Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Rhino – rå, blodig med mycket våld

by

Rhino
Betyg 2
Vinnare av Bronshästen på Stockholms filmfestival 2021
Regi Oleg Sentsov

En rå, våldsam, blodig film som ställer frågan om förlåtelse är möjlig för den som mördat? Rhino utspelas i Ukraina under 1990-talet och handlar om en ung man som blir kallad Rhino. Han är en småtjuv som blir värvad till en kriminell liga och där blir han allt mer dominant och våldsam och blir en ledare. Det är oerhört mörkt och utan hopp. Omgivningen där han växer tycks i stort sett tvinga honom till att bli kriminell. Brottslingarna styr bygden och den lokala polisen vågar inte gripa in på allvar.

Filmen blev 2021 års stora vinnare på Stockholms filmfestival. Regissören Oleg Sentsov vann Bronshästen för Bästa film och huvudrollsinnehavaren Serhii Filimonov fick pris som Bästa manliga skådespelare för rollen som den kriminella Rhino. Jag har svårt att förstå hur juryn kunde utse denna film till festivalens bästa film. Det finns flera filmer som jag skulle rösta före denna.

Filmens tema är intressant. Rhino sitter i en bil med en mystisk man och berättar om allt som hänt. Vi får Rhinos uppväxt och utveckling till totalt hänsynslös mördare och gängledare i filmskapare tillbakablickar med kortare avbrott med Rhinos mer filosofiska samtal i bilen med den gåtfulla mannen. De samtalar om livets mening.

Filmens plus är att den går att tolka på flera sätt, speciellt slutet. Jag ska inte avslöja slutet, det vore att delvis förstöra filmupplevelsen för den som väljer att se filmen. Men det går att tolka slutet symboliskt. Serhii Filimonov är duktig i rollen som Rhino och jag förstår att han prisades för sin insats.

Filmens minus är flera. Det är ett stort frossande i blodiga våldsamma scener. Det går att berätta om våldet utan att grotta ner sig så detaljerat, tänker jag. Karaktärerna är ytligt skissade. Att Rhino hamnade i klorna på de kriminella och blev alltmer våldsam är bara delvis begripligt. Övriga karaktärer är ännu mer ytligt beskrivna, som hans fru Marina och hans bästa vän Plus. Alla gängmedlemmar är likadant och det finns ingen karaktär som växer medkänsla, förutom Rhinos fru Marina.

Våldet är ofta obegripligt och överdrivet. Jag har svårt att ta till mig att kriminella dödar så lättvindigt och är stolta över det.

Göteborgsposten berättar:
Filmfotograf är Oscarsnominerade Bogumił Godfrejów och dramat ”Rhino” skulle egentligen ha blivit klart redan 2014. Men i maj samma år arresterades regissören Oleg Sentsov av ryska säkerhetstjänsten och dömdes utan juridiskt bärande skäl till 20 års fängelse. Det blev starten för en global protestaktion för Sentsovs frigivande.

Eftersom filmen vann filmfestivalen i Stockholm borde den få svensk distribution. Kanske ska den tolkas som en berättelse om det sönderfallande Sovjet. Den är mörk, grå, rå och mycket blodig.

Bokrecension: Polcirkeln av Liza Marklund

by

Polcirkeln
Författare Liza Marklund
Serie Stenträsktrilogin (del 1)
Utgivningsdatum 2021-08-19
Förlag Piratförlaget
ISBN 9789164207111

Liza Marklund visar vilken fantastisk berättare hon år och hur enastående hon kan sy ihop en spännande kriminalroman. Polcirkeln är den första i en planerad trilogi som utspelas i den lilla staden Stenträsk i Norrbotten. Jag är inte den enda som blev helt indragen i berättelsen. Polcirkeln är nominerad till årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Handlingen utspelas i två tidsperioder och i centrum står fem tonårsflickor. De träffas i stadens bibliotek en gång i månaden för att diskutera litteratur. En av dem försvinner spårlöst sommaren 1980. Fyrtio år senare, kring julen 2020, hittas en försvunnen flicka i brofästet i staden. Flickorna som nu blivit medelålders kvinnor träffas då, för första gången efter kamratens försvinnande.

Stadens polis, Wiking Stormberg, som för övrigt varit skolkamrat med flickorna, utreder det förmodade mordet. Wiking Stormberg var för övrigt den unge man som de flesta av stadens flickor var förälskade i. Han blir ganska snart övertygad om att mordet har att göra med flickornas bokcirkel.

Ett intressant berättargrepp är att boken är indelad efter de olika böcker som flickorna valde ut för bokcirkeln. Vi får följa deras tankar och känslor kring böckerna. Dessa diskussioner fångar flickornas karaktärer, deras tankar kring livet, samhället och politik. Det är skickligt sammanvävt och för min del skulle författaren gärna fått fördjupa detta ännu mer.

Jag tycker Liz Marklund så väl har skildrat hur jobbigt det kan vara att växa upp, att vara 17-18 år, på väg att bli vuxen men ändå inte helt fri. Fångad i omgivningens och sina förutfattade meningar om vem man är. Hur krångligt det är med relationer och kärlek och sex.
Det är flyt i berättelsen men det är givetvis inte världens mest välskrivna roman stilistiskt sett. Det är flera ställen i boken där det är syftningsfel i meningarna. Men det gör inget för det är högst begripligt ändå. Det är mer som att sitta och lyssna och höra henne berätta. Och det gör Liza Marklund mycket bra. Detta är en kriminalroman som jag sträckläste, som jag inte kunde slita mig ifrån.

Liza Marklund är en av våra mest framgångsrika författare. Hon har mottagit ett 20-tal priser och utmärkelser, både i Sverige och internationellt. Sammanlagt har hon sålt över 23 miljoner böcker, och är den enda skandinaviska kvinna som legat etta på New York Times bestsellerlista.

Filmrecension: The Rescue – fängslande, imponerande

by

The Rescue
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2021
Regi E. Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin

Fascinerande, imponerande och trots att jag redan från början vet att räddningen lyckas är denna dokumentära skildring ruggigt spännande. 2018 blev tolv pojkar från ett thailändskt fotbollslag och deras tränare instängda två kilometer in i ett grottsystem på grund av oväntad nederbörd. I The Rescue får vi följa räddningsaktionen då soldater och civila från flera länder samarbetade och som ett mirakel hittade de tolv pojkarna och tränaren levande och sedan med ett komplicerat system kunde föra dem levande ut från grottan.

Vi får följa hur äldre män som vigt hela sitt liv åt att på fritiden dyka i grottor ställde upp och hjälpte till att söka genom grottans gånger efter fotbollslaget. Dessa grottdykare var viktiga för att få ut fotbollslaget. De betydligt yngre och mer vältränade marinsoldaterna var inte utbildade i att dyka i grottor. Det är fascinerande att se vad människor kan åstadkomma. Vilka hjältar dessa grottdykare är och vilka hjältar alla är som medverkande och samarbetade.

Jag är också imponerad av hur filmskaparna lyckats berättade detta så fängslande. Hur de lyckats att rekonstruera händelseförloppet i en spännande och medryckande dokumentär, både med intervjuer och tidigare aldrig visat inspelat material från räddningsaktionen.

Jag minns när pojkarna och deras tränare blev instängda och världens alla medier rapporterade därifrån. Det var nästintill svårt att kolla nyheterna då utgången verkade hopplös. De tog många dagar innan grottdykare kunde hitta laget. Att pojkarna och tränarna ens kunde överleva så länge utan mat är en gåta.

Detta internationella samarbetet är en uppmaning och uppmuntran och inspiration som säger oss att det går att förenas världen över för att förhindra en tragedi. Detta bör vara en stark inspiration och influens till världens alla nationer och folk att tillsammans stoppa klimathotet.

Jag är väldigt nyfiken på hur det gått efteråt för dessa pojkar som var instängda i grottan i två veckor. Hur har den upplevelsen påverkat dem och vilken hjälp och vilket stöd har de fått för att bearbeta de som hänt? Men det är en annan film, som jag gärna också skulle vilja se.

National Geographics dokumentärfilm The Rescue är regisserad av E. Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin, Oscarbelönade för dokumentären om friklättraren Alex Honnold och producerad av National Geographic. The Rescue har blivit shortlistad till Best Feature vid festivalen DOC NYC, en av de första och viktigaste evenemangen i den ”awards season” som leder fram till Oscargalan den 27 mars 2022.

Bokrecension: Den vita hinden av Maria Trolle

by

Den vita hinden – Sagor från Måndalen
Författare och illustratör Maria Trolle
Serie Sagor från Måndalen
Läsålder 3-6 år
Utgivningsdatum 2021-11-01
Förlag Bookmark Förlag
Illustratör/Fotograf Maria Trolle
ISBN 978-91-89298-39-2

Ett underbart äventyr för de mindre barnen om Myra som tillhör småfolket. En fantastisk värld med både bilder och berättelse som är fantasifull och som är en sådan bok som passar att läsa tillsammans om och om igen. Titta på bilderna och fantisera tillsammans.

Det är gulligt och sött men samtidigt spännande och lite farligt, som det är i alla riktiga sagor. Myras lillebror Kotte är spårlöst försvunnen. När Myra sitter och spejar efter honom i toppen av ett träd kan hon inte sluta tänka på farmor, som också försvann utan något spår. Gåtfulla farmor som med flöjten och musiken öppnade upp världen med sina toner.

Myras föräldrar ger sig iväg för att leta efter Kotte men också Myra ger sig ut och letar och möter olika äventyr och underliga figurer. Myra vet att för att hitta Kotte och farmor måste hon gå längre än någon annan i byn har gjort förut, in i skogen och ut på ett äventyr fullt av överraskande möten och mystiska ledtrådar.

Bokförlaget skriver om boken:
Den vita hinden är en berättelse för 3-6 år om modet att lita på sin egen övertygelse och upptäcka nya sidor av sig själv. Det är också en berättelse om saknad där den populära Maria Trolle med hjälp av sitt unika och vackra bildspråk visar att slutet av en historia kan innebära början på ett nytt äventyr.

Boken ingår i serien Sagor från Måndalen och för den som blir intresserad finns det fler böcker att utforska i denna serie. Ett stort plus är att flera av böckerna har också getts ut med målarböcker så barnen kan själva färglägga och utforska vad färger kan berätta om magiska världen som Måndalen.

Filmrecension: Tick, Tick … Boom!

by

Tick, Tick … Boom!
Betyg 3
Premiär på Netflix 19 november 2021
Regi Lin-Manuel Miranda

En film det är synd att den inte visas på svenska biografer. Filmen är en musikal som skulle avnjutas allra bäst på en stor duk och med ljudanläggning med hög kvalitet. Som alla musikaler är det mycket musik och karaktärernas tankar och känslor förs till största delen fram via sång och musik.

Denna musikalfilm bygger på verkliga händelser om den unge musikalkompositören Jonathan Larson som skapat musikalen Rent som gick i tolv år på Broadway. Tick, Tick… Bom! är en biografisk musikalisk dramafilm från 2021, regisserad av Lin-Manuel Miranda i hans långfilmsdebut, efter ett manus av Steven Levenson, baserat på den halvsjälvbiografiska musikalen med samma namn av Jonathan Larson.

Handlingen utspelar kring 1990 och kretsar kring Jonathan och om att bli trettio och få panik för att man inte lyckats förverkliga den amerikanska drömmen. Jonathan har sedan han var liten haft drömmen och ambitionen att bli berömd som kompositör av musikaler. Nu är det inte många dagar kvar tills han fyller trettio och paniken är i full gång. Det är på sätt vis en skildring av ung mans motsvarighet till den trettioårs kris som kvinnor ofta skildras med då de vill hitta en partner och få barn innan tiden rinner ut. Tiden är ett av filmens och musikalens tema vad är viktigast i livet och ställer, ofta övertydligt frågan: Vad gör vi av vår tid? Det är filmens svaghet att den är övertydlig. Visserligen är musikaler ofta övertydliga, det är på det sättet som många musikaler och operor byggs upp.

En annan stor tråd i berättelsen är aids-epidemin som härjade som mest dessa år och skördare många unga homosexuella mäns liv. Jonathan Larson är inte homosexuell men flera av hans bästa vänner drabbas av sjukdomen.

Det är lätt att bli irriterad på Jonathan då han är så självfixerad kring sitt komponerande att han inte ens kan lyssna på sin flickvän som har något viktigt att tala om – och han har inte tid för att lyssna på sin bästa vän heller eftersom han är så extremt fokuserad på att skriva en speciell sång till en musikal han ska visa upp för producenter. Jag tycker att det delvis är lite för klichéartat. Det är sådant som gör att denna film inte får ännu högre betyg. Den är absolut sevärd och har duktiga musiker med och den tar upp viktiga tankar.