Rosemari Södergren

Teaterkritik: Jesus Christ Superstar – Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om

10 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Fredrik Lycke, Isak Bendelin, Olof Åhman, Vilhelm Blomgren, Marsha Songcome, Alexander Lycke, Glenn Edell, Sara Lehmann, Anna Thiam, Cecilia Wrangel Skoug, David Alvefjord, David Lindell i Jesus Christ Superstar, premiär 9 oktober 2026 på Stora scenen. Foto Sören Vilk

Jesus Christ Superstar
Av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice
Översättning Erik Fägerborn
Regi Maria Sid
Bitr regi och koreografi Roger Lybeck
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Teemu Muurimäki
Ljus Mikael Kratt
Ljud Oskar Johansson
Mask Nina Lagnefeldt, Petra Göransson, Maria Reis
Musikaliskt ansvarig och Kapellmästare Johan Siberg

En intensiv scenupplevelse med rockmusik, duktiga sångare, samspelt ensemble och ett djupare budskap mellan raderna, som ger publiken en hel del att fundera på och prata om efteråt. En föreställning som gärna kan kombineras med samtal efter upplevelsen.

Vilka krafter driver människor till att döma människor till döden? Jesus Christ Superstar, musikalen av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, tar upp hur rädsla drev de fariseiska översteprästerna liksom Judas som förrådde Jesus och de romerska makthavarnas agerade då Jesus dömdes till döden genom korsfästning. Musikalen som skapades av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice hade urpremiär som konceptalbum 1970 innan den sattes upp på Broadway 1971 och kom ut som långfilm 1973.

I fokus står egentligen Judas mer än Jesus. Vi får se hur Judas upplever att Jesus blivit för stor för att vara bra. Jesus har blivit alltför stor och omtalad fått så många efterföljare och det sprids ett starkt rykte om att Jesus är den ledare som ska befria judarna från romarnas ockupation. Andra talar till och med om Jesus som utsänd av Gud och till och med att han är gudomlig. Dessa rykten gör att både Jesus och hans närmaste anhängare är i fara och kan bli gripna och dödade, menar Judas. Allt det Jesus står för riskerar att försvinna, menar Judas. Också de religiösa ledarna för judarna drivs av rädsla. De är oroliga för att Jesus kan starta ett uppror som får romarna att förtrycka judarna ännu mer. Likaså finns det en rädsla bakom de romerska makthavarnas agerande. Uppsättningen som Kulturhuset stadsteatern satt upp nu i regi av Maria Sid skildrar allt detta.

Jesus Christ Superstar handlar om de sista dagarna i Jesu liv, berättade ur Judas perspektiv. Vi får se Jesu växande popularitet gestaltas och vi får se hur hotet från de religiösa ledarna som är mycket rädda för att Jesus inflytande ska utmana maktbalansen i det ockuperade landet. Uppsättningen är lite drygt två timmar med en paus inkluderad. Det gör att delvis kan en del av de olika konflikterna inte blir helt tydliga. Det behöver inte vara negativt. Att vara övertydlig är inte alltid det bästa rent konstnärligt. Att ge publiken möjlighet att förstå utan att få allt skrivit på näsan är ofta bättre.

Scenografin i första halvan är skickligt enkel med orkestern högre upp på högra sidan och i övrigt endast några långa tygsjok från tak till golv som används till mycket. Vi kan därför som publik bli medskapare och se inom oss själva vad tygstyckena i de olika scenerna föreställer. Den enkla scenografin ger därför utrymme för de fantastiska arbetet bakom de talande och fantasifulla dräkterna. Ett stort plus är att orkestern, bandet, är med på scen, på en upphöjning på högra sidan av sidan. Det är underbart med levande musik genom hela föreställningen. Så duktiga musiker.

Alexander Lycke som är Jesus är mycket, mycket bra. Hans röst lyfter. En annan imponerande John Alexander Eriksson som gör den ledande översteprästen Kajafas. Fredrik Lycke bär upp rollen som Judas och är också imponerande. Marsha Songcome lyfter fram en finstämd version av Maria Magdalena. Gerhard Hoberstorfer är helt fantastisk som Pontius Pilatus, han är en av de skickligaste nutida skådespelarna och allt har gör blir som guld på scen. Jag skulle gärna se ännu mer av Pontius Pilatus. Och Magnus Uggla tillför ett stort lass av positiv komisk energi som Herodes. Magnus Uggla som kung Herodes är ett genidrag. För sin helhet behöver denna föreställning i varje uppsättning en stund av humor med Herodes. Vi måste få skratta åt de löjeväckande delarna av makthavarna också.

