Rosemari Södergren

Wanda
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 september 2020
Regi Barbara Loden
Medverkande Barbara Loden, Michael Higgins, Dorothy Shupenes

En independentfilm från 1970 av regissören och skådespelaren Barbara Loden. En roadmovie som avslöjar den amerikanska drömmen in på bara benen. En film som fick viss uppmärksamhet men var en sådan föregångare att den borde blivit en riktig kultfilm.

Huvudpersonen i filmen är Wanda, en ung hemmafru och flerbarnsmor som bara inte orkar leva det traditionella livet med make och barn. Hon lämnar allt och låter maken ta barnen för att själv bege sig ut i världen, ut i friheten. Men den som ingenting har, den har inte mycket till frihet. Wanda möter män som tar hand om henne, men i stort sett bara för att utnyttja henne.

Den är tragikomisk och mycket sorglig samtidigt. Wanda är inte särskilt begåvad, hon medger själv att hon är rätt korkad. Då hon är så medgörlig hänger hon med på det mesta. Samtidigt har hon ändå en inre styrka, fast det är inte ofta den får komma fram. Det är en mycket skickligt och konsekvent skildring av kvinnors situation i det amerikanska patriarkala systemet under 1970-talet.

Filmens distributör skriver att filmen var före sin tid men Wanda hyllas numera världsvitt som ett betydande verk och en hörnsten i kvinnligt filmskapande. Barbara Loden spelar också huvudrollen Wanda. Hon är grymt bra i den rollen och mitt i det absurda känns både hennes karaktär och de övriga oerhört realistiska, skrämmande trovärdiga. Filmen är samtidigt ett dokument från sin tid, 1970, med bilmodellerna från den tiden, kläder, frisyrer, skor och mäns och kvinnors attityder. För alla filmintresserade är den ett måste.

2012 kom den hyllade boken “Suite for Barbara Loden” av den franska författaren Nathalie Léger om Wanda.

Lite fakta om Barbara Loden (från wikipedia):
Barbara Loden, född 8 juli 1932 i Marion i North Carolina, död 5 september 1980 i New York i New York, var en amerikansk skådespelerska och regissör. År 1970 regisserade hon den kritikerrosade independentfilmen Wanda. Wikipedia
Född: 8 juli 1932, Asheville, North Carolina, USA
Död: 5 september 1980, New York, New York, USA
Make/maka: Elia Kazan (1967–1980), Laurence Joachim (från 1954)
Barn: Leo Kazan, Marco Joachim, Marco Kazan
Utmärkelser: Tony Award för bästa kvinnliga biroll i en pjäs, Outer Critics Circle Award for Other Awards

Shirley
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2020
Regi Josephine Decker
Manus Sarah Gubbins, Susan Scarf Merrell
Medverkande Elisabeth Moss, Odessa Young, Michael Stuhlbarg, Logan Lerman

Det surras mycket kring denna smygande skräck-thriller och mest av allt surras det kring Elisabeth Moss och hennes rolltolkning av skräckförfattaren Shirley Jackson. Moss gör sitt livs roll, skriver en del. Ja, jo, tja, visst … Elisabeth Moss är en skicklig skådespelare men att redan nu utropa att hon gjort sitt livs roll känns lite väl tidigt: hon är född 1982 och har förhoppningsvis många år kvar att prestera. Ja hon är bra i rollen som skräckförfattaren Shirley Jackson i denna inte direkt biografiska dramatisering. Lika imponerande är Michael Stuhlbarg i rollen som hennes make professor Stanley Hyman. Michael Stuhlbarg gör här en helt annan karaktär än den godmodiga och förstående pappan i kärleksdramat ”Call me by your name”.

Att Shirley bygger på verkliga personer men samtidigt på en fri roman är till filmens fördel. Att följa någons liv eller händelse slaviskt kan ta bort den dramatiska gnistan i filmer. Den fällan har många biografiska filmer fallit i.

En av denna films styrkor är att dess spänning är smygande, det är mycket som sägs under ytan, med långsamma kamerarörelser och halvmörka bilder i ett hus med delvis neddragna gardiner, så instängt som Shirley Jackson och hennes make, litteraturkritikern Stanley Hyman, lever. Med tanke på hur mörka många scener är rent fotomässigt är det en stor fördel att se filmen på bio. På en mindre yta, som en surfplatta, är det svårare att se detaljer i bildsnitten.

