Rosemari Södergren

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

10 september, 2026 by Rosemari Södergren

Practial Magic: Family Legacy
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Susanne Bier
Manus Akiva Goldsman, Georgia Pritchett och Kelly Marcel, baserat på Alice Hoffmans roman The Book of Magic

En sötsliskig och alldeles för gulle-pluttig berättelse med så genom-sminkade Sandra Bullock och Nicole Kidman att filmen blir löjlig. Det är svårt att förstå varför denna uppföljare alls gjorts. Sandra Bullock och Nicole Kidman spelar de två systrarna Sally och Gillian Owens som tillhör en släkt där ingen av kvinnorna kan ha ett lyckligt förhållande med en man. En anmoder har lagt en förbannelse som gör att alla män som blir förälskade i någon av dem dör en hemsk död.

Sandra Bullock och Nicole Kidman ser för övrigt ut likadant som i filmen som gjordes för trettio år sedan. Fast Sallays döttrar nu blivit vuxna. Det blir förljuget och inte det minsta trovärdigt. Bara fånigt. Och hallå, tänker kanske vän av ordning som har koll på den första filmen, Practical Magic (som på svenska fick titeln Magiska systrar) som kom 1998: Löste inte systrarna tillsammans med en massa kvinnor problemet och fick bort förbannelsen i slutet av förra filmen? Tja det bryr sig inte filmskaparna om utan nu är förbannelsen lika kraftig som alltid.

Böckerna och sedan filmerna om Harry Potter gjorde väl det populärt och ganska rumsrent med filmer om magi och skolor för utbildning i magi. Men uppföljarna når oftast inte upp i samma kvalitet som Harry Potter och det gjorde absolut inte den förra filmen Practical Magic. Uppföljaren nu är inte ett dugg bättre.

Det är inte nödvändigt att tro på att finns magi eller att det går att trolla eller skicka förbannelser, eller för den delen lyckosamma besvärjelsen för att kunna uppskatta filmer med detta tema. Allt beror på hur det görs, hur det berättas. Practical Magic är varken engagerande eller intressant eller fängslande eller spännande.

i bästa fall kan filmen ses som en berättelse om hur viktigt det är att inte förneka sig själv, att det alltid straffar sig i längden att försöka gömma sina förmågor och sin personlighet och karaktär i det som uppfattas som det ”normala”. Finns det alls något normalt eller medelmåttigt egentligen? Är inte alla individer unika?

Practical Magic som kom 1998 var ingen lyckad film och det är inte uppföljaren heller. Att låta månen lysa över ett mystiskt hus och har två huvudroller som ska se ut som tjugofem år fast de är i sextioårsåldern och ska gestalta två kvinnor i övre medelåldern blir som en förljugen YouTube-influencer som alltid ska måla upp sig själv som vacker. Vem går på det? Dessutom är handlingen i denna uppföljare hur förutsägbar som helst. Suck. Det var en plåga att se den. För att inte nämna dialogerna som är så platta. Susanne Bier är inte en helt oäven regissör men den här gången får hennes verk inget högt betyg. Det är nästan så att betyg 2 är för högt. Dessutom är filmen alldeles för lång: två timmar och tio minuter. Det hade räckt med en kortfilm för att få sagt det som skulle sägas.

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

7 september, 2026 by Rosemari Södergren

By Any Means
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Elegance Bratton

I rafflande thriller som utspelas under 1960-talets Mississippi mitt under en våldsam kamp för svartas rättigheter. Den amerikanska staten uppmanar alla att underlätta för svarta att registret sig för att kunna rösta men i Mississippi råder ingen jämlikhet. Ku Klux Klan hade stor makt och det var tillåtet att förbjuda svarta att gå in i butiker med mera. Filmen bygger på verkliga händelser som både svåra att tro på och extremt våldsamma. Den svarte frihetskämpen och medborgarrättsledaren Vernon Dahmer (spelas av Giancarlo Esposito) mördas och FBI anlitar en yrkesmördare för maffian för att hitta mördarna. Det låter så konstruerat att det är svårt att tro på men lär vara vad som hänt i verkligheten.

