Band: Pallbearer
Titel: Sorrow and Extinction
Betyg: 4
Release: 21 Februari 2012
En pallbearer är en person som hjälper till att bära kistan vid en begravningsceremoni. På hemsidan står det under OM fliken att det är ”en plats av sörjande för dödens tjänare”. Det här är inget dödsmetal band dock. Det är doom när det är som bäst: tålamods-krävande slött — ja, det rör sig med titansteg med den avlidne mot graven — och storslaget. Pallbearers debutalbum Sorrow and Extinction lyckas få sorgen att låta majestätisk. Brett Cambell’s lidelsefulla röst når med smärtan till himmelen. Amerikansk metal regerar nu.
Jag fick upp ögonen för dem när jag hörde deras demo från 2010 – och har väntat på debuten sen dess. Demon innehöll en låt som placerat sig in på min lista över de 10 bästa doom låtarna: Devoid of Redemtion. Den delar plats med Carry Me Home från 40 Watt Suns (före detta Warnings frontfigur) debut från förra året, ett av 2011s bästa metalalbum enligt mig och Brandon Stosuy på pitchfork.com, The Inside Room (läs min impressionistiska recension av det här). Devoid of Redemtion kom lyckligtvis med på debutalbumet. På samma demo gjorde de en cover av ”den ungerska självmordslåten” Gloomy Sunday av Billie Holiday. Och en jättelång Gloomy Sunday är precis vad ni kan vänta er.
Sorrow and Extinction har alltså uppfyllt all förväntan. Skivan finns att streama på: http://www.npr.org/2012/02/12/146464875/first-listen-pallbearer-sorrow-and-extinction. Den låter som en mindre teatralisk Candlemass. Storhet från gammal 70tals doom – om Black Sabbath hade varit på ett indiebolag, om de hade fokuserat på själslig förlust istället för djävulskap. Mer i jorden, skulle man kunna säga. Öppningslåten har en inledning på ackustisk gitarr som på ett förträffligt sätt introducerar verkets tema, outhärdlig sorg. Sen efter att elgitarrerna kommer in så uttrycks lidandet på ett enhetligt sätt rakt igenom. Det är ett hypnotiskt sorgekväde som man bör låta strömma över som en helhet. Det är detaljskimrande om man ger det sin fulla fokus, helst liggandes i sängen som om man själv blev dragen mot graven. En slags övning i att ligga i likkistan. Sista låten Given To The Grave är verkligen som att man spikat igen kistan och fört ner dig under jorden. Ibland är det skönt att känna sig död.
Text: Bojan Buntic