Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

by

Diktatorns tårta

Diktatorns tårta
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Hasan Hadi

En drabbande film om livet i Saddam Husseins diktatur i Irak. En film som dröjer sig kvar i både huvud och hjärta länge, länge efteråt. Svår att glömma och omöjlig att blunda för. En stark film om diktatur, maktens förtryck och om den korruption som alltid följer med som en del i en diktatur.

Huvudpersonen är en nioårig flicka, Lamia som bor med en äldre släkting, Bibi, om det är mormor eller farmor får vi aldrig reda på. Vad som hänt Lamias föräldrar får vi inte heller reda på, bara att hennes pappa är död. Lamia och Bibi lever mycket enkelt och fattigt och det måste ta sig med en slags båt till skolan och till alla butiker, basarer och marknader.

Överallt i Irak är allt fokus på diktatorns Saddam Husseins snart kommande födelsedag. Lamia är vän med grannpojken Saeed som också lever fattigt då hans pappa är invalidiserad. I skolan har läraren en lottdragning om vem som ska baka klassens tårta till Saddam Husseins födelsedag. Alla måste fira diktatorn med tårtor och liknande. Vi ser i båda by och stad hur människor demonstrerar som en hyllning till Saddam och vi får se hur skolbarnen måste sjunga för att hedra Saddam Hussein och på olika sätt bedyra sin lojalitet till honom. De rabblar att de är redo att offra både ”kropp och själ” åt Saddam.

Lamia är mycket orolig inför lottdragningen och hennes oro var befogad. Hon fick lotten som bestämde att hon måste baka klassens tårta till Saddam. Kom ihåg att göra den god och ha med grädde, förmanar den vidriga läraren. För vidrig är läraren. Han är ett av så många exempel på hur vuxna som har makt över barn utnyttjar varje tillfälle att förtrycka och skrämma barn.

Bibi och Lamia beger tillsammans till staden. Lamia tror att de gett sig iväg för att köpa ingredienser till tårtan. Lamia är jätterädd för läraren och vet att om hon inte gör en perfekt tårta kommer lärarens hämnd att bli svår. Nu visar det sig att Bibi har andra planer. Jag ska inte berätta för mycket av handlingen. Men det blir ett utmanande stadsbesök för både Bibi och Lamia. Lamia som är fast besluten att lyckas baka en tårta ger sig ut på ett stort och skrämmande äventyr i ett genommkorrumperat land. Medan invånarna kämpar för att överleva sanktionerna i Saddam Husseins Irak anstränger sig den nioåriga flickan Lamia för att samla alla ingredienser till en tårta.

Det är sorgligt att se hur människor beter sig så fort de har minsta chans att sparka nedåt och att se hur korruption är en naturlig del i ett land som bygger på hierarki och makt och diktatur. Alla som kan sparkar nedåt på andra som är mer utsatta.

Handligen utspelar i Irak under diktaturen men fenomenen av hur de som har makt över andra misswbrukar den och sparkar nedåt finns också i Sverige – inte lika utpräglat och tydligt som under diktaturen men vaksamhet på tecknen är viktiga att bli uppmärksam på. Berättelsen handlar visserligen om en tid i Iraks historia men är också en allmän berättelse om hur människor fungerar i samhället där makten har alltför stor makt.
För mig handlar berättelsen inte enbart om svunnen tid i Irak, det är en skildring av vad människor kan göra och hur de mäktiga förlorar sin medmänsklighet.