I filmen får vi följa en ungt par, Rose Nemser och hennes make Fred som har har fått en position på universitetet. Det unga paret får bo hos Shirley och hennes make tills de hittar något eget. Att få bo hos en känd författare och hennes make professorn låter spännande för det unga paret. Det visar sig finnas en hake i erbjudandet. Stanley förväntar sig att Rose ska sköta hemmet: städa, tvätta och laga mat och passa Shirley, som är oberäknelig då hon inte mår psykiskt bra. Vi inser rätt snart att varken Stanley eller Shirley är särskilt varma personer och de har inte något gott uppsåt.

En ung kvinna har försvunnit från orten. Senast sågs den unga kvinnan bege sig in i skogen. Shirley blir fixerad vid försvinnandet och börjar undersöka försvinnandet och skriver en roman om den försvunna. Denna berättelse bubblar på skrämmande och en del spår pekar mot Stanley. Det är både en brist och en styrka att det finns sådana trådar i filmen som inte nystas upp och vi får inte svaren.

Filmdistributören skriver om Shirley:
Skräckförfattaren Shirley Jackson bor i ett stort hus i en liten amerikansk stad. Hennes make som är collegeprofessor bjuder en av sina protegéer och hans flickvän att flytta in hos dem. Men vad som skulle blivit en intellektuell och kreativ samvaro förvrängs snart till ett socialt spel, misstänkt likt de psykologiska thrillers Shirley är berömd för. En porträttlik Elisabeth Moss (The Handmaid’s Tale, Mad Men) gör briljant huvudrollen baserad på den verkliga 50-talsförfattarinnan.

Det är alltid en fara att se en film med alltför uppskruvade förväntningar. Jag tycker Elisabeth Moss är bra i rollen som Shirley och de övriga tre huvudkaraktärerna är också bra. Det är en sevärd film men inte riktigt skrämmande eller spännande. Den största behållningen för mig var skildringen av det patriarkala systemet i den amerikanska college-världen för inte alltför länge sedan. Det är riktigt obehagligt att se hur kvinnorna måste underordna sig männen, också Shirley är nedtryckt om än inte lika maktlös som Rose.

Visslarna
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2020

En lustig rumänsk poliskomedi som skulle kunna bli väldigt bra om den inte var lite för rörig. Handlingen kretsar kring den rumänske polisen Cristi och en kvinnlig bekant, Gilda. De planerar en kupp där de ska norpa många miljoner euro från maffian, pengar som kommer från knarkaffärer. Men de är inte ensamma om att försöka komma åt dessa miljoner och polismyndigheterna misstänker Cristi för att vara lierad med de kriminella.

Hur involverad Cristi är med de kriminella gängen är svårt att bedöma. Han har lyckats komma in i den innersta kretsen i den rumänska maffian och han verkar vara en korrupt polis.

För att komma åt maffians knarkpengar reser Cristi till kanarie-ön Gomera för att lära sig det hemliga visselspråket. Det är språk där personerna visslar så det låter som om det är fåglar som kvittrar. Genom att kunna detta språk kan de lura poliserna som avlyssnar deras telefoner.

Nu är det inte bara en kamp om att lura poliserna utan det finns kriminella grupper som vill åt knarkpengarna. Det är här filmen tappar en del, det är rätt rörigt att veta vem som är vem och vem som försöker lura vem. Jag förstår att det ska vara en del av filmens charm att det ska vara svårt att veta vem som hjälper vem egentligen. Kanske ett skäl till att filmen inte helt fångade mitt gillande är att det var lite svårt att känna sympati för Cristi och Gilda. De var för opersonliga som karaktärer.

Visslarna var nominerad till Guldpalmen i Cannes 2019. Filmens distributör beskriver filmen:
En tvättäkta deckare med glimten i ögat och ett stänk noir i rockärmen. Som en rumänsk OCEAN’S 11 med en liten klick JAMES BOND. Hårdkokta bovar, korrupta poliser, vackra men livsfarliga femme fatales och en stor portion humor.

Nja, tänker jag. Jag gillar att filmen kommer från Rumänien och jag gillar att se filmer från länder vars filmproduktion inte dyker upp så ofta på svenska biografer, det är intressant att i förbifarten få en liten inblick i det rumänska samhället. Så sevärd är den även om den skulle vunnit på att inte vara fullt så rörig.