Mark Wahlberg spelar maffiatorpeden Greg Scarpa, som på sextiotalet uppges ha anlitats av FBI på grund av sin kännedom om den undre världen. I filmen måste han samarbetar han med en ung specialagent (Yahya Abdul-Mateen II) för att hitta de ansvariga för mord

En ung FBI-agent (Yahya Abdul-Mateen II) sänds ut i 1960-talets Mississippi för att utreda en våg av brutala mord riktade mot medborgarrättsledare. När han tvingas samarbeta med den ökände maffiatorpeden Greg Scarpa (Mark Wahlberg) börjar gränsen mellan rättvisa och brutal hämndlystnad snart suddas ut.

I filmen samarbetar han med Wayne Strider (spelas av (Yahya Abdul-Mateen II)) som är en ung svart specialagent hos FBI. De ska tillsammans hitta mördarna. Det blir två slags metoder som möts. Scarpa står för att tortera, hota och till och med döda om det behövs för att få vittnen och misstänkta att avslöja sådant som gör att de kan gripa de ansvariga för mordet. Strider å sin sida vill göra allt korrekt enligt lagboken.

I eftertexterna till filmen berättas att Scarpa, kallat Liemannen, var en yrkesmördare för den New York-baserade Colombo-klanen och han ska återkommande tagit uppdrag för FRI. I gengäld kan man förmoda att FBI ofta kunde titta åt ett annat håll när det gällde Scarpas brottsliga handlingar.

Mark Wahlberg har under senare år mer och mer blivit en varningsflagga för mig. Är han med så är det en film som inte intresserar mig, ofta är det en väldigt förutsägbar film. Nu blev jag positivt överraskad, trots allt. Jag satt som klistrad framför filmen. Visserligen var mycket förutsägbart eftersom den bygger på verkliga händelser och utvecklingen mellan de två huvudkarakterna känns som något som skildrats många gånger på film. Men trots det var det aldrig långtråkigt. Tvärtom var filmen engagerande. Samtidigt är det sorgligt att tänka på att det inte var så länge sedan som delar av USA var fruktansvärt diskriminerande gentemot svarta.

En film vars sensmoral är svår att ta till sig. Att våld är enda lösningen när förtryckarna är redo att ta till vilket våld som helst för att upprätthålla orättvisor och terror. Handlingen och miljön utspelades under 1960-talet men filmens innehåll är på sätt och vis mer aktuell än på länge med tanke på hur utvecklingen går i västvärlden där högerextremism går framåt.

Mark Wahlberg är inte någon av mina favoritskådespelare och han är ofta med i filmer som inte alls intresserad mig men han har också en del fina meriter. Han är ju Oscar- och Golden Globe-nominerad för bästa biroll i The Departed, och har även en Golden Globe-nominering för sin insats i The Fighter. Hans motspelare i By And Means, Yahya Abdul-Mateen II, vann en Emmy för sin insats i serien Watchmen och har huvudrollen i serierna Wonder Man och Man on Fire. Han spelar David Kane/Black Manta i Aquaman-filmerna och Morpheus i The Matrix Resurrections, och sågs som Black Panter-grundaren Bobby Seale i The Trial of the Chicago 7.

By Any Means var för mig bättre än jag hade väntat mig. Den är spännande trots att den bygger på faktiska skeenden och både Mark Wahlberg och Yahya Abdul-Mateen II är bra i sina roller. Den är berörande och upprörande då den visar vad ont människor kan göra mot andra människor.