Första halvan av föreställningen är mer lättsam, mer flyktig och i andra halvan tar allvaret över och allt bryter ut. Tillsammans bildar de två delarna en helhet. Ett litet minus får dock denna uppsättning då några av sångerna från originalet inte fick den plats de förtjänar. Även om föreställningen har ett tema, ett syfte och inte bara vill spela upp ett antal musikalpärlor så skulle jag gärna fått njuta mer av en del av de klassiska sångerna som trots allt ingår i Jesus Christ Superstar. Då hade upplevelsen blivit ännu större. Men det är bra som det är också, det är en fullt godtagbar helhet. Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om. Hur man än ser på religion så är de religiösa myterna symboliska berättelser om mänskligt beteende. Att rädslan styr oändligt mycket av människors agerande är en viktig del att förstå för att se vad som hände de sista dagarna i Jesu liv – och för att förstå vad som händer människor idag runt om i världen.

Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

8 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Broken Voices
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Ondrej Provaznik
Skådespelare Katerina Falbrová, Lucie Ingrová, Martina Jindrová, Anna Kameníková, Maya Kintera, Tereza Krivankova, Markéta Kühnová, Juraj Loj

En film det inte går att se utan att bli djupt påverkad. På ett realistiskt sätt får vi följa hur en man missbrukar sin makt över unga tonårsflickor och hur han gör unga tonåringar illa. Filmen dröjer sig kvar inom mig länge. Filmen säger så mycket med enkla medel tillsammans med massor av underbar musik som talar djupt till oss. Filmen bygger på verkliga händelser och är mycket välgjord dramatiskt och berättar i lugn takt och mycket nära, så vi kan känna in huvudpersonens känslor. En av filmens många styrkor är att den talar utan att påpeka övertydligt, mycket sägs mellan raderna.

Filmens handling utspelas i Tjeckien i början av 1990-talet. Valinka är en trettonårig blick som är duktig på att sjunga. Hennes storasyster är med i en världsberöm tjeckisk flickkör och nu har Valinka fått chansen att pröva att vara med. Körledaren är man, Machá, som är krävande och hård. Han verkar vara någonstans mellan 35-40 år och har långt hår och samtidigt som han har hård disciplin är många flickorna fascinerande och dragna till honom. Flickorna är kluvna. De vill så gärna vara med i kören och ha chansen att få vara med på stora konserter och framför hägrar en plats till en turné i USA. Under den framgångsrika ytan med fantastiskt duktiga sångerskor rör sig en kultur av Broken Voices. När Valinka får chansen att vara solist får hon höra av andra flickor att de vet precis varför hon fått den uppgiften och det beror inte på hennes sångröst, menar de.

Filmens handling bygger på en verklig historia, Bambini di Praga-skandalen – en skandal med sexuella övergrepp i en världsberömd flickkör som skakade hela Tjeckien. Det skildras så välgjort och trovärdigt i filmen och Kateřina Falbrová är mycket duktig i rollen som Valinka. Det blir så tydligt hur körledaren kan manövrera Valinka och de andra flickorna då de är såg mycket yngre och drömmer om framgång inom musiken. Det är övertygande och känns så autentiskt att det gör ont i hjärtat att se den då jag som biopublik både förstår hur den verkliga Valinka kände och upplevde det som hände och att jag liksom många vet och förstår att många, många unga flickor världen över varit med om liknande maktmissbruk och övergrepp. En stark och välgjord film där musiken och körsången berättar mycket. En berättelse som griper tag och stannar kvar och som det inte går att skaka av sig.

Broken Voices hade världspremiär i huvudtävlingen på Karlovy Vary International Film Festival 2025, där den vann Europa Cinemas Label Award och huvudrollsinnehavaren Kateřina Falbrová fick ett särskilt juryomnämnande. Filmen har visats och prisats på festivaler världen över. I Oldenburg vann den publikens German Independence Award för bästa film, och på Tromsø International Film Festival belönades den med det prestigefyllda FIPRESCI-priset. Filmen hade sin Sverigepremiär på Göteborg Film Festival.

På hemmaplan utsågs BROKEN VOICES till årets bästa film vid Czech Film Critics’ Awards 2026, där Kateřina Falbrová även vann priset för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen fick dessutom hela 13 nomineringar till Czech Lion Awards och vann tre priser: bästa kvinnliga huvudroll, bästa musik och bästa ljud.

Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

7 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Kärlek över Tanger
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Maryam Touzani

En färgrik hyllning för äldre människors rätt att leva aktivt och fullt. Filmens distributör skriver om Kärlek över Tanger:
En sensuell och hjärtevärmande feelgood, som slår fast att ålderdom är allt annat än att säga adjö till bångstyrighet, livslust, drömmar och het passion – vinnare av publikpriset på Göteborg Filmfestival!