Diktatorns tårta skrev historia som den första irakiska filmen att någonsin visas i Cannes. Där vann den såväl publikpriset som Camera d’Or, och på Stockholm Filmfestival tilldelades den amerikansk-irakiske regissören Hasan Hadi dessutom pris för bästa debutfilm. Diktatorns tårta är en stark berättelse om en diktatur styrd med järnhand, mästerligt skildrat ur ett barns ögon och lika drabbande som livsbejakande.

gnwnewsdesk@notified.com
Fakta om Saddam Hussein från wikipedia:
Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti (arabiska: صدام حسين عبدالمجيد التكريتي, ṣaddām ḥusayn ʿabdu-l-maǧīd al-tikrītī), ofta kallad enbart Saddam, född 28 april 1937 i byn al-Auja nära Tikrit, död 30 december 2006 i Bagdad (avrättad genom hängning), var Iraks ledare, president och diktator från den 16 juli 1979 fram till april 2003. Han var vicepresident 1969–1979 under Ahmad Hasan al-Bakrs regeringstid samt premiärminister 1979–1991 och från 1994. Hans regim störtades den 9 april 2003 när amerikanska trupper under Irakkriget intog Bagdad och han fängslades den 13 december samma år efter att ha påträffats i ett gömställe utanför Tikrit. Den 5 november 2006 dömdes han till döden genom hängning för brott mot mänskligheten och avrättades den 30 december samma år.

Filmrecension: If I had Legs I´d Kick You – plågsamt att se en film helt utan hopp

by

If I had Legs I´d Kick You

If I had Legs I´d Kick You
Betyg 1
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Mary Bronstein
I rollerna Rose Byrne, Kevin Slater, Conan O’Brien och ASAP Rocky

En av de mörkaste berättelser jag sett på länge om en medelålders kvinna, Linda (spelas av Rose Byrne), där allt går åt skogen och allt är rörigt, hopplöst och hemskt och det finns inte finne en enda sympatisk människa. Inte ens barnen är sympatiska. En film som var plågsam att se.

Rose Byrnes rollprestation i Mary Bronsteins If I had legs I’d kick you har blivit en stor snackis, för vilken hon belönats med en Golden Globe nominerats till en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Jag har dock svårt att hylla en film enbart för att någon spelar totalt rörig och utan minsta trovärdighet.

Linda arbetar som terapeut. Hon kan komma rusande in på jobbet, stressad och ändå ta emot klienter. Hon går själv i terapi hos en av sin kollegor. Det verkar vara en värdelös terapi. När Linda tar emot sina kunder känns det inte heller som särskilt professionellt. Jag skulle inte vilja gå i terapi varken hos någon som henne eller hennes terapeut. Inte för att skildringar av terapeuter alltid behöver vara duktiga och skildringar av dem behöver inte skönmåla dem. Men jag ser inte vitsen med att se en film där precis allt är vidrigt och falskt och på väg mot katastrof. Ingen kan sitta ner, andas lugnt och verkligen vara ärliga och prata om hur något verkligen är.

En av filmens hemska scener är i bilen där Linda mutat sin dotter med att köpa henne en hamster, vilket dottern tjatat så länge om. Jag ska inte avslöja vad som händer. Men det var inte direkt överraskande. Det är en av filmens många svagheter, att inget egentligen överraskar, förutom lite mot slutet. Men det räcker inte för att rädda mitt intryck av filmen.

Visst, vissa scener är rent av absurda och kan vara lite lustiga. Men det räcker för att jag ska rekommendera filmen. Jag tycker det var ansträngande att se den i sin helhet. Känns som ganska bortkastad tid. Ja livet kan vara stressigt, jobbigt, utmanande – men att bara låta scenerna rusa i full speed och inte ha något som ger något hopp känns ganska meningslöst att spilla tid på.

Filmrecension: Josef Mengeles försvinnande – en djupdykning i en krigsförbrytares psyke

by

Josef Mengeles försvinnande

Josef Mengeles försvinnande
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Kirill Serebrennikov

En djupdykning i en grov krigsförbrytares psyke: en skrämmande och mörk skildring av mänsklighetens grymma sidor genom berättelsen om läkaren och krigsförbrytaren Josef Mengele. En film om konsten att lura sig själv.

Josef Mengele, kallad Dödsängeln, var läkare som arbetade på och forskade på förintelselägret Auschwitz under andra världskriget. Han kallades Dödsängeln och var övertygad nazist och ansvarig för många judars död.Hhan företog pseudovetenskapliga experiment på bland annat tvillingar och dvärgväxta.

Ändå lyckades han fly från Tyskland efter andra världskriget och hålla sig gömd i Sydamerika ända tills han blev 68 år och drunknade, i vad som tros vara en naturlig drunkning, inte någon hämnd mot honom. Josef Mengele blev aldrig gripen och aldrig ställd inför rätta för sina brott mot mänskligheten.

Hur kunde han hålla sig undan? Hur kan han hålla sig dold, gömd utan att bli gripen av Israels säkerhetstjänst? Filmen visar tydligt hur nazister hjälpte varandra och hur han fick stöd av såväl familj, släkt och andra nazister. De flesta av hans släktingar hade nazistisk övertygelse. Vi får höra de resonerar och många av dem förnekar de siffror som finns på hur många judar som dödades under andra världskriget av nazisterna. En del tror inte ens att de var 100.000 som dödades. Det är skrämmande att se hur människor kan lura sig själva och varandra, det är helt klart en form av hjärntvätt.

Hur kan någon som gjort dessa handlingar se sig själv i spegeln? De intalar sig att de står för goda seder, att de har rätten på sin sida. Och detta handlar i vår tid och vårt samhälle inte alls enbart om nazister och inte ens enbart om sekter och rörelser av olika slag som glorifierar våld och hat. Detta självförhärligande och att anse sig ha rätt att förnedra och utöva våld och brutalitet mot svagare återfinns bland annat i grupper hos svensk polis, hos vakter i Sverige – grupper som oftast får totalt oreserverat stöd av åklagare som i princip aldrig låter en anmälan av våldsamma polis gå till rättegång. Det är lätt att se en sådan här film och bara se det som en skildring av nazismen. Men jag kan inte blunda för att det är mer allmängiltigt än så. Resonemangen finns i alla sammanhang där grupper har monopol på våld eller anser sig bör ha det, så fort det finns grupper som anser sig ha mer rätt än andra.

Tyvärr har filmen en del dramaturgiska nackdelar, annars hade den fått högre betyg av. Den är nästan helt filmad i svartvitt, vilket ger en känsla av något historiskt, något som händ förr. För mig är det lite negativt eftersom det finns våld och förtryck också i nutid och grupper som ger varandra stöd och hjälp att hålla sig undan rättvisan. Filmen är också lång, omkring två timmar och en kvart. Det gör den något seg. Vi får följa olika tider, filmen skildrar olika tidsepoker under hans liv, både under tiden under flykt och tidigare. Den är delvis rörig på grund av det.

En stark del av filmen är mötet mellan honom och hans son Rolf. Sonen försöker förstå vad pappan egentligen och försöker få svar. Jag skulle gärna sett mer av dessa scener, sett dem fördjupas

Filmen är baserad på den boken med samma titel från 2017, skriven av den franske författaren Olivier Guez som belönats med Prix Renaudot.

Om regissören:
Kirill Serebrennikov (Limonov-ett liv som provokatör m fl) är en av de mest uppmärksammade ryska regissörerna på den internationella scenen. Josef Mengeles försvinnande hade världspremiär i Cannes Première-sektionen 2025 – hans sjunde deltagande i festivalen totalt. Serebrennikovs filmer blandar experimentell stil, samhällskritik och starka karaktärsporträtt och kännetecknas av visuell djärvhet, politisk laddning och en tendens att skildra outsiders och kontroversiella figurer. Serebrennikov är känd för sina liberala och pro-LGBTQ-värderingar, vilket har gjort honom till en måltavla för den ryska regimen. Sedan kriget i Ukraina bröt ut har han levt i exil i Europa, främst i Tyskland och Frankrike.

Ellen Keys liv och verk blir föreställningen Ellen Key måste stoppas!

by

Ellen Key
Pressbild på Anneli Jordahl och Catti Brandelius. Foto: Åse Bengtsson Helin

I år, 2026, är det, 100 år sen Ellen Key gick bort, och i maj så sätter Catti Brandelius och Anneli Jordahls upp föreställningen ”Ellen Key måste stoppas!” på Tensta Konsthall 8–13 maj.
Föreställningen är baseras på Anneli Jordahls bok ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som den 9 april kommer i återutgåva.

Ett pressmeddelande berättar:
Ellen Keys liv och verk blir föreställningen Ellen Key måste stoppas! med manus och musik av Catti Brandelius och Anneli Jordahl – premiär på Tensta Konsthall den 8 maj

Denna vilda, vackra och poetiska performance om en såväl kontroversiell som evigt aktuell pionjär varvar dialog med musik och är regisserad av Therese Hörnqvist (Spring, Uje, spring).
– Ellen Key fick saker att hända, hon kände alla, utbildade alla, lade sig i allt, säger Catti Brandelius. Hon var en multikvinna som slogs för kvinnlig rösträtt, för åtta timmars arbetsdag, för att barn skulle få undervisning och bli behandlade med respekt, inte slagna. Hon blev smutskastad och hånad för sina idéer. Hur orkade hon fortsätta?
Ellen Key måste stoppas! baseras delvis på Anneli Jordahls bok ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som den 9 april kommer i återutgåva.

Ellen Key måste stoppas! gestaltar Ellen Keys liv i sitt hus Strand invid Vättern tillsammans med hushållerskan och ”dotterliga vännen” Malin Blomsterberg. Genom hela deras relation lyfts Ellen Keys livsöde och epokgörande gärningar fram. Till exempel hur hennes engagemang för demokratirörelser, som även omfattade barn och kvinnor, väckte anstöt och hatstormar. Men också hur hon samlade kvinnor från alla samhällsskikt på Strand för utbyten, diskussioner och bildning. För allt detta hånades hon och valde att lämna Sverige i perioder, men hennes arbete har satt en tydlig prägel på vårt samhälle och gör fortfarande det hundra år efter hennes död.
– Ellen Key är typ mormor till folkhemmet och vad har hänt med det idag? säger Catti Brandelius, för många känd under artistnamnet Miss Universum, som står bakom föreställningen tillsammans med författaren Anneli Jordahl.
– Vi är nyfikna på Ellen Key. Hon dyker upp överallt. Det är så många som blev inspirerade av henne. Var fick hon sitt bränsle ifrån? Var det tiden hon levde i? Den tidens tankar, orättvisor, möjligheter? Hur höll hon motorn igång? Hon byggde sitt hem, inredde sitt hem, för möten, samtal, diskussioner. Var det så hon höll igång sin eld? Vi vill gärna vara del av ett sådant flöde.
Jubileumsåret 2026 är en självklar inramning för premiären på den här föreställningen, som både kan förmedla kunskap om Ellen Keys viktiga insatser samt varför hon var en pionjär och samtidigt kontroversiell. Hennes livsverk berör globala frågor som jämställdhet, mångfald och mänskliga rättigheter. Ellen Key måste stoppas! är ingen torr historielektion, utan tar sig an ämnet med konstnärlig frihet, egna idétolkningar, musik och show.
Föreställningen vill väcka, eller återuppväcka, intresse för Ellen Keys värv och kanske bidra till förståelse för vår samtid genom att lära av historien.
– På Strand tog Key emot dåtidens storheter tillsammans med sin sankt bernhardshund Wild, som om hon vore drottningen själv, hunden kungen och hembiträdet prinsessan. Hon lät sin husa sitta med till bords, för Key var det en självklarhet att en obildad arbeterska hade något att säga om filosofi och världslitteratur, säger Anneli Jordahl.
Ellen Key måste stoppas! baseras delvis på Anneli Jordahls bok ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som kom 2009 och i vår är aktuell som återutgåva i storpocket på Norstedts med omslag av Lotta Kühlhorn, som även har gjort grafisk design för föreställningen.
– Med Ellen Key måste stoppas! har jag överlämnat mig till Catti Brandelius konstnärliga universum, säger Anneli Jordahl. Att stå på scen och märka hur Ellen Key-texter får liv är helt nytt för mig – och störtkul!
Det var vid en vistelse på Ellen Keys Strand i Östergötland för några år sedan som Catti Brandelius kom i kontakt med Annelis bok och där föddes idén att göra något utifrån den.
– Genom föreställningen vill ta del av, och dela med oss av, Ellen Keys eld, flöde, kunskap och jävlaranamma, säger Catti Brandelius. Men också känsla av tvivel och avgrundsdjup. Och hennes närhet till Malin Blomsterberg, hur skulle hon har klarat sig utan henne, hur skulle Malin klarat sig utan Ellen. Vi behöver varandra. Och vi behöver Ellen Keys livstro idag.

