Escape Room
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Adam Robite
I rollerna: Deborah Ann Woll, Logan Miller m fl.
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)
En slags skräckfilm som får godkänt av mig för att den av och till är spännande även om den ofta är för mycket. Kanske har den ett syfte, ett tema, att säga något om vart det kan bära hän när människor är så rika att de kan betala för vad som helst och samtidigt så uttröttade på den underhållning och spel som finns och behöver ännu mer action, att alltid måste bli värre och värre i en spiral som inte går att hejda. Eller så har filmskaparen inget större syfte utan vill bara underhålla oss lite genom att skrämma oss.
Sex främlingar hamnar instängda i ett rum som visar sig ingå i ett spel som sker live. Varje rum de hamnar i är en dödsfälla och de måste använda all sin tankekraft och helst också samarbeta för att hitta ledtrådar och kunna öppna dörren och ta sig ur rummet. Fast då väntar ett nytt rum med en ny dödlig utmaning.
De sex främlingarna upptäcker snart att de inte är där av en slump. Den som arrangerat spelet vet det mesta om dem. De har alla något gemensamt som gjort att spelets skapare ville ha just dem in i spelet.
En film kan handla om de mest underliga världarna från yttre rymden men i det universum som ryms i filmens berättelse måste det råda logik. Escape Room saknar viss sådan logik. Att bygga upp detta avancerade livespel skulle vara extremt dyrt och hur skulle det kunna ske i all hemlighet? Där brister filmens logik – eller så finns det en ännu otäckare logik: det sker med myndigheternas godkännande.
Skådespelarna är duktig och jag tror att flera av dem och speciellt Taylor Russell som spelar den smarta unga tjejen Zoey Davis (spelar i Lost in Space) kommer vi att se mer av i andra filmer och tv-serier. Hon har definitivt gjort sin internationella debut nu.
När filmen börjar har de dock fått ekonomiska problem och måste börja sälja delar av vad som finns i huset. Eftersom huset och allt däri har Chela ärvt, hon är uppväxt i huset och har bott där hela sitt liv.
Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.
Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.
Medverkande:
