Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Ailos resa – storslaget, enastående, magiskt och verkligt

by

Ailos resa
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Gaullaume Maidatchevsky
Svensk berättarröst Rolf Lassgård
Längd 86 min
Censur Barntillåten

En helt fantastisk skildring av livet bland djuren i Lappland. Imponerande. Storslaget. Enastående filmat. Vi bjuds in rakt in verkligheten bland fjäll och skog i Lappland där vi får följa Ailo, en renkalv, när han föds och hans vandring med sin mamma och renhjorden. Vi får möta djuren som lever i det vilda: björnar, vargar, järv, hermelin, fjällräv, rovfåglar med flera.

Som liten kalv mötte han en hare och en liten vänskap föddes. Det här helt magiskt att få följa med här in i denna verklighet som existerar i vårt land. En miljö och platser jag kanske aldrig kommer att själv sätta min fot i, men på det här sättet får jag ändå en aning om dessa fantastiska miljöer: naturscener och djurens liv.

Det är verkligheten vi får följa, inte något tecknat gulligt sagoäventyr utan det äkta, de verkliga djuren och deras kamp för tillvaron. Vackert. Spännande. Magiskt men sant.

Fascinerande mitt i sin enkelhet. Det är verkligheten som den är, inte någon påhittad saga.

Vi får också se hur människan med sina stora maskiner hugger ned skog och det kan påverka och förändra renarnas existens. Om människor skövlar skogen där renarna vandrat i århundraden kan vi rubba en balans som rått och förstöra framtiden för renar och andra djur.

Filmskaparna har också haft fingertoppskänsla och visat naturen och djur som de är, men inte grottat ned sig i blodiga bilder då vargarna jagat och fått ett byte. Det gör filmen till ett sevärt juläventyr för hela familjen och en ögonöppnare för den underbara natur som finns.

På svenska biografer går den upp med Rolf Lassgård som berättare. Jag kunde tyvärr inte hitta någon trailer med hans röst så här är en trailer med engelsk berättare.

Filmrecension: Nightingale – omskakande, starkt

by

Nightingale
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Jennifer Kent

En omskakande berättelse om kolonialism, övergrepp och om hämnd och om alla olika reaktioner vi kan se hos människor när de möter förtryckare. Hur människor väljer att agera i situationer där den som har makt beter sig omänskligt. Ett mörkt drama om hämnd och förtryck där regissören skickligt spelar med våra känslor. Även tittare som liksom jag är emot våld känner hur hämndkänslorna kokar och det känns helt rätt att möta dessa vidrigare förtryckare med våld. Men filmen är mer än så. Den går mer på djupet. Hur agerar den förtryckte när han eller hon får chansen att hämnas och står öga mot öga med förtryckaren?

Filmen utspelar 1825 på den australiska ön Tasmanien. Engelsmännen koloniserade Australien genom att forsla dit fångar som fick arbeta gratis. Ursprungsbefolkningen jagas bort mer och mer och i en del områden av Tasmanien är det närmast krig mellan de vita nybyggarna och ursprungsbefolkningen.

En ung vacker irländska, Claire, har suttit av sitt straff men hålls ändå kvar av en grym chef på fängelset. Han utnyttjar henne sexuellt, han våldtar henne och lovar att ge henne pappret att hon är fri. Men han lurar henne förstås och vägrar släppa henne utan våldtar henne en gång till istället. Han är helt hänsynslös.

Förtrycket kulminerar en dag och fängelsechefen dödar Claires make och barn. Claire får tag på en aboriginsk spårare, Billy, och ger sig av in in vildmarkerna för att jaga mördarna. De två är i början fyllda av förakt mot varandra men efter ett tag inser de att de förenas i ett hat mot engelsmännen. De tillhör båda en grupp som förtrycks av engelsmännen.

Berättelsen griper tag i mig, det känns som att jag är där, i den vildvuxna skogen och kämpar. Det går inte att värja sig. Det är en stark och spännande thriller som skildrar mänskligt beteende på flera nivåer.

Recension av tv-serie: The Crown, säsong 3

by

The Crown, säsong 3
Betyg 3
Premiär på Netflix 17 november 2019

Den amerikansk-brittisk dramaserien The Crown är en påkostad och intressant tv-serie. Serien, vars första säsong kom 2016, skildrar Elizabeth II:s tid som drottning.

Den första säsongen med tio avsnitt började att sändas på Netflix den 4 november 2016. Den utspelar sig från 1946 till 1955 och skildrar bland annat kung Georg VI:s död och Elizabeth II:s första tid som drottning. Den andra säsongen hade premiär den 8 december 2017 och utspelar sig från 1956 till 1964.

Claire Foy och Matt Smith porträtterar drottning Elizabeth respektive prins Philip i de två första säsongerna. Nu till säsong 3 har skådespelarna bytts ut. Olivia Colman och Tobias Menzies spelar drottningen och hennes make prins Philip i säsong tre och fyra. Säsong tre skildrar tiden 1964 till tidigt 1970-tal.

Serien har samlat några av de bästa brittiska skådespelarna. Utan tvekan. Oliva Colman är perfekt i rollen som drottningen. Tobias Menzies fungerar bra som hennes make och Helena Bonham Carter briljerar i rollen som drottningens yngre, livligare och olyckliga syster, prinsessan Margaret.

Trots att serien har så många duktiga skådespelare och nivån och kvaliteten på foto, kostym med mera är så enastående når serien inte samma nivå som de tidigare två säsongerna. Anledningen är att det blir av och till väldigt sentimental. Den är lite för tydligt en historielektion. Det är absolut intressant att få tiden från 1965 till tidigt 1970-tal skildrat utifrån livet i Buckingham Palace, men det känns lite för tillrättalagt. Men det är absolut en tv-serie som är värd att ägna den tid det tar trots allt tar att se tio avsnitt. Och visst längtar jag till nästa säsong.

Filmrecension: I Guds namn

by

I Guds namn
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2019
Regi Francois Ozon

En stark film om flera berättelser ur verkliga livet om män som utsattes för sexuella övergrepp av en präst när de var barn.

Att katolska prästen utnyttjat barn sexuellt är en av vår tids hemska skandaler och tragedier. Varje barn som utsatts för dessa övergrepp har lidit. Många har fått lida i tysthet. Det har inte haft någon att prata med och om de har pratat har människor ofta inte lyssnat. I synnerhet har kyrkans makthavare varit tröga med att lyssna.

I filmen får vi följa flera män som utsatts. Männen är sinsemellan olika. I inledningen av filmen för vi följa fyra barns-pappan Alexandre som bor i fru och barn när han en dag får reda på att prästen som utnyttjande honom som ung än idag jobbar med barn. Han bestämmer sig för att göra något åt saken och snart ansluter sig ytterligare två av prästens offer. Tillsammans vill de tre, Alexandre, Francois och Emmanuel lyfta den börda tystnaden varit för dem till följd av deras prövning. Kampen för upprättelse är svår och möter stor motstånd inom den katolska kyrkan.

Filmen är skakande, men som ofta när en film bygger på verkliga händelser tar rapporteringen av hur allt gick till över för mycket på bekostnad av dramaturgin. Det är lite för återberättande och för lite dramatiserande för att filmen ska bli riktigt enastående. Filmen är, givetvis, viktig och bör ses och diskuteras. Det är oerhört sorgligt att detta har hänt och kanske fortfarande händer runt om i världen och det är alldeles för många av de som utsattes som inte fått upprättelse och det är flera prästen som begått övergrepp och som fortfarande får verka som präster.

Filmen skildrar den sanna historien om en pågående skandal inom den katolska kyrkan och har orsakat stor kontrovers i hemlandet, Frankrike. I Frankrike har den varit en stor publiksuccé och den tilldelades det stora jurypriset vid 2019 års filmfestival i Berlin.

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

by

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags “sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.