Molnens bröder
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Musikalisk regi: Mats Gustafsson
Musik av och med: Fire! (Mats Gustafsson, Andreas Werliin och Johan Berthling)
Urpremiär på Dramatens stora scen 23 februari 2017
Kulturens uppgift är att ställa frågor, inte att ge svar. Den danska tv-succén ungdomsserien Skam satte igång en intensiv debatt. Det fanns de som irriterade sig på att ungdomarna inte alltid var helt politiskt korrekta. Exempelvis retade sig en del på att Noora som är så förnuftig ändå verkar ha anorektiska problem och dessutom blev hon förälskad i en av skolans mest mansgrisiga unga män. Men varför ska karaktärer i ungdomsserier vara perfekta föredömen? Är det inte en bra series uppgift, precis som en teaterföreställnings uppgift, att skildra människor och de svårigheter vi möter i livet och skildra olika sätt att agera och känna. Kulturens uppgift kan aldrig vara att vara moraliska rättesnören. Konst, film, teater och litteratur ska gestalta människor och människors villkor. Hur vi tar ställning till våra liv och vad som är rätt och fel, det är våra beslut, inte kulturens uppgift att bestämma.
Med detta som utgångspunkt är Dramatens uppsättning av Barbro Lindgrens vuxenböcker Eldvin och Molnens bröder ett konstverk, helt enkelt. Mer än det. Människoödens gestaltas och existentiella frågor ställs, men det är många, många nivåer av berättelsen som tar tid att smälta och ta in. Mycket att tänka på. Inget som skrivs oss på näsan. Många frågor och tankar om livet och existensen växer fram ju mer jag tänker på föreställningen. Den växer också efteråt, länge efter att ridån gått ned och salongen tömts på publiken.
Molnens bröder bygger på de två vuxenböckerna Eldvin och Molnens bröder. Handlingen utspelar sig på en form av psykiatrisk anstalt i början av 1900-talet. På ytan i alla fall. Mördare och svårt utvecklingsstörda bor där tillsammans med människor med stor sorg eller svår psykos. Ibland kan någon hamna där av andra skäl också. Där finns funktionshindrade och människor som placerats där för att andra mäktigare vill komma åt deras egendomar. Dessa människor som inte passade in i samhället fick sitta på undantag och hittar sätt att fungera tillsammans. Jag ser detta på flera sätt, olika tolkningar är helt möjliga. Dels är det en skillnad mot dagens svenska samhälle där vi kategoriserat och delat in människor mycket mer, på gott och ont. De kriminella som har psykiska störningar placeras oftare på rättspsyk idag om de inte är i fängelse. Funktionshindrade kan bo hemma idag och få stöd. På ett sätt är det en metafor för mänskligheten. Vi är alla på något sätt unika, udda, utanför. Och vi lever tillsammans i denna existens, fångade inom livets ramar.
Skådespelarna är strålande. Rollistan innehåller en lång rad duktiga skådespelare, såväl från den yngre generationen som den några decennier äldre. Regissören har gjort det genialiska draget att i första akten ha de yngre i rollerna som de intagna medan de medelålders skådespelarna spelar vakter, läkare, föräldrar och andra icke-intagna. Efter paus byter de. En ny berättelse spelas upp, fast på samma plats men med andra karaktärer. De medelålders skådespelarna är nu de intagna medan de yngre är vakter och personal. Det fungerar helt underbart. Alla är vi vakter, alla är vi intagna inom livets ramar.
Samspelet i första delen mellan Rasmus Luthander som Eldvin och David Fukamachi Regnfors som Love är vackert gestaltat och både sorgligt och fint på samma gång, som livet. Sofia Pekkari som den katastrofdrabbade förvirrade Eloine är stark. I andra akten är Thomas Hanzon och Johan Ulveson helt rätt som Johan och Caleb, två tilltufsade män som båda känner att de inte riktigt passar in bland de övriga patienterna. Visserligen har jag lyft fram några av skådespelarna men det är tillsammans som de alla bildar en helhet, det är ett mästerligt samspel som är grunden.
Jazztrion Fire! (Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin) är en annan viktig pelare som detta konstverk vilar på. Musiken bär och fördjupar handlingen.
Regissören Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), en uppsättning som han också regisserade. Björns, Bennys och Lars samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Lars Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.
Molnens bröder är en föreställning som växer och som jag hittar nya saker att fundera på också efteråt – det är en föreställning som jag gärna ser minst en gång till för att upptäcka ännu mer.
Medverkande:
Rasmus Luthander, David Fukamachi Regnfors, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Bengt CW Carlsson, Sofia Pekkari, Josefin Ljungman, Kicki Bramberg, Anna Björk, Inga-Lill Andersson, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Pierre Wilkner, Johan Ulveson, Hans Klinga, Gunnel Fred, Thomas Hanzon.