Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Quick, Aniara och And Then We Danced nominerade som svenskt Oscarsbidrag

by

Inför den 92:a upplagan av Oscarsgalan väljer i år den svenska Oscarskommittén att i första steget nominera tre filmer.

Kommittén skriver i ett pressmeddelane:
Detta för att ytterligare hylla kvaliteten och bredden bland de filmer som skapas i Sverige.

– Att vi först nominerar tre filmer gör att vi kan sätta fokus på fler av våra fantastiska filmer och tillsammans sätta dem i ett större sammanhang, säger Steffen Andersen-Møller, chef för utlandsenheten på Svenska Filminstitutet och ordförande för Oscarskommittén.

De tre nominerade är:

Aniara (2018)
Det existentiella rymdeposet hade sin världspremiär under filmfestivalen i Toronto 2018 i kategorin Discovery och visades tidigare i år under Göteborgs filmfestival. Filmen är baserad på boken med samma namn skriven av Nobelpristagaren i litteratur Harry Martinson och är regisserad av Pella Kågerman och Hugo Lilja. I Varietys recension beskrivs Aniara som ”impressive in its scope”. Filmen distribueras av SF Studios och hade svensk biopremiär 1 februari i år. Aniara distribueras i USA av Magnolia.

Quick (2019)
Mikael Håfström första svenska spelfilm på 15 år följer historien om Sveriges största juridiska skandal någonsin. I titelrollen ser vi David Dencik (Chernobyl, Tinker Tailor Soldier Spy, samt kommande Bond 25) och i övriga roller Jonas Karlsson, Suzanne Reuter samt Alba August. Håfström har tidigare regisserat bland annat 1408, Escape Plan samt Ondskan som blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film 2004. Quick distribueras av Nordisk Film och har svensk biopremiär 20 september.

And Then We Danced (2019)
Levan Akins coming-of-age-film i dansmiljö har för närvarande betyget 9.2 på IMDb och blev tidigare i år uttagen till sektionen Director’s Fortnight på filmfestivalen i Cannes och nominerades även till Queer-palmen. Filmen har hittills sålts till över 30 länder och i juli blev den trefaldigt prisbelönt på filmfestivalen i Odessa – Grand Prix, Best International Film och Best Actor, för huvudrollsinnehavaren Levan Gelbakhiani. And Then We Danced distribueras av TriArt Film och har svensk biopremiär 13 september.
Det slutgiltiga svenska Oscarsbidraget i kategorin Best International Feature Film kommer att presenteras under en presskonferens på Malmö Filmdagar den 28 augusti. Inbjudan skickas ut vid ett senare tillfälle. Den 92:a upplagan av Oscarsgalan kommer att hållas den 9 februari 2020.

Den svenska Oscarskommittén ska varje år före utgången av september månad utse en svensk kandidat till Academy Award bland de filmer som har haft premiär under perioden 1 oktober – 30 september och uppfyller lanseringskraven för Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). Chef för utlandsenheten på Filminstitutet och ordförande för Oscarskommittén är Steffen Andersen-Møller.

Medlemmar i den svenska Oscarskommittén:

Jan Lumholdt, Svenska Filmkritikerförbundet
Stephan Apelgren, Teaterförbundet för scen och film – regissörer
Sanna Lenken, Teaterförbundet för scen och film – regissörer
Zoran Slavic, Sveriges Filmuthyrareförening
Tomas Michaelsson, Film&TV-Producenterna
Lizette Jonjic, Film&TV-Producenterna
Mirja Wester, Göteborg Filmfestival

Filmrecension: Smärta och ära – vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint

by

Smärta och ära
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Antonio Banderas, Julieta Serrano, Raúl Arévalo, Federico Etxeandia

Antonio Banderas fick välförtjänt pris för bästa manliga skådespelare för sin insats i Pedro Almodóvars Smärta och ära vid filmfestivalen i Cannes i år. Mycket välförtjänst. Denna underbara film, färgstark, sensuell, förförande vacker återupprättar den spanske filmregissören
Pedro Almodóvar i mina ögon. Inte för att jag tror att en så internationell erkänd och hyllad regissör direkt bryr sig om min uppfattning.

Filmen handlar om en åldrande filmskapare som dragit sig tillbaka och det är svårt att inte se att det delvis handlar om honom själv. Men som alla konstverk som skapas på personlig botten berättar den något som många kan känna igen sig i. Filmens huvudkaraktär, filmskaparen Salvador Mallo har en mängd fysiska krämpor och brottas med djup depression. Vilket som kom först: att han drog sig tillbaka eller blev psykiskt dålig är som hönan och ägget. Att en människa som är skapande, oavsett med vad, förmodligen drabbas av depression om hen inte längre har möjlighet att skapa borde vara något som omvärlden tog i beaktande, tog hänsyn till.

I filmen tackar Salvador Mallo nej till i stort sett alla erbjudanden om uppdrag men samtidigt gror en längtan inom honom. Jag tror en skapande person måste skapa, hen mår dåligt annars, det spelar ingen roll i vilken ålder hen kommit i. I filmen skyller Salvador Mallo hela tiden på att hans kropp rent fysiskt inte längre klarar filminspelningar. Det blir en ond cirkel, han blir både fysiskt och psykiskt sämre och äter mer och mer piller, både lagliga och han börjar också hitta droger på andra sätt.

Vi får följa Salvador Mallo både som åldrad men också som pojk. Den fantastiska Penélope Cruz strålar i rollen som hans mamma Jacinta. Vi får följa med på en resa genom hans uppväxt, han förhållande till sin mamma, till studier, till besvikelser mellan honom och hans mamma men också deras täta band av kärlek som är djupare än någon av dem förstår.

En av filmens stora styrkor är att den inte spelar på högsta volym, utan den flyter fram i en eftertänksam takt med små talande detaljer. Den är vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint. Och som alltid i Almódovars filmer med foton som är färgsprakande konstverk i sig.

Varför betyg 4 och inte betyg 5? Ärligt talat pendlar betyder där emellan. Att det inte blev 5 beror på en del av filmen skildrar personer som använder heroin utan att visa hur förstörda de blir. Jag tänker inte gå in på ämnet mer än så, men den som någonsin levt nära någon heroinmissbrukare blir nog lika upprörd som jag var en stund, en bit in i filmen. Det är filmens enda skönhetsfläck.

Bokrecension: Mörk och helig natt av Michael Connelly – tja inte årets bästa deckare precis

by

Mörk och helig natt
Författare: Michael Connelly
Serie Harry Bosch (del 23)
Utgivningsdatum 2019-04-10
Förlag Norstedts
Översättare Patrik Hammarsten
Originaltitel Dark Sacred Night

Det här är bok nummer 23 i serien om polismannen Harry Bosch men det är samtidigt bok nummer 2 i Connellys nya serie om poliskvinnan Renée Ballard. Nu väljer han att låta dessa två mötas och börja jobba ihop. Jag undrar om det var planerat från början då han startade Ballard-serien eller om det varit så många läsare som frågat efter Bosch?
Jag är inte helt säker på att det blev så lyckat att förena dessa två. Det blev spretigt med två huvudkaraktärer och spänningsmässigt när den inte upp till några högre nivåer. Däremot är den en hyllning till det sega polisarbetet med att leta och leta och leta i gamla dokument. Det är tydligt att Michael Connelly vet mycket om polisarbetet i USA och i Hollywood-området i synnerhet.

Renée Ballard jobbar fortfarande nattskiftet och en natt när hon sitter på stationen i Hollywood hittar hon en främling som går igenom skåpen med gamla mappar. Inkräktaren är den pensionerade inspektören Harry Bosch, som jobbar med ett olöst fall som har krupit in under huden på honom. Ballard sparkar ut honom, men kollar sedan upp fallet själv, vilket får en våg av känslor och ilska att välla fram. Femtonåriga Daisy Clayton rymde hemifrån och hittades sedan brutalt mördad och dumpad i en sopcontainer. Ballard bestämmer sig för att gå samman med Bosch för att ta fast Daisys mördare.

