Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Teaterkritik: Den starkare på Strindbergs Intima Teater – en riktigt rolig roliga timmen fast med allvar i botten

by

Foto: Per Bolkert

Den starkare
Av och med Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson
Regi och bearbetning Anna Pettersson
Ljud och ljus Gustave Lund
Kostymstöd Lotta Borgman
Koreografiöga Catharina Allvin
Premiär på Strindbergs Intima Teater 3 oktober 2024

Den roligaste timmer på länge. Föreställningen gick svindlande fort, alldeles för snabbt. En timme kändes kort och jag skulle gärna vara kvar och se föreställningen fortsätta en timme till. Men det finns något mästerligt i att kunna skapa något som aldrig upplevs för långt. Bara mästare kan skapa något som inte är utdraget. En applåd för Den starkare. Vitsig, rolig, dråplig och med en del att tänka på och prata om och vrida på.

Förställningen är uppbyggd i två delar som startar som en glittrig revy där också publiken deltar genom att rösta på olika frågor. Den andra delen är en kort version med det väsentligaste ur en text av August Strindberg, överförd till vår tid.

Allt hålls ihop av de två stiliga, glamorösa och erfarna skådespelarna Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson. De är generösa och som födda på scen, så naturliga. Jag tror att ingen föreställning av Den starkare kommer att vara helt lik den andra. Som jag nämnt ställer Ica och Gunilla frågor till publiken och jag misstänker att dessa frågor kan förändras lite efter varje föreställning. Iwa och Gunilla besitter säker förmågan att improvisera så föreställningen blir levande och delvis kan anpassas efter publiken.

Ute blåste höstvindar. Det var på flera sätt att komma in i värmen på Strindbergs intima Teater. Första delen av föreställningen utgick från 1970-talet. Det var en tid där många unga ville förändra världen och trodde att det var möjligt. Det var en tid då regler kring relationer luckrades upp och många upplevde en frihet. Fast hur blev det och hur fria blev människorna? En del bodde i kollektiv och trodde att det var en väg för att förändra världen.Visst tas det upp på ett humoristiskt sätt men det rymmer också mycket allvar.

​Iwa Boman och Gunilla Abrahamsson har båda uppnått åldern för pension och de tog också upp tankar kring död. Gunilla berättar om när hon hade ett mindre jobb i filminspelning där hon spelade död och låstes in i en kista i en begravningsbil. Skrämmande och obehagligt. Det var ett av flera små berättelser som jag känner ger mycket att tänka på. Jag tänker att det allra bästa sättet att se denna föreställning är att vara några som ser den tillsammans och samlas efteråt, äter en middag tillsammans och pratar om minnen och tankar som föreställningen sätter igång.

Den starkare är rolig. Mycket rolig. Den är komisk, underfundig men med mycket allvar i botten.

Bokrecension: Gräshoppans år av Terry Hayes – spännande, engagerande och går inte att slita sig från

by

Gräshoppans år
Författare Terry Hayes
Utgivningsdatum 2024-08-13
Förlag Bazar Förlag
Översättare Öyvind Vågen
Originaltitel The Year of the Locust
ISBN 9789180067522

En thriller på 754 sidor som bara inte går att slita sig ifrån. Den är spännande och väldigt smart berättat. Helt fantastisk. Jag är säker på att denna agent-thriller kommer att bli en tv-serie. Att göra en film på den skulle vara att fuska bort de kluriga och överraskande vändningarna i berättelsen. Så bra skrivet, med sådant flyt och det märks att författaren känner till sitt område. Denna spionroman är nästan 800 sidor och det märks att författaren gjort gedigen research, både kring hur det går till bakom kulisserna i agenternas värld men också när det handlar om teknik och forskning.

Terry Hayes hade en världssuccé med sin förra spionroman, Jag är Pilgrimen. När den kom 2013 blev den en global storsäljare och såldes till 32 länder. Gräshoppans år är hans andra roman men Terry Hayes är långt ifrån nybörjare som skribent. Han är före detta journalist och manusförfattare. Han har bland annat skrivit manus till Road Warrior/Mad Max 2, Mad Max bortom Thunderdome, Lugnt vatten, Payback, From Hell och Vertikal Limit. Det märks att han kan konsten att skriva så jag som läser ser bilder inom mig.

I Gräshoppans år tar författaren med oss till skrämmande miljöer där hänsynslösa terrorister härskar. Huvudpersonen Kane är agent för CIA och är en av de bästa på att ta sig in i områden som både är förbjudna och nästan omöjliga för en utomstående att ta sig till. Bokförlaget beskriver Kane så här:
Kane är spion för CIA och har en enda uppgift: att ta sig in, göra vad som krävs och sedan ta sig ut igen – till vilket pris som helst. Han vet när han måste fly, när han måste gömma sig – och när han måste skjuta.

Vi får följa med när han tar sig in ogästvänliga områden där Iran gränsar till Afganistan och Pakistan. Det är så väl beskrivet att det känns som att jag är med där och tar mig fram med Kane i de snåriga buskagen och höga bergen där terrorister kan ligga i bakhåll. Till detta farliga område måste Kane ta sig för att träffa en man som har hemliga uppgifter om planer på ett terrordåd som ska bli ännu mer drabbande, dödligare och tragiskt än elfte september-attacken mot World Trade Center i New York.

När Kane lyckas ta sig in i området visar sig uppgiften vara om möjligt ännu svårare att genomföra och han möter också en av världens farligaste män, redo att förgöra hela västvärlden. Detta låter kanske ganska svart och vitt, som en berättelse om de godas kamp mot de onda. Men berättelsen innehåller mycket, mycket mer och för oss med på en resa inte bara till Mellanöstern och till CIAs huvudkontor i USA. Vi får följa med på en fascinerande och oerhört tankeväckande thriller om livet, om tiden, om vad som är värt att leva för. Gräshoppans år är spännande, engagerande, sätter igång många funderingar och det går inte att slita sig när jag börjar läsa. Och den har några riktigt oväntade vändningar.

Filmrecension: Vem är vem? – Bedårande, ljuvlig och gör mig glad

by

Vem är vem?
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Stina Wirsén, Linda Hambäck

En film för hela familjen, fast kanske allra mest för de minsta, som gör mig sprittande glad.
Denna underbara film består av åtta kortfilmer. Skynda dit med barn. Den är bedårande, ljuvlig, rolig och det sprudlar av livsglädje kring den. Fast den inte är särskilt lång innehåller den mycket att känna igen om vardagens dramatik. Det är en trygg film att ta med de allra minsta på.

Den bygger på Stina Wirséns karaktärer: Nalle, Katten, Fågel och Kanin. Men nu har de blivit vuxna. Nalle, Katten, Fågel och Kanin är stora och har egna mobiltelefoner, körkort och hår under armarna. Några har fått barn. I Vem är vem? får vi träffa barnen: Lilla Hund, Knatt, Gnis, Luden, Mjau och Pip. I kortfilmerna får vi uppleva en myskväll med pizza och vi får följa med Lilla Hund på äventyr i skogen fast Lilla Hund inte tycker om skog eller äventyr, vi får se vad som händer när Gnis firar födelsedagskalas och en gäst som inte Gnis bjudit kommer. Och vi får se vad som händer när stackars Knatt får skäll för något Knatt faktiskt inte gjort. Precis som livet är ibland.

Det är en familjefilm som med humor skildrar vardagens draman och jag tror alla kan känna igen sig och de stora känslor som småsaker kan riva upp. Den är tecknad i varma, milda färger som gör mig glad.

Visst går det att definiera denna film som PK och Woke. Absolut. Den utspelas i ett mångsidigt universum där en fågel kan leva tillsammans med ett helt annat djurslag och barnen behöver inte alls vara samma djur som föräldrarna och det är högst vanligt att barnen är en vecka hos mamma och en vecka hos pappa. Allt är helt naturligt. Den är helt enkelt fantastisk och mjuk och rolig och utgår från hur livet faktiskt är idag. Och det spelar ingen roll vem som är han eller hon eller hen. Det är åtta kortfilmer som är helt befriade från fördomar och klicheer och är så långt från min barndoms skolböcker där vi lärde oss läsa att ”far ror och mor är rar”.

Som extra plus: inläst av enastående Stellan Skarsgård.

Filmrecension: Lee – stark film om en imponerande kvinna

by

Lee
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Ellen Kuras
Manus Liz Hannah, John Collee och Marion Hume,
Med Kate Winslet, Alexander Skarsgård och Josh O’Connor

En mycket, mycket stark film om en imponerande kvinna som bröt mark för kommande generationer. Lee Miller var en firad fotomodell vid tiden före andra världskriget men hon lämnade denna glamorösa tillvaro för att som fotograf berätta om krigets fasor. Att som kvinna hänga efter armén var komplicerat. Den brittiska armén var extremt krånglig och nedvärderande gentemot kvinnor. Först när hon följde med den amerikanska armén fick hon mer möjlighet att komma nära fronten och kunna skildra vad krig gör med människor, natur och samhällen.

Lee Millers foton räknas bland de viktigaste från andra världskriget. Tillsammans med kollegan David förevigar hon Paris befrielse, Hitlers övergivna hem samt koncentrationslägrens fasor. Hon hade en enastående förmåga att fånga människor och att kunna berätta något på djupet med sina fotografier. Hennes fotografier var i svartvit. Fotografier är en av de viktiga beståndsdelarna av denna film och följdriktigt är också allt som skildrar Lee som fotograf i kriget i svartvitt. Det är fotomässigt en mycket talande film som ger rätt känslor för att beskriva hennes enorma insats.

Kate Winslet bör bli Oscarsnominerad för sin roll som Lee Miller. Allt annat vore tjänstefel av Oscarsjuryn. Kate Winslet gör en magnifik, trovärdig, nära gestaltning av Lee. Vi får se Lee både som ung kvinna, som medelålders och som äldre. Wow, så proffsigt och så mänskligt gestaltat.

Filmen har flera duktiga skådespelare: Alexander Skarsgård har rollen som konstnären och författaren Roland Penrose, Lees andre make. Andy Samberg spelar Lees kollega, LIFE-fotografen David E. Scherman, som hon reste tillsammans med under andra världskriget. Josh O’Connor som blev känd i rollen som prins Charles i tv-serien The Crown spelar en ung journalist.

Filmen är baserad på biografin The Lives of Lee Miller av Antony Penrose. Filmatiserade biografier blir alltid lite beskurna på den dramaturgiska friheten. Det blir alltid en stark känsla av redovisning. Så är det med denna film också, men den är i hög grad sevärd både med fantastiskt foto och enastående skådespelare. Den ger en hel del att fundera kring. Världen idag är som en tunna av krut, redo att explodera med flera krig på gång redan. Vart är världen på väg? Det är viktigt att allt som händer dokumenteras. I Lee får vi också se hur fruktansvärt illa behandlade de Paris-kvinnor blev som hade haft kärleksrelationer med tyska soldater. Människor kan bli grymma när hämnden får styra. Hur blir det när Ukraina och Ryssland ”sluter fred”, om och när de gör det. Hur blir de ukrainska män behandlade som inte deltog i kriget och vad händer med ryssar som inte ställde upp på Ryssland? Vem kommer att skildra verkligheten då?

En från jag funderar på är vad AI kommer att innebära när det gäller människors tilltro till att foton visar verkligheten?

BIOGRAFI LEE MILLER
Lee Miller föddes 1907 i New York, där hon som ung var fotomodell. 1929 flyttade hon till Paris, etablerade en fotostudio och samarbetade bland annat med Man Ray. Hon flyttade sin verksamhet till New York under trettiotalet, och gifte sig 1934 med den egyptiske affärsmannen Aziz Eloui Bey. 1937 träffade hon konstnären och fotografen Roland Penrose. De inledde ett förhållande och han blev 1947 hennes andra make. Under kriget anlitades Lee som frilansfotograf för Vogue, och 1944 blev hon korrespondent för USA:s armé. Lee följde de amerikanska trupperna efter landstigningen i Normandie, och dokumenterade bland annat befrielsen av Paris samt av Buchenwald och Dachau. Den mest berömda Lee-bilden av alla är kanske den som hon arrangerade med kollegan David Scherman, där hon ses sittandes avklädd i Hitlers badkar. Det skedde den 30 april 1945, samma dag som führern tog sitt liv i en bunker i Berlin.
Efter kriget fortsatte Lee att bidra till Vogue och bevakade mode samt fotograferade känt folk, inklusive porträtt av bland andra Picasso och Miró. När sonen Antony fötts flyttade Lee och Roland till gården Farleys i brittiska East Sussex. Under de två sista decennierna av sitt liv var Lee en hyllad, prisbelönt kock, känd för rätter inspirerade av surrealism. Hon avled 1977.

https://leemiller.co.uk/ samlar foton tagna av Lee Miller, Roland samt Antony Penrose, David E. Scherman m fl.

Teaterkritik: Sommar, 1976 – en föreställning som helt sög in mig och jag glömde att jag satt i salongen

by

Foto: Viktor Kjellberg

Sommar, 1976
Av David Auburn
Översättning och regi Stefan Marling
Scenografi och kostymdesign Marcus Olson
Ljuddesign Anna Haglund
Ljusdesign Kajsa-Sara Hogenlid
Mask Catharina Lundin
Producent Louise Helgesson
Scenteknik John Jarlelind
Premiär 25 september 2024 på Playhouse Teater i Stockholm
Med Annika Olsson och Angela Kovács

En sjusärdeles fascinerande och stark föreställning som drog in mig i vad som hände på scen så totalt att jag helt glömde att jag satt i en stol i salongen. Träffsäkert, underfundigt om livet och om vänskap, om våra hemligheter och hur vi lurar oss själva – med två strålande skådespelare som bär föreställningen. Annika Olsson och Angela Kovács är lysande som de två mammorna Alice och Diana som träffas sommaren 1976, blir vänner men sedan förlorar kontakten och slumpvis möts igen tjugo år senare.

Jag tror alla kan känna igen sig i berättelsen. Alla har väl någon gång haft en vänskap som sedan tappats bort då livet rullat på. Alla har väl haft en vän eller väninna som påverkat ens inställning till livet och som vi funderat kring hur det skulle blivit om vi fortsatt ha tät kontakt.

Alice och Diana träffas en sommarkväll 1976 genom sina jämnåriga döttrar. Hollie, Alice dotter, och Gretchen, Dianas dotter, är fem år och de blir vänner direkt och leker och leker. De två mammorna har inte så stort val utan måste träffas för att flickorna ska kunna leka. Alice och Diana är väldigt olika varandra, tror de själva och frågan är vem de lurar mest, sig själva eller omgivningen? Alice är gift med Dagg och vill ge sken av att hon är en fri själ som röker hasch och inte följer samhällets regler men samtidigt har hon gett upp sin egen karriär för att vara hemmafru. Hon har det rörigt och ostädat hemma och tror att det är beviset på att hon är rebellisk. Alice är hemmafru för att hennes man ska kunna göra klart några akademiska artiklar som ska kunna ge honom ett välbetalt arbete som professor. Diana arbetar på universitet och är ensamstående mamma. Diana har sitt hus elegant inrett och är suverän på att laga god mat.

De har båda fördomar om varandra och har inga förväntningar på att ha något gemensamt men de överraskar både sig själva och varandra och en vänskap växer fram. Vänskapen får dem att sakta också öppna sig för varandra och inte minst för sig själv. De får båda syn på delar av sig själva de inte varit medvetna om. Skildringen av hur vänskapen växer är suveränt skapad. Men det finns alltid delar inom varje människa som är mer känsliga, delar som de flesta inte vill visa ens för sig själv och en dag säger en av dem något som sårar den andra så det blir ett avbrott i gemenskapen och då börjar livets andra delar att ta sig in. Ingen av dem lever i ett vakuum. Omgivningen har sina förväntningar och krav.

Alice och Diana är föreställningens två huvudkaraktärer men där finns andra karaktärer som påverkar dem och deras liv: Alice make Dagg, de två döttrarna och Mörn som Dagg är mentor åt på universitet och som målar deras hus under sommaren för en billig peng. De dyker upp i vad Alice och Diana berättar och i några scener får de gestalt av Annika Olsson eller Angela Kovács. Framför allt Alice man Dagg får jag en tydligt bild av. Med några avslöjande beskrivningar kan jag se honom framför mig och det är minst lika mycket det som inte sägs om honom som fyller ut bilden. Suveränt gestaltat i manus och på scen.

En stor del av berättelsen framförs genom att Alice och Diana växelvis berättar om olika händelser, ibland ur olika perspektiv. De berättar för publiken eller som om det vore en bok vänder de sig till läsaren. När det började tänkte jag att det skulle bli tråkigt att höra något berättas istället för att se det dramatiseras. Oj vad bedrog mig. Det blev en annan form av dramatisering och Annika Olssons och Angela Kovács sätt att berätta ger djup åt händelserna. Jag sögs in i deras berättelse och glömde tid och rum, jag var där sommaren 1976, kändes det som. Jag var där och var en fluga på väggen som registrerade allt. Det är minst lika mycket det som inte sägs eller som bubblar under ytan som berättar om människorna som det som uttalas. Så som det ofta är i livet.

De två skådepelarna har jag redan gett deras välförtjänta beröm men också övriga ensemblen har hjälpt till att skapa denna strålande helhet. Scenografin med fönster av olika starka färger och två tältstolar ger en sommarkänsla och ljud och musik stryker under och förstärker känslorna. Ett genomproffsiga helhetsarbete av hela ensemble. De får mina stående ovationer. Sommar, 1976 är bland det bästa jag sett på en svensk teaterscen i år.

Pjäsen är skriven av Pulitzerbelönade David Auburn och hade urpremiär på Broadway i april 2023.