrangerar: där finns en självmordsbataljon.

När amerikanarna gav sig av lämnade de kvar avancerad militär utrustning från västvärlden av ett värde av minst sju miljarder, bland annat flera bombplan och några större flygplan också. Visserligen hann de amerikanska soldaterna att klippa av en del ledningar i flygplanens motorer men talibanerna har tillgång till kunniga flygmekaniker och lagar flera av planen. Läskigt. Med tillgång till dessa bombplan växer talibanernas självförtroende och de hotar med att ta över grannlandet Tadzjikistan och det är också tydligt att talibanerna har ambitioner att ta över fler länder. Som flera av dem förmedlar på olika sätt är deras stora livsintresse att döda.

Förutom att talibanernas styre är ett hot mot resten av världen innebär deras regim ett av världens värsta förtryck av kvinnor, till och med värre än i Iran och Saudiarabien, som ju inte har något skryta med när det gäller kvinnors rättigheter. I flera samtal mellan några talibaner får vi höra dem diskutera sin syn på kvinnor. I talibanernas Afganistan får kvinnor inte gå på gator utan att vara helt täckta, kvinnor och flickor över tolv år får inte gå i skolan. Talibanledaren berättar att hans fru är utbildad läkare men så fort de förlovade sig fick hon sluta att arbeta, vilket han är mäkta stolt över.

Det är en gåta för mig varför FN och för den delen också EU och de europeiska länder som vill kalla sig civiliserade inte protesterar högljutt mot det förtryck mot kvinnor som pågår i Afganistan och ett antal andra länder som Iran och Saudiarabien. Hur kan det vara tyst kring detta kvinnoförtryck?

Hollywoodgate är en dokumentär som är skrämmande och som dröjer sig kvar inom mig länge och gör mig väldigt ledsen och besviken över mänskligheten. Det är en mycket modig insats av filmaren att genomföra denna inspelning. Vi får en inblick bakom kulisserna på ett av världens värsta regimer där våld och kvinnoförtryck är den bas landet byggs på.

Filmrecension: Quislings sista dagar – imponerande, uppfodrande och tvingar oss att fundera på svåra frågor

by

Quislings sista dagar
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Erik Poppe
Manus Anna Backe-Wiig och Siv Rajendram Eliassen
I rollerna Gard B. Eidsvold, Anders Danielsen Lie, Lisa Loven Kongsli och Lisa Carlehed.

En uppfodrande film som tvingar oss att fundera på svåra frågor om rätt och fel, om ont och gott.

Finns det någon ursäkt för en makthavare som ger stöd åt en ockuperande makt? I Quislings sista dagar undersöks den frågan. Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling var en norsk officer och politiker. Han var försvarsminister 1931–1933 och Norges regeringschef 1942–1945 under den tyska ockupationen. Hans namn ”Quisling” har blivit ett ord som betyder förrädare. Vilket hemskt eftermäle. Han ställde upp för de tyska nazisterna när de ockuperade hans land, Norge.

Quisling greps i Norge då andra världskriget tog slut i samband med att de tyska nazisternas ledare Hitler tog livet av sig i en bunker i Berlin. Tysklands ockupation av Norge tar slut den 8 maj 1945. Quisling hamnar i en cell på Akershus fästning för att ställas inför rätta. Quisling är den fjärde generationen av prästsöner och ber att få biskopen som själasörjare, men biskopen vill inte ta på sig ett sådant uppdrag utan ger uppdraget till prästen Peder Olsen. Biskopen var säkert rädd för att få kritik ifall han träffade Quisling och den kritiken kunde drabba förtroendet för kyrkan. Filmen bygger på de anteckningar som Peder Olsen gjorde under detta uppdrag.

Vad får en man att hjälpa en ockupationsmakt? Filmen pekar på några olika svar som det är upp till oss att fundera kring. Ett skäl som Quisling för fram är att han ville rädda Norge från Sovjetunionen och hindra att Norge blev kommunistiskt. Det är inte så långsökt som det kan låta. Quisling hade tidigare i sitt liv varit med och hjälpt svältande människor i det område som idag är Ukraina. Det var många som svalt i Sovjetunionen, som Agnieszka Hollands film Mr Jones skildrar. Quisling verkar ha varit övertygad om att Sovjetunionen kunde komma att ockupera Norge.

Filmen ger mycket att fundera på och prata om. Ett annat av filmens teman kretsar kring kristendomens budskap om förlåtelse. Kan en gudomlig kraft förlåta någon som varit medhjälpare till att döda miljoner judar? Har gud eller Gud lättare att förlåta än vad människor har? Filmen tar upp existentiella frågor som många människor brottas med.

Filmen är lång, två och en halv timme, och handlingen går ofta i sakta mak med en hel del närbilder som hänger kvar på människors ansikten. Det är en svår balansgång för en filmskapare att låta foto och klipp ta det lugnt. Det blir lite segt emellanåt, övertydligt av och till men samtidigt skulle det blir fel att svabba över dessa frågor för snabbt. Dessa frågor måste tas i lugn takt. En av filmens styrkor är att den lyfter fram olika aspekter utan att ge svar och den undviker att skildra moral och etik i svart eller vitt. Det är inga enkla frågor och det är alldeles för många filmer och tv-serier som delar in karaktärer i onda eller goda.

Kan något ont ursäktas med att det för något gott med sig? Kan en varelse offras för att tio ska leva? Det är svåra frågor – filmen ger som tur är inte svaren. För de måste vi fundera på själva. Och det måste göras om och om igen, av varje generation, tänker jag. I dagens värld finns andra hotbilder är Stalins Sovjet och Hitlers Nazi-Tyskland: IS är visserligen mer eller mindre besegrat men det finns andra liknande islamistiska krafter som växer, andra hot som mullrar i vårt tid Ryssland och Putin, Nordkorea, Kina, växande högerextrema grupper som ploppar upp som motkraft till islamismen. Hur långt får vi gå för att försvara oss mot anti-demokratiska krafter?

Ett plus ger jag till det enastående fotot. Regissören vågar låta fotografen ha kameran vilande på flera miljöer, vilket ger en stark känsla av att jag som tittare är med där. Jag hinner känna in miljön. Skådespelarna måste också ha applåder. Anders Danielsen Lie är rätt och trovärdig som prästen Peder Olsen, som tittare känner jag hans känslor. Gard B. Eidsvold övertygar som Quisling och svenska Lisa Carlehed visar en trasig Maria Quisling som gått vilse i vad som är rätt och fel. Vi får inte glömma att Maria Quisling upplevt stalinismen på nära håll och det är lätt att sitta decennier senare och döma ut hennes och maken Vidkun Quislings rädsla för kommunismen. Lisa Loven Kongsli gör en bra roll som Peders fru Heidi Olsen.

En imponerande film som guidar oss igenom svåra frågor, som ingen bör blunda för.

Filmrecension: Green Border – mer propaganda än drama

by

Green Border
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Agnieszka Holland

En stark film om ett fruktansvärt cyniskt och oärligt spel där flyktingar hamnar i ett limbo i de ogenomträngliga skogarna mellan Belarus och Polen, i ”den gröna gränsen”. Flyktingar från Mellanöstern och Afrika lockas till gränsen genom propaganda som lovar enkel passage till EU men i själva verket fastnar i ett område där de slussar fram och tillbaka som i en labyrint utan någon utgång. Trots att filmen är mer som ett progandainlägg än en trovärdig dramatisk skildring kryper den under skinnet på mig.

På samma sätt som flyktingskildringen i Kaptenen