Grotesco på Scala – En näradödenrevy
Regi Anna Vnuk
Premiär på Scala i Stockholm 15 januari 2015
Vad är det viktigaste för att lära känna gud? Den frågan ställdes en gång till en judisk rabbin i ett möte jag var med på.
– Läs, det är det viktigaste och då menar jag inte nödvändigtvis Bibeln utan läs, tillägna dig kultur och andra människors berättelser, svarade rabbinen. Det är viktigare än att komma till synagogan.
Jag tolkar detta svar som att scenkonst är en väg att hitta gud eller livets mening eller nå upplysning, enligt denna rabbin. Scenkonst måste vara likvärdigt med att läsa.
När vi lämnar detta livet och närmar oss dödsriket kanske det ser lite olika ut beroende på vad vi har för tro. Kanske. Jag tänker mig att scenkonst är en lika möjlig väg att gå för att nå upplysning eller hitta gud och Scala-teatern i Stockholm är en synagoga för oss scenkonsttroende när Grotesco tar sig an döden i sin näradödenrevy. Om döden är det Grotesco bjöd på är döden inget att vara rädd för.
Föreställningen börjar med en scen ur ”Stackars Koppelman” av Öyvind Stentjerna Stenson, ett norskt högborgerligt 1800-talsdrama av stel sort. Om ni googlar på det ser ni att informationssidan om ”Stackars Koppelman” är borttaget från wikipedia, så ni anar väl att det inte är ett drama som existerar i vår värld. Nåväl det är roligt stelt och Grotesco framför en rolig drift med så kallad finteater. Jag tror att en och annan som älskar Grotesco var en aning undrande – det är ju inte direkt vad vi förknippar med detta underbara humorgäng. Men sedan dras proppen ur och det är fullt ös. Vi, publiken, skrattar på fel ställe och det straffas vi får. Rösten av Johan Rabaeus dömer oss till döden och vi får uppleva en resa genom dödsriket. Vi får möta försäkringsbolag som tar hand om vår existens efter livet, om vi lyckats fylla i formuläret rätt vill säga och har de korrekta intygen på att vi verkligen var levande innan vi dog.
Humor är svårt. Och att skapa skruvad humor där höjdpunkterna är när det ballar ur ordentligt är en svår konst. Gänget i Grotesco behärskar denna konst och vissa delar av denna revy är helt fulländade, som när vi får se Tingaling framföras i fyra olika hiphopversioner och i populärmusikform a la Lady Gegga och i en makalös rysk version.
Framför allt är det andra hälften av föreställningen som når högst på humorhimlen. Grotesco klarar också utmärkt att ta upp aktuella ämnen som med Sången från Sverigedemokraten i plenisalen och i scenen med Julia och romen, där en politiskt korrekt Södermalmsfamiljs dotter träffat en romsk tiggare och bestämt sig för att flytta till honom, för att leva under en presenning under en bro på Södermalm.
Föreställningen har många bottnar och där finns mycket att upptäcka, föreställningen är väl värd att ses mer än en gång. Jag tänker till exempel på när Doktorn ska vrida upp klockan som stannat och när han öppnar den är det Per Anderssons ansikte som är klockans mekanik. När vi skrattar på fel ställe har vi förolämpat Per Andersson som stått där i timmar för att kunna utföra rollen, säger han. Detta medan fru Vålerengen är sysselsatt med att lägga en patiens som aldrig går ut. Precis som livet kanske. Kanske är livet en patiens som aldrig går att få rätt. Kanske är denna näradödenrevy ett spel helt i linje med August Strindbergs Ett drömspel. Kanske skulle käre August fått sig flera rejäla skratt om han suttit i publiken. Varför inte? Det går alldeles utmärkt att ta upp viktiga saker i form av en urballad komedi.
Jag är oerhört imponerad av Grotescos medlemmar och egentligen är det inte vettigt att nämna någon mer än någon annan, alla behövs för att helheten ska bli så underbart utflippad som den är. Men ändå går det inte att komma förbi att Henrik Dorsin är en av de skickligaste nu svenska aktiva komikerna.
Foto: Robert Eldrim / Medljus
Aftonbladet gav förresten föreställningen betyg 4.
Expressens Anders Björkman gav betyg 3.