Det är en bok där vi får lära känna en mjukare Bosch än vanligt och vi kommer honom lite närmare inpå livet, det är som en slags återhämtningspaus, en mellanbok där Ballards och Boschs samarbete börjar. Så för den som vill läsa allt av Connelly eller allt om Bosch är boken givetvis ett måste. Men som deckare, som kriminalroman, tillhör den inte de mest enastående. Det spretar åt väldigt många håll, det är flera brott som inte alltid hör ihop. Det är mer en roman om polisarbetets vardag. Inte dåligt. Connelly skriver rappt, lättläst och kan sitt ämne. Men inte årets mest spännande deckare. Det är inte mycket som är spännande och inte så mycket där vi lär oss något om samhället eller om vad som gör brottslingar och våldsmän till kriminella. Om vi hade satt betyg på böcker här i Kulturbloggen skulle den nog få betyg 2, möjligen betyg 3 minus.

Teaterkritik: Arg gubbe på Teater Giljotin

by

Foto: Palle Lindqvist

Arg gubbe
Av Michael Segerström
Regi Ejvind Andersen
På scen Michael Segerström
Premiär på Teater Giljotin 30 juli 2019′

Michael Segerström är modig. Över sextio år gammal träder han fram och berättar att han kommit till insikt att han är homosexuell. För detta möter han många olika reaktioner.
En del gratulerar honom. Varför får han en massa gratulationer när hans läggning mest känns som ett straff? säger han i föreställningen där han berättar om sin resa fram till beslutet att träda ut ur garderoben.

Det är intressant och fascinerande. Han har varit gift i 28 år med en kvinna, har en adoptivson och har alltså levt utåt sett som heterosexuell. När han nu kliver fram och berättar gör han inte det för att han har en homosexuell relation utan för att det är något som han tryckt ned inom sig i hela sitt liv.

I föreställningen, som är en monolog har skrivit själv, berättar han om sin uppväxt och hur han tryckte ned sina känslor för män. Han växte upp på en mindre ort i Skåne under 1950-talet, i en tid och en plats då det inte var lätt att sticka ut från mängden och homosexualitet var inte accepterat.

Utan tvekan är han både modig och en duktig skådespelare. Hans monolog blir aldrig tråkig, han växlar med röstläge och kroppsuttryck då han låter sina olika personligheter komma till tals. Det är medryckande att höra hans personliga berättelse. Bra tajmat med premiär under Prideveckan i Stockholm.

Samtidigt tycker jag det är sorgligt att någon människa alls behöver “komma ut”. Spelar det alls någon roll vilken sexualitet någon människa har? Det som

Jag fängslades av hans berättelse men hade gärna hört mer om arga gubben och hur farligt det kan vara för en människa att inte kunna leva ärligt med vem hen är, inte ens kunna vara sann mot sig själv. Vad ger det för skador inom en människa? På sätt och vis tycker jag det temat är det mest intressanta.

Lite fakta om Michael Segerström:
Segerström har varit en del av Sveriges teaterliv sedan 1970-talet då han bland annat ingick i Tältprojektet “Vi äro tusenden”, som turnerade i Sverige sommaren 1977. I början av 1980-talet skrev han och spelade huvudrollen i SVTs barnprogram På kurs med Kurt, som sänts i repris flera gånger.

Segerström har varit engagerad vid Boulevardteatern som han var med att starta och driva (1984-2006), Stockholms stadsteater, Göteborgs stadsteater och Helsingborgs Stadsteater. 2008 mottog han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll för sin roll som den hunsade, arbetssökande Bernhard i filmen Darling.

År 2013 debuterade Segerström som skönlitterär författare med novellsamlingen Berättelser från köpingen som sedan följdes 2015 av Trelleholla – ondare än ont, en blandning av spänningsroman och en satir över ”det svenska deckarundret”.