När det kommer till kritan
Av Niklas Rådström
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Benny Grûn
Urpremiär på Dramaten, Målarsalen 17 november 2017
Speltid 1 timme 15 minuter utan paus
Det är bättre att vara död, när du är död. Det är ganska opraktiskt annars.
Det konstaterar Andreas T Olsson i monologen ”När det kommer till kritan” som han framför på Dramaten.
Andreas T Olsson visar vilken mångsidig och skicklig scenartist han är, han fullkomligt äger scenen och publiken när han framför Niklas Rådströms nyskrivna monolog om döden, eller ska vi egentligen säga livet. Om och om igen, som ett mantra, rytmiskt och stundtals poetiskt, upprepar han den beska sanningen: vi ska alla dö. Ja varenda en från Härnösand, varenda en från Örebro, varenda från Kungsholmen, nej det finns ingen människa som slipper undan.
Det är den eviga, första och stora och viktigaste existentiella frågan som är i fokus. Som manusförfattaren Niklas Rådström skriver i föreställningens programblad: … vad är poängen med livet ifall målet är att vi ska dö? Jag minns mig själv som liten, som åttaåringar, hur upprörd jag var när jag första gången ställde mig den frågan – den stora filosofiska och mycket mänskliga grundfrågan …
För en del går det blixtsnabbt för andra är det en långsam process. I monologen förflyttas vi mellan olika perspektiv. Är vi på en brottsplats, är vi uppslukade av en valfisk eller är vi på en teaterscen, är våra liv bara någons berättelse?
Ensam på scen men med en halv människas kontur ifylld på scengolvet med en krita och en något mer ifylld kontur på väggen funderar och filosoferar Andreas T Olsson kring död och liv. En mörk föreställning? Ja men lika ofta rolig, absurd och hoppfull. Hoppfull? Ja för egentligen handlar det om vad vi gör av det liv vi har. Inte på det där mindfullness-positiva sättet utan som en mer enkel reflektion.
Monologen som är en timme och en kvart går svindlande fort och det beror på att alla de tre pelarna som föreställningen bygger på gjort ett enastående arbete tillsammans: Niklas Rådströms manus är suveränt, Andreas T Olsson är enastående och regissören Stefan Metz har tillsammans med scenograf, ljussättare, peruk- och kostymmakare och ljudtekniker skapat en scenografi och scenbild som är perfekt i all sin enkelhet. Andreas T Olsson med krita i handen på en svart scen ritar till det han pratar om och han har flera lager skjortor på sig. En skjorta i taget tas av till olika avsnitt under monologen.
Att framföra en monolog kräver mycket av en skådespelare och av regissör och alla scenarbetare. Scenkonst handlar om relationer. När det är en skådespelare måste hen agera med och få en relation till publiken. Skickliga skådespelare som Andreas T Olsson utnyttjar detta tillfälle till unik relation med publiken perfekt. Han upplevs lugn, rolig, skör, stark, pålitlig – ja han är en perfekt guide genom föreställningen. Han har en fantastisk scennärvaro.
Jag har dock en liten reflektion kring föreställningen och manuset: Där betonas blev gånger att döden är ingenting, det är inte ens ingenting. Vad jag vet, så vet vi inte vad det är. Där håller jag faktiskt inte med manusförfattaren. Hur vet han att det är inte ingenting men också ingenting? Å andra sidan handlar monologen inte, egentligen, om döden utan om livet. Och detta omfamnar Andreas T Olsson och manus genom att i all enkelhet bjuda oss på en svindlande färd genom livets alla former och känslor. Livet är både vackert och mörkt, ljus och fult, ja det rymmer både djupaste sorg och sprudlande glädje och är en kamp i racerfart redan som spermie.
– Niklas monolog är något av det vackraste och smärtsammaste jag någonsin har läst. Det är en både ömsint och argsint text som med dödsföraktande humor går i dialog med evigheten, säger Andreas T Olsson i ett pressmeddelande om sin roll.
Andreas T Olsson, just nu romanaktuell med Sista gästen, fick sitt genombrott med monologen Sufflören och är ständig ledare för publiksuccén Improvisation på slottet.
För Niklas Rådström är det inte första gången han tar itu med existentiella frågor. Han debuterade 1975 som författare och har sedan dess producerat romaner, diktsamlingar, essäer, draman och filmmanus. Han skrev manus för scenföreställningen Bibeln som framfördes på både Stockholms och Göteborgs stadsteater, han har skrivit Boken (29014) som är hans tolkning av Bibeln och 2016 gav han ut romanen En Marialegend.
Regissören Stefan Metz har samarbetat med Niklas Rådström flera gånger tidigare, i dramatiseringarna av Don Quijote och Bibeln på Göteborgs stadsteater och Bulgakovs Mästaren och Margarita på Dramaten.
Här är Kulturbloggens recension av Bibeln på Göteborgs stadsteater.
Och här är kulturbloggens recension av Bibeln på Stockholms stadsteater.