Om Catti Brandelius
Konstnär och musiker känd som sitt alter ego Miss Universum. Catti har gjort en låt och använt sig av Ellen Keys idéer i föreställningen ”Profesora” som hon turnerade med under 2005 med Riksteatern.

Om Anneli Jordahl
Författare och föreläsare. Anneli har skrivit romanen ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som är en fiktiv skildring av några episoder i Ellen Keys liv och beskriver bland annat hennes kärlekshistoria med (löjtnanten och litteraturkritikern) Urban von Feilitzen. Delar av manuset baseras på boken.

Filmrecension: Biodlaren – vilken besvikelse

by

Biodlaren

Biodlaren
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Marcus Carlsson

Som jag såg fram emot denna film, som var öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2026 – och så besviken jag blev, trots att en favoritskådespelare, Adam Lundgren, hade en av huvudrollerna. Biodlaren vann publikens pris på Göteborgs filmfestival och Adam Lundgren vann kategorin Bästa skådespelare. Så jag kan konstatera att smaken är delad.

För mig var filmen en besvikelse. Den är seg och utan riktning, den är svår att engagera sig i. Att se många närbilder på Adam Lundgren tillför inget högre betyg när dramaturgin spretar.

Adam Lundgrens karaktär, Olof, är en änkling som har en dotter som han har en usel relation till. Ganska snart förstår vi att de har sorg, att Olofs fru och dotterns mamma dött. Att människor mår dåligt när de har djup sorg – det har berättats om på många sätt både i film, litteratur och teater. Sorg och att leva med sorg är ett viktigt tema som gärna får tas upp i olika skildringar. Alla förlorar någon som står dem nära någon gång och får leva med sorg.

Denna berättelsen säger dock inte särskilt mycket. Olof och dottern reagerar på olika sätt och mår dåligt, ja det är tydligt. De agerar på olika sätt och kan inte kommunicera eller mötas i sorgen. Men att leva med sorg och förlust finns det många bättre och starkare skildringar av i både film, teater och litteratur.

Olof är biodlare. Filmen har till och med fått sin titel genom hans sysselsättning. Där kunna filmen ha utgått mycket mer från bin och deras samhällen och hur bin lever. Scenerna med biodlingen hänger mest i luften och tillför inte den bas och symbolik som den skulle kunna gjort.

Det är en berättelse om sorg och förlust, om oförmågan att prata om det svåra – men för spretig för att tala till mig. Jag är ändå en person som vet rätt mycket om att leva med sorg och sett många betydligt bättre filmer om att leva med sorg. Denna känns varken äkta eller har någon djupare kvalitet. Tyvärr.

Pressmeddelande om huvudrollerna:
I huvudrollen ser vi Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar, Känn ingen sorg, Vår tid är nu) och vid hans sida två imponerande värmlänningar – guldbaggenominerade Marika Lindström (Bränn alla mina brev, Vår tid är nu, Om jag vänder mig om) och nya stjärnskottet Hedvig Nilsson.