Carmen Maura spelar María Ángeles, en äldre kvinna i pensionsåldern som är livsbejakande. Hon bor på Calle Malaga i Tangers färgstarka spanska kvarter och hon älskar sitt liv där. Hon går ut på förmiddagen och möter människor hon hälsar på, tar en pratstund med de hon möter. Till en försäljare kan hon säga att hon vill ha det hon brukar ha. Hon känner sig hemma där hon lever. Men så kommer hennes dotter från Madrid och vill ha hennes hjälp. Dottern har skilt sig och har det knapert i Madrid. Dottern bestämmer sig för att sälja María Ángeles lägenhet. Dottern ber sin mamma att flytta hem till dem i Madrid så hon får träffa sina barnbarn oftare och kan samtidigt vara till hjälp.

Ganska många som ser filmen och som är mor- eller farföräldrar har nog svårt att förstå sig på María Ángeles. De flesta skulle flytta direkt till barnbarnen och vilja träffa dem ofta. Men María Ángeles är inte som de flesta. Dottern äger rättigheterna till mammans lägenhet efter pappans död många år tidigare. Därför kunde dottern lätt sälja lägenheten och tömma den.

María Ángeles ger sig dock inte så lätt. Hon hittar ett sätt att få in pengar och hon köper tillbaka alla sina möbler och annat som dottern sålt. Nu ska jag inte avslöja för mycket av handlingen. Men det blir intressant, roligt och romantiskt i en härlig färgsprakande blandning.

Regissören Maryam Touzani gjorde stor succé med sin förra film Den blå kaftanen, som Kulturbloggen gav betyg 5.

Kärlek över Tanger är vacker och engagerande men når inte samma mästerliga nivå som Den blå kaftanen men är ändå mycket vacker och det är som om kryddor och annat känns i filmen. Fotot är så levande att det doftar omkring det. Den är helt klart värd ett biobesök. En av veckans mest sensuella filmpremiärer.

Om regissören
Maryam Touzani föddes i Tanger. Efter att ha arbetat nära tillsammans med Nabil Ayouch med Much Loved och skrivit Razzia där hon även medverkade som skådespelare regisserade hon sin första långfilm, Adam. Filmen valdes ut till Un Certain Regard i Cannes och blev Marockos officiella Oscarsbidrag.

2022 regisserade hon Den blå kaftanen, som också valdes ut till Cannes och senare tog sig till Oscars shortlist vilket var första gången för en marockansk film. Den blå kaftanen har vunnit över 60 priser världen över och nådde de högsta internationella biointäkterna någonsin för en marockansk film. 2023 återvände Maryam Touzani till Cannes, denna gång som jurymedlem i festivalens huvudtävling.

Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

6 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Monster Mia
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Verena Fels

En rolig berättelse för barnfamiljer, speciellt för de yngre skolbarnen, i en miljö som passar för Halloween-säsongen. Halloween har ju slagit igenom stort i Sverige under senare år och firas på olika sätt. Temat för filmen är att lära oss att uppskatta våra olikheter och acceptera varandra som vi är. Vi behöver inte vara lika varandra.

Huvudpersonen är tolvåriga Mia. Hon går på en fin skola som heter Primrose Academy. Men skolans rektor uppskattar inte riktigt Mia. Mia är lite för framåt. Hon älskar skateboard och är bra på att ta sig fram med sin skateboard. Hon klär sig inte som fina flickor och framför allt är hon övertygad om att monster finns. Mia har forskat på egen hand kring monster. Enligt skolans rektor är deras lilla stad fri från monster sedan 500 år tillbaka. Men Mia har hittat texter i olika arkiv som pekar på att det trots av stadens makthavare säger ändå finns monster. Mias övertygelse gör henne inte populär hos skolans rektor. Ovanpå till det har hon ett husdjur som inte är så uppskattat: en ruffig, oborstad men charmig råtta med namnet Quentin. Mia har dessutom en tvillingsyster, Marie, som är precis den perfekt skolflickan på Primrose Academy. Marie har helst rosa kläder och tar söta selfies på sig själv.

Apropå namnet Primrose så är det namnet på ett duktigt legendariskt brittiskt medium som var mentor åt bland annat Gordon Smith som är att av världens mest träffsäkra medium. Nu är jag inte säker på att de som skrivit manus till denna film känner till just Mrs Primrose som var medium och mentor för många medium i Skottland. Men lite kul är det att namnet används för skolan i filmen som har det magiska som ingrediens i temat.

Situationen ställs på sin spets när Mia ska hålla ett föredrag i skolan och hon har valt att prata om bevis för att monster finns. Det får till följd att Mia blir utslängd från skolan och skickas till en annan skola, som heter Rotwood Academy.