Teaterkritik: Fejk – imponerande

6 september, 2026 by Rosemari Södergren

Fejk
Av och regi Yael Ronen
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano Di Buduo
Musik Yaniv Friedel, Ofer Shabi
Kostym Amit Epstein
Ljus Patrik Angestav
I rollerna Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson och Ia Langhammer
Premiär på Dramatens stora scen 5 september 2026

En fundering och liten betraktelse över falsk och äkthet, om lögn och sanning – och olika slags förvrängningar av sanningen, presenterat på ett roande sätt i en komedi med en fantastisk koreografi. Vi får se olika nivåer av förvrängd sanning som spelas upp som ofta lockar till skratt (det är ändå en form av komedi) och sätter fart på många tankar. När publiken går hem efteråt har den mycket att prata om. Premiären fick också välförtjänt stående ovationer. Men det finns förstås mycket mer att tränga in när det handlar om lögn och sanning – men det lämnas åt sidan och på det sättet är Fejk en rätt ytlig och förutsägbar historia, men absolut välgjord och värd att se.

När vi sätter oss i en salong på en teater så vet vi att skådespelarna inte gestaltar sig själva. Vi vet att det är påhittad berättelse som ska spelas upp och när vi går hem efter föreställningen kan vi prata om det vi sett, fundera på det och vara helt på det klara med att skådespelarna nu tagit av sig sina roller och lever sina liv som sig själva. Fast sig själva är ett begrepp som inte är helt lätt att greppa. Det är vad teater och litteratur och film genom historien ofta skildrat: våra livslögner, hur människor ibland lurar sig själva och inte alltför sällan håller upp en inte helt sann bild av vem de själva är inför omgivningen.

Föreställningen börjar med att de sex skådespelarna är sig själva och gör en genomgång av hur salongen i Dramatens stora scen är tydligt indelad efter klass-samhället: ju högre inkomst och förmögenhet desto länge närmare scenen sitter personen och desto längre livslängd. Att Sverige fortfarande har ett utvecklat klass-samhälle där vissa grupper sitter med betydligt mer makt än andra grupper är ett faktum som inte tas upp särskilt ofta varken på scen eller i politiken och frågan lyser med sin frånvaro nu mitt i valrörelsen. Men det är inte någon fråga som föreställningen i övrigt petar i.

Vi får se några karaktärer som på olika sätt lurar sig själva och/eller omgivningen: En feministisk poddare som gjort sig ett namn genom att skildra hur jämställt hennes liv med sin man är, men bakom kulisserna håller äktenskapet på att rasa samman. Lindy Larsson gestaltar en popstjärna som inte kan acceptera att han åldrats. Mer och mer desperat klamrar han sig fast vid sin bild av sig själv som ungdom och försöker hålla fast vid sin yngre pojkvän som i sin tur inte tycker sig ha hittat sig själv och därför söker sig till en guru inom personlig utveckling. En självhjälps-guru som predikar för fullsatta hus om att alla, var och en, kan styra sitt liv som hen/han/hon vill. Givetvis är inte denna självhjälps-gurus liv så perfekt som den bild hon spelar upp för omgivningen.

Det finns många som lurar sig själva och försöker måla upp en falsk bild av sig själva för omgivningen. Det är långt ifrån någon ovanligt i mänsklighetens historia, många teaterpjäser handlar just om det varav Tjechovs draman är några exempel. Skvallerpressen i Sverige och i många andra länder har i decennier skildrat människor som är kända och som ska vara värda vår beundran för att de är så duktiga och fina. Den fulare baksidan visas sällan upp. Nu förstärks dessa förfinade, förvrängda och överdrivet super-lyckade versioner av personer upp genom sociala medier, genom influensers och på tiktok, YouTube, Facebook med mera, med mera. Men nu har ytterligare ett fenomen trätt in i vår tid: botar som tar sig in i diskussioner på Internet och som är påhittade personer som låtsas vara riktiga människor och då blir frågan högaktuell om falskt och sant. Frågan är vad som kan göras? Det ger föreställningen inget svar på – vilket vi väl inte heller kan kräva. Det är beslut som måste diskuteras och tas utanför teaterscenen.

Skådespelarna är duktiga och får mina stående ovationer tillsammans med hela ensemblen. Som helhet är föreställningen imponerande. Scenografin med videoinstallation som fyller hela bakre väggen på scenen med massor mindre scenbilder och en stor spegel på ena sidan som speglar allt bakifrån är fascinerande och säger mycket om hur stort allt kan nu ut idag och hur många olika bilder samma bild trots allt kan ge. Fejk är en underhållande stund på en timme och 45 minuter och väl värd att se även om givetvis frågor kring lögn och sanning och vad som är sanningen kan skärskådas och analyseras ut många fler synvinklar. Men för att göra detta krävs en föreställning på flera dygn, tror jag.

Om regissören Yael Ronen – från Dramatens hemsida:
Yael Ronen är född i Jerusalem, men sedan många år verksam i Tyskland där hon regelbundet arbetat på teatrar som Maxim Gorki Theater och Schaubühne Berlin. Hennes internationella genombrott kom 2010 med Third Generation där hon sammanförde skådespelare från Tyskland, Israel och Palestina – en uppsättning som också gästspelade på Dramaten. Hon har därefter fortsatt vara en av Europas mest intressanta regissörer med skruvade, roliga, modiga och högaktuella uppsättningar som Roma Armee, Sabotage, Bucket List och Operation Mindfuck – Based On A True Story, But Not Really.

Regissören Yael Ronen om Fejk

Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

3 september, 2026 by Rosemari Södergren

De levande döda i Rojava
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Maryam Ebrahimi

En omtumlande dokumentär. Den har så mycket viktigt att säga – hoppas många, många ser den. Vi får en djup inblick i livet för kurdiska frihetskämpar som kämpade mot ISIS och nu måste leva gömda för det finns fortfarande IS-anhängare som söker hämnd för sin förlust.

Den Emmybelönade regissören Maryam Ebrahimi har under fem års tid fått följa fyra vänner i ett hem för sårade soldater. I fokus står soldater som kämpade mot ISIS och de flesta är kvinnor som kämpade. Kvinnorna i detta område är de enda kvinnor som har något som liknar den frihet och jämställdhet som västerländska kvinnor kanske ser som självklar. Men i Mellanöstern är det långt från jämlikhet för kvinnor. I en scen i filmen får vi se när en av dessa kvinnliga veteraner begravs och många kvinnor är med under ceremonin, något som aldrig skulle förekomma någon annanstans i Mellanöstern.

Dokumentären låter oss möta dessa överlevande soldater som skadats i striderna. En del har förlorat ben eller armar, andra har förlorat ett öga eller både ögonen. Ett gripande öde är en kvinna som var en av de skickliga prickskyttarna och under strid fick en stor del av sin hjärna bortskjuten. Trots alla odds överlevde hon, men med stora skador. Regissören som kom till Sverige från Iran som barn berättar att efter kriget mellan Irak och Iran var det vanligt att se människor med proteser. Det vi får se i filmen är vad krig gör med människor. Det blir så tydligt hur människorna som drabbas får leva hela sina fortsatta liv utan en del av sina kroppsdelar. I stället för att förklara och fokusera stora politiska diskussioner låter regissören oss möta människor i sin vardag. Det gör att filmen berör så mycket mer på djupet.

De skadade soldater vi får möta bor i ett hem där de lever gömda och ständigt måste vara på sin vakt. IS har fortfarande anhängare som vill hämnas och också de som var allierade i kampen mot IS är nu farliga, bland annat Turkiet beskyller dessa före detta kämpar för att vara terrorister. En gång hyllades de som hjältar i kriget mot ISIS men nu står de övergivna av sina allierade.

Dokumentären är aktuell på många sätt. Flera krigstillstånd pågår i världen just nu och skördar många offer. Vi får också se den värme och omsorg som dessa veteraner visar varandra. Dokumentären är både vacker och omskakande. Gripande och rörande, vacker och sorglig samtidigt. Den dröjer sig kvar länge länge i både tankar och känslor. Den är helt omöjligt att skaka av sig. Den är omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull.

Om regissören
Maryam Ebrahimi är en Emmy-belönad regissör, manusförfattare och producent, född i Teheran 1976. Efter studier i konst och konstteori vid Konstfakulteten i Teheran fortsatte hon sin utbildning vid Konstfack i Stockholm. Under de senaste femton åren har hon etablerat sig som en av Nordens mest uppmärksammade dokumentärfilmare med ett starkt fokus på frågor om frihet, identitet, makt och människors livsvillkor i konfliktoch efterkrigssamhällen.

Ebrahimis genombrott kom med dokumentären Frihet bakom galler (2012), som skildrar kvinnor fängslade i Afghanistan för så kallade moralbrott. Filmen blev en internationell framgång, belönades med flera prestigefyllda priser och tilldelades 2014 en internationell Emmy för Bästa dokumentär. Samma år mottog filmen även Eric Forsgrens dokumentärfilmspris och nominerades till en Guldbagge.

I sitt filmskapande förenar Ebrahimi personliga berättelser med större politiska och samhälleliga frågor. Hennes filmer ger röst åt människor vars erfarenheter sällan får utrymme och präglas av en stark tro på dokumentärfilmens möjlighet att skapa förändring.

Killar växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö

31 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Bashkim Neziraj och Yakin Mestour Bustos spelar far och son i nyskrivna pjäsen Killar, som får urpremiär på Malmö Stadsteater Rosengård 17 september 2026. Foto: Johan Sundell

Den 17 september 2026 har föreställningen Killar urpremiär på Malmö Stadsteater Rosengård. Pjäsen, skriven av Nanna Berner och regisserad av Hedvig Claesson, växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö och skildrar en pappa och en son som navigerar i sorgen efter Ali – son, bror och förebild – som försvunnit in i kriminaliteten.

Ett pressmeddelande berättar:
I Killar möts Emir och pappa Florjan i tomrummet efter Ali. Två som blev kvar, och som gång på gång stöter bort varandra men ändå fortsätter försöka nå fram. Det är en berättelse om sorg och identitet, men också om hopp – och om att hitta sin egen röst i skuggan av den som inte längre är där. Huvudrollerna spelas av Bashkim Neziraj som pappan Florjan, och Yakin Mestour Bustos som Emir.

Under ett och ett halvt år har regissören Hedvig Claesson och dramatikern Nanna Berner mött killar i Malmö genom samtal på bland annat Lindängens Allaktivitetshus, Fryshuset, Röda Korsets barnverksamhet och SiS ungdomshem Råby. Ur dessa möten har en väv av berättelser vuxit fram som ligger till grund för pjäsen.

Om att hitta hoppet i sorgen, och det som håller en pappa och en son samman, säger regissör Hedvig Claesson:

– Hoppet. Glittret i ögonen. Skrattet. Killar är våra pojkars berättelser och livsöden, nedkilade till tre karaktärer. I frånvaron av Ali finns lillebror Emir och pappan Florjan, de två som blev kvar och nu navigerar i ett tomrum och en sorg som många familjer i Malmö och Sverige känner igen. En sorg efter en skjutning, en handgranat, ett missförstånd, en överdos – i mellanrummet efter ett samhälles svek.

Det här är mitt och dramatikern Nanna Berners försök att lyssna: till barnen, till publiken, till framtiden. Som Emir säger sist i pjäsen: ”Himlen och havet blir mörkare, men vi lyser. För det liv som skulle dra ner oss gjorde oss till stjärnor, och så länge vi lever kommer vi lysa upp Malmö.”

Killar spelas på Malmö Stadsteater Rosengård 17 september – 16 december 2026. Killar spelar offentliga föreställningar på kvällstid, och skolföreställningar på vardagar under dagtid och riktar sig till elever i årskurs 6–9. För elever i årskurs 8 samt för skolor utanför Malmö spelas föreställningen i klassrummet.

Föreställningen är en del av det internationella projektet Young Europe (European Theatre Convention), som utforskar nya röster och berättelser för en ung publik i en internationell kontext.

Rosemari Södergren

Footer

Om oss