Mary Page Marlowe
Av Tracy Letts
Översättning Rebecca Alsberg
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh
Sverigepremiär på Dramaten 6 december 2018, Stora scenen
En kvinnas liv som minnen som hoppar fram, som i en cirkel. En av de starkaste och mest berörande berättelserna på en svensk teaterscen på många år. En föreställning där allt samverkar: scenografin, ljus, musik och skådespelarna, som är helt enastående. Berättelsen handlar om Mary Page Marlowe som vi får se ur olika delar av hennes liv och varje del i hennes liv spelas av en ny skådespelare. Alla skådespelare har på så sätt biroller eller om vi vill kan vi kalla det huvudroller. I rollistan står en lång rad av de mest spännande och intressanta svenska skådespelarna nu, som Melinda Kinnaman, Kajsa Ernst, Torkel Petersson, Alexander Salzberger, Shanti Roney och Reine Brynolfsson plus flera unga skådespelare som vi säkert kommer att se mer av i framtiden.
Handlingen hoppar fram och tillbaka i tid, som om den bläddrades fram ur ett fotoalbum. Viktiga och oviktiga händelser väver ett porträtt av en människa som funderar på vem hon egentligen är. Och varför det blev som det blev. Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. Hon är tonåring och tackar nej till ett frieri för hon hoppas att livet ska ha mer än äktenskap som sin mening. Hon väcker sympati och vår förståelse och medkänsla, ibland, hon väcker min antipati i andra situationer. Hon är som vi alla en vanlig ovanlig människa.
När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.
Scenerna som visas är oftast inte de mest dramatiska ögonblicken utan händelser efter eller före det dramatiska. Det är ofta så att när vi är mitt inne i något tragiskt eller dramatiskt då är vi så påverkade att det är svårt att minnas det medan de flesta minns händelser strax före eller efter. Den som förlorat ett barn vet nog alltid precis vad som hände strax före det som förändrade deras liv för alltid. Min tolkning av pjäsen, som jag ser den, är hur Mary Page Marlowe flyr från sin smärta, dels från barndomen då hon blev övergiven flera gånger och den stora smärtan att förlora ett barn. Förmodligen ser var och en pjäsen på sitt sätt.
Jag tror ingen kan se denna föreställning och vara opåverkad. Själv upplevde jag att jag blev riktigt arg på Mary Page Marlowe som medelålders, hur kunde hon vara så ansvarslös? Jag har också svårt att förlåta henne den lögn hon kommer med på äldreboende då hon säger att hon bara har ett barn. Hon hade en on också, som dog ung. Hur kan någon någonsin förneka sitt barn?
Kanske en och annan teaterbesökarna kan gå ut efter föreställningen undrande. Den bryter med det vanligaste sättet att berätta. Den ger inte svar och den visar inte de mest dramatiska ögonblicken. De får vi se själva inom oss och kanske är det framförallt att föreställningen väcker våra egna minnen. Den kanske inte handlar så mycket om huvudpersonen Mary Page Marlowe utan om oss och människor omkring oss. Kanske blir en och annan störd av att huvudkaraktären kan vara svår att greppa om. Vi vill så gärna tro att en människa är en och densamma. “Det ver vi väl hurdan hon är”, sägs det. Men är vi verkligen alltid en och samma person? Förändrar vi inte ständigt liksom vi byter våra celler ständigt och inte ens består av samma celler när vi är vuxna som när vi var barn.
Scenografin är ett mästerverk. Den är uppbyggd av genomskinliga ljusfilter i ramar som rör sig rund med vridscenen. Det ser ut som bildramar, foton, som fördjupar berättelsen. Scenbild lägger på scenbild. Allt hör ihop.
Mary Page Marlowe är en nyskriven pjäs från 2016 av Pulitzerprisbelönade Tracy Letts som nu får Sverigepremiär. Hans pjäs En familj – August: Osage County spelades på Dramaten 2010 och har även filmatiserats 2014, med Meryl Streep i huvudrollen. Tracy Letts är även själv verksam som skådespelare och har bland annat haft en viktig roll i tv-serien Homeland.
Regissören Alexander Mørk-Eidem är känd för en rad succéer på Kulturhuset Stadsteatern och senast för Häxorna och Swede Hollow på Dramaten.
Historien om Stora stygga räven har funnits i Benjamin Renners fantasi ända sedan han var liten. På ett besök på en bondgård fanns en äggkläckningsmaskin och snart skulle äggen kläckas. Benjamin ville stanna och se när de kläcktes men hans pappa hade inte tid. För att få med sig Benjamin därifrån sade pappan att om Benjamin var den första personen kycklingarna såg skulle de tro att han var deras mamma och han skulle bli tvungen att ta hand om dem. Sexårige Benjamin kände sig inte mogen att bli en ensamstående förälder och följde med pappa hem.
Boken är tung, den är tjock, men går lätt och snabbt att läsa. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik. Eposet är skrivet i en lyrisk form med oftast bara några korta rader per sida. Samtidigt som det är lätt att läsa är varje ord vägt på guldvåg och det finns så mycket i varje rad. Jag kan sitta och läsa några rader på en sida och sedan se inom mig så mycket, känna så mycket inom mig. Diktverket har som alla riktigt, riktigt stora litterära verk många nivåer och den tål att läsas om och om igen. Varje gång kommer läsaren att uppleva något nytt, något som fördjupas för varje gång och människorna i verket träder fram som levande framför mig.