Mia blir jätteledsen över att bli relegerad från sin skola men tar ändå skolbussen till den nya skolan. Hon har inget val. Rotwood Academy visar sig vara rena drömmer för Mia. Alla, både elever och lärare, är klädda som om det vore Halloween och skolans motto är ”För att vi skräms”. Redan under första skoldagen i nya skolan förstår Mia att alla elever och lärare är monster, förutom hon själv som därför måste låtsas att hon är ett monster. Bland spöken, vampyrer och andra hemska varelser känner hon sig hemma och hon hittar snabbt några monster-vänner. Men hon måste ljuga för dem och låtsas att hon är ett monster. Det visar sig nämligen att monster är jätterädda för människor.

Filmens distributör skriver att Monster Mia är en film för:
alla som har barn i åldern 6 till 12
alla som är föräldrar och far- och morföräldrar, lärare och pedagoger
alla som älskar animerade filmer
alla som älskar Halloween och kusligheter
alla som älskar fantasy och magi
alla som älskar monster

Det är bara att hålla med om den sammanfattningen. Monster Mia är en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla med ett budskap som behöver upprepas många gånger runt om i världen i många sammanhang för människor i alla åldrar: vi behöver inte vara rädda för de som inte är som vi.

Filmen har fått manus av Katharina Reschke och Jasmina Kallay och bygger på böckerna Monstrous Maude av A. B. Saddlewick. Det är en slags Harry Potter-berättelse i kortare format. En film för alla som vågar släppa rädslan för det som sticker ut och som uppskattar att människor vågar vara rebelliska och vågar öppna sina ögon för världens alla olikheter.

Filmrecension: Stormen – ska jag skratta eller gråta?

2 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Stormen
Betyg 2
Global premiär på Netflix 15 oktober 2026 och på utvalda svenska biografer 2 oktober
Regissör och manusförfattare: Josephine Bornebusch
Rollbesättning: Gustaf Skarsgård, Aliette Opheim, Filip Berg, Josephine Bornebusch, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Christopher Wagelin, Sara Shirpey, Gizem Erdogan, Henrik Dorsin, Nils Wetterholm och Nicole Levin.

Ska man skratta eller gråta? Det är en rejält skruvad komedi med totalt överdrivna personligheter. Humor är personligt. Jag har svårt att tycka det är roligt att se filmer där samtliga karaktärer helt klart är absurda och löjeväckande och går över gränsen hela tiden. Stormen är skruvad och en mörk, dyster berättelse.

I centrum står Filip (spelad av duktiga Gustaf Skarsgård) som ska fira att han fyller 45 år. Firandet sker på hans och hans sambos nyinköpta gård i norra Sverige. Födelsedagsfesten har en baktanke. Filip med sambo har planer på att kunna leva på gården genom att göra den till ett pensionat dit välbeställda personer kan boka konferenser eller festligheter. Därför har de bjudit in flera gäster som har stora plånböcker, som är rika nog att kunna investera. Ett problem inför festen är att Filip med sambo inte har någon duktig personal. Den unge man som ska vara kock är inte särskilt duktig och är mest intresserad av att bli hög av svampar med psykedeliska egenskaper.

Filmens titel är Stormen och en storm är det som sveper in över landet och sällskapet på gården skärs av från omvärlden. Taxichauffören Stefan (väl gestaltad av Henrik Dorsin, som väl alltid gör bra ifrån sig) som beställts för att sitta redo om någon vill åka iväg blir också strandsatt på gården och får ett av gårdens många gästrum.

Stormen gör att gästerna kommer närmare varandra är de vill och en och annan fasad börjar rämna. Och när kocken tittar bort ett ögonblick sker en liten olycka i köket som gör att en stor hög av magiska svampar hamnar i svampsåsen som en av gästerna snor åt sig, för övrigt stenrike Nicholas (spelas av Johan Rheborg). Nicholas och hans pojkvän Jacob (spelas av Jonas Karlsson, i en så utflippad karaktär som jag aldrig sett denna duktige skådespelare spelat tidigare) har en fasad utåt av att vara helt drogfria. Men så drogfria och nyktra blir de inte.

Ja det blir många karaktärer som tappar sin vackra ytliga fasad och blir löjligare och mer misslyckade eller sorgliga än de vill att omgivningen ska förstå. Det är något som kan skildras på ett intressant sätt men för min del är allt ett par steg för överdrivna för att jag ska skratt och ha roligt. Jag är dock medveten om att vi alla har olika gränser för vad vi tycker är komedi och vad som börjar bli för mycket, för löjligt.

Filmens plus: en lång rad av de duktiga svenska skådespelarna är med och ofta i för dem ovanliga roller, som Jonas Karlsson som Jacob och Gustaf Skarsgård som Filip och Henrik Dorsin som vilsen, alldeles för snäll taxichaufför. Dorsins roll är för min del filmens största behållning. Han sätter fokus på klass-samhället på ett tydligt sätt. Men trots flera bra rollprestationer räcker det inte för något högre betyg, som jag ser det.

Rosemari Södergren

Footer